Leo Tolstoj, den störste författaren under senare delen av 1800-talet, har man sagt. En man som borde ha varit självklar kandidat till Nobelpriset, i livet till 1910. Hans rykte bygger främst på de stora breda episka berättelserna: Krig och Fred (1867-69) och Anna Karenina (1873-77).
Men han stannade inte där i det episka. Han ändrade sin stil, blev nyktert realistisk, kortfattad, dramatisk. Han lämnar aristokratin, rör sig bland köpmän, ämbetsmän och intellektuella borgare. Han lämnar individerna och landar pladask i olika existentiella berättelser. En av dem är Kreutzersonaten.
En av anledningarna till att han inte fick Nobelpriset. Berättelsen var färdig 1889, men ryktet om dess innehåll, gjorde att censurmyndigheterna gjorde vad de kunde för att hindra den från att tryckas. Hans hustru besökte slutligen personligen tsar Alexander III för att utverka tillstånd. Den kom då att smygas in i tryckningen av hans samlade verk, del 13: 1890; först 1900 fick den tillstånd att tryckas som enskild bok. Men redan 1890 ledde Kreutzersonaten till att Tostoj bannlystes av Heliga Synoden.
Boken hade kopierats för hand långt innan den trycktes. Alla talade om innehållet. Varför?
Jag har just läst boken och inser att för att vara 1890 ger den ett mycket modernt intryck. Ett febrigt intryck. Ett svartsjukans känslosvall. En man som mördat sin hustru av ren, mer eller mindre besannad svartsjuka, blir frikänd i rätten, som anser otroheten bevisad. Men mannen frikänner inte sig själv. Han har vaknat upp och inser att hela äktenskapsinstitutionen är motbjudande, leder till koppleri.
Den febriga svadan förbryllar mig. Jag - över 100 år senare - är van vid svartsjuka och våld, som en daglig del i TV-utbudet. Det tråkar ut mig. Hans resonemang om äktenskapet som bara ett sätt att kanalisera mäns 'liderliga lustar' var naturligt symptomatiskt för sin tid. Att han går ännu ett steg vidare och anser att liderliga sällar är alltför rädda om sin hälsa för att besöka bordeller och därför insett fördelen med att förföra troskyldiga 'friska' hustrur till lättlurade män, det drar naturligtvis saken till sin spets. Kan det bli mer oromantiskt?
Å andra sidan ser jag hela hans utspel mest som förföljelsemani, beroende på det samhälle han levde i. Ta namnet på berättelsen, Kreutzersonaten, ett musikstycke av Beehoven. Mannen är så upprörd att han vill förbjuda uppförandet av så passionerad musik i salar med såväl män som kvinnor med urringade klänningar. Ah. Den typiska bilden av mannen som omöjligt kan behärska sig. Den bedragne mannen ser som enda anledning till sitt eget äktenskap hans eget behov att kanalisera sina lustar. Några känslor för sina barn tycks han inte ha. I hans ögon blev barnen inledningen till en sjuklig oro hos hustrun. osv.
Ändå rör sig detta tema om mer eller mindre undermedvetna känslor, i begynnelsen av psykoanalysen, när Freud satt och grubblade över sina nya teorier. För mig är denna febriga svartsjuka inte en självklar del av männens liv för att kvinnor blivit fel uppfostrade och lever för fritt eller får höra på musik (hans hustru blir förförd av en musiker i det att de spelar Kreutzersonaten ihop, på en fest med inbjudna gäster).
För mig handlar det om en förljugen tid, ett förlegat samhälle. Då äktenskapet ingicks per automatik, precis som Tolstoj inser, just för att kvinnan var förhindrad alla andra anständiga möjligheter till försörjning. Den svartsjuka och de gräl som uppstår kommer av egots kamp. Det river och sliter utan att förstå betydelsen av kärlekens givande och tagande.
Två individer som bildar ett hem behöver hitta en balans mellan sig. Hellre än att strida om vem som skall bestämma. Det är ju det allt handlar om - att inom paret respektera varandra som lika mycket givande och tagande.
2008-12-29
The Uncommon Reader - Alan Bennett (2007)
Haha, har just läst en rar liten bok av Alan Bennett, (mer känd som filmmakare) om motsatsen till den vanlige läsaren. Vem kan det vara? På svenska heter boken: Drottningen vänder blad. Jodå, huvudperson är Englands drottning. ... Trodde inte att engelsmän fick skiva så där om kungafamiljen ... ?
Skämt åsido, boken är mer som en saga. En bagatell. Men ändå, som den maniska bokmal jag är så innebär den ett ständigt mått av igenkännande. Den handlar om läsandets betydelse, hur det utvecklar oss som människor.
Men även lite sorglig. När Drottningen mot slutet känner att läsandet gjort att hon förlorat meningen med sitt liv. När plikten, att göra det hon brukar göra, inte längre känns som det viktigaste. Läsandet har gjort henne vek, alltför inkännande. Hon börjar fundera på om inte att skriva, vore ett alternativ, något som kunde ge henne styrkan tillbaka ... gå från åskådarplats till att åter bli någon som gör. Och med hennes känsla för plikt, blir det antagligen även gjort ...
PS. Alan Bennett inflikar observationen att många av de bästa böckerna är skrivna av homosexuella författare. Ett faktum som idag är betydligt mer öppet än 'när det begav sig' för många av dessa klassiker. Varför? Kanske ett så enkelt faktum som ungdomars observation, det jag skrev i förra bloggen - att den homosexuella kärleken erbjuder större lidande.
Större lidande leder ofta till större människokännedom, livserfarenhet och alltså mer att skriva om. Antagligen ett allt större uttrycksbehov.
Skämt åsido, boken är mer som en saga. En bagatell. Men ändå, som den maniska bokmal jag är så innebär den ett ständigt mått av igenkännande. Den handlar om läsandets betydelse, hur det utvecklar oss som människor.
Men även lite sorglig. När Drottningen mot slutet känner att läsandet gjort att hon förlorat meningen med sitt liv. När plikten, att göra det hon brukar göra, inte längre känns som det viktigaste. Läsandet har gjort henne vek, alltför inkännande. Hon börjar fundera på om inte att skriva, vore ett alternativ, något som kunde ge henne styrkan tillbaka ... gå från åskådarplats till att åter bli någon som gör. Och med hennes känsla för plikt, blir det antagligen även gjort ...
PS. Alan Bennett inflikar observationen att många av de bästa böckerna är skrivna av homosexuella författare. Ett faktum som idag är betydligt mer öppet än 'när det begav sig' för många av dessa klassiker. Varför? Kanske ett så enkelt faktum som ungdomars observation, det jag skrev i förra bloggen - att den homosexuella kärleken erbjuder större lidande.
Större lidande leder ofta till större människokännedom, livserfarenhet och alltså mer att skriva om. Antagligen ett allt större uttrycksbehov.
2008-12-27
Flicka möter pojke av Ali Smith (2007)
Hux flux har jag läst ut ännu en av böckerna i den internationella Mytserien:
Flicka möter pojke av Ali Smith. Hennes version av myten om Iphis - flickan som uppfostras till pojke för att överleva och med tiden blir kär i en annan kvinna - allt i en av Ovidius metamorfoser.
Som majoriteten av de inledande böckerna i mytserien, är detta en nätt liten bok på 150 sidor. Och Ali Smiths ord och meningar flyter fram med otålig snabbhet. Mycket lättläst. Men å andra sidan även en bok, som trots att den är lätt att greppa, ändå kan, kanske t.o.m. bör, läsas om och om igen.
För denna nätta lilla historia innehåller många teman. Huvudtemat är betydelsen av kön, könsroller, vilket leder vidare till kvinnors position i samhället, kravet på rättigheter, vilka ännu långt ifrån är uppfyllda. Än idag dödas kvinnofoster, medan pojkfoster sparas, likaväl som flickor för 3000 år sedan dödades, som Iphis skulle ha dödats, om inte modern låtsats att hon var en pojke och uppfostrat henne så.
Hos Ovidius, när Iphis i tonåren blir kär i en kvinna, måste hon förvandlas till man för att få sin kärlek, och så sker och slutet blir lyckligt. Hos Ali Smith är kärleken lesbisk och drömmen är att bli accepterad av alla, men detta är trots allt bara en dröm. Så långt har vi inte kommit.
De tonåringar Jag haft kontakt med på senare år har inställningen att homosexuell kärlek är större och vackrare än annan kärlek, för att den har så mycket att slåss för och kämpa emot innan den kan uppfyllas.
Själv kan jag inte vara annat än lycklig över att jag sent omsider fått möta min tvillingsjäl, och som jag tror att jag antagligen redan på ett andligt stadium bestämt att få möta i detta liv. Vi råkar vara av motsatt kön. Det har ändå inte varit enkelt. För även om det inte har varit någon öppen strid med omgivningen, så finns det alltid något som inte accepteras, något man måste strida med. Vad vore meningen med livet om det inte hade något att lära oss?
Min tro är att när vi möter den vi kommit hit för att älska i detta liv, då är den personen viktigast - inte könet. Att fixera sig vid sexualiteten är att slåss mot väderkvarnar.
Flicka möter pojke av Ali Smith. Hennes version av myten om Iphis - flickan som uppfostras till pojke för att överleva och med tiden blir kär i en annan kvinna - allt i en av Ovidius metamorfoser.
Som majoriteten av de inledande böckerna i mytserien, är detta en nätt liten bok på 150 sidor. Och Ali Smiths ord och meningar flyter fram med otålig snabbhet. Mycket lättläst. Men å andra sidan även en bok, som trots att den är lätt att greppa, ändå kan, kanske t.o.m. bör, läsas om och om igen.
För denna nätta lilla historia innehåller många teman. Huvudtemat är betydelsen av kön, könsroller, vilket leder vidare till kvinnors position i samhället, kravet på rättigheter, vilka ännu långt ifrån är uppfyllda. Än idag dödas kvinnofoster, medan pojkfoster sparas, likaväl som flickor för 3000 år sedan dödades, som Iphis skulle ha dödats, om inte modern låtsats att hon var en pojke och uppfostrat henne så.
Hos Ovidius, när Iphis i tonåren blir kär i en kvinna, måste hon förvandlas till man för att få sin kärlek, och så sker och slutet blir lyckligt. Hos Ali Smith är kärleken lesbisk och drömmen är att bli accepterad av alla, men detta är trots allt bara en dröm. Så långt har vi inte kommit.
De tonåringar Jag haft kontakt med på senare år har inställningen att homosexuell kärlek är större och vackrare än annan kärlek, för att den har så mycket att slåss för och kämpa emot innan den kan uppfyllas.
Själv kan jag inte vara annat än lycklig över att jag sent omsider fått möta min tvillingsjäl, och som jag tror att jag antagligen redan på ett andligt stadium bestämt att få möta i detta liv. Vi råkar vara av motsatt kön. Det har ändå inte varit enkelt. För även om det inte har varit någon öppen strid med omgivningen, så finns det alltid något som inte accepteras, något man måste strida med. Vad vore meningen med livet om det inte hade något att lära oss?
Min tro är att när vi möter den vi kommit hit för att älska i detta liv, då är den personen viktigast - inte könet. Att fixera sig vid sexualiteten är att slåss mot väderkvarnar.
2008-12-26
Binu och den stora muren - Su Tong (2008)
Nu satte jag mig ner denna julefridens morgon och läste ut Su Tongs bidrag till den internationella mytserien: Binu och den stora muren.
Citat s. 422:
"Man kan hejda en skenande häst men inte hjärtat hos en kvinna som är villig att lida för andra."
Jag läste en intervju med Su Tong på Adlibris web-sida. I den säger han att Kinesiska myter är annorlunda än våra västerländska. I Kina handlar myter om moraliska dilemman i buddhistisk tolkning. Därför valde han i stället att tolka en 2000 år gammal folksaga om Meng Jiangnü som grät vid Kinas långa mur. Han döpte dock om henne till Binu.
Han kallar myten ett svävande stycke verklighet. Och Su Tongs sätt att skriva får verkligen fantasin att sväva. Han har velat återskapa folksagans ohämmade fantasi som han anser är den vackraste. Och jag kan inte annat än hålla med. Denna bok är en pärla på högsta nivå.
Texten flyger fram i klara bilder. Bara en sådan sak som namnen: Persikobyn, Blågräsklyftan, Blå molnets prefektur, De hundra vårarnas terrass, Himlahöjden, Den väldoftande skogens garnison ...
Men låt er inte luras. Detta är en grym historia om mänskligt lidande och maktmissbruk hela tiden riktad uppifrån och ner. Och Binu befinner sig hela tiden längst ner i botten. Där finns kapitel också om Människomarknaden, Sjumilahålan och Femkornsstaden. Hjortpojkarna är en variant av gatubarn. De kanske skuttar fritt omkring i skogen, men de måste lita helt till sig själva, för ingen annan tar hand om dem. Deras funktion är att spela jaktbyte när överheten vill gå till jakt. Liksom Hästmännen skall ersätta de hästar som inte längre existerar, eftersom alla hästar gått åt vid byggandet av den stora muren.
Binus make tvångsrekryteras till byggandet av den kinesiska muren, ett omänskligt arbete som ingen slipper levande ifrån. Den evigt trogna makan Binu kan inte fortsätta sitt liv som vanligt, hon beslutar sig för att vandra genom hela Kina till sin make Quiliang, för att ge honom hans vinterrock som han inte hann få med sig. På vägen möter hon ett myller av människor som alla finner hennes tilltag vansinnigt dumt.
Berättelsen rör dig framåt, liksom Binu hela tiden rör sig framåt, via en outsinlig ström av människor och rapp bjäbbig dialog dem emellan. Allt uttrycksfullt bildrikt. Överallt pyser det av ilska och förakt människor emellan. För mig, ensam här uppe i de glesa svenska skogarna, får jag en känsla av det folkrika Kina,där ingen någonsin är helt ensam, men ändå kan sakna gemenskap. Det eviga mänskliga behovet att slå neråt och bakåt när livet är tungt.
Förtrycket är allenarådande. Ett exempel: i Binus hemby är det förbjudet att gråta. Men eftersom det hör till livets välkända faktum att det är omöjligt att helt hindra kvinnor från att gråta, så tvingades flickorna i Persikobyn att göra sig av med sina tårar på andra sätt. De kunde rinna genom näsan eller öronen, från handflatorna eller håret ...
Hela boken igenom lever fabulerandet med de mest underbart levande bilder man kan tänka sig. Jag älskar denna bok.
Citat s. 422:
"Man kan hejda en skenande häst men inte hjärtat hos en kvinna som är villig att lida för andra."
Jag läste en intervju med Su Tong på Adlibris web-sida. I den säger han att Kinesiska myter är annorlunda än våra västerländska. I Kina handlar myter om moraliska dilemman i buddhistisk tolkning. Därför valde han i stället att tolka en 2000 år gammal folksaga om Meng Jiangnü som grät vid Kinas långa mur. Han döpte dock om henne till Binu.
Han kallar myten ett svävande stycke verklighet. Och Su Tongs sätt att skriva får verkligen fantasin att sväva. Han har velat återskapa folksagans ohämmade fantasi som han anser är den vackraste. Och jag kan inte annat än hålla med. Denna bok är en pärla på högsta nivå.
Texten flyger fram i klara bilder. Bara en sådan sak som namnen: Persikobyn, Blågräsklyftan, Blå molnets prefektur, De hundra vårarnas terrass, Himlahöjden, Den väldoftande skogens garnison ...
Men låt er inte luras. Detta är en grym historia om mänskligt lidande och maktmissbruk hela tiden riktad uppifrån och ner. Och Binu befinner sig hela tiden längst ner i botten. Där finns kapitel också om Människomarknaden, Sjumilahålan och Femkornsstaden. Hjortpojkarna är en variant av gatubarn. De kanske skuttar fritt omkring i skogen, men de måste lita helt till sig själva, för ingen annan tar hand om dem. Deras funktion är att spela jaktbyte när överheten vill gå till jakt. Liksom Hästmännen skall ersätta de hästar som inte längre existerar, eftersom alla hästar gått åt vid byggandet av den stora muren.
Binus make tvångsrekryteras till byggandet av den kinesiska muren, ett omänskligt arbete som ingen slipper levande ifrån. Den evigt trogna makan Binu kan inte fortsätta sitt liv som vanligt, hon beslutar sig för att vandra genom hela Kina till sin make Quiliang, för att ge honom hans vinterrock som han inte hann få med sig. På vägen möter hon ett myller av människor som alla finner hennes tilltag vansinnigt dumt.
Berättelsen rör dig framåt, liksom Binu hela tiden rör sig framåt, via en outsinlig ström av människor och rapp bjäbbig dialog dem emellan. Allt uttrycksfullt bildrikt. Överallt pyser det av ilska och förakt människor emellan. För mig, ensam här uppe i de glesa svenska skogarna, får jag en känsla av det folkrika Kina,där ingen någonsin är helt ensam, men ändå kan sakna gemenskap. Det eviga mänskliga behovet att slå neråt och bakåt när livet är tungt.
Förtrycket är allenarådande. Ett exempel: i Binus hemby är det förbjudet att gråta. Men eftersom det hör till livets välkända faktum att det är omöjligt att helt hindra kvinnor från att gråta, så tvingades flickorna i Persikobyn att göra sig av med sina tårar på andra sätt. De kunde rinna genom näsan eller öronen, från handflatorna eller håret ...
Hela boken igenom lever fabulerandet med de mest underbart levande bilder man kan tänka sig. Jag älskar denna bok.
2008-12-25
CS Lewis' sci-fi fantasy
Efter att TV visade Narnia-filmen Lejonet och Häxan för några veckor sedan gjorde jag en utflykt i lättare busslektyr. Utflykt från tyst planet av CS Lewis. Den skrev 1938 och är naturligtvis mycket elementär som science-fiction betraktad. Ray Bradbury sa en gång i en intervju att han bara skrivit en enda Science fiction: Farenheit 451. Resten är Fantasy. Så okej då, CS Lewis är likt JRR Tolkien filolog, språkforskare, och även på denna resa till Mars, är han mer intresserad av invånarnas språk - hittar på det och låter huvudpersonen drömma om att skriva ett lexikon - än vad han intresserar sig för rymdfarkostens trovärdighet.
Så efter en nog så trist rymdfärd, hamnar vi i alla fall på Mars och där skapas en intressant bild av ett fredligt samhälle trots minst tre olika varelser med olika fysik, kultur och förutsättningar. De har en andlig syn som skapat fred och tolerans för ett fruktbart samarbete.
Huvudpersonen har kidnappats ombord på rymdskeppet av två giriga jordbor som kan ses som symboler för alla kolonisatörer jorden runt, som behandlar alla främmande kulturer som okunniga barn, som de har rätt att utnyttja. Alltså är detta främst en civilisationskritisk bok.
Så efter en nog så trist rymdfärd, hamnar vi i alla fall på Mars och där skapas en intressant bild av ett fredligt samhälle trots minst tre olika varelser med olika fysik, kultur och förutsättningar. De har en andlig syn som skapat fred och tolerans för ett fruktbart samarbete.
Huvudpersonen har kidnappats ombord på rymdskeppet av två giriga jordbor som kan ses som symboler för alla kolonisatörer jorden runt, som behandlar alla främmande kulturer som okunniga barn, som de har rätt att utnyttja. Alltså är detta främst en civilisationskritisk bok.
Pirater och kannibalism
Sitter just nu och tittar på Pirates of the Caribbeans : 2a delen (Död mans kista). Underbart fantasieggande saga. Alla moderna tekniska möjligheter gör sagan oerhört levande. För att inte tala om Johnny Depps oförlikneliga skådespeleri. Allt blir overkligt verkligt.
Men bygger naturligtvis ändå på schabloner, hur än väl man sväljer det. Det finns ett avsnitt med kannibaler, på allra värsta schablonmässiga sätt, på väg att elda upp Captain Sparrow. för att befria hans själ och ÄTA honom. Skapar naturligtvis både spänning och något att skratta åt. Jag har dock alltid tvivlat på sanningen bakom alla historier om människor som äter andra människor, som del av sin kultur. Hur än många faktaböcker som tar upp ämnet.
Man behöver bara tänka på den kristna Nattvarden. Vi äter Jesus Kristus kött och dricker hans blod! Vem tar det på allvar. Nej, just det. Det är symboliskt. Det skulle förvåna mig om inte samma sak gäller även andra kulturer.
Beslöt att än en gång leta upplysningar på temat. Kopplade upp mig på Nationalencyklopedin. Och Äntligen! Hela artikeln handlar om att man faktiskt börjat inse att det inte finns ett enda bevis för kulturell rituell kannibalism. Det tar bara så förfärligt lång tid tills nya fakta når ut till allmänheten i populär fakalitteratur, för att inte tala omhur lång tid det tar tills bibliotekets hyllor bytt sitt innehåll.
Den förste som försökte tänka om, var antropologen William Arens. Redan 1979 publicerade han en kritisk studie med slutsatsen att inga oemotsägliga bevis för kannibalism existerat. Naturligtvis höll inte alla med. En häftig debatt satte dock igång. En översikt över 1980-talets forskning, sammanställd 1991 fastslår att det saknas belägg för kulturell kannibalism.
Däremot är idén om kannibalism universell. Det är så vi beskriver främmande folkgrupper som skiljer sig från oss själva. I etnocentriskt syfte vill vi karakterisera andra som vilda eller omänskliga, och gör det då genom att beskylla dem för kannibalism eller incest. Många afrikanska folk var övertygade om att de europeiska kolonisatörer var kannibaler, men den åsikten noterades inte på allvar. Så varför har forskarna i århundraden trott på det motsatta? Svarta människor som kannibaler?
Ja gissa! Främlingsrädsla. Vi har så svårt att nå bortom våra egna ramar.
Men bygger naturligtvis ändå på schabloner, hur än väl man sväljer det. Det finns ett avsnitt med kannibaler, på allra värsta schablonmässiga sätt, på väg att elda upp Captain Sparrow. för att befria hans själ och ÄTA honom. Skapar naturligtvis både spänning och något att skratta åt. Jag har dock alltid tvivlat på sanningen bakom alla historier om människor som äter andra människor, som del av sin kultur. Hur än många faktaböcker som tar upp ämnet.
Man behöver bara tänka på den kristna Nattvarden. Vi äter Jesus Kristus kött och dricker hans blod! Vem tar det på allvar. Nej, just det. Det är symboliskt. Det skulle förvåna mig om inte samma sak gäller även andra kulturer.
Beslöt att än en gång leta upplysningar på temat. Kopplade upp mig på Nationalencyklopedin. Och Äntligen! Hela artikeln handlar om att man faktiskt börjat inse att det inte finns ett enda bevis för kulturell rituell kannibalism. Det tar bara så förfärligt lång tid tills nya fakta når ut till allmänheten i populär fakalitteratur, för att inte tala omhur lång tid det tar tills bibliotekets hyllor bytt sitt innehåll.
Den förste som försökte tänka om, var antropologen William Arens. Redan 1979 publicerade han en kritisk studie med slutsatsen att inga oemotsägliga bevis för kannibalism existerat. Naturligtvis höll inte alla med. En häftig debatt satte dock igång. En översikt över 1980-talets forskning, sammanställd 1991 fastslår att det saknas belägg för kulturell kannibalism.
