2008-10-24

Nancy av Elsie Johansson

Nu har jag avslutat Elsie Johanssons trilogi om Nancy. Helhetsintrycket är storartat.

Den avslutande delen heter just Nancy och kom redan 2001, men jag har alltså inte läst serien förrän nu. Jag är dock mycket glad att jag har böckerna. I min bokhylla ska de definitivt stanna.

Glasfåglarna, första boken, var en suverän sluten enhet i sig själv, med äldsta systern Dora som den sammanhållande stommen, hennes liv och död. Syskonkärleken mellan Dora och Nancy gjorde att Nancy också fanns till, den unga den som upptäcker livet och samhället. Även om allt slutar i elände - Dora dör och kriget bryter ut.

Efter det kändes Mosippan, andra boken, mer som en transportsträcka, kanske för att mellansystern Bettys liv kom mer i förgrunden, hon som alltid är avundsjuk och ogin mot Nancy, samtidgit som hon flyttat bort från hemmet, till köpingen och därför egentligen inte längre är i centrum. Bara svävar som en svart skugga vid horisonten. Men det gör också kriget. Krigsvintrarna, Nancys jobb som posttransportör i de råkalla snörika gryningarna. Bröder och svåger ligger långa perioder i fält. Bristen på män gör att kvinnorna får större möjlighet till arbete. Den effekten samt mörkläggning och ransoneringskort är det enda som skvallrar om att andra världskriget pågår.

När Nancy, sista boken i trilogin, börjar har fadern dött. Hon och modern är ensamma ännu en kall snörik krigsvinter. Tomheten råder. Nancys planer på att flytta och studera går om intet. Hon ger upp, blir deprimerad. All tomhet och sorg, Nancys nedvärdering av sig själv, hotar att göra boken till ännu en seg transportsträcka. Livet knallar på, det är intressant, en och annan människa dyker upp och försvinner.

Första gången det svider till, är första julen direkt efter faderns död 1941, då Betty och brodern Lennart på besök börjar grumsa om att de vill ha ut farsarvet, hellre än att Nancy bara ska gå hemma och ha det bra och äta upp det som finns kvar av det. Vilket naturligtvis är helt fel. Nancy är den enda med fast inkomst som fattiga Frida nu har att förlita sig på. Även om hon aldrig skulle nedlåta sig till att leva på sina barn. Alltid blir det någon råd, som Frida säger. Hon är om sig och kring sig och hjälper bönderna mot en matbit här och där. Hon försvarar Nancy för anklagelserna och bestämmer sig för att nog ska hon arbeta ihop till farsarvet. För inte vill hon var skyldig någon något.

Då kommer den andra förvånande scenen. Bouppteckningen. Fjärdingsman vill vara hygglig och skriva ner beloppet på stugan som fadern blivit lurad av markägande bonden att köpa - utan mark - för 800 kr. Det har ju gått 20 år. Men det går inte Frida med på. Hon har kvittot. Det ska stå 800 kr. Hon får som hon vill. Först ett halvår senare får vi veta hur klok hon varit. När hon och Nancy får möjlighet att överge den dragiga stugan och flytta till Uppsala, då går hon för att sälja tillbaka stugan. Och då har hon svart på vitt att den är värd 800 kr. Hon får ut 650 kr. Tänk om Fjärdingsmansmans välvillighet att skriva 500 kr, (för att hon skulle slippa gå från gård och grund bara för att kunna betala ut farsarvet), då hade hon fått ut mindre.

Farsarvet har hon vid det laget redan betalat ut, hon har tjänat ihop pengarna genom att sy skjortärmar, den tidens manufaktur, specialiserat löpande bandsarbete hemmna i stugan.
Pengarna från stugan känner hon dock ändå inte är hennes, det är faderns amerika-arv. Det skall sparas på postsparbanksbok, om inte annat så att barnen inte skall behöva lägga ut för hennes begravning. Hon är full av stolthet hon Frida.

