Leo Tolstoj, den störste författaren under senare delen av 1800-talet, har man sagt. En man som borde ha varit självklar kandidat till Nobelpriset, i livet till 1910. Hans rykte bygger främst på de stora breda episka berättelserna: Krig och Fred (1867-69) och Anna Karenina (1873-77).
Men han stannade inte där i det episka. Han ändrade sin stil, blev nyktert realistisk, kortfattad, dramatisk. Han lämnar aristokratin, rör sig bland köpmän, ämbetsmän och intellektuella borgare. Han lämnar individerna och landar pladask i olika existentiella berättelser. En av dem är Kreutzersonaten.
En av anledningarna till att han inte fick Nobelpriset. Berättelsen var färdig 1889, men ryktet om dess innehåll, gjorde att censurmyndigheterna gjorde vad de kunde för att hindra den från att tryckas. Hans hustru besökte slutligen personligen tsar Alexander III för att utverka tillstånd. Den kom då att smygas in i tryckningen av hans samlade verk, del 13: 1890; först 1900 fick den tillstånd att tryckas som enskild bok. Men redan 1890 ledde Kreutzersonaten till att Tostoj bannlystes av Heliga Synoden.
Boken hade kopierats för hand långt innan den trycktes. Alla talade om innehållet. Varför?
Jag har just läst boken och inser att för att vara 1890 ger den ett mycket modernt intryck. Ett febrigt intryck. Ett svartsjukans känslosvall. En man som mördat sin hustru av ren, mer eller mindre besannad svartsjuka, blir frikänd i rätten, som anser otroheten bevisad. Men mannen frikänner inte sig själv. Han har vaknat upp och inser att hela äktenskapsinstitutionen är motbjudande, leder till koppleri.
Den febriga svadan förbryllar mig. Jag - över 100 år senare - är van vid svartsjuka och våld, som en daglig del i TV-utbudet. Det tråkar ut mig. Hans resonemang om äktenskapet som bara ett sätt att kanalisera mäns 'liderliga lustar' var naturligt symptomatiskt för sin tid. Att han går ännu ett steg vidare och anser att liderliga sällar är alltför rädda om sin hälsa för att besöka bordeller och därför insett fördelen med att förföra troskyldiga 'friska' hustrur till lättlurade män, det drar naturligtvis saken till sin spets. Kan det bli mer oromantiskt?
Å andra sidan ser jag hela hans utspel mest som förföljelsemani, beroende på det samhälle han levde i. Ta namnet på berättelsen, Kreutzersonaten, ett musikstycke av Beehoven. Mannen är så upprörd att han vill förbjuda uppförandet av så passionerad musik i salar med såväl män som kvinnor med urringade klänningar. Ah. Den typiska bilden av mannen som omöjligt kan behärska sig. Den bedragne mannen ser som enda anledning till sitt eget äktenskap hans eget behov att kanalisera sina lustar. Några känslor för sina barn tycks han inte ha. I hans ögon blev barnen inledningen till en sjuklig oro hos hustrun. osv.
Ändå rör sig detta tema om mer eller mindre undermedvetna känslor, i begynnelsen av psykoanalysen, när Freud satt och grubblade över sina nya teorier. För mig är denna febriga svartsjuka inte en självklar del av männens liv för att kvinnor blivit fel uppfostrade och lever för fritt eller får höra på musik (hans hustru blir förförd av en musiker i det att de spelar Kreutzersonaten ihop, på en fest med inbjudna gäster).
För mig handlar det om en förljugen tid, ett förlegat samhälle. Då äktenskapet ingicks per automatik, precis som Tolstoj inser, just för att kvinnan var förhindrad alla andra anständiga möjligheter till försörjning. Den svartsjuka och de gräl som uppstår kommer av egots kamp. Det river och sliter utan att förstå betydelsen av kärlekens givande och tagande.
Två individer som bildar ett hem behöver hitta en balans mellan sig. Hellre än att strida om vem som skall bestämma. Det är ju det allt handlar om - att inom paret respektera varandra som lika mycket givande och tagande.
2008-12-29
The Uncommon Reader - Alan Bennett (2007)
Haha, har just läst en rar liten bok av Alan Bennett, (mer känd som filmmakare) om motsatsen till den vanlige läsaren. Vem kan det vara? På svenska heter boken: Drottningen vänder blad. Jodå, huvudperson är Englands drottning. ... Trodde inte att engelsmän fick skiva så där om kungafamiljen ... ?
Skämt åsido, boken är mer som en saga. En bagatell. Men ändå, som den maniska bokmal jag är så innebär den ett ständigt mått av igenkännande. Den handlar om läsandets betydelse, hur det utvecklar oss som människor.
Men även lite sorglig. När Drottningen mot slutet känner att läsandet gjort att hon förlorat meningen med sitt liv. När plikten, att göra det hon brukar göra, inte längre känns som det viktigaste. Läsandet har gjort henne vek, alltför inkännande. Hon börjar fundera på om inte att skriva, vore ett alternativ, något som kunde ge henne styrkan tillbaka ... gå från åskådarplats till att åter bli någon som gör. Och med hennes känsla för plikt, blir det antagligen även gjort ...
PS. Alan Bennett inflikar observationen att många av de bästa böckerna är skrivna av homosexuella författare. Ett faktum som idag är betydligt mer öppet än 'när det begav sig' för många av dessa klassiker. Varför? Kanske ett så enkelt faktum som ungdomars observation, det jag skrev i förra bloggen - att den homosexuella kärleken erbjuder större lidande.
Större lidande leder ofta till större människokännedom, livserfarenhet och alltså mer att skriva om. Antagligen ett allt större uttrycksbehov.
Skämt åsido, boken är mer som en saga. En bagatell. Men ändå, som den maniska bokmal jag är så innebär den ett ständigt mått av igenkännande. Den handlar om läsandets betydelse, hur det utvecklar oss som människor.
Men även lite sorglig. När Drottningen mot slutet känner att läsandet gjort att hon förlorat meningen med sitt liv. När plikten, att göra det hon brukar göra, inte längre känns som det viktigaste. Läsandet har gjort henne vek, alltför inkännande. Hon börjar fundera på om inte att skriva, vore ett alternativ, något som kunde ge henne styrkan tillbaka ... gå från åskådarplats till att åter bli någon som gör. Och med hennes känsla för plikt, blir det antagligen även gjort ...
PS. Alan Bennett inflikar observationen att många av de bästa böckerna är skrivna av homosexuella författare. Ett faktum som idag är betydligt mer öppet än 'när det begav sig' för många av dessa klassiker. Varför? Kanske ett så enkelt faktum som ungdomars observation, det jag skrev i förra bloggen - att den homosexuella kärleken erbjuder större lidande.
Större lidande leder ofta till större människokännedom, livserfarenhet och alltså mer att skriva om. Antagligen ett allt större uttrycksbehov.
2008-12-27
Flicka möter pojke av Ali Smith (2007)
Hux flux har jag läst ut ännu en av böckerna i den internationella Mytserien:
Flicka möter pojke av Ali Smith. Hennes version av myten om Iphis - flickan som uppfostras till pojke för att överleva och med tiden blir kär i en annan kvinna - allt i en av Ovidius metamorfoser.
Som majoriteten av de inledande böckerna i mytserien, är detta en nätt liten bok på 150 sidor. Och Ali Smiths ord och meningar flyter fram med otålig snabbhet. Mycket lättläst. Men å andra sidan även en bok, som trots att den är lätt att greppa, ändå kan, kanske t.o.m. bör, läsas om och om igen.
För denna nätta lilla historia innehåller många teman. Huvudtemat är betydelsen av kön, könsroller, vilket leder vidare till kvinnors position i samhället, kravet på rättigheter, vilka ännu långt ifrån är uppfyllda. Än idag dödas kvinnofoster, medan pojkfoster sparas, likaväl som flickor för 3000 år sedan dödades, som Iphis skulle ha dödats, om inte modern låtsats att hon var en pojke och uppfostrat henne så.
Hos Ovidius, när Iphis i tonåren blir kär i en kvinna, måste hon förvandlas till man för att få sin kärlek, och så sker och slutet blir lyckligt. Hos Ali Smith är kärleken lesbisk och drömmen är att bli accepterad av alla, men detta är trots allt bara en dröm. Så långt har vi inte kommit.
De tonåringar Jag haft kontakt med på senare år har inställningen att homosexuell kärlek är större och vackrare än annan kärlek, för att den har så mycket att slåss för och kämpa emot innan den kan uppfyllas.
Själv kan jag inte vara annat än lycklig över att jag sent omsider fått möta min tvillingsjäl, och som jag tror att jag antagligen redan på ett andligt stadium bestämt att få möta i detta liv. Vi råkar vara av motsatt kön. Det har ändå inte varit enkelt. För även om det inte har varit någon öppen strid med omgivningen, så finns det alltid något som inte accepteras, något man måste strida med. Vad vore meningen med livet om det inte hade något att lära oss?
Min tro är att när vi möter den vi kommit hit för att älska i detta liv, då är den personen viktigast - inte könet. Att fixera sig vid sexualiteten är att slåss mot väderkvarnar.
Flicka möter pojke av Ali Smith. Hennes version av myten om Iphis - flickan som uppfostras till pojke för att överleva och med tiden blir kär i en annan kvinna - allt i en av Ovidius metamorfoser.
Som majoriteten av de inledande böckerna i mytserien, är detta en nätt liten bok på 150 sidor. Och Ali Smiths ord och meningar flyter fram med otålig snabbhet. Mycket lättläst. Men å andra sidan även en bok, som trots att den är lätt att greppa, ändå kan, kanske t.o.m. bör, läsas om och om igen.
För denna nätta lilla historia innehåller många teman. Huvudtemat är betydelsen av kön, könsroller, vilket leder vidare till kvinnors position i samhället, kravet på rättigheter, vilka ännu långt ifrån är uppfyllda. Än idag dödas kvinnofoster, medan pojkfoster sparas, likaväl som flickor för 3000 år sedan dödades, som Iphis skulle ha dödats, om inte modern låtsats att hon var en pojke och uppfostrat henne så.
Hos Ovidius, när Iphis i tonåren blir kär i en kvinna, måste hon förvandlas till man för att få sin kärlek, och så sker och slutet blir lyckligt. Hos Ali Smith är kärleken lesbisk och drömmen är att bli accepterad av alla, men detta är trots allt bara en dröm. Så långt har vi inte kommit.
De tonåringar Jag haft kontakt med på senare år har inställningen att homosexuell kärlek är större och vackrare än annan kärlek, för att den har så mycket att slåss för och kämpa emot innan den kan uppfyllas.
Själv kan jag inte vara annat än lycklig över att jag sent omsider fått möta min tvillingsjäl, och som jag tror att jag antagligen redan på ett andligt stadium bestämt att få möta i detta liv. Vi råkar vara av motsatt kön. Det har ändå inte varit enkelt. För även om det inte har varit någon öppen strid med omgivningen, så finns det alltid något som inte accepteras, något man måste strida med. Vad vore meningen med livet om det inte hade något att lära oss?
Min tro är att när vi möter den vi kommit hit för att älska i detta liv, då är den personen viktigast - inte könet. Att fixera sig vid sexualiteten är att slåss mot väderkvarnar.