Däremot är idén om kannibalism universell. Det är så vi beskriver främmande folkgrupper som skiljer sig från oss själva. I etnocentriskt syfte vill vi karakterisera andra som vilda eller omänskliga, och gör det då genom att beskylla dem för kannibalism eller incest. Många afrikanska folk var övertygade om att de europeiska kolonisatörer var kannibaler, men den åsikten noterades inte på allvar. Så varför har forskarna i århundraden trott på det motsatta? Svarta människor som kannibaler?
Ja gissa! Främlingsrädsla. Vi har så svårt att nå bortom våra egna ramar.
Polarexpressen
Juldagen 2008. Har just sett den animerade filmen Polarexpressen. Om den tvivlande pojken, på gränsen mellan barn och vuxen, som får åka Expresståg till Nordpolen för att träffa Tomten och för att inte förlora tron.
Så varifrån kommer Tomte-myten? Den är väl inte mer än 100 år? Långt vitt hår och vitt skägg. Father Christmas. Den gamla bibelmyten? Gud själv, Fadern, upphovet till vårt överflöd.
Skapad i en värld då folk slutar tro på Bibelns ord...
Så varifrån kommer Tomte-myten? Den är väl inte mer än 100 år? Långt vitt hår och vitt skägg. Father Christmas. Den gamla bibelmyten? Gud själv, Fadern, upphovet till vårt överflöd.
Skapad i en värld då folk slutar tro på Bibelns ord...
Den heliga familjen - Mariamyten
TV4 visade på julaftons eftermiddag en italiensk film om Den heliga familjen. De är bra på sånt, italienarna. Såg dock inte hela eftersom den krockade med Kalle Anka.
Funderade åter över myten. Jag såg scener där prästerna lämnade över den unga Maria till den åldrade änklingen Josef, som redan har en rad barn, och hur hon först togs emot med tvekan i familjen. De ska vara trolovade ett år innan de gifter sig. Men en av sönerna, ung och hetlevrad, tycker att fadern gör sig löjlig, och vill hellre själv gifta sig med Maria. Han genomför t o m ett misslyckat försök till våldtäkt, när Maria avvisar honom och förklarar att hon älskar Josef.
Ängeln kommer till Maria och hon blir havande, utan att förstå varför. Hon reser bort. När Josef ett halvår senare återser henne gravid, drabbas han av den klassiska misstron. Denne Josef är mild och tror först att hon är våldtagen och då vill han absolut inte lägga någon skuld på henne. Han tror dock inte på talet om 'En Röst'. Nog inser han att barn inte uppstår ur tomma intet. Skall han förskjuta henne? Sonen som velat våldta henne, säger att det är bäst att han själv gifter sig med henne så att skammen inte förstöra familjeäran. Josef skakade på huvudet. Josef och Maria älskar varandra.
De gifter sig och alliansen accepteras slutligen av alla hans barn. Men sedan kommer de romerska soldaterna med kravet om skattskrivning ... (och vi bytte TV-kanal). Detta är alltså en av myterna kring den heliga familjen. En film vill tolka några frågor och svårigheter som vi kanske kan identifiera oss med.
Ett evigt problem är faderns bristande tillit till vetskapen om han är fader till barnet. Klassiskt. Alla patriarkala lagar kring familjerätt rör denna kärna. Mannens oro att tvingas underhålla och låta sig ärvas av någon annan mans barn. I vår samtid med talrika skilsmässor och komplicerade familjeband, blir vi mer och mer medvetna om vad Hjalmar Bergman tog upp redan i Markurells i Wadköping. Att kärlek, bandet mellan far och barn handlar mer om relationen under uppväxten, än om gener. Den som tar hand om barnet kärleksfullt, är den barnet fäster sig vid.
Tänk en tid långt tillbaka när barn alltid var en gåva av fruktbarhet, en gåva som kom genom kvinnans kropp. Jag har alltid tänkt att den tiden måste ha varit innan människan började hålla husdjur. Nog måste fåraherdar, eller åtminstone den som föder upp höns och grisar inse att barn kommer bara till ifall hona och hane har förenats. men med missförståndet att kvinnan bara var ett förvaringskärl för mannens säd. En agrar syn, den som sår sin säd får skörd om den hamnat i god jord. Underförstått, kvinnan är god jord eller inte. Dock inte mer än så.
När jag såg Josefs lidande ansikte, inför den maktlösa Maria, hon som försatts i denna situation utan möjlighet att välja, fick mig att tänkte på Mariamyten. Kvinnan, Moder Jord, får ett barn från gudarna. I de första jordbrukarnas bördiga halvmåne möttes den ursprungliga Modergudinnan med nya tankar kring hur barn blir till. Rollerna byts. Mannen är inte längre maktlös, han sår och avlar, alltså blir kvinnan den maktlösa, inför hans vilja. Men samtidigt ökar hans misstro mot omgivningen. Det han skapar av åkrar och fårahjordar, vill han inte att andra mäns avkomma ska förskingra. Oro han aldrig tidigare känt uppstår. Han skapar lagar för att skydda sig, men blir aldrig helt säker.
Den nya kunskapen blir hans helvete, så länge inte kärlek skänker tillit inom paret. Ursprungligen var mannen lycklig om Världsanden skänkt kvinnan barn. Han skulle skydda de sårbara i sin familj, dvs barn och kvinnor. För visst är kvinnan sårbar, såväl när hon är gravid som när hon ammar och har små liv att ta hand om.
I mina tankar är myten kring Maria och Josef, en spegling av mötet mellan olika religiösa myter i den bördiga halvmånen. Maria som symbol för kvinnan som får barnet till skänks av Anden. Josef av fåraherdeätt, med kunskapen att barn inte blir till utan en far. Klaschen mellan Ursprunglig Renhet och den nya Misstron.
Förra Julen läste jag bibelforskaren Geza Vermes bok The Nativity : history and legend. Att Jesus har funnits som historisk person är tveklöst. Men att granska myterna och se hur mycket som passar ihop med fakta är mindre produktivt. Inte desto mindre är Geza Vermes analyser mycket intressanta, för att lära sig något om oss människor och våra myter.
Bibeln behandlar främst Jesus tid som förkunnare, alltså två tre kända år före korsfästelsen. Om detta finns fyra evangelier. Men bara två av dem talar om skattskrivningen och Jesu födelse. Och av dessa tycks en följa den andra. Källorna är alltså få. Kanske en enda. Så jag undrar om det beror på att det gått så lång tid sedan Modergudinnan förlorade sin ledande position till herdarnas patriarkat. Och att de myterna därför är få och inte lika spridda.
Geza Vermes tar dock upp andra saker, bl a att språkliga missförstånd ligger bakom Jungfrumyten. När man på arameiska talade om jungfru, menade man 'ung flicka', eftersom flickor gifte sig vid 12 år, så fick det samma betydelse som orörd, jungfrulig, oavsett fakta. Vermes bortförklarar alltså själva jungfrufödseln, som vår vetenskapliga tid inte ser som möjlig.
Dessutom skrevs evangelierna på grekiska, kulturspråket kring Medelhavet på romartiden. Grekernas ord för jungfru hade dock en klar distinktion att det rörde sig om orörd kvinna, till skillnad från prostituerade. Alltså ett utslag av en annan kultur än den judiska/israeliska. Intressant ur kulturell och språklig synvinkel, för den som vill granska fakta bit för bit, hellre än ta myten för vad den är.
Att Josef anses äldre än Maria är mest en tolkning av att det i Bibeln talas om hans bröder, liksom det finns släktträd som vill tolka Jesus släktskap direkt från Adam. Men ingenting är klart om hur eller varför. Det brukar finnas politiska skäl till släktträd.
Funderade åter över myten. Jag såg scener där prästerna lämnade över den unga Maria till den åldrade änklingen Josef, som redan har en rad barn, och hur hon först togs emot med tvekan i familjen. De ska vara trolovade ett år innan de gifter sig. Men en av sönerna, ung och hetlevrad, tycker att fadern gör sig löjlig, och vill hellre själv gifta sig med Maria. Han genomför t o m ett misslyckat försök till våldtäkt, när Maria avvisar honom och förklarar att hon älskar Josef.
Ängeln kommer till Maria och hon blir havande, utan att förstå varför. Hon reser bort. När Josef ett halvår senare återser henne gravid, drabbas han av den klassiska misstron. Denne Josef är mild och tror först att hon är våldtagen och då vill han absolut inte lägga någon skuld på henne. Han tror dock inte på talet om 'En Röst'. Nog inser han att barn inte uppstår ur tomma intet. Skall han förskjuta henne? Sonen som velat våldta henne, säger att det är bäst att han själv gifter sig med henne så att skammen inte förstöra familjeäran. Josef skakade på huvudet. Josef och Maria älskar varandra.
De gifter sig och alliansen accepteras slutligen av alla hans barn. Men sedan kommer de romerska soldaterna med kravet om skattskrivning ... (och vi bytte TV-kanal). Detta är alltså en av myterna kring den heliga familjen. En film vill tolka några frågor och svårigheter som vi kanske kan identifiera oss med.
Ett evigt problem är faderns bristande tillit till vetskapen om han är fader till barnet. Klassiskt. Alla patriarkala lagar kring familjerätt rör denna kärna. Mannens oro att tvingas underhålla och låta sig ärvas av någon annan mans barn. I vår samtid med talrika skilsmässor och komplicerade familjeband, blir vi mer och mer medvetna om vad Hjalmar Bergman tog upp redan i Markurells i Wadköping. Att kärlek, bandet mellan far och barn handlar mer om relationen under uppväxten, än om gener. Den som tar hand om barnet kärleksfullt, är den barnet fäster sig vid.
Tänk en tid långt tillbaka när barn alltid var en gåva av fruktbarhet, en gåva som kom genom kvinnans kropp. Jag har alltid tänkt att den tiden måste ha varit innan människan började hålla husdjur. Nog måste fåraherdar, eller åtminstone den som föder upp höns och grisar inse att barn kommer bara till ifall hona och hane har förenats. men med missförståndet att kvinnan bara var ett förvaringskärl för mannens säd. En agrar syn, den som sår sin säd får skörd om den hamnat i god jord. Underförstått, kvinnan är god jord eller inte. Dock inte mer än så.
När jag såg Josefs lidande ansikte, inför den maktlösa Maria, hon som försatts i denna situation utan möjlighet att välja, fick mig att tänkte på Mariamyten. Kvinnan, Moder Jord, får ett barn från gudarna. I de första jordbrukarnas bördiga halvmåne möttes den ursprungliga Modergudinnan med nya tankar kring hur barn blir till. Rollerna byts. Mannen är inte längre maktlös, han sår och avlar, alltså blir kvinnan den maktlösa, inför hans vilja. Men samtidigt ökar hans misstro mot omgivningen. Det han skapar av åkrar och fårahjordar, vill han inte att andra mäns avkomma ska förskingra. Oro han aldrig tidigare känt uppstår. Han skapar lagar för att skydda sig, men blir aldrig helt säker.
Den nya kunskapen blir hans helvete, så länge inte kärlek skänker tillit inom paret. Ursprungligen var mannen lycklig om Världsanden skänkt kvinnan barn. Han skulle skydda de sårbara i sin familj, dvs barn och kvinnor. För visst är kvinnan sårbar, såväl när hon är gravid som när hon ammar och har små liv att ta hand om.
I mina tankar är myten kring Maria och Josef, en spegling av mötet mellan olika religiösa myter i den bördiga halvmånen. Maria som symbol för kvinnan som får barnet till skänks av Anden. Josef av fåraherdeätt, med kunskapen att barn inte blir till utan en far. Klaschen mellan Ursprunglig Renhet och den nya Misstron.
Förra Julen läste jag bibelforskaren Geza Vermes bok The Nativity : history and legend. Att Jesus har funnits som historisk person är tveklöst. Men att granska myterna och se hur mycket som passar ihop med fakta är mindre produktivt. Inte desto mindre är Geza Vermes analyser mycket intressanta, för att lära sig något om oss människor och våra myter.
Bibeln behandlar främst Jesus tid som förkunnare, alltså två tre kända år före korsfästelsen. Om detta finns fyra evangelier. Men bara två av dem talar om skattskrivningen och Jesu födelse. Och av dessa tycks en följa den andra. Källorna är alltså få. Kanske en enda. Så jag undrar om det beror på att det gått så lång tid sedan Modergudinnan förlorade sin ledande position till herdarnas patriarkat. Och att de myterna därför är få och inte lika spridda.
Geza Vermes tar dock upp andra saker, bl a att språkliga missförstånd ligger bakom Jungfrumyten. När man på arameiska talade om jungfru, menade man 'ung flicka', eftersom flickor gifte sig vid 12 år, så fick det samma betydelse som orörd, jungfrulig, oavsett fakta. Vermes bortförklarar alltså själva jungfrufödseln, som vår vetenskapliga tid inte ser som möjlig.
Dessutom skrevs evangelierna på grekiska, kulturspråket kring Medelhavet på romartiden. Grekernas ord för jungfru hade dock en klar distinktion att det rörde sig om orörd kvinna, till skillnad från prostituerade. Alltså ett utslag av en annan kultur än den judiska/israeliska. Intressant ur kulturell och språklig synvinkel, för den som vill granska fakta bit för bit, hellre än ta myten för vad den är.
Att Josef anses äldre än Maria är mest en tolkning av att det i Bibeln talas om hans bröder, liksom det finns släktträd som vill tolka Jesus släktskap direkt från Adam. Men ingenting är klart om hur eller varför. Det brukar finnas politiska skäl till släktträd.
Julefrid - överflöd
Det har inte blivit mycket bloggande nu i december. Det är en ständig balansgång mellan att inte stressa upp sig inför livets krav och alla plikter som tränger sig på inför julen. I min familj har vi traditionell familjemiddag kring Lucia. För att alla vill träffas. Det kräver tid och förberedelser. Och mina 85-åriga föräldrar vill man gärna ge lite extra stöd och uppmärksamhet. Samtidigt som släktmiddagen i allmänhet framkallar en viruskris som sprider sig i alla läger.
Så ock detta år. Att ligga hemma sjuk ger INTE mer tid åt läsbehovet. Tvärtom. Virus korkar ihop min hjärna lika mycket som mina öronnäsahals. Han dock iår bli frisk lagom till Julafton.
Julafton råder i alla fall julefrid i min närmsta krets - sambo och dotter. Svensk julmat idag är ju till största delen färdigköpt. Skinkan är kokt och behöver bara griljeras. Prinskorven är färdig. Sillen ligger i glasburk. Och så några goda ostar. Mandariner och druvor.
Vi plockar en tallrik att äta till Kalle Anka, till vilket vi i talkör upprepar favoritreplikerna. Därefter stängs TV av ända fram till Karl Bertil Jonssons Julafton. Den är ett absolut måste under total julefrid. Tage Danielsson, den oslagbare. Även här kan vi i talkör läsa repliker - i detta fall Tages fullständigt suveräna formuleringar.
Detta är våra ritualer - det som håller vår inre krets samman. Läste för ett tag sedan att paket och överraskningar frisätter en särskild sorts lycko-kemikalier hos barn, en kemikalie som dock försvinner med åren, och att det är därför vi vuxna inte kan uppleva samma lyckorus.
Det verkar dock inte som om vi slutar att hoppas. Längtan efter magin i den glittrande granen och att glädja andra med gåvor.
Ting hör dock inte till vad vi lägger någon större vikt vid. Alltså visade sig årets julklappar främst innehålla choklad. Så mörk choklad som möjligt. Alla tre gav vi varandra choklad. Och så hade jag fått choklad via jobbet. Alltså dignade vardagsrumsbordet av ett överflöd av choklad.
Det fick mig att åter igen börja fundera över julritualer och myter. Vad handlar Julen om idag?
Myter förvandlas ju som bekant över tid. En levande myt följer med sin tid, vill förklara något i sin samtid.
En kunskap vi tycks ha svårt att ta till oss på rätt sätt är den andliga lagen om överflöd. Att våga lita på att det finns tillräckligt för alla att leva ett gott liv. I stället är många rädda att bli utan och roffar åt sig så mycket som möjligt. Den som har, försöker hamstra rikedom. Vilket gör balansen mycket ojämn människor emellan.
Frågan är - Hur många jular måste vi uppleva innan vi inser behovet av balans? Och skaffa oss tillit nog till att jorden räcker till alla sina invånare om vi bara fördelar allt rättvist?
Vi åt oss inte spysjuka på chokladen igår, trots att bordet dignade. Vi behövde inte slås om favoritbitar. Var och en har sina personliga favoriter. Och aldrig behöver man mer än lagom.
PS. Vi har plastgran, trots att doften av äkta vara mångfaldigar magin. Vad är väl ljuvligare än äkta dofter från naturen, inte minst gran. Jag har dock inte samvete till att låta en gran bli nerhuggen bara för mitt höga nöjes skull. Snittblommor är en sak. Men träd som tar så lång tid på sig at växa ...
Så ock detta år. Att ligga hemma sjuk ger INTE mer tid åt läsbehovet. Tvärtom. Virus korkar ihop min hjärna lika mycket som mina öronnäsahals. Han dock iår bli frisk lagom till Julafton.
Julafton råder i alla fall julefrid i min närmsta krets - sambo och dotter. Svensk julmat idag är ju till största delen färdigköpt. Skinkan är kokt och behöver bara griljeras. Prinskorven är färdig. Sillen ligger i glasburk. Och så några goda ostar. Mandariner och druvor.
Vi plockar en tallrik att äta till Kalle Anka, till vilket vi i talkör upprepar favoritreplikerna. Därefter stängs TV av ända fram till Karl Bertil Jonssons Julafton. Den är ett absolut måste under total julefrid. Tage Danielsson, den oslagbare. Även här kan vi i talkör läsa repliker - i detta fall Tages fullständigt suveräna formuleringar.
Detta är våra ritualer - det som håller vår inre krets samman. Läste för ett tag sedan att paket och överraskningar frisätter en särskild sorts lycko-kemikalier hos barn, en kemikalie som dock försvinner med åren, och att det är därför vi vuxna inte kan uppleva samma lyckorus.
Det verkar dock inte som om vi slutar att hoppas. Längtan efter magin i den glittrande granen och att glädja andra med gåvor.
Ting hör dock inte till vad vi lägger någon större vikt vid. Alltså visade sig årets julklappar främst innehålla choklad. Så mörk choklad som möjligt. Alla tre gav vi varandra choklad. Och så hade jag fått choklad via jobbet. Alltså dignade vardagsrumsbordet av ett överflöd av choklad.
Det fick mig att åter igen börja fundera över julritualer och myter. Vad handlar Julen om idag?
Myter förvandlas ju som bekant över tid. En levande myt följer med sin tid, vill förklara något i sin samtid.
En kunskap vi tycks ha svårt att ta till oss på rätt sätt är den andliga lagen om överflöd. Att våga lita på att det finns tillräckligt för alla att leva ett gott liv. I stället är många rädda att bli utan och roffar åt sig så mycket som möjligt. Den som har, försöker hamstra rikedom. Vilket gör balansen mycket ojämn människor emellan.
Frågan är - Hur många jular måste vi uppleva innan vi inser behovet av balans? Och skaffa oss tillit nog till att jorden räcker till alla sina invånare om vi bara fördelar allt rättvist?
Vi åt oss inte spysjuka på chokladen igår, trots att bordet dignade. Vi behövde inte slås om favoritbitar. Var och en har sina personliga favoriter. Och aldrig behöver man mer än lagom.
PS. Vi har plastgran, trots att doften av äkta vara mångfaldigar magin. Vad är väl ljuvligare än äkta dofter från naturen, inte minst gran. Jag har dock inte samvete till att låta en gran bli nerhuggen bara för mitt höga nöjes skull. Snittblommor är en sak. Men träd som tar så lång tid på sig at växa ...
2008-12-07
Filmatiseringen Mondo
Apropå Le Clezio - igårkväll gick på SVT2 en fransk film efter hans underbara novell Mondo. Jag läste den i början av 80-talet, och den har aldrig lämnat mig. Skön men smärtsam på samma gång. Den klarögde pojken, vid sidan av, utan familj, som aldrig fått gå i skolan, men har en stort emotionell intelligens. Samhället som vill ruta in allt efter regler och logik, förstår honom inte. Regler och känslor krockar...
Filmen är gjord 1996 och Tony Gatlif regisserade. Han som gjorde Latcho drom, och andra sköna filmer. Filmen fick fram poesin och känslan i novellen mycket bra. Men ingenstans i de tidningsnotiser jag hittat om filmen står det att den bygger på en novell av årets nobelpristagare.
Jag tycker dock att det är en viktig info, då filmlen är mycket trogen novellen.
Filmen är gjord 1996 och Tony Gatlif regisserade. Han som gjorde Latcho drom, och andra sköna filmer. Filmen fick fram poesin och känslan i novellen mycket bra. Men ingenstans i de tidningsnotiser jag hittat om filmen står det att den bygger på en novell av årets nobelpristagare.
Jag tycker dock att det är en viktig info, då filmlen är mycket trogen novellen.
2008-12-04
Söderhavets myter
Le Clézio berättar om den ofantliga Stilla oceanen, med en yta stor som 2/3 av planeten. "En världsdel som de första européerna färdades genom utan att se. Drömmarnas kontinent."
Stjärnhimlen var viktig. Inte minst för sjömän, lika i alla tider. De blev en karta att följa. Olika stjärnor fick mytologiska beteckningar - där likaväl som här hos oss. Deras traditionlla kunskap ger kraft än idag. Kunskap om växter, traditioner, sagor, drömmar, fantasier.
Det är sed att mannen betalar för att gifta sig, så binds hustruns familj genom avtal. Skiljer sig gör man inte. Ändå berättar Charlotte sitt livs historia för Le Clézio, om hur hon en dag fått nog, misshandlad av sin brutala svartsjuka make. Trots att familjerna medlade och maken lovade att bättra sig, fortsatte han att slå. Då lämnade hon honom och flyttade till sin mormors by med sina tre döttrar. En dramatiskt handling, för så 'gör man inte'. Många långa skamfyllda plågsamma år har gått. De är inte skilda, hon är inte förskjuten, men separationen blev till slut slutgiltig. Hon är inte bitter. Hon har fått en ny vän, och trots att de inte kan gifta sig, kan de besöka varandra och hon har funnit frid i sitt liv.
När Le Clézio hör allt detta undrar han ifall kvinnornas värld verkligen förändrats så mycket på ett par generationer, eller om det är de stora etnograferna själva som ett halvsekel tidigare glömde av att beakta "kvinnornas värld, med sexuellt våld, misshandel inom äktenskapet och svartsjuka? Att de förbisåg kvinnornas svårigheter att få sina rättigheter respekterade, vilket samhälle de än lever i?"
Nej, visst är det troligt att mycket misstolkats. Vi har ju så svårt att ta oss ur våra egna ramar.
Le Clézio berättar att på Raga råder växternas magi. Invånarna röjde mark för sina odlingar, men först måste de levande be andarna om lov att slå sig ner där och odla. Andarna är närvarande överallt i bergen, har boningar i djupa grottor, höga trädstammar, växtblad, hav, åvatten, ålar, snäckor osv. När kvinnornas bara fötter stampat jorden på dansgolvet och männen hängt svinkäkar över takbjälkarna, är jorden deras. Men inte som egendom för evigt. De har rätten att nyttja den, leva av den. De har fått jorden av de avlidnas andar för att fortsätta släktens historia. Jorden är en levande varelse ...
