2009-11-30

Summering November

Kurserna har pågått mycket intensivt. Ingen tid för fri läsning, inte ens på bussen. Och inga hela böcker. Analystentan gick över förväntan. Vi analyserade HC Andersens saga Skuggan. Vilket först kändes hopplöst. Är inte svag för HC Andersen, för mycket melankoli kanske. Föredrar folkssagor, framför konstsagor. Skuggan passar inte för barn. Huvudpersonen blir helt kallt halshuggen på slutet. Däremot finns det flera möjliga tolkningar för vuxna. Jag tog upp flera, bl a psykologisk syn och även en gnutta Platon på slutet. Uppskattades av läraren.

På Elin Wägner-kursen var det min tur att göra gruppens stora sammanfattning, och det blev snärjigt som sjutton. Trots att jag är mycket imponerad över alla hennes böcker, ska det bli skönt att bara ha en kurs att följa från 22 december. Senaste arbetsområdet gällde 'Det kvinnliga arvet' och innehöll inga romaner alls, utan först var det en slags historiebok Tusen år i Småland, som jag som historieintresserad blev mycket förtjust i. Och så var det biografin över Selma Lagerlöf. Eftersom den senare är tjock i två band, koncentrerade vi oss främst på Gösta Berlings Saga, den sprudlande skrivlusten, och Första världskriget-åren, då skrivkrampen låg som en rävsax över henne. Vi skulle jämföra Wägners analys av Gösta Berlings saga, med en annan feministisk litteraturvetares analys, Lisbeth Larsson. Mycket intressant. Jag riskerade dock hela tiden att halka in i Selma Lagerlöf, det är så lätt att dras in i den mäktiga romanen, än att distansera sig och jämföra analyserna. Båda var i alla fall överens om att det är majorskan som är huvudpersonen, den runt vilken hela historia kretsar. Det finns ett mor-dotter tema som är mycket starkt och upprepas i många varianter.

Lite betänksam blev jag över den oerhört självbiografiskt centrerade analysen. Allt var taget ur hennes liv. Men det var väl så på den tiden. Även Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders biografi över Elin Wägner är maximalt centrerat på författaren, allt skall tolkas som kalkeringar ur författarens liv. Jag är inte sen att hänvisa till att författande alltid beroende av en författares erfarenheter. Men det finns ingen anledning att ta ifrån författaren det konstnärliga. Erfarenheter handlar inte bara om det direkta egna livet, utan lika mycket om läsning och funderingar kring den skapande processen.

En mycket intressant detalj rör dock Wägners långa utläggning kring vem som möjligen kunde vara förebild för majorskan på Ekeby. Och berättar där om en 'lagmanska' som var en livs levande 'woman in the attic', som vi säger idag. Mannen förklarade henne galen och förpassade henne till övervåningen, där han lät henne sitta inlåst i 15 år. Medan han själv gifte om sig med en 16-årig flicka, släkting till henne. Helt sjukt. När han dog, klev hon dock ner och tog tillbaka makten, drev den bruksrörelse de ägde på egen hand i 16 år. Mer galen än så var hon inte. Unga frun försvann spårlöst - det äktenskapet var ju aldrig legitimt.

Parallellt med detta har den litteraturhistoriska kursen inletts, som följer på den rena analyskursen. Där vi börjar med Bibeln och Homeros och skall gå fram t.o.m. Renässans och Barock. Eftersom Elin Wägner tagit så mycket tid de senaste tre veckorna känner jag mig oerhört splittrad där. Inte minst för att vi där mest läst bitar ur antologier. Det var läsning på egen hand. Litteraturlistan är mycket diger och innehåller också mycket intressant av kvinnliga författare som det tidigare inte talats så mycket om - som en balans och motbild. Dock verkar dessa ändå bortsållade i själva kursen. Läraren gör ett 'urval' och vi hinner inte allt. Så det är bar att inse. Det blir att stressa igenom kursen och sedan får jag börja från början och ta med alla sidoverk, och läsa allt som valts bort - på egen hand.

Grupparbetet gällde dock åter det grekiska dramat. Aischylos Agamemnon, 458 f kr, som känns så gammal och där tekniken lutar sig nästan enbart på en skådespelare i taget i dialog med körledaren. Kören är mycket dominant. Lite svårt att känna in sig i. Att jämföra med Euripides Medea, 431 f Kr, 27 år som känns som 70 år i skillnad. I Medea har kören degraderas till någon sorts stämningsmätare, uttryckande medkänsla, inte spela med och ifrågasätta som i Agamemnon. Misogyna är dom båda två, men det hörde ju till tiden, dock visar de viktiga kvinnorollerna att det måste ha funnits en kvinnopublik att tala till. Medea vann dock inte dramatävlingen på sin tid, 431. Den var antagligen inte politiskt korrekt nog.

Agamemnon visar vad som händer det dygn den grekiska härföraren återvänder från Trojanska kriget. Han mördas av sin fru, som gått och grunnat på sin hämnds, vid avresan till Troja hade han offrat deras dotter till gudarna för att få krigslycka. Minst sagt bestialiskt, lika bestialiskt mördad blir han. Vi har också läst utdrag ur Iliaden och där framkommer att konflikten till stor del ligger mellan Hjältekrigaren Akilles och Agamemnon, den girige, självisk, late, vilket Akilles föraktar. Just igår kväll visade de Hollywood rullen Troja, som bygger just på Iliaden, men här visar man både inledning och avslutningen med trojanska hästen, trots att det inte är med i Iliaden, där detta var underförstått, något man inte behövde berätta eftersom det var allmängods. Dock måste moderna tittare få förklaingarna. Allt stämde naturligtvis inte. I Iliaden får man återblickar på de 10 åren av krig. I filmen kännes hela förloppet inte som mer än en vecka. Exempelvis är Hectors lille son lika liten baby hela tiden.

En annan lustighet gäller att jag idag fick hem en Shakespeare-bok jag beställt från Atlantis. Den ingår i de gamla vackra Atlantis väljer ur världslitteraturen, de med turkos-marmorerade pärmar. Denna från 1985, men som ny. Varför jag beställde den särskilt var för att den innehåller en Shakespeare-pjäs jag aldrig tidigare hört talas om: Troilus och Cressida. Det låter ju som ett antikt tema, men hur visste jag inte. Den visar sig behandla trojaner och akajer från Iliaden. Alla kända, plus några tillägg. Man påstår att den kanske blivit bortglömd just för att man inte riktigt vet om den är en tragedi, eller snudd på komedi. Det blir spännande ...

I alla fall lär det vara lika mycket fredsförespråkande, krigsmotstånd, som Homeros Iliaden. Trots att han tvingades lägga in mängder av krigsscener, eftersom det var det som publiken ville höra. Apropå så har jag även fått tag på Sven Delblancs Homerisk hemkomst. Som behandlar just hans läsning av Iliaden. Mycket uppfriskande.

2009-11-10

diverse snabbläsning

Förra veckan stressade jag med sluttentamen i analyskursen. Då är det som vanligt mina bussresor till och från jobbet som tjänstgör som andningshål. Kriteriet är då 'lättläst', slippa analysera medvetet.

Först en närapå självbiografisk roman av Lotta Thell, Utan en tanke. Köpte den när jag läst om bristande pedagogik för unga missbrukare på Hasselakollektiven. I synnerhet hur sexistiskt nedtryckta unga kvinnor blev. En bok tung att läsa, väckte en klaustrofobisk lägerkänsla. Och jag frågar mig liksom Primo Levi, som satt i naziläger: Vad är en människa?

Vill man bryta ner en människas självförtroende? Tvingas sudda ut sig själv, inte få tid till egna intressen. Hur ska man då bygga upp en människa att klara sig utanför kollektivet? En känsla av mening saknas. Vad lever man för? Önskningar för framtiden? Allt sånt är utsuddat.

Jag hade även del två, I skuggan av värmen, samma huvudperson men sju år senare. Efter att ha slutat knarka några år, hunnit skaffa sig hund och jobb som väktare, satte dock är mobbning igång där, så då krackerlerade orken att leva, och heroin blev åter 'lösningen'.

Huvudpersonen hittar i alla fall kärlek, även om hon inte vågar tro på det. Hon vill sluta knarka för att få behålla relationen, men orkar inte riktig. En mycket suggestiv roman, om ångestkänslorna kring denna konflikt att älska en man - dessutom polis - som först inte förstår att hon har problem, försöka dölja sina knarksnedsteg ... om och om igen. Oerhört känslosamt och suggestivt, vill inte sluta läsa. Ända tills slutet, när polisen som målats upp som ofelbar, känslosam, förstående, 'dröm-mannen', när han blir så besviken att han slår henne blodig.

Där försvann all min sympati. Allt som känts äkta, kändes inte längre äkta. Den fantastiske mannen kändes inte längre trovärdig. De två böckerna var bra och intressanta, med följande delar vill jag inte läsa. Jag har förlorat förtroendet för äktheten. Att han spöade upp henne och hon säger 'det är okej, nu är vi kvitt' ... nej, den lösningen duger inte för mig. Så ska inte en polis göra. Det är något lurt. Han har tydligen själv problem, men de har inte kommit fram i boken.

Den här typen av romaner handlar mest om att få uttrycka sig själv, sin situation, få utlopp för upplevelser, och säkert finns det en igenkänningsfaktor som är viktig för andra läsare.

Annat jag läst - inte på bussen, utan som insomning - är några av Jane Austens ungdoms-försök. Litteraturvetaren Vivi Edström gav iår ut en bok om Jane Austen och jag kombinerar den njutningsfulla läsninen av den boken, i små stycken, med omläsning av Jane Austens samlade verk (de tål att läsas många gånger). Hennes anteckningsböcker från ungdomen finns utgivna i tre böcker, varav en på svenska: Kärlek och vänskap och andra tidiga verk.

Titelverket Kärlek och vänskap skrev hon som 14-åring, liksom strax därefter Lesley Castle och den är hejdlöst burlesk. Hon frossar i burlesk ironi, där folk tänker och talar och beter sig tvärt emot vad all konvenans säger. Fullständigt hejdlöst och därför roligt.

Hon har också skrivit sin egen Engelsk Historia, lika hejdlös den. Hon går igenom de engelska regenterna från Henrik IV till Karl I, helt ohistorisk skvallerkrönika, maximalt subjektiv, älskar Maria Stuart och hatar därför Elizabeth I osv.