2008-12-26
Binu och den stora muren - Su Tong (2008)
Nu satte jag mig ner denna julefridens morgon och läste ut Su Tongs bidrag till den internationella mytserien: Binu och den stora muren.
Citat s. 422:
"Man kan hejda en skenande häst men inte hjärtat hos en kvinna som är villig att lida för andra."
Jag läste en intervju med Su Tong på Adlibris web-sida. I den säger han att Kinesiska myter är annorlunda än våra västerländska. I Kina handlar myter om moraliska dilemman i buddhistisk tolkning. Därför valde han i stället att tolka en 2000 år gammal folksaga om Meng Jiangnü som grät vid Kinas långa mur. Han döpte dock om henne till Binu.
Han kallar myten ett svävande stycke verklighet. Och Su Tongs sätt att skriva får verkligen fantasin att sväva. Han har velat återskapa folksagans ohämmade fantasi som han anser är den vackraste. Och jag kan inte annat än hålla med. Denna bok är en pärla på högsta nivå.
Texten flyger fram i klara bilder. Bara en sådan sak som namnen: Persikobyn, Blågräsklyftan, Blå molnets prefektur, De hundra vårarnas terrass, Himlahöjden, Den väldoftande skogens garnison ...
Men låt er inte luras. Detta är en grym historia om mänskligt lidande och maktmissbruk hela tiden riktad uppifrån och ner. Och Binu befinner sig hela tiden längst ner i botten. Där finns kapitel också om Människomarknaden, Sjumilahålan och Femkornsstaden. Hjortpojkarna är en variant av gatubarn. De kanske skuttar fritt omkring i skogen, men de måste lita helt till sig själva, för ingen annan tar hand om dem. Deras funktion är att spela jaktbyte när överheten vill gå till jakt. Liksom Hästmännen skall ersätta de hästar som inte längre existerar, eftersom alla hästar gått åt vid byggandet av den stora muren.
Binus make tvångsrekryteras till byggandet av den kinesiska muren, ett omänskligt arbete som ingen slipper levande ifrån. Den evigt trogna makan Binu kan inte fortsätta sitt liv som vanligt, hon beslutar sig för att vandra genom hela Kina till sin make Quiliang, för att ge honom hans vinterrock som han inte hann få med sig. På vägen möter hon ett myller av människor som alla finner hennes tilltag vansinnigt dumt.
Berättelsen rör dig framåt, liksom Binu hela tiden rör sig framåt, via en outsinlig ström av människor och rapp bjäbbig dialog dem emellan. Allt uttrycksfullt bildrikt. Överallt pyser det av ilska och förakt människor emellan. För mig, ensam här uppe i de glesa svenska skogarna, får jag en känsla av det folkrika Kina,där ingen någonsin är helt ensam, men ändå kan sakna gemenskap. Det eviga mänskliga behovet att slå neråt och bakåt när livet är tungt.
Förtrycket är allenarådande. Ett exempel: i Binus hemby är det förbjudet att gråta. Men eftersom det hör till livets välkända faktum att det är omöjligt att helt hindra kvinnor från att gråta, så tvingades flickorna i Persikobyn att göra sig av med sina tårar på andra sätt. De kunde rinna genom näsan eller öronen, från handflatorna eller håret ...
Hela boken igenom lever fabulerandet med de mest underbart levande bilder man kan tänka sig. Jag älskar denna bok.
Citat s. 422:
"Man kan hejda en skenande häst men inte hjärtat hos en kvinna som är villig att lida för andra."
Jag läste en intervju med Su Tong på Adlibris web-sida. I den säger han att Kinesiska myter är annorlunda än våra västerländska. I Kina handlar myter om moraliska dilemman i buddhistisk tolkning. Därför valde han i stället att tolka en 2000 år gammal folksaga om Meng Jiangnü som grät vid Kinas långa mur. Han döpte dock om henne till Binu.
Han kallar myten ett svävande stycke verklighet. Och Su Tongs sätt att skriva får verkligen fantasin att sväva. Han har velat återskapa folksagans ohämmade fantasi som han anser är den vackraste. Och jag kan inte annat än hålla med. Denna bok är en pärla på högsta nivå.
Texten flyger fram i klara bilder. Bara en sådan sak som namnen: Persikobyn, Blågräsklyftan, Blå molnets prefektur, De hundra vårarnas terrass, Himlahöjden, Den väldoftande skogens garnison ...
Men låt er inte luras. Detta är en grym historia om mänskligt lidande och maktmissbruk hela tiden riktad uppifrån och ner. Och Binu befinner sig hela tiden längst ner i botten. Där finns kapitel också om Människomarknaden, Sjumilahålan och Femkornsstaden. Hjortpojkarna är en variant av gatubarn. De kanske skuttar fritt omkring i skogen, men de måste lita helt till sig själva, för ingen annan tar hand om dem. Deras funktion är att spela jaktbyte när överheten vill gå till jakt. Liksom Hästmännen skall ersätta de hästar som inte längre existerar, eftersom alla hästar gått åt vid byggandet av den stora muren.
Binus make tvångsrekryteras till byggandet av den kinesiska muren, ett omänskligt arbete som ingen slipper levande ifrån. Den evigt trogna makan Binu kan inte fortsätta sitt liv som vanligt, hon beslutar sig för att vandra genom hela Kina till sin make Quiliang, för att ge honom hans vinterrock som han inte hann få med sig. På vägen möter hon ett myller av människor som alla finner hennes tilltag vansinnigt dumt.
Berättelsen rör dig framåt, liksom Binu hela tiden rör sig framåt, via en outsinlig ström av människor och rapp bjäbbig dialog dem emellan. Allt uttrycksfullt bildrikt. Överallt pyser det av ilska och förakt människor emellan. För mig, ensam här uppe i de glesa svenska skogarna, får jag en känsla av det folkrika Kina,där ingen någonsin är helt ensam, men ändå kan sakna gemenskap. Det eviga mänskliga behovet att slå neråt och bakåt när livet är tungt.
Förtrycket är allenarådande. Ett exempel: i Binus hemby är det förbjudet att gråta. Men eftersom det hör till livets välkända faktum att det är omöjligt att helt hindra kvinnor från att gråta, så tvingades flickorna i Persikobyn att göra sig av med sina tårar på andra sätt. De kunde rinna genom näsan eller öronen, från handflatorna eller håret ...
Hela boken igenom lever fabulerandet med de mest underbart levande bilder man kan tänka sig. Jag älskar denna bok.
2008-12-25
CS Lewis' sci-fi fantasy
Efter att TV visade Narnia-filmen Lejonet och Häxan för några veckor sedan gjorde jag en utflykt i lättare busslektyr. Utflykt från tyst planet av CS Lewis. Den skrev 1938 och är naturligtvis mycket elementär som science-fiction betraktad. Ray Bradbury sa en gång i en intervju att han bara skrivit en enda Science fiction: Farenheit 451. Resten är Fantasy. Så okej då, CS Lewis är likt JRR Tolkien filolog, språkforskare, och även på denna resa till Mars, är han mer intresserad av invånarnas språk - hittar på det och låter huvudpersonen drömma om att skriva ett lexikon - än vad han intresserar sig för rymdfarkostens trovärdighet.
Så efter en nog så trist rymdfärd, hamnar vi i alla fall på Mars och där skapas en intressant bild av ett fredligt samhälle trots minst tre olika varelser med olika fysik, kultur och förutsättningar. De har en andlig syn som skapat fred och tolerans för ett fruktbart samarbete.
Huvudpersonen har kidnappats ombord på rymdskeppet av två giriga jordbor som kan ses som symboler för alla kolonisatörer jorden runt, som behandlar alla främmande kulturer som okunniga barn, som de har rätt att utnyttja. Alltså är detta främst en civilisationskritisk bok.
Så efter en nog så trist rymdfärd, hamnar vi i alla fall på Mars och där skapas en intressant bild av ett fredligt samhälle trots minst tre olika varelser med olika fysik, kultur och förutsättningar. De har en andlig syn som skapat fred och tolerans för ett fruktbart samarbete.
Huvudpersonen har kidnappats ombord på rymdskeppet av två giriga jordbor som kan ses som symboler för alla kolonisatörer jorden runt, som behandlar alla främmande kulturer som okunniga barn, som de har rätt att utnyttja. Alltså är detta främst en civilisationskritisk bok.
Pirater och kannibalism
Sitter just nu och tittar på Pirates of the Caribbeans : 2a delen (Död mans kista). Underbart fantasieggande saga. Alla moderna tekniska möjligheter gör sagan oerhört levande. För att inte tala om Johnny Depps oförlikneliga skådespeleri. Allt blir overkligt verkligt.
Men bygger naturligtvis ändå på schabloner, hur än väl man sväljer det. Det finns ett avsnitt med kannibaler, på allra värsta schablonmässiga sätt, på väg att elda upp Captain Sparrow. för att befria hans själ och ÄTA honom. Skapar naturligtvis både spänning och något att skratta åt. Jag har dock alltid tvivlat på sanningen bakom alla historier om människor som äter andra människor, som del av sin kultur. Hur än många faktaböcker som tar upp ämnet.
Man behöver bara tänka på den kristna Nattvarden. Vi äter Jesus Kristus kött och dricker hans blod! Vem tar det på allvar. Nej, just det. Det är symboliskt. Det skulle förvåna mig om inte samma sak gäller även andra kulturer.
Beslöt att än en gång leta upplysningar på temat. Kopplade upp mig på Nationalencyklopedin. Och Äntligen! Hela artikeln handlar om att man faktiskt börjat inse att det inte finns ett enda bevis för kulturell rituell kannibalism. Det tar bara så förfärligt lång tid tills nya fakta når ut till allmänheten i populär fakalitteratur, för att inte tala omhur lång tid det tar tills bibliotekets hyllor bytt sitt innehåll.
Den förste som försökte tänka om, var antropologen William Arens. Redan 1979 publicerade han en kritisk studie med slutsatsen att inga oemotsägliga bevis för kannibalism existerat. Naturligtvis höll inte alla med. En häftig debatt satte dock igång. En översikt över 1980-talets forskning, sammanställd 1991 fastslår att det saknas belägg för kulturell kannibalism.
Däremot är idén om kannibalism universell. Det är så vi beskriver främmande folkgrupper som skiljer sig från oss själva. I etnocentriskt syfte vill vi karakterisera andra som vilda eller omänskliga, och gör det då genom att beskylla dem för kannibalism eller incest. Många afrikanska folk var övertygade om att de europeiska kolonisatörer var kannibaler, men den åsikten noterades inte på allvar. Så varför har forskarna i århundraden trott på det motsatta? Svarta människor som kannibaler?
Ja gissa! Främlingsrädsla. Vi har så svårt att nå bortom våra egna ramar.
Men bygger naturligtvis ändå på schabloner, hur än väl man sväljer det. Det finns ett avsnitt med kannibaler, på allra värsta schablonmässiga sätt, på väg att elda upp Captain Sparrow. för att befria hans själ och ÄTA honom. Skapar naturligtvis både spänning och något att skratta åt. Jag har dock alltid tvivlat på sanningen bakom alla historier om människor som äter andra människor, som del av sin kultur. Hur än många faktaböcker som tar upp ämnet.
