The Voyage Out - Virginia Woolf (1915)

Virginia Woolf (1882-1941) debuterade med romanen The Voyage Out. Han hade inlett arbetet 1905 och kom att skriva om den gång på gång fram till 1912, året då hon gifte sig med Leonard Woolf. Att boken inte utgavs förrän 1915, hade både med Virginias hälsoproblem att göra, men också världskrigets utbrott 1914. Men ut kom den, trots att hon förtvivlat åtskilliga gånger.  

Hon ville förnya romangenren, men vägen dit var inte enkel. Debutromanen har kallats konventionell, men jag håller inte med om det. Vid läsningen känner jag att Woolf inspirerats av Jane Austen, likt henne föser Woolf samman några familjer med en rad utmärkande olika personligheter, och låter dem stötas och blötas, för att ställa frågor om livet. En viktig ingrediens hos både Austen och Woolf är ironin i granskandet av människors svagheter och dubbelheten mellan vad vi är medvetna resp omedvetna om hos oss själva. Att kapten Willoughby Vinrace, Rachels far, bär samma förnamn som den charmiga egoisten i Austens Förnuft och känsla. känner jag som en medveten blinkning från Woolf till föregångaren. 

Inför de första 80 sidorna var jag entusiastisk, inte minst för att Mrs Dalloway gör ett kort gästspel - en sorts karikatyr långt innan hon fick sin egen roman. Tyvärr kändes bokens mittenparti som alltför långdragen, sega longörer gjorde mig så ofokuserad, att jag la ifrån mig boken, det tog tid för mig att nå fram till slutet. Men de sista 80 sidorna tyckte jag lika mycket om som de första, men av andra skäl. även om en text mår bra av ombearbetningar, så tror jag att  den sju år långa tillkomsten blev för utdragen. Men en viktig läroprocess fram till hennes senare mästerskap.  

En annan tråd till Austen är Mariannes febersjukdom i Förnuft och känsla. Colonel Brandon, som älskar Marianne i tysthet, mår så dåligt av sin hjälplöshet inför sjukdomen, inaktiviteten i att bara vänta och hoppas, att han ber om en aktivitet, något som kan hjälpa. Han får rida iväg och hämta hennes mor. En lysande detalj hos Austen, som gestaltar Brandons personlighet, förmågan att agera och lösa problem. Hos Woolf splittras dock denna kärna, när Rachel ligger lika allvarliga febersjuk, genom att hennes fästman (sedan bara 4 veckor) Terrence Hewett, är mer huvudlöst orolig, och stannar hemma i trappan, medan det blir hans vän St. John Hirst som får rida iväg och leta upp en kunnigare läkare. Vilket dock inte hjälper. 

Virginias familj var hårt drabbade vad gäller sjukdom och död. Virginias föräldrar hade redan förlorat sina äkta hälfter, och hade barn med sig i äktenskapet med varandra. Och fick sedan även fyra barn ihop. Virginias var 13 när även hennes mor dog, och ett par år senare fick fadern cancer, vilket blev några för alla plågsamma år fram till hans död. Även en äldre halvsyster som fått 'ersätta' modern dog, så syskonen fick klara sig själva. Och då kom det sista hårda slaget, Virginias mest beundrade äldre bror, Thoby, dog i Tyfus. Det är uppenbart att Woolf ville bearbeta hjälplösheten och frågorna inför sjukdom och död. Och det är dessa frågor som ger The Voyage Out dess pregnanta sista fjärdedel. 

Vad gäller ironin, så ironiserar Woolf inte enbart över individerna i romanen, utan över hela den engelska medelklassen, de som har råd att ta långa semestrar på avlägsna koloniala platser, där de kan känna sig överlägsna, men samtidgit styrs av hämningar, och aldrig vågar lita på omgivningen, känner sig annorlunda, och aldrig kan ta seden dit de kommer. 

Woolf är lysande när det gäller dialog. Det märks att hon levt i en stor skara syskon och senare i en grupp vänner, som hela tiden håller igång konversationen, som i romanen är den krydda som hela tiden håller texten levande, och dessutom förmedlar ironin i situationerna. Det som brister i den här romanen är för mig longörerna däremellan, mer eller mindre ofokuserade beskrivningar. Och kärlekshistorien mellan Rachel och Terrence är 'tyst', och jag får svårt att ta den till mig. Lika mycket som den naiva Rachel själv, som är ung och okunnig om livet. Woolfs mål var säkert att få fram just Rachels osäkerhet, och det gör hon bra. Men att övertyga mig om deras själsliga kontakt, det är mer intellektuellt än övertygande för mig. 

Ett par notiser i texten som anknyter till händelser 1909-1910, visar att romanen tilldrar sig i Woolfs samtid. alltså årtiondet före första världskriget. Viktigt är hur romanen rör sig mellan de olika kvinnorna på hotellet i Santa Marina, alla med olika syn på livet, och med olika livserfarenheter, vilket kan åskådliggöra den tröskel den moderna kvinnan stod inför, att hon måste ut ur den viktorianska naiviteten och ta del av livet. Frågor uppstår: Vad är livet? Vad är känslor? Vad har betydelse? Finns själen? Vad betyder kärlek? Finns det olika sorters kärlek? Hur mycket är inlärt? Hur mycket utgår ur individers personlighet? Och så vidare...

Allt blir både intressant och ogripbart. Virginia Woolf kommer inte med några svar. Olika människor ser olika på problemen och har olika lösningar. Eller bara hankar sig fram ...

Men i slutet övergår hon till att helt bearbeta liv och död, troligen utifrån egna upplevelser. För rAchel tycks drabbad av samma tyfoidfeber, som dödade Virginias käre bror Thoby. Även syster Vanessa drabbades, men hon överlevde. De föräldralösa ungdomarna var på en gemensam resa till Grekland, och sjukdomen hindrade dem från att fortsätta till Turkiet. Efter allt detta blev frågor kring döden ett brännande ämne, hur handfallna vi står, hur obegripligt allt kan synas. 

Så Virginia Woolf hade mycket att bearbeta. Och i boken finns en skala av skiftande tankar om själen finns eller inte. Kan man tro på den själsliga närvaro man tycker sig känna med en avliden person, eller är det bara inbillning?

Shakespeare and Company - Sylvia Beach (1959)

Det här är en memoar av amerikanskan Sylvia Beach som reste till Europa mitt under första världskriget, utan att visa minsta rädsla. Visserligen åkte hon via Spanien, som var neutralt, men vidare till Paris redan 1917. Efter att ha funderat på att öppna en bokhandel för fransk litteratur hemma i New York, ändrade hon sig snabbt, och startade i stället bokhandeln Shakespeare and Company i Paris, inriktad på engelskspråkig litteratur för alla engelsmän och amerikaner som befann sig i 'Västeuropas centrum'.  

Hon hittade först en liten lokal på en tvärgränd, med hjälp av vänner hon snabbt skaffade sig, och öppnade butiken från 19 november 1919. Redan från början lånade hon ut böcker åt medlemmar, och eftersom det ofta rörde moderna böcker som var svåra att få tag på, strömmade medlemmarna genast till, såväl exil-amerikaner, engelsmän och många franska författare. Efter något år kunde hon byta till en större lokal runt hörnet in på en större gata.

Sylvia Beach's text visar en underbart entusiastisk, godmodig livsinställning. Inte ett ont ord mot någon orättvisa som drabbat henne. Hon fick så mycket tacksam entusiasm tillbaka från många trogna kunder och författare. Och kunde hålla öppet, trots ekonomiska svårigheter under depressionens 1930-tal, ända fram till Tyskarnas ockupation av Paris. När USA gick med i kriget hamnade Sylvia genast på tyskarnas lista över misstänkte spioner. 1941 tvingades hon gömma sin ovärderliga boksamling hos en vän, men hamnade själv i interneringsläger i sex månader, innan hon frigavs med 'villkorlig' dom hängande över sig, så hon beslöt att 'gå under jorden', och levde inkognito i Paris kriget ut. 

Hennes engelskspråkiga bokhandel i Paris, blev alltså centrum för många modernister under 1920-talet. Och det är i synnerhet det optimistiska 1920-talet som texten rör, med alla 'första' möten med kända namn, som vi känner igen i backspegeln. Många kom dagligen för ett pratstund. Men en stor del av boken upptas av James Joyce, som Sylvia beslöt att hjälpa att få Ulysses utgiven. Hon blev hans bokförläggare för den och några kortare texter. Men dessutom verkade hon ha blivit hans bank och sekreterare. Också andra bad henne bli deras utgivare, men till det tackade hon nej.  

Det är intressant att läsa om hennes möten med James Joyce, och hennes insiktsfulla analys av mannen och hans situation. Hon inser i backspegeln att Englands och Amerikas förbud mot Joyce's 'oanständiga' bok, fungerat som en effektiv reklamkampanj, som gjorde honom berömd redan i livstiden. Men medan han kunde skörda lagrar var det hon själv och hennes bokhandel som fick ta de ekonomiska smällarna. 

När 'Ulysses' slutligen fick tryckas i USA, och började få rejält med dollar för den, konstaterar hon: "Jag blev ofantligt glad över hans stora framgång, som borde sätta stopp för hans ekonomiska bekymmer. Mina personliga känslor däremot, ja, dem är man inte alltid stolt över, och man bör ofördröjligen göra sig kvitt dem när de inte längre är till nytta." (s.222)

Den etiken tycks hon ha följt livet igenom. Trots att James Joyce utnyttjade Sylvia Beach arbete och små ekonomiska tillgångar, vill hon inget ont säga. Men mot slutet var hon bra trött på hans krav på hennes stöd och rundhänta slöseri. 

Hon levde alltså oförväget i Paris under båda världskrigen, och hade ett nätverk av tidens mest kända namn runt sig. Många engelskspråkiga försvann dock med depressionen från 1929, men vänner hjälpte till att samla in pengar så att hon slapp stänga butiken. Men texten rör som sagt främst det glada 1920-talet, när allt var nytt - jag antar att 1930-talet mest blev fortsatt arbete, med samma bekanta namn.  

En mycket läsvärd bok, inte minst för Sylvia Beach positiva stil, och för insikter i stämningarna i 1920-talets litterära Paris, och i synnerhet tankarna kring James Joyce. 