I följande lösrykta 'brev' (det mesta är skrivet i brevform) märks det att hon blir äldre, 16-17 år, och därmed också mer 'nyanserad', så pass att jag som inte känner mig hemma i tiden, har lite svårare att förstå det roliga. Däremot finner jag nöje i att känna igen en rad namn, t ex Musgrove, som kommer att dyka upp i hennes senare romaner. Säkert uppfanns hennes fantasivärld, säkert i samtal med syster Cassandra, ungefär som syskonen Brontë hade sina världar att leka kring. Att spinna vidare på inför framtiden. En begynnande människokännedom. Iakttagandet av hur människor reagerar och interagerar. Inklusive allt ologiskt ...

Dialogen fortsätter - Elin Wägner (1932)

1932 var det åter dags för Elin Wägner att skriva en politisk tendensroman. Drygt 10 år hade gått sedan kvinnorna fått rösträtt i Sverige, och efter det tycktes de flesta somna om. Romanens titel signalerar klart och tydligt att hon vill att dialogen mellan män och kvinnor måste få fortsätta. Det är inte tid att soman om.
Som så ofta i Wägners romaner är det ett myller av karaktärer, som stiger fram levande, och representerar olika synsätt. Och därför så mycket svårare att försöka fånga på några få rader. Birgitta Wistrand skrev i Elin Wägner i 1920-talet (2006) att hennes huvudtema, som så ofta, är tre K: Kvinnor - Kärlek - Krig. Kvinnors situation naturligtvis. Kärleken är kvinnans förhållande till männen, dialogen könen emellan. Och tyvärr tvingades hon leva sitt liv under båda de två stora världskrigen. Redan nu 1932 känner hon hotet. Hon känner hur Hitler rustar.
Hon har också läst en rad böcker som funnit spår av modergudinnor och ev. matriarkat i tidigare kulturer. Detta intresserar och inspirerar till nya hypoteser, nya möjliga ämnen för dialog. Gunilla Domellöf målar i Mätt med främmande mått (2001) också upp tre teman, men här schematiskt kring Madonnan/modersrollen, och hur detta framställs i romanen ur tre synvinklar, från Faderns - Moderns - Dotterns synvinkel.
Det är alltså en triad, liknande Demeter och Kore, där Kore lever vinterhalvåret i underjorden hos Hades, men sommarhalvåret hos sin moder Demeter. Alltså till skillnad från Fader - Sonen - & den Helige Ande - som raderat ut den kvinnliga livsprincipen helt.
I romanen finns patriarker, bl a en präst, som vill förandliga kärleken, och vill att kvinnan skall vara som jungfru maria, orörd. Han ser sin egen hustru som ett barn, hon är inte jämlik, och han har svårt att se hennes förmåga. Samma beteende har bankdirektören. När hans hustru lämnar honom för att han inte tillerkänner henne modersrollen för de gemensamma barnen, då skaffar han genast en ny lydig dockhustru.
Modern, som brutit sig loss, skapar en egen handelsträdgård. Efter en hård strid med tistlar har hon lyckats skapa ett frodigt paradis, som hon kan leva på.

Mängder av olika teman finns invävda, kvinnors strävan att motsätta sig krigsrustningar. Modern har av en händelse hamnat i riksdagen (efterträdare till en riksdagsman som värvat henne till sin vallista, mest för att vinna kvinnoröster - men så dör han av hjärtslag), i samma riksdag som hennes man sitter och undrar hur dumma de varit som låtit kvinnorna få rösträtt, om de bafa hållit emot skulle den modenycken ha blåst förbi ...

En mycket känd scen gäller ett landstingsutskott som skall planera förlossningsvården i det nya 'folkhemmet'. Lokala barnmorskor rationaliseras bort, stora sjukhus efter statistiska tabeller. Medan en kvinnlig kommission som bett att få samarbeta och komma med förslag, får sitta i väntrummet under hela planeringen, för at sedan bara tacka och ta emot deras 'eleganta' förslag. Ingenting är som kvinnan, modern, själv önskar att det vore.

Att kvinnor inte vill föda barn eller tvingas abortera foster illegalt (båda delarna av ekonomiska skäl) likställs med kvinnlig krigföring - kvinnan vill inte föda soldater, söner som bara tas ifrån henne. Inte heller har hon ekonomisk möjlighet. Detta är de nya döttrarna, Kore som går ner i underjorden när krigets kyliga höstvindar hotar. Liksom Artemis, jägargudinnan, Apollons tvillingsyster som bär pil och båge. Hon är redo för strid. Den kärleksvägrande Lysistrate finns som en hägring, men inte stark ... kärleken finns där, mellan Märta Cronberger (Artemis) och konstnären Johan Hallinder, den feministiskt påverkade mannen, som vill att kvinnorna skall ställa krav på männen, för att hindra kriget. Det är som om tanken på Lysistrate finns mer undermedvetet hos mannen, än hos kvinnan.

Romanen är bred - där finns mycket att svälja. Och jag tycker om den. Den är sprängfylld av symboler, inte misnt blomstersymbolik. Den kommer att tåla många omläsningar.

2009-10-30

Epikanalys - Mörkrets Hjärta

Sista steget i analyserandets trestegsraket gällde Epik, dvs berättande text. Ursprunglingen skrevs all epik på vers, orimmat, t ex som hexameter. Men numera menar man främst romaner och noveller när man talar om epik.

Som analysobjekt skulle vi ta Joseph Conrads Heart of Darkness (Mörkrets hjärta). Haha! Något mer sönderanalyserat finns väl inte. Eller så kan man se det som att det finns hur många möjliga vinklingar som helst. Och det är väl det som är det intressanta. Just det är ju kriteriet för en 'modern' text, det arketypiskt moderna - mångfalden av tolkningsmöjligheter.

I Sverige kallas den kortroman, i andra länder ofta långnovell. Den är på ca 100 sidor, så det är ett gränsfall åt båda hållen. Den skrevs 1899 och publicerades först i tre delar i en populär tidskrift, vanlig i alla britternas kolonier. 1902 gavs den ut i bokform.

Jag har läst den flera gånger, på egen hand och inom universitetskurser (Engelska och Litteratur). Den är ett måste. Ändå känns den alltid flyktig. TS Eliot inleder sin dikt The Waste Land med ett citat ur den, 'Mistah Kurtz - he dead' . Jag läste Olof Lagercrantz Resa med Mörkrets hjärta, någon gång i början av 1990-talet. En mycket intressant läsning, men inte fick jag något slutgiltigt grepp om den för det. I den vevan gav Sven Lindkvist ut Utrota varenda djävel! en bok om imperialistisk rasism, mycket bra, men fasansfull. Dess titel är också hämtad ur Mörkrets hjärta.

I vår kurs nu skulle vi analysera den, tre och tre i grupp. Vilket inte gjorde saken lättare, eftersom det finns så många möjliga tolkningar. Här ger jag ingen heltäckande tolkning, men vill notera vad jag upptäckte som 'nytt' den här gången. Typiskt för en sån här text att man alltid upptäcker nya saker.
Eftersom jag nu lärt mig att titta lite närmare på formen, inte bara kontext och innehåll, så noterade jag i synnerhet att Marlow satt som en Buddha-bild när han berättade som sina upplevelser.

Tidigare gjorde hoppandet fram och tillbaka i tiden att texten kändes extra ogripbar. De tre delarna har alla samma ramberättelse. Fem vänner har träffats på en båt vid Themsens mynning, med Londons silhuett skönjbar. Vännerna är en bolagsdirektör, en bokhållare, en advokat, en obestämd Jag-berättare och så Marlow, som är den ende riktige sjömannen, utan att riktigt se ut som en tvättäkta sjöman. Bolagsdirektören är den som ger trygghet genom sitt Lots-utseende. Kom att tänka på att dessa män, dessa yrkeskategorier, ger bilden av det företag som själva imperialismen byggde på. Den ytligt förtroendeingivande, handeln, pengarna, och så lagvrängarna som får till det efter eget ändamål. Jagberättaren är en okritisk beundrare av allt det stortartat brittiska, deras storartade utbredande av 'civilisationen'.

Bara Marlow avviker. Och han tar över ordet efter bara några sidor och behålla det sedan i stort sett hela tiden. Han sitter som en Buddha, blundar som om han mediterar. Och begrundar lidandet, försöker betrakta det objektivt, men det går inte alltid.

Han berättar att hade rest i asiatiska farvatten under sex år innan historien i Mörkrets hjärta, och där fått insikter om civilisation, så pass att när han återvände till sina vänner i London, ville han 'civilisera' dem. Här ser vi alltså en motsättning. Marlow tycker inte att London är den mest civiliserade och mest fantastiska staden. Den saknar något andligt balanserat som han fann i Asien. Den synvinkel vi får här är denna flyktiga doft av Asien, en imperialistisk europeisk ångvält och så den mystiska afrikanska urskogen, den natur som de betraktade som ett vilt vidunder, till skillnad från Europeisk natur, som nu var så välkammat civiliserat, välordnad för att skänka oss mat och inte mycket mer. Urskogen i Kongo var ett vidunder, ett monster, som svalde hela expeditioner med människor och djur som aldrig mer återfanns.

Marlow försöker tänka sig Europa lika vild, i en avlägsen urtid, som när Romarna kom och försökte utforska Themsen. Denna vilda respektive fjättrade natur hänför sig också till människornas inre psyke. Marlow uppfattar de svarta afrikanerna som 'fria', till skillnad från de s.k. civiliserade Europeerna. De vitas fernissa försvinner dock mycket snabbt i den heta fuktiga regnskogen.

2009-10-23

Lyrikanalys

Som övningsanalyser fick vi arbeta med Bellman: Fredmans epistel nr 7. Och Stagnelius: Vän! i förödelsens stund. Lyriken är det jag känt mig mest osäker inför. Men det visade sig väcka enorm entusiasm i mig.
En del Bellman-melodier har ju klingat i huvudet genom åren. Texterna har jag dock haft lite svårare för. I brist på annat började jag läsa in mig på Bellmans tid i Litteraturhistorien. Det blev öppningen för mig. Bellman är den mest typiske Rokoko-diktaren vi har. Upplysningen hade medfört en allt starkare ateistisk hållning. Skeptisismen ledde till att man ville ta lätt på livet, ironisera över inte minst religionen och erotisk prydhet.
Epistel nr 7 visade sig vara en ironisk visa, 'låtsas' vara sorgesång vid Ullas dödsbädd, men eg. handlar det om 'den lilla döden', orgasmen. Den är också ett exempel på hur man blandar 'höga' stilarter, dvs jämför Ulla med gudinnor, med vanligt folk 'prostituerade Ulla', på detta sätt drar man både ner det höga och höjer upp det låga. En revolutionär inställning helt enkelt. Mycket intressant.
Dessutom agerade Bellman själv sina visor och hans minspel och rörelser (just i denna visa är det violoncellens kvinnliga former som kan utnyttjas maximalt) som avslöjar den sanna innebörden, skild från den högstämda texten.

