2008-11-17

Näckrosträdet av Elsie Johansson

Igår läste jag ut ännu en bok av Elsie Johansson, Näckrosträdet (2004). Har en riktig knut i magen efter att ha läst den. Det är en beskrivning av ett problematiskt äktenskap, från början till slut, så som jag aldrig tror att ett äktenskap tidigare beskrivits.

Det är ett sammantvinnat raspigt rep av hampa, av eviga behov och ångest, som dödar all kärlek. Kärlek är ett alltför stort mirakel, som huvudpersonen Hildur, som döper om sig till Hilde, inte vågar tro på.

I början av boken drar jag mig till minnes Kerstin Thorwalls böcker om Helga, byggd på hennes mors liv. Både Helga och Hildur gifter sig med psykiskt labila män, Helga närmast lurad in i alliansen. Men inte Hildur. Hon ångrar aldrig sitt beslut, trots livets smärtsamma verklighet. Inte kan hon förneka det mest oskyldiga hoppfulla i sig själv. För livets ljusa minnen, är som smultron på ett strå.

Återigen har Elsie valt en mycket symbolisk titel. Näckrosen dyker upp som symbol ett flertal gånger genom boken. När någon tror att de vet något om hennes man, den lättsamme och trevlige, eller om hur deras äktenskap misslyckats 'för att hon är som hon är', för ingen utomstående vet hur det är. Hildur sviker aldrig sin Ivan, aldrig att hon skulle avslöja hans svagheter. Hon bara tänker: 'Vad vet ni om näckrosen, förutom den lilla knoppen över ytan?'
Nej. Näckrosen befinner sig huvudsakligen under vattnet. Vatten som symbol för vårt undermedvetna, vår känslovärld. Trädet är det hon mediterar sig till att bli, när hon äntligen försöker skaffa sig ett eget liv och egen styrka. Björk är hennes mantra.

Som en röd sargad tråd genom boken går besvikelsen över den religiösa världen. Jesuskladdet. Det kan hon inte tro på som sanning. Hennes man är gång på gång otrogen. Värsta sveket var med hennes egen väninna, hon som alltid pratar om Jesus och den gudomliga kärleken. Då storknar Hildur av hat. Och på resa i Jerusalem blir hon våldtagen. Och en präst som skall trösta henne när maken ligger för döden, om honom fantiserar hon samhörighet och åtrå. Men han flyr.

Men Hildrur lär sig till slut att 'förlåta' Jesus-kvinnan, inte ta till sitt hjärta, utan just för att det är synd om henne i hela sin skröplighet. I sin nyfunna styrka säger Hildur:
"Jag är ändå ett träd, fast barken emellanåt flagar tunn och skör."

En talande sann bild. Så sant och klart som Elsie Johanssons språk alltid är, poeten. Även om denna bok är mycket dyster rakt igenom. Ett helt liv, så tungt. Hennes man, den otrogne, var hennes livsarbete. Deras hopplösa äktenskap var det livsarbete hon aldrig kunde överge.

Ja, vad vet vi egentligen om meningen i våra liv, här där vi strävar efter maximal självförverkligande. Vad ska man då säga om ett liv, som är helt på andras vilkor. Det är lätt att sörja den 'som aldrig fått självförverkliga sig' ... Men vad vet vi om vilket liv som skall förverkligas?

Andlighet

Andlighet är kontakt med en icke-materiell verklighet.

Läste igår ut ytterligare en bok av Elsie Johansson: Näckrosträdet. På sidan 75 skriver hon:
'Nej, vi skapar inte oss själva, men vi skapar våra gudar. Ur vilket kaos i oss föds dessa gudar.'
Näckrosträdet har i sig en stark tråd av besvikelse över religiös falskhet. För överallt där människor samlas så samlas även mänskliga svagheter. Andligheten handlar främst om att nå fram till idealen bortom de mänskliga svagheterna. Ha en förebild. Men om vi inte skapar oss själva. Var kommer vi då ifrån?