En av deras skapelsemyter går såhär: "I begynnelsen fanns varken män eller kvinnor. Öarnas invånare var av sten.... de hade aldrig mött kvinnor eller smakat kokt föda. De åt bara råa rötter... Bland dem levde den unga stenmänniskan Kooman. En dag på jakt mötte han Penoa, en strålande vacker kvinna och bjöd hem henne till modern. Men hon trivdes inte med deras råa rötter som föda. Hon gav sig iväg att hämta den mat som de riktiga människorna åt på andra sidan havet. ... jams, tarorötter, bananer, ... hon tände eld genom att gnida två träbitar mot varandra för att koka vilt i en jordugn ... alla ville smaka och tyckte att det var underbar mat. Då gifte sig Kooman och Penoa och någon tid efteråt föddes en första dotter, som fick namnet Nemei. Och alla levde i överflöd.
Överflöd. Synonym för paradiset kan man tänka. Ursprunget. Men allt spricker då dottern Nemeis får smäll för att hon kissar på farmodern kjol. Penoa blir rasande på stenmänniskorna, dyker ner i havet med sin dotter, till andra sidan havet, för att aldrig återvända.
Då slocknade elden och stenmänniskorna började leva som förr och äta kallt.
Men när många år förflutit steg Nemei åter upp ur havet, återvände till sin far och gifte sig med en av faderns söner. Då inleddes människosläktet som samtidigt tillhör hav och land och som lärt sig göra upp eld och äta mat kokt på heta stenar.
Öarna genomsyras av andlighet, ur naturen, en andlighet inte sprungen ur religion. "Hela ön är som ett tempel." Myterna är inte något som skiljer sig från verkligheten, de är en oupplöslig enhet. "Ordet kan få dem att springa fram vars om helst och när som helst som om begynnelsens kraft fortfarande vibrerade i stenar, träd och forsarnas vatten."
Jag får veta att söderhavskulturerna är bland de mest manschauvinistiska. Och kanske är det inte så underligt med tanke på att endast de mest våghalsiga människor kunnat ta sig i små kanoter över oceanen för att nå dessa öar. Och det var här bungy-jumps uppfanns. Kan man tänka sig något som kräver mer mod? Men hör här historien om kvinnans skapelse. Först skapade Gud mannen av lera, helt och hållet, och satte honom att leva i en stor trädgård vid havet. Men en dag kom en fladdermus flygande till honom, just som han tänker skjuta den, sätter den sig på hans pil. Mannen frågar:"Vem är du?" Fladdermusen svarar: "Jag är Taotae, Gud", varpå den förvandlades till en kvinna mannen ingick förbund med. Så inleddes människosläktet vars ättlingar vi alla är i dag."
Tänk efter vad det betyder! Det är kvinnan som är Skapargudinnan, först skapar hon mannen av lera och sedan stiger hon ner på jorden och förvandlar sig själv till kvinna för att ingå förbund med mannen. Gudinnan skapar människosläktet ur sig själv. Men det går oss nästan förbi, för mannen är huvudpersonen i historien och kvinnan/guden blir hans följeslagare och kompanjon. Och eftersom det är i form av en fladdermus så är det även en i raden av versioner av hur vår andliga sida, intuitionen, förkroppsligar sig i ett djur. Denna historia handlar nog inte främst om människosläktet utbredning, utan om människans behov av sin gudomliga, andliga sida. För hur skulle vi överleva utan vår intuition och våra instinkter?
Här en annan skapelsehistoria, mer manschauvinistisk?, kring Barkulkul. I begynnelsen då endast jorden med sin växtlighet fanns, växte det upp en kokospalm som gav en jättelik frukt innehållande Barkulkuls ande. Frukten spack upp och födde sex män, först Barkulkul. Kokokmjölken var deras modersmjölk. När de alla vuxit upp insåg Barkulkul en dag att ensamma skulle de bli gamla och dö utan några efterlevande. För att få leva vidare måste de själva skapa en ny annorlunda varelse. Först plockade de kastanjer, rostade dem på elden, skalade och åt dem. Plötsligt kastade Barkulkul en kastanj på sin femte bror och träffade hans penis. 'Brodern brast i gråt, försökte rycka loss frukten men den satt stadigt fast ocn när han slutligen fick bort den följde testiklarna med. Så förvandlades han till kvinna.'
Genast stötte de 'henne' ifrån sig. Det manliga är idealet. Olikheten gör att femte brodern inte längre får bo i samma hus, hon måste skyla sig med en kjol av bananblad och får ett nytt namn som betyder 'brusten kastanj': Sermorp (observera likheten med ett kvinnligt kön). Resten av historien visar hur de genast ordnar upp samhället. Central är måltiden. Männen vill äta och tänder en eld. De går till henne, men varför? Hon ska inte laga den tycks det. De säger till henne att de vill äta. Ett sorts samarbete startar. Något förbryllande för mig. De går till henne en och en, sända av Barkulkul. Den 1:e söker upp kvinnan och säger att de vill äta, varpå Sermorp kallar honom bror och ber honom hämta ved. Den 2:e går till henne för att hämta snäckor att skrapa maten med. Denne kallar hon far. Den 3:e ber om kål, hon kallar honom kusin och ger honom ett kålhuvud. Den 4:e ber om bambu för att koka födan, honom kallar hon farfar. När kålen är färdigkokt går 5:e mannen till kvinnan och ber om vatten. Sermorp säger: 'Ta vattnet, min son.' De häller saltvattnet över kålen och äter sin måltid. Detta är förvirrande, eller? 1 = bror, 2 = far, 3 = kusin, 4 = farfar, 5 = son, men den femte brodern är ju den förvandlade Sermorp. Och kvar är ännu Barkulkul, ledaren. Barkulkul går efter måltiden, sist av alla, till kvinnan och ber om vatten att tvätta sig i. Sermorp ser på honom och säger: 'Ta vatten, min käraste, min ande.' Alla inser att han är hennes älskade och att de bör gifta sig.
Så vad handlar detta om? Förutom mysteriet att sex män varav en man förvandlas till kvinna, fortsätter att vara sex män. Kvinnan visar dem hur mat lagas och namnger samtidigt männens positioner i förhållande till henne. Det är uppenbarligen kring henne de kommer att cirkla. Männen tänder sin egen eld och lagar sin egen mat, men tycks få hjälp och instruktioner av kvinnan. Alltså ändå inte så mansdominerat som det ursprungligen tycks. De klarar sig inte utan Kvinnan. Som i grund och botten inte är så olik mannen, förutom att hon saknar testiklar.
En annan version slutar rakt på sak, att sjätte brodern Barkulkul går till kvinnans hus och bestiger henne trots att hon försöker hindra honom. Hon gråter och jämrar sig, ropar på sin mor, tills de andra männen säger åt henne: Sluta gråta! Paret somnar. Hon har blivit hans hustru, blir gravid, föder en dotter, som gifts bort när hon blir stor och föder en dotter. Och denna dotterdotter giftes bort och kom att föda både söner och döttrar. Så befolkades ön.
"Och när en kvinna idag gifter sig med en man älskar de med varandra och kvinnan gråter inte. Det som först skedde sker aldrig mer och så har det fortsatt fram till idag."
Stjärnhimlen var viktig. Inte minst för sjömän, lika i alla tider. De blev en karta att följa. Olika stjärnor fick mytologiska beteckningar - där likaväl som här hos oss. Deras traditionlla kunskap ger kraft än idag. Kunskap om växter, traditioner, sagor, drömmar, fantasier.
Det är sed att mannen betalar för att gifta sig, så binds hustruns familj genom avtal. Skiljer sig gör man inte. Ändå berättar Charlotte sitt livs historia för Le Clézio, om hur hon en dag fått nog, misshandlad av sin brutala svartsjuka make. Trots att familjerna medlade och maken lovade att bättra sig, fortsatte han att slå. Då lämnade hon honom och flyttade till sin mormors by med sina tre döttrar. En dramatiskt handling, för så 'gör man inte'. Många långa skamfyllda plågsamma år har gått. De är inte skilda, hon är inte förskjuten, men separationen blev till slut slutgiltig. Hon är inte bitter. Hon har fått en ny vän, och trots att de inte kan gifta sig, kan de besöka varandra och hon har funnit frid i sitt liv.
När Le Clézio hör allt detta undrar han ifall kvinnornas värld verkligen förändrats så mycket på ett par generationer, eller om det är de stora etnograferna själva som ett halvsekel tidigare glömde av att beakta "kvinnornas värld, med sexuellt våld, misshandel inom äktenskapet och svartsjuka? Att de förbisåg kvinnornas svårigheter att få sina rättigheter respekterade, vilket samhälle de än lever i?"
Nej, visst är det troligt att mycket misstolkats. Vi har ju så svårt att ta oss ur våra egna ramar.
Le Clézio berättar att på Raga råder växternas magi. Invånarna röjde mark för sina odlingar, men först måste de levande be andarna om lov att slå sig ner där och odla. Andarna är närvarande överallt i bergen, har boningar i djupa grottor, höga trädstammar, växtblad, hav, åvatten, ålar, snäckor osv. När kvinnornas bara fötter stampat jorden på dansgolvet och männen hängt svinkäkar över takbjälkarna, är jorden deras. Men inte som egendom för evigt. De har rätten att nyttja den, leva av den. De har fått jorden av de avlidnas andar för att fortsätta släktens historia. Jorden är en levande varelse ...
En av deras skapelsemyter går såhär: "I begynnelsen fanns varken män eller kvinnor. Öarnas invånare var av sten.... de hade aldrig mött kvinnor eller smakat kokt föda. De åt bara råa rötter... Bland dem levde den unga stenmänniskan Kooman. En dag på jakt mötte han Penoa, en strålande vacker kvinna och bjöd hem henne till modern. Men hon trivdes inte med deras råa rötter som föda. Hon gav sig iväg att hämta den mat som de riktiga människorna åt på andra sidan havet. ... jams, tarorötter, bananer, ... hon tände eld genom att gnida två träbitar mot varandra för att koka vilt i en jordugn ... alla ville smaka och tyckte att det var underbar mat. Då gifte sig Kooman och Penoa och någon tid efteråt föddes en första dotter, som fick namnet Nemei. Och alla levde i överflöd.
Överflöd. Synonym för paradiset kan man tänka. Ursprunget. Men allt spricker då dottern Nemeis får smäll för att hon kissar på farmodern kjol. Penoa blir rasande på stenmänniskorna, dyker ner i havet med sin dotter, till andra sidan havet, för att aldrig återvända.
Då slocknade elden och stenmänniskorna började leva som förr och äta kallt.
Men när många år förflutit steg Nemei åter upp ur havet, återvände till sin far och gifte sig med en av faderns söner. Då inleddes människosläktet som samtidigt tillhör hav och land och som lärt sig göra upp eld och äta mat kokt på heta stenar.
Öarna genomsyras av andlighet, ur naturen, en andlighet inte sprungen ur religion. "Hela ön är som ett tempel." Myterna är inte något som skiljer sig från verkligheten, de är en oupplöslig enhet. "Ordet kan få dem att springa fram vars om helst och när som helst som om begynnelsens kraft fortfarande vibrerade i stenar, träd och forsarnas vatten."
Jag får veta att söderhavskulturerna är bland de mest manschauvinistiska. Och kanske är det inte så underligt med tanke på att endast de mest våghalsiga människor kunnat ta sig i små kanoter över oceanen för att nå dessa öar. Och det var här bungy-jumps uppfanns. Kan man tänka sig något som kräver mer mod? Men hör här historien om kvinnans skapelse. Först skapade Gud mannen av lera, helt och hållet, och satte honom att leva i en stor trädgård vid havet. Men en dag kom en fladdermus flygande till honom, just som han tänker skjuta den, sätter den sig på hans pil. Mannen frågar:"Vem är du?" Fladdermusen svarar: "Jag är Taotae, Gud", varpå den förvandlades till en kvinna mannen ingick förbund med. Så inleddes människosläktet vars ättlingar vi alla är i dag."
Tänk efter vad det betyder! Det är kvinnan som är Skapargudinnan, först skapar hon mannen av lera och sedan stiger hon ner på jorden och förvandlar sig själv till kvinna för att ingå förbund med mannen. Gudinnan skapar människosläktet ur sig själv. Men det går oss nästan förbi, för mannen är huvudpersonen i historien och kvinnan/guden blir hans följeslagare och kompanjon. Och eftersom det är i form av en fladdermus så är det även en i raden av versioner av hur vår andliga sida, intuitionen, förkroppsligar sig i ett djur. Denna historia handlar nog inte främst om människosläktet utbredning, utan om människans behov av sin gudomliga, andliga sida. För hur skulle vi överleva utan vår intuition och våra instinkter?
Här en annan skapelsehistoria, mer manschauvinistisk?, kring Barkulkul. I begynnelsen då endast jorden med sin växtlighet fanns, växte det upp en kokospalm som gav en jättelik frukt innehållande Barkulkuls ande. Frukten spack upp och födde sex män, först Barkulkul. Kokokmjölken var deras modersmjölk. När de alla vuxit upp insåg Barkulkul en dag att ensamma skulle de bli gamla och dö utan några efterlevande. För att få leva vidare måste de själva skapa en ny annorlunda varelse. Först plockade de kastanjer, rostade dem på elden, skalade och åt dem. Plötsligt kastade Barkulkul en kastanj på sin femte bror och träffade hans penis. 'Brodern brast i gråt, försökte rycka loss frukten men den satt stadigt fast ocn när han slutligen fick bort den följde testiklarna med. Så förvandlades han till kvinna.'
Genast stötte de 'henne' ifrån sig. Det manliga är idealet. Olikheten gör att femte brodern inte längre får bo i samma hus, hon måste skyla sig med en kjol av bananblad och får ett nytt namn som betyder 'brusten kastanj': Sermorp (observera likheten med ett kvinnligt kön). Resten av historien visar hur de genast ordnar upp samhället. Central är måltiden. Männen vill äta och tänder en eld. De går till henne, men varför? Hon ska inte laga den tycks det. De säger till henne att de vill äta. Ett sorts samarbete startar. Något förbryllande för mig. De går till henne en och en, sända av Barkulkul. Den 1:e söker upp kvinnan och säger att de vill äta, varpå Sermorp kallar honom bror och ber honom hämta ved. Den 2:e går till henne för att hämta snäckor att skrapa maten med. Denne kallar hon far. Den 3:e ber om kål, hon kallar honom kusin och ger honom ett kålhuvud. Den 4:e ber om bambu för att koka födan, honom kallar hon farfar. När kålen är färdigkokt går 5:e mannen till kvinnan och ber om vatten. Sermorp säger: 'Ta vattnet, min son.' De häller saltvattnet över kålen och äter sin måltid. Detta är förvirrande, eller? 1 = bror, 2 = far, 3 = kusin, 4 = farfar, 5 = son, men den femte brodern är ju den förvandlade Sermorp. Och kvar är ännu Barkulkul, ledaren. Barkulkul går efter måltiden, sist av alla, till kvinnan och ber om vatten att tvätta sig i. Sermorp ser på honom och säger: 'Ta vatten, min käraste, min ande.' Alla inser att han är hennes älskade och att de bör gifta sig.
Så vad handlar detta om? Förutom mysteriet att sex män varav en man förvandlas till kvinna, fortsätter att vara sex män. Kvinnan visar dem hur mat lagas och namnger samtidigt männens positioner i förhållande till henne. Det är uppenbarligen kring henne de kommer att cirkla. Männen tänder sin egen eld och lagar sin egen mat, men tycks få hjälp och instruktioner av kvinnan. Alltså ändå inte så mansdominerat som det ursprungligen tycks. De klarar sig inte utan Kvinnan. Som i grund och botten inte är så olik mannen, förutom att hon saknar testiklar.
En annan version slutar rakt på sak, att sjätte brodern Barkulkul går till kvinnans hus och bestiger henne trots att hon försöker hindra honom. Hon gråter och jämrar sig, ropar på sin mor, tills de andra männen säger åt henne: Sluta gråta! Paret somnar. Hon har blivit hans hustru, blir gravid, föder en dotter, som gifts bort när hon blir stor och föder en dotter. Och denna dotterdotter giftes bort och kom att föda både söner och döttrar. Så befolkades ön.
"Och när en kvinna idag gifter sig med en man älskar de med varandra och kvinnan gråter inte. Det som först skedde sker aldrig mer och så har det fortsatt fram till idag."
Raga av Le Clézio
Elizabeth Grate Bokförlag har på senare år gett ut några av Jean-Marie Gustave Le Clézios senaste böcker. Det är mjuka pärmar i danskt band (invikt flik för stadgans skull) men med en ypperlig papperskvalitet. En fröjd att hålla i handen och läsa. Så fort det tillkännagavs att Le Clézio tilldelats 2008 års nobelpris i litteratur, tog naturligtvis genast boklagret slut. Jag hade i bokhyllan, alltsedan tidigt 1980-tal, en av hans novellsamlingar: Mondo et autres histoires. Nu ville jag naturligtvis läsa något mer, gärna i en bra översättning. Den första jag fick tag i var Raga.
Raga : att nalkas den osynliga kontinenten, är en nätt liten bok, men med mycket brett innehåll. Le Clézio som själv känner sig hemma (via släktband) på ön Mauritius i Indiska oceanen, har rest till ett än större hav, Stilla oceanen, coh besökt Raga, en av de mindre öarna inom önationen Vanuatu (fd Nya Hebriderna).
Le Clézio förmedlar en total bild av nuet och det förflutna, genom att berätta vad han läst, människor han mött och pratat med, fakta, legender, men även genom att via inlevelse (fiktion) teckna bilder av hur det kan ha gått till när de första människorna i liten kanot gav sig ut på den vida oceanen och slutligen fann dessa små spridda öar. Han förmedlar deras egna myter och raserar kolonisatörernas falska bilder. Bokens innerlighet gräver sig djupt in i mig.
Han säger att detta är Äventyrets kontinent. Det som inte kan låsas in av gränser. Äventyret är en sinnebild för öarnas och havets folk. Äventyret uttytt som frihet. Tydligen har Oceaniens kulturer tolkats som den maximala machosamhället. Jag är inte alls inläst på området, men med tanke på förutsättningarna, det mod som äventyret att ta sig över havet i kanot måste ha inneburit, då är det begripligt.
Kvinnans öde som mor (före 1900-talet) har alltid hämmat möjligheterna till vådliga äventyr. För det krävdes familjegrupperingar. Men apropå 'äventyret', kynnet hos folket, berättar han om kvinnor från Tahiti och Melanesien 'som lite planlöst, utan färdkost, men med en okuvlig tro på sin lyckliga stjärna åker på fartygsdäck mellan öarna utan tanke på några gränser.'
En läsupplevelse som rekommenderas.
Raga : att nalkas den osynliga kontinenten, är en nätt liten bok, men med mycket brett innehåll. Le Clézio som själv känner sig hemma (via släktband) på ön Mauritius i Indiska oceanen, har rest till ett än större hav, Stilla oceanen, coh besökt Raga, en av de mindre öarna inom önationen Vanuatu (fd Nya Hebriderna).
Le Clézio förmedlar en total bild av nuet och det förflutna, genom att berätta vad han läst, människor han mött och pratat med, fakta, legender, men även genom att via inlevelse (fiktion) teckna bilder av hur det kan ha gått till när de första människorna i liten kanot gav sig ut på den vida oceanen och slutligen fann dessa små spridda öar. Han förmedlar deras egna myter och raserar kolonisatörernas falska bilder. Bokens innerlighet gräver sig djupt in i mig.
Han säger att detta är Äventyrets kontinent. Det som inte kan låsas in av gränser. Äventyret är en sinnebild för öarnas och havets folk. Äventyret uttytt som frihet. Tydligen har Oceaniens kulturer tolkats som den maximala machosamhället. Jag är inte alls inläst på området, men med tanke på förutsättningarna, det mod som äventyret att ta sig över havet i kanot måste ha inneburit, då är det begripligt.
Kvinnans öde som mor (före 1900-talet) har alltid hämmat möjligheterna till vådliga äventyr. För det krävdes familjegrupperingar. Men apropå 'äventyret', kynnet hos folket, berättar han om kvinnor från Tahiti och Melanesien 'som lite planlöst, utan färdkost, men med en okuvlig tro på sin lyckliga stjärna åker på fartygsdäck mellan öarna utan tanke på några gränser.'
En läsupplevelse som rekommenderas.
Planeten Gaia
Tänker du dig Jorden som en levande organism? Människor och djur är naturligtvis levande. Växter likaså. Träd är levande hur än långsamt de växer. Men hur är det med mineraler och metaller? Varje molekyl, oavsett om den sitter i hårda material, består huvudsakligen av tomrum. Och i det tomrummet snurrar elektroner omkring, alldeles levande.
Den bilden har jag haft i huvudet sedan jag var barn. Jag tänkte mig molekylen som ett planetsystem, med elektronerna snurrande som planeter runt sin sol, dvs kärnan av protoner och neutroner. Min slutledning sa mig att i så fall satt jag på en sådan elektron som snurrade runt en atomkärna, någonstans i något som är så enormt mycket större än jag. Kan vårt solsystem vara en cell i en jätte? Eller i ett världsträd?
Eller tänk att Jorden är själva huvudet på denna varelse. Den som tänker, men också lyssnar lika mycket utåt som inåt. På det huvudet är vi inte mer än löss. Nej, ännu mindre, ett virus.
Se jordklotet Gaia framför dig. Minns att vi pratar om västra och östra hemisfären, på samma sätt som vi talar om vänster och höger hjärnhalva. Länge, har vi betraktat 'Väst' som det kreativa, tekniska, logiskt vetenskapliga i tankekraften. Medan 'Öst' har varit det andligt intuitiva. Nu är det dags att få hjärnhalvorna att samarbeta, öppna kanalen som sammanbinder dem.
Känner du nu USA över ditt vänstra öra och Kina över ditt högra öra, då har du Afrika över hela bakre skallen ända ner i nacken där ryggraden möter upp. Vid södra Afrikas kuster åt våra ättlingar allt mer feta musslor, hjärnan fick energi nog att växa. Vi reste oss upp och gick mot norr.
Om du har Afrika så längs hela bakhuvudet, var hamnar då dina ögon? Jo, som Hawaiis öar. Hela ditt ansikte är naket och mjukt som Stilla oceanens böljande dyningar. Stort och öppet och nästan befriat från tankestress. Är då de spridda öarna i Söderhavet kanske som uppstickande tänder? Några på väg att döljas av den stigande havsnivån, drunknar i snålvattnet från den moderna människans girighet.
Jag har just läst ut Le Clézios senast tryckta bok i svensk översättning, Raga : att nalkas den osynliga kontinenten (2008). Här några citat från de sista sidorna:
"Samhällena på de stora kontinentalsocklarna har, trots sina 'uppenbarade' religioner och sina demokratiers så kallade allmängiltiga karaktär, vanskött sin uppgift och förnekat just de principer som de grundar sig på. Det har slaveriet, underkuvandet, koloniseringen och världskrigen lagt i dagen. /.../ De stora samhällenas misslyckande är sannolikt det största hotet i dagens värld."
" 'Havets spegel' som Joseph Conrad talade om, är öfolkens medvetande. Varken i grov sjö eller i lagunernas lugna vatten bevarar havet några individuella bilder. Det är den plats där allt kan uppebara sig, i varje ögonblick."
" De moderna staterna har försökt stänga in havets folk, precis som öknens nomader, i ett system av gränser. /... / När friheten på de ofantliga oceanerna har återställts, det vill säga det kommersiella, kulturella och politiska utbyte som alltför länge har legat nere, då börjar denna gamla kontinent, som var osynlig för att vi var blinda, att existera på nytt."