Sedan till Stagnelius, generationen efter, romantiker, enstöring, allt annat än gladlynt. Studerad i sin ensamhet, översättningar av antika texter gjorde honom mycket säker på sina favorit-versmått, som var elegiskt distikon och sonetter. Tacksam att få veta detta, eftersom jag själv saknar mycket när det gäller versmått. Nu kunde jag utröna att Vän! i förödelsens stund är just ett sådant elegiskt distikon, ett märkligt mellanting mellan stikiskt (utan strofindelning) och strofiskt versmått. Snaraste är det en rad två-radingar, hexameter + pentameter, så att pentametern innehåller en paus i mitten, som betonar ett ord. Och utifrån dessa betonade ord beslöt jag leta efter meningen i dikten. Det var spännanden. Där satt jag och räkande och räknade, och plötsligt insåg jag att Stagnelius hade brutit regeln - efter en inledning där ett sorts världens undergång målats fram i dramatiska bilder, sex rader med avgrundsdjup, famla, skugggestalter, sucka, nackomtöcknad själ, skräck, - kommer ett oregelmässigt pentameter med paus. Faktiskt utmärkt med tankesträck. '"Säg, hvem räddar dig då? - Hvem är den räddande ängel " Detta är alltså rad sju av diktens 16 rader. Här uppstår en paus. Vi kan dra efter andan och tänka efter. Vi får pusta. Både rad 8 och 9 lunkar fram i lugn svalkande hexameter (ordning, skönhet, bygger upp). Innan pauserna kommer igång igen och betonar tänder flamman, liv, kraft, mor.

Det var med stor entusiasm denna insikt gick upp för mig. Analyskursen inpräntar i oss att analysen inte är målet, utan den slutliga tolkningen. Versmått och andra analysredskap ska bara tas upp ifall det hjälper en att tolka dikten. Och det gör det verkligen här.

Dessutom innebar slutraden ännu en viktig insikt. Inte bara för att det är slående paradoxer. Den har också fått bilda namn åt två av Lars Noréns mycket uppmärksammade pjäser 1982 och 1983:

"Natten är dagens mor, Chaos är granne med Gud."

Den namnlösa - Elin Wägner (1922)

För att hitta böcker av Elin Wägner krävs det närmast att man dammsuger antikvariat. Jag hade turen att hitta Den namnlösa från 1922 den vägen. Dessutom innehöll den illustrationer i färg - som hjälpte till att skapa stämningen i romanen - som dessutom var ett vackert privatinbundet band. Boken har en jag-berättare, vilket känns ovanligt för Wägner. Däremot tilldrar sig historien nästan helt i en småländsk prästgård. Och här finns för mig roande samband med Åsa-Hanna. Hennes grav, barn och barnbarn, finns med även här. Vi befinner oss alltså i samma prästgård som på hennes tid, men två generationer senare. Vi möter dottersonen till prästen Mossbäck som vigde Åsa-Hanna. Nu är det han som är andligt dogmatisk präst i samma by. När en av Åsa-Hannas döttrar lider i sitt äktenskap har han ingen tröst att ge. Skilsmässa ser han inte som en möjlighet, människan skall lära sig att fördra med sina olyckor.
Ida däremot hade flyttat till Stockholm och blivit 'fin dam'. Hennes familj är alltså fortfarande kluven mellan landsbygdens andliga grepp och den moderna tidens stadsmässiga pengaekonomi.
Men det är inte det boken handlar om.

Den namnlösa är 'skökan' som tar madonnans gestalt. Uppfostrad bland militärer (far, bror, regementen) är hon okunnig om livets realiteter, mer än att hon ska charma männen och därigenom vinna äktenskap. I stället blir hon slutligen våldtagen och skuldbelägger efter detta sig själv, hatar sig själv och sin kropp, skänker bort kroppen till vem som vill, för att straffa sig själv. Det är förhistorien. När romanen börjar lider hon svårt av en sjukdom som inte är namngiven, men underförstått måste vara syfilis. En obotlig sjukdom 1922. Bot via penicillin kom först 1943. Tidigare hade man endast försökt bromsa sjukdomen med kvicksilver, och sedan 1910 även med arsenik. Hon heter Eva och symboliserar i mycket kvinnan och hennes belägenhet i den militariserade värld, som nyss genomlidit första världskriget.

Jag-berättaren liknar på olika sätt Fredrika Bremers Beata Hvardagslag, som återvänder hem till familjen för att bli hushållerska. Hon har varit i England under 14 år, där hon arbetat som sjukgymnast, men även tjänstgjort på militärsjukhus och tagit hand om krigsoffer. Eftersom hon varit borta så länge från prästgården, där hon växte upp, och från sin bror, kan hon se på hemmet med nya förundrade ögon, upptäcka läget tillsammans med oss läsare.

Karaktärerna kan indelas i dem som tror på en andlig verklighet och de som tror mer på vetenskapen, och så Jag-berättaren som vacklar emellan. I kursuppdraget ingick att titta på hur moderskapet gestaltas och även hur olika män i berättelsen speglar kvinnors underlägsna position (det senare även i jämförelse med Åsa-Hanna). Det är aldrig så hos Elin Wägner att alla kvinnor är underlägsna och alla män överlägsna. Män blir också nertryckta, vilket förhoppningsvis kan öppna ögonen för det negativa i alla typer av förtryck.

Moderskapet speglas i en rad olika kvinnoöden och deras önskan att ta hand om, om inte egna barn, så åtminstone om någon annan människa som behöver stöd. Symboliserat av den bibliske Barmhärtige samariten, men också av Madonnan. Men allt är problematiserat och alls inte enkelt och entydigt. Jag-berättaren tillhör de som förtvivlat letar efter en mening i livet. Hon tar med sig den dödssjuka Eva från tåget på väg hem. Men inte ens hon behöver eg. hennes hjälp, hon vill bara dö i lugn och ro.

Jag fastnade lite i uppgiften och blev därför desto mer imponerad av en kurskamrat, som visserligen läst boken fler gånger än jag, men ändock. Hon hade vänt på frågan och tolkat om hela historien som ett Epitaf, en gravskrift. Jag riktigt ryste vid hennes beskrivning i korthet över romanens story. Där framstår prästgården som en gravkammare. Historien tilldrar sig under det mörka vinterhalvåret. Alla kvinnor i huset är av olika anledningar ofruktsamma. Prästfrun har tidigare fått ett dödfött barn, och sedan dess har prästen hållit på skilda sovrum. Han har dock en vuxen son från ett tidigare äktenskap, som har studerat till läkare (alltså vetenskapligt sin faders motsats) men har fått avbryta sina studier pga psykisk sjukdom, en personlighetsklyvning han ådragit sig gm svåra upplevelser på sjukhuspraktik i det av första världskriget förödda Tyskland.

Ni hör, ingen enkel story. Och detta är bara en liten del av helheten. Den tänker jag inte dra. Dock råder fruktsamhet utanför prästgården, det finns enkla familjer med många barn. Jag-berättaren Rakel kom hem sjuk av fetma, men tillfrisknar 'av allt spring'. Eva som hade förlorat allt tro och hopp om livet, och tänkt att ingen med ett så meningslöst liv som hon har något att komma med inför Gud - hon har dock rent andliga upplevelse mot slutet av livet, där hon inser att hon inte behöver känna skuld, att hon har 'fått syndaförlåtelse' alldeles utan att kämpa eller bikta sig för prästen. Hon bara 'vet'. Hon känner plötsligt den odödliga själen.

Och så gör även Rakel. Det finns trots allt ett hopp. Hon kommer fram till tron att hur än många gånger man river ner livet omkring sig, så byggs det upp igen, meningen återskapas. Dock försinkar man hela processen om man envisas med att fly och riva ner hela tiden. Därför tänker hon själv sluta att fly. Det är någon sorts försoning som sker här. Det blir en sorts blandning med prästens syn och Rakels egen. Hon vägrar att ta till sig den tröstlösa 'plikten'. Rakel menar att om Gud vill leda henne någonstans i livet, då kommer han också att inplantera 'lusten' i hennes, lusten att genomföra en 'plikt'. Annars får det vara. Hennes brorson Georg hamnar dock i en mellanposition och menar att, har man en gång satt igång något av 'lust' då får man nog trots allt fullfölja det, även om lusten sinat.

Här har vi det typiska med Wägner. Hon lägger aldrig fram Sanningen, Lösningen. Hon lägger fram skilda åsikter. Prästens pliktlära, Rakels lustlära och Georgs mellanting. Och se bara hur svårt det är att komma fram till vad som är mest rätt!

2009-10-16

Åsa-Hanna av Elin Wägner (1918)

Åsa-Hanna är en av Elin Wägners mest uppmärksammade romaner och i min bokhylla står en nyutgåva från 1979. En vacker, liten och behändig utgåva, 236 sidor. Men verket är större på alla sätt än formatet antyder. Jag har Irja Browallius Elida från Gårdar, i samma behändiga serie. Båda böckerna innehåller en nerbrunnen gård. 

Förra veckan var Åsa-Hanna huvudämne på min litteraturkurs. Det är en intensivt myllrande roman. Texten har en lakonisk avskalad stil. Inte ett onödigt ord. För att tolka innehållet måste jag bromsa in och väga varje ord på guldvåg. Romanen är full av karaktärer som står sig levande i mitt sinne.  Oförglömliga för mig. Utmejslade i ren furu från sent 1800-tal när Sverige var mest bondebygd.

Historien tilldrar sig i gammal landsbygd, där prästgården är det stabila centrat i människors liv, så  många symboler rör sig kring bibliska teman. Men byn befinner sig i en brytningstid.  Moderniteten är på väg. Några få har skaffat telefon. Självhushållen står inte längre oberörda inför den yttre marknaden. Pengarna drar. Moraliska problem uppstår, när Mammon tränger sig på. Att barnen slipper svälta ligger oss närmast. Inför detta faktum blir många svaga syndare.