Vi skapar våra gudar, vår tro, som ett försök till tolkning hur universum hänger ihop, vi och materien och det andliga. Alltså förändras också den tolkningen i takt med förändringar i samhället.

Begrepp vrids och förändras...

Beroende på våra egna erfarenheter.

2008-11-12

Babylons skapelsemyt

Har i min ägo en vacker liten bok - Enuma Elish : det babyloniska skapelseeposet, stiligt översatt från det utdöda semitiska språket akkadiska, av den unge språkvetaren Ola Wikander. Den är inbunden och har härlig papperskvalitet. Översättningen flyter på en mycket behaglig svenska.

Mesopotamien, tvåflodslandet i vars kärna Irak ligger idag. Iran i bergen nordost därom var en del av den bördiga halvmåne av berg som omgav Eufrats och Tigris dalgångar. Bördiga för att de soliga bergssidorna, hur än torra, också var idealiska för det gräs som människorna började skörda och förädla till våra dagars säd, med början för 10.000 år sedan. Klimatet blev torrare, bytesdjur minskade, men av gräset kunde man koka gröt. Senare uppfanns brödbaket. Praktiskt och förföriskt.

Floddalen var sank och ständigt utsatt för översvämningar, bergssidorna var betydligt säkrare boplatser. Säkert även något svalare som bergstrakterar tenderar att vara. På dessa bergssidor blev man bofasta bönder för första gången. Folk samlades i allt större byar, byggde städer, som blev till stadsstater. Sumererna är det första folk från dessa nya samhällsförändringar som vi kan sätta namn på. Sumererna lärde sig samarbeta kring vidsträckta bevattningssystem längre ner i floddalarna. Sumerernas högkultur är 5000 år gammal, och den första som skapade ett skrivsystem, kilskriften. Var och en av deras städer hade sin egen skyddsgud. Sumerernas språk är inte släkt med något annat vi känner till. Grammatiken kan tyda på rötter från centralasien.

De fick dock inte vara ensamma länge i sitt område. Bördigheten drog. Semiter började invandra från Sinaihalvön, infiltrerade allt större områden. Akkad var den första semitiska staden i norra Irak. Deras språk, det första kända semitiska kallas akkadiska efter dem. De ville äta bröd och ta till sig den sumeriska kulturen. Mycket snabbt tog de över. Akkadiska blev Mesopotamiens kulturbärande språk i 2000 år, från ca 2300-400 f Kr, allmänt använt för diplomati och handel.

Sumeriska språket dog ut i talad form, men bevarades länge i skrift, studerad av den bildade eliten, för sin 'vetenskap', t ex astrologi. De akkadiska texterna innehåller sumeriska låneord och ordlekar, som bara eliten kan ha förstått.

Det tog ca 1000 år efter Akkads grundande innan Babylon blev en av huvudorterna. Det är osäkert när eposet Enuma elish sammanställdes, men helt säkert gjordes det av politiska skäl. Den äldsta bevarade texten är från 800 f Kr Babylons storhetstid. Men språkdräkten antyder att det sammanställdes ca 1500-1000 f Kr, vissa forskare tror ännu tidigare, 1800-1600 f Kr.

Dock, det mytologiska råmaterialet till eposet, områdets levande myter är mycket äldre än den tidpunkt då eposet redigerades med ett visst politiskt syfte. Eposet Enuma elish vill legitimera Babylon som världens centrum, att andra stadsstater skulle lyda Babylons härskare. Eposet ger därför en gudomlig förklaring till att den politiska makten lämnat den tidigare rådsförsamlingen och centraliserats till kungamakten.

Eposet skildrar en kamp mellan gudar, övergången från kaos till ordning, när världen skapas. Mytologin skiljer inte på heligt och profant. Myten används som argument för att legitimera den mänskliga kungen här på jorden. Vad som sker på jorden har redan skett bland gudarna. Högguden är kungens heliga förebild, som kungen fått sin makt från. Han gör som gudarna.

Ola Wikanders introduktion till eposet är mycket intressant. Utan den är det svårt att idag förstå den gamla kulturens tänkesätt. Intressant är nyanseringen av vad vi kallar polyteism.