Man behöver bara tänka på den kristna Nattvarden. Vi äter Jesus Kristus kött och dricker hans blod! Vem tar det på allvar. Nej, just det. Det är symboliskt. Det skulle förvåna mig om inte samma sak gäller även andra kulturer.
Beslöt att än en gång leta upplysningar på temat. Kopplade upp mig på Nationalencyklopedin. Och Äntligen! Hela artikeln handlar om att man faktiskt börjat inse att det inte finns ett enda bevis för kulturell rituell kannibalism. Det tar bara så förfärligt lång tid tills nya fakta når ut till allmänheten i populär fakalitteratur, för att inte tala omhur lång tid det tar tills bibliotekets hyllor bytt sitt innehåll.
Den förste som försökte tänka om, var antropologen William Arens. Redan 1979 publicerade han en kritisk studie med slutsatsen att inga oemotsägliga bevis för kannibalism existerat. Naturligtvis höll inte alla med. En häftig debatt satte dock igång. En översikt över 1980-talets forskning, sammanställd 1991 fastslår att det saknas belägg för kulturell kannibalism.
Däremot är idén om kannibalism universell. Det är så vi beskriver främmande folkgrupper som skiljer sig från oss själva. I etnocentriskt syfte vill vi karakterisera andra som vilda eller omänskliga, och gör det då genom att beskylla dem för kannibalism eller incest. Många afrikanska folk var övertygade om att de europeiska kolonisatörer var kannibaler, men den åsikten noterades inte på allvar. Så varför har forskarna i århundraden trott på det motsatta? Svarta människor som kannibaler?
Ja gissa! Främlingsrädsla. Vi har så svårt att nå bortom våra egna ramar.
Polarexpressen
Juldagen 2008. Har just sett den animerade filmen Polarexpressen. Om den tvivlande pojken, på gränsen mellan barn och vuxen, som får åka Expresståg till Nordpolen för att träffa Tomten och för att inte förlora tron.
Så varifrån kommer Tomte-myten? Den är väl inte mer än 100 år? Långt vitt hår och vitt skägg. Father Christmas. Den gamla bibelmyten? Gud själv, Fadern, upphovet till vårt överflöd.
Skapad i en värld då folk slutar tro på Bibelns ord...
Så varifrån kommer Tomte-myten? Den är väl inte mer än 100 år? Långt vitt hår och vitt skägg. Father Christmas. Den gamla bibelmyten? Gud själv, Fadern, upphovet till vårt överflöd.
Skapad i en värld då folk slutar tro på Bibelns ord...
Den heliga familjen - Mariamyten
TV4 visade på julaftons eftermiddag en italiensk film om Den heliga familjen. De är bra på sånt, italienarna. Såg dock inte hela eftersom den krockade med Kalle Anka.
Funderade åter över myten. Jag såg scener där prästerna lämnade över den unga Maria till den åldrade änklingen Josef, som redan har en rad barn, och hur hon först togs emot med tvekan i familjen. De ska vara trolovade ett år innan de gifter sig. Men en av sönerna, ung och hetlevrad, tycker att fadern gör sig löjlig, och vill hellre själv gifta sig med Maria. Han genomför t o m ett misslyckat försök till våldtäkt, när Maria avvisar honom och förklarar att hon älskar Josef.
Ängeln kommer till Maria och hon blir havande, utan att förstå varför. Hon reser bort. När Josef ett halvår senare återser henne gravid, drabbas han av den klassiska misstron. Denne Josef är mild och tror först att hon är våldtagen och då vill han absolut inte lägga någon skuld på henne. Han tror dock inte på talet om 'En Röst'. Nog inser han att barn inte uppstår ur tomma intet. Skall han förskjuta henne? Sonen som velat våldta henne, säger att det är bäst att han själv gifter sig med henne så att skammen inte förstöra familjeäran. Josef skakade på huvudet. Josef och Maria älskar varandra.
De gifter sig och alliansen accepteras slutligen av alla hans barn. Men sedan kommer de romerska soldaterna med kravet om skattskrivning ... (och vi bytte TV-kanal). Detta är alltså en av myterna kring den heliga familjen. En film vill tolka några frågor och svårigheter som vi kanske kan identifiera oss med.
Ett evigt problem är faderns bristande tillit till vetskapen om han är fader till barnet. Klassiskt. Alla patriarkala lagar kring familjerätt rör denna kärna. Mannens oro att tvingas underhålla och låta sig ärvas av någon annan mans barn. I vår samtid med talrika skilsmässor och komplicerade familjeband, blir vi mer och mer medvetna om vad Hjalmar Bergman tog upp redan i Markurells i Wadköping. Att kärlek, bandet mellan far och barn handlar mer om relationen under uppväxten, än om gener. Den som tar hand om barnet kärleksfullt, är den barnet fäster sig vid.
Tänk en tid långt tillbaka när barn alltid var en gåva av fruktbarhet, en gåva som kom genom kvinnans kropp. Jag har alltid tänkt att den tiden måste ha varit innan människan började hålla husdjur. Nog måste fåraherdar, eller åtminstone den som föder upp höns och grisar inse att barn kommer bara till ifall hona och hane har förenats. men med missförståndet att kvinnan bara var ett förvaringskärl för mannens säd. En agrar syn, den som sår sin säd får skörd om den hamnat i god jord. Underförstått, kvinnan är god jord eller inte. Dock inte mer än så.
När jag såg Josefs lidande ansikte, inför den maktlösa Maria, hon som försatts i denna situation utan möjlighet att välja, fick mig att tänkte på Mariamyten. Kvinnan, Moder Jord, får ett barn från gudarna. I de första jordbrukarnas bördiga halvmåne möttes den ursprungliga Modergudinnan med nya tankar kring hur barn blir till. Rollerna byts. Mannen är inte längre maktlös, han sår och avlar, alltså blir kvinnan den maktlösa, inför hans vilja. Men samtidigt ökar hans misstro mot omgivningen. Det han skapar av åkrar och fårahjordar, vill han inte att andra mäns avkomma ska förskingra. Oro han aldrig tidigare känt uppstår. Han skapar lagar för att skydda sig, men blir aldrig helt säker.
Den nya kunskapen blir hans helvete, så länge inte kärlek skänker tillit inom paret. Ursprungligen var mannen lycklig om Världsanden skänkt kvinnan barn. Han skulle skydda de sårbara i sin familj, dvs barn och kvinnor. För visst är kvinnan sårbar, såväl när hon är gravid som när hon ammar och har små liv att ta hand om.
I mina tankar är myten kring Maria och Josef, en spegling av mötet mellan olika religiösa myter i den bördiga halvmånen. Maria som symbol för kvinnan som får barnet till skänks av Anden. Josef av fåraherdeätt, med kunskapen att barn inte blir till utan en far. Klaschen mellan Ursprunglig Renhet och den nya Misstron.
Förra Julen läste jag bibelforskaren Geza Vermes bok The Nativity : history and legend. Att Jesus har funnits som historisk person är tveklöst. Men att granska myterna och se hur mycket som passar ihop med fakta är mindre produktivt. Inte desto mindre är Geza Vermes analyser mycket intressanta, för att lära sig något om oss människor och våra myter.
Bibeln behandlar främst Jesus tid som förkunnare, alltså två tre kända år före korsfästelsen. Om detta finns fyra evangelier. Men bara två av dem talar om skattskrivningen och Jesu födelse. Och av dessa tycks en följa den andra. Källorna är alltså få. Kanske en enda. Så jag undrar om det beror på att det gått så lång tid sedan Modergudinnan förlorade sin ledande position till herdarnas patriarkat. Och att de myterna därför är få och inte lika spridda.
Geza Vermes tar dock upp andra saker, bl a att språkliga missförstånd ligger bakom Jungfrumyten. När man på arameiska talade om jungfru, menade man 'ung flicka', eftersom flickor gifte sig vid 12 år, så fick det samma betydelse som orörd, jungfrulig, oavsett fakta. Vermes bortförklarar alltså själva jungfrufödseln, som vår vetenskapliga tid inte ser som möjlig.
Dessutom skrevs evangelierna på grekiska, kulturspråket kring Medelhavet på romartiden. Grekernas ord för jungfru hade dock en klar distinktion att det rörde sig om orörd kvinna, till skillnad från prostituerade. Alltså ett utslag av en annan kultur än den judiska/israeliska. Intressant ur kulturell och språklig synvinkel, för den som vill granska fakta bit för bit, hellre än ta myten för vad den är.
Att Josef anses äldre än Maria är mest en tolkning av att det i Bibeln talas om hans bröder, liksom det finns släktträd som vill tolka Jesus släktskap direkt från Adam. Men ingenting är klart om hur eller varför. Det brukar finnas politiska skäl till släktträd.
Funderade åter över myten. Jag såg scener där prästerna lämnade över den unga Maria till den åldrade änklingen Josef, som redan har en rad barn, och hur hon först togs emot med tvekan i familjen. De ska vara trolovade ett år innan de gifter sig. Men en av sönerna, ung och hetlevrad, tycker att fadern gör sig löjlig, och vill hellre själv gifta sig med Maria. Han genomför t o m ett misslyckat försök till våldtäkt, när Maria avvisar honom och förklarar att hon älskar Josef.
Ängeln kommer till Maria och hon blir havande, utan att förstå varför. Hon reser bort. När Josef ett halvår senare återser henne gravid, drabbas han av den klassiska misstron. Denne Josef är mild och tror först att hon är våldtagen och då vill han absolut inte lägga någon skuld på henne. Han tror dock inte på talet om 'En Röst'. Nog inser han att barn inte uppstår ur tomma intet. Skall han förskjuta henne? Sonen som velat våldta henne, säger att det är bäst att han själv gifter sig med henne så att skammen inte förstöra familjeäran. Josef skakade på huvudet. Josef och Maria älskar varandra.
De gifter sig och alliansen accepteras slutligen av alla hans barn. Men sedan kommer de romerska soldaterna med kravet om skattskrivning ... (och vi bytte TV-kanal). Detta är alltså en av myterna kring den heliga familjen. En film vill tolka några frågor och svårigheter som vi kanske kan identifiera oss med.
Ett evigt problem är faderns bristande tillit till vetskapen om han är fader till barnet. Klassiskt. Alla patriarkala lagar kring familjerätt rör denna kärna. Mannens oro att tvingas underhålla och låta sig ärvas av någon annan mans barn. I vår samtid med talrika skilsmässor och komplicerade familjeband, blir vi mer och mer medvetna om vad Hjalmar Bergman tog upp redan i Markurells i Wadköping. Att kärlek, bandet mellan far och barn handlar mer om relationen under uppväxten, än om gener. Den som tar hand om barnet kärleksfullt, är den barnet fäster sig vid.
Tänk en tid långt tillbaka när barn alltid var en gåva av fruktbarhet, en gåva som kom genom kvinnans kropp. Jag har alltid tänkt att den tiden måste ha varit innan människan började hålla husdjur. Nog måste fåraherdar, eller åtminstone den som föder upp höns och grisar inse att barn kommer bara till ifall hona och hane har förenats. men med missförståndet att kvinnan bara var ett förvaringskärl för mannens säd. En agrar syn, den som sår sin säd får skörd om den hamnat i god jord. Underförstått, kvinnan är god jord eller inte. Dock inte mer än så.