Pojkflickan - Nina Bouraoui (2000)

Ett sammanträffande som känns mycket meningsfullt, att jag nu läst Pojkflickan, så nära in på Kallifatides En lång dag i Athen. Nina Bouraouis roman är ännu en 'självbiografisk' text, kring kluven identitet, hon har en fransk mor och en algerisk far, uppvuxen i Algeriet 1967-1981, strax efter det krig som ledde till Algeriets frigörelse från kolonialmakten Frankrike, med allt vad det innebar av politiska, sociala och rasistiska motsättningar. 

Självbiografisk poetisk-filosofisk text, om barnets kluvna identitet. På vilken sida ska Nina själv ställa sig? Barnets själ längtar till bästa vännen i Algeriet, Amine, inte bara när hon tillbringar somrarna hos morföräldrarna i norra Frankrike. Även i Algeriet skiljs de alltmer åt ju äldre de blir. Temat kompliceras även av att vara flicka i den patriarkala muslimska världen, männens värld, där de obeslöjade franska kvinnorna hatas mer än andra. Nina klipper av sig håret, vill vara pojke, en naiv flickas kamp att få bli inkluderad, genom att vara pojke, att få röra sig på gatorna, spela fotboll, bada halvnaken, dyka modigt från klipporna. Men hon går i fransk skola och talar och skriver bara franska.

Somrarna hos mormor och morfar i Bretagne, anas såriga minnen från Andra världskriget, men de har sjunkit undan. Lugnet har återställt, men samtidigt växer hatet mot algerier, araber. Så hon känner inte att hon kan berätta om sina egna såriga minnen från våldet i Algeriet. Vad som skulle kunna vara beröringspunkter, förtigs. På stränderna i Bretagne är Ninas hud 'för mörk', hon känner sig avvikande. Där finns också minnena av hur Ninas mor mobbats pga sin kärlek till den algeriske studenten, som blev Ninas far. Alltså flyttade de till Alger, och möttes där av motsatta fördomar. Överallt till synes oöverstiglig dualitet. 

Hela texten består av mycket korta meningar. Orden är som flyktiga bilder, ord som minnen hon försöker gripa, nästan griper, men förlorar igen. Minnen, tankar, både vilja minnas och glömma. Glömma smärta, orättvisor, det kvävda hatet, men minnas för att få provocera och kräva hämnd. Varje sommar i Bretagne måste Nina och systern genomgå läkarundersökningar, underförsått att Algeriet kan inte vara hälsosamt, det måste leda till brister och sjukdom. Vilket ökar på Ninas utanförskap, synen på självet som bristfälligt.   

Ninas liv blir ett rotlöst dubbelliv, där allt osagt blir till svek åt ena eller andra hållet. Hon tänker inom sig på sid 124: "Jag har fyra problem. Fransyska? Algeriska? Flicka? Pojke?"

Förvandlingen kommer i slutet, när hon som tonåring i stället får vara i Rom en sommar. Där frågar ingen om hon är fransk eller algerisk. Där får hon känna sig vacker bland jämnåriga italienska pojkar.  Livslusten återvänder, när hon kan kliva ur den omöjliga dualiteten, och får uppleva en mer ohämmad gemenskap.  

Men samtidigt förlorar hon sin barndomsvän, Amine, han kan inte acceptera hennes förändring, att hon vuxit upp till ung kvinna. Delar av texten vänder sig till ett Du, hon talar till Amine. Kanske skrevs hela boken till Amine, Nina vill förklara vad hon känner. Kanske ska man läsa texten enbart så. Men jag upplever att Amine lika gärna kan vara en inre aspekt, en spegling av Ninas eget inre, den fria algeriska pojkflickan, som växte upp i naturen, bland klippor och hav. Det inre barnet hon brottas med, men växer ifrån i tonåren. 

"Alla söker vi Amine. Hela livet. Av anspänning. Alla söker vi detta ansikte. Detta paradis. Alla söker vi denna blick. Detta vansinne. Att känna igen sig själv. Att betrakta sig själv. Att bli till två. Amine är drömmen om den förlorade bindningen. OM oskulden. Om lyckan. I Algeriet. Amine är den del som saknas. Amine är sorgen som avslutar sommaren. Amine är mitt sanna livs namn." (s.126) 

En lång dag i Athen - Theodor Kallifatides (1989)

 Kallifatides är som vanligt bedrägligt enkel. Man möts av ett skönt lättläst språk, som dock döljer många vinklar på ett komplext liv. Är det här en självbiografisk bok? Han talar om sig själv. Det är delvis en metaroman, talar om skrivandet, problemen att få fram texten. Det självbiografiska är i alla fall en av alla möjliga tolkning av någon aspekt av hans eget liv. Här huvudsakligen mötet med minnen kring fadern, död sedan flera år. 

Kallifatides problematiserar själv underförstått begreppet 'självbiografisk', genom att fråga sig själv: "Varför plötsligt denna öppenhet? Varför överger jag mina vanliga konster? Varför gör jag inte en roman av det hela?" (s.44) Att göra en roman, att skapa en berättelse kring ett tema man vill utforska. 

Mellan bokpärmarna samlar Kallifatides mängder av minnen som rör relationer mellan män. Mellan fäder och söner, mellan bröder. Det är en manlig bok, om soldatliv, livet som manlig kropp. Mäns förtryck av män, och vägen ut, eller flykt? Emigration mer för att komma bort från sig själv, än sitt land. Ett försök att finna ett inre själv. Men han tvivlar, för själen tycks delad, att vara både grek och svensk. En bok om parallella liv, skillnader och likheter, gemenskap vs behovet av ensamhet, ljus och mörker. Det kan lika gärna vara allmänmänskliga som en specifik immigrants erfarenheter. 

Språket är författarens arbetsredskap, och blir därför ett viktigt tema att utforska. Att Kallifatides inte skriver på sitt modersmål, visar en ännu tydligare kluvenhet i självet. I sitt arbete har han klivit ur det grekiska. Han funderar över hur samma begrepp, som ordet 'grav' kan ge så olika bilder och känslor beroende på om han uttalar ordet på svenska eller grekiska. 

Texten har många bottnar, men inge krav på facit. Frågorna kring skrivandet, rör först och främst frågor om identitet. Boktiteln visar att texten tilldrar sig under en enda dag i Athen, men han skriver också att den tog tre månader att skriva. För hela tiden tränger olika minnen upp från olika erfarenheter i livet. Kring bokens tema. Samtidigt som han mot slutet förklarar att han sovrat, han har ett liv som pågår parallellt med skrivandet. Nuet i Sverige under skrivandet, där finns livets pågående erfarenheter som kan ha passat in, men som författaren valt bort. 

För dagen han skriver om, är dagen i Athen, då hans fars kvarlevor måste tas upp ur sin grav, tre år efter begravningen, ett myndighetsförfarande som måste efterföljas. Att berätta detta är både en rent materiell upplevelse, att se faderns avskalade ben, och en rent andlig, av alla minnen som grävs upp, av fadern och Kallifatides egen uppväxt och de 28 månaderna militärtjänst i Grekland. Faderns död blev "målet för den dikt jag ville skriva" (s.33). Notera att Kallifatides här kallar sin text 'dikt'. 

Skrivandet återuppväcker de döda. Och antagligen blir det lite olika varje gång. Kallifatides fick ofta hålla föredrag om att skriva 'på ett främmande språk'. Själv brukade han tycka att problemet var skrivandet, oavsett vilket språk man skrev på. Att översätta tankarna till tal, och sedan till skrift. Problemet blir att välja översättning. 

"Den fullständigt trogna översättningen är en illusion /.../ så vilken grad av ofullständighet skall jag godta? Och på vilka grunder skall jag godta denna ofullständighet? På moraliska, logiska eller estetiska?" (s.37)

Författaren måste välja grad av ofullständighet. Att förenkla tydliggör, som att han i ungdomen älskade två kvinnor som båda hette Maria. Han särskiljer dem genom deras sätt att tala, den ena som om hon är på väg att 'brista i gråt', och den andra på väg att 'brista i skratt', två tydliga sätt att se på livet. "... så enkelt var det inte, men så mindes jag det; nej, så enkelt är det inte heller, utan det är så jag tror att jag måste säga det." (s.88)

Han fortsätter: "Det är livsfarligt att skriva, men att skriva dåligt är direkt mördande. Jag känner en hel del klokt folk som har förstört sin barndom genom att skriva om den."

Så han drömmer om att någon gång kunna skriva 'bortom sig själv', bortom 'människan' att hans texter, likt Sofokles tragedier, inte ska säga något om författaren i sig. För konsten med stort K "är mer organiserad än livet /.../ i konsten måste det finnas en anledning och dessutom en avsikt" (s.88-89). Han måste välja det han beskriver. Organisera texten åt läsaren.     

Kallifatides skrev detta 1989. Och texten är omisskännligt hans egen, men också 80-tal, metatexten, att fokusera problem kring identitet och skrivande, fakta vs fiktion. 

Apropå 'hemlängtan', skriver han vad jag skulle kunna säga om min egen svaghet för barndomsskildringar. Kanske är det inte det välbekanta, självklara, vilsamma vi söker.

 "... det viktigaste är en brinnande önskan att ännu en gång vistas på de platser där livet var ett mysterium, men ett mysterium utan ångest, en gåta utan ängslan; det vill säga platser där inga risker är för stora  och där döden är lätt." (s.116)

Kallifatides far tillhörde de greker vars förfäder bott sedan urminnes tider i det vi idag kallar Turkiet, men efter första världskriget tvingats flytta därifrån. Drömmen är att återvända till det liv där olika kulturer, olika religioner, kan samsas parallellt med varann. 

Men det förtryck familjen upplevt i Grekland, undra andra världskriget och inbördeskrig, och militära styren, återupplevde han genom samtal med sin 12 år äldre halvbror, som mindes detaljer och namn, kring det Kallifatides själv mindes som vaga tillstånd, känslor, bilder, och blev till "den oemotståndliga kraft som fick mig att skriva mina första böcker." (s.152) Alltså hans första svarta romantrilogi, som jag läst och noterat tidigare här i bloggen. Vreden över att ha blivit orättvist behandlad, måste ut. 