I Mesopotamien lagrades minst två kulturer över varandra, den sumeriska och den semitiska. Ju närmare två kulturer kommer varandra, ju mindre känns skillnaderna. Gudarna blir som aspekter av varandra, och gudanamnen som översättningar. Romarna såg Jupiter i grekernas Zeus. Två namn på samma stormgud. Även i Mesopotamien fick samma gud olika namn.

Ola Wikander förklarar Namngivningen som oerhört viktig. Namet skapar gudens, människans, tingets roll i världen. Namnet är ödet, den specifika plats vi intar i världen. Walter Ong förklarar att i muntliga kulturer är ordet magiskt; att ge en order; att recitera ett epos. Hos tidiga skrivkulturer överfördes magin på det skrivna ordet. 1:a Mosebok visar att Guds ord hade magisk skaparkraft.

Babylons skyddsgud var stormguden Marduk. I eposets avslutning, där alla andra gudar lovar att lyda honom, räknar man upp Marduks 50 namn, ärebenämningar, 50 olika gudanamn med var sin funktion i världen och samhället. Det inleds med orden: ' ...med vilket namn vi än åkallar honom skall han vara vår gud!' Alla olika gudar är alltså bara en aspekt av Marduk - alla är ett - Han är alla - Marduk är Herren.
Wikander förklarar att olika texter hade olika lösningar på denna mångfacetterade aspekt. I några texter är olika gudar som olika kroppsdelar av en enda gud. Det fanns ingen absolut motsättning mellan monoteism och polyteism i Mesopotamien.

Enuma elish inleds med Världens skapelse ur Kaos. Det kaotiska urtillståndet var inte namngivet, hade alltså inte fått sin roll, var inte skapat. Men detta urkaos bestod av två urprinciper:
Tiamat - saltvattnet, den kvinnliga vildsinta principen, Skapar-urmodern som födde alla.
Apsu - sötvattnet, den manliga principen.

När dessa två glider samman skapas världen, vild och kaotisk. I detta vatten föder Tiamat: Lahmu och Lahamu, Anshar och Kishar, och den femte guden, himmelsguden Anu. Ola Wikander summerar himmelsguden helt kort som en patriark utan absolut makt som mest delegerar uppgifter till andra gudar. I teorin är Anu den högste, men i praktiken hamnar han oftast i skymundan.

Intressant med tanke på Karen Armstrongs beskrivning i Myternas historia. Himlen väcker andliga upplevelser genom sitt eviga drama av blixtar, oväder, regnbågar, solnedgångar, månförmörkelser, meteorer osv. Attraherar och skrämmer. Ofattbar och fjärran, något vi inte kan påverka. Vördnad och förundran väcker tillbedjan, för att Himlen inkarnerar tillvarons heliga gåtfullhet. Vi tillber det inte, Himlen är opåverkbar, ogripbar, utan större konsekvenser för det mänsliga - alltså bleknade guden bort.

Karen Armstrong menar att under äldre stenålder, upstod på olika håll primitiv monoteism, runt en himmelsgud, ensam skapare av himmel och jord ur intet, en höggud som styr människors öden långt bortifrån. Han finns i varje pantheon, alltför upphöjd för att avbildas. Han vakar och bestraffar, men är frånvarande i vardagen. En impotent och dunkel skapargud, maktlös och undanträngd i periferin.

Skapelsemyter och himmelsgudar är spekulationer om universums uppkomst, kring dem uppstår ingen kult. I eposet ger Anu upphov till vishetsguden Ea, den förste att överträffa sina förfäder, den förste verkligt store guden. Han i sin tur blir far till stormguden Marduk, stadsstaten Babylons beskyddare, gudakonungensom eposet rör sig kring och vill legitimera som Babylons härskare.

I eposets skapelseberättelse är Tiamat den stora skaparkraften, urkraften. Hon och Apsu flyter samman. Ur Tiamat föds gudabarn som väsnas så Tiamat och Apsu inte kan fortsätta sin förgudomliga dvala. Apsu ilsknar till och ber Tiamat döda dem. Detta väcker Tiamats vrede. Hur är sömnlös, vägrar hon döda det hon själv skapat.