När jag såg Josefs lidande ansikte, inför den maktlösa Maria, hon som försatts i denna situation utan möjlighet att välja, fick mig att tänkte på Mariamyten. Kvinnan, Moder Jord, får ett barn från gudarna. I de första jordbrukarnas bördiga halvmåne möttes den ursprungliga Modergudinnan med nya tankar kring hur barn blir till. Rollerna byts. Mannen är inte längre maktlös, han sår och avlar, alltså blir kvinnan den maktlösa, inför hans vilja. Men samtidigt ökar hans misstro mot omgivningen. Det han skapar av åkrar och fårahjordar, vill han inte att andra mäns avkomma ska förskingra. Oro han aldrig tidigare känt uppstår. Han skapar lagar för att skydda sig, men blir aldrig helt säker.
Den nya kunskapen blir hans helvete, så länge inte kärlek skänker tillit inom paret. Ursprungligen var mannen lycklig om Världsanden skänkt kvinnan barn. Han skulle skydda de sårbara i sin familj, dvs barn och kvinnor. För visst är kvinnan sårbar, såväl när hon är gravid som när hon ammar och har små liv att ta hand om.
I mina tankar är myten kring Maria och Josef, en spegling av mötet mellan olika religiösa myter i den bördiga halvmånen. Maria som symbol för kvinnan som får barnet till skänks av Anden. Josef av fåraherdeätt, med kunskapen att barn inte blir till utan en far. Klaschen mellan Ursprunglig Renhet och den nya Misstron.
Förra Julen läste jag bibelforskaren Geza Vermes bok The Nativity : history and legend. Att Jesus har funnits som historisk person är tveklöst. Men att granska myterna och se hur mycket som passar ihop med fakta är mindre produktivt. Inte desto mindre är Geza Vermes analyser mycket intressanta, för att lära sig något om oss människor och våra myter.
Bibeln behandlar främst Jesus tid som förkunnare, alltså två tre kända år före korsfästelsen. Om detta finns fyra evangelier. Men bara två av dem talar om skattskrivningen och Jesu födelse. Och av dessa tycks en följa den andra. Källorna är alltså få. Kanske en enda. Så jag undrar om det beror på att det gått så lång tid sedan Modergudinnan förlorade sin ledande position till herdarnas patriarkat. Och att de myterna därför är få och inte lika spridda.
Geza Vermes tar dock upp andra saker, bl a att språkliga missförstånd ligger bakom Jungfrumyten. När man på arameiska talade om jungfru, menade man 'ung flicka', eftersom flickor gifte sig vid 12 år, så fick det samma betydelse som orörd, jungfrulig, oavsett fakta. Vermes bortförklarar alltså själva jungfrufödseln, som vår vetenskapliga tid inte ser som möjlig.
Dessutom skrevs evangelierna på grekiska, kulturspråket kring Medelhavet på romartiden. Grekernas ord för jungfru hade dock en klar distinktion att det rörde sig om orörd kvinna, till skillnad från prostituerade. Alltså ett utslag av en annan kultur än den judiska/israeliska. Intressant ur kulturell och språklig synvinkel, för den som vill granska fakta bit för bit, hellre än ta myten för vad den är.
Att Josef anses äldre än Maria är mest en tolkning av att det i Bibeln talas om hans bröder, liksom det finns släktträd som vill tolka Jesus släktskap direkt från Adam. Men ingenting är klart om hur eller varför. Det brukar finnas politiska skäl till släktträd.
Julefrid - överflöd
Det har inte blivit mycket bloggande nu i december. Det är en ständig balansgång mellan att inte stressa upp sig inför livets krav och alla plikter som tränger sig på inför julen. I min familj har vi traditionell familjemiddag kring Lucia. För att alla vill träffas. Det kräver tid och förberedelser. Och mina 85-åriga föräldrar vill man gärna ge lite extra stöd och uppmärksamhet. Samtidigt som släktmiddagen i allmänhet framkallar en viruskris som sprider sig i alla läger.
Så ock detta år. Att ligga hemma sjuk ger INTE mer tid åt läsbehovet. Tvärtom. Virus korkar ihop min hjärna lika mycket som mina öronnäsahals. Han dock iår bli frisk lagom till Julafton.
Julafton råder i alla fall julefrid i min närmsta krets - sambo och dotter. Svensk julmat idag är ju till största delen färdigköpt. Skinkan är kokt och behöver bara griljeras. Prinskorven är färdig. Sillen ligger i glasburk. Och så några goda ostar. Mandariner och druvor.
Vi plockar en tallrik att äta till Kalle Anka, till vilket vi i talkör upprepar favoritreplikerna. Därefter stängs TV av ända fram till Karl Bertil Jonssons Julafton. Den är ett absolut måste under total julefrid. Tage Danielsson, den oslagbare. Även här kan vi i talkör läsa repliker - i detta fall Tages fullständigt suveräna formuleringar.
Detta är våra ritualer - det som håller vår inre krets samman. Läste för ett tag sedan att paket och överraskningar frisätter en särskild sorts lycko-kemikalier hos barn, en kemikalie som dock försvinner med åren, och att det är därför vi vuxna inte kan uppleva samma lyckorus.
Det verkar dock inte som om vi slutar att hoppas. Längtan efter magin i den glittrande granen och att glädja andra med gåvor.
Ting hör dock inte till vad vi lägger någon större vikt vid. Alltså visade sig årets julklappar främst innehålla choklad. Så mörk choklad som möjligt. Alla tre gav vi varandra choklad. Och så hade jag fått choklad via jobbet. Alltså dignade vardagsrumsbordet av ett överflöd av choklad.
Det fick mig att åter igen börja fundera över julritualer och myter. Vad handlar Julen om idag?
Myter förvandlas ju som bekant över tid. En levande myt följer med sin tid, vill förklara något i sin samtid.
En kunskap vi tycks ha svårt att ta till oss på rätt sätt är den andliga lagen om överflöd. Att våga lita på att det finns tillräckligt för alla att leva ett gott liv. I stället är många rädda att bli utan och roffar åt sig så mycket som möjligt. Den som har, försöker hamstra rikedom. Vilket gör balansen mycket ojämn människor emellan.
Frågan är - Hur många jular måste vi uppleva innan vi inser behovet av balans? Och skaffa oss tillit nog till att jorden räcker till alla sina invånare om vi bara fördelar allt rättvist?
Vi åt oss inte spysjuka på chokladen igår, trots att bordet dignade. Vi behövde inte slås om favoritbitar. Var och en har sina personliga favoriter. Och aldrig behöver man mer än lagom.
PS. Vi har plastgran, trots att doften av äkta vara mångfaldigar magin. Vad är väl ljuvligare än äkta dofter från naturen, inte minst gran. Jag har dock inte samvete till att låta en gran bli nerhuggen bara för mitt höga nöjes skull. Snittblommor är en sak. Men träd som tar så lång tid på sig at växa ...
Så ock detta år. Att ligga hemma sjuk ger INTE mer tid åt läsbehovet. Tvärtom. Virus korkar ihop min hjärna lika mycket som mina öronnäsahals. Han dock iår bli frisk lagom till Julafton.
Julafton råder i alla fall julefrid i min närmsta krets - sambo och dotter. Svensk julmat idag är ju till största delen färdigköpt. Skinkan är kokt och behöver bara griljeras. Prinskorven är färdig. Sillen ligger i glasburk. Och så några goda ostar. Mandariner och druvor.
Vi plockar en tallrik att äta till Kalle Anka, till vilket vi i talkör upprepar favoritreplikerna. Därefter stängs TV av ända fram till Karl Bertil Jonssons Julafton. Den är ett absolut måste under total julefrid. Tage Danielsson, den oslagbare. Även här kan vi i talkör läsa repliker - i detta fall Tages fullständigt suveräna formuleringar.
Detta är våra ritualer - det som håller vår inre krets samman. Läste för ett tag sedan att paket och överraskningar frisätter en särskild sorts lycko-kemikalier hos barn, en kemikalie som dock försvinner med åren, och att det är därför vi vuxna inte kan uppleva samma lyckorus.
Det verkar dock inte som om vi slutar att hoppas. Längtan efter magin i den glittrande granen och att glädja andra med gåvor.
Ting hör dock inte till vad vi lägger någon större vikt vid. Alltså visade sig årets julklappar främst innehålla choklad. Så mörk choklad som möjligt. Alla tre gav vi varandra choklad. Och så hade jag fått choklad via jobbet. Alltså dignade vardagsrumsbordet av ett överflöd av choklad.
Det fick mig att åter igen börja fundera över julritualer och myter. Vad handlar Julen om idag?
Myter förvandlas ju som bekant över tid. En levande myt följer med sin tid, vill förklara något i sin samtid.
En kunskap vi tycks ha svårt att ta till oss på rätt sätt är den andliga lagen om överflöd. Att våga lita på att det finns tillräckligt för alla att leva ett gott liv. I stället är många rädda att bli utan och roffar åt sig så mycket som möjligt. Den som har, försöker hamstra rikedom. Vilket gör balansen mycket ojämn människor emellan.
Frågan är - Hur många jular måste vi uppleva innan vi inser behovet av balans? Och skaffa oss tillit nog till att jorden räcker till alla sina invånare om vi bara fördelar allt rättvist?
Vi åt oss inte spysjuka på chokladen igår, trots att bordet dignade. Vi behövde inte slås om favoritbitar. Var och en har sina personliga favoriter. Och aldrig behöver man mer än lagom.
PS. Vi har plastgran, trots att doften av äkta vara mångfaldigar magin. Vad är väl ljuvligare än äkta dofter från naturen, inte minst gran. Jag har dock inte samvete till att låta en gran bli nerhuggen bara för mitt höga nöjes skull. Snittblommor är en sak. Men träd som tar så lång tid på sig at växa ...
2008-12-07
Filmatiseringen Mondo
Apropå Le Clezio - igårkväll gick på SVT2 en fransk film efter hans underbara novell Mondo. Jag läste den i början av 80-talet, och den har aldrig lämnat mig. Skön men smärtsam på samma gång. Den klarögde pojken, vid sidan av, utan familj, som aldrig fått gå i skolan, men har en stort emotionell intelligens. Samhället som vill ruta in allt efter regler och logik, förstår honom inte. Regler och känslor krockar...
Filmen är gjord 1996 och Tony Gatlif regisserade. Han som gjorde Latcho drom, och andra sköna filmer. Filmen fick fram poesin och känslan i novellen mycket bra. Men ingenstans i de tidningsnotiser jag hittat om filmen står det att den bygger på en novell av årets nobelpristagare.
Jag tycker dock att det är en viktig info, då filmlen är mycket trogen novellen.
Filmen är gjord 1996 och Tony Gatlif regisserade. Han som gjorde Latcho drom, och andra sköna filmer. Filmen fick fram poesin och känslan i novellen mycket bra. Men ingenstans i de tidningsnotiser jag hittat om filmen står det att den bygger på en novell av årets nobelpristagare.
Jag tycker dock att det är en viktig info, då filmlen är mycket trogen novellen.