En döds memoarer - Hjalmar Bergman (1918)

 När jag läste En döds memoarer första gången var jag för ung för att relatera. Jag hade förälskat mig i Markurells i Wadköping, redan som skolläsning, humor och allvar. En döds memoarer var inte vad jag hade väntat mig. Språket och skaparförmågan var lika imponerande, men temat var så mörkt. Alienation och rotlöshet. Allt prat om döden. Jag förstod inte ens titeln. 

Romanen är en släkthistoria, fyra generationer från senare 1700-talet fram till 1913, alltså före första världskriget, Men jag upplever stämningen påverkad av det pågående långdragna kriget.  Huvudperson är berättaren Jan Arnberg, som känner sig mer död än levande. Liksom sin gamle onkel, Leonard Arnberg, som ansåg sig vara död, eftersom han upplevde att han befann sig i helvetet. 

När jag nu efter många år läst om boken, upplever jag boken som det mästerverk den är. Jag kan relatera till Bergmans marionett-filosofi, att vi inte styr över vårt eget öde, att släktsjälen binder oss och vår egen vilja vid livets alla måsten, som tycks vilja hindra vår egen kreativitet från att förverkligas. Den som inte kan styra sitt eget liv är dömd att vara levande död, därav titeln En döds memoarer. 

Det är inte mörkret som skiljer En döds memoarer från Bergmans övriga romaner, utan mer  att den i mina ögon tycks helt sakna 'comic relief'. Romanen är full av egenartade karaktärer, men de beskrivs inte för att roa, de är inte 'krumelurer' som i Hans nåds testamente och andra romaner. Bergman filosoferar med mycket väl genomförda metaforiska scheman, där allt upprepas och korsrelateras. Och romanen börjar och slutar med samma tema, maskeradbalen där Gustav III mördades. I början av släkthistorien är det en dödshandling som inleder släktens skuld, och i slutet dras Jan Arnberg in i intriger på en annan maskerad, där man vill iscensätta just mordet på Gustav III, för att reta den dekadenta publikens nerver. Historien hotar att upprepa sig. 

Del I, 'Arvet och Lagen', relaterar fyra generationer släkthistoria, nästan som Gamla testamentet, släktled stiger ur dimmorna och man är egentligen inte helt säker på vad som är sägner och var sanningen ligger. Vad som först känns som lite mycket att hålla reda på, visar sig snart upprepat som minnestekniska knep. De adliga Arnfeldt vs de fattiga 'borgarna' Arnberg, liksom Biskop  Rygelius som tar hand om själen, vs den fränt misantropiske doktor Rygell, som tycker att alla sjuklingar är 'skräp'. Arnbergarnas stamfar är oäkta son till greve Arnfeldt, som först fick det enkelt avlädda namnet 'Fält', men arbetar sig upp till Fältman, och senare Arnberg. De har parallella öden. Vad är äkta vs oäkta?

Jag sjunker så lätt in i Bergmans berättelse, i synnerhet när Jan övergår från släktsägner, till sina egna minnen från barndomen, barnets upplevelser inför släktingar.  Som alla barn anpassar han sig till familjens allt djupare misär utan att ifrågasätta. Redan som barn är vi predestinerade till viljeförlamning. Enligt Hjalmar Bergmans livssyn styrs vi av en yttre vilja, vår egen är försumbar. Annat än som fixa idéer, vilket håller liv i oss. Jans far, Johan Arnberg är ett exempel på detta, och så lärde han sonen att förhärda sitt hjärta. 

"Livet är icke till för att levas, livet är till för att vinna ett mål. Vilket? Likgiltigt vilket." (s.73) 

 Så kommer mellanspelet 'Léonie', Jans kusin och med åren Jans stora kärlek. Vill man fortsätta liknelsen med Bibeln, är denna fas Jesu kärleksbudskap och Jans skolår. Kärleken lyser upp Jans liv, sedan han förlorat sin far, en ren och oskuldsfull kärlek. Jan hade bara knappt kommit in i tonåren när hans far dog, varför han fick prosten Rygelius, Léonies far, som 'välgörare', dvs förmyndare att leda Jans utbildning. Trots Jans ständiga foglighet, uppfattar Rygelius denna sin uppgift som ren 'kamp', trots att Jan är en moralisk ängel i jämförelse med jämnåriga pojkar. Som fattig trycks han ner. 

Jan, som haft en dragning till sjöfart sedan han som barn fick ett leksaksskepp, följer lydigt planen att kunna bli präst. I kulissen finns skolkamraten Mikael Arnfeldt, yngst i grevesläkten, som gör vad han kan för att först lura av Jan båten, och förföra honom till moraliskt förkastliga handlingar, och försöka få honom att rymma till Hamburg. Mikael kommer med tiden även att gifta sig med Léonie. 

Del II, 'Arvet och Löftet'. Utfattig, avlurad sina sista pengar, överger Jan Sverige, blir sjöman ett par år, och hamnar till slut i Hamburg. Utfattig klamrar han sig fast, likt sin far, vid en affärsidé, som är mer dröm än möjlig att fullfölja, så liknar han sin far. Värst är insikten att Léonie gift sig med Mikael, och att Mikael dessutom bedrar henne. Som ett rö för vinden går han ner sig i Hamburgs dekadenta kretsar,  runt Hotel Montsousonge, där allt handlar om att utnyttja och utnyttjas. 

Där har Jan anställts och utför diverse ljusskygga tjänster åt hotellet, vars namn kan översättas från franska till 'Berget-under-drömmen', vilket jag tolkar antingen som en plats för undermedvetna begär, eller som symbol för Dantes skärseldsberg, eller är det helvetet på jorden? En mardröm. 

På hotellet håller mrs Feurfield salong, tar emot och slussar vidare. Namnet poängterar 'elden', på franska (feu/feure) och tyska (feuer), elden som brinner i Jans frustrerade inre. Mrs Feurfields dotter, som går under namnet Maurette de Montsousonge, som agerar bete i spindelnätet, så skön men så falsk. Jan tjänar henne, och sedan han förlorat Léonie, dras han till Maurette, men får till slut efter en rad intriger, en intuitiv uppenbarelse, han 'ser' den falskhet som omger honom, inser att han hamnat i ett förbrytarnäste. Då minns han den kärlek och han och Léonie delat, inser att hon inte ger upp hur än svårt hennes äktenskap är. Föredömet i den kärleken, får Jan att återuppstår från 'de levande döda'.

Jan som först trott att hans uppgift var att döda Mikael, för att hämnas att han övergett Léonie, men inser att hon hellre vill ha sin make i livet, alltså vill han inte såra henne. Han behöver inte agera redskap, Mikael kommer ändå att förbränna sig själv. Och när en mördare flyr, ser Jan denne i en pose med en arm och ett ben utsträckt, "som om han hängt i trådar". Hjalmar Bergmans marionett-tema. En mördare handlar inte utifrån en egen fri vilja, det är en dödsgärning, inte en livsgärning.  

Vid hotellet i Hamburg, där Jan arbetar med diverse tjänster, finns en 'portvakt', Johannes, som blir en sorts själslig ställföreträdare för Jans döda far, och blir ett stöd för Jan genom denna skärseld,  och kan därför tolkas som symbol för Johannes uppenbarelser i slutet av Nya Testamentet.

Slutet är öppet, så till vida att vi inte längre vet om det som hänt har hänt, eller inte. Johannes säger: 'Har du ännu icke förstått, att du och jag icke äro av denna världen?'

Jan Arnberg är ingen Hamlet, han är en betydligt vekare antihjälte, men i slutet lämnar han dock scenen i sällskap med sin faders vålnad. Då har Jan slutligen lösgjort sig från 'ödet' och skulden, brutit släktens förbannelse, med hjälp av orden 'Far, jag vill inte...' Han vägrar låta sig styras av Arvet, för att kunna följa Kärlekens bud. Han har vänt släktens dödsgärning till en livsgärning. 

Romanen igenom finns en känsla av mysterium som håller intresset uppe från första till sista sidan. Den är full av spännande metaforer och som vanligt rik på karaktärer. Och mycket värd att läsa, så jag tänker inte avslöja mer än så här. 

Bannlyst - Selma Lagerlöf (1918)

Tredje läsningen av denna roman, tredje gången gillt, kan jag äntligen uppskatta även dess förtjänster. Det är en mångfacetterad klassiker, om än lite bortglömd, med många möjliga teman. Problemet är att första tredjedelen gör mig illamående, inte så mycket för kannibalism-temat. Men romanen är full av mänskliga tillkortakommanden, som skitprat, mobbing, neurotisk svartsjuka och kvävande hotfulla relationer. Hela stämningen är så mörk, kvävande, helt utan hopp, vilket säkert var ett symptom på att första världskriget pågick när hon skrev, så första tredjedelen känns rent tryckande att läsa. Andra delen lättar trycket, Sven kämpar för att utföra goda gärningar, även tredje delen verkar gå åt rätt håll, men så kommer slutet med alla sjökrigsoffer, flytande lik som måsarna rivit ut ögonen på, då återkommer illamåendet, och jag önskar förtränga romanen som helhet. Lagerlöf är skicklig på att framkalla äcklet i mig. Hennes mål var att få oss att äcklas över krig, dödande. Hon oroade sig själv lite över att hon överdrivit äcklet, tror jag läste det i något av hennes brev till Sophie Elkan. Lagerlöfs mål med romanen var att få oss att helga livet. Att inte glömma femte budet, att icke dräpa, budet som krig sätter ur spel. 

Romanen innehåller, som alltid hos Lagerlöf, många karaktärer med sidohistorier, som visserligen hänger ihop, men ändå finns det något lite väl intellektualiserande med intrigen. Jag upplever den inte som tillräckligt organisk och trovärdig. Jag förstår att världskriget gjorde Lagerlöfs känslor akuta, och hur än mycket jag håller med om budskapet, så är det som om runda teman skall tvingas in i fyrkantiga hål. Jag tänker på alla författare som vid förra sekelskiftet lyssnat till Nietzsches upprop, att ta på sig en ledande, uppfostrande roll. Det låg egentligen inte för Lagerlöf. Hennes drivkraft var betydligt djupare, psykologisk och mytisk, Vilket ofta är betydligt mer helande än politik. Men här hämmas dessa organiska djup, lika mycket som Sven Elversson hämmas i romanen.