Hanna gifter in sig med byns handelsman, han som sitter på pengarna (och dolda synder), vars pengar blir en sorts hållhake på många instanser i byn. De bor i Mellangården. En symbolisk beteckning på ett sorts limbo, en mellan-värld, en tvekan mellan ska jag eller ska jag inte.

Jag läser och inser mina brister i det bibliska. Kulturen är inte längre lika genomsyrat av Bibelns bilder och symboler, det är som en referensram som vi håller på att förlora. Denna förförståelse är dock inte avgörande för att ta till sig Wägners roman. Ändå ville jag söka information. Romanens första kapitel heter Ormen och S:t Mikael. Mikael är ärkeängel och kan förknippas med myter om Drakdödare, utifrån det enda bibelställe där en drake dyker upp, som hotar att sluka ett barn inför moderns ögon. Draken blir i kristen symbolik Satan, som hotar att sluka den nyfödda själen.

I folklore är drake och orm utbytbara begrepp, snarlika. I Norden och Tyskland dominerar Lindorm, som närmast liknar en benlös ödla/drake. Det som väckte mitt intresse var 'sagotypen Konung Lindorm', det står så i NE, som härstammar från Sydeuropa och främre Orienten. Under medeltiden överfördes den till Danmark och fortlevde där, liksom i Skåne, ända in på 1900-talet.

Elin Wägner är född i Lund, dotter till en filosofiprofessor. Nog kan hon ha varit bekant med sagan? Den handlar om en flicka som blir gift med en Lindorm, men som på bröllopsnatten tvingar denna att dra av sig sina sju skinn för att hon i gengäld ska ta av sig sina sju särkar. När Lindormen är hudlös risar och badar hon den, tar den i sin famn i sängen och när de vaknar har ormen blivit människa. Lyckligt slut med andra ord.

Nå så enkelt är det aldrig hos Elin Wägner. Dock är Frans, som Hanna gifter sig med, en sorts 'orm', som slingrar sig fram kring synder av olika slag. Han lyckas i första kapitlet reta en boaorm på marknadsplatsen att krama ihjäl sin skötare. Men sedan är det också han som med ett välriktat knivkast lyckas få stopp på ormens framfart. Vilket gör att Hanna uppfattar honom som Mikael, ärkeängeln, räddaren, drakdödaren. En bild hon håller fast vid länge, även sedan hon tvingats inse att ormen inte var 'satan' personifierad, utan helt enkelt en 'orm'.

Att hon gifter sig med Frans trots att han och hela hans familj har dåligt ryckte, det är som i sagan, att hon litar på hans ord om sin oskuld, hon vill rädda honom inför hela bygden, hon tar på sig den kristna barmhärtighetsgärningen. Hon kan inte se någon större mening med sitt liv än att göra 'gott' på detta sätt. Där ser jag likheten med sagan, hur Hanna vill få Frans att ömsa skinn, plocka fram hans inre godhet. En vanlig illusion i många kvinnors liv.

Men precis som för många kvinnor, så går inte detta i uppfyllelse i Wägners roman. Desto djupare Hanna gräver i Franses och hans familjs historia, så hittar hon bara allt mer smuts. De blir inte renade eller befriade. I stället är det Hanna som dras ner i smutsen. Som kvinna är det hennes plikt, inte minst för sina barns skull, att åtminstone hålla skenet uppe. Romanen handlar mycket om skenet som bedrar. Men som bekant är inte allt som glimmar guld.

PS. Styvmodern är inte heller god att tas med. I nordisk tradition av Kung Lindorm, följer komplikationer förorsakade av svärmodern. Vilket tydligen även sker i grekisk-turkiska varianter, men inte kring västra Medelhavet.

***
De första gånger jag läste Åsa-Hanna sympatiserade jag mycket med hennes rädslor och kampen att hålla skenet uppe. Vid omläsning femton år senare, ser jag mer till Wägners skickliga stil. Romanen har ingen allvetande berättare, utan texten rör sig från medvetande till medvetande, och så lär vi känna den stora mängden av karaktärer trots att texten är relativt kort. Ett kraftprov är Åsa-Hannas bröllop, där vi får träffa de flesta i byn. Med få meningar/tankar möter vi de komplicerade relationerna, och svårigheterna folk har att förstå varann, och kvinnors utsatthet och försök till maktbalans. 

Romanen är realism på hög nivå, den återger det liv de flesta möter, inte romantik. Jag tänker att det märks att Elin Wägners eget äktenskap var på upphällning redan innan denna bok påbörjades, även om äktenskapet inte upplöstes fullständigt förrän 1922, så känns det att hon har erfarenheter hon kan dra ifrån och berika texten med. 

Jag uppskattar också hennes sätt att skriva dialekt/vardagligt tal i alla dialoger, utbytta vokaler, tappade  delar av ord (ej uttalade), böjningar. Bara jag 'lyssnar' på uttalet i takt med att jag läser, känns allt så äkta och begripligt. 

2009-10-03

Familjens projektledare?

Ah, nu har jag smugit emellan med annat igen ... hahaha, och riktigt nöjsamt har det varit. Det är bussresorna till och från jobbet som är anledningen. Jag har alldeles för fullt upp för att nöjesläsa, men på bussen kan jag bara inte koncentrera mig på allvaret i kurslitteraturen.

Så jag grep en pocket som låg och väntade. Gunilla Bergensten beskriver när hon som "Familjens projektledare säger upp sig" (2008). Igenkänningsfaktorn är enormt hög. Först undrar jag väl lite, hur hysteriskt får man vara, alla krav för att få familjelogistiken att gå ihop. Själv har jag för åtskilliga år sedan tvingats sänka kravet. I mitt fall var det debuten av en kronisk sjukdom som fick mig att gå i sank, att börja negligera smulor under bordet, dammråttor, sluta serva ...

Trodde jag. Men det är väl en sanning med modifikation. En avvikelse av betydelse är naturligtvis att min sambo inte är far till mitt barn. Han kom in i bilden tio år senare, det gör både att min dotter nu är gammal nog att ta hand om sig själv, och att triangeln hemma är lite annorlunda. För uppenbart är det förekomsten av små barn som är den största orsaken till familje-logistik-problem.

Å andra sidan har ju män en enorm förmåga att visa sig hjälplösa, vare sig det är via uppfostran eller ren lathet, som gör att man undrar om de aldrig blir äldre än 5 år? Boken är naturligtvis full av schabloner, och allt är naturligtvis inte lika hos oss som hos författaren. Men helhetsbilden stämmer.

Några slutledningar är underbara. T ex apropå påståendet att mäns och kvinnors hjärnor skiljer sig åt genom att kvinnor skulle ha fler kopplingar mellan hjärnhalvorna. Vilket skulle förklara att män gärna fördjupar sig i en sak i taget, medan kvinnor kan processa många saker samtidigt och få bättre överblick. Biologin har gjort oss kvinnor till 'Help desk för familjelivet', skriver hon. Och fortsätter ironiskt att det "verkar oerthört vettigt att denna naturens lilla egenhet används framför allt till att sköta familjens logistik. Inte för att t ex leda ett företag eller styra upp ett land."

Hahaha. Visst är det lustigt hur man kan använda ett argument i en riktning utan att tänka på hur ologiskt det är i en annan riktning.

Dessutom, "om kvinnans hjärna är gjord för att vara familjens projektledare, om det är förutbestämt sedan urminnes tider, då är jag inte kvinna", skriver Bergensten. Visst kan man skratta. Men sanning är att det var min alldeles uppriktiga upplevelse redan när jag var barn. Och ännu mer som tonåring och ung vuxen. Jag kände aldrig igen mig i föreställninarna om hur en kvinna skulle vara. Så jag var länge övertygad om att jag var man i en kvinnas kropp. Många män har skrattat åt mig, eftersom de sser mitt kvinnlig yttre. Gunilla Bergensten har döpt det till SMIK - Syndrom Man I Kvinnokropp.

Nu kan vi komma ut ur garderoben och erkänna: Jag är Man. Vi är män. (hahahah)
Konsekvensen är ännu mer underbar. Eftersom vi är män, kommer ingen längre att förvänta sig att vi ska klara av allt vi hittills tvingasts klara av. Alla kommer att beundra oss för minsta lilla vi åstadkommer. SMIK kan klassas som funktionshinder, som berättigar till personlig assistent, så vi stackare kan fungera som riktiga kvinnor. Yes! Yes! Yes!
Frågan är ju varför män går med på att klassificera sig själva som fullständigt ohjälpligt oförmögna att klara av vad som ingår i ett vardagsliv? Det är ju trots allt en sorts idiotstämpel. Tja, de saknar motivation. Kvinnor äger medkänsla och kommer därför att hjälpa den stackars hjälplöse så småningom.

Bergensten själv börjar ge upp. Hon vet att hon är tändstiftet som måste initiera sin man. Han är trots allt betydligt mer aktiv och närvarande än vad hennes far var. Det viktiga nu är att INTE uppfostra våra flickor till att bli Duktiga. De ska tillåtas vara precis lika lata som pojkarna. Det är enda sättet att minska deras tjänstvillighet. Den medkänsla och tjänstvillighet som gör alla män så hopplöst handikappade...

2009-10-01

Fantastiska Elin Wägner!

Ju mer jag läser av Elin Wägner, desto mer inser jag hur fantastisk hon är. Litterärt konstnärlig ut i fingerspetsarna, kombinerat med samhällsengagemang. Det är oslagbart.

Jag sitter och blir riktigt förbannad för att hon inte ingår i skolans allmänbildning, likaväl som Strindberg. Vad jag önskar att jag redan i skolan hade fått läsa Elin Wägner, likaväl som Hjalmar Söderberg och Hjalmar Bergman! Vilken miss att vi inte fick det!

Får mer och mer insikt om att hon är en av våra allra största författare!

Det är dessutom i år exakt 60 år sedan hon dog - slutade skriva... Även om just det inte är något att fira, så är det ett skäl så gott som något att passa på att uppmärksamma henne.

Elin Wägner skriver inte 'feministiskt' på ett sådant sätt att män uppfattar det som besvärande, jag menar hotfullt för sin manlighet, att läsa henne. Tvärtom. Elin skriver för alla människors likaberättigande oavsett kön och samhällsklass. Och hon gör det genom att låta alla olika sidor komma till tals.

Så får läsaren döma själv ...