2008-12-04
Söderhavets myter
Le Clézio berättar om den ofantliga Stilla oceanen, med en yta stor som 2/3 av planeten. "En världsdel som de första européerna färdades genom utan att se. Drömmarnas kontinent."
Stjärnhimlen var viktig. Inte minst för sjömän, lika i alla tider. De blev en karta att följa. Olika stjärnor fick mytologiska beteckningar - där likaväl som här hos oss. Deras traditionlla kunskap ger kraft än idag. Kunskap om växter, traditioner, sagor, drömmar, fantasier.
Det är sed att mannen betalar för att gifta sig, så binds hustruns familj genom avtal. Skiljer sig gör man inte. Ändå berättar Charlotte sitt livs historia för Le Clézio, om hur hon en dag fått nog, misshandlad av sin brutala svartsjuka make. Trots att familjerna medlade och maken lovade att bättra sig, fortsatte han att slå. Då lämnade hon honom och flyttade till sin mormors by med sina tre döttrar. En dramatiskt handling, för så 'gör man inte'. Många långa skamfyllda plågsamma år har gått. De är inte skilda, hon är inte förskjuten, men separationen blev till slut slutgiltig. Hon är inte bitter. Hon har fått en ny vän, och trots att de inte kan gifta sig, kan de besöka varandra och hon har funnit frid i sitt liv.
När Le Clézio hör allt detta undrar han ifall kvinnornas värld verkligen förändrats så mycket på ett par generationer, eller om det är de stora etnograferna själva som ett halvsekel tidigare glömde av att beakta "kvinnornas värld, med sexuellt våld, misshandel inom äktenskapet och svartsjuka? Att de förbisåg kvinnornas svårigheter att få sina rättigheter respekterade, vilket samhälle de än lever i?"
Nej, visst är det troligt att mycket misstolkats. Vi har ju så svårt att ta oss ur våra egna ramar.
Le Clézio berättar att på Raga råder växternas magi. Invånarna röjde mark för sina odlingar, men först måste de levande be andarna om lov att slå sig ner där och odla. Andarna är närvarande överallt i bergen, har boningar i djupa grottor, höga trädstammar, växtblad, hav, åvatten, ålar, snäckor osv. När kvinnornas bara fötter stampat jorden på dansgolvet och männen hängt svinkäkar över takbjälkarna, är jorden deras. Men inte som egendom för evigt. De har rätten att nyttja den, leva av den. De har fått jorden av de avlidnas andar för att fortsätta släktens historia. Jorden är en levande varelse ...
En av deras skapelsemyter går såhär: "I begynnelsen fanns varken män eller kvinnor. Öarnas invånare var av sten.... de hade aldrig mött kvinnor eller smakat kokt föda. De åt bara råa rötter... Bland dem levde den unga stenmänniskan Kooman. En dag på jakt mötte han Penoa, en strålande vacker kvinna och bjöd hem henne till modern. Men hon trivdes inte med deras råa rötter som föda. Hon gav sig iväg att hämta den mat som de riktiga människorna åt på andra sidan havet. ... jams, tarorötter, bananer, ... hon tände eld genom att gnida två träbitar mot varandra för att koka vilt i en jordugn ... alla ville smaka och tyckte att det var underbar mat. Då gifte sig Kooman och Penoa och någon tid efteråt föddes en första dotter, som fick namnet Nemei. Och alla levde i överflöd.
Överflöd. Synonym för paradiset kan man tänka. Ursprunget. Men allt spricker då dottern Nemeis får smäll för att hon kissar på farmodern kjol. Penoa blir rasande på stenmänniskorna, dyker ner i havet med sin dotter, till andra sidan havet, för att aldrig återvända.
Då slocknade elden och stenmänniskorna började leva som förr och äta kallt.
Men när många år förflutit steg Nemei åter upp ur havet, återvände till sin far och gifte sig med en av faderns söner. Då inleddes människosläktet som samtidigt tillhör hav och land och som lärt sig göra upp eld och äta mat kokt på heta stenar.
Öarna genomsyras av andlighet, ur naturen, en andlighet inte sprungen ur religion. "Hela ön är som ett tempel." Myterna är inte något som skiljer sig från verkligheten, de är en oupplöslig enhet. "Ordet kan få dem att springa fram vars om helst och när som helst som om begynnelsens kraft fortfarande vibrerade i stenar, träd och forsarnas vatten."
Jag får veta att söderhavskulturerna är bland de mest manschauvinistiska. Och kanske är det inte så underligt med tanke på att endast de mest våghalsiga människor kunnat ta sig i små kanoter över oceanen för att nå dessa öar. Och det var här bungy-jumps uppfanns. Kan man tänka sig något som kräver mer mod? Men hör här historien om kvinnans skapelse. Först skapade Gud mannen av lera, helt och hållet, och satte honom att leva i en stor trädgård vid havet. Men en dag kom en fladdermus flygande till honom, just som han tänker skjuta den, sätter den sig på hans pil. Mannen frågar:"Vem är du?" Fladdermusen svarar: "Jag är Taotae, Gud", varpå den förvandlades till en kvinna mannen ingick förbund med. Så inleddes människosläktet vars ättlingar vi alla är i dag."
Tänk efter vad det betyder! Det är kvinnan som är Skapargudinnan, först skapar hon mannen av lera och sedan stiger hon ner på jorden och förvandlar sig själv till kvinna för att ingå förbund med mannen. Gudinnan skapar människosläktet ur sig själv. Men det går oss nästan förbi, för mannen är huvudpersonen i historien och kvinnan/guden blir hans följeslagare och kompanjon. Och eftersom det är i form av en fladdermus så är det även en i raden av versioner av hur vår andliga sida, intuitionen, förkroppsligar sig i ett djur. Denna historia handlar nog inte främst om människosläktet utbredning, utan om människans behov av sin gudomliga, andliga sida. För hur skulle vi överleva utan vår intuition och våra instinkter?
Här en annan skapelsehistoria, mer manschauvinistisk?, kring Barkulkul. I begynnelsen då endast jorden med sin växtlighet fanns, växte det upp en kokospalm som gav en jättelik frukt innehållande Barkulkuls ande. Frukten spack upp och födde sex män, först Barkulkul. Kokokmjölken var deras modersmjölk. När de alla vuxit upp insåg Barkulkul en dag att ensamma skulle de bli gamla och dö utan några efterlevande. För att få leva vidare måste de själva skapa en ny annorlunda varelse. Först plockade de kastanjer, rostade dem på elden, skalade och åt dem. Plötsligt kastade Barkulkul en kastanj på sin femte bror och träffade hans penis. 'Brodern brast i gråt, försökte rycka loss frukten men den satt stadigt fast ocn när han slutligen fick bort den följde testiklarna med. Så förvandlades han till kvinna.'
Genast stötte de 'henne' ifrån sig. Det manliga är idealet. Olikheten gör att femte brodern inte längre får bo i samma hus, hon måste skyla sig med en kjol av bananblad och får ett nytt namn som betyder 'brusten kastanj': Sermorp (observera likheten med ett kvinnligt kön). Resten av historien visar hur de genast ordnar upp samhället. Central är måltiden. Männen vill äta och tänder en eld. De går till henne, men varför? Hon ska inte laga den tycks det. De säger till henne att de vill äta. Ett sorts samarbete startar. Något förbryllande för mig. De går till henne en och en, sända av Barkulkul. Den 1:e söker upp kvinnan och säger att de vill äta, varpå Sermorp kallar honom bror och ber honom hämta ved. Den 2:e går till henne för att hämta snäckor att skrapa maten med. Denne kallar hon far. Den 3:e ber om kål, hon kallar honom kusin och ger honom ett kålhuvud. Den 4:e ber om bambu för att koka födan, honom kallar hon farfar. När kålen är färdigkokt går 5:e mannen till kvinnan och ber om vatten. Sermorp säger: 'Ta vattnet, min son.' De häller saltvattnet över kålen och äter sin måltid. Detta är förvirrande, eller? 1 = bror, 2 = far, 3 = kusin, 4 = farfar, 5 = son, men den femte brodern är ju den förvandlade Sermorp. Och kvar är ännu Barkulkul, ledaren. Barkulkul går efter måltiden, sist av alla, till kvinnan och ber om vatten att tvätta sig i. Sermorp ser på honom och säger: 'Ta vatten, min käraste, min ande.' Alla inser att han är hennes älskade och att de bör gifta sig.
Så vad handlar detta om? Förutom mysteriet att sex män varav en man förvandlas till kvinna, fortsätter att vara sex män. Kvinnan visar dem hur mat lagas och namnger samtidigt männens positioner i förhållande till henne. Det är uppenbarligen kring henne de kommer att cirkla. Männen tänder sin egen eld och lagar sin egen mat, men tycks få hjälp och instruktioner av kvinnan. Alltså ändå inte så mansdominerat som det ursprungligen tycks. De klarar sig inte utan Kvinnan. Som i grund och botten inte är så olik mannen, förutom att hon saknar testiklar.
En annan version slutar rakt på sak, att sjätte brodern Barkulkul går till kvinnans hus och bestiger henne trots att hon försöker hindra honom. Hon gråter och jämrar sig, ropar på sin mor, tills de andra männen säger åt henne: Sluta gråta! Paret somnar. Hon har blivit hans hustru, blir gravid, föder en dotter, som gifts bort när hon blir stor och föder en dotter. Och denna dotterdotter giftes bort och kom att föda både söner och döttrar. Så befolkades ön.
"Och när en kvinna idag gifter sig med en man älskar de med varandra och kvinnan gråter inte. Det som först skedde sker aldrig mer och så har det fortsatt fram till idag."
Stjärnhimlen var viktig. Inte minst för sjömän, lika i alla tider. De blev en karta att följa. Olika stjärnor fick mytologiska beteckningar - där likaväl som här hos oss. Deras traditionlla kunskap ger kraft än idag. Kunskap om växter, traditioner, sagor, drömmar, fantasier.
Det är sed att mannen betalar för att gifta sig, så binds hustruns familj genom avtal. Skiljer sig gör man inte. Ändå berättar Charlotte sitt livs historia för Le Clézio, om hur hon en dag fått nog, misshandlad av sin brutala svartsjuka make. Trots att familjerna medlade och maken lovade att bättra sig, fortsatte han att slå. Då lämnade hon honom och flyttade till sin mormors by med sina tre döttrar. En dramatiskt handling, för så 'gör man inte'. Många långa skamfyllda plågsamma år har gått. De är inte skilda, hon är inte förskjuten, men separationen blev till slut slutgiltig. Hon är inte bitter. Hon har fått en ny vän, och trots att de inte kan gifta sig, kan de besöka varandra och hon har funnit frid i sitt liv.
När Le Clézio hör allt detta undrar han ifall kvinnornas värld verkligen förändrats så mycket på ett par generationer, eller om det är de stora etnograferna själva som ett halvsekel tidigare glömde av att beakta "kvinnornas värld, med sexuellt våld, misshandel inom äktenskapet och svartsjuka? Att de förbisåg kvinnornas svårigheter att få sina rättigheter respekterade, vilket samhälle de än lever i?"
Nej, visst är det troligt att mycket misstolkats. Vi har ju så svårt att ta oss ur våra egna ramar.