Frida heter också min farmor. Hon var också född på 1890-talet, bodde i en liten röd stuga, knapert. Farfar sydde och farmor strök, hos den lokale skräddaren. Frida fyller 50 år i denna bok, precis som jag själv gjort i år. Just som hon flyttat till Uppsala, fått jobb och säker inkomst, ett nytt liv, och till och med en ny partner. Nancy själv är född 1923, samma år som min mor. jag tittar på foton av min mor, med den typiska 40-talsfrisyren med sidbena och vågor, i favorit-kläderna, långbyxor med kavaj. En tuff brud - men oh så osäker.

Nancy har kallats Elsie Johanssons alterego. Boken är ju skriven i första person. Men Elsie är född 1931, alltså åtta år yngre än min mor, och även om både Nancy och Elsie jobbat på posten så var det vid olika tider i historien. Nancy är inte Elsie, mer än möjligen till temperamentet.

Men hon använder sig av diverse metoder för att vi trycka på det realistiska. Hon berättar i jag-form, om sin almanacka, om det lilla hon skrivit in i den. Hon beskriver fotot av familjen på mammans 50-årsdag, litet 9 x 6 cm och svartvitt, där det är svårt att se alla ansikten utan förstoringsglas.

Jag sympatiserar med Nancys sorg över flytten till Uppsala, hon förlorar både jobbet (en egen funktion i samhåället) och naturen i Dalängen där deras torp låg. Jag själv jobbar ju i motsatta riktningen, har nu vid gränsen till 50, skaffat mig ett sommartorp, dit jag kan komma och njuta av växtligheten, bort från den trånga lägenheten, som dock är varm och bekväm, och alls inte gasosande och kall och dyster som den enrummare, med dass på gården, som Nancy och Frida flyttar till.

Ändå blir jag otålig på Nancys dysterhet, inbundenhet och brist på företagsamhet. Trots att jag vet att sådana perioder inträffar i allas liv. Vi måste gå inåt och lida, för att hitta den bästa vägen ut. Hermods kursbrev, för att kunna tenta av Realen, ligger oanvända, halvvägs. Hon kan inte tenta av utan att resa till Skåne på preparandkurs i tre månader. Men det är för dyrt. Hon är olycklig över ojämlikheten. Vem som får gå i skola eller inte. Att det hänger på inkomsten. Det känns övermäktigt för henne.

Men så vänder allt i slutet av boken, det närmar sig krigsslutet, Nancy blir ensam när Frida flyttar ihop med den nya mannen, arbetskamraten. Nancy har hela tiden mest av allt lidit av att ingen älskar henne. Och hon menar då någon man. Att hon bara är ett fjärde stödhjul när hon är utan med väninnan Solan. Hon har inte smält att hon blev övergiven av sin första stora kärlek, studenten som var på besök en sommar. Hon hade trott på den kärleken och blev övergiven.
Var hon så värdelös?

Men så får hon oväntat en injektion kärlek, av sin svåger. Och åter ser hon bara i rosenrött. Det var ett vitaminpiller hon behövde. Inte så att hon tror på dess framtid. Men åter har hon fått sitt värde tillbaka. Hon är inte bara konstig och värdelös. Inte heller tänkter hon döma sig själv för att hon 'horat med sin svåger'. Det hon såg vara bara en vacker kärlekslängtan, mellan två människor som tryggade sig till varandra i en svår stund. Det gav livet tillbaka för Nancy.
Hon ser den älsklige mannen i rosa. Säger till väninnan att kär är hon inte - men hon älskar. Den oegennyttiga kärleken, den som inget kräver. Hon är inte låst och kan därför åter bli kär.

Det viktigaste är väl just det - att hon lär sig att hon själv kan älska. Det viktiga är inte ifall den man älskar tar emot. Utan att man är medveten om sin egen förmåga att älska. Då blir livet genast ljust och hoppfullt. Då kan hon bära insikten att han gjorde sin egen fru med barn i samma veva. Värre än så var inte systerns och svågerns äktenskapliga problem.