2009-09-28

Konung Oidipus - Sofokles (ca 427 f Kr)

Som exempel tog vi Konung Oidipus för vår Dramatikanalys. Tack vare Sigmund Freud antagligen litteraturens mest välkända historia. Det var den även för antikens publik. Oidipus-sagan var allmän. Mycket av spänningen i tragedin bygger från första till sista sidan på att vi i publiken vet, vad Kung Oidipus själv inte vet - att profetian redan slagit in. Han har redan dödat sin far och äktat sin moder, och har dessutom redan minst fyra halvvuxna barn med henne.

Sen är det väl inte så säkert att Freud tolkade tragedin rätt. Han använda den i alla fall framgångsrikt för sina egna syften. Att döda sin far och äkta sin mor är i högsta grad tabu, och var det redan på Sofokles tid. Något mer avskytt fanns inte. Alltså valde Sofokles just dessa 'brott' men utförda helt utan uppsåt. Det är ju det som är själva poängen. Båda Oidipus själv och hans föräldrar gör allt för att de inte ska träffas och medverka till att profetian slår in.

Just det gör att den slår in. De känner inte varandra ... kan inte känna igen varandra. Så hur ska detta tolkas? Att gudarna straffar den oskyldige? Profetian har dock inget villkor - den säger inte: om du gör si och så så slipper du ...

Detta är en ren förutsägelse. Detta kommer att ske. Lär dig leva med det. Jag associerar genast till handikapp och obotliga sjukdomar. Det är inget man drar på sig för att man levt ett omoraliskt leverne. Man drabbas - och måste leva med det.

Dessutom levde Sofokles, under nästan hela 400-talet, Athens storhetstid. Men slutet av hans liv var också en ideologisk brytningstid. Strax efter att Sofokles dog förlorade dramat sin starka ställning. Det som en gång varit en religiös kult. Tragedierna behandlar svåra frågor, skuld, offer, saker som på något sätt anknöts till kulten. Man ansåg också att dramaförfattarna var 'lärare'. De ställde upp ett problem att grubbla över. Förutom att huvudpersonens öde skulle väcka känslor av medlidande, göra publiken till bättre medkännande människor.

Men så kom nya strömningar, rationellt filosofiskt tänkande, som började ifrågasätta den gudomligt andliga verkligheten. Tragedierna förlorade fotfästet. Sofokles tyckte antagligen att detta var en sorts hybris. Att förneka att det fanns krafter starkare än människan. Människan vill ju så gärna rationellt planera bort all oro och olyckor. Men det går inte alla. Naturen är starkare. Ibland föds vi med handikapp. Ofta drabbas vi av sjukdom ...

Men det finns en klurighet till. Något vi i gruppen först förbisåg, men plötsligt insåg.
Oidipus var som ung ute på vandring. När han kom till en plats där 'trenne allfarvägar möts' mötte han ett följe med en äldre man i en vagn och hans 5 följeslagare (eskort). Den mannen led helt klart av hybris, han ville inte hindras av att där fanns en annan vägfarare. De gjorde allt för att träna Oidipus av vägen, för att de själva skulle komma snabbt fram.

Detta retade naturligtvis Oidipus. Han försökte försvara sig, slog efter dem. Mannen i vagnen, som var kung Laios, Oidipus biologiske far, sände iväg en hård pisksnärt i huvudet på Oidipus. Vilket gjorde Oidipus så ilsken att han dödade den osympatiske mannen och dessutom fyra av hans fem följeslagare. Det visar på råstyrka att klara det ensam - eller hur?

Sen kommer det sig att han gifter sig med änkan, utan att veta varken vem hon är enka efter eller att det är hans biologiska mor. Först 15-20 år senare börjar man gräva i frågan. Oidipus fosterfar dör och först då får han klart besked om att detta inte var hans biologiske far. Detta oroar Oidipus enormt, makan/modern Iokaste berättar att Laios mördades där 'trenne allfarvägar möts'. Just detta faktum känner Oidipus igen, därifrån kan han nysta fram sanningen. Oidipus är hedervärd på alla sätt, inte minst genom att han gör allt för att komma fram till sanningen, trots att alla vill hindra honom.

Men det var alltså när vi satt och funderade över hans oskuld, att handlingarna inte skedde med uppsåt, som vi kom att tänka på vad där stod om platsen. Trenne allfarvägar möts. Det är en nog så tydlig symbol för 'livsval'. Tre möjliga vägar. Valde Oidipus rätt?
- En menade att Oidipus stod på sig och valde 'striden och undvek inte konflikten'.
Det kan naturligtvis anses som ett bevis på en furstes styrka.
- Jag tänkte väl nästan i motsatta banor, att han varit 'hallstarrigt dumdristig', som hellre slåss mot övermakten genom att slåss med sex män på samma gång. Hellre än att fly och undgå sitt öde.

Frågan är vad det tredje möjliga livsvalet var?

Inte förrän nu såg jag kung Laios tydligare. Det är inte Oidipus som beseglar sitt öde. Ingen vill straffa Oidipus för vad han gjorde utan uppsåt. Oidipus straffar sig själv. Sticker ut sina ögon för att han inte står ut med tanken att han skadat sina egna föräldrar (modern tog livet av sig vid insikten om vad som skett).

Det var Laios öde som hängde på profetian. Han lät sätta ut sin egen son (kungasonen!) i vildmarken att dö, för att själv slippa dö. Det var han som ägde hybris nog för att pränga en vägfarare av vägen. Det var hans öde som beseglades, av hans eget beteende.

Men Oidipus kan ändå inte låta bli att känna skuld. Det står väl något liknande i bibeln, att fädernas synder går i arv till sönerna.

Litteraturvetenskap

Min första rena litteraturvetenskapskurs rörde nobelpristagaren LeClézio, den andra jag börjat med nu om Elin Wägner. Trots att det står att det är 'grundkurser' som inte kräver förkunskaper, så kände jag mig förra terminen osäker om alla möjliga begrepp. Så därför har jag kanske tagit mig vatten över huvudet denna termin och även hoppat på grundkursen i litteraturvetenskap, för att bättre förstå grunden i ämnet i sig.

Eftersom jag jobbar heltid också borde jag inte gå två kurser, men jag vill inte vänta med Elin Wägner, tycker om hennes böcker så mycket.

Litteraturvetenskapskursen har i alla fall öppnat ganska lugnt, först bara koncentrerade på tekniken. Hur man analyserar. När litteraturhistorien sätter igång på allvar om någon månad, då kommer en  störtflod av litteratur från alla håll.

Första veckan läste vi Staffan Bergstens Litteraturhistoriens grundbegrepp som självstudier. Jobbig tyckte vissa, men jag älskade den! Han låter oss ta några steg tillbaka och begrunda människors fruktlösa försök att hitta system i litteraturens historia. Periodindelningar hit och dit har jag kunnat utantill i 30 år. Och också vetat att det alltid finns författare som inte passar in i mallen.

Staffan Bergsten fördjupar sig i just detta faktum. Vi behöver en ram för att vara pedagogiska, men egentligen är ingenting så enkelt. Snarare pågår en ständig dragkamp åt olika håll. Sedan väljer den ena att fokusera det ena och en annan något annat.

Efter denna bas, gick vi in på dramatikanalys. Antagligen för att dramats ursprung uppstod under antiken, och nästan hela tiden varit konservativ (bunden till teater-institutionen) och i mycket behållit de konventioner som skapades redan hos de gamla grekerna. Den grupprapporten lämnades in igår.

Nästa område blir lyrikanalys. Lyriken har under större delen av dess historia betraktats som det 'högsta' inom litteraturen, åtminstone hela perioden från de Grekiska Tragedierna på 400-talet f Kr, fram tills Romanen började ta över. Lyrik/poesi/dikt känns svårast för mig. Där behöver jag massor av kurskunskaper.

Själv har jag ägnat mitt liv åt dans och musik, så jag har alltid dominerats av stark taktkänsla. Så om jag läser en dikt med regelbunden takt, som dessutom rimmar, då börjar hela mitt inre dansa, och genast tappar min hjärna bort betydelsen i orden. Jag har svårt att bryta den tendensen. Dansar jag lyssnar jag sällan till sångarens ORD (all musik har inte sång, dessutom), vilket enligt min dotter är knäppta. Hon hör i första hand texten, om det beror på att hon inte är dansare eller vad?

Fri vers känns lite enklare för mig i den egenskapen.

Har alltid varit galet intresserad av 'all' litteratur - men nu grunnar jag mycket över vad de menar med 'vetenskap'. Det är det jag vill lära mig. Som vår lärare sa:
"Om litteraturvetenskap ska vara en vetenskap så gäller det att veta med vilka anspråk man säger olika saker."

Detta visserligen sagt i samband med skillnaden mellan analys och tolkning. Analys anger premisserna för tolkning. Men gäller nog det mesta. Löst tyckande hjälper inte fram det vetenskapliga.

För egen del vaknar känslan att man 'gapar över allt'. Litteratur är ju essensen av människan. Vi tolkar och beskriver vår verklighet. Jag själv har alltid gapat över 'för mycket', jag vill ta in ALLT, är intresserad av ALLT, ... så hur få någon struktur på detta. Hur välja och vraka?

Pennskaftet - Elin Wägner (1910)

Elin Wägner-kursens första grupparbete lämnades in i helgen. Detta första beting handlade om den Nya kvinnan och storstaden. Förutom Norrtullsligan behandlades även Pennskaftet. Det nya med Elin Wägner var att dessa romaner behandlar den 'Nya Kvinnan', som vet att hon själv är Ny, SBK, den Självförsörjande Bildade Kvinnan. Vilket i synnerhet gäller Pennskaftet, som handlar mycket om agiterandet för kvinnlig rösträtt.

I Norrtullsligan hade de unga kontoristerna tagit över det manliga 'bohemeriet'. Som en protest mot gamla patriarkala och borgerliga ideal. I Pennskaftet kan man skönja en ljusning. Huvudpersonen Barbro, vars smeknamn fått ge namn åt romanen, vägrar att acceptera och fastna i fördomarna. Hon omvänder en ung arkitekt, Dick, från de vanliga manliga fördomarna om vad den 'nya kvinnan' är. Att hon inte är oanständig. Att hon har lika mycket ideal och stolthet som någon annan. Och Dick blir tillräckligt omvänd för att de ska våga gifta sig med varandra.