Men det är en mycket läsvärd roman. Sven Elversson är en antihjälte, värdig modern litteratur. Offer för omgivningens hån, böjer han sig, försöker ställa sig in. Men lyckas inte få kontakt. Som vanligt är Lagerlöf skicklig psykolog, och problematiserar 'Kärlekens väsen'. Relationen mellan Sigrun och hennes make, den sjukligt svartsjuke prästen Edvard Rhånge, är mycket problematisk. Den kärleken är allt annat än frisk, den kräver och kväver. Prästen som neurotisk narcissist, det är krypande obehagligt. Unga Sigrun riskerar att ge upp sig själv för att få maken att må bra, något hon aldrig kan lyckas med. Han blir bara mer och mer possessiv, aggressiv. Så jag mår illa.  

Men denna tredje gång jag läste romanen slog det mig plötsligt, att jag undrade om Lagerlöf nyligen hade läst Charlotte Brontës roman Jane Eyre? Har den svartsjuke prästen Edvard Rhånge inspirerats av den demoniske Edward Rochester? De har liknande namn, samma initialer. Släktgården Hånger, bar på en förbannelse över släktens män, och ljuder av ångest och ånger. Likt Rochesters slott Thornfield, det törnbeströdda fältet, med den galna kvinnan på vinden, som hemsöker hans liv i 15-20 år. 

Sigrun flyr tvånget i sitt äktenskap och ser Sven Elversson som en förebild i barmhärtighet. Jane Eyre flydde från det tvegifte Rochester ville lura in henne i. Men hon återkommer så snart hon hör hans själsliga rop på hjälp, men då har den första hustrun avlidit vid slottsbranden. Edvard Rhånge tog lärdom av Svens exempel, och gav sin hustru friheten. Men hon fick bara ett år med Sven, platoniskt, eftersom hans hjärtat brast när kärleken stod på tröskeln. Alltså återvände hon till sin make, sedan hans förbannelse släppt. Nog finns det många likheter. Men medan det romantiska fungerar i Jane Eyre, och det finns en värme hos Rochester, om än dold bakom törnesnåret, så hittar jag inte detta hos Edvard Rhånge. Rochester sökte kärlek, Rhånge vill ha makt.

Romanen brottas med att få ihop kropp och själ, realism och romantik, liv och död, krig och fred. Det vill sig inte. Människors psyke är för komplext för att benas ur med enkla svar.  Lagerlöf använder i romanen sierskan Lotta Hedman som budbärare. Hon får visioner, insikter från psykets skuggsidor, om krig och aggressioner. Man skrattar hellre ut henne än lyssnar. Intressant är Lottas "Out-of-body-experience", som Lagerlöf skildrar. Sven Elverssons hustru Rut har just avlidit i smittkoppor i Lottas säng. Lotta är utmattad och känner ångest inför alla komplikationer och lögner. Då får Lotta inte bara en vision av hur Ruts själ stiger högt över jorden, strålande av glädje och ljus, Lottas själ lösgör sig och följer med upp och får ett vidare perspektiv över människors livsvägar. Inser att själsligt har allt en mening, även om allt verkar för absurt för att våra tankar ska förstå helheten. Också Ruts död i smittkoppor är något hon själv velat, för att befria både sig själv och Sven.

En sak, antagligen det enda jag aldrig kunnat acceptera i Lagerlöfs texter, det är hennes indelning av människor i 'vackra' och 'fula'. Svens hustru Rut, tillhör de som beskrivs som den mest fula kvinna någon sett.  Nåväl, Sven hade gift sig med Rut, inte bara för att hon var den enda som kunde tänka sig att gifta sig med någon som smakat människokött. Han gifte sig med henne också av 'barmhärtighet', eftersom hon var så 'ful'. Suck. Å andra sidan hade Rut en ren själ, som gärna offrade sin kropp, för att Sven skulle få förena sig med den han älskar, dvs Sigrun. Både Sven och Sigrun hör också till de 'barmhärtiga', och anses därför kunna passa ihop, likt syskonsjälar. 

I våra kroppar komplicerar vid livet, våra tankar rör sig trögt, vårt psyke är fullt av skuggor. Så Ruts vilja och Lottas vision av denna, hjälper inte i längden. Kärlekens väsen är för komplicerad. Sigrun är splittrad mellan den själskärlek hon känner för Sven, som i början hjälpte henne ur den depression som drabbade henne när hon gift sig med Edvard. Och den konventionella moralen, att den man gift sig med skall man hålla sig till, hur än ung och oerfaren man var. Hon vill lära både sig själv och make vad verklig kärlek innebär. Hon försöker också få Sven att förstå, via outtalade undermeningar. Ungefär som när Rochester försökte göra Jane svartsjuk, för att få henne att visa känslor. Det går lika trögt i båda fallen. 

Lagerlöf verkar ge upp försöken att lösa problemen med den jordiska kärleken. Viktigare är Livets Helighet, Livet är okränkbart. Det är så prästen Rhånges omvändelse sker, inte via kärlek, utan via den insikt han plötsligt får att han själv förbröt sig mot Sven när han fördömde Sven inför församlingen, för en handling som bara drabbat en död kropp, medan Edvard själv då förbröt sig mot levande människor. Sven blev oförskyllt utstött genom Edvards ord i kyrkan. Med den insikten bryts förbannelsen, och han beslutar släppa hustrun Sigrun fri. Tyvärr är prästens avslutande predikan på detta tema alltför lång. Han ber faktiskt om tillgift inför hela församlingen, och försöker lära ut sin egen insikt från predikstolen, om Livets Helighet. Men den insikten hade redan gått upp för alla människor som sett alla krigsoffer flyta iland. 

Däremot har jag lite svårt att tro på prästens plötsliga omvändelse, att han så lätt tvättat av sig sin stolthet och sina fördomar och sin svartsjuka. Brontë gjorde det lättare för sig, Rochester drabbades av ett betydligt hårdare slag. Han var verkligen "storslagen och vek" på samma gång, så som Lagerlöf låter Sigrun beskriva Edvard. Inget i texten får mig att tro på att Edvard Rhånge varit varken storslagen eller vek. Ett år senare när Sven dött, återvänder Sigrun till sin första och enda make, som hon betraktar som sin 'första kärlek'. Återvända till ett osunt förhållande? Hm, medberoende? det känns för lättvindigt. 

Selma Lagerlöfs två närmsta vänner fick läsa Bannlyst i förväg, Sophie Elkan för att ge synpunkter och Valborg för att hon renskrev på maskin. Båda opponerade sig. De kände väl av äcklet, och trodde att lösningen var att frikänna Sven från misstanken att ha ätit människokött. Lagerlöf tyckte inte om att göra våld på historiens inre logik, att börja med skulden och sedan i slutet vända på allt med ett enda lappkast. Men hon gav med sig. Jag håller med Lagerlöf, det blev en svaghet. 

Att det mot slutet finns antydningar om att Sven varit för sjuk för att säkert veta vad som hänt, det är okej. Påståendet att det hänt, har knäckt Svens tro på sig själv, men vi som läsare kan frikänna om vi vill. Däremot tror jag inte på den långa beskrivningen, att ett av de drunknade engelsmännen som Sven drog upp ur havet, hade varit med till Nordpolen, och hade ett halvskrivet brev i fickan - som tydligen inte skadats av havsvattnet - och att det i brevet stod att de lurat Sven, och att samvetet nu säger att Svens engelska fosterföräldrar måste få veta sanningen, så de kan frikänna Sven. Det är bara för mycket, en eftergift en författare aldrig ska behöva göra.

Eller? Det är prästen Edvard Rhånge som berättar om brevet inför församlingen vid begravningen, den som Sven krävde - den som gav honom frid i hjärtat. Kan prästen ha ljugit ihop brevet? För att få en chans att berätta om sin nya insikt om allt levandes okränkbarhet? Det blev ändå för mycket för Sven, hans hjärta gav upp. - Ja det är en märklig historia, komplex och märklig.

His Last Bow - Sir Arthur Conan Doyle (1917)

Doyles nästa sista novellsamling om Sherlock Holmes, His Last Bow, känns som om den var tänkt som den sista, jag anar en känsla av definitivt avslut. Watson inleder med att berätta att Sherlock Holmes dragit sig tillbaka, för att bedriva biodling på en liten gård i Sydengland.  Holmes och Watson hörde hemma i det viktorianska 1800-talet. De åkte alltid i hästdragna droskor. Holmes förlitade sig på sitt skarpa analytiska intellekt och vetenskap, inte på tekniska maskiner. Men nu är ubåtar och bilar på väg.

De åtta berättelserna tillkom 1908-1917, alltså mycket glest för att vara Doyle. Det var länge sedan den analytiska Holmes var Doyles målsättning. Han har alltid strävat mot mer litterära mål, och skrev mycket annat. Men fick han en idé som Holmes och Watson kunde förmedla, skrev han den, men bräddar historien. Några av novellerna ser som tidigare tillbaka på deras äventyr i slutet av 1800-talet. Men inte alla. 

1900-talet smög sig på redan i samlingen från 1904, med en växande känsla av allmän otrygghet, något många i texterna gärna skyller på 'galna anarkister', 'red republicans', rädslor för 'hemliga rörelser', maffia. Man nämner anarkister, nihilister, bombdåd. Mellan raderna reflekterar Doyle över den allt oroligare världen. 

I "Wisteria Lodge" har en grym latinamerikansk diktator tvingats fly sitt land, men har en hämnare efter sig. Han är nu i London, jagad av motståndare. En respektabel men okunnig engelsman dras in i intrigerna, för att hämnaren ser honom som ett trovärdigt alibi. Historien sägs tilldra sig 1892, men visar på tidens politiska omvälvningar. Holmes vill inte bedöma vilket brott som är värst, den grymma diktatorns, eller hämnare. "The Red Circle" är ännu en sorts maffiahistoria, och Holmes låter hämnaren, som dödar den grymme ledaren, gå fri.  