Men nu kommer krigsslutet, Nancy flyttar til Stockholm med sin väninna Solan. Nancy har fast jobb på postgirot, hon tar lån och ledigt för att kunna resa till Skåne och avsluta sin realexamen. Hela livet ligger framför dem. De har alla möjligheter att lyckas. Nu har de bestämt sig.

Sista boken knyter ihop helheten hos alla tre. I Stockholm går Nancy till Doras grav, och hon inser att levande och döda måste släppa varandra. De döda tycker att de levande måste leva vidare sitt eget liv, inte låsa sig vid det förgångna. Alltså måste de levande släppa de döda, för att få det liv de är förtjänade, med allt positivt som kan komma dem till mötes.

Så hur än tveksam jag var i den långsamma dystra början av boken, så blir slutomdömet.
En fullgjuten helhet. Suverän.

2008-10-17

Att besegra fru J.

Anneli Jordahl har skrivit en mycket bra bok om Elsie Johansson: Att besegra fru J. Titeln är tagen ur en av Elsies egna dikter i första diktsamlingen 'Brorsan hade en vevgrammofon'

En dag blir jag tvungen att besegra fru J. / Kanhända en morgon, då det har snöat, / att jag går ut och lägger mig raklång / i nysnön, / på rygg, gamla människan, holkar med huvudet, /sveper med armarna alldeles allvarsam och alldeles glad ...

Hon skapar en ängel, tar sig tillbaka till barndomen och frigör sitt skapande, hon släpper sin roll som gift fru. Det tog Elsie 30 år av äktenskap och yrkesarbete på posten, innan hon tog sina skrivarförsök ur byrålådan och fick sina första texter utgivna.

Anneli Jordahl har alltid varit intresserad av klasstemat och rör sig därför kring detta. Förutom intervjuer med Elsie, gör hon djupdykningar i Frikyrkorörelsen och dess betydelse som demokratisk folkrörelse på 1800-talet, för framväxten av arbetarrörelsen och folkhemmet. Hon undersöker också Postverkets betydelse som avstamp för många klassresor. Och avslutningsvis kommenteras att kvinnor är en klass för sig, som har det svårare att klassresa än männen. Kvinnorna arbetar troget, kommer i skymundan. Livet går med städning, för att tvätta bort arbetarklasstämpeln. Som Nancys mamma säger, ungefär: Att vi är fattiga kan vi inte göra mycket åt, men smuts är något vi kan ta bort.

Det fick jag också lära mig som barn. Hel och ren ska man vara. Det var liksom det enda som krävdes, resten skulle gå av sig själv. Den svenske arbetaren skulle uppfostras till renlighet och redlighet, någon för svenska fabrikörer att lita på.

Jag gillar boken - läs den. Det är en minde-opener.

2008-10-16

A suitable Vengeance - Elizabeth George (1991)

Då var det bevisat igen. Känslor är så otroligt mycket mer spännande än mord. Har läst ännu en bok av Elizabeth George, hennes fjärde kriminalroman om Lynley, A Suitable Vengeance, 1991 (En högst passande hämnd). Karaktärerna lever i mig och jag vill veta hur det går för Barbara och hennes mamma nu sedan pappan dog i slutet av tredje boken. Men tji fick jag. Barbara Havers är knappt med i fjärde boken. Men det roar mig enormt att hon svischar förbi helt kort och rynkar på näsan åt Lynley. Inte tänker hon ta någon extra hänsyn bara för att den misstänkte mördaren är en kollegas yngre bror - nej då. Tvärtom. Knarkande överklass skulle hon aldrig kunna känna någon sympati för.

A Suitable Vengeance är en tillbakablick hela boken, när Elizabeth George fördjupar sig i övriga huvudpersoners bakgrund och känsloliv, vilket trots hennes nogsamt genomförda mordintriger ändå tycks vara hennes huvudintresse. Denna fjärde bok handlar alltså om Thomas Lynleys uppväxt, som äldste son och alltså earl i en adelsfamilj från Cornwall, samt vännen Simon St James, också adlig? men inte så förmögen, som blev invalid via en bilolycka då Lynley körde. Och deras kvinnliga vänner, eller vad man ska kalla dem, som senare även arbetar ihop med dem.