Idag intresserar vi oss kanske mest för alla konkreta hänvisningar till det kvinnliga rösträttsarbetet. Wägner visar upp positiva förebilder, som den välutbildade Dr Ester Henning, som både arbetar som läkare och har familj. Vilket går ihop just för att hennes gemytlige man gärna ställer upp för henne och tar hand om sonen. Men romanen är full av karaktärer med olika synsätt, i olika åldrar och med olika erfarenheter. Vilket gör den till en ídé-roman, där olika åsikter får stötas och plötas. 

Denna frispråkiga kärlekshistoria, paret som tillbringar sommaren i en sommarstuga, ensamma tillsammans, innan giftermålet, verkar dock ha varit det som intresserade samtiden mest. Kritikerna bedårades av att den 'nya kvinnan', 'rösträttskämparna', hade känslor och inte hatade män. Barbros charm lyckades omvända en rad män. Fick dem att förstå att det inte var fel att lita till kvinnors förmågor.

Dock slutar inte boken med en  helt positiv utopi. Pegg trivs med sitt journalistarbete, arbetet är inte längre ett lika hopplöst, hälsofarligt, nödtvång, som i Norrtullsligan. Hon har yrkesstolthet och trivs med sitt skrivande. Hon vågar inte skriva allt hon tänker, då skulle hennes texter inte tas in av redaktörerna. Hon måste hålla låg profil. Vara utan det vill hon dock inte, hur än mycket hon trivs med att ta hand om hemmet tillsammans med Dick. Men när de väl beslutat att gifta sig, då tror rösträttskvinnorna först att de ska förlora henne. Men det skrattar hon bort, självklart kommer hon tillbaka och skriver åt dem. Dick är ju en omvänd man nu.

Men hon bär ändå på en hemlighet. Hur än omvänd Dick är, så har det krävts betydande diskussioner dem emellan. De har kommit fram till en kompromiss. Visst ska hon skriva för rösträttsrörelsen. Det är ju trots allt ideellt obetalt arbete, som utförs på fritiden. Däremot har hon fått kompromissa bort sitt fasta journalistjobb. Så mycket för den jämlikheten.
Den vanskliga kluvenheten finns där hela tiden.

Det positiva i kärleken kan hänga ihop med att Elin vid denna tid mötte John Landqvist, litteraturkritiker, som hon gifte sig med 1910. (och skilde sig ifrån 1922...)

Elin Wägner blev genast en mycket uppskattad författare, men de inledande böckerna ansågs inte tungviktiga. Humor och charm, visst, men detta var populärlitteratur ....
På allvar togs hon inte förrän hon började skriva sina s.k. smålandsromaner.
Det är vårt nästa beting. Bygderomaner ansåg man som 'hög' litteratur i Sverige på 1910-1920-talen. Hon valde naturligtvis genren för sina egna motiv. Men det blundade många kritiker för. Feminism och samhällskritik ville man blunda för. Elin Wägner vann prestige. Betet svaldes. Tyvärr hamnade andemeningen då också mycket i skymundan...

2009-09-23

Blå blommor - Hjalmar Bergman (1907)

Hjalmar Bergmans verkliga debut var inte en roman, utan en pjäs: Maria, Jesu moder (1905). Den vet jag inget om. Men känslan är att det i början rör sig mycket symboliskt och metafysiskt i denne unge man.

Hans andra roman, Blå blommor, läste jag för första gången för snart 40 år sedan. Och jag var alldeles för ung för att förstå. Kan nog inte säga att jag förstår idag heller. Och inte har jag tid att fördjupa mig,  nu parallellt med Elin Wägnerkursen. Frågan är väl ifall jag vill det heller. Elin Wägner är så totalt närvarande i verkligheten - här och nu. Kvick, rolig. Hjalmar Bergman slåss med ett virrvarr av funderingar kring sjukdom, brottslighet, vad är dröm eller verklighet? Vad är sjukdom eller brott?

Inledningskapitlet till Blå blommor gjorde dock ett mäktigt intryck på mig - som pjäs! Det är inte romanens berättarmetod. Det är dramats. Ingen berättare leder läsaren. Vi möter en rad personer enbart genom vad de säger, och kroppsliga åtbörder. Och det gör mig intensivt närvarande, som om jag satt i en mörk teatersalong och såg personerna träda in en efter en.

Men så efter ett par kapitel dras jag mer och mer in i en blandning av dröm och sinnesförvirring, brott och straff, som inte går att skildra på scenen. Antagligen är det därför detta blev en roman.

Jag vill läsa Novalis, Henrik von Ofterdingen, för att få reda på ursprunget till Romantikens blåa blomma. I Hjalmar Bergmans roman är de blå blommorna både kärlek och dröm, liksom något man nästan fruktar, och som trampas ner. Det första större avsnittet heter Blommor och handlar om fadern Bengt, som verkar sinnesförvirrad, vi vet inte ifall han är skyldig till ett brott eller bara tar på sig skulden, eller var det han som var anstiftaren? Som fick sin dräng att göra det. Men där finns även sexuell symbolik. Bengts vånda inför sina känslor inför den 23 år yngre fosterdottern, hans kamp med sig själv, är han förälskad eller bara beskyddande. Och hur han närmast befrämjar att drängen slutligen tar hennes oskuld. Och hur han då själv kan se på henne som 'en dålig kvinna' och är nära att våldta henne. (ett virrvarr som sagt)

Den mindre avslutande delen heter Vita och handlar mer om sonen Ragnar. Detta är många år senare, när fadern sedan flera år tillbaka redan avtjänat sitt straff. Har ett respektabelt arbete och förtjänar nog med pengar. Sonen är fascinerad av vita krysantemer, säger att japanerna vördar dem som heliga. Han vill täcka moderns grav med dessa, så att gravkullen liknar en vit duva.

Sonen tror på Gud, men det är fadern som inte tror på Gud, som haft en dröm om Jesus. I samma dröm som de blå blommorna förekommer, men som fadern gjorde om till en saga han berättat för sonen. För fosterdottern Ingrid berättade han det som en dröm. När Ragnar tycker att det är orättvist att han itne får drömma om Gud, säger Fadern:
- Det man inte tror på, kan man väl åtminstone få drömma om.

Där finns också funderingar kring om en arbetares liv verkligen är ett liv eller inte. Lättare att sova har han i alla fall, uttröttad som han blir varje dag. "Ty visst är väl arbetaren en lycklig varelse, som får sömn till skänks. Djup sömn. /.../ Man arbetar och äter och dricker och arbetar. Halvdör åtta timmar av dygnet för att kunna leva resten. Lever för att kunna dö helt och hållet."


Pessimistiskt.

I samband med Elin Wägner kursen jag går nu, inkluderas naturligtvis även en vidare syn kring svensk litteratur i början av 1900-talet. Industrialiseringen har tagit fart, moderniteten. I och med detta blev det en tydlig dualitet mellan stad och land, nytt och gammalt. Ofta idylliserades bonden, landsbygden. Så dock inte hos Elin Wägner. Kluven var hon. Om kvinnan inte skulle må bättre av att söka sig tillbaka till det för kvinnan 'naturliga livet', kärleksarbetet. I Norrtullsligan innebär det att Pegg lämnar Stockholmskontoret för att bli hushållerska på landsbygden.

Bergmans Blå blommor befinner sig i första delen Blommor på landet, familjen har övergett byn, flytt till kvarnen, invid skogen. Där finns natur, men allt är naket och spartanskt. Fattigt. Faderns brott handlar om ett desperat försök att försörja familjen genom att tända på huset och hoppas på att få ut fårn försäkringen.

I den mindre slutdelen Vit, färdas vi först med fadern på tåg, från en större stad där han fått något slags kontorsjobb, ganska bra betalt, han har i alla fall råd att hjälpa sin son. Han färdas nu till sin son, som nu bor i ett kallt och rått, mörkt, stadshus. Han bor där med Ingrid. De har det fattigt. Ingrids Sven, drängen, är redan död. Sven försöker vinna anseende, trots faderns brott, som gör folk tveksamma, men lyckas inte så bra. Han får uppskattning för att han räddat en flicka, trots att han eg. var för feg så pass att han fick ett hysteriskt anfall, och att det var det som skrämde bort våldsverkarna. Däremot går han och filar på en plan att stjäla pengar för att ha råd att smycka moderns grav. Ett alls inte oundvikligt brott. Funderingarna ligger alltså mest ikring vad som gör oss till brottslingar, får sönerna lida för fädernas synder? Hur förmedlas det arbet vidare?

Men bortsett från de grubblerierna, så rymmer alltså Blå blommor en variant av den tudelning mellan stad och land, som tydligen var vanlig i svensk litteratur vid denna tid. Inte heller Bergman idylliserar landsbygden på något sätt. Båda är i denna bok lika torftiga.

2009-09-17

Solivro - Hjalmar Bergman (1906)

Hmm, egentligen har jag inte tid med annat än litteraturkursen jag läser, ... men när jag är på biblioteket och hämtat ut eller lämnat in fjärrlån (till studierna), då passerar jag en mängd frestande hyllor. 

Så jag fick med mig en 'sidoläsningsbok', som jag har nosat på en bit i taget innan jag somnar, som ren avkoppling, har jag sagt mig. Det som frestade var Hjalmar Bergman, minnet av att jag läste hans debutroman när jag var 12 år, den med det vackra namnet Solivro.

1906 skedde den debuten, alltså ett år före Elin Wägners novelldebut. De är samma generation. Elin född 1882, Hjalmar Bergman 1883. Hjalmar Söderberg lite äldre (1869) var redan i full gång sedan minst tio år. Så jag är alltså fortfarande och snurrar kring sekelskiftet.

Solivro, prins av Aeretanien är dock helt väsensskild från Elin Wägner. Detta är en romantisk saga så långt från realism man kan komma. Och också långt från hur han skrev sina kommande romaner. Han har skapat en egen myt, som säkert kan tolkas symboliskt på olika sätt. Vi hamnar i en sorts 'Fantasy-värld', med folk som inte liknar kända folkslag.

Först är det folket aeretanierna. De är väl vad vi kan kalla 'civiliserade'. Och så är det deras vildsinta fiender, matretterna. Först är de bara fiender, men kompliceras av att Solivros döda mor troligen var matrett själv, trots att hon var ett milt väsen. Fientligheterna ligger dock där och pyr. Matretterna beskrivs som vildar, först mest som rovdjur, men när Solivro finner sin kärlek, som med tiden avslöjas som matrett, och får barn med henne då mjuknar bilden. De må vara ociviliserade, men inte känslolösa. De är konkurrenter om marken i gränsområdena. Men det finns ett folk till, soregnerna, som skymningsfolk i ett drömland där tiden inte kan mätas. Kanske var det soregn Solivros moder var, inte matrett? Vi får inte alla svar.