Holmes har alltid haft en benägenhet att låta nåd gå före rätt, en tendens som verkar än starkare i de senare texterna. Ibland känner Holms att hans avslöjande av brottslingen kan ha gjort mer skada än själva brottet i sig. Holmes samvete blir allt ömmare och han tar allt oftare lagen i egna händer. Redan i  "The Abbey Grange" (1904) sa Holms att "I had rather play tricks with the Law of England than with my own conscience." En politisk osäkerhet lyser igenom. 

Inför de grymma svartsjukeintrigerna i "The Cardboard Box", med sina avskurna öron, känner sig Holmes närmast uppgiven över meningen med livet, inför allt våld och elände. "It must tend so some end, or else our universe is ruled by chance, which is unthinkable? [...] The human reason is as far from an answer as ever." Börjar Holmes (Doyle) tveka om 'förnuftet ' är svaret, som kan lösa mänsklighetens problem? Runt författaren växer sig krigsivrarna allt starkare.

I "The Dying Detective" tycks Doyle åter försöka ta livet av Holmes, men det är en smart intrig styrd av Holmes själv. Denna och två noveller till rör gifter - vilket säkert intresserade läkaren i Doyle. 

Dessutom, när det gäller gifthistorien i 'The Devil's Foot", som både sägs tilldra sig i Cornwall 1897, men Watson återberättar den 1910, börjar Holmes kommentera sina egna rökvanor. Säger att Watson börjat tjata om att tobak är ett gift, så pass att Holmes önskar sig rök som inte är giftig. 

Även i den här historien går hämnaren fri, "a lawless lionhunter", som vistats stor del av sitt liv i Afrika. "I have spent much of my life outside the law [...] I have come at last to be a law to myself."   

I "The Bruce-Parrington Plans" rycker världskriget snabbt inpå knuten. Hemliga ubåts-ritningar säljs till främmande makt, alltså en spion-intrig, där Holmes bror Mycroft är med en sista gång. En representant för Brittiska regeringen, som ibland 'tvingas' ta hela ansvaret. Ubåtskrig har blivit verklighet. 

Men titelnovellen "Hist Last Bow", placerad sist, är det verkliga slutet och kommentar till världskriget. Holmes har lämnat sin lugna biodlartillvaro för att infiltrera tyskarnas spionnät och avslöja dem. Han lyckas den 2 augusti 1914 (krigsutbrott utan återvändo kom 4 aug) fängsla tyskarnas främste agent. Är britterna så mjäkiga som tyskarna tycks tro? Så oförberedda? Är de lätta att köra över?

I denna historia finns novellernas första bil, Baron Von Herling, på tyska ambassaden kör en "hundra hästkrafters Benz bil". Holmes och Watson kommer i en Ford, Holmes förklädd till Amerikansk medborgare med irländskt ursprung, vilket ansågs nog för att vilja förråda England.  

Holmes sista ord: "Good old Watson! You are the one fixed point in a changing age. There's an east wind coming [...] It will be cold and bitter, Watson, and a good many of us may wither before its blast. But it's God's own wind none the less, and a cleaner, better stronger land will lie in the sunshine when the storm has cleared."

Patriotiskt. 1914 sedd i backspegeln, troligen skriven 1917, efter åratal av mänskligt vansinne. Men mer skulle komma. 

 Hur än skicklig Doyle är på att väva detektivintriger, så är det uppenbart att han var mer intresserad av människor och deras känslor. Därför är relationen mellan Holmes och Watson det som är den verkliga behållning när man läser Sherlock Holmes. Man kan se  paret som de två motstridiga sidorna av Doyles eget inre. Holmes är den vetenskapliga stringens som krävs för hans läkarkarriär. Förebild var en av hans egna lärare, en  mycket analytisk föreläsande läkare. Men Doyle hade alltid strävat mot att få skriva, att få leva via sin kreativa fantasi. Watson representerar denna betydligt mänskligare karaktär med hjärta och känslor. 

James Joyce - Edna O'Brien (1999)

Bonniers utgav kring sekelskiftet 2000 en serie kallad 'Porträtt'. Jag tycker om den, författare skriver om författare. Irländska Edna O'Brien skrev om sin landsman James Joyce (1882-1941), som även om han tidigt övergav Irland, hade främst Dublin och Irland som sitt huvudsakliga motiv. 

Edna O'Briens har en skön stil. Hon är väl påläst, de 17 viktigaste bibliografierna listas i slutet. Men hon har läst mer än så, och lyckas koka ner alla dessa textmassor till en hanterbar, nätt liten bok på 184 sidor, som tar oss med på en resa genom James Joyce tragiska liv. Texten är, sina långa meningar till trots, lättläst, som fiktion/essä när den är som bäst, som stiger fram som trovärdig. Och känns fullständig, för att O'Brien lyckats teckna en mångfacetterad författare - 'komplex och paradoxal'. Och hur det skar sig mellan honom och världen. 

Det enda jag inte förstår, är hur O'Brien kan protestera mot åsikten att James Joyce föraktade kvinnor, med förklaringen "I själva verket var han långt mer skonsam mot kvinnor än män" och förklarar att hans skäl till det var hans beroende av tre kvinnor - hustrun Nora för inspiration, Sylvia Beach som kämpade för att Odysseus skulle kunna tryckas och filantropen Harriet Weaver som höll honom med pengar. Inte var han mindre föraktfull för det. Han svek dem alla. 

Han läste Nietzsche, som så många andra kring år 1900, och ville vara 'författargeniet', som kunde ägna hela livet åt att leka med orden. Utan den leken var livet tom och ödslig.  Då blev han krävande och gnällig. Alla skulle i första hand stödja 'hans geni'. 

Porträtt av konstnären som ung - James Joyce (1916)

James Joyce (1882-1941) har i denna sin första roman,A Portrait of the Artist as a Young Man, om Stephen Dedalus uppväxt i Dublin, kommit så nära en självbiografi man kan komma. Det vill säga James Joyce berättelse om hur han som frustrerad ung irländare utvecklades till författare. Texten är i slutet daterad, både Dublin 1904 och Triest 1914. 1904 lämnade han Irland för gott och bosatte sig i  Triest fram till första världskrigets utbrott, då han med fru och barn begav sig till Schweiz. 1914 utgavs Dublinbor, hans första utläggningar kring sin födelsestad. A Portrait... dröjde till 1916.

Jag läste den här uppväxtskildringen första gången (troligen på svenska) när jag själv var i tonåren, och då identifierade jag mig mycket lätt med barnet Stephen Dedalus. Jag mindes hur jag själv i småskolan brukat skriva mitt namn, med gatuadress, kvarter, stadsdel, stad, landskap, län, land, Europa, Jorden, Solen, Vintergatan, Universum. Och här gjorde unge Stephen likadant ca 1890. Det var också lätt att identifiera sig med alla plågor ett barn drabbas av i skolan, med mobbning och andra problem. Boken har fem långa kapitel, som fem olika faser i Stephens unga livsutveckling, hur hans själ utvecklas mot behovet att skapa.  

När jag nu läser om den i original kan jag inte längre förtränga alla segdragna brottningsmatcher med den katolska tron, dogmerna, teologiska predikningar. Det blir för intellektuellt och segdraget. Jag kan inte identifiera mig med skam och rädsla för helvetet, och än mindre med den intellektuella snobbismen. Här blir boken rent sömngivande. Delvis för att irländsk dogmatism är för avlägsen för mig, delvis för att Joyce själv identifierade sig med det jesuiterna och det patriarkala. . 

Man brukar prata om James Joyce teknik 'Stream of Consciousness' som något han utvecklat i Odysseus (1922). Men jag har aldrig kunnat förlika mig med den medvetandeströmmen, den brukar bryta sig mot min egen. Det finns så må nga andra som gör det så mycket bättre, främst Virginia Woolf. A Portrait... laborerar med språklig utveckling för att gestalta Stephens uppväxt. Det gör att meningarna i den första delen, som skall illustrera barnet, blir så korthuggna, så staccato, far fram och tillbaka, så att jag börjar känna tendenser till ADHD, både hos honom och mig själv. Även om Joyce idé var att gå från enkelt barnsligt språk/tankemönster, utökat vartefter, tills han i sista kapitlet börjar skriva vers, så fungerar det inte för mig. För det första tror jag inte på den splittrade känsla som barnet inger, för även om barnet inte har språk att uttrycka alla sina tankar, så kan de ha huvudet fullt med bilder. Dessutom är boken för kort, eller har för långa kapitel, för att gestalta en trovärdig 'utveckling' på det sättet. 

Boken är ändå läsvärd, även om inte alltigenom lyckad. Liksom Stephen i barndomen såg sig själv som centrum för Universum, behöll han denna självcentrering. A Portrait of the Artist as a Young Man gestaltar författarens frustrerade kamp för att finna sitt eget jag, sin egen själ. Han må som litet barn ha accepterat i synnerhet religionen, som sanning, men börjar tidigt slåss mot allt omkring sig, allt blev hinder, livet en kamp. Inte bara fattigdomen i den barnrika familjen som ökade år för år, inte minst på grund av faderns alkoholism. Ändå ville han i första hand frigöra sig från sin mor, sedan hela sin familj, kyrkan som moder, och redan som 22-åring från moderlandet Irland och för att slutligen även göra sig av med sitt modersmål, för att skapa ett eget litterärt språk som gjort sista verket, Finnegans Wake,  mycket snårigt och svårläst. 

Alltså en livslång frigörelseprocess, som måste ha gjort honom mycket ensam. Jag och andra kan ha svårt för hans ego-trippar, men det hindrar honom inte att hävda sin mening. Den var hans. Hans öppet patriarkala nedvärderande av mödrar, kvinnor i allmänhet, kan kanske knytas till 'kompensation' för olycklig kärlek, och frustration över fattigdomen. Från att ha funderat över att bli präst, det är det yttre han drogs till, likaväl som han ser alla sina fiender i det 'yttre', omgivningen, inser han snart att celibat är inte hans väg, han kan inte leva utan sex och alkohol. Att uppvärdera sin egen genialitet, och bli en diktande 'superman', var hans väg. 