Den bilden har jag haft i huvudet sedan jag var barn. Jag tänkte mig molekylen som ett planetsystem, med elektronerna snurrande som planeter runt sin sol, dvs kärnan av protoner och neutroner. Min slutledning sa mig att i så fall satt jag på en sådan elektron som snurrade runt en atomkärna, någonstans i något som är så enormt mycket större än jag. Kan vårt solsystem vara en cell i en jätte? Eller i ett världsträd?
Eller tänk att Jorden är själva huvudet på denna varelse. Den som tänker, men också lyssnar lika mycket utåt som inåt. På det huvudet är vi inte mer än löss. Nej, ännu mindre, ett virus.
Se jordklotet Gaia framför dig. Minns att vi pratar om västra och östra hemisfären, på samma sätt som vi talar om vänster och höger hjärnhalva. Länge, har vi betraktat 'Väst' som det kreativa, tekniska, logiskt vetenskapliga i tankekraften. Medan 'Öst' har varit det andligt intuitiva. Nu är det dags att få hjärnhalvorna att samarbeta, öppna kanalen som sammanbinder dem.
Känner du nu USA över ditt vänstra öra och Kina över ditt högra öra, då har du Afrika över hela bakre skallen ända ner i nacken där ryggraden möter upp. Vid södra Afrikas kuster åt våra ättlingar allt mer feta musslor, hjärnan fick energi nog att växa. Vi reste oss upp och gick mot norr.
Om du har Afrika så längs hela bakhuvudet, var hamnar då dina ögon? Jo, som Hawaiis öar. Hela ditt ansikte är naket och mjukt som Stilla oceanens böljande dyningar. Stort och öppet och nästan befriat från tankestress. Är då de spridda öarna i Söderhavet kanske som uppstickande tänder? Några på väg att döljas av den stigande havsnivån, drunknar i snålvattnet från den moderna människans girighet.
Jag har just läst ut Le Clézios senast tryckta bok i svensk översättning, Raga : att nalkas den osynliga kontinenten (2008). Här några citat från de sista sidorna:
"Samhällena på de stora kontinentalsocklarna har, trots sina 'uppenbarade' religioner och sina demokratiers så kallade allmängiltiga karaktär, vanskött sin uppgift och förnekat just de principer som de grundar sig på. Det har slaveriet, underkuvandet, koloniseringen och världskrigen lagt i dagen. /.../ De stora samhällenas misslyckande är sannolikt det största hotet i dagens värld."
" 'Havets spegel' som Joseph Conrad talade om, är öfolkens medvetande. Varken i grov sjö eller i lagunernas lugna vatten bevarar havet några individuella bilder. Det är den plats där allt kan uppebara sig, i varje ögonblick."
" De moderna staterna har försökt stänga in havets folk, precis som öknens nomader, i ett system av gränser. /... / När friheten på de ofantliga oceanerna har återställts, det vill säga det kommersiella, kulturella och politiska utbyte som alltför länge har legat nere, då börjar denna gamla kontinent, som var osynlig för att vi var blinda, att existera på nytt."
2008-12-01
Bror & Syster i myterna
När myter vill beskriva skapelsen från urkaoset, så blir oundvikligen de första gudarna både syskon och makar. Tänker man för djupt på det, vaknar frågor kring incest.
Zoologiskt lär djur ha en inbygd instinkt som hindrar dem från att para sig syskon emellan. Det lär ha med lukten att göra. I boken Den mänskliga apans uppgång och fall, av Jared Diamond, har jag läst att människan präglas på liknande sätt. Vi förälskar oss inte, dras inte sexuellt, till de människor vi haft i vår omedelbara närhet under uppväxten (ca 10 år). Syskon är syskon, och barn på barnhem eller internatskolor upplever då varandra som syskon på samma sätt. Oavsett att man har olika föräldrar. Jag känner att samma sak kan gälla de man delat dagis och skolklass med.
När jag läst om Mesopotamien lärde jag mig att äkta makar kallar varann Bror och Syster, som ett bevis på ömhet och respekt. Tänker man efter så är det fullt logiskt. Man gifter sig och bildar en ny familj ihop. De har blivit som bror och syster. Visar den nya täta förbindelsen. Där talas det aldrig om giftermål mellan äkta syskon, vad jag vet.
Så varför blev det så i Egypten? Vet man att det verkligen är så och inte bara en misstolkning av texter? Så inläst är jag inte. Men om skapelsemyten stelnar till ett krav för legitimitet, då leder det väl till att människan bryter mot sitt naturliga arv. Om farao dessutom äktar en lång rad fruar, så kanske det inte heller hade någon större praktisk betydelse...
Kvinnans ställning var stark i Egypten, hon var friare än i resten av Mellanöstern. Vi har hört liknande saker om Etruskerna. Jag tolkar det därför som en äldre jordbrukskultur, med modern i centrum, med det jämlika äkta paret som styrande. I Egypten blev en farao legitimerad till makten, fick del av det gudomliga, endast genom att äkta gudinnan, sedermera gudinnans och gudens dotter. Släktskap via modern var viktigare än via fadern.
Zoologiskt lär djur ha en inbygd instinkt som hindrar dem från att para sig syskon emellan. Det lär ha med lukten att göra. I boken Den mänskliga apans uppgång och fall, av Jared Diamond, har jag läst att människan präglas på liknande sätt. Vi förälskar oss inte, dras inte sexuellt, till de människor vi haft i vår omedelbara närhet under uppväxten (ca 10 år). Syskon är syskon, och barn på barnhem eller internatskolor upplever då varandra som syskon på samma sätt. Oavsett att man har olika föräldrar. Jag känner att samma sak kan gälla de man delat dagis och skolklass med.
När jag läst om Mesopotamien lärde jag mig att äkta makar kallar varann Bror och Syster, som ett bevis på ömhet och respekt. Tänker man efter så är det fullt logiskt. Man gifter sig och bildar en ny familj ihop. De har blivit som bror och syster. Visar den nya täta förbindelsen. Där talas det aldrig om giftermål mellan äkta syskon, vad jag vet.
Så varför blev det så i Egypten? Vet man att det verkligen är så och inte bara en misstolkning av texter? Så inläst är jag inte. Men om skapelsemyten stelnar till ett krav för legitimitet, då leder det väl till att människan bryter mot sitt naturliga arv. Om farao dessutom äktar en lång rad fruar, så kanske det inte heller hade någon större praktisk betydelse...
Kvinnans ställning var stark i Egypten, hon var friare än i resten av Mellanöstern. Vi har hört liknande saker om Etruskerna. Jag tolkar det därför som en äldre jordbrukskultur, med modern i centrum, med det jämlika äkta paret som styrande. I Egypten blev en farao legitimerad till makten, fick del av det gudomliga, endast genom att äkta gudinnan, sedermera gudinnans och gudens dotter. Släktskap via modern var viktigare än via fadern.
Forntid & Egypten
November försvann med stormsteg. Mörkt och rått, några få dagar upplyst av snö, som sedan moddade till sig och försvann. Två dagar hann jag se min nya balkongbelysning (små lampor i fejkad grangirlang) visa sig i hela sin glans, inbäddad i snö, så lamporna lyste som i snölyktor. Utan snö är intrycket inte lika förtrollande.
Jag har inte varit sysslolös, även om privata plikter har tagit överhand. Ibland har jag piggat upp mig med inspirerande sköna trädgårdsbilder - bl a i Hannu Sarenströms bok Rimfrost och Trädgårdsdrömmar. Hannu visar sig vara en totalt ohämmad odlare och skaparsjäl. Jag känner igen önskan att 'äga alla vackra växter'. Överdåd som tvingar växterna att trängas. Den helt bedårande växtkraften.
I övrigt har jag trasslat in mig i olika böcker kring forntid och mytologi, som en fortsättning på min läsning av det babyloniska skapelseeposet Enuma elish. Alla böcker är mycket läsvärda, önskar bara att jag kunde ta en sak i taget.
Den internationella Mytserien fick denna november två nya utgåvor. En av dem ligger nu på mitt sängbord. Binu och den stora muren av Su Tong. Han som skrev novellen som blev till filmen Den röda lyktan. Jag hade fått för mig att Su Tong var kvinna. Jag skäms, så lite begriper jag mig på kinesiska namn. Men är alltså en av Kinas mest berömda manliga författare just nu. Och boken Binu är absolut en pärla.
Jag behövde en ny pocketbok till bussresorna. Är ju inne på forntiden nu och såg att det i vår bokhylla fanns serie böcker kring Farao Ramses II. Min sambo, som sällan har samma boksmak som jag, ansåg att de var spännande äventyr. Nu har jag läst första boken i serien (från 1995) av franske författaren Christian Jacq: Ramses : ljusets son. Serien lär ha varit uppskattad på sin tid, men tyvärr finner jag den träig. Tror inte att det är översättningsproblem.
Ämnet intresserar mig mycket, därför blir jag så besviken. Ett gammalt avskalat ämne, som kunde ha framstälts mytiskt, har så många möjliga synvinklar. Men jag sitter och är tacksam för att boken främst består av dialog, skå det blir lite lättare att ta sig igenom den. Däremellan är beskrivningarna så oengagerade att jag känner det som en skolelevs sammanfattningar ur en faktabok om egyptisk kultur.
Hade jag inte redan läst en lång rad böcker om Egyptens forntid, skulle inga intressanta bilder ha skapats i mitt inre. Nej, vill man ha en levande, rikhaltig bild av Egypten vid den här tiden kan man leta fram Sinue, egyptiern av Mika Waltari (1945). En tegelsten, men oj så levande och fascinerande. Han rör sig dessutom runt hela den tidens Mellanöstern och ger alla olika kulturer röst, och ofta roande vanvördigt, men därigenom känns allt trovärdigt och fantasifullt på samma gång.
Lite road kan jag dock bli även av Christian Jacqs referenser till mer eller mindre historiska personer. Jag tycker om idén att bygga samman olika litterära arv. Därför roar det mig att greker, med Menelaos och 'sköna Helena' kommer seglande på trasiga skepp efter att ha besegrat Troja. Med sig har de poeten Homeros, som just jobbar på Iliaden, en berättelse om kriget. -- Upplägget blir för mig en roande skröna. Om Homeros fanns, så sammanställde han inte texten förrän minst 400 år senare, efter ett muntligt mytiskt berättararv.
Hypotetiskt kan tiden stämma. Visserligen är kronologin alltid osäker. Olika böcker säger olika, allteftersom vetenskapsmännen ändrar sig. Men Ramses II regerade någon gång ca 1300-1230 f Kr. Arkeologisk fynd efter en stad som kan ha varit Troja, Ilion, verkar ha brandskattats ca 1200 f Kr. Enligt en rad olika källor härjade sjöfolk i Medelhavet från ca 1200 f Kr. En vida spridd teori pratar om filistéerna bosatta vid Levantens kust, som indoeuropeiska invandrare och sjöfolk. Enligt Egyptiska källor hejdades dessa av farao Ramses III, ca 1186 f Kr. Dessa omtalas dessutom som Egyptiska legosoldater.
Alltså fel Ramses, 100 år för tidigt ... eller så är detta bara upptakten. En av Ramses vänner är hebréen Moses, som tycks ha arkitektoniska intressen. Är det Ramses som är farao i alla filmer om Moses? Jag hittar i NE att det är Ramses II:s son och efterträdare Merenptah blivit känd som 'Exodus-faraonen'. Tydligen finns en inskription på en segerstele från hans regering som första gången tar upp namnet Israel. I alla fall tvingades han försvara sig mot libyer och sjöfolken. Han drunknade dock inte i Röda havet, eftersom man funnit hans mumie i Konungarnas dal.
Men tyvärr är Jacqs beskrivningar oengagerade för mig. Karaktärerna platta. En myt kan ha en platt karaktär som arketyp. Men denna bok vill vara realistisk roman, då bör personerna vara psykologiskt trovärdiga. Men för mig lever de inte. Deras handlinger tycks mig inte motiverade. Författaren bara talar om för mig, det ena elelr andra, på ett mycket förvirrat sätt. Den inre monologen är så kluven och otydlig att det blir en ohelig allians mellan en konstaterande berättare och vad som skulle kunna vara karaktärens tankar. Mycket splittrande.
Jacq försöker mitt i detta 'kvasirealistiska' ändå få oss att tro på faraonernas andliga upplevelser av gudastatyer och andliga bevekelsegrunder för sitt handlande, utan att förmå uppamma en psykologiskt trovärdig inramning av dem. Jag skrynklar ihop pannan och förstår inte. Jag undrar också om Jacq förstår det andliga? Eller tror han att 'Då trodde de ungefär så här, men nu i den vetenskapliga eran kan vi inte längre förstå detta, du måste bara ta mina ord som de står där ...' Vilket jag alltså inte kan.
Istället: läs Karen Armstrongs Myternas historia.
Jag har inte varit sysslolös, även om privata plikter har tagit överhand. Ibland har jag piggat upp mig med inspirerande sköna trädgårdsbilder - bl a i Hannu Sarenströms bok Rimfrost och Trädgårdsdrömmar. Hannu visar sig vara en totalt ohämmad odlare och skaparsjäl. Jag känner igen önskan att 'äga alla vackra växter'. Överdåd som tvingar växterna att trängas. Den helt bedårande växtkraften.
I övrigt har jag trasslat in mig i olika böcker kring forntid och mytologi, som en fortsättning på min läsning av det babyloniska skapelseeposet Enuma elish. Alla böcker är mycket läsvärda, önskar bara att jag kunde ta en sak i taget.
Den internationella Mytserien fick denna november två nya utgåvor. En av dem ligger nu på mitt sängbord. Binu och den stora muren av Su Tong. Han som skrev novellen som blev till filmen Den röda lyktan. Jag hade fått för mig att Su Tong var kvinna. Jag skäms, så lite begriper jag mig på kinesiska namn. Men är alltså en av Kinas mest berömda manliga författare just nu. Och boken Binu är absolut en pärla.
Jag behövde en ny pocketbok till bussresorna. Är ju inne på forntiden nu och såg att det i vår bokhylla fanns serie böcker kring Farao Ramses II. Min sambo, som sällan har samma boksmak som jag, ansåg att de var spännande äventyr. Nu har jag läst första boken i serien (från 1995) av franske författaren Christian Jacq: Ramses : ljusets son. Serien lär ha varit uppskattad på sin tid, men tyvärr finner jag den träig. Tror inte att det är översättningsproblem.
Ämnet intresserar mig mycket, därför blir jag så besviken. Ett gammalt avskalat ämne, som kunde ha framstälts mytiskt, har så många möjliga synvinklar. Men jag sitter och är tacksam för att boken främst består av dialog, skå det blir lite lättare att ta sig igenom den. Däremellan är beskrivningarna så oengagerade att jag känner det som en skolelevs sammanfattningar ur en faktabok om egyptisk kultur.
Hade jag inte redan läst en lång rad böcker om Egyptens forntid, skulle inga intressanta bilder ha skapats i mitt inre. Nej, vill man ha en levande, rikhaltig bild av Egypten vid den här tiden kan man leta fram Sinue, egyptiern av Mika Waltari (1945). En tegelsten, men oj så levande och fascinerande. Han rör sig dessutom runt hela den tidens Mellanöstern och ger alla olika kulturer röst, och ofta roande vanvördigt, men därigenom känns allt trovärdigt och fantasifullt på samma gång.
Lite road kan jag dock bli även av Christian Jacqs referenser till mer eller mindre historiska personer. Jag tycker om idén att bygga samman olika litterära arv. Därför roar det mig att greker, med Menelaos och 'sköna Helena' kommer seglande på trasiga skepp efter att ha besegrat Troja. Med sig har de poeten Homeros, som just jobbar på Iliaden, en berättelse om kriget. -- Upplägget blir för mig en roande skröna. Om Homeros fanns, så sammanställde han inte texten förrän minst 400 år senare, efter ett muntligt mytiskt berättararv.
Hypotetiskt kan tiden stämma. Visserligen är kronologin alltid osäker. Olika böcker säger olika, allteftersom vetenskapsmännen ändrar sig. Men Ramses II regerade någon gång ca 1300-1230 f Kr. Arkeologisk fynd efter en stad som kan ha varit Troja, Ilion, verkar ha brandskattats ca 1200 f Kr. Enligt en rad olika källor härjade sjöfolk i Medelhavet från ca 1200 f Kr. En vida spridd teori pratar om filistéerna bosatta vid Levantens kust, som indoeuropeiska invandrare och sjöfolk. Enligt Egyptiska källor hejdades dessa av farao Ramses III, ca 1186 f Kr. Dessa omtalas dessutom som Egyptiska legosoldater.
Alltså fel Ramses, 100 år för tidigt ... eller så är detta bara upptakten. En av Ramses vänner är hebréen Moses, som tycks ha arkitektoniska intressen. Är det Ramses som är farao i alla filmer om Moses? Jag hittar i NE att det är Ramses II:s son och efterträdare Merenptah blivit känd som 'Exodus-faraonen'. Tydligen finns en inskription på en segerstele från hans regering som första gången tar upp namnet Israel. I alla fall tvingades han försvara sig mot libyer och sjöfolken. Han drunknade dock inte i Röda havet, eftersom man funnit hans mumie i Konungarnas dal.
Men tyvärr är Jacqs beskrivningar oengagerade för mig. Karaktärerna platta. En myt kan ha en platt karaktär som arketyp. Men denna bok vill vara realistisk roman, då bör personerna vara psykologiskt trovärdiga. Men för mig lever de inte. Deras handlinger tycks mig inte motiverade. Författaren bara talar om för mig, det ena elelr andra, på ett mycket förvirrat sätt. Den inre monologen är så kluven och otydlig att det blir en ohelig allians mellan en konstaterande berättare och vad som skulle kunna vara karaktärens tankar. Mycket splittrande.
Jacq försöker mitt i detta 'kvasirealistiska' ändå få oss att tro på faraonernas andliga upplevelser av gudastatyer och andliga bevekelsegrunder för sitt handlande, utan att förmå uppamma en psykologiskt trovärdig inramning av dem. Jag skrynklar ihop pannan och förstår inte. Jag undrar också om Jacq förstår det andliga? Eller tror han att 'Då trodde de ungefär så här, men nu i den vetenskapliga eran kan vi inte längre förstå detta, du måste bara ta mina ord som de står där ...' Vilket jag alltså inte kan.
Istället: läs Karen Armstrongs Myternas historia.
2008-11-17
Näckrosträdet av Elsie Johansson
Igår läste jag ut ännu en bok av Elsie Johansson, Näckrosträdet (2004). Har en riktig knut i magen efter att ha läst den. Det är en beskrivning av ett problematiskt äktenskap, från början till slut, så som jag aldrig tror att ett äktenskap tidigare beskrivits.
Det är ett sammantvinnat raspigt rep av hampa, av eviga behov och ångest, som dödar all kärlek. Kärlek är ett alltför stort mirakel, som huvudpersonen Hildur, som döper om sig till Hilde, inte vågar tro på.
I början av boken drar jag mig till minnes Kerstin Thorwalls böcker om Helga, byggd på hennes mors liv. Både Helga och Hildur gifter sig med psykiskt labila män, Helga närmast lurad in i alliansen. Men inte Hildur. Hon ångrar aldrig sitt beslut, trots livets smärtsamma verklighet. Inte kan hon förneka det mest oskyldiga hoppfulla i sig själv. För livets ljusa minnen, är som smultron på ett strå.
Återigen har Elsie valt en mycket symbolisk titel. Näckrosen dyker upp som symbol ett flertal gånger genom boken. När någon tror att de vet något om hennes man, den lättsamme och trevlige, eller om hur deras äktenskap misslyckats 'för att hon är som hon är', för ingen utomstående vet hur det är. Hildur sviker aldrig sin Ivan, aldrig att hon skulle avslöja hans svagheter. Hon bara tänker: 'Vad vet ni om näckrosen, förutom den lilla knoppen över ytan?'
Nej. Näckrosen befinner sig huvudsakligen under vattnet. Vatten som symbol för vårt undermedvetna, vår känslovärld. Trädet är det hon mediterar sig till att bli, när hon äntligen försöker skaffa sig ett eget liv och egen styrka. Björk är hennes mantra.
Som en röd sargad tråd genom boken går besvikelsen över den religiösa världen. Jesuskladdet. Det kan hon inte tro på som sanning. Hennes man är gång på gång otrogen. Värsta sveket var med hennes egen väninna, hon som alltid pratar om Jesus och den gudomliga kärleken. Då storknar Hildur av hat. Och på resa i Jerusalem blir hon våldtagen. Och en präst som skall trösta henne när maken ligger för döden, om honom fantiserar hon samhörighet och åtrå. Men han flyr.
Men Hildrur lär sig till slut att 'förlåta' Jesus-kvinnan, inte ta till sitt hjärta, utan just för att det är synd om henne i hela sin skröplighet. I sin nyfunna styrka säger Hildur:
"Jag är ändå ett träd, fast barken emellanåt flagar tunn och skör."
En talande sann bild. Så sant och klart som Elsie Johanssons språk alltid är, poeten. Även om denna bok är mycket dyster rakt igenom. Ett helt liv, så tungt. Hennes man, den otrogne, var hennes livsarbete. Deras hopplösa äktenskap var det livsarbete hon aldrig kunde överge.
Ja, vad vet vi egentligen om meningen i våra liv, här där vi strävar efter maximal självförverkligande. Vad ska man då säga om ett liv, som är helt på andras vilkor. Det är lätt att sörja den 'som aldrig fått självförverkliga sig' ... Men vad vet vi om vilket liv som skall förverkligas?
Det är ett sammantvinnat raspigt rep av hampa, av eviga behov och ångest, som dödar all kärlek. Kärlek är ett alltför stort mirakel, som huvudpersonen Hildur, som döper om sig till Hilde, inte vågar tro på.
I början av boken drar jag mig till minnes Kerstin Thorwalls böcker om Helga, byggd på hennes mors liv. Både Helga och Hildur gifter sig med psykiskt labila män, Helga närmast lurad in i alliansen. Men inte Hildur. Hon ångrar aldrig sitt beslut, trots livets smärtsamma verklighet. Inte kan hon förneka det mest oskyldiga hoppfulla i sig själv. För livets ljusa minnen, är som smultron på ett strå.
Återigen har Elsie valt en mycket symbolisk titel. Näckrosen dyker upp som symbol ett flertal gånger genom boken. När någon tror att de vet något om hennes man, den lättsamme och trevlige, eller om hur deras äktenskap misslyckats 'för att hon är som hon är', för ingen utomstående vet hur det är. Hildur sviker aldrig sin Ivan, aldrig att hon skulle avslöja hans svagheter. Hon bara tänker: 'Vad vet ni om näckrosen, förutom den lilla knoppen över ytan?'
Nej. Näckrosen befinner sig huvudsakligen under vattnet. Vatten som symbol för vårt undermedvetna, vår känslovärld. Trädet är det hon mediterar sig till att bli, när hon äntligen försöker skaffa sig ett eget liv och egen styrka. Björk är hennes mantra.
Som en röd sargad tråd genom boken går besvikelsen över den religiösa världen. Jesuskladdet. Det kan hon inte tro på som sanning. Hennes man är gång på gång otrogen. Värsta sveket var med hennes egen väninna, hon som alltid pratar om Jesus och den gudomliga kärleken. Då storknar Hildur av hat. Och på resa i Jerusalem blir hon våldtagen. Och en präst som skall trösta henne när maken ligger för döden, om honom fantiserar hon samhörighet och åtrå. Men han flyr.