Boken är skriven före världskrigen, berättelsen befinner sig i ett avlägset fantasy, med långa klädnader, mantlar, pilbågar, gördlar. Matretterna verkar mest vara klädda i skinn och använda sina tänder mer än vapen. Gränsen mellan människa och djur verkar flytande. Soregnerna för dock in ett sorts psykologiskt omedvetet. Innan dess handlade berättelsen för mig främst om främlingsfientlighet... (är detta kanske hellre inspirerat av Freud?)

En symbolisk händelse äger rum just den natt när prins Solivro föds. Då visar sig två jättelika fåglar på himlen och börjar strida med varandra. Där uppe i luften börjar de slita fjädrarna av varandra, så blodregn faller över jorden, men när solen gick upp var de jättelika fåglarna försvunna. Av striden syntes inga spår. Endast en tvekluven fjäder, röd av blod låg dold i grönskan. En konstfärdig vapensmed finner den och smidde en pil att bära fjädern. Han smyckade pilen och ristade orden: Solivro prins av Aeretanien.

"Om Solivros födelsestund ... intet av allt det jag hört har tyckts mig tydligare teckna ett liv, fyllt av stora och fruktlösa strider, än dessa väldiga fåglars kamp med en blodröd fjäder som minne och märke."

När man når bokens sista sida, inser man att det är fruktlösa som är huvudordet. Hela inledningen syns stor och stark, en myt, det förebådar något enastående ... men så mynnar allt ut i ett intet. Solivros goda föresatser går om intet. Han blir ingenting.

"Du vet att jag kände furst Solivro rätt nära. Han var en man. Han hade en mans känslor, en mans vilja, en mans kraft. Och livet bjöd honom sådan rikedom, så stora möjligheter.
Och likväl brusto alla hans företag och blevo till någonting litet och löjligt. Någonting, som i bästa fall andra fingo utföra och draga fördel av."

Det växer fram en snopen känsla i mig. Är det den snopenhet vi känner när våra liv aldrig blir vad vi tänkt oss?

"Har Skaparen samma nöjen som okynniga barn: att riva sönder sina vackraste leksaker. Eller var han sin egen fördärvare, furst Solivro? Kanske han aldrig förmådde glömma leken? Han lekte och märkte icke, att dagen skiftade färg. Men plötsligt blev leken hårdhänt, ... Då häpnade han och förskräcktes lik ett bortskämt barn."

Hjalmar Bergman var 23 år när han gav ut denna berättelse. Våndades han över att behöva bli vuxen? Att motas in i de vuxnas ramar, att tvingas bli något, inte bara leka, fantisera, skriva ...?

Shakespeare & Cervantes

Av en ren händelse råkade jag nyss på ett lustigt fakta (om döden kan sägas vara lustig?).

Renässansens två stora, Shakespeare i England och Cervantes i Spanien (han med Don Quijote), dog samma dag - 23 april 1616 (om man kan tro fakta som står i NE). De föddes inte samtidigt, men beslöt tydligen att lämna denna värld samma dag.

Undrar om de fann varandra och genast började diskutera litteratur på ett mera avslappnat och kravlöst ställe?

2009-09-14

Norrtullsligan - Elin Wägner (1908)

Det är inte första gången jag läser Norrtullsligan, Elin Wägners debutroman, men det är lika roligt varje gång jag läser om den. Den publicerades först som följetong i DN, som en serie dagboks-kåserier. Med den påhittade Elisabeth (m smeknamnet Pegg) i huvudrollen.

Det är fräscht, kvickt, charmigt, med en för sin tid bitvis närmast chockerande skicklig 'erotisk spänning'. Peggs lillebror Putte har Andersonskans Kalle som idol och har hastigt och lustigt lagt sig till med stockholmsslang. Allt väcker i mig minnet av åtskilliga 30-tals filmkomedier, med flirtande män och den nya moderna kvinnan som glider förbi med näsan i vädret. Det senare dock kanske mer i Pennskaftet. För det centrala i Norrullsligan är de fattiga kontoristerna, de som är så illa tvungna att hitta en inkomst att försörja sig, eftersom de inte har familj som skyddsnät. Och hur detta ses med oblida ögon av männen för sin konkurrens - eller mest utnyttjas som vackra flickor att sex-trakassera. Det är den tuffa verkligheten, som Wägner visar upp helt öppet. Så som aldrig någon tidigare gjort.

Och humorn och charmen är också det som vann även de manliga kritikerna. Detta var inte en manshatande kvinnosakskvinna. Den här tjejen hade känslor. Hon stack helt enkelt hål på fördomarna.

På kursen läser vi inte bara romanerna, utan även litteraturvetenskapliga verk som behandlar just Elin Wägners verk. Bäst av allt var att en av dessa böcker redan stod på min önskelista: Eva Heggestads En bättre och lyckligare värld : kvinnliga författares utopiska visioner 1850-1950. (2003). Den stod på kurslistan och jag kunde med gott samvete inhandla boken. Och jag tycker mycket om den. Dock ska vi bara läsa ett kapitel och jag har inte tid att läsa mer i den pga kursen, men jag längtar otåligt efter att få läsa hela boken.

Jag har dock ögnat igenom den och boken börjar med Fredrika Bremer, där den utopiska visionen får genomföras av ett syskonpar, bror och syster. Och slutar med Kulla-Gulla som fullbordar utopien genom att finna kärleken och rätt man att dela sin vision om ett socialt jämlikt samhälle åtminstone så långt som hon och Tomas Torpare kan påverka. Jag älskade Kulla-Gulla böckerna när jag var barn. Det sociala patoset kändes så starkt och positivt. Att gå från fattigdom och elände mot ett bättre samhälle med färre patriarkala fördomar. Det har väl dock inte varit så rumsrent, ses inte som kvalitetslitteratur. Men där tycker jag att man haft fel. Och nu när böckerna är med i Heggestads bok känns det som en upprättelse.

Mitt i Heggestads bok finns ett kapitel om Wägners Norrtullsligan. Här har vi ännu inte kommit så långt att kvinnor kan dela sin jämställda vision med männen, och har inte heller sina bröder kvar. Norrtullsligan är ett kvinnokollektiv, där ensamma unga kvinnor utan familj skapar trygghet åt varandra, delar lika när pengarna tryter, lånar varandra kläder om någon blivit bortbjuden på någon finare bjudning. Det saknas nästan helt positiva mansbilder i Norrtullsligan. Männen är antingen skrupelfria förförare eller en och annan förstockad äktenskapspartner som blir en nödlösning för försörjning, snarare än den kärlek kvinnorna drömt om.

En gång förklarar Pegg lite sardoniskt ungefär: 'Nej, man får aldrig den man vill ha, men det kan hända att man får den någon annan vill ha, och det är nästan lika bra.'

Dock får vi i slutet möte en läkare, när en av ligamedlemmarna blir allvarligt sjuk. En läkare som aldrig tar betalt av fattiga kontorister. Det förvånar Pegg att det existera så osjälviska män, som inte kräver något tillbaka för sin tjänst, som inte vill ha något av dom, varken pengar eller ens kropp. Det blir en räddningsplanka, ett minne hon skall bevara, för att ta fram varje gång hon förtvivlar om samhällsläget.

Ännu ett litteraturvetenskapligt verk som kan rekommenderas i sammanhanget är Birgitta Holms Tusen år av ögonblick. Precis som Heggestad förtjänar den att läsas i sin helhet. Just nu när det gäller kursen läste vi ett kapitel som tar upp både Norrtullsligan och Fredrika Bremers Familjen H*. Där finns gemensamma drag, t ex inleds båda av en fartfylld färd in i Stockholm, en ankomst, ett nytt arbete ...

2009-08-28

Från det jordiska museet - Elin Wägner (1907)

Hade några noveller kvar i Elin Wägners debutsamling, och de var klart läsvärda. Slutordet av Wägner forskaren Boel Hackman förklarar att de flesta novellerna skrevs 1906, och sändes till olika tidningar. 1907 när hon fått fast anställning på tidningen Idun, samlades novellerna och gavs ut. När man kallar Norrtullsligan (1908) för hennes debut, så vet man antingen inte om att dessa noveller existerar (upplagan var 1000 ex och trycktes om först 2006 /inför 100-årsjubiléet kan tänka?/), eller så menar man roman-debut. Å andra sidan tillkom inte heller
Norrtullsligan som roman, utan inleddes som en kåseriserie i DN.

Jag vet inte ifall novellerna är tryckta i kronologisk ordning. Men känslan är för mig en i stort sett uppåtgående utveckling, när det gäller berättarteknik, feministiskt patos och det intresse berättelserna väcker i mig. De flesta är korta, och stämmer med beskrivningen skisser, från fyra sidor och uppåt. Till den sista historien - Hattnålarna - på 33 sidor. Den väcker i mig en känsla av relationskomédi à la Oscar Wilde, med sin ironiska tousch och moderna relationskonflikter.

Ett litet sent tillägg (14/9): Har nu sedan jag börjat studera Elin Wägner börjat begripa att
Elin Wägner inleder modernismen för mig. Första novellens första ord är 'Omnibusen'. Vi har hamnat i det moderna London. Dessa första 'Londonskisser' har jag dock svårast att ta till mig.
Nästa avsnitt 'Smålandsskisser' blir ett kast tillbaka till en förgången bondetid, landsbygd. Medan tredje avdelningen 'Snapshots' redan med sitt namn visar att vi är tillbaka i den nya modernistiska staden med nya relationsproblem. I början tycks kritiken främst rikta sig mot ytliga kvinnor som inte förstår att de kastar bort sitt liv om de tror att det är mannens bild av henne som är det viktiga. Männen är rakt igenom kallhamrade. Könskriget är fullt reellt. Nu måste kvinnan öppna ögonen och se detta, inte låta sig duperas. Ta sitt eget öde i sina egna händer.

Ett litet sent tillägg (14/9): har nu sedan jag börjat studera Elin Wägner närmer också fått större förståelse för hennes novelldebut. Det distanserade, nästan kalla i de tidiga novellerna var helt enkelt tidens 'flanörstil'. Man skulle se skeptiskt och svalt på omvärlden. Något Hjalmar Söderberg exellerade i (så pass att jag inte upplever dem som svala). Elin hade ännu inte kommit därhän. Det naturliga för henne är dock en betydligt varmare mer samhällstillvänd stil. Vilket syns i hennes första romaner.