Boken vill beskriva 'Konstnärens' väg, från inledningen 'Once upon a time and a very good time..." som inleder Stephens liv som saga, berättelse, fortsätter han hela tiden att betrakta sitt liv och kamp med språk och idéer, hela tiden med sig själv i tredje person. Även så mot slutet när känslor pockar på och tycks skapa upplevelser av att dikter formas automatisk av 'geniet', kommer till honom som musik, han hänförs över orden. Vi har utan förklaring letts att betrakta en rad olika stadier hos Stephen, till slutsidorna plötsligt är dagboksutdrag i jag-form. Stephen har slutligen blivit berättare, egot som tittar ut ur sig själv, författaren själv. 

Mor i Sutre - Hjalmar Bergman (1917)

Romanen Mor i Sutre  är en guldgruva i dubbeltydigheter och dolda budskap. Man kan läsa den flera gånger och upptäcka nya saker. Den tillhör Hjalmar Bergmans modernistiska upptäckarperiod. Jag har läst ett par kommentarer som läser in freudianskt Odipus-tema. Bergman hade tydligen själv prövat på någon typ av psykoanalys ungefär vid tiden för romanens tillkomst, så det är möjligt att det stämmer. Men man behöver inte läsa romanen så. Det finns andra givande tolkningar. 

Det är uppenbart att Bergman utforskar både psykologiska och sociologiska livsvillkor. Den flickjagande fattiggreven (Don Juan-typ) och länsman som jagar honom, klarar sig alltid. De tillhör samhällstoppen. Kvinnor, och i synnerhet ogifta mödrar (inte minst pga grevliga Don Juan-typer) befinner sig längst ner på samhällsstegen. Karl Viktor Anton Kling, Träsken kallad, den enkle handelsmannen, som börjat med att nasa träskedar längs landsvägarna, står i kontrast mot den rike grossisten och importören Luther i Göteborg, med tyskt påbrå. men Kling kallas aldrig annat än Träsken, trots att han kunnat samla på kistbotten, han blir aldrig sedd som annat än löst folk, i jämförelse med bönder. Han måste skaffa fram rejäl hemgift för att lyckas gifta bort ett par av sina fem döttrar. 

Ändå är nätverket mellan samhällsklasserna finmaskigt. Träsken luras in i skumraskaffärer med greven för att skaffa  hemgift åt döttrarna. Grevens oäkta son får gå som nådehjon hos sin morbror, bonden som också är Gästgivare i Sutre, efter far sin. Den 'oäkta' systersonen Basilius, Basse kallad, har satt en fläck på familjens rykte, som aldrig tycks gå att tvätta bort. Alla tycks invävda i skvallernätet. Gästgivarns hustru, Sväran, alltså Mor i Sutres svärdotter, bär på aldrig sinande underlägsenhetskänslor, för att hon är född torpare, kompenserar genom att samla på de 'synder' som hon hittar hos alla runt sig. Det blir en sådan mani att hon verkar närmast sinnessvag. 

Sväran har fått för sig att 'Basse', oäktingen, sätts högre än henne själv och hennes egna barn i 'äkta säng', bara för att han har en greve till far, trots att han som oäkting också är den mest skydde, utanför alla andra, den ensammaste. Så dubbeltydigt är huvudstråket i romanen, hela knuten i historien. Sväran, vill bli av med Basse, och skrämmer honom. och när han förlamas av sin rädsla av att vara ensammast i hela världen, fantiserar Sväran ihop komplotter om att hon bara är redskap för familjens undermedvetna önskan att bli av med den 13-årige men mycket klene Basilius. 

Ett öppet tema i boken är den mellan manlig 'rättvisa', som gamle Gästgivarn i Sutre höll högt. Han gifte sig sent, för han hade adlrig funnit att någon kvinna kunde vara annat än orättvisa. Han fann också tullar och skatter orättvisa, varför han inte serverade alkohol. Men Gästgiveriet blev inte populärt förrän han började byta till sig tullfri konjak via Träsken, och då tog han sig också en flickhustru, Boel Svensdotter, som blev en arbetsam gästgivarmor, Mor i Sutre, som föder honom söner och döttrar, alla viktiga karaktärer i romanen som utspelas under ett enda dygn, från gryning till gryning.

Temat handlar alltså om motsatsen mellan 'manlig rättvisa', som aldrig leder till annat än våld, hämnd, och det märkliga 'modershjärtat'. "Hur är ett modershjärta skapat? Varav? Av maktbegär och smeklust? Av sinnlighet och leklust?" Det undrar greve Arnfeldt på sid 353. Han har ju börjat inse att hans egen jakt på flickor kan bero på modersbrist, att han förlorat sin egen mor i unga år. Så han söker modershjärtat hos varje kjoltyg, inklusive Gästgivarmor,som serverar det i form av stek och ostkaka. 

Gästgivarmor, som hunnit bli mormor, undrar vad man ska med barn till? Liknar de fadern vill hon inte ha dem. Den yngste sonen, Daniel, liknar inte någon av gästgivarparet, sina biologiska föräldrar. Så fadern ignorerar honom, medan Boel börjar skämma bort Daniel, vilket i längden går honom illa. När Boel är över femtio, och yngste sonen i sin skönhets ynglingadagar, då påminner han om de drömmar om kärlek hon haft som ung. Hon viftar bort det eftersom hon vet att livet skapas av arbete, inte av drömmar. Det är arbetet på gästgiveriet som varit tillfredsställande i livet. 

Men undermedvetna drömmar har ändå fått henne att skämma bort yngsta sonen, Daniel. Och de bildar ett omedvetet behov att skydda honom, parat med stråk av svartsjuka. Samtidigt som hon vet att vad än hon kan tänkas drömma om för sina barn, så besannas aldrig drömmarna. Barnen går sin egen väg, sönerna anammar faderns 'Rättvisekrav', de jagar de fattiga strykarna, slår dem om de stjäl mat, medan Boel själv ömmar för alla svaga, vill ge de hungriga mat, medan sönerna menar att hon bara är 'velig', en kvinnlig åkomma. Och hon ömmar för den senaste lilla mamsellen som greven rövat bort, och nu ämnar överge för nästa. Inte för att greven lyssnar när gästgivarmor bannar. Och på något sätt var hon själv skyldig till att sända sin egen dotter Stava, i gapet på greven, så att hon blev ogift mor till Basse.

Romanen är en tät väv av mänskliga relationers brister, inte minst kring oäktingen Basse, som känner sig så utanför, han har ju inte ens fått ett 'riktigt' namn, inte som halvbröderna Anders och Lars, som ärvt sina fäders namn. Basse känner sig inte hemma någonstans. han är inte 'riktig'. Boel utbrast, "Men vad säger du? klart du är ett riktigt barn?" Men för Basse själv känns det inte så. Allt handlar om psykologi, i samverkan med sociala  hierarkier. För även om Boel trott att hon behandlat alla barnbarn lika - även om hon inte behandlat alla söner lika - så har det funnits undermedvetna stråk av skam kring oäktingen. Skam som gav Basse förmågan att läsa tankar. Basse är mycket känslig för vad alla runt honom tänker och känner.

Jag är som alltid imponerad av Hjalmar Bergmans filmiskt dialogiska scenarier av psykologiska teman, experimentellt återgivet, så nytt i hans samtid. 

PS. När jag tänker djupare, så kanske det finns ännu ett dolt tema. Att sonen Daniel kanske faktiskt även han är grevens son, han som inte liknar gästgivarparet. Greven sökte ju även Moran i sin jakt på en mor, och hon är svag för hans charm, som hon i nyktra stunder känner som 'fans verk'. Att Daniel blir dödad av misstag, för att förföljarna misstar Daniel för greven, kan vara ett tecken på detta. Inte bara att Daniel skämts bort med dyra kragstövlar som passar grevar bättre än bönder. Men detta är så undertryckt i Boels medvetande - om det stämmer - att Bergman inte ens ger oss några större vinkar i texten. Men å andra sidan stämmer det med att Bergmans alltid är mycket subtil i sina intriger. 

Stargate : en julberättelse - Ingvild H. Rishöi (2021)

Översatt från norska, antagligen första gången förra året. Läste den som min julbok i år. 

Såå 'bitterljuv' realistiskt trovärdig 'julsaga', gles text av fullständigt klar prosa, sedd ur den 10-åriga Ronjas synvinkel, hur hon försöker överleva med en alkoholiserad far, och endast den 16-åriga desillusionerade systern att ty sig till. Såå skicklig språkbehandling. En pärla som jag kan läsa om även nästa jul.

Det sorgliga slutet får mig att associera till HC Andersens 'Flickan med svavelstickorna'. Hon dog ute i  snön, med drömmen om en varm jul. Ronja drömmer om julgran och en stuga på landet. Ronja, som drabbats av hög feber, somnar under en gran vid julgransmarknaden när systern tvingas jobba när fadern går in i ännu en av sina suparperioder. Men systrarna dör inte. De försöker i stället drömma sig bort från det oundvikliga, att socialen skiljer dem från fadern och för dem till ett barnhem, eller kanske blir de fosterbarn. 

Det vaga slutet är okej, eftersom jag kan se symboliken med 'Svavelflickan', det enda är att författaren tycks vilja förtydliga den olycksbådande framtiden, genom att föra samman julsagan med Stormen Gudrun, som nådde Norge och Sverige med orkanstyrka först den 8 januari 2005, alltså inte dan före dopparedan. Men det glömmer vi. Stormen behövs inte. Text är tillräckligt skicklig i sig själv, att få fram flickans upplevelser trovärdigt.  

Det här var en mycket bra bok att avsluta läsåret 2023 med. Och det är mycket möjligt att det blir en jultradition att läsa om den. 

Framtidens skugga - Edith Södergran (1920)

Är kanske de mest svårlästa, eller svårtolkade, av Edith Södergran. Och det är den sista samling hon själv hann ge ut före sin död. 

Även om många av dikterna tycks utgå ur ett 'Jag', ska man akta sig för att tolka jaget som Edith Södergran själv. Dikterna är mer som tankelekar, utforskandet av olika synvinklar. Det finns dikter som målar upp mystiska upplevelser eller utforskar uppståndelsetanken. Mycket kan vara inspirerat av Rudolf Steiners då nya antroposofi. Men dikten 'Materialism' tar motsatt ståndpunkt, ett hårdnackat förnekande av själen.  Utforskandet av motsatser tillhör de modernistiska dragen, förutom den fria versen, utan rim och meter. 