Men Hildrur lär sig till slut att 'förlåta' Jesus-kvinnan, inte ta till sitt hjärta, utan just för att det är synd om henne i hela sin skröplighet. I sin nyfunna styrka säger Hildur:
"Jag är ändå ett träd, fast barken emellanåt flagar tunn och skör."
En talande sann bild. Så sant och klart som Elsie Johanssons språk alltid är, poeten. Även om denna bok är mycket dyster rakt igenom. Ett helt liv, så tungt. Hennes man, den otrogne, var hennes livsarbete. Deras hopplösa äktenskap var det livsarbete hon aldrig kunde överge.
Ja, vad vet vi egentligen om meningen i våra liv, här där vi strävar efter maximal självförverkligande. Vad ska man då säga om ett liv, som är helt på andras vilkor. Det är lätt att sörja den 'som aldrig fått självförverkliga sig' ... Men vad vet vi om vilket liv som skall förverkligas?
Andlighet
Andlighet är kontakt med en icke-materiell verklighet.
Läste igår ut ytterligare en bok av Elsie Johansson: Näckrosträdet. På sidan 75 skriver hon:
'Nej, vi skapar inte oss själva, men vi skapar våra gudar. Ur vilket kaos i oss föds dessa gudar.'
Näckrosträdet har i sig en stark tråd av besvikelse över religiös falskhet. För överallt där människor samlas så samlas även mänskliga svagheter. Andligheten handlar främst om att nå fram till idealen bortom de mänskliga svagheterna. Ha en förebild. Men om vi inte skapar oss själva. Var kommer vi då ifrån?
Vi skapar våra gudar, vår tro, som ett försök till tolkning hur universum hänger ihop, vi och materien och det andliga. Alltså förändras också den tolkningen i takt med förändringar i samhället.
Begrepp vrids och förändras...
Beroende på våra egna erfarenheter.
Läste igår ut ytterligare en bok av Elsie Johansson: Näckrosträdet. På sidan 75 skriver hon:
'Nej, vi skapar inte oss själva, men vi skapar våra gudar. Ur vilket kaos i oss föds dessa gudar.'
Näckrosträdet har i sig en stark tråd av besvikelse över religiös falskhet. För överallt där människor samlas så samlas även mänskliga svagheter. Andligheten handlar främst om att nå fram till idealen bortom de mänskliga svagheterna. Ha en förebild. Men om vi inte skapar oss själva. Var kommer vi då ifrån?
Vi skapar våra gudar, vår tro, som ett försök till tolkning hur universum hänger ihop, vi och materien och det andliga. Alltså förändras också den tolkningen i takt med förändringar i samhället.
Begrepp vrids och förändras...
Beroende på våra egna erfarenheter.
2008-11-12
Babylons skapelsemyt
Har i min ägo en vacker liten bok - Enuma Elish : det babyloniska skapelseeposet, stiligt översatt från det utdöda semitiska språket akkadiska, av den unge språkvetaren Ola Wikander. Den är inbunden och har härlig papperskvalitet. Översättningen flyter på en mycket behaglig svenska.
Mesopotamien, tvåflodslandet i vars kärna Irak ligger idag. Iran i bergen nordost därom var en del av den bördiga halvmåne av berg som omgav Eufrats och Tigris dalgångar. Bördiga för att de soliga bergssidorna, hur än torra, också var idealiska för det gräs som människorna började skörda och förädla till våra dagars säd, med början för 10.000 år sedan. Klimatet blev torrare, bytesdjur minskade, men av gräset kunde man koka gröt. Senare uppfanns brödbaket. Praktiskt och förföriskt.
Floddalen var sank och ständigt utsatt för översvämningar, bergssidorna var betydligt säkrare boplatser. Säkert även något svalare som bergstrakterar tenderar att vara. På dessa bergssidor blev man bofasta bönder för första gången. Folk samlades i allt större byar, byggde städer, som blev till stadsstater. Sumererna är det första folk från dessa nya samhällsförändringar som vi kan sätta namn på. Sumererna lärde sig samarbeta kring vidsträckta bevattningssystem längre ner i floddalarna. Sumerernas högkultur är 5000 år gammal, och den första som skapade ett skrivsystem, kilskriften. Var och en av deras städer hade sin egen skyddsgud. Sumerernas språk är inte släkt med något annat vi känner till. Grammatiken kan tyda på rötter från centralasien.
De fick dock inte vara ensamma länge i sitt område. Bördigheten drog. Semiter började invandra från Sinaihalvön, infiltrerade allt större områden. Akkad var den första semitiska staden i norra Irak. Deras språk, det första kända semitiska kallas akkadiska efter dem. De ville äta bröd och ta till sig den sumeriska kulturen. Mycket snabbt tog de över. Akkadiska blev Mesopotamiens kulturbärande språk i 2000 år, från ca 2300-400 f Kr, allmänt använt för diplomati och handel.
Sumeriska språket dog ut i talad form, men bevarades länge i skrift, studerad av den bildade eliten, för sin 'vetenskap', t ex astrologi. De akkadiska texterna innehåller sumeriska låneord och ordlekar, som bara eliten kan ha förstått.
Det tog ca 1000 år efter Akkads grundande innan Babylon blev en av huvudorterna. Det är osäkert när eposet Enuma elish sammanställdes, men helt säkert gjordes det av politiska skäl. Den äldsta bevarade texten är från 800 f Kr Babylons storhetstid. Men språkdräkten antyder att det sammanställdes ca 1500-1000 f Kr, vissa forskare tror ännu tidigare, 1800-1600 f Kr.
Dock, det mytologiska råmaterialet till eposet, områdets levande myter är mycket äldre än den tidpunkt då eposet redigerades med ett visst politiskt syfte. Eposet Enuma elish vill legitimera Babylon som världens centrum, att andra stadsstater skulle lyda Babylons härskare. Eposet ger därför en gudomlig förklaring till att den politiska makten lämnat den tidigare rådsförsamlingen och centraliserats till kungamakten.
Eposet skildrar en kamp mellan gudar, övergången från kaos till ordning, när världen skapas. Mytologin skiljer inte på heligt och profant. Myten används som argument för att legitimera den mänskliga kungen här på jorden. Vad som sker på jorden har redan skett bland gudarna. Högguden är kungens heliga förebild, som kungen fått sin makt från. Han gör som gudarna.
Ola Wikanders introduktion till eposet är mycket intressant. Utan den är det svårt att idag förstå den gamla kulturens tänkesätt. Intressant är nyanseringen av vad vi kallar polyteism.
I Mesopotamien lagrades minst två kulturer över varandra, den sumeriska och den semitiska. Ju närmare två kulturer kommer varandra, ju mindre känns skillnaderna. Gudarna blir som aspekter av varandra, och gudanamnen som översättningar. Romarna såg Jupiter i grekernas Zeus. Två namn på samma stormgud. Även i Mesopotamien fick samma gud olika namn.
Ola Wikander förklarar Namngivningen som oerhört viktig. Namet skapar gudens, människans, tingets roll i världen. Namnet är ödet, den specifika plats vi intar i världen. Walter Ong förklarar att i muntliga kulturer är ordet magiskt; att ge en order; att recitera ett epos. Hos tidiga skrivkulturer överfördes magin på det skrivna ordet. 1:a Mosebok visar att Guds ord hade magisk skaparkraft.
Babylons skyddsgud var stormguden Marduk. I eposets avslutning, där alla andra gudar lovar att lyda honom, räknar man upp Marduks 50 namn, ärebenämningar, 50 olika gudanamn med var sin funktion i världen och samhället. Det inleds med orden: ' ...med vilket namn vi än åkallar honom skall han vara vår gud!' Alla olika gudar är alltså bara en aspekt av Marduk - alla är ett - Han är alla - Marduk är Herren.
Wikander förklarar att olika texter hade olika lösningar på denna mångfacetterade aspekt. I några texter är olika gudar som olika kroppsdelar av en enda gud. Det fanns ingen absolut motsättning mellan monoteism och polyteism i Mesopotamien.
Enuma elish inleds med Världens skapelse ur Kaos. Det kaotiska urtillståndet var inte namngivet, hade alltså inte fått sin roll, var inte skapat. Men detta urkaos bestod av två urprinciper:
Tiamat - saltvattnet, den kvinnliga vildsinta principen, Skapar-urmodern som födde alla.
Apsu - sötvattnet, den manliga principen.
När dessa två glider samman skapas världen, vild och kaotisk. I detta vatten föder Tiamat: Lahmu och Lahamu, Anshar och Kishar, och den femte guden, himmelsguden Anu. Ola Wikander summerar himmelsguden helt kort som en patriark utan absolut makt som mest delegerar uppgifter till andra gudar. I teorin är Anu den högste, men i praktiken hamnar han oftast i skymundan.
Intressant med tanke på Karen Armstrongs beskrivning i Myternas historia. Himlen väcker andliga upplevelser genom sitt eviga drama av blixtar, oväder, regnbågar, solnedgångar, månförmörkelser, meteorer osv. Attraherar och skrämmer. Ofattbar och fjärran, något vi inte kan påverka. Vördnad och förundran väcker tillbedjan, för att Himlen inkarnerar tillvarons heliga gåtfullhet. Vi tillber det inte, Himlen är opåverkbar, ogripbar, utan större konsekvenser för det mänsliga - alltså bleknade guden bort.
Karen Armstrong menar att under äldre stenålder, upstod på olika håll primitiv monoteism, runt en himmelsgud, ensam skapare av himmel och jord ur intet, en höggud som styr människors öden långt bortifrån. Han finns i varje pantheon, alltför upphöjd för att avbildas. Han vakar och bestraffar, men är frånvarande i vardagen. En impotent och dunkel skapargud, maktlös och undanträngd i periferin.
Skapelsemyter och himmelsgudar är spekulationer om universums uppkomst, kring dem uppstår ingen kult. I eposet ger Anu upphov till vishetsguden Ea, den förste att överträffa sina förfäder, den förste verkligt store guden. Han i sin tur blir far till stormguden Marduk, stadsstaten Babylons beskyddare, gudakonungensom eposet rör sig kring och vill legitimera som Babylons härskare.
I eposets skapelseberättelse är Tiamat den stora skaparkraften, urkraften. Hon och Apsu flyter samman. Ur Tiamat föds gudabarn som väsnas så Tiamat och Apsu inte kan fortsätta sin förgudomliga dvala. Apsu ilsknar till och ber Tiamat döda dem. Detta väcker Tiamats vrede. Hur är sömnlös, vägrar hon döda det hon själv skapat.
Apsu tänker då förgöra dem i smyg. Men visdomsguden Ea genomskådar planen, söver ner och dödar sin fader Apsu. Ur Apsu bygger Ea sitt tempel och flyttar in med sin hustru Damkina och avlar sonen Marduk. Farfar Anu, himmelsguden, hyllar sin sonson och ger honom dubbla gudomliga krafter (fyra ögon, fyra öron, fyra stormvindar).
Tiamat måste nu ingripa mot marduks förskräckliga vindar, med tanke på hur illa det gick för Apsu. Hon skapar en demonhär för att strida med sina gudabarn. Vishetsguden Ea blir genast varse detta och varnar Anshar, som ilsket svarar att det var Ea själv som satte igång eländet genom att döda Apsu. Ea (känd för sina heliga besvärjelser) måste själv betvinga kaosmonstret Tiamat. Men hennes makt är för stor. Även himmelguden Anu misslyckas.
Ingen av gudarna vågar gå emot Tiamat, förrän Ea vädjar till sin son Marduk, som samtycker på villkor att han utnämns till gudarnas konung. Marduk bekämpar demonhären med vindar och ljungeld, från sin stormvagn, dragen av fyra hästar. Han utmanar Tiamat på envig och lyckas döda henne, skär upp kroppen och spänner upp huden som en jättelik tältduk - han har skapat himlen.
Av Tiamat, den ursprungliga världen, urgudinnan, har Marduk skapat en ny värld. Ur Tiamats ögon rinner floderna Eufrat och Tigris fram. Marduk skapar sol, måne, himlakroppar och årstider. Han överlämnar Ödestavlan till sin farfar himmelsguden Anu. Gudarna vill inte slita för sin föda. Då ger Marduk sin far Ea i uppdrag att skapa människor till tjänare. De skapas av Tiamats älskare Qingus blod. Han fick skulden för allt efter Tiamats död.
Alla (manliga) gudar görs delaktiga med var sin uppgift. Marduk framställd som den centrale guden, gudarnas kung och förkämpe, som styr och delegerar. Eposet är politiskt och används vid den årliga nyårsfesten, där Babylons kung spelar guden Marduks roll. Säkerligen med gäster från andra underlydande stater. Kulten visar att Babylons makt har gudomligt ursprung.
Gamla gudar ur äldre mytologi har inkorporerats i det nya. Under tidigare epoker när Babylons makt ännu var ringa, var Ea den Store guden, som skapat människorna. Nu får han uppdraget av Marduk. Och Anu tillåts namnge deras öde. Den enda som Marduk helt utraderat, som inte tillåts delta, det är den ursprungliga skapargudinnan Tiamat. Men bara genom att Marduk bygger om världen med hennes kropp som bas.
Dessa äldre myter säger att det var människornas larm som utlöste gudarnas vrede, så att de sände en flod att dränka dem. En mälkänd myt, inte minst genom bibeln.
Tittar man på den äldre Sumeriska kulturens gudar så känner vi igen bitar av namnen. Hos sumererna hette Moder jord KI och Himmelguden AN, jfr Anu, Anshar, Kishar. Sumerernas Gudinna för havsdjupen hette Nammu. Kan det ha med Lahmu och Lahamu att göra? Helt klart möbleras myterna om när den yttre världens omdanas politiskt. Beroende på vilken stad som hade störst makt, ändrades namn, släkt och maktförhållanden.
Den rasande kaosgudinnan Tiamat härrör från mycket gamla myter om den blodtörstiga jaktgudinnan resp Moder Jord. Patriarkernas religion har tagit över. Länge var man rädd för Storgudinnan, alltings skapelse, men stormguden Marduk sprättar upp henne, tar över makten. Inte ens i Marduks epos är den manliga principen Apsu lika mäktig som Tiamat. Han mördas av sin sonson vishetsguden Ea. Av Apsu skapas Eas tempel, men av Tiamat hela världen. Men Marduk avlades innuti templet som byggts av Apsus manliga princip. Det står i eposet:
"I ödenas tempel, i planernas helgedom, avlades Herren (Marduk), den skickligaste av de skickliga, gudarnas vise. I Apsus mitt avlades Marduk. I det rena Apsus mitt avlades Marduk. Hans fader Ea avlade honom. Hans moder Damkina födde honom."
Jag kan bara spekulera, att den patriarkal kulturen inte längre tror, som tidigare jägarkultur, att kvinnan är allt livs upphov. Ur henne föds allt liv, mannen är hennes umbärlige jägare. Nu är kvinnan myllan som fadern, bonden, avlar Marduk i. Skapargudinnan är detroniserad. Marduk är den semitiske patriarken, erövraren, kolonisatören. Kvinnan en äldre ursprungskultur.
Är Tiamat det salta vattnets princip för att fosterfattnet är salt? Varför dödar stormguden Marduk havsgudinnan, urmodern, det kosmiska vattnet? Tog krigiska patriarker över efter en Gudinnereligion? Eller var allt mer komplicerat än så?
Ah! Där ser vi, att myten rör sig bort från de spekulativa skapelsemyterna, till den mänskliga kulturens områden med kamp och maktanspråk.
Mesopotamien, tvåflodslandet i vars kärna Irak ligger idag. Iran i bergen nordost därom var en del av den bördiga halvmåne av berg som omgav Eufrats och Tigris dalgångar. Bördiga för att de soliga bergssidorna, hur än torra, också var idealiska för det gräs som människorna började skörda och förädla till våra dagars säd, med början för 10.000 år sedan. Klimatet blev torrare, bytesdjur minskade, men av gräset kunde man koka gröt. Senare uppfanns brödbaket. Praktiskt och förföriskt.
Floddalen var sank och ständigt utsatt för översvämningar, bergssidorna var betydligt säkrare boplatser. Säkert även något svalare som bergstrakterar tenderar att vara. På dessa bergssidor blev man bofasta bönder för första gången. Folk samlades i allt större byar, byggde städer, som blev till stadsstater. Sumererna är det första folk från dessa nya samhällsförändringar som vi kan sätta namn på. Sumererna lärde sig samarbeta kring vidsträckta bevattningssystem längre ner i floddalarna. Sumerernas högkultur är 5000 år gammal, och den första som skapade ett skrivsystem, kilskriften. Var och en av deras städer hade sin egen skyddsgud. Sumerernas språk är inte släkt med något annat vi känner till. Grammatiken kan tyda på rötter från centralasien.
De fick dock inte vara ensamma länge i sitt område. Bördigheten drog. Semiter började invandra från Sinaihalvön, infiltrerade allt större områden. Akkad var den första semitiska staden i norra Irak. Deras språk, det första kända semitiska kallas akkadiska efter dem. De ville äta bröd och ta till sig den sumeriska kulturen. Mycket snabbt tog de över. Akkadiska blev Mesopotamiens kulturbärande språk i 2000 år, från ca 2300-400 f Kr, allmänt använt för diplomati och handel.
Sumeriska språket dog ut i talad form, men bevarades länge i skrift, studerad av den bildade eliten, för sin 'vetenskap', t ex astrologi. De akkadiska texterna innehåller sumeriska låneord och ordlekar, som bara eliten kan ha förstått.
Det tog ca 1000 år efter Akkads grundande innan Babylon blev en av huvudorterna. Det är osäkert när eposet Enuma elish sammanställdes, men helt säkert gjordes det av politiska skäl. Den äldsta bevarade texten är från 800 f Kr Babylons storhetstid. Men språkdräkten antyder att det sammanställdes ca 1500-1000 f Kr, vissa forskare tror ännu tidigare, 1800-1600 f Kr.
Dock, det mytologiska råmaterialet till eposet, områdets levande myter är mycket äldre än den tidpunkt då eposet redigerades med ett visst politiskt syfte. Eposet Enuma elish vill legitimera Babylon som världens centrum, att andra stadsstater skulle lyda Babylons härskare. Eposet ger därför en gudomlig förklaring till att den politiska makten lämnat den tidigare rådsförsamlingen och centraliserats till kungamakten.
Eposet skildrar en kamp mellan gudar, övergången från kaos till ordning, när världen skapas. Mytologin skiljer inte på heligt och profant. Myten används som argument för att legitimera den mänskliga kungen här på jorden. Vad som sker på jorden har redan skett bland gudarna. Högguden är kungens heliga förebild, som kungen fått sin makt från. Han gör som gudarna.
Ola Wikanders introduktion till eposet är mycket intressant. Utan den är det svårt att idag förstå den gamla kulturens tänkesätt. Intressant är nyanseringen av vad vi kallar polyteism.
I Mesopotamien lagrades minst två kulturer över varandra, den sumeriska och den semitiska. Ju närmare två kulturer kommer varandra, ju mindre känns skillnaderna. Gudarna blir som aspekter av varandra, och gudanamnen som översättningar. Romarna såg Jupiter i grekernas Zeus. Två namn på samma stormgud. Även i Mesopotamien fick samma gud olika namn.
Ola Wikander förklarar Namngivningen som oerhört viktig. Namet skapar gudens, människans, tingets roll i världen. Namnet är ödet, den specifika plats vi intar i världen. Walter Ong förklarar att i muntliga kulturer är ordet magiskt; att ge en order; att recitera ett epos. Hos tidiga skrivkulturer överfördes magin på det skrivna ordet. 1:a Mosebok visar att Guds ord hade magisk skaparkraft.
Babylons skyddsgud var stormguden Marduk. I eposets avslutning, där alla andra gudar lovar att lyda honom, räknar man upp Marduks 50 namn, ärebenämningar, 50 olika gudanamn med var sin funktion i världen och samhället. Det inleds med orden: ' ...med vilket namn vi än åkallar honom skall han vara vår gud!' Alla olika gudar är alltså bara en aspekt av Marduk - alla är ett - Han är alla - Marduk är Herren.
Wikander förklarar att olika texter hade olika lösningar på denna mångfacetterade aspekt. I några texter är olika gudar som olika kroppsdelar av en enda gud. Det fanns ingen absolut motsättning mellan monoteism och polyteism i Mesopotamien.
Enuma elish inleds med Världens skapelse ur Kaos. Det kaotiska urtillståndet var inte namngivet, hade alltså inte fått sin roll, var inte skapat. Men detta urkaos bestod av två urprinciper:
Tiamat - saltvattnet, den kvinnliga vildsinta principen, Skapar-urmodern som födde alla.
Apsu - sötvattnet, den manliga principen.
När dessa två glider samman skapas världen, vild och kaotisk. I detta vatten föder Tiamat: Lahmu och Lahamu, Anshar och Kishar, och den femte guden, himmelsguden Anu. Ola Wikander summerar himmelsguden helt kort som en patriark utan absolut makt som mest delegerar uppgifter till andra gudar. I teorin är Anu den högste, men i praktiken hamnar han oftast i skymundan.
Intressant med tanke på Karen Armstrongs beskrivning i Myternas historia. Himlen väcker andliga upplevelser genom sitt eviga drama av blixtar, oväder, regnbågar, solnedgångar, månförmörkelser, meteorer osv. Attraherar och skrämmer. Ofattbar och fjärran, något vi inte kan påverka. Vördnad och förundran väcker tillbedjan, för att Himlen inkarnerar tillvarons heliga gåtfullhet. Vi tillber det inte, Himlen är opåverkbar, ogripbar, utan större konsekvenser för det mänsliga - alltså bleknade guden bort.
Karen Armstrong menar att under äldre stenålder, upstod på olika håll primitiv monoteism, runt en himmelsgud, ensam skapare av himmel och jord ur intet, en höggud som styr människors öden långt bortifrån. Han finns i varje pantheon, alltför upphöjd för att avbildas. Han vakar och bestraffar, men är frånvarande i vardagen. En impotent och dunkel skapargud, maktlös och undanträngd i periferin.
Skapelsemyter och himmelsgudar är spekulationer om universums uppkomst, kring dem uppstår ingen kult. I eposet ger Anu upphov till vishetsguden Ea, den förste att överträffa sina förfäder, den förste verkligt store guden. Han i sin tur blir far till stormguden Marduk, stadsstaten Babylons beskyddare, gudakonungensom eposet rör sig kring och vill legitimera som Babylons härskare.
I eposets skapelseberättelse är Tiamat den stora skaparkraften, urkraften. Hon och Apsu flyter samman. Ur Tiamat föds gudabarn som väsnas så Tiamat och Apsu inte kan fortsätta sin förgudomliga dvala. Apsu ilsknar till och ber Tiamat döda dem. Detta väcker Tiamats vrede. Hur är sömnlös, vägrar hon döda det hon själv skapat.
Apsu tänker då förgöra dem i smyg. Men visdomsguden Ea genomskådar planen, söver ner och dödar sin fader Apsu. Ur Apsu bygger Ea sitt tempel och flyttar in med sin hustru Damkina och avlar sonen Marduk. Farfar Anu, himmelsguden, hyllar sin sonson och ger honom dubbla gudomliga krafter (fyra ögon, fyra öron, fyra stormvindar).