Apsu tänker då förgöra dem i smyg. Men visdomsguden Ea genomskådar planen, söver ner och dödar sin fader Apsu. Ur Apsu bygger Ea sitt tempel och flyttar in med sin hustru Damkina och avlar sonen Marduk. Farfar Anu, himmelsguden, hyllar sin sonson och ger honom dubbla gudomliga krafter (fyra ögon, fyra öron, fyra stormvindar).

Tiamat måste nu ingripa mot marduks förskräckliga vindar, med tanke på hur illa det gick för Apsu. Hon skapar en demonhär för att strida med sina gudabarn. Vishetsguden Ea blir genast varse detta och varnar Anshar, som ilsket svarar att det var Ea själv som satte igång eländet genom att döda Apsu. Ea (känd för sina heliga besvärjelser) måste själv betvinga kaosmonstret Tiamat. Men hennes makt är för stor. Även himmelguden Anu misslyckas.

Ingen av gudarna vågar gå emot Tiamat, förrän Ea vädjar till sin son Marduk, som samtycker på villkor att han utnämns till gudarnas konung. Marduk bekämpar demonhären med vindar och ljungeld, från sin stormvagn, dragen av fyra hästar. Han utmanar Tiamat på envig och lyckas döda henne, skär upp kroppen och spänner upp huden som en jättelik tältduk - han har skapat himlen.

Av Tiamat, den ursprungliga världen, urgudinnan, har Marduk skapat en ny värld. Ur Tiamats ögon rinner floderna Eufrat och Tigris fram. Marduk skapar sol, måne, himlakroppar och årstider. Han överlämnar Ödestavlan till sin farfar himmelsguden Anu. Gudarna vill inte slita för sin föda. Då ger Marduk sin far Ea i uppdrag att skapa människor till tjänare. De skapas av Tiamats älskare Qingus blod. Han fick skulden för allt efter Tiamats död.

Alla (manliga) gudar görs delaktiga med var sin uppgift. Marduk framställd som den centrale guden, gudarnas kung och förkämpe, som styr och delegerar. Eposet är politiskt och används vid den årliga nyårsfesten, där Babylons kung spelar guden Marduks roll. Säkerligen med gäster från andra underlydande stater. Kulten visar att Babylons makt har gudomligt ursprung.

Gamla gudar ur äldre mytologi har inkorporerats i det nya. Under tidigare epoker när Babylons makt ännu var ringa, var Ea den Store guden, som skapat människorna. Nu får han uppdraget av Marduk. Och Anu tillåts namnge deras öde. Den enda som Marduk helt utraderat, som inte tillåts delta, det är den ursprungliga skapargudinnan Tiamat. Men bara genom att Marduk bygger om världen med hennes kropp som bas.

Dessa äldre myter säger att det var människornas larm som utlöste gudarnas vrede, så att de sände en flod att dränka dem. En mälkänd myt, inte minst genom bibeln.

Tittar man på den äldre Sumeriska kulturens gudar så känner vi igen bitar av namnen. Hos sumererna hette Moder jord KI och Himmelguden AN, jfr Anu, Anshar, Kishar. Sumerernas Gudinna för havsdjupen hette Nammu. Kan det ha med Lahmu och Lahamu att göra? Helt klart möbleras myterna om när den yttre världens omdanas politiskt. Beroende på vilken stad som hade störst makt, ändrades namn, släkt och maktförhållanden.

Den rasande kaosgudinnan Tiamat härrör från mycket gamla myter om den blodtörstiga jaktgudinnan resp Moder Jord. Patriarkernas religion har tagit över. Länge var man rädd för Storgudinnan, alltings skapelse, men stormguden Marduk sprättar upp henne, tar över makten. Inte ens i Marduks epos är den manliga principen Apsu lika mäktig som Tiamat. Han mördas av sin sonson vishetsguden Ea. Av Apsu skapas Eas tempel, men av Tiamat hela världen. Men Marduk avlades innuti templet som byggts av Apsus manliga princip. Det står i eposet:

"I ödenas tempel, i planernas helgedom, avlades Herren (Marduk), den skickligaste av de skickliga, gudarnas vise. I Apsus mitt avlades Marduk. I det rena Apsus mitt avlades Marduk. Hans fader Ea avlade honom. Hans moder Damkina födde honom."