Som vanligt är Elizabeth George smart. Nu kommer förhistorien till den information hon planterat ut i tidigare böcker. Kanske är det just därför det är extra spännande att läsa om hur fel personer förlovar sig. Trots att vi vet att de kommer att skiljas åt. Hela tiden frågar jag mig - när och hur kommer kursändringen?

Men visst kan jag opponera mig mot att deras bekantskapskrets är så snäv, att det är en så liten, sträng fyrkant. Två män och två kvinnor, först ihop med 'fel' person, byggt på vänskap men inte 'rätt sorts kärlek'. Och efter många år av tvekan och oro och rädsla byter de och då faller allt på plats? Känns inte det lite unket snävt som vänkrets? Hur kan det komma sig? Vi har ju tidigare hört att Lynley tidigare flirtat vitt och brett. Men i dessa böcker är det bara Deborah och Lady Helen som gäller, en i taget, med år emellan. Varför? I slutet menar Helen, att Lynley bara skyddat sitt sårbara jag via ytliga relationer, men när det 'verkligen gäller', så är han betydligt djupare engagerad, även om han blundar för sina egna känslor.

Deborah är dotter till Simons 'tjänare', snarare invalidens personliga assistent, så de har umgåtts sedan hon var sju år. Där sätter jag också frågetecken. Däggdjur och fåglar lär styras av en sorts nedärvd instinkt som hindrar incest, genom att inte få erotiska känslor för personer man växt upp tillsammans med, människor som därför har samma 'lukt'. Människor lär ha liknande mönster. Förutom syskon, även dem man gått i småskola och internat ihop med. Det lär vara extremt ovanligt att bli kär och gifta sig med dem man känt så före 11-årsåldern. Alltså skulle man kunna bli kär endast i personer man börjat umgås med först efter 11 års ålder. Så varför vill Simon och Deborah inte vill vidga sina vyer ...

Men visst är Elizabeth George i övrigt duktig på att göra allt psykologiskt trovärdigt. Jag glömmer gärna alla gamla teorier när jag läser hennes bok, även om några formuleringar känns mer psykologibok, än verkliga analyser som folk kan tänkas ha av sig själva. Men boken griper mig, jag kan inte sluta läsa, tills jag får veta hur och när allt bara blev tvärtom...

Och även om deckargåtan är underordnad för mig, så är den klurig och oväntad ända intill den sista upplösningen. Jag vandrar omkring i Lynleys och St James funderingar hur sjutton allt hänger ihop. Och får tid att tänka själv också.

Men som sagt, jag fick inte veta hur det gått för Barbara och hennes mor. Så nu måste jag ju läsa en bok till om henne och Lynley.

2008-10-10

Mosippan av Elsie Johansson

Mosippan kom ut 1998 som andra delen i trilogin om Nancy. Jag har nu slukat den lika begärligt som del 1, Glasfåglarna. Slutkänslan blir ändå att detta är en klar mellansträcka, en transport från del 1 till del 3.

Glasfåglarna snurrade sammanhållet kring den äldre halvsystern Dora och hennes tragiska öde. Mosippan tilldrar sig två år senare, från sensommaren 1940, över den svinkalla krigsvintern 1941 och ännu en sommar och höst. Dora är död och kriget splittrar upp familjegemenskapen än mer, bröder och svåger ligger i fält. Ovissheten dallrar. Krigsfaran, rädslan för att tyska soldater ska komma smygande i skogarna, avskyn inför nazistsympatisörer, den vaga osäkerheten kring vem man kan lita på.