Tiamat måste nu ingripa mot marduks förskräckliga vindar, med tanke på hur illa det gick för Apsu. Hon skapar en demonhär för att strida med sina gudabarn. Vishetsguden Ea blir genast varse detta och varnar Anshar, som ilsket svarar att det var Ea själv som satte igång eländet genom att döda Apsu. Ea (känd för sina heliga besvärjelser) måste själv betvinga kaosmonstret Tiamat. Men hennes makt är för stor. Även himmelguden Anu misslyckas.
Ingen av gudarna vågar gå emot Tiamat, förrän Ea vädjar till sin son Marduk, som samtycker på villkor att han utnämns till gudarnas konung. Marduk bekämpar demonhären med vindar och ljungeld, från sin stormvagn, dragen av fyra hästar. Han utmanar Tiamat på envig och lyckas döda henne, skär upp kroppen och spänner upp huden som en jättelik tältduk - han har skapat himlen.
Av Tiamat, den ursprungliga världen, urgudinnan, har Marduk skapat en ny värld. Ur Tiamats ögon rinner floderna Eufrat och Tigris fram. Marduk skapar sol, måne, himlakroppar och årstider. Han överlämnar Ödestavlan till sin farfar himmelsguden Anu. Gudarna vill inte slita för sin föda. Då ger Marduk sin far Ea i uppdrag att skapa människor till tjänare. De skapas av Tiamats älskare Qingus blod. Han fick skulden för allt efter Tiamats död.
Alla (manliga) gudar görs delaktiga med var sin uppgift. Marduk framställd som den centrale guden, gudarnas kung och förkämpe, som styr och delegerar. Eposet är politiskt och används vid den årliga nyårsfesten, där Babylons kung spelar guden Marduks roll. Säkerligen med gäster från andra underlydande stater. Kulten visar att Babylons makt har gudomligt ursprung.
Gamla gudar ur äldre mytologi har inkorporerats i det nya. Under tidigare epoker när Babylons makt ännu var ringa, var Ea den Store guden, som skapat människorna. Nu får han uppdraget av Marduk. Och Anu tillåts namnge deras öde. Den enda som Marduk helt utraderat, som inte tillåts delta, det är den ursprungliga skapargudinnan Tiamat. Men bara genom att Marduk bygger om världen med hennes kropp som bas.
Dessa äldre myter säger att det var människornas larm som utlöste gudarnas vrede, så att de sände en flod att dränka dem. En mälkänd myt, inte minst genom bibeln.
Tittar man på den äldre Sumeriska kulturens gudar så känner vi igen bitar av namnen. Hos sumererna hette Moder jord KI och Himmelguden AN, jfr Anu, Anshar, Kishar. Sumerernas Gudinna för havsdjupen hette Nammu. Kan det ha med Lahmu och Lahamu att göra? Helt klart möbleras myterna om när den yttre världens omdanas politiskt. Beroende på vilken stad som hade störst makt, ändrades namn, släkt och maktförhållanden.
Den rasande kaosgudinnan Tiamat härrör från mycket gamla myter om den blodtörstiga jaktgudinnan resp Moder Jord. Patriarkernas religion har tagit över. Länge var man rädd för Storgudinnan, alltings skapelse, men stormguden Marduk sprättar upp henne, tar över makten. Inte ens i Marduks epos är den manliga principen Apsu lika mäktig som Tiamat. Han mördas av sin sonson vishetsguden Ea. Av Apsu skapas Eas tempel, men av Tiamat hela världen. Men Marduk avlades innuti templet som byggts av Apsus manliga princip. Det står i eposet:
"I ödenas tempel, i planernas helgedom, avlades Herren (Marduk), den skickligaste av de skickliga, gudarnas vise. I Apsus mitt avlades Marduk. I det rena Apsus mitt avlades Marduk. Hans fader Ea avlade honom. Hans moder Damkina födde honom."
Jag kan bara spekulera, att den patriarkal kulturen inte längre tror, som tidigare jägarkultur, att kvinnan är allt livs upphov. Ur henne föds allt liv, mannen är hennes umbärlige jägare. Nu är kvinnan myllan som fadern, bonden, avlar Marduk i. Skapargudinnan är detroniserad. Marduk är den semitiske patriarken, erövraren, kolonisatören. Kvinnan en äldre ursprungskultur.
Är Tiamat det salta vattnets princip för att fosterfattnet är salt? Varför dödar stormguden Marduk havsgudinnan, urmodern, det kosmiska vattnet? Tog krigiska patriarker över efter en Gudinnereligion? Eller var allt mer komplicerat än så?
Ah! Där ser vi, att myten rör sig bort från de spekulativa skapelsemyterna, till den mänskliga kulturens områden med kamp och maktanspråk.
2008-11-09
Myter
Jag har sedan tonåren alltid undrat vad historiker och teologer menar, när de säger att folk i olika tider tror på Gud eller gudar. Jag har min världsuppfattning, liknar den andra människors?
Vår vetenskapliga tid rationaliserar. Jag är uppfödd så och rationaliserade länge, tills jag fick mina egna upplevelser att fundera över. Skiljer sig mina tankar från andras? Beror det på trossatser eller upplevelser? (Obs! vetenskap är en trossats.) Hur skiljer det sig över tid? Men om hjärnan inte har förändrat sig de senaste 100.000 åren tänker och upplever vi då verkligheten så annorlunda (förutom skillnader i rent intellektuella trossatser)? Hur upplever vi en andlig dimension? Är myterna skapade av vanligt folk? Eller är de prästskråets försök att uppfostra och styra folket? Eller en blandning av allt detta?
Vetenskapstro har en tendens att sprida nedlåtande attityder omkring sig. Vi kan förledas tro att tidigare människors världsbild var okunnig och naiv.
Periodvis återkommer jag till litteratur som antar saker om människans utveckling, stenålder, forntid, ursprungsbefolkningar. Mesopotamien och Egyptien var först med att fästa myter på papyrus och lertavlor. Alltså på gränsen till det okända vi inget vet om. Det intresserar mig. Skrivarna då, som alltid, speglade sitt samhälle.
Läste för ett antal år sedan en mycket intressant bok av Walter Ong, om skillnaden mellan Muntlig och skriftlig kultur. En stor AHA-upplevelse. Myter var det naturliga sättet att förmedla kunskaper innan vi blev läs och skrivkunniga. Vilket procentuellt sett är större delen av vår tid här på jorden. Myten var mänsklighetens minne och samlare av kunskap. Självklart när man väl tänker på det. Myter lär oss hantera problem vi möter, förbereder oss för livet och samhället i alla dess stadier och nivåer.
Vår tids romaner har samma grundfunktion, att med fantasins hjälp visa på större sammanhang och underliggande mönster. Samla mänskliga erfarenheter. Mönster och igenkännande som ger läsaren en känsla av mening i livet, stigar att följa.
Det mänskliga psyket registrerar inte bara den närvarande materien. Vi minns det förflutna och kan lägga upp planer för framtiden och erfara det icke-materiella, saker som inte kan förklaras rationellt. Med hjälp av fantasin kan vi skapa nya lösningar. En del av allt detta betecknas som religion eller mytologi. Vetenskapstron har avfärdat det som irrationellt och oseriöst. Trots att även teknik och vetenskap hör till det som behöver fantasi för att utvecklas och vidga vår horisont.
Tog idag och läste om början av Karen Armstrongs Myternas historia. Hon säger att Myten möjliggör en stegrad livskänsla. Jag tolkar det som en andlig dimension här och nu. Extas. Instinkter. Intuition. Myt och rit hör ihop. Riten förankrar myten i kroppen, gör den påtaglig, samtidigt som den tar oss till det okända vi saknar ord för. Förbereder oss - andligt eller psykiskt.
Karen säger att all mytologi talar om en parallell verklighet, en osynlig stark nivå som i viss mening bär vår värld. Ibland kallad gudavärlden. Att vår värld har en gudomlig mer bestående motsvarighet. Myterna gestaltar den realitet människor anar intuitivt.
Vetenskapstroende stegrar sig naturligtvis inför tanken på Gud eller gudar. Jag har alltid stegrat mig mot myten om vitskäggige mannen på himlatronen. Den bilden av Gud kan jag inte rikta mig till. Jag lever mitt liv huvudsakligen mitt i materien här på jorden. Men jag har haft ett antal andliga upplevelser, förutom extatiska känslor och tankeöverföring med nära och kära, kontakt med en annan nivå av verkligheten, som hjälpt mig när livet varit svårt. Fullständigt oförklarliga saker om man vill beskriva det vetenskapligt eller enbart psykologiskt.
Karen säger att vår tid förenklar bilden av det gudomliga, till en metafysisk avskildhet. Jag tänker att eftersom religion och kyrka osm institution, kan ta sig dimensioner av översitteri så ökar behovet att förneka den. Vilket dock för med sig att även vår inneboende medfödda andliga sida förpassas till något avlägset och sagolikt.
Myter handlar om att gudar, människor och natur är oupplösligt förenade, är av samma gudomliga materia, underkastade samma lagar. Myter skiljer inte på människor och gudar, materiellt och andligt. Heligt är en aspekt av världsligt. Gudar var ett med storm, hav, flod, kärlek, vrede, lusta, allt som får oss att se tillvaron med nya ögon.
När jag hör detta, då känner jag att mina upplevelser har stöd. Känslor kan vara meddelanden från andliga djup. Att jag går rätt väg, eller just gett mig in på en onödigt besvärlig väg som jag kanske hellre borde undvika.
De eviga filosofiska frågorna: Varifrån kommer vi? Vart är vi på väg? Hur förklarar man en transcendent (osinnlig) upplevelse som rycker oss bortom vardagen? Karen menar att vi skapat våra myter om förfäder och gudar, just soms var på dessa frågor. För att vi har en medfödd känsla att människa och materia är mer än vi ser med blotta ögat.
Myter är tidlöst upprepade cykler av mänsklig erfarenhet (inte historiskt kronologiska punkter).
Transcendenta upplevelser har alltid ingått i mänskligt liv. Stunder av extas lyfter oss ur oss själva, traditionellt via religion. Finner vi den inte där, kan vi söka det i konst, musik, poesi, dans, droger, idrott. Myten ska väcka hänförelse. Upphör den att hänföra oss, dör den och kan inte längre användas.
Myten är inte naiv, eller en sämre sort (falska) fakta. Myt och litteratur låter oss ana nya möjligheter: 'Tänk om ...' vårt materiella liv inte är det enda? Skulle det förvandla oss, göra oss fullständiga? Myten är sann även utan fakta, om den säger något viktigt om vår mänsklighet. Vår förmåga till lek och fantasi är unik. Leka med möjligheter, skapa fantasivärldar. Konsten är fri från logik och förnuftstvång, men väcker insikter och känslor av en djupare sanning. Förändrar oss, skänkar nytt hopp, manar på oss.
Vår nutida alienation från myten saknar motstycke. I förmoderna samhällen var myten omistlig, gav livet mening, blottade det inre (tidig psykologi). I slutet av boken konstaterar Karen Armstrong att vår tids profeter är författare som återskapar myterna i romanens värld.
Jag ser en mycket tydlig koppling mellan å ena sidan det framväxande vetenskapliga tänkandet som tar avstånd från myten (religionen tappar fotfästet), parallelt med å andra sidan romanens framväxt i takt med ökad läskunnighet. Romanen exploderade i takt med 1900-talets utrotande av analfabetism. Och in i romanerna begav sig myterna. Freud o Jung använde spontant klassisk mytologi i nya tolkningar för att spegla sina insikter om själen. Romaner vi kallar klassiska innehåller outslitliga myter - hjältar och hjältinnor som söker meningen med livet - berättelser som ger oss hopp och styrka i vår egen livskamp.
Myter revideras ständigt i takt med vår föränderliga värld, för att synliggöra tidlösa sanningar. Men människans natur förändras inte. Urbefolkningar är djupt medvetna om att vi är inneslutna i andliga dimensioner. Gudomligt är verkligare än det materiella, utan någon klyfta mellan heligt och profant. Australiernas Drömtid är tidlös, en samtidig fond, bebodd av förfäderna, de som lärt oss allt vi kan. Vardagliga rutiner blir ceremonier i förbund med drömtiden. Mystik som ger livet mening och delaktighet med det eviga.
Stenen förkroppsligar styrka, fasthet, beständighet, är Helig för att den skiljer sig från mänsklig sårbarhet. Trädets inkarnerar mirakulös livskraft. Månskivan i ny och nedan uppenbarar pånyttfödelsens heliga krafter. Träd, stenar och himlakroppar tillbeds inte. De vördas som uppenbarelser av fördold kraft, synlig i naturfenomenens mäktigare verklighet.
Myten måst ha mänsklig vinkling för att nå fram. Skapelsemyt och himmelgud är spekulationer om världsalltets uppkomst. Men säger inget om oss människor och våra eviga frågor, och mister därför sin betydelse, säger Karen Armstrong. Varför har jag alltid fascinerats av skapelsemyter? Är det för att min tid är vetenskapens, att skola och tidningar handlar om just detta, att lösa gåtan om universums skapelse? Att moderna vetenskapsmän börjar komma den på spåren... Eller är det mest mitt intellektuella intresse för spekuklationer?
Logos, logik, objektiva fakta, är motsatsen till Myt. Men de kompletterar varandra. Människor behöver båda tänkesätten. Det effektiva, praktiska, rationella, som ledde till vetenskapen, säger dock inget om mäniniskolivets yttersta värde. Logos kan inte lindra smärta och sorg.
Myten ingår i en omdaningsprocess från död till pånyttfödelse. Utanför den ramen har den ingen mening. Myten får oss att lämna tryggheten och följa vägen till vår fullbordan.
Inget nytt liv utan att det gamla först dör.
Vår vetenskapliga tid rationaliserar. Jag är uppfödd så och rationaliserade länge, tills jag fick mina egna upplevelser att fundera över. Skiljer sig mina tankar från andras? Beror det på trossatser eller upplevelser? (Obs! vetenskap är en trossats.) Hur skiljer det sig över tid? Men om hjärnan inte har förändrat sig de senaste 100.000 åren tänker och upplever vi då verkligheten så annorlunda (förutom skillnader i rent intellektuella trossatser)? Hur upplever vi en andlig dimension? Är myterna skapade av vanligt folk? Eller är de prästskråets försök att uppfostra och styra folket? Eller en blandning av allt detta?
Vetenskapstro har en tendens att sprida nedlåtande attityder omkring sig. Vi kan förledas tro att tidigare människors världsbild var okunnig och naiv.
Periodvis återkommer jag till litteratur som antar saker om människans utveckling, stenålder, forntid, ursprungsbefolkningar. Mesopotamien och Egyptien var först med att fästa myter på papyrus och lertavlor. Alltså på gränsen till det okända vi inget vet om. Det intresserar mig. Skrivarna då, som alltid, speglade sitt samhälle.
Läste för ett antal år sedan en mycket intressant bok av Walter Ong, om skillnaden mellan Muntlig och skriftlig kultur. En stor AHA-upplevelse. Myter var det naturliga sättet att förmedla kunskaper innan vi blev läs och skrivkunniga. Vilket procentuellt sett är större delen av vår tid här på jorden. Myten var mänsklighetens minne och samlare av kunskap. Självklart när man väl tänker på det. Myter lär oss hantera problem vi möter, förbereder oss för livet och samhället i alla dess stadier och nivåer.
Vår tids romaner har samma grundfunktion, att med fantasins hjälp visa på större sammanhang och underliggande mönster. Samla mänskliga erfarenheter. Mönster och igenkännande som ger läsaren en känsla av mening i livet, stigar att följa.
Det mänskliga psyket registrerar inte bara den närvarande materien. Vi minns det förflutna och kan lägga upp planer för framtiden och erfara det icke-materiella, saker som inte kan förklaras rationellt. Med hjälp av fantasin kan vi skapa nya lösningar. En del av allt detta betecknas som religion eller mytologi. Vetenskapstron har avfärdat det som irrationellt och oseriöst. Trots att även teknik och vetenskap hör till det som behöver fantasi för att utvecklas och vidga vår horisont.
Tog idag och läste om början av Karen Armstrongs Myternas historia. Hon säger att Myten möjliggör en stegrad livskänsla. Jag tolkar det som en andlig dimension här och nu. Extas. Instinkter. Intuition. Myt och rit hör ihop. Riten förankrar myten i kroppen, gör den påtaglig, samtidigt som den tar oss till det okända vi saknar ord för. Förbereder oss - andligt eller psykiskt.
Karen säger att all mytologi talar om en parallell verklighet, en osynlig stark nivå som i viss mening bär vår värld. Ibland kallad gudavärlden. Att vår värld har en gudomlig mer bestående motsvarighet. Myterna gestaltar den realitet människor anar intuitivt.
Vetenskapstroende stegrar sig naturligtvis inför tanken på Gud eller gudar. Jag har alltid stegrat mig mot myten om vitskäggige mannen på himlatronen. Den bilden av Gud kan jag inte rikta mig till. Jag lever mitt liv huvudsakligen mitt i materien här på jorden. Men jag har haft ett antal andliga upplevelser, förutom extatiska känslor och tankeöverföring med nära och kära, kontakt med en annan nivå av verkligheten, som hjälpt mig när livet varit svårt. Fullständigt oförklarliga saker om man vill beskriva det vetenskapligt eller enbart psykologiskt.
Karen säger att vår tid förenklar bilden av det gudomliga, till en metafysisk avskildhet. Jag tänker att eftersom religion och kyrka osm institution, kan ta sig dimensioner av översitteri så ökar behovet att förneka den. Vilket dock för med sig att även vår inneboende medfödda andliga sida förpassas till något avlägset och sagolikt.
Myter handlar om att gudar, människor och natur är oupplösligt förenade, är av samma gudomliga materia, underkastade samma lagar. Myter skiljer inte på människor och gudar, materiellt och andligt. Heligt är en aspekt av världsligt. Gudar var ett med storm, hav, flod, kärlek, vrede, lusta, allt som får oss att se tillvaron med nya ögon.
När jag hör detta, då känner jag att mina upplevelser har stöd. Känslor kan vara meddelanden från andliga djup. Att jag går rätt väg, eller just gett mig in på en onödigt besvärlig väg som jag kanske hellre borde undvika.
De eviga filosofiska frågorna: Varifrån kommer vi? Vart är vi på väg? Hur förklarar man en transcendent (osinnlig) upplevelse som rycker oss bortom vardagen? Karen menar att vi skapat våra myter om förfäder och gudar, just soms var på dessa frågor. För att vi har en medfödd känsla att människa och materia är mer än vi ser med blotta ögat.
Myter är tidlöst upprepade cykler av mänsklig erfarenhet (inte historiskt kronologiska punkter).
Transcendenta upplevelser har alltid ingått i mänskligt liv. Stunder av extas lyfter oss ur oss själva, traditionellt via religion. Finner vi den inte där, kan vi söka det i konst, musik, poesi, dans, droger, idrott. Myten ska väcka hänförelse. Upphör den att hänföra oss, dör den och kan inte längre användas.
Myten är inte naiv, eller en sämre sort (falska) fakta. Myt och litteratur låter oss ana nya möjligheter: 'Tänk om ...' vårt materiella liv inte är det enda? Skulle det förvandla oss, göra oss fullständiga? Myten är sann även utan fakta, om den säger något viktigt om vår mänsklighet. Vår förmåga till lek och fantasi är unik. Leka med möjligheter, skapa fantasivärldar. Konsten är fri från logik och förnuftstvång, men väcker insikter och känslor av en djupare sanning. Förändrar oss, skänkar nytt hopp, manar på oss.
Vår nutida alienation från myten saknar motstycke. I förmoderna samhällen var myten omistlig, gav livet mening, blottade det inre (tidig psykologi). I slutet av boken konstaterar Karen Armstrong att vår tids profeter är författare som återskapar myterna i romanens värld.
Jag ser en mycket tydlig koppling mellan å ena sidan det framväxande vetenskapliga tänkandet som tar avstånd från myten (religionen tappar fotfästet), parallelt med å andra sidan romanens framväxt i takt med ökad läskunnighet. Romanen exploderade i takt med 1900-talets utrotande av analfabetism. Och in i romanerna begav sig myterna. Freud o Jung använde spontant klassisk mytologi i nya tolkningar för att spegla sina insikter om själen. Romaner vi kallar klassiska innehåller outslitliga myter - hjältar och hjältinnor som söker meningen med livet - berättelser som ger oss hopp och styrka i vår egen livskamp.
Myter revideras ständigt i takt med vår föränderliga värld, för att synliggöra tidlösa sanningar. Men människans natur förändras inte. Urbefolkningar är djupt medvetna om att vi är inneslutna i andliga dimensioner. Gudomligt är verkligare än det materiella, utan någon klyfta mellan heligt och profant. Australiernas Drömtid är tidlös, en samtidig fond, bebodd av förfäderna, de som lärt oss allt vi kan. Vardagliga rutiner blir ceremonier i förbund med drömtiden. Mystik som ger livet mening och delaktighet med det eviga.
Stenen förkroppsligar styrka, fasthet, beständighet, är Helig för att den skiljer sig från mänsklig sårbarhet. Trädets inkarnerar mirakulös livskraft. Månskivan i ny och nedan uppenbarar pånyttfödelsens heliga krafter. Träd, stenar och himlakroppar tillbeds inte. De vördas som uppenbarelser av fördold kraft, synlig i naturfenomenens mäktigare verklighet.
Myten måst ha mänsklig vinkling för att nå fram. Skapelsemyt och himmelgud är spekulationer om världsalltets uppkomst. Men säger inget om oss människor och våra eviga frågor, och mister därför sin betydelse, säger Karen Armstrong. Varför har jag alltid fascinerats av skapelsemyter? Är det för att min tid är vetenskapens, att skola och tidningar handlar om just detta, att lösa gåtan om universums skapelse? Att moderna vetenskapsmän börjar komma den på spåren... Eller är det mest mitt intellektuella intresse för spekuklationer?
Logos, logik, objektiva fakta, är motsatsen till Myt. Men de kompletterar varandra. Människor behöver båda tänkesätten. Det effektiva, praktiska, rationella, som ledde till vetenskapen, säger dock inget om mäniniskolivets yttersta värde. Logos kan inte lindra smärta och sorg.
Myten ingår i en omdaningsprocess från död till pånyttfödelse. Utanför den ramen har den ingen mening. Myten får oss att lämna tryggheten och följa vägen till vår fullbordan.
Inget nytt liv utan att det gamla först dör.
2008-11-04
For the Sake of Elena - Elizabeth George (1992)
Första läsning: Jag har nu slukat även femte kriminalromanen om Lynley: For the sake of Elena (1992). Ännu ett strålande romanhantverk. I denna femte del är vi tillbaka i kronologin. Jag ville äntligen få se hur det går för Barbara och hennes senila mor som blivit änka. Ska Barbara äntligen få börja leva, få tid för ett eget liv, inte bara stressa omkring. Det börjar bra när hon hittat en sansad ömsint kvinna, som tar hand om fyra äldre kvinnor professionellt i sitt hem. Men Barbara får skuldkänslor över sin 'egoism', trots att modern ofta inte ens känner igen sin dotter. Lynley känner dock som jag gör, jag sitter själv i en liknande sits, att det bästa för hennes mor är att bli omhändertagen av någon annan, så Barbara får försörja sig i lugn och ro.