Le Clézio berättar att på Raga råder växternas magi. Invånarna röjde mark för sina odlingar, men först måste de levande be andarna om lov att slå sig ner där och odla. Andarna är närvarande överallt i bergen, har boningar i djupa grottor, höga trädstammar, växtblad, hav, åvatten, ålar, snäckor osv. När kvinnornas bara fötter stampat jorden på dansgolvet och männen hängt svinkäkar över takbjälkarna, är jorden deras. Men inte som egendom för evigt. De har rätten att nyttja den, leva av den. De har fått jorden av de avlidnas andar för att fortsätta släktens historia. Jorden är en levande varelse ...
En av deras skapelsemyter går såhär: "I begynnelsen fanns varken män eller kvinnor. Öarnas invånare var av sten.... de hade aldrig mött kvinnor eller smakat kokt föda. De åt bara råa rötter... Bland dem levde den unga stenmänniskan Kooman. En dag på jakt mötte han Penoa, en strålande vacker kvinna och bjöd hem henne till modern. Men hon trivdes inte med deras råa rötter som föda. Hon gav sig iväg att hämta den mat som de riktiga människorna åt på andra sidan havet. ... jams, tarorötter, bananer, ... hon tände eld genom att gnida två träbitar mot varandra för att koka vilt i en jordugn ... alla ville smaka och tyckte att det var underbar mat. Då gifte sig Kooman och Penoa och någon tid efteråt föddes en första dotter, som fick namnet Nemei. Och alla levde i överflöd.
Överflöd. Synonym för paradiset kan man tänka. Ursprunget. Men allt spricker då dottern Nemeis får smäll för att hon kissar på farmodern kjol. Penoa blir rasande på stenmänniskorna, dyker ner i havet med sin dotter, till andra sidan havet, för att aldrig återvända.
Då slocknade elden och stenmänniskorna började leva som förr och äta kallt.
Men när många år förflutit steg Nemei åter upp ur havet, återvände till sin far och gifte sig med en av faderns söner. Då inleddes människosläktet som samtidigt tillhör hav och land och som lärt sig göra upp eld och äta mat kokt på heta stenar.
Öarna genomsyras av andlighet, ur naturen, en andlighet inte sprungen ur religion. "Hela ön är som ett tempel." Myterna är inte något som skiljer sig från verkligheten, de är en oupplöslig enhet. "Ordet kan få dem att springa fram vars om helst och när som helst som om begynnelsens kraft fortfarande vibrerade i stenar, träd och forsarnas vatten."
Jag får veta att söderhavskulturerna är bland de mest manschauvinistiska. Och kanske är det inte så underligt med tanke på att endast de mest våghalsiga människor kunnat ta sig i små kanoter över oceanen för att nå dessa öar. Och det var här bungy-jumps uppfanns. Kan man tänka sig något som kräver mer mod? Men hör här historien om kvinnans skapelse. Först skapade Gud mannen av lera, helt och hållet, och satte honom att leva i en stor trädgård vid havet. Men en dag kom en fladdermus flygande till honom, just som han tänker skjuta den, sätter den sig på hans pil. Mannen frågar:"Vem är du?" Fladdermusen svarar: "Jag är Taotae, Gud", varpå den förvandlades till en kvinna mannen ingick förbund med. Så inleddes människosläktet vars ättlingar vi alla är i dag."
Tänk efter vad det betyder! Det är kvinnan som är Skapargudinnan, först skapar hon mannen av lera och sedan stiger hon ner på jorden och förvandlar sig själv till kvinna för att ingå förbund med mannen. Gudinnan skapar människosläktet ur sig själv. Men det går oss nästan förbi, för mannen är huvudpersonen i historien och kvinnan/guden blir hans följeslagare och kompanjon. Och eftersom det är i form av en fladdermus så är det även en i raden av versioner av hur vår andliga sida, intuitionen, förkroppsligar sig i ett djur. Denna historia handlar nog inte främst om människosläktet utbredning, utan om människans behov av sin gudomliga, andliga sida. För hur skulle vi överleva utan vår intuition och våra instinkter?
Här en annan skapelsehistoria, mer manschauvinistisk?, kring Barkulkul. I begynnelsen då endast jorden med sin växtlighet fanns, växte det upp en kokospalm som gav en jättelik frukt innehållande Barkulkuls ande. Frukten spack upp och födde sex män, först Barkulkul. Kokokmjölken var deras modersmjölk. När de alla vuxit upp insåg Barkulkul en dag att ensamma skulle de bli gamla och dö utan några efterlevande. För att få leva vidare måste de själva skapa en ny annorlunda varelse. Först plockade de kastanjer, rostade dem på elden, skalade och åt dem. Plötsligt kastade Barkulkul en kastanj på sin femte bror och träffade hans penis. 'Brodern brast i gråt, försökte rycka loss frukten men den satt stadigt fast ocn när han slutligen fick bort den följde testiklarna med. Så förvandlades han till kvinna.'
Genast stötte de 'henne' ifrån sig. Det manliga är idealet. Olikheten gör att femte brodern inte längre får bo i samma hus, hon måste skyla sig med en kjol av bananblad och får ett nytt namn som betyder 'brusten kastanj': Sermorp (observera likheten med ett kvinnligt kön). Resten av historien visar hur de genast ordnar upp samhället. Central är måltiden. Männen vill äta och tänder en eld. De går till henne, men varför? Hon ska inte laga den tycks det. De säger till henne att de vill äta. Ett sorts samarbete startar. Något förbryllande för mig. De går till henne en och en, sända av Barkulkul. Den 1:e söker upp kvinnan och säger att de vill äta, varpå Sermorp kallar honom bror och ber honom hämta ved. Den 2:e går till henne för att hämta snäckor att skrapa maten med. Denne kallar hon far. Den 3:e ber om kål, hon kallar honom kusin och ger honom ett kålhuvud. Den 4:e ber om bambu för att koka födan, honom kallar hon farfar. När kålen är färdigkokt går 5:e mannen till kvinnan och ber om vatten. Sermorp säger: 'Ta vattnet, min son.' De häller saltvattnet över kålen och äter sin måltid. Detta är förvirrande, eller? 1 = bror, 2 = far, 3 = kusin, 4 = farfar, 5 = son, men den femte brodern är ju den förvandlade Sermorp. Och kvar är ännu Barkulkul, ledaren. Barkulkul går efter måltiden, sist av alla, till kvinnan och ber om vatten att tvätta sig i. Sermorp ser på honom och säger: 'Ta vatten, min käraste, min ande.' Alla inser att han är hennes älskade och att de bör gifta sig.
Så vad handlar detta om? Förutom mysteriet att sex män varav en man förvandlas till kvinna, fortsätter att vara sex män. Kvinnan visar dem hur mat lagas och namnger samtidigt männens positioner i förhållande till henne. Det är uppenbarligen kring henne de kommer att cirkla. Männen tänder sin egen eld och lagar sin egen mat, men tycks få hjälp och instruktioner av kvinnan. Alltså ändå inte så mansdominerat som det ursprungligen tycks. De klarar sig inte utan Kvinnan. Som i grund och botten inte är så olik mannen, förutom att hon saknar testiklar.
En annan version slutar rakt på sak, att sjätte brodern Barkulkul går till kvinnans hus och bestiger henne trots att hon försöker hindra honom. Hon gråter och jämrar sig, ropar på sin mor, tills de andra männen säger åt henne: Sluta gråta! Paret somnar. Hon har blivit hans hustru, blir gravid, föder en dotter, som gifts bort när hon blir stor och föder en dotter. Och denna dotterdotter giftes bort och kom att föda både söner och döttrar. Så befolkades ön.
"Och när en kvinna idag gifter sig med en man älskar de med varandra och kvinnan gråter inte. Det som först skedde sker aldrig mer och så har det fortsatt fram till idag."
Raga av Le Clézio
Elizabeth Grate Bokförlag har på senare år gett ut några av Jean-Marie Gustave Le Clézios senaste böcker. Det är mjuka pärmar i danskt band (invikt flik för stadgans skull) men med en ypperlig papperskvalitet. En fröjd att hålla i handen och läsa. Så fort det tillkännagavs att Le Clézio tilldelats 2008 års nobelpris i litteratur, tog naturligtvis genast boklagret slut. Jag hade i bokhyllan, alltsedan tidigt 1980-tal, en av hans novellsamlingar: Mondo et autres histoires. Nu ville jag naturligtvis läsa något mer, gärna i en bra översättning. Den första jag fick tag i var Raga.
Raga : att nalkas den osynliga kontinenten, är en nätt liten bok, men med mycket brett innehåll. Le Clézio som själv känner sig hemma (via släktband) på ön Mauritius i Indiska oceanen, har rest till ett än större hav, Stilla oceanen, coh besökt Raga, en av de mindre öarna inom önationen Vanuatu (fd Nya Hebriderna).
Le Clézio förmedlar en total bild av nuet och det förflutna, genom att berätta vad han läst, människor han mött och pratat med, fakta, legender, men även genom att via inlevelse (fiktion) teckna bilder av hur det kan ha gått till när de första människorna i liten kanot gav sig ut på den vida oceanen och slutligen fann dessa små spridda öar. Han förmedlar deras egna myter och raserar kolonisatörernas falska bilder. Bokens innerlighet gräver sig djupt in i mig.
Han säger att detta är Äventyrets kontinent. Det som inte kan låsas in av gränser. Äventyret är en sinnebild för öarnas och havets folk. Äventyret uttytt som frihet. Tydligen har Oceaniens kulturer tolkats som den maximala machosamhället. Jag är inte alls inläst på området, men med tanke på förutsättningarna, det mod som äventyret att ta sig över havet i kanot måste ha inneburit, då är det begripligt.
Kvinnans öde som mor (före 1900-talet) har alltid hämmat möjligheterna till vådliga äventyr. För det krävdes familjegrupperingar. Men apropå 'äventyret', kynnet hos folket, berättar han om kvinnor från Tahiti och Melanesien 'som lite planlöst, utan färdkost, men med en okuvlig tro på sin lyckliga stjärna åker på fartygsdäck mellan öarna utan tanke på några gränser.'
En läsupplevelse som rekommenderas.
Raga : att nalkas den osynliga kontinenten, är en nätt liten bok, men med mycket brett innehåll. Le Clézio som själv känner sig hemma (via släktband) på ön Mauritius i Indiska oceanen, har rest till ett än större hav, Stilla oceanen, coh besökt Raga, en av de mindre öarna inom önationen Vanuatu (fd Nya Hebriderna).
Le Clézio förmedlar en total bild av nuet och det förflutna, genom att berätta vad han läst, människor han mött och pratat med, fakta, legender, men även genom att via inlevelse (fiktion) teckna bilder av hur det kan ha gått till när de första människorna i liten kanot gav sig ut på den vida oceanen och slutligen fann dessa små spridda öar. Han förmedlar deras egna myter och raserar kolonisatörernas falska bilder. Bokens innerlighet gräver sig djupt in i mig.
Han säger att detta är Äventyrets kontinent. Det som inte kan låsas in av gränser. Äventyret är en sinnebild för öarnas och havets folk. Äventyret uttytt som frihet. Tydligen har Oceaniens kulturer tolkats som den maximala machosamhället. Jag är inte alls inläst på området, men med tanke på förutsättningarna, det mod som äventyret att ta sig över havet i kanot måste ha inneburit, då är det begripligt.