En annan dikt utgår ur 'Hamlet', en tredje ser livet som en 'Hyacints' sorglös triumf, och så vidare. 

Eros symboliserar passion, skaparkraft. Alla har vi skaparkraften inom oss. Södergran ville väcka den inom oss, men nog kan även hon tveka emellanåt, när kroppen blev allt svagare. Man kan bara hoppas att hon hade uppnått den övertygelse som många dikter utstrålar, om människans utveckling mot större medkänsla och kärlek, så som många dikter tyder på. 

Troll och människor : samling 1 & 2 - Selma Lagerlöf (1915 & 1921)

Selma Lagerlöfs senare noveller med titeln Troll och människor, första samlingen (1915) och andra samlingen (1921), finns i en samutgåva från Bonniers (1984). Det är en varierad mängd texter, tillkomna de omvälvande åren 1908-1921, från Nobelpriset 1909, inträdet i Svenska akademin - som första kvinna - och framför allt första världskriget 1914-18. 

Det är till största delen en lysande samling noveller, men också tal och föredrag, t ex för Nobelpriset 1909, tal till Rösträttskongressen 1911, inträdet i Svenska Akademien 1914, samt texter om kända personer, som historikern Anders Fryxell, poeterna Tavaststjerna, Gellerstedt, med flera och avslutar med en lång dikt om Gustaf Fröding, Prolog vid Frödingefesten 1921. 

Novellerna är lysande, men ofta mörka, vilket inte är att förvåna eftersom första världskriget pågick. Ju äldre Lagerlöf blir, desto mer fördjupar hon psykologin, och använder sägner och legender för att nå än djupnar ner i själen. Många noveller tilldrar sig på gränsen mellan vardag och försök att förstå psykets andliga nivåer, och motståndet mot intuitiv erfarenhet. Vad är en människa? Kampen mellan intellektet och det ogripbara i mänskligt liv. 

Jag tycker om noveller som återupplivar gamla romanfigurer - Kejsaren av Portugallien och Klara-Gulla finns med i båda samlingarna - och texter som rör hennes egna erfarenheter och släktingar, där lyser Selma Lagerlöfs själ igenom. 

När Kejsaren av Portugallien, oroad av de krigiska stämningarna, i första samlingens första novell "Monarkmötet" träffar Oscar den II på Kils järnvägsstation, spelar det ingen roll att novellen förlagts till 1880-talets unionskris, eftersom den uttrycker Lagerlöfs egen oro av det pågående skyttegravskriget från 1914. Döden smyger runt knutarna. 

Andra noveller rör Lagerlöfs ständiga intresse för gränsen mellan liv och död, och möjliga kontakter med andevärlden, hur vissa människor förmår lyssna inåt, andra inte, eller vägrar göra det, och hur detta slår split, som i "Bortbytingen", där bondeparets blonde son byts mot en trollunge, och det goda livet byts mot tragedi. Hustrun överger inte barnet bara för att det nu tycks svart och styggt. Hon står för  omvårdnad hur än olycklig hon är över tragedin, medan maken försöker göra sig av med trollungen. I slutänden är det moderns ansträngningar att inte behandla trollet sämre än egna barnet, som gör att hon får sin son tillbaka. Medkänsla i dessa onda tider är den själsliga läxan.

"En historia från Halland", skulle ha beskrivit landskapet i  Nils Holgersson, men uteslöts och övergår  här till att ställa strävsamma bönder och musikälskande resandefolk mot varandra. Och efter en komplicerad intrig blir sens moralen att var och en måste vara som naturen danat oss, oavsett om slitsam myra eller en spelande syrsa. 

"En gammal fäbodsägen" är en fasligt mörk historia, om en valljänta som sent om hösten överrumplas av en rövare, i så slitna skinntrasor att han liknar ett troll. När han hotar henne med kniv slänger hon het mesostsmet i ansiktet på honom, stänger dörren utifrån innan hon flyr. På vägen möter hon vallpojken och de får korna välhållna hem till byn. Jäntan får mycket beröm och blir gift med bondsonen. Men hon slutar aldrig ha mardrömmar om rövaren, alla farhågor om vad som drabbat honom döljer sig i hennes undermedvetna. Nästa sommar finner de rövaren död i fäboden, blind av vasslen, ihjälsvulten, hela fäboden stinker död. 

I "Tjänsteanden" skapar sig skomakarlärlingen en spirritus, som kan ge honom magisk hjälp, men det är också en olycka, för det man inte skapar med egen kraft bär ingen lycka med sig. 

I "Vattnet i Kyrkviken" har prästen börjat tvivla på Guds existens, och med tvivlet blir han allt hårdare mot sina sockenbor. Han vill utrota all vidskepelse, men visar sig minst lika vidskeplig själv.  

I "Den heliga bilden i Lucca" förtröstar sig det gamla paret från Sicilien på att bara de skänker sina magra tillgångar till den heliga Kristusbilden, kommer deras eget liv att lösa sig på bästa sätt. Hur än mycket tvivel och hån de möter, vägrar de ge upp sin övertygelse.  

I "Vägen mellan himmel och jord" möter den f.d. Ekeby-kavaljer Beerencreutz döden vid 75 års ålder,  och finner att med musik försvinner rädslan. Musik är förbindelselänken till andevärlden. Löjtnant Liljecrona på Lövdala (alter ego för Selmas far), spelar lugnt för Beerencreutz. 

"Två spådomar" är en självbiografisk text på anmodan av Lagerlöfs tyska förläggare, där hennes moster ska ha spått Selma vid hennes födelse, en rån en mosters spådom vid hennes födelse, om hennes framtida liv som ogift författare. När hon i Jerusalem inte kan låta bli att rådfråga en spåman, ett medium, kan hon inte låta bli att tvivla, säger han inte bara vad hon vill höra? för att på en slant. Men då hör hon mostern för sitt inre öra, lyssna inte på honom, jag har ju redan spått dig när du var barn!

Andra samlingen (1921) med texter främst från krigåren är fortsatt allt mörkare, och känns närmast ångestfull och därför inte lika perefkt som den tidigare. Den inleds  dock med "Magister Frykstedt" som sägs vara förebild till Gösta Berling, men faster Nana lär ha dömt ut Selmas tolkning, medan Selma själv menar att hon fått allt från just faster Nana. 

"Tomten på Töreby" är olycksbådande. Tomten är sträng och har pli på gårdens invånare, tills den slarvige herr Henrik tar över och spelar bort den. Tomten hjälper honom vinna tillbaka gården, men bara i utbyte mot sitt liv, så att Henriks ordningsamme bror får ärva.

I "Dödskallen" är den fattige dödgrävaren på dåligt humör för att ingen vill bli hans gäst till julmiddagen. När hustrun protesterar mot hans övermodighet med orden 'över min döda kropp'  skjuter han ett skott efter henne när hon flyr. Ensam och spefull, bjuder han så in en dödskalle  från kyrkogården att dela hans ensamma måltid. Plötsligt ser han att skallen har ett skottsår i  nacken, och tolkar det genast som ett bud från Gud, att se och betänka vad som kunde ha hänt när han siktat efter hustrun. En stor synd. Men Gud hade skickat tecknet för att rädda dem. Han går genast efter hustrun och berättar sin insikt. De glömde genast sin vrede mot varann, sin fattigdom och bekymmer. De känner endast lättnad och lycka.  

"I emigrationsfrågan" redogör för skäl för och mot emigrationen från Sverige, hur riket åderlåtits på sin arbetsföra befolkning. Å andra sidan vill man inte ha tillbaka de som ställer till problem, eller varit starka konkurrenter, och så finns det alla som klarar sig bra och skickar hem stöd till de som bor kvar. Sens moral: "Det är bäst som sker." Var och en måste ju följa sin egen bestämmelse.   

Sen kommer historier som jag är mer tveksam mot. I "Hur adjunkten fick prostdottern" önskar adjunkten inget hellre än att få predika, men alla är rädda för honom för att han är så 'svartmuskig' att han påminner om en 'rövare'. Till slut får han predika, gör han det så känslofullt att folket lockas till tårar. Problemet är att prostdottern, slutar att avvisa adjunkten när hon 'förstår hur älskad hon är'. Det stör mig att det handlar mer om hans livsdröm än hennes. 

"Solförmörkelsedagen" (tydligen 17 april 1912) handlar om hur Solen skall strida med mörkret, hur den gamla gumman Beda fira att Solen vunnit. Och "Luciadagens legend" beskriver helgonets betydelse i det värmländska vintermörkret, "ljuset som betvingar mörkret, legendens om övervinner glömskan, hon är hjärtevärmen mitt i vintern". Och hur än ofokuserad större delen av novellen ter sig, så handlar den om barmhärtig givmildhet när svälten brer ut sig, och i slutet ser jag för första gången 'helgonet' i Lucia och inte bara en utklädd flicka. 

Sedan kommer alltfler texter om att offra sig. Ångesten över kriget brer ut sig. I "Artilleristen" offrar en man livet för att rädda en större folksamling från en kanon. I "Rakels gråt" hörs mödrars ångestskrin för sina hotade barn. "Ödekyrkan" som legat stum, gömd i storskogen, sedan digerdödens dagar, blir en metafor för författarens själ som 'förstummats' inför kriget som håller på att slå världen i spillror. "Den lille sjömannen" försöker vara hjältemodig, men dödsrädslan gör att han klamrar sig fast vid hemmet i det längsta. Och ett par texter om krigsfångar som vill att fredsbålet ska brännaupp kriget. 

I "Dimman" lever en fridsam man, som försöker njuta av det egna hemmet, när dimman skärmar av resten av världen - de krigiska blodbaden våldsdåden - det dåliga samvetet över att gömma sig i den svenska tryggheten, att själen förslöas i tryggheten. Känslan att Gud kommer att straffa alla som 'gömmer sig'. Dåligt samvete över pacifism? Men så kommer brevet från krigsfången som önskar att fredsbålet skall brinna och bränna upp kriget. 

Det är tydligt att ångesten över kriget som verkar olösligt, gör författaren frustrerad, att ingen lösning finna. 