Jag kan bara spekulera, att den patriarkal kulturen inte längre tror, som tidigare jägarkultur, att kvinnan är allt livs upphov. Ur henne föds allt liv, mannen är hennes umbärlige jägare. Nu är kvinnan myllan som fadern, bonden, avlar Marduk i. Skapargudinnan är detroniserad. Marduk är den semitiske patriarken, erövraren, kolonisatören. Kvinnan en äldre ursprungskultur.

Är Tiamat det salta vattnets princip för att fosterfattnet är salt? Varför dödar stormguden Marduk havsgudinnan, urmodern, det kosmiska vattnet? Tog krigiska patriarker över efter en Gudinnereligion? Eller var allt mer komplicerat än så?

Ah! Där ser vi, att myten rör sig bort från de spekulativa skapelsemyterna, till den mänskliga kulturens områden med kamp och maktanspråk.

2008-11-09

Myter

Jag har sedan tonåren alltid undrat vad historiker och teologer menar, när de säger att folk i olika tider tror på Gud eller gudar. Jag har min världsuppfattning, liknar den andra människors?
Vår vetenskapliga tid rationaliserar. Jag är uppfödd så och rationaliserade länge, tills jag fick mina egna upplevelser att fundera över. Skiljer sig mina tankar från andras? Beror det på trossatser eller upplevelser? (Obs! vetenskap är en trossats.) Hur skiljer det sig över tid? Men om hjärnan inte har förändrat sig de senaste 100.000 åren tänker och upplever vi då verkligheten så annorlunda (förutom skillnader i rent intellektuella trossatser)? Hur upplever vi en andlig dimension? Är myterna skapade av vanligt folk? Eller är de prästskråets försök att uppfostra och styra folket? Eller en blandning av allt detta?

Vetenskapstro har en tendens att sprida nedlåtande attityder omkring sig. Vi kan förledas tro att tidigare människors världsbild var okunnig och naiv.