Mosippan, denna i deras hemtrakter rätt ovanliga lilla växt, till vilken Nancy för sin första pojkvän vid deras första generade träff: 'Den krusiga mörkgröna bladrosetten låg flat mot moränen, klockan var nedåtböjd och havsluten, vitrosa, silkesluddig på utsidan, nästan röd inuti. Och när man böjde sig och kikade in i kalken såg man det gula på bottnen, ståndarkransen med pistillen i mitten. Plötsligt var jag alldeles lugn.' (s. 211)

Jag ser Mosippan som symbol för Nancy själv, det lilla silkesluddiga blomhuvudet som sakta tar sig upp ur moränen - Nancy söker frihet och ett bättre liv, mem vet inte riktigt hur det ska gå till. Korrespondensstudierna vågar hon inte riktigt ta på allvar. Jobb som posttransportör får hon dock, och en osannolik inkomst av 90 kr i månaden, när männen tagits ut i försvarstjänst. Den halvslutna vitrosa blomman, röd inuti, är också Nancys utforskande av sin sexualitet - men också snart nog förlusten av kärleksdrömmen, krossandet av alla illusioner.

Och så dör fadern, just som Nancy planerat att spänna ut sina vingar för vinden. Där tar boken slut. Och jag är så glad att jag redan äger även del tre, som heter just bara Nancy, så jag får veta hur det går. För jag anar att det antagligen blir svårare att lämna modern som just blivit änka, för att kunna bygga sig ett eget liv.

2008-10-09

NP 2008 - Le Clézio

Jean-Marie Gustave Le Clézio, född 1940, får årets nobelpris i litteratur. När jag hör hans namn tänker jag genast på noveller - långnoveller. Pojken Mondo, stiger fram för mitt inre, mot sanden i Nordafrika. Jag har inte hört Svenska Akademiens motivering, vet inte om de nämner hans novellkonst, men om de gör det, så lär det inet ha hänt sedan Paul Heyse 1910.

Men Le Clézio rör sig naturligtvis i helt andra rymder än Heyse. Jag läste ett antal av hans noveller på franska på 70-80-talet. Jag äger dock ingen av hans böcker på svenska. Men det glädjer mig verkligen att priset går till en författare med så poetiska kvaliteter i sitt språk. Utsatta barn och andra människor beskrivna i ett språk som grep tag i mig och bilder som aldrig lämnat mig.

En intressant intervju med Le Clézio fanns i DN 29 februari iår:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1353&a=747802

Aftonbladet skriver bl.a. om Le Clézios kontakter med Sverige och inte minst Stig Dagerman, vars roman Ormen översattes av Le Clézio till franska 1974. Ormen ligger även mig varmt om hjärtat, inte bara för at det är en mycket intressant roman, utan även för att min egen hemort skymtar förbi i dess text, och det är inte ofta det händer. Haha! tänk bara! Le Clézio är orsaken till att en mängd fransmän vrickat tungan på det märkliga ortsnamnet Stuvsta.

http://www.aftonbladet.se/kultur/article3501975.ab

Apropå, så har Le Clézio även tilldelats Stig Dagermanpriset nu i höst.

2008-10-06

Järnvägen av Juhani Aho (1882)

I somras läste jag Järnvägen av Juhani Aho, 1882, tryckt av Atlantis 1978. Det är en helt underbar bok. Inte minst för att den är mästerligt illustrerad med 55 teckningar (eller etsningar?) av Raimo Puustinen. Boken är i större format än övriga böcker, dvs djupare in i bokhyllan och därför fyrkantig. Allt för illustrationernas skull inser jag. Det är otroligt noggranna bilder av huvudpersonerna Matti och Liisa, deras häst och hemmiljö, m m på den finska landsbygden. Det är bilder att fastna i långa stunder.