Det finns dock saker som förvånar mig. Som allt detta intresse för det svenska? Redan i första boken lade jag märke till Mrs Gustafson. Hade hon gift sig till det efternamnet? Och att folk inreder med ljusa svenska furumöbler - vilket väl i och för sig är känt globalt. Men denna del tar priset. Nu är en av de mordmisstänkta en svensk - the Swede - Lennart Thorsson. Va? Skicklig nog Shakespeareforskare för en säker position som forskar-lärare i Cambridge i tio år. Troligt? Ska jag misstänka att George inte vågar välja en brittisk mordmisstänkt vid Cambridge prestigefyllda universitetsinstitution, ifall någon skulle ta åt sig, för att slippa åtal för förtal. Eller? Lite rasistiskt känns det ju att 'the Swede' är revolutionär socialist (även om bara som ögontjänare!) och lutar åt sexuellt övererotisk. Suck. Gamla fördomar. Blir också störd av de instoppade svenska svordomar som grodor hoppande ur Lennarts mun. Kom dessa ur lexikon eller en sensk vän? Apropå - hur översätter man något sånt till svenska? Jag har läst boken på engelska och reagerat på Fy fan, jävlar skit osv instoppade med kursiv stil (böjningsfel! korrekturmiss?).
Nåja, vidare, tillbaka till storyn. Jag blev lite irriterad på Barbaras oförmåga att släppa sin mor. kanske för att jag har liknande problem med mina egna gamla föräldrar. Barbara behöver ett eget liv, och slippa oroa sig för sin mor. Hon krånglar till det. Lynley menar att oftast är det den enklaste lösningen som är den rätta. Det löser sig till slut. När Barbara inser att det inte är omgivningen som dömer henne, utan hennes egen inre kritiker.
I övrigt rör flera teman kring mordgåtan kring kärlek, i olika varianter och avarter av beroenden. Samtal och undringar och definitioner, om vad kärlek egentligen är och innebär. Lynley och Helen (varför i allsindar måste man hänga Lady på Helen hela tiden?) får äntligen sitt intima samtal som löser upp Helens rädsla, att Lynley inte behöver henne tillräckligt mycket för att relationen ska håll i längden. Alltså återigen ett fall av beroendeställning. Tidigare har hon försökt ta hand om män, t ex alkoholisten i bok 2. Lynley behöver inte bli omhändertagen. Han vill dela sitt liv med Helen.
2023-01-23:
När jag läst om boken - 15 år senare! - upplever jag boken helt annorlunda. Åren har gått och jag inser inte bara hur litterära Elizabeth Georges kriminalromaner är, utan också att de passar sig mycket bra för omläsning och närläsning. Det är digra texter med många teman och referenser i texten. Även om just denna bok centrerar sig mest på visuell konst, så är sådana problem kring skapande lika relevant för litteratur/författare. När konstnären Sarah i denna bok vill försöka beskriva musik för en döv flicka, använder hon känselsinnet, genom att stryka med mjuka och hårda, lena och stickiga material mot flickans arm, i olika rytmiska svängar. Detta får mig genast att tänka på hur André Gide i Pastoralsymfonin låter prästen beskriva färg för en blind flicka, genom att ta låta hennes lyssna till en symfoniorkester och jämföra olika tonkvaliteter, mörka, ljusa, osv, och ge dom med olika färgkvaliteter.
Så, vid omläsning - långsam närläsning - är det inte Lynley och Barbara, och deras komplicerade privata liv, som dominerar mitt intresse. Jag kan nu fördjupa mig i mängder av alla andra fantastiskt utmejslade karaktärer. Alltifrån en biperson som Mr Davies, en pratglad äldre man, vars Collie-hund heter Mr Jeffries. De är som ett troget par, ständigt tillsammans, båda närmar sig slutet av livet:
"I'll take the cat. Not much for cats, Mr Jeffries and I, but we won't want to see the poor thing go begging for somewhere to lodge..."
Mycket levande gestaltat, oavsett typer. Och alla psykologiska och sociala teman som löper in och ut ur varandra, alltid i många varianter. Nu ser jag i romanens teman, att mycket rör medelålders kvinnor och män och deras problem att få dröm och verklighet att gå ihop. Skyldigheter mot sig själv vs andra. Äktenskap, kärlek, beroende, otrohet, svek. Allt vävs samman skickligt.
2008-11-03
2008-10-24
Nancy av Elsie Johansson
Nu har jag avslutat Elsie Johanssons trilogi om Nancy. Helhetsintrycket är storartat.
Den avslutande delen heter just Nancy och kom redan 2001, men jag har alltså inte läst serien förrän nu. Jag är dock mycket glad att jag har böckerna. I min bokhylla ska de definitivt stanna.
Glasfåglarna, första boken, var en suverän sluten enhet i sig själv, med äldsta systern Dora som den sammanhållande stommen, hennes liv och död. Syskonkärleken mellan Dora och Nancy gjorde att Nancy också fanns till, den unga den som upptäcker livet och samhället. Även om allt slutar i elände - Dora dör och kriget bryter ut.
Efter det kändes Mosippan, andra boken, mer som en transportsträcka, kanske för att mellansystern Bettys liv kom mer i förgrunden, hon som alltid är avundsjuk och ogin mot Nancy, samtidgit som hon flyttat bort från hemmet, till köpingen och därför egentligen inte längre är i centrum. Bara svävar som en svart skugga vid horisonten. Men det gör också kriget. Krigsvintrarna, Nancys jobb som posttransportör i de råkalla snörika gryningarna. Bröder och svåger ligger långa perioder i fält. Bristen på män gör att kvinnorna får större möjlighet till arbete. Den effekten samt mörkläggning och ransoneringskort är det enda som skvallrar om att andra världskriget pågår.
När Nancy, sista boken i trilogin, börjar har fadern dött. Hon och modern är ensamma ännu en kall snörik krigsvinter. Tomheten råder. Nancys planer på att flytta och studera går om intet. Hon ger upp, blir deprimerad. All tomhet och sorg, Nancys nedvärdering av sig själv, hotar att göra boken till ännu en seg transportsträcka. Livet knallar på, det är intressant, en och annan människa dyker upp och försvinner.
Första gången det svider till, är första julen direkt efter faderns död 1941, då Betty och brodern Lennart på besök börjar grumsa om att de vill ha ut farsarvet, hellre än att Nancy bara ska gå hemma och ha det bra och äta upp det som finns kvar av det. Vilket naturligtvis är helt fel. Nancy är den enda med fast inkomst som fattiga Frida nu har att förlita sig på. Även om hon aldrig skulle nedlåta sig till att leva på sina barn. Alltid blir det någon råd, som Frida säger. Hon är om sig och kring sig och hjälper bönderna mot en matbit här och där. Hon försvarar Nancy för anklagelserna och bestämmer sig för att nog ska hon arbeta ihop till farsarvet. För inte vill hon var skyldig någon något.
Då kommer den andra förvånande scenen. Bouppteckningen. Fjärdingsman vill vara hygglig och skriva ner beloppet på stugan som fadern blivit lurad av markägande bonden att köpa - utan mark - för 800 kr. Det har ju gått 20 år. Men det går inte Frida med på. Hon har kvittot. Det ska stå 800 kr. Hon får som hon vill. Först ett halvår senare får vi veta hur klok hon varit. När hon och Nancy får möjlighet att överge den dragiga stugan och flytta till Uppsala, då går hon för att sälja tillbaka stugan. Och då har hon svart på vitt att den är värd 800 kr. Hon får ut 650 kr. Tänk om Fjärdingsmansmans välvillighet att skriva 500 kr, (för att hon skulle slippa gå från gård och grund bara för att kunna betala ut farsarvet), då hade hon fått ut mindre.
Farsarvet har hon vid det laget redan betalat ut, hon har tjänat ihop pengarna genom att sy skjortärmar, den tidens manufaktur, specialiserat löpande bandsarbete hemmna i stugan.
Pengarna från stugan känner hon dock ändå inte är hennes, det är faderns amerika-arv. Det skall sparas på postsparbanksbok, om inte annat så att barnen inte skall behöva lägga ut för hennes begravning. Hon är full av stolthet hon Frida.
Frida heter också min farmor. Hon var också född på 1890-talet, bodde i en liten röd stuga, knapert. Farfar sydde och farmor strök, hos den lokale skräddaren. Frida fyller 50 år i denna bok, precis som jag själv gjort i år. Just som hon flyttat till Uppsala, fått jobb och säker inkomst, ett nytt liv, och till och med en ny partner. Nancy själv är född 1923, samma år som min mor. jag tittar på foton av min mor, med den typiska 40-talsfrisyren med sidbena och vågor, i favorit-kläderna, långbyxor med kavaj. En tuff brud - men oh så osäker.
Nancy har kallats Elsie Johanssons alterego. Boken är ju skriven i första person. Men Elsie är född 1931, alltså åtta år yngre än min mor, och även om både Nancy och Elsie jobbat på posten så var det vid olika tider i historien. Nancy är inte Elsie, mer än möjligen till temperamentet.
Men hon använder sig av diverse metoder för att vi trycka på det realistiska. Hon berättar i jag-form, om sin almanacka, om det lilla hon skrivit in i den. Hon beskriver fotot av familjen på mammans 50-årsdag, litet 9 x 6 cm och svartvitt, där det är svårt att se alla ansikten utan förstoringsglas.
Jag sympatiserar med Nancys sorg över flytten till Uppsala, hon förlorar både jobbet (en egen funktion i samhåället) och naturen i Dalängen där deras torp låg. Jag själv jobbar ju i motsatta riktningen, har nu vid gränsen till 50, skaffat mig ett sommartorp, dit jag kan komma och njuta av växtligheten, bort från den trånga lägenheten, som dock är varm och bekväm, och alls inte gasosande och kall och dyster som den enrummare, med dass på gården, som Nancy och Frida flyttar till.
Ändå blir jag otålig på Nancys dysterhet, inbundenhet och brist på företagsamhet. Trots att jag vet att sådana perioder inträffar i allas liv. Vi måste gå inåt och lida, för att hitta den bästa vägen ut. Hermods kursbrev, för att kunna tenta av Realen, ligger oanvända, halvvägs. Hon kan inte tenta av utan att resa till Skåne på preparandkurs i tre månader. Men det är för dyrt. Hon är olycklig över ojämlikheten. Vem som får gå i skola eller inte. Att det hänger på inkomsten. Det känns övermäktigt för henne.
Men så vänder allt i slutet av boken, det närmar sig krigsslutet, Nancy blir ensam när Frida flyttar ihop med den nya mannen, arbetskamraten. Nancy har hela tiden mest av allt lidit av att ingen älskar henne. Och hon menar då någon man. Att hon bara är ett fjärde stödhjul när hon är utan med väninnan Solan. Hon har inte smält att hon blev övergiven av sin första stora kärlek, studenten som var på besök en sommar. Hon hade trott på den kärleken och blev övergiven.
Var hon så värdelös?
Men så får hon oväntat en injektion kärlek, av sin svåger. Och åter ser hon bara i rosenrött. Det var ett vitaminpiller hon behövde. Inte så att hon tror på dess framtid. Men åter har hon fått sitt värde tillbaka. Hon är inte bara konstig och värdelös. Inte heller tänkter hon döma sig själv för att hon 'horat med sin svåger'. Det hon såg vara bara en vacker kärlekslängtan, mellan två människor som tryggade sig till varandra i en svår stund. Det gav livet tillbaka för Nancy.
Hon ser den älsklige mannen i rosa. Säger till väninnan att kär är hon inte - men hon älskar. Den oegennyttiga kärleken, den som inget kräver. Hon är inte låst och kan därför åter bli kär.
Det viktigaste är väl just det - att hon lär sig att hon själv kan älska. Det viktiga är inte ifall den man älskar tar emot. Utan att man är medveten om sin egen förmåga att älska. Då blir livet genast ljust och hoppfullt. Då kan hon bära insikten att han gjorde sin egen fru med barn i samma veva. Värre än så var inte systerns och svågerns äktenskapliga problem.
Men nu kommer krigsslutet, Nancy flyttar til Stockholm med sin väninna Solan. Nancy har fast jobb på postgirot, hon tar lån och ledigt för att kunna resa till Skåne och avsluta sin realexamen. Hela livet ligger framför dem. De har alla möjligheter att lyckas. Nu har de bestämt sig.
Sista boken knyter ihop helheten hos alla tre. I Stockholm går Nancy till Doras grav, och hon inser att levande och döda måste släppa varandra. De döda tycker att de levande måste leva vidare sitt eget liv, inte låsa sig vid det förgångna. Alltså måste de levande släppa de döda, för att få det liv de är förtjänade, med allt positivt som kan komma dem till mötes.
Så hur än tveksam jag var i den långsamma dystra början av boken, så blir slutomdömet.
En fullgjuten helhet. Suverän.
Den avslutande delen heter just Nancy och kom redan 2001, men jag har alltså inte läst serien förrän nu. Jag är dock mycket glad att jag har böckerna. I min bokhylla ska de definitivt stanna.
Glasfåglarna, första boken, var en suverän sluten enhet i sig själv, med äldsta systern Dora som den sammanhållande stommen, hennes liv och död. Syskonkärleken mellan Dora och Nancy gjorde att Nancy också fanns till, den unga den som upptäcker livet och samhället. Även om allt slutar i elände - Dora dör och kriget bryter ut.
Efter det kändes Mosippan, andra boken, mer som en transportsträcka, kanske för att mellansystern Bettys liv kom mer i förgrunden, hon som alltid är avundsjuk och ogin mot Nancy, samtidgit som hon flyttat bort från hemmet, till köpingen och därför egentligen inte längre är i centrum. Bara svävar som en svart skugga vid horisonten. Men det gör också kriget. Krigsvintrarna, Nancys jobb som posttransportör i de råkalla snörika gryningarna. Bröder och svåger ligger långa perioder i fält. Bristen på män gör att kvinnorna får större möjlighet till arbete. Den effekten samt mörkläggning och ransoneringskort är det enda som skvallrar om att andra världskriget pågår.
När Nancy, sista boken i trilogin, börjar har fadern dött. Hon och modern är ensamma ännu en kall snörik krigsvinter. Tomheten råder. Nancys planer på att flytta och studera går om intet. Hon ger upp, blir deprimerad. All tomhet och sorg, Nancys nedvärdering av sig själv, hotar att göra boken till ännu en seg transportsträcka. Livet knallar på, det är intressant, en och annan människa dyker upp och försvinner.
Första gången det svider till, är första julen direkt efter faderns död 1941, då Betty och brodern Lennart på besök börjar grumsa om att de vill ha ut farsarvet, hellre än att Nancy bara ska gå hemma och ha det bra och äta upp det som finns kvar av det. Vilket naturligtvis är helt fel. Nancy är den enda med fast inkomst som fattiga Frida nu har att förlita sig på. Även om hon aldrig skulle nedlåta sig till att leva på sina barn. Alltid blir det någon råd, som Frida säger. Hon är om sig och kring sig och hjälper bönderna mot en matbit här och där. Hon försvarar Nancy för anklagelserna och bestämmer sig för att nog ska hon arbeta ihop till farsarvet. För inte vill hon var skyldig någon något.
Då kommer den andra förvånande scenen. Bouppteckningen. Fjärdingsman vill vara hygglig och skriva ner beloppet på stugan som fadern blivit lurad av markägande bonden att köpa - utan mark - för 800 kr. Det har ju gått 20 år. Men det går inte Frida med på. Hon har kvittot. Det ska stå 800 kr. Hon får som hon vill. Först ett halvår senare får vi veta hur klok hon varit. När hon och Nancy får möjlighet att överge den dragiga stugan och flytta till Uppsala, då går hon för att sälja tillbaka stugan. Och då har hon svart på vitt att den är värd 800 kr. Hon får ut 650 kr. Tänk om Fjärdingsmansmans välvillighet att skriva 500 kr, (för att hon skulle slippa gå från gård och grund bara för att kunna betala ut farsarvet), då hade hon fått ut mindre.
Farsarvet har hon vid det laget redan betalat ut, hon har tjänat ihop pengarna genom att sy skjortärmar, den tidens manufaktur, specialiserat löpande bandsarbete hemmna i stugan.
Pengarna från stugan känner hon dock ändå inte är hennes, det är faderns amerika-arv. Det skall sparas på postsparbanksbok, om inte annat så att barnen inte skall behöva lägga ut för hennes begravning. Hon är full av stolthet hon Frida.
Frida heter också min farmor. Hon var också född på 1890-talet, bodde i en liten röd stuga, knapert. Farfar sydde och farmor strök, hos den lokale skräddaren. Frida fyller 50 år i denna bok, precis som jag själv gjort i år. Just som hon flyttat till Uppsala, fått jobb och säker inkomst, ett nytt liv, och till och med en ny partner. Nancy själv är född 1923, samma år som min mor. jag tittar på foton av min mor, med den typiska 40-talsfrisyren med sidbena och vågor, i favorit-kläderna, långbyxor med kavaj. En tuff brud - men oh så osäker.
Nancy har kallats Elsie Johanssons alterego. Boken är ju skriven i första person. Men Elsie är född 1931, alltså åtta år yngre än min mor, och även om både Nancy och Elsie jobbat på posten så var det vid olika tider i historien. Nancy är inte Elsie, mer än möjligen till temperamentet.
Men hon använder sig av diverse metoder för att vi trycka på det realistiska. Hon berättar i jag-form, om sin almanacka, om det lilla hon skrivit in i den. Hon beskriver fotot av familjen på mammans 50-årsdag, litet 9 x 6 cm och svartvitt, där det är svårt att se alla ansikten utan förstoringsglas.
Jag sympatiserar med Nancys sorg över flytten till Uppsala, hon förlorar både jobbet (en egen funktion i samhåället) och naturen i Dalängen där deras torp låg. Jag själv jobbar ju i motsatta riktningen, har nu vid gränsen till 50, skaffat mig ett sommartorp, dit jag kan komma och njuta av växtligheten, bort från den trånga lägenheten, som dock är varm och bekväm, och alls inte gasosande och kall och dyster som den enrummare, med dass på gården, som Nancy och Frida flyttar till.
Ändå blir jag otålig på Nancys dysterhet, inbundenhet och brist på företagsamhet. Trots att jag vet att sådana perioder inträffar i allas liv. Vi måste gå inåt och lida, för att hitta den bästa vägen ut. Hermods kursbrev, för att kunna tenta av Realen, ligger oanvända, halvvägs. Hon kan inte tenta av utan att resa till Skåne på preparandkurs i tre månader. Men det är för dyrt. Hon är olycklig över ojämlikheten. Vem som får gå i skola eller inte. Att det hänger på inkomsten. Det känns övermäktigt för henne.
Men så vänder allt i slutet av boken, det närmar sig krigsslutet, Nancy blir ensam när Frida flyttar ihop med den nya mannen, arbetskamraten. Nancy har hela tiden mest av allt lidit av att ingen älskar henne. Och hon menar då någon man. Att hon bara är ett fjärde stödhjul när hon är utan med väninnan Solan. Hon har inte smält att hon blev övergiven av sin första stora kärlek, studenten som var på besök en sommar. Hon hade trott på den kärleken och blev övergiven.
Var hon så värdelös?
Men så får hon oväntat en injektion kärlek, av sin svåger. Och åter ser hon bara i rosenrött. Det var ett vitaminpiller hon behövde. Inte så att hon tror på dess framtid. Men åter har hon fått sitt värde tillbaka. Hon är inte bara konstig och värdelös. Inte heller tänkter hon döma sig själv för att hon 'horat med sin svåger'. Det hon såg vara bara en vacker kärlekslängtan, mellan två människor som tryggade sig till varandra i en svår stund. Det gav livet tillbaka för Nancy.
Hon ser den älsklige mannen i rosa. Säger till väninnan att kär är hon inte - men hon älskar. Den oegennyttiga kärleken, den som inget kräver. Hon är inte låst och kan därför åter bli kär.
Det viktigaste är väl just det - att hon lär sig att hon själv kan älska. Det viktiga är inte ifall den man älskar tar emot. Utan att man är medveten om sin egen förmåga att älska. Då blir livet genast ljust och hoppfullt. Då kan hon bära insikten att han gjorde sin egen fru med barn i samma veva. Värre än så var inte systerns och svågerns äktenskapliga problem.
Men nu kommer krigsslutet, Nancy flyttar til Stockholm med sin väninna Solan. Nancy har fast jobb på postgirot, hon tar lån och ledigt för att kunna resa till Skåne och avsluta sin realexamen. Hela livet ligger framför dem. De har alla möjligheter att lyckas. Nu har de bestämt sig.
Sista boken knyter ihop helheten hos alla tre. I Stockholm går Nancy till Doras grav, och hon inser att levande och döda måste släppa varandra. De döda tycker att de levande måste leva vidare sitt eget liv, inte låsa sig vid det förgångna. Alltså måste de levande släppa de döda, för att få det liv de är förtjänade, med allt positivt som kan komma dem till mötes.
Så hur än tveksam jag var i den långsamma dystra början av boken, så blir slutomdömet.
En fullgjuten helhet. Suverän.
2008-10-17
Att besegra fru J.
Anneli Jordahl har skrivit en mycket bra bok om Elsie Johansson: Att besegra fru J. Titeln är tagen ur en av Elsies egna dikter i första diktsamlingen 'Brorsan hade en vevgrammofon'
En dag blir jag tvungen att besegra fru J. / Kanhända en morgon, då det har snöat, / att jag går ut och lägger mig raklång / i nysnön, / på rygg, gamla människan, holkar med huvudet, /sveper med armarna alldeles allvarsam och alldeles glad ...
Hon skapar en ängel, tar sig tillbaka till barndomen och frigör sitt skapande, hon släpper sin roll som gift fru. Det tog Elsie 30 år av äktenskap och yrkesarbete på posten, innan hon tog sina skrivarförsök ur byrålådan och fick sina första texter utgivna.
Anneli Jordahl har alltid varit intresserad av klasstemat och rör sig därför kring detta. Förutom intervjuer med Elsie, gör hon djupdykningar i Frikyrkorörelsen och dess betydelse som demokratisk folkrörelse på 1800-talet, för framväxten av arbetarrörelsen och folkhemmet. Hon undersöker också Postverkets betydelse som avstamp för många klassresor. Och avslutningsvis kommenteras att kvinnor är en klass för sig, som har det svårare att klassresa än männen. Kvinnorna arbetar troget, kommer i skymundan. Livet går med städning, för att tvätta bort arbetarklasstämpeln. Som Nancys mamma säger, ungefär: Att vi är fattiga kan vi inte göra mycket åt, men smuts är något vi kan ta bort.
Det fick jag också lära mig som barn. Hel och ren ska man vara. Det var liksom det enda som krävdes, resten skulle gå av sig själv. Den svenske arbetaren skulle uppfostras till renlighet och redlighet, någon för svenska fabrikörer att lita på.
Jag gillar boken - läs den. Det är en minde-opener.
En dag blir jag tvungen att besegra fru J. / Kanhända en morgon, då det har snöat, / att jag går ut och lägger mig raklång / i nysnön, / på rygg, gamla människan, holkar med huvudet, /sveper med armarna alldeles allvarsam och alldeles glad ...
Hon skapar en ängel, tar sig tillbaka till barndomen och frigör sitt skapande, hon släpper sin roll som gift fru. Det tog Elsie 30 år av äktenskap och yrkesarbete på posten, innan hon tog sina skrivarförsök ur byrålådan och fick sina första texter utgivna.