Periodvis återkommer jag till litteratur som antar saker om människans utveckling, stenålder, forntid, ursprungsbefolkningar. Mesopotamien och Egyptien var först med att fästa myter på papyrus och lertavlor. Alltså på gränsen till det okända vi inget vet om. Det intresserar mig. Skrivarna då, som alltid, speglade sitt samhälle.
Läste för ett antal år sedan en mycket intressant bok av Walter Ong, om skillnaden mellan Muntlig och skriftlig kultur. En stor AHA-upplevelse. Myter var det naturliga sättet att förmedla kunskaper innan vi blev läs och skrivkunniga. Vilket procentuellt sett är större delen av vår tid här på jorden. Myten var mänsklighetens minne och samlare av kunskap. Självklart när man väl tänker på det. Myter lär oss hantera problem vi möter, förbereder oss för livet och samhället i alla dess stadier och nivåer.
Vår tids romaner har samma grundfunktion, att med fantasins hjälp visa på större sammanhang och underliggande mönster. Samla mänskliga erfarenheter. Mönster och igenkännande som ger läsaren en känsla av mening i livet, stigar att följa.
Det mänskliga psyket registrerar inte bara den närvarande materien. Vi minns det förflutna och kan lägga upp planer för framtiden och erfara det icke-materiella, saker som inte kan förklaras rationellt. Med hjälp av fantasin kan vi skapa nya lösningar. En del av allt detta betecknas som religion eller mytologi. Vetenskapstron har avfärdat det som irrationellt och oseriöst. Trots att även teknik och vetenskap hör till det som behöver fantasi för att utvecklas och vidga vår horisont.
Tog idag och läste om början av Karen Armstrongs Myternas historia. Hon säger att Myten möjliggör en stegrad livskänsla. Jag tolkar det som en andlig dimension här och nu. Extas. Instinkter. Intuition. Myt och rit hör ihop. Riten förankrar myten i kroppen, gör den påtaglig, samtidigt som den tar oss till det okända vi saknar ord för. Förbereder oss - andligt eller psykiskt.
Karen säger att all mytologi talar om en parallell verklighet, en osynlig stark nivå som i viss mening bär vår värld. Ibland kallad gudavärlden. Att vår värld har en gudomlig mer bestående motsvarighet. Myterna gestaltar den realitet människor anar intuitivt.
Vetenskapstroende stegrar sig naturligtvis inför tanken på Gud eller gudar. Jag har alltid stegrat mig mot myten om vitskäggige mannen på himlatronen. Den bilden av Gud kan jag inte rikta mig till. Jag lever mitt liv huvudsakligen mitt i materien här på jorden. Men jag har haft ett antal andliga upplevelser, förutom extatiska känslor och tankeöverföring med nära och kära, kontakt med en annan nivå av verkligheten, som hjälpt mig när livet varit svårt. Fullständigt oförklarliga saker om man vill beskriva det vetenskapligt eller enbart psykologiskt.
Karen säger att vår tid förenklar bilden av det gudomliga, till en metafysisk avskildhet. Jag tänker att eftersom religion och kyrka osm institution, kan ta sig dimensioner av översitteri så ökar behovet att förneka den. Vilket dock för med sig att även vår inneboende medfödda andliga sida förpassas till något avlägset och sagolikt.
Myter handlar om att gudar, människor och natur är oupplösligt förenade, är av samma gudomliga materia, underkastade samma lagar. Myter skiljer inte på människor och gudar, materiellt och andligt. Heligt är en aspekt av världsligt. Gudar var ett med storm, hav, flod, kärlek, vrede, lusta, allt som får oss att se tillvaron med nya ögon.
När jag hör detta, då känner jag att mina upplevelser har stöd. Känslor kan vara meddelanden från andliga djup. Att jag går rätt väg, eller just gett mig in på en onödigt besvärlig väg som jag kanske hellre borde undvika.
De eviga filosofiska frågorna: Varifrån kommer vi? Vart är vi på väg? Hur förklarar man en transcendent (osinnlig) upplevelse som rycker oss bortom vardagen? Karen menar att vi skapat våra myter om förfäder och gudar, just soms var på dessa frågor. För att vi har en medfödd känsla att människa och materia är mer än vi ser med blotta ögat.

Myter är tidlöst upprepade cykler av mänsklig erfarenhet (inte historiskt kronologiska punkter).
Transcendenta upplevelser har alltid ingått i mänskligt liv. Stunder av extas lyfter oss ur oss själva, traditionellt via religion. Finner vi den inte där, kan vi söka det i konst, musik, poesi, dans, droger, idrott. Myten ska väcka hänförelse. Upphör den att hänföra oss, dör den och kan inte längre användas.

Myten är inte naiv, eller en sämre sort (falska) fakta. Myt och litteratur låter oss ana nya möjligheter: 'Tänk om ...' vårt materiella liv inte är det enda? Skulle det förvandla oss, göra oss fullständiga? Myten är sann även utan fakta, om den säger något viktigt om vår mänsklighet. Vår förmåga till lek och fantasi är unik. Leka med möjligheter, skapa fantasivärldar. Konsten är fri från logik och förnuftstvång, men väcker insikter och känslor av en djupare sanning. Förändrar oss, skänkar nytt hopp, manar på oss.

Vår nutida alienation från myten saknar motstycke. I förmoderna samhällen var myten omistlig, gav livet mening, blottade det inre (tidig psykologi). I slutet av boken konstaterar Karen Armstrong att vår tids profeter är författare som återskapar myterna i romanens värld.