En av de för mig mest intressanta novellerna är "Syster Olives historia", där en samling människor på kryssning funderar över om 'intuition' finns eller inte, den inre kallelsen, är det något man ska följa, eller blir man bara lurad? Den f.d. skådespelerskan, numera barmhärtighetssystern, Olive, som förälskade sig i en hjältinnerollen Donna Sol, vilken fick henne att söka sig till teatern. Och hon blev firad för alla sina roller som enkelt folk, men när hon efter många år tvingar sig till att få spela Donna Sol, då blir det fiasko och hon lämnar skådespelaryrket. 

Frågeställningen är om det finns något i vårt inre som kan vägleda oss? Vilken av de inre rösterna ska vi lyssna till? Inte ärelystnaden, för då går det fel. Är talang en vägledning? Eller kan alla 'kämpa' sig till talang nog för framgång? Lagerlöfs slutord handlar om att något 'gudomligt' måste det allt finas i den inre kallelsen, för att det ska bli rätt. 

Och jag läser novellen som en metafor över Selma Lagerlöfs eget skrivande.  Hon var en mästare vad gäller hembygdens historier, de har alla själsliga och psykologiskt djup, dubbeltydiga lagar av symboler att plocka fram, som kan underhålla många olika typer av läsare. Hennes troll och tomtar och andar, kan få oss att fundera över dualiteten kropp och själ. Hon hade onekligen stor talang. Och frammanar detta på ett öppet levande språk, som överlevt hundra år av samhällsförändringar, och har på okonstlad svenska fått fram många dubbelbottnade karaktärer.

Själv strävande hon dock alltsedan ungdomen alltid efter att få skriva ett stort diktverk. Gösta Berling genomgick två versversioner innan den fann sin perfekta form på prosa. Även Troll och människor innehåller texter helt i versform. "Slåtterkarlarna på Ekolsund", är helt skriven på rimmad vers, och ställer där Polhems geniala maskiner (robotar) mot människors delade livsglädje i samarbetet. Och naturligtvis hennes Prolog till Gustaf Fröding-festen, som är helt på vers. I Selmas ungdom var versen fortfarande idealet för  hög litteratur, men det är inte de texterna som griper mig. Det var på prosa hon vann oss och gav oss mästerverk. 

En annan tolkning är den kritik som Selma Lagerlöfs krigskritiska roman, Bannlyst, drabbades av. Hur än gärna författarinnan ville påverka läsarnas känslor, så är det inte politiken, som var hennes kallelse. Nog uttrycker hon ångest och hopplöshet inför blodbadet, frustrationen, men tyvärr blir inte texterna kring detta ämne lika fullgångna som de psykologiskt mer sanna iakttagelserna i de texter som låter henne betrakta livet på avstånd. Som i Gösta Berlings saga, Kejsaren av Portugallien, Jerusalem med flera. Det är vardagen som blir politiken i hennes verk, Individers väg till medkänsla och barmhärtighet och samarbete och den sanna kärleken.

NP 1956 - Juan Ramón Jiménez

Juan Ramón Jiménez (1881-1958), spansk poet som fick Nobels litteraturpris 1956 med motiveringen:

"för hans lyriska diktning som på spanskt språk bildar ett föredöme av hög andlighet och konstnärlig renhet"

Kanske är han idag mest känd för sin poetiska prosabok, Platero y yo, som han skrev på årtiondet före första världskriget. Den första versionen 1914, kom 1917 att utökas. Viktigt dessa år var också hans diktsamling  Diario de un poeta recién casado (En nygift poets dagbok), skriven under hans bröllopsresa 1916, via fartyg över Atlanten till och från New York. Han debuterade år 1900, bara 18 år gammal, och utgav fram till 1923 ett 25-tal böcker, och fler blev det därefter. Utmärkande för författaren är dock att han aldrig slutade att redigera sina dikter, för att få dem att stämma med sina ideal. Han ingick i en ung generation modernistiska förnyare av den spanska litteraturen. De dikter jag läst är symboliska, orimmade, med fria versmått och ibland lika gärna poetisk prosa. Vad jag förstår gick han från att utforska många raffinerade versformer, till att med åren bli allt mer formellt asketisk, med ett rent osmyckat språk. Just det som gör det så skönt att läsa.    

Född i Moguer, en liten sydspansk by när mot den Atlantiska kusten, kom havet att alltid vara en viktig symbol som han ofta inneslöt i sina dikter. Jag har läst boken The Poet and the Sea (2009) som har samlat alla dikter där Jiménez alluderat till havet på något sätt. Där finns dikter ända från 1900, men huvudnummer blir Diario de un poeta recién casado/Diary of a Newlywed Poet, eftersom den till huvuddelen skrevs under den långa sjöresan på Atlanten, från januari till juni 1916. Men vid spanska  inbördeskrigets utbrott 1936 flyttade Jiménez till USA och undervisade på olika universitet där, men levde sina sista år i Puerto Rico. 

Tack vare att boken är tvåspråkig spansk-engelsk på varje uppslag, kan jag både njuta av det spanska språket och dubbelkolla betydelsen i den engelska översättningen på motsatta sidan. Meningarna böljar suggestivt, pulserar, upprepningar och vokaler, så jag känner dyningar och jämn vågrytm. Havet har ett mångtydigt symboliskt värde för Jiménez. Från sin uppväxt i Moguer, och sin tillbakadragna livsstil, sökte han sig ofta till havet för inspiration och naturnära ro. Havet speglar hans känslor, både soligt glänsande lugn och mörk oro och upprördhet. Havet kommer att symbolisera hans egen skaparkraft, den själsliga eviga nivån, lika evig som havet, men också alltid nytt, precis så som han hela tiden ville förnya sina egna dikter. Havet kan vara en moder, som lugnar, kärlek i sin mest eviga form, men också en gudom som oroar med sin styrka, ofta övermäktig. 

Efter alla dessa känslor, denna kärlek och inspiration, kommer sista dikten, Ola sin nada más (Juste a Wave) lite som en chock, när han - på ålderdomen - tycks släppa havet, och menar att han hela livet har sökt Havets hjärta förgäves. Han ser inte längre det gudomliga, han får ingen tröst, havet är bara en slumpmässig våg. Han som  hela livet funnit sin själ i havet, tycks plötsligt ha tappat tron. 

Dikten står sist, men jag vet inte hur sent i produktionen den dök upp. kan det ha varit redan vid inbördeskriget?

Den poetiska samlingen prosatexter Platero y yo, som lär ha översatts till svenska i två delar, Silver och jag, och Samtal med Silver. Textens huvudperson är dock författarens födelseort Moguer, där han vistats även senare, bland annat åren 1907-1912, när texten skrevs. I den lilla staden med omnejd promenerar författaren med sin silverglänsande åsna, Platero (som också betyder silversmed), och begrundar livets mångfald av yttringar, människor, djur och natur. Det blir en mosaik av betraktelser, mer realistiska än nostalgisk, men ändå i ett dis av barndomens försvunna värld. 

Den utkom som sagt först i en kortare version, antagligen var detta 'versionen för barn', där man rensat bort elaka präster, död och sjukdom. Jag är inte helt säker, men den första version jag själv fick tag på,  var mycket kort och 'helt fel'. Den var illustrerad med träsnitt där åsnan var svart eller mörkbrun (!), trots att textens Platero är silverglänsande. Boken var också tvåspråkig version, och tyvärr hade den engelska texten gjorts onödligt lång och trög, och hade förlorat den spanska textens renhet. Inte behöver barn fler ord än vuxna för att förstå!

Därför blev jag så lycklig när jag fann Stanley Appelbaums översättning (2004), en fullständig version, också spansk-engelsk, lika vacker på engelska som i spanska original, inte en stavelse utbroderad, så jag har med glädje läst både spansk och engelsk version parallellt.  Boken är en poetisk juvel på prosa. 

Åsnan som inte säger något när författaren pratar med med åsnan, kan sägas vara en barnvänligare version av 'havet', någon att prata med som snällt lyssnar utan att avbryta, det är inte skaparguden han brottas med, här är det inre barnet i sin ursprungliga närhet till livet, i sin mest jordnära version. Här finns insikter och upplevelser som vi alla kan känna igen oss i. Men också sånt som känns mer exotiskt.   

138 korta texter i vilka författarens silvergrå åsna är hans själsliga partner i utforskandet av den bygd där han föddes, en bygd från en äldre värld som snart skall försvinna i takt med 1900-talets framfart.  Hur än poetiska texterna kan kännas i sin meditativa minnesteknik, så är det fel att likna det vid idyll. Även om barnversionen sorterade bort elakhet, död och sjukdom, så finns allt med i den fullständiga texten, hela landsbygdslivet, liv och död, bygdeoriginal som vi inte längre ser till. 

Lustarnas herre - Theodor Kallifatides (1986)

Romanen tilldrar sig år 404 f Kr, hetären Timandra återberättar skärvor ur sitt liv med Alkibiades, berömd Athensk härförare, sedan Athens storhet dalat, i takt med hans egen undergång. Fördriven mördas han, medan Timandra går fri och kan berätta sina minnen från Athens guldålder. Många kända historiska namn sveper förbi och påminner mig om hur ytliga mina kunskaper om det antika Grekland är, ändå finns fernissan kvar. 

Romanen är en kontemplation över liv och död, på kristallklar prosa, full av livsvisdom, distinkta aforismer jag är frestad att stryka under. En vacker text. Hetären och Härföraren, symboler för kärlek och strid, och passionen som binder dem samman. Vilket är problematiskt i sig. Äregirig passion rättfärdigar inte krig. Texten försöker skrapa på fernissan och finna vardagens skröplighet under ytan.

Vad grubblar Kallifatides över? Sitt ursprungs rötter? För en historieintresserad som mig, är detta en bok att behålla. Mysteriet med 'passion'? Livsgnistan som måste hållas vid liv? Där är texten mer en betraktelse, ger inga svar. När texten talar om skillnaderna mellan Athensk kultur och Spartansk, kan jag inte låta bli att som svensk känna igen mig mer i spartanerna än i atenarna. Finns det någon undertext där som den invandrade författaren också har gjort? Eller inbillar jag mig?