Anneli Jordahl har alltid varit intresserad av klasstemat och rör sig därför kring detta. Förutom intervjuer med Elsie, gör hon djupdykningar i Frikyrkorörelsen och dess betydelse som demokratisk folkrörelse på 1800-talet, för framväxten av arbetarrörelsen och folkhemmet. Hon undersöker också Postverkets betydelse som avstamp för många klassresor. Och avslutningsvis kommenteras att kvinnor är en klass för sig, som har det svårare att klassresa än männen. Kvinnorna arbetar troget, kommer i skymundan. Livet går med städning, för att tvätta bort arbetarklasstämpeln. Som Nancys mamma säger, ungefär: Att vi är fattiga kan vi inte göra mycket åt, men smuts är något vi kan ta bort.
Det fick jag också lära mig som barn. Hel och ren ska man vara. Det var liksom det enda som krävdes, resten skulle gå av sig själv. Den svenske arbetaren skulle uppfostras till renlighet och redlighet, någon för svenska fabrikörer att lita på.
Jag gillar boken - läs den. Det är en minde-opener.
2008-10-16
A suitable Vengeance - Elizabeth George (1991)
Då var det bevisat igen. Känslor är så otroligt mycket mer spännande än mord. Har läst ännu en bok av Elizabeth George, hennes fjärde kriminalroman om Lynley, A Suitable Vengeance, 1991 (En högst passande hämnd). Karaktärerna lever i mig och jag vill veta hur det går för Barbara och hennes mamma nu sedan pappan dog i slutet av tredje boken. Men tji fick jag. Barbara Havers är knappt med i fjärde boken. Men det roar mig enormt att hon svischar förbi helt kort och rynkar på näsan åt Lynley. Inte tänker hon ta någon extra hänsyn bara för att den misstänkte mördaren är en kollegas yngre bror - nej då. Tvärtom. Knarkande överklass skulle hon aldrig kunna känna någon sympati för.
A Suitable Vengeance är en tillbakablick hela boken, när Elizabeth George fördjupar sig i övriga huvudpersoners bakgrund och känsloliv, vilket trots hennes nogsamt genomförda mordintriger ändå tycks vara hennes huvudintresse. Denna fjärde bok handlar alltså om Thomas Lynleys uppväxt, som äldste son och alltså earl i en adelsfamilj från Cornwall, samt vännen Simon St James, också adlig? men inte så förmögen, som blev invalid via en bilolycka då Lynley körde. Och deras kvinnliga vänner, eller vad man ska kalla dem, som senare även arbetar ihop med dem.
Som vanligt är Elizabeth George smart. Nu kommer förhistorien till den information hon planterat ut i tidigare böcker. Kanske är det just därför det är extra spännande att läsa om hur fel personer förlovar sig. Trots att vi vet att de kommer att skiljas åt. Hela tiden frågar jag mig - när och hur kommer kursändringen?
Men visst kan jag opponera mig mot att deras bekantskapskrets är så snäv, att det är en så liten, sträng fyrkant. Två män och två kvinnor, först ihop med 'fel' person, byggt på vänskap men inte 'rätt sorts kärlek'. Och efter många år av tvekan och oro och rädsla byter de och då faller allt på plats? Känns inte det lite unket snävt som vänkrets? Hur kan det komma sig? Vi har ju tidigare hört att Lynley tidigare flirtat vitt och brett. Men i dessa böcker är det bara Deborah och Lady Helen som gäller, en i taget, med år emellan. Varför? I slutet menar Helen, att Lynley bara skyddat sitt sårbara jag via ytliga relationer, men när det 'verkligen gäller', så är han betydligt djupare engagerad, även om han blundar för sina egna känslor.
Deborah är dotter till Simons 'tjänare', snarare invalidens personliga assistent, så de har umgåtts sedan hon var sju år. Där sätter jag också frågetecken. Däggdjur och fåglar lär styras av en sorts nedärvd instinkt som hindrar incest, genom att inte få erotiska känslor för personer man växt upp tillsammans med, människor som därför har samma 'lukt'. Människor lär ha liknande mönster. Förutom syskon, även dem man gått i småskola och internat ihop med. Det lär vara extremt ovanligt att bli kär och gifta sig med dem man känt så före 11-årsåldern. Alltså skulle man kunna bli kär endast i personer man börjat umgås med först efter 11 års ålder. Så varför vill Simon och Deborah inte vill vidga sina vyer ...
Men visst är Elizabeth George i övrigt duktig på att göra allt psykologiskt trovärdigt. Jag glömmer gärna alla gamla teorier när jag läser hennes bok, även om några formuleringar känns mer psykologibok, än verkliga analyser som folk kan tänkas ha av sig själva. Men boken griper mig, jag kan inte sluta läsa, tills jag får veta hur och när allt bara blev tvärtom...
Och även om deckargåtan är underordnad för mig, så är den klurig och oväntad ända intill den sista upplösningen. Jag vandrar omkring i Lynleys och St James funderingar hur sjutton allt hänger ihop. Och får tid att tänka själv också.
Men som sagt, jag fick inte veta hur det gått för Barbara och hennes mor. Så nu måste jag ju läsa en bok till om henne och Lynley.
A Suitable Vengeance är en tillbakablick hela boken, när Elizabeth George fördjupar sig i övriga huvudpersoners bakgrund och känsloliv, vilket trots hennes nogsamt genomförda mordintriger ändå tycks vara hennes huvudintresse. Denna fjärde bok handlar alltså om Thomas Lynleys uppväxt, som äldste son och alltså earl i en adelsfamilj från Cornwall, samt vännen Simon St James, också adlig? men inte så förmögen, som blev invalid via en bilolycka då Lynley körde. Och deras kvinnliga vänner, eller vad man ska kalla dem, som senare även arbetar ihop med dem.
Som vanligt är Elizabeth George smart. Nu kommer förhistorien till den information hon planterat ut i tidigare böcker. Kanske är det just därför det är extra spännande att läsa om hur fel personer förlovar sig. Trots att vi vet att de kommer att skiljas åt. Hela tiden frågar jag mig - när och hur kommer kursändringen?
Men visst kan jag opponera mig mot att deras bekantskapskrets är så snäv, att det är en så liten, sträng fyrkant. Två män och två kvinnor, först ihop med 'fel' person, byggt på vänskap men inte 'rätt sorts kärlek'. Och efter många år av tvekan och oro och rädsla byter de och då faller allt på plats? Känns inte det lite unket snävt som vänkrets? Hur kan det komma sig? Vi har ju tidigare hört att Lynley tidigare flirtat vitt och brett. Men i dessa böcker är det bara Deborah och Lady Helen som gäller, en i taget, med år emellan. Varför? I slutet menar Helen, att Lynley bara skyddat sitt sårbara jag via ytliga relationer, men när det 'verkligen gäller', så är han betydligt djupare engagerad, även om han blundar för sina egna känslor.
Deborah är dotter till Simons 'tjänare', snarare invalidens personliga assistent, så de har umgåtts sedan hon var sju år. Där sätter jag också frågetecken. Däggdjur och fåglar lär styras av en sorts nedärvd instinkt som hindrar incest, genom att inte få erotiska känslor för personer man växt upp tillsammans med, människor som därför har samma 'lukt'. Människor lär ha liknande mönster. Förutom syskon, även dem man gått i småskola och internat ihop med. Det lär vara extremt ovanligt att bli kär och gifta sig med dem man känt så före 11-årsåldern. Alltså skulle man kunna bli kär endast i personer man börjat umgås med först efter 11 års ålder. Så varför vill Simon och Deborah inte vill vidga sina vyer ...
Men visst är Elizabeth George i övrigt duktig på att göra allt psykologiskt trovärdigt. Jag glömmer gärna alla gamla teorier när jag läser hennes bok, även om några formuleringar känns mer psykologibok, än verkliga analyser som folk kan tänkas ha av sig själva. Men boken griper mig, jag kan inte sluta läsa, tills jag får veta hur och när allt bara blev tvärtom...
Och även om deckargåtan är underordnad för mig, så är den klurig och oväntad ända intill den sista upplösningen. Jag vandrar omkring i Lynleys och St James funderingar hur sjutton allt hänger ihop. Och får tid att tänka själv också.
Men som sagt, jag fick inte veta hur det gått för Barbara och hennes mor. Så nu måste jag ju läsa en bok till om henne och Lynley.
2008-10-10
Mosippan av Elsie Johansson
Mosippan kom ut 1998 som andra delen i trilogin om Nancy. Jag har nu slukat den lika begärligt som del 1, Glasfåglarna. Slutkänslan blir ändå att detta är en klar mellansträcka, en transport från del 1 till del 3.
Glasfåglarna snurrade sammanhållet kring den äldre halvsystern Dora och hennes tragiska öde. Mosippan tilldrar sig två år senare, från sensommaren 1940, över den svinkalla krigsvintern 1941 och ännu en sommar och höst. Dora är död och kriget splittrar upp familjegemenskapen än mer, bröder och svåger ligger i fält. Ovissheten dallrar. Krigsfaran, rädslan för att tyska soldater ska komma smygande i skogarna, avskyn inför nazistsympatisörer, den vaga osäkerheten kring vem man kan lita på.
Mosippan, denna i deras hemtrakter rätt ovanliga lilla växt, till vilken Nancy för sin första pojkvän vid deras första generade träff: 'Den krusiga mörkgröna bladrosetten låg flat mot moränen, klockan var nedåtböjd och havsluten, vitrosa, silkesluddig på utsidan, nästan röd inuti. Och när man böjde sig och kikade in i kalken såg man det gula på bottnen, ståndarkransen med pistillen i mitten. Plötsligt var jag alldeles lugn.' (s. 211)
Jag ser Mosippan som symbol för Nancy själv, det lilla silkesluddiga blomhuvudet som sakta tar sig upp ur moränen - Nancy söker frihet och ett bättre liv, mem vet inte riktigt hur det ska gå till. Korrespondensstudierna vågar hon inte riktigt ta på allvar. Jobb som posttransportör får hon dock, och en osannolik inkomst av 90 kr i månaden, när männen tagits ut i försvarstjänst. Den halvslutna vitrosa blomman, röd inuti, är också Nancys utforskande av sin sexualitet - men också snart nog förlusten av kärleksdrömmen, krossandet av alla illusioner.
Och så dör fadern, just som Nancy planerat att spänna ut sina vingar för vinden. Där tar boken slut. Och jag är så glad att jag redan äger även del tre, som heter just bara Nancy, så jag får veta hur det går. För jag anar att det antagligen blir svårare att lämna modern som just blivit änka, för att kunna bygga sig ett eget liv.
Glasfåglarna snurrade sammanhållet kring den äldre halvsystern Dora och hennes tragiska öde. Mosippan tilldrar sig två år senare, från sensommaren 1940, över den svinkalla krigsvintern 1941 och ännu en sommar och höst. Dora är död och kriget splittrar upp familjegemenskapen än mer, bröder och svåger ligger i fält. Ovissheten dallrar. Krigsfaran, rädslan för att tyska soldater ska komma smygande i skogarna, avskyn inför nazistsympatisörer, den vaga osäkerheten kring vem man kan lita på.
Mosippan, denna i deras hemtrakter rätt ovanliga lilla växt, till vilken Nancy för sin första pojkvän vid deras första generade träff: 'Den krusiga mörkgröna bladrosetten låg flat mot moränen, klockan var nedåtböjd och havsluten, vitrosa, silkesluddig på utsidan, nästan röd inuti. Och när man böjde sig och kikade in i kalken såg man det gula på bottnen, ståndarkransen med pistillen i mitten. Plötsligt var jag alldeles lugn.' (s. 211)
Jag ser Mosippan som symbol för Nancy själv, det lilla silkesluddiga blomhuvudet som sakta tar sig upp ur moränen - Nancy söker frihet och ett bättre liv, mem vet inte riktigt hur det ska gå till. Korrespondensstudierna vågar hon inte riktigt ta på allvar. Jobb som posttransportör får hon dock, och en osannolik inkomst av 90 kr i månaden, när männen tagits ut i försvarstjänst. Den halvslutna vitrosa blomman, röd inuti, är också Nancys utforskande av sin sexualitet - men också snart nog förlusten av kärleksdrömmen, krossandet av alla illusioner.
Och så dör fadern, just som Nancy planerat att spänna ut sina vingar för vinden. Där tar boken slut. Och jag är så glad att jag redan äger även del tre, som heter just bara Nancy, så jag får veta hur det går. För jag anar att det antagligen blir svårare att lämna modern som just blivit änka, för att kunna bygga sig ett eget liv.
2008-10-09
NP 2008 - Le Clézio
Jean-Marie Gustave Le Clézio, född 1940, får årets nobelpris i litteratur. När jag hör hans namn tänker jag genast på noveller - långnoveller. Pojken Mondo, stiger fram för mitt inre, mot sanden i Nordafrika. Jag har inte hört Svenska Akademiens motivering, vet inte om de nämner hans novellkonst, men om de gör det, så lär det inet ha hänt sedan Paul Heyse 1910.
Men Le Clézio rör sig naturligtvis i helt andra rymder än Heyse. Jag läste ett antal av hans noveller på franska på 70-80-talet. Jag äger dock ingen av hans böcker på svenska. Men det glädjer mig verkligen att priset går till en författare med så poetiska kvaliteter i sitt språk. Utsatta barn och andra människor beskrivna i ett språk som grep tag i mig och bilder som aldrig lämnat mig.
En intressant intervju med Le Clézio fanns i DN 29 februari iår:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=747802
Aftonbladet skriver bl.a. om Le Clézios kontakter med Sverige och inte minst Stig Dagerman, vars roman Ormen översattes av Le Clézio till franska 1974. Ormen ligger även mig varmt om hjärtat, inte bara för at det är en mycket intressant roman, utan även för att min egen hemort skymtar förbi i dess text, och det är inte ofta det händer. Haha! tänk bara! Le Clézio är orsaken till att en mängd fransmän vrickat tungan på det märkliga ortsnamnet Stuvsta.
http://www.aftonbladet.se/kultur/article3501975.ab
Apropå, så har Le Clézio även tilldelats Stig Dagermanpriset nu i höst.
Men Le Clézio rör sig naturligtvis i helt andra rymder än Heyse. Jag läste ett antal av hans noveller på franska på 70-80-talet. Jag äger dock ingen av hans böcker på svenska. Men det glädjer mig verkligen att priset går till en författare med så poetiska kvaliteter i sitt språk. Utsatta barn och andra människor beskrivna i ett språk som grep tag i mig och bilder som aldrig lämnat mig.
En intressant intervju med Le Clézio fanns i DN 29 februari iår:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=747802
Aftonbladet skriver bl.a. om Le Clézios kontakter med Sverige och inte minst Stig Dagerman, vars roman Ormen översattes av Le Clézio till franska 1974. Ormen ligger även mig varmt om hjärtat, inte bara för at det är en mycket intressant roman, utan även för att min egen hemort skymtar förbi i dess text, och det är inte ofta det händer. Haha! tänk bara! Le Clézio är orsaken till att en mängd fransmän vrickat tungan på det märkliga ortsnamnet Stuvsta.
http://www.aftonbladet.se/kultur/article3501975.ab
Apropå, så har Le Clézio även tilldelats Stig Dagermanpriset nu i höst.
2008-10-06
Järnvägen av Juhani Aho (1882)
I somras läste jag Järnvägen av Juhani Aho, 1882, tryckt av Atlantis 1978. Det är en helt underbar bok. Inte minst för att den är mästerligt illustrerad med 55 teckningar (eller etsningar?) av Raimo Puustinen. Boken är i större format än övriga böcker, dvs djupare in i bokhyllan och därför fyrkantig. Allt för illustrationernas skull inser jag. Det är otroligt noggranna bilder av huvudpersonerna Matti och Liisa, deras häst och hemmiljö, m m på den finska landsbygden. Det är bilder att fastna i långa stunder.
Juhani Aho är en pseudonym för Johannes Brofeldt, men han kom 1906 att ta den som sitt riktiga namn. Född 1861, var han bara 21 år när han fick Järnvägen utgiven. Inspirerad av den franska realismens programprinciper studerade han Matti och Liisa, från den avlägsna finska bondebygden, deras sätt agera i sin livsmiljö, och sätter sedan in dom i en ny situation - Järnvägen - för att se hur de reagerar inför denna nymodighet. Först hör de bara talas om begreppet och undrar vad det kan vara, om det kan vara sant eller bara en saga, om andra försöker lura dem. En märkvärdig väg av järn, hus på hjul, som går med eldens kraft. Ett splitternytt mirakel. Och beger sig slutligen iväg för att se med egna ögon.
Förutom de underbara illustrationerna (skapade så sent som 1973), så är texten ren och klar, en njutning att läsa. Texten innehåller finstämd humor kring den mänskliga svagheten att inte vilja erkänna att man inte vet och inte förstår något man inte stött på. Händelseförloppet och relationerna människor emellan beskrivs med antydningar och enkla ord. Föredömligt.
Ett fint exempel på 1880-talets socialrealism, som Aho blev den som införde till Finland.
Juhani Aho är en pseudonym för Johannes Brofeldt, men han kom 1906 att ta den som sitt riktiga namn. Född 1861, var han bara 21 år när han fick Järnvägen utgiven. Inspirerad av den franska realismens programprinciper studerade han Matti och Liisa, från den avlägsna finska bondebygden, deras sätt agera i sin livsmiljö, och sätter sedan in dom i en ny situation - Järnvägen - för att se hur de reagerar inför denna nymodighet. Först hör de bara talas om begreppet och undrar vad det kan vara, om det kan vara sant eller bara en saga, om andra försöker lura dem. En märkvärdig väg av järn, hus på hjul, som går med eldens kraft. Ett splitternytt mirakel. Och beger sig slutligen iväg för att se med egna ögon.
Förutom de underbara illustrationerna (skapade så sent som 1973), så är texten ren och klar, en njutning att läsa. Texten innehåller finstämd humor kring den mänskliga svagheten att inte vilja erkänna att man inte vet och inte förstår något man inte stött på. Händelseförloppet och relationerna människor emellan beskrivs med antydningar och enkla ord. Föredömligt.
Ett fint exempel på 1880-talets socialrealism, som Aho blev den som införde till Finland.
Atlantis väljer ur världslitteraturen
Bokförlaget Atlantis startade i slutet av 1970-talet en utgivning klassiker som de kallade 'Atlantis väljer ur Världslitteraturen'. Det visste inte jag då, men har upptäckt senare, då jag inhandlat några av böckerna på Antikvariat. Och även några av de senare utgivna på 1990-talet där några fortfarande finns i lager hos förlaget och i handeln.
Bokserien hade de första årtiondena ett för mig förföriskt utseende. Pärmarna är enhetligt mönstrade i en sorts marmoreringsmönster - som jag inbillar mig var vanligt på 1800-talet - brokigt i turkos, beige med mera. Främre pärmen har dessutom en infälld illustration. En hel del av böckerna, av de tidiga utgåvorna, har även tecknade illustrationer. Har för mig att tecknade illustrationer var ett nytt grepp som blev vanligt vid sekelskiftet 1900 för att bredda läsekretsen.
Jag vet inte hur eller varför bokurvalet gjorts. Jag har inte sett dem alla, men enligt förteckningen över serien i slutet av de senare böckerna - inser jag att inte en enda av de utgivna böckerna är skrivna av kvinnor. Inte en enda kvinnlig klassiker? Skumt.
Eller är det bara symptomatiskt för 1970- och 80-talen? Den gamla kanon som litteraturhistorien då byggde på, innan kvinnor började ge ut sin egen litteraturhistoria.
Böckerna verkar dock inte bara bygga på 'kanon' utan följa andra prioriteringar. Intressant är den äldre utgivningen av nordiska författare. Några böcker har fått grannlandslitteraturstödet från Nordisk Ministerråd. Så det kan vara ett urvalskriterium.
Jag har själv snöat in på sekelskiftet 1900 senaste året. Förutom grävandet i de tidiga Nobelprisen har jag bl a läst om Joseph Conrad och Hjalmar Söderberg. Vilket lett mig vidare till bl a JP Jacobsens 'Niels Lyne', som det står om i Martin Bircks ungdom, och var Martins favoritroman. Då måste jag ju läsa den för att få veta varför.
På Strindbergs och Ibsens tid var Norden en mer enhetlig marknad. Den läsande befolkningen i varje enskilt land var väl inte stor nog för att försörja en författare. Säkert behövde böckerna inte ens översättas. Det samma gällde då även tyska - tyska kan alla - ungefär som vi idag gör med engelska. Men engelska ansågs då betydligt svårare, vilket är märkligt för många idag.
Av den senare utgivningen, främst 90-tal tror jag, finns Livsdagen lång av Eyvind Johnson och italienska klassiker som Den tudelade viskonten, Klätterbaronen, Den obefintlige riddaren och Zenos bekännelser bara för att nämna några få, som tillhör romaner jag inte vill vara utan.
Atlantis fortsätter sin utgivning. Men inte med samma omslag. Och inte under beteckningen 'Atlantis väljer ur världslitteraturen' trots att böckerna är minst lika betydande. De ville väl förnya sig - inte vet jag - men jag saknar marmoreringen.
Bokserien hade de första årtiondena ett för mig förföriskt utseende. Pärmarna är enhetligt mönstrade i en sorts marmoreringsmönster - som jag inbillar mig var vanligt på 1800-talet - brokigt i turkos, beige med mera. Främre pärmen har dessutom en infälld illustration. En hel del av böckerna, av de tidiga utgåvorna, har även tecknade illustrationer. Har för mig att tecknade illustrationer var ett nytt grepp som blev vanligt vid sekelskiftet 1900 för att bredda läsekretsen.
Jag vet inte hur eller varför bokurvalet gjorts. Jag har inte sett dem alla, men enligt förteckningen över serien i slutet av de senare böckerna - inser jag att inte en enda av de utgivna böckerna är skrivna av kvinnor. Inte en enda kvinnlig klassiker? Skumt.
Eller är det bara symptomatiskt för 1970- och 80-talen? Den gamla kanon som litteraturhistorien då byggde på, innan kvinnor började ge ut sin egen litteraturhistoria.
Böckerna verkar dock inte bara bygga på 'kanon' utan följa andra prioriteringar. Intressant är den äldre utgivningen av nordiska författare. Några böcker har fått grannlandslitteraturstödet från Nordisk Ministerråd. Så det kan vara ett urvalskriterium.
Jag har själv snöat in på sekelskiftet 1900 senaste året. Förutom grävandet i de tidiga Nobelprisen har jag bl a läst om Joseph Conrad och Hjalmar Söderberg. Vilket lett mig vidare till bl a JP Jacobsens 'Niels Lyne', som det står om i Martin Bircks ungdom, och var Martins favoritroman. Då måste jag ju läsa den för att få veta varför.
På Strindbergs och Ibsens tid var Norden en mer enhetlig marknad. Den läsande befolkningen i varje enskilt land var väl inte stor nog för att försörja en författare. Säkert behövde böckerna inte ens översättas. Det samma gällde då även tyska - tyska kan alla - ungefär som vi idag gör med engelska. Men engelska ansågs då betydligt svårare, vilket är märkligt för många idag.
Av den senare utgivningen, främst 90-tal tror jag, finns Livsdagen lång av Eyvind Johnson och italienska klassiker som Den tudelade viskonten, Klätterbaronen, Den obefintlige riddaren och Zenos bekännelser bara för att nämna några få, som tillhör romaner jag inte vill vara utan.
Atlantis fortsätter sin utgivning. Men inte med samma omslag. Och inte under beteckningen 'Atlantis väljer ur världslitteraturen' trots att böckerna är minst lika betydande. De ville väl förnya sig - inte vet jag - men jag saknar marmoreringen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