Jag ser en mycket tydlig koppling mellan å ena sidan det framväxande vetenskapliga tänkandet som tar avstånd från myten (religionen tappar fotfästet), parallelt med å andra sidan romanens framväxt i takt med ökad läskunnighet. Romanen exploderade i takt med 1900-talets utrotande av analfabetism. Och in i romanerna begav sig myterna. Freud o Jung använde spontant klassisk mytologi i nya tolkningar för att spegla sina insikter om själen. Romaner vi kallar klassiska innehåller outslitliga myter - hjältar och hjältinnor som söker meningen med livet - berättelser som ger oss hopp och styrka i vår egen livskamp.
Myter revideras ständigt i takt med vår föränderliga värld, för att synliggöra tidlösa sanningar. Men människans natur förändras inte. Urbefolkningar är djupt medvetna om att vi är inneslutna i andliga dimensioner. Gudomligt är verkligare än det materiella, utan någon klyfta mellan heligt och profant. Australiernas Drömtid är tidlös, en samtidig fond, bebodd av förfäderna, de som lärt oss allt vi kan. Vardagliga rutiner blir ceremonier i förbund med drömtiden. Mystik som ger livet mening och delaktighet med det eviga.
Stenen förkroppsligar styrka, fasthet, beständighet, är Helig för att den skiljer sig från mänsklig sårbarhet. Trädets inkarnerar mirakulös livskraft. Månskivan i ny och nedan uppenbarar pånyttfödelsens heliga krafter. Träd, stenar och himlakroppar tillbeds inte. De vördas som uppenbarelser av fördold kraft, synlig i naturfenomenens mäktigare verklighet.
Myten måst ha mänsklig vinkling för att nå fram. Skapelsemyt och himmelgud är spekulationer om världsalltets uppkomst. Men säger inget om oss människor och våra eviga frågor, och mister därför sin betydelse, säger Karen Armstrong. Varför har jag alltid fascinerats av skapelsemyter? Är det för att min tid är vetenskapens, att skola och tidningar handlar om just detta, att lösa gåtan om universums skapelse? Att moderna vetenskapsmän börjar komma den på spåren... Eller är det mest mitt intellektuella intresse för spekuklationer?

Logos, logik, objektiva fakta, är motsatsen till Myt. Men de kompletterar varandra. Människor behöver båda tänkesätten. Det effektiva, praktiska, rationella, som ledde till vetenskapen, säger dock inget om mäniniskolivets yttersta värde. Logos kan inte lindra smärta och sorg.

Myten ingår i en omdaningsprocess från död till pånyttfödelse. Utanför den ramen har den ingen mening. Myten får oss att lämna tryggheten och följa vägen till vår fullbordan.
Inget nytt liv utan att det gamla först dör.

2008-11-04

For the Sake of Elena - Elizabeth George (1992)

Första läsning: Jag har nu slukat även femte kriminalromanen om Lynley: For the sake of Elena (1992). Ännu ett strålande romanhantverk. I denna femte del är vi tillbaka i kronologin. Jag ville äntligen få se hur det går för Barbara och hennes senila mor som blivit änka. Ska Barbara äntligen få börja leva, få tid för ett eget liv, inte bara stressa omkring. Det börjar bra när hon hittat en sansad ömsint kvinna, som tar hand om fyra äldre kvinnor professionellt i sitt hem. Men Barbara får skuldkänslor över sin 'egoism', trots att modern ofta inte ens känner igen sin dotter. Lynley känner dock som jag gör, jag sitter själv i en liknande sits, att det bästa för hennes mor är att bli omhändertagen av någon annan, så Barbara får försörja sig i lugn och ro. 