Kvinnans öde som mor (före 1900-talet) har alltid hämmat möjligheterna till vådliga äventyr. För det krävdes familjegrupperingar. Men apropå 'äventyret', kynnet hos folket, berättar han om kvinnor från Tahiti och Melanesien 'som lite planlöst, utan färdkost, men med en okuvlig tro på sin lyckliga stjärna åker på fartygsdäck mellan öarna utan tanke på några gränser.'
En läsupplevelse som rekommenderas.
Planeten Gaia
Tänker du dig Jorden som en levande organism? Människor och djur är naturligtvis levande. Växter likaså. Träd är levande hur än långsamt de växer. Men hur är det med mineraler och metaller? Varje molekyl, oavsett om den sitter i hårda material, består huvudsakligen av tomrum. Och i det tomrummet snurrar elektroner omkring, alldeles levande.
Den bilden har jag haft i huvudet sedan jag var barn. Jag tänkte mig molekylen som ett planetsystem, med elektronerna snurrande som planeter runt sin sol, dvs kärnan av protoner och neutroner. Min slutledning sa mig att i så fall satt jag på en sådan elektron som snurrade runt en atomkärna, någonstans i något som är så enormt mycket större än jag. Kan vårt solsystem vara en cell i en jätte? Eller i ett världsträd?
Eller tänk att Jorden är själva huvudet på denna varelse. Den som tänker, men också lyssnar lika mycket utåt som inåt. På det huvudet är vi inte mer än löss. Nej, ännu mindre, ett virus.
Se jordklotet Gaia framför dig. Minns att vi pratar om västra och östra hemisfären, på samma sätt som vi talar om vänster och höger hjärnhalva. Länge, har vi betraktat 'Väst' som det kreativa, tekniska, logiskt vetenskapliga i tankekraften. Medan 'Öst' har varit det andligt intuitiva. Nu är det dags att få hjärnhalvorna att samarbeta, öppna kanalen som sammanbinder dem.
Känner du nu USA över ditt vänstra öra och Kina över ditt högra öra, då har du Afrika över hela bakre skallen ända ner i nacken där ryggraden möter upp. Vid södra Afrikas kuster åt våra ättlingar allt mer feta musslor, hjärnan fick energi nog att växa. Vi reste oss upp och gick mot norr.
Om du har Afrika så längs hela bakhuvudet, var hamnar då dina ögon? Jo, som Hawaiis öar. Hela ditt ansikte är naket och mjukt som Stilla oceanens böljande dyningar. Stort och öppet och nästan befriat från tankestress. Är då de spridda öarna i Söderhavet kanske som uppstickande tänder? Några på väg att döljas av den stigande havsnivån, drunknar i snålvattnet från den moderna människans girighet.
Jag har just läst ut Le Clézios senast tryckta bok i svensk översättning, Raga : att nalkas den osynliga kontinenten (2008). Här några citat från de sista sidorna:
"Samhällena på de stora kontinentalsocklarna har, trots sina 'uppenbarade' religioner och sina demokratiers så kallade allmängiltiga karaktär, vanskött sin uppgift och förnekat just de principer som de grundar sig på. Det har slaveriet, underkuvandet, koloniseringen och världskrigen lagt i dagen. /.../ De stora samhällenas misslyckande är sannolikt det största hotet i dagens värld."
" 'Havets spegel' som Joseph Conrad talade om, är öfolkens medvetande. Varken i grov sjö eller i lagunernas lugna vatten bevarar havet några individuella bilder. Det är den plats där allt kan uppebara sig, i varje ögonblick."
" De moderna staterna har försökt stänga in havets folk, precis som öknens nomader, i ett system av gränser. /... / När friheten på de ofantliga oceanerna har återställts, det vill säga det kommersiella, kulturella och politiska utbyte som alltför länge har legat nere, då börjar denna gamla kontinent, som var osynlig för att vi var blinda, att existera på nytt."
Den bilden har jag haft i huvudet sedan jag var barn. Jag tänkte mig molekylen som ett planetsystem, med elektronerna snurrande som planeter runt sin sol, dvs kärnan av protoner och neutroner. Min slutledning sa mig att i så fall satt jag på en sådan elektron som snurrade runt en atomkärna, någonstans i något som är så enormt mycket större än jag. Kan vårt solsystem vara en cell i en jätte? Eller i ett världsträd?
Eller tänk att Jorden är själva huvudet på denna varelse. Den som tänker, men också lyssnar lika mycket utåt som inåt. På det huvudet är vi inte mer än löss. Nej, ännu mindre, ett virus.
Se jordklotet Gaia framför dig. Minns att vi pratar om västra och östra hemisfären, på samma sätt som vi talar om vänster och höger hjärnhalva. Länge, har vi betraktat 'Väst' som det kreativa, tekniska, logiskt vetenskapliga i tankekraften. Medan 'Öst' har varit det andligt intuitiva. Nu är det dags att få hjärnhalvorna att samarbeta, öppna kanalen som sammanbinder dem.
Känner du nu USA över ditt vänstra öra och Kina över ditt högra öra, då har du Afrika över hela bakre skallen ända ner i nacken där ryggraden möter upp. Vid södra Afrikas kuster åt våra ättlingar allt mer feta musslor, hjärnan fick energi nog att växa. Vi reste oss upp och gick mot norr.
Om du har Afrika så längs hela bakhuvudet, var hamnar då dina ögon? Jo, som Hawaiis öar. Hela ditt ansikte är naket och mjukt som Stilla oceanens böljande dyningar. Stort och öppet och nästan befriat från tankestress. Är då de spridda öarna i Söderhavet kanske som uppstickande tänder? Några på väg att döljas av den stigande havsnivån, drunknar i snålvattnet från den moderna människans girighet.
Jag har just läst ut Le Clézios senast tryckta bok i svensk översättning, Raga : att nalkas den osynliga kontinenten (2008). Här några citat från de sista sidorna:
"Samhällena på de stora kontinentalsocklarna har, trots sina 'uppenbarade' religioner och sina demokratiers så kallade allmängiltiga karaktär, vanskött sin uppgift och förnekat just de principer som de grundar sig på. Det har slaveriet, underkuvandet, koloniseringen och världskrigen lagt i dagen. /.../ De stora samhällenas misslyckande är sannolikt det största hotet i dagens värld."
" 'Havets spegel' som Joseph Conrad talade om, är öfolkens medvetande. Varken i grov sjö eller i lagunernas lugna vatten bevarar havet några individuella bilder. Det är den plats där allt kan uppebara sig, i varje ögonblick."
" De moderna staterna har försökt stänga in havets folk, precis som öknens nomader, i ett system av gränser. /... / När friheten på de ofantliga oceanerna har återställts, det vill säga det kommersiella, kulturella och politiska utbyte som alltför länge har legat nere, då börjar denna gamla kontinent, som var osynlig för att vi var blinda, att existera på nytt."
2008-12-01
Bror & Syster i myterna
När myter vill beskriva skapelsen från urkaoset, så blir oundvikligen de första gudarna både syskon och makar. Tänker man för djupt på det, vaknar frågor kring incest.
Zoologiskt lär djur ha en inbygd instinkt som hindrar dem från att para sig syskon emellan. Det lär ha med lukten att göra. I boken Den mänskliga apans uppgång och fall, av Jared Diamond, har jag läst att människan präglas på liknande sätt. Vi förälskar oss inte, dras inte sexuellt, till de människor vi haft i vår omedelbara närhet under uppväxten (ca 10 år). Syskon är syskon, och barn på barnhem eller internatskolor upplever då varandra som syskon på samma sätt. Oavsett att man har olika föräldrar. Jag känner att samma sak kan gälla de man delat dagis och skolklass med.
När jag läst om Mesopotamien lärde jag mig att äkta makar kallar varann Bror och Syster, som ett bevis på ömhet och respekt. Tänker man efter så är det fullt logiskt. Man gifter sig och bildar en ny familj ihop. De har blivit som bror och syster. Visar den nya täta förbindelsen. Där talas det aldrig om giftermål mellan äkta syskon, vad jag vet.
Så varför blev det så i Egypten? Vet man att det verkligen är så och inte bara en misstolkning av texter? Så inläst är jag inte. Men om skapelsemyten stelnar till ett krav för legitimitet, då leder det väl till att människan bryter mot sitt naturliga arv. Om farao dessutom äktar en lång rad fruar, så kanske det inte heller hade någon större praktisk betydelse...
Kvinnans ställning var stark i Egypten, hon var friare än i resten av Mellanöstern. Vi har hört liknande saker om Etruskerna. Jag tolkar det därför som en äldre jordbrukskultur, med modern i centrum, med det jämlika äkta paret som styrande. I Egypten blev en farao legitimerad till makten, fick del av det gudomliga, endast genom att äkta gudinnan, sedermera gudinnans och gudens dotter. Släktskap via modern var viktigare än via fadern.
Zoologiskt lär djur ha en inbygd instinkt som hindrar dem från att para sig syskon emellan. Det lär ha med lukten att göra. I boken Den mänskliga apans uppgång och fall, av Jared Diamond, har jag läst att människan präglas på liknande sätt. Vi förälskar oss inte, dras inte sexuellt, till de människor vi haft i vår omedelbara närhet under uppväxten (ca 10 år). Syskon är syskon, och barn på barnhem eller internatskolor upplever då varandra som syskon på samma sätt. Oavsett att man har olika föräldrar. Jag känner att samma sak kan gälla de man delat dagis och skolklass med.
När jag läst om Mesopotamien lärde jag mig att äkta makar kallar varann Bror och Syster, som ett bevis på ömhet och respekt. Tänker man efter så är det fullt logiskt. Man gifter sig och bildar en ny familj ihop. De har blivit som bror och syster. Visar den nya täta förbindelsen. Där talas det aldrig om giftermål mellan äkta syskon, vad jag vet.
Så varför blev det så i Egypten? Vet man att det verkligen är så och inte bara en misstolkning av texter? Så inläst är jag inte. Men om skapelsemyten stelnar till ett krav för legitimitet, då leder det väl till att människan bryter mot sitt naturliga arv. Om farao dessutom äktar en lång rad fruar, så kanske det inte heller hade någon större praktisk betydelse...
Kvinnans ställning var stark i Egypten, hon var friare än i resten av Mellanöstern. Vi har hört liknande saker om Etruskerna. Jag tolkar det därför som en äldre jordbrukskultur, med modern i centrum, med det jämlika äkta paret som styrande. I Egypten blev en farao legitimerad till makten, fick del av det gudomliga, endast genom att äkta gudinnan, sedermera gudinnans och gudens dotter. Släktskap via modern var viktigare än via fadern.
Forntid & Egypten
November försvann med stormsteg. Mörkt och rått, några få dagar upplyst av snö, som sedan moddade till sig och försvann. Två dagar hann jag se min nya balkongbelysning (små lampor i fejkad grangirlang) visa sig i hela sin glans, inbäddad i snö, så lamporna lyste som i snölyktor. Utan snö är intrycket inte lika förtrollande.