Juhani Aho är en pseudonym för Johannes Brofeldt, men han kom 1906 att ta den som sitt riktiga namn. Född 1861, var han bara 21 år när han fick Järnvägen utgiven. Inspirerad av den franska realismens programprinciper studerade han Matti och Liisa, från den avlägsna finska bondebygden, deras sätt agera i sin livsmiljö, och sätter sedan in dom i en ny situation - Järnvägen - för att se hur de reagerar inför denna nymodighet. Först hör de bara talas om begreppet och undrar vad det kan vara, om det kan vara sant eller bara en saga, om andra försöker lura dem. En märkvärdig väg av järn, hus på hjul, som går med eldens kraft. Ett splitternytt mirakel. Och beger sig slutligen iväg för att se med egna ögon.

Förutom de underbara illustrationerna (skapade så sent som 1973), så är texten ren och klar, en njutning att läsa. Texten innehåller finstämd humor kring den mänskliga svagheten att inte vilja erkänna att man inte vet och inte förstår något man inte stött på. Händelseförloppet och relationerna människor emellan beskrivs med antydningar och enkla ord. Föredömligt.

Ett fint exempel på 1880-talets socialrealism, som Aho blev den som införde till Finland.

Atlantis väljer ur världslitteraturen

Bokförlaget Atlantis startade i slutet av 1970-talet en utgivning klassiker som de kallade 'Atlantis väljer ur Världslitteraturen'. Det visste inte jag då, men har upptäckt senare, då jag inhandlat några av böckerna på Antikvariat. Och även några av de senare utgivna på 1990-talet där några fortfarande finns i lager hos förlaget och i handeln.

Bokserien hade de första årtiondena ett för mig förföriskt utseende. Pärmarna är enhetligt mönstrade i en sorts marmoreringsmönster - som jag inbillar mig var vanligt på 1800-talet - brokigt i turkos, beige  med mera. Främre pärmen har dessutom en infälld illustration. En hel del av böckerna, av de tidiga utgåvorna, har även tecknade illustrationer. Har för mig att tecknade illustrationer var ett nytt grepp som blev vanligt vid sekelskiftet 1900 för att bredda läsekretsen.

Jag vet inte hur eller varför bokurvalet gjorts. Jag har inte sett dem alla, men enligt förteckningen över serien i slutet av de senare böckerna - inser jag att inte en enda av de utgivna böckerna är skrivna av kvinnor. Inte en enda kvinnlig klassiker? Skumt.

Eller är det bara symptomatiskt för 1970- och 80-talen? Den gamla kanon som litteraturhistorien då byggde på, innan kvinnor började ge ut sin egen litteraturhistoria.

Böckerna verkar dock inte bara bygga på 'kanon' utan följa andra prioriteringar. Intressant är den äldre utgivningen av nordiska författare. Några böcker har fått grannlandslitteraturstödet från Nordisk Ministerråd. Så det kan vara ett urvalskriterium.

Jag har själv snöat in på sekelskiftet 1900 senaste året. Förutom grävandet i de tidiga Nobelprisen har jag bl a läst om Joseph Conrad och Hjalmar Söderberg. Vilket lett mig vidare till bl a JP Jacobsens 'Niels Lyne', som det står om i Martin Bircks ungdom, och var Martins favoritroman. Då måste jag ju läsa den för att få veta varför.

På Strindbergs och Ibsens tid var Norden en mer enhetlig marknad. Den läsande befolkningen i varje enskilt land var väl inte stor nog för att försörja en författare. Säkert behövde böckerna inte ens översättas. Det samma gällde då även tyska - tyska kan alla - ungefär som vi idag gör med engelska. Men engelska ansågs då betydligt svårare, vilket är märkligt för många idag.

Av den senare utgivningen, främst 90-tal tror jag, finns Livsdagen lång av Eyvind Johnson och italienska klassiker som Den tudelade viskonten, Klätterbaronen, Den obefintlige riddaren och Zenos bekännelser bara för att nämna några få, som tillhör romaner jag inte vill vara utan.

Atlantis fortsätter sin utgivning. Men inte med samma omslag. Och inte under beteckningen 'Atlantis väljer ur världslitteraturen' trots att böckerna är minst lika betydande. De ville väl förnya sig - inte vet jag - men jag saknar marmoreringen.