Det finns dock saker som förvånar mig. Som allt detta intresse för det svenska? Redan i första boken lade jag märke till Mrs Gustafson. Hade hon gift sig till det efternamnet? Och att folk inreder med ljusa svenska furumöbler - vilket väl i och för sig är känt globalt. Men denna del tar priset. Nu är en av de mordmisstänkta en svensk - the Swede - Lennart Thorsson. Va? Skicklig nog Shakespeareforskare för en säker position som forskar-lärare i Cambridge i tio år. Troligt? Ska jag misstänka att George inte vågar välja en brittisk mordmisstänkt vid Cambridge prestigefyllda universitetsinstitution, ifall någon skulle ta åt sig, för att slippa åtal för förtal. Eller? Lite rasistiskt känns det ju att 'the Swede' är revolutionär socialist (även om bara som ögontjänare!) och lutar åt sexuellt övererotisk. Suck. Gamla fördomar. Blir också störd av de instoppade svenska svordomar som grodor hoppande ur Lennarts mun. Kom dessa ur lexikon eller en sensk vän? Apropå - hur översätter man något sånt till svenska? Jag har läst boken på engelska och reagerat på Fy fan, jävlar skit osv instoppade med kursiv stil (böjningsfel! korrekturmiss?). 

Nåja, vidare, tillbaka till storyn. Jag blev lite irriterad på Barbaras oförmåga att släppa sin mor. kanske för att jag har liknande problem med mina egna gamla föräldrar. Barbara behöver ett eget liv, och slippa oroa sig för sin mor. Hon krånglar till det. Lynley menar att oftast är det den enklaste lösningen som är den rätta. Det löser sig till slut. När Barbara inser att det inte är omgivningen som dömer henne, utan hennes egen inre kritiker.

I övrigt rör flera teman kring mordgåtan kring kärlek, i olika varianter och avarter av beroenden. Samtal och undringar och definitioner, om vad kärlek egentligen är och innebär. Lynley och Helen (varför i allsindar måste man hänga Lady på Helen hela tiden?) får äntligen sitt intima samtal som löser upp Helens rädsla, att Lynley inte behöver henne tillräckligt mycket för att relationen ska håll i längden. Alltså återigen ett fall av beroendeställning. Tidigare har hon försökt ta hand om män, t ex alkoholisten i bok 2. Lynley behöver inte bli omhändertagen. Han vill dela sitt liv med Helen.

2023-01-23:
När jag läst om boken - 15 år senare! - upplever jag boken helt annorlunda. Åren har gått och jag inser inte bara hur litterära Elizabeth Georges kriminalromaner är, utan också att de passar sig mycket bra för omläsning och närläsning. Det är digra texter med många teman och referenser i texten. Även om just denna bok centrerar sig mest på visuell konst, så är sådana problem kring skapande lika relevant för litteratur/författare. När konstnären Sarah i denna bok vill försöka beskriva musik för en döv flicka, använder hon känselsinnet, genom att stryka med mjuka och hårda, lena och stickiga material mot flickans arm, i olika rytmiska svängar.  Detta får mig genast att tänka på hur André Gide i Pastoralsymfonin låter prästen beskriva färg för en blind flicka, genom att ta låta hennes lyssna till en symfoniorkester och jämföra olika tonkvaliteter, mörka, ljusa, osv, och ge dom med olika färgkvaliteter. 

Så, vid omläsning - långsam närläsning - är det inte Lynley och Barbara, och deras komplicerade privata liv, som dominerar mitt intresse. Jag kan nu fördjupa mig i mängder av alla andra fantastiskt utmejslade karaktärer. Alltifrån en biperson som Mr Davies, en pratglad äldre man, vars Collie-hund heter Mr Jeffries. De är som ett troget par, ständigt tillsammans, båda närmar sig slutet av livet:

"I'll take the cat. Not much for cats, Mr Jeffries and I, but we won't want to see the poor thing go begging for somewhere to lodge..."

Mycket levande gestaltat, oavsett typer. Och alla psykologiska och sociala teman som löper in och ut ur varandra, alltid i många varianter. Nu ser jag i romanens teman, att mycket rör medelålders kvinnor och män och deras problem att få dröm och verklighet att gå ihop. Skyldigheter mot sig själv vs andra. Äktenskap, kärlek, beroende, otrohet, svek. Allt vävs samman skickligt. 

2008-11-03

Boknörd

Tja, har ju alltid vetat att jag är total boknörd.
Och blir allt barnsligare - ju äldre jag blir. Så det här kunde jag inte motstå:

">