Jag har inte varit sysslolös, även om privata plikter har tagit överhand. Ibland har jag piggat upp mig med inspirerande sköna trädgårdsbilder - bl a i Hannu Sarenströms bok Rimfrost och Trädgårdsdrömmar. Hannu visar sig vara en totalt ohämmad odlare och skaparsjäl. Jag känner igen önskan att 'äga alla vackra växter'. Överdåd som tvingar växterna att trängas. Den helt bedårande växtkraften.
I övrigt har jag trasslat in mig i olika böcker kring forntid och mytologi, som en fortsättning på min läsning av det babyloniska skapelseeposet Enuma elish. Alla böcker är mycket läsvärda, önskar bara att jag kunde ta en sak i taget.
Den internationella Mytserien fick denna november två nya utgåvor. En av dem ligger nu på mitt sängbord. Binu och den stora muren av Su Tong. Han som skrev novellen som blev till filmen Den röda lyktan. Jag hade fått för mig att Su Tong var kvinna. Jag skäms, så lite begriper jag mig på kinesiska namn. Men är alltså en av Kinas mest berömda manliga författare just nu. Och boken Binu är absolut en pärla.
Jag behövde en ny pocketbok till bussresorna. Är ju inne på forntiden nu och såg att det i vår bokhylla fanns serie böcker kring Farao Ramses II. Min sambo, som sällan har samma boksmak som jag, ansåg att de var spännande äventyr. Nu har jag läst första boken i serien (från 1995) av franske författaren Christian Jacq: Ramses : ljusets son. Serien lär ha varit uppskattad på sin tid, men tyvärr finner jag den träig. Tror inte att det är översättningsproblem.
Ämnet intresserar mig mycket, därför blir jag så besviken. Ett gammalt avskalat ämne, som kunde ha framstälts mytiskt, har så många möjliga synvinklar. Men jag sitter och är tacksam för att boken främst består av dialog, skå det blir lite lättare att ta sig igenom den. Däremellan är beskrivningarna så oengagerade att jag känner det som en skolelevs sammanfattningar ur en faktabok om egyptisk kultur.
Hade jag inte redan läst en lång rad böcker om Egyptens forntid, skulle inga intressanta bilder ha skapats i mitt inre. Nej, vill man ha en levande, rikhaltig bild av Egypten vid den här tiden kan man leta fram Sinue, egyptiern av Mika Waltari (1945). En tegelsten, men oj så levande och fascinerande. Han rör sig dessutom runt hela den tidens Mellanöstern och ger alla olika kulturer röst, och ofta roande vanvördigt, men därigenom känns allt trovärdigt och fantasifullt på samma gång.
Lite road kan jag dock bli även av Christian Jacqs referenser till mer eller mindre historiska personer. Jag tycker om idén att bygga samman olika litterära arv. Därför roar det mig att greker, med Menelaos och 'sköna Helena' kommer seglande på trasiga skepp efter att ha besegrat Troja. Med sig har de poeten Homeros, som just jobbar på Iliaden, en berättelse om kriget. -- Upplägget blir för mig en roande skröna. Om Homeros fanns, så sammanställde han inte texten förrän minst 400 år senare, efter ett muntligt mytiskt berättararv.
Hypotetiskt kan tiden stämma. Visserligen är kronologin alltid osäker. Olika böcker säger olika, allteftersom vetenskapsmännen ändrar sig. Men Ramses II regerade någon gång ca 1300-1230 f Kr. Arkeologisk fynd efter en stad som kan ha varit Troja, Ilion, verkar ha brandskattats ca 1200 f Kr. Enligt en rad olika källor härjade sjöfolk i Medelhavet från ca 1200 f Kr. En vida spridd teori pratar om filistéerna bosatta vid Levantens kust, som indoeuropeiska invandrare och sjöfolk. Enligt Egyptiska källor hejdades dessa av farao Ramses III, ca 1186 f Kr. Dessa omtalas dessutom som Egyptiska legosoldater.
Alltså fel Ramses, 100 år för tidigt ... eller så är detta bara upptakten. En av Ramses vänner är hebréen Moses, som tycks ha arkitektoniska intressen. Är det Ramses som är farao i alla filmer om Moses? Jag hittar i NE att det är Ramses II:s son och efterträdare Merenptah blivit känd som 'Exodus-faraonen'. Tydligen finns en inskription på en segerstele från hans regering som första gången tar upp namnet Israel. I alla fall tvingades han försvara sig mot libyer och sjöfolken. Han drunknade dock inte i Röda havet, eftersom man funnit hans mumie i Konungarnas dal.
Men tyvärr är Jacqs beskrivningar oengagerade för mig. Karaktärerna platta. En myt kan ha en platt karaktär som arketyp. Men denna bok vill vara realistisk roman, då bör personerna vara psykologiskt trovärdiga. Men för mig lever de inte. Deras handlinger tycks mig inte motiverade. Författaren bara talar om för mig, det ena elelr andra, på ett mycket förvirrat sätt. Den inre monologen är så kluven och otydlig att det blir en ohelig allians mellan en konstaterande berättare och vad som skulle kunna vara karaktärens tankar. Mycket splittrande.
Jacq försöker mitt i detta 'kvasirealistiska' ändå få oss att tro på faraonernas andliga upplevelser av gudastatyer och andliga bevekelsegrunder för sitt handlande, utan att förmå uppamma en psykologiskt trovärdig inramning av dem. Jag skrynklar ihop pannan och förstår inte. Jag undrar också om Jacq förstår det andliga? Eller tror han att 'Då trodde de ungefär så här, men nu i den vetenskapliga eran kan vi inte längre förstå detta, du måste bara ta mina ord som de står där ...' Vilket jag alltså inte kan.
Istället: läs Karen Armstrongs Myternas historia.
Jag har inte varit sysslolös, även om privata plikter har tagit överhand. Ibland har jag piggat upp mig med inspirerande sköna trädgårdsbilder - bl a i Hannu Sarenströms bok Rimfrost och Trädgårdsdrömmar. Hannu visar sig vara en totalt ohämmad odlare och skaparsjäl. Jag känner igen önskan att 'äga alla vackra växter'. Överdåd som tvingar växterna att trängas. Den helt bedårande växtkraften.
I övrigt har jag trasslat in mig i olika böcker kring forntid och mytologi, som en fortsättning på min läsning av det babyloniska skapelseeposet Enuma elish. Alla böcker är mycket läsvärda, önskar bara att jag kunde ta en sak i taget.
Den internationella Mytserien fick denna november två nya utgåvor. En av dem ligger nu på mitt sängbord. Binu och den stora muren av Su Tong. Han som skrev novellen som blev till filmen Den röda lyktan. Jag hade fått för mig att Su Tong var kvinna. Jag skäms, så lite begriper jag mig på kinesiska namn. Men är alltså en av Kinas mest berömda manliga författare just nu. Och boken Binu är absolut en pärla.
Jag behövde en ny pocketbok till bussresorna. Är ju inne på forntiden nu och såg att det i vår bokhylla fanns serie böcker kring Farao Ramses II. Min sambo, som sällan har samma boksmak som jag, ansåg att de var spännande äventyr. Nu har jag läst första boken i serien (från 1995) av franske författaren Christian Jacq: Ramses : ljusets son. Serien lär ha varit uppskattad på sin tid, men tyvärr finner jag den träig. Tror inte att det är översättningsproblem.
Ämnet intresserar mig mycket, därför blir jag så besviken. Ett gammalt avskalat ämne, som kunde ha framstälts mytiskt, har så många möjliga synvinklar. Men jag sitter och är tacksam för att boken främst består av dialog, skå det blir lite lättare att ta sig igenom den. Däremellan är beskrivningarna så oengagerade att jag känner det som en skolelevs sammanfattningar ur en faktabok om egyptisk kultur.
Hade jag inte redan läst en lång rad böcker om Egyptens forntid, skulle inga intressanta bilder ha skapats i mitt inre. Nej, vill man ha en levande, rikhaltig bild av Egypten vid den här tiden kan man leta fram Sinue, egyptiern av Mika Waltari (1945). En tegelsten, men oj så levande och fascinerande. Han rör sig dessutom runt hela den tidens Mellanöstern och ger alla olika kulturer röst, och ofta roande vanvördigt, men därigenom känns allt trovärdigt och fantasifullt på samma gång.
Lite road kan jag dock bli även av Christian Jacqs referenser till mer eller mindre historiska personer. Jag tycker om idén att bygga samman olika litterära arv. Därför roar det mig att greker, med Menelaos och 'sköna Helena' kommer seglande på trasiga skepp efter att ha besegrat Troja. Med sig har de poeten Homeros, som just jobbar på Iliaden, en berättelse om kriget. -- Upplägget blir för mig en roande skröna. Om Homeros fanns, så sammanställde han inte texten förrän minst 400 år senare, efter ett muntligt mytiskt berättararv.
Hypotetiskt kan tiden stämma. Visserligen är kronologin alltid osäker. Olika böcker säger olika, allteftersom vetenskapsmännen ändrar sig. Men Ramses II regerade någon gång ca 1300-1230 f Kr. Arkeologisk fynd efter en stad som kan ha varit Troja, Ilion, verkar ha brandskattats ca 1200 f Kr. Enligt en rad olika källor härjade sjöfolk i Medelhavet från ca 1200 f Kr. En vida spridd teori pratar om filistéerna bosatta vid Levantens kust, som indoeuropeiska invandrare och sjöfolk. Enligt Egyptiska källor hejdades dessa av farao Ramses III, ca 1186 f Kr. Dessa omtalas dessutom som Egyptiska legosoldater.
Alltså fel Ramses, 100 år för tidigt ... eller så är detta bara upptakten. En av Ramses vänner är hebréen Moses, som tycks ha arkitektoniska intressen. Är det Ramses som är farao i alla filmer om Moses? Jag hittar i NE att det är Ramses II:s son och efterträdare Merenptah blivit känd som 'Exodus-faraonen'. Tydligen finns en inskription på en segerstele från hans regering som första gången tar upp namnet Israel. I alla fall tvingades han försvara sig mot libyer och sjöfolken. Han drunknade dock inte i Röda havet, eftersom man funnit hans mumie i Konungarnas dal.
Men tyvärr är Jacqs beskrivningar oengagerade för mig. Karaktärerna platta. En myt kan ha en platt karaktär som arketyp. Men denna bok vill vara realistisk roman, då bör personerna vara psykologiskt trovärdiga. Men för mig lever de inte. Deras handlinger tycks mig inte motiverade. Författaren bara talar om för mig, det ena elelr andra, på ett mycket förvirrat sätt. Den inre monologen är så kluven och otydlig att det blir en ohelig allians mellan en konstaterande berättare och vad som skulle kunna vara karaktärens tankar. Mycket splittrande.
Jacq försöker mitt i detta 'kvasirealistiska' ändå få oss att tro på faraonernas andliga upplevelser av gudastatyer och andliga bevekelsegrunder för sitt handlande, utan att förmå uppamma en psykologiskt trovärdig inramning av dem. Jag skrynklar ihop pannan och förstår inte. Jag undrar också om Jacq förstår det andliga? Eller tror han att 'Då trodde de ungefär så här, men nu i den vetenskapliga eran kan vi inte längre förstå detta, du måste bara ta mina ord som de står där ...' Vilket jag alltså inte kan.
Istället: läs Karen Armstrongs Myternas historia.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