2009-08-18

Samtidsnoveller av Hjalmar Söderberg & Elin Wägner

Hjalmar Söderberg har jag alltid upplevt som mer eller mindre oemotståndlig, allt sedan jag läste Martin Bircks ungdom i tonåren. En enda mening räckte för att jag skulle 'känna igen mig'. Martin har en dröm om poesi, men vågar inte tro på den utan tar anställning på 'verket', säger att han 'hänger en falsk skylt på dörren'. När omgivningen inte förstår varför man intresserar sig för litteratur, blir en falsk skylt på dörren som ett skydd. Så gjorde även jag. Och liksom Martin Birck fastnade jag i mitt 'verk', mitt vardagliga arbete, kampen för brödfödan ...

Det har sagts att Söderberg är 'ungdomens författare'. Och kanske är det så. Tonåringens osäkerhet. Och det fräscha består, däri ligger nog det oemotståndliga för min egen del.

Nåväl, en sommardag på biblioteket befann jag mig vid hyllan med Söderbergs böcker. Så jag tog en novellsamling i högen. Samtidsnoveller. En nyutgåva från 1978, med en utmärkt inledning av Per Wästberg. Vad jag förstår så sammanställde Söderberg själv urvalet. Just denna del noveller har sin samtid som tema. Söderberg menar att tiden har flytt, men att de berättelser han valt är representativa för just den tid då de skrevs. Det håller jag med om.

Jag har haft boken på mitt sängbord i fem veckor. Jag har läst en novell i taget, som om jag plockat praliner ur en lyxig ask. Jag finner de flesta av Hjalmar Söderbergs noveller förföriska. Lättsmält är inte rätta ordet, men de väcker en stämning att sjunka in i, en närhet till personerna, en trovärdighet i dem, trots att de tillhör en förgången värld. Tidsbilder. Stockholmsbilder. Ofta drar jag på smilbanden när mänskliga svagheter avslöjas. Andra gånger är det rent tragiskt.

De som jag minns tydligast just nu är Främlingar, en relativt lång novell, närmast en katalogaria över tjänstefolk, hur hopplöst det gifta paret funnit det att finna trevliga, arbetsamma och ärliga pigor. De tyckte inte att de kan klara sig med mindre än två sedan de fått barn. Uppenbarligen stod inte den första trevliga pigan heller ut med småbarn i huset. Och efter det gick det bara utför för familjen.

Det är en rent otrevlig uppräkning av hur alla pigor, från landet eller inte, unga eller gamla, alla är lika lösaktiga, oärliga och tjuvaktiga. Och det unga paret är så godtrogna ...
Söderberg spekulerar i det omöjliga att hålla tänstefolk om man har svårt att bestämma över andra. Förmågan att vara en bra chef, skulle jag säga. Mannen i novellen spekulerar över om det handlar om adelskap, att det bara är adeln som har förmågan ... men ändrar sig när han tänker på att allt tjänstefolk som får för lösa tyglar, inte har något emot att genast ta över rodret.

Sens moralen blir i slutänden att tanken på tjänstefolk är en anomali som är på väg bort. Något jag själv skriver under på. Jag anser att var och en ska ta hand om sin egen dynga. Kan man inte det, då är det något fel på arbetslivet.

I vår tid är tjänstefolk på väg tillbaka, i form av RUT-avdrag och andra skattelättnader för den som anlitar hemtjänster av olika slag. Motivationen är nattstånden och tycks röra sig om att enda chansen för kvinnor att orka med ansvarstyngda arbeten, är att någon annan tar hand om markservicen. Och ingen räknar ju med att männen ska ställa upp så som kvinnor gjort historien igenom. 

Alla ska ha samma rättigheter och möjligheter ... Utom de som ska tjäna piga nu igen då ...

En annan novell som fastnat i minnet heter Blom. Namnet på en f.d. fängelsekund. Novellen inleds med att tre f.d. interner släpps samma dag. Vänner har dom inte blivit. De kommer ur olika samhällsläger, suttit inne för olika brott, fått olika långa straff. Det är endast textilarbetaren Blom som novellen handlar om. De första två är bara med för att illustrera två saker: 1. att är man någorlunda borgerlig och välbeställd då är straffet lindrigt om man bara försökt lura till sig pengar. Misshandel gav inte heller mer än ett par månader, antagligen för att den slagne var lika långt ner på samhällsstegen. Blom däremot fick längsta straffet, för att ha stulit en kavaj, som hängde ute på gatan för rea på rean. Borde alltså ha varit av ringa värde. Men han fick nio månader.

På de nio månaderna har han tjänat ihop 80 kr och ett gott rekommendationsbrev för det arbete han utfört i fängelset. Så långt uppfattar jag det som samhällskritik. Men det stannar inte där. Blom är trots allt glad för summan pengar han lyckats samla ihop, o spinner kring dem en rad drömmar. De ska bli hans grundplåt för ett bättre liv. Men friheten är förförisk. Han vill njuta en stund. Han börjar spendera, låter raka sig, köper ny kravatt och halsduk. Blir så tjusig att han låter fotografera sig. Är sugen på en riktig biff med lök.

Tyvärr så slutar det snöpligt. Han stöter ihop med en kvinna han tidigare umgåtts med på krogen. Och så går det som väntat efter nio månader utan damsällskap. Somnar gör han dessutom och när han vaknar är pengar och rekommendationsbrev borta.

Det slutar alltså med bedrövelse. Vad är det vi ska beskärma oss över? Nackdelen av att befinna sig på samhällets botten? Hans svaghet? Dumhet? Eller trolösa kvinnor...? Aldrig tidigare vid läsning av Söderberg har jag uppmärksammat denna känsla av att det vimlar av 'trolösa kvinnor'. Inte så att männen är särskilt mycket bättre i hans historier.

Men ändå? Sekelskiftets negativa syn på kvinnor ... var den så genomsyrande? Jag menar hos alla manliga författare? Elin Wägner är ju den stora motvikten. Hon debuterade 1907 med novellsamlingen Från det jordiska museet : skisser, som jag nu under sensommaren också läst en novell i taget. Ingen stark debut, snarare trevande. Det är korta noveller, som snap-shots, av personer i korta situationer. De första har svårt att väcka mitt intressen. Men även detta är tidsbilder, det unkna innan den moderna tiden tränger in. Men så kommer det en och annan berättelse som väcker mer känslor i mig.

Lysande motbild är dock Norrtullsligan (1908). Och Pennskaftet (1910). Det är positiva kvinnobilder, trots att de fick kämpa i motvind. Läste ännu en novellsamling av Elin Wägner i somras, Spinnerskan och andra noveller. Där fanns många friska vindar. Inte minst De blå strumporna, den läste jag högt för familjen. Vi skrattade högt hela historien igenom. Härligt frisk! Trots männens negativa bild av kvinnans förmåga, så kämpar de unga flickorna vidare för att få en möjlighet att visa upp att de visst har förmågan att klara av betydligt mycket mer än männen tror.

2009-08-16

Beowulf

Och så blev det en omväg igen ... hehe! Jag gick inte direkt på Dick Harrisons Ofärd, utan via Beowulf, ett epos/kväde, bevarat endst i fornengelsk skrift, men vars händelser och personer alla befinner sig i Skandinaviska trakter.

Händelserna i Beowulf tilldrar sig under 500-talet, folkvandringstiden. Harrisons bok följer östgöten Ulvbjörns äventyrliga färder runt 600-talets Europa. En roman i gränslandet mellan saga och historia, skriver Harrison i sitt efterord (vilket jag läste först!). Där nämner han att det är autentiska tidig-medeltida skrifter som personerna hör och diskuterar, däribland Beowulf, men i romanen omgjord till 'Björnulf', alltså gick jag först till Beowulf, men i lättsmält version.

Det fornengelska kvädet är ett epos på vers, likt de flesta muntligt traderade, med tiden nedskrivna hjältedikterna, som t ex Iliaden och Odyséen. Historien lär dock ha inspirerat många moderna fantasy-författare och liknande. Men också omtolkats för ungdomar.

Robert Nyes version från 1968, gav En Bok för Alla ut på svenska 2007. Har dock tvekat lite pga monstertemat. Slämmigheter är inte mitt största intresse. Dock blev jag mycket positivt överraskad. En rad kristna symboler finns invävda i historien vilket fick mig att haja till. Beowulf är inte bara en otroligt stark man, det ligger en historia bakom - hans namn sägs betyda Bi-jägaren, att han alltid varit förtjust i bin (honung var viktig föda under forntiden) men att han en gång blev svårt stucken av en svärm bin, så pass att hans syn försvagades. Men efter det var han klok nog att erkänna sina svagheter, och i och med det kunde han omvandla dem till nya ovanliga styrkor.

Han fylls av ett ljus (känns kristet/andligt), kontakten med bina har fyllt honom med gyllene ljus likt honung (ger mig lite spiderman-känsla!). Det är med detta ljus han besegrar monstret, Grendel, som inte tål ljuset. Historien berättas så vi inser att monstret är vår egen rädsla, vår egen inre skugga, som bara kan besegras genom att vi belyser det, erkänner det.

Dock är inte monstret ensamt monster. Monstret har en mor, som är än värre, hon är som en stor lindorm på havets botten. Och det var med Kain, mänsklighetens första mördare, som hon avlade monstret Grendel. Återigen en kristen hänsyftning. Liksom att Beowulf lämnar sitt svärd nedstucket i marken utanför, så det liknar ett kors! Beowulf menar att man ändå inte kan bekämpa Grendel/rädslan med våld.

Men mot slutet måste han slåss mot en drake. Då är han gammal och kroppsligt svag, men vill rädda sitt folk undan drakens ondska. Men måste denna gång använda mer list och elakhet, inte minst för att han tvingas offra sina vänner bina. Alltså känner han sig denna gång tveksam inför sina egna dåd. "När jag var ung skulle jag aldrig ha gjort så här. Jag skulle ha tyckt att det var fegt och föraktligt ... Men nu är draken död och skaten ska komma folket till godo. Vem hade rätt? Den gamle Beowulf eller den unge Beowulf?" Båda anser den kloke pojken Wiglaf, som kom att efterträda Beowulfs på kungatronen.

Jag förvånar mig över de kristna hänsyftningarna, med tanke på att historien rör kamp mellan olika nordiska hövdingar, föregångare till vikingar. Enda tills jag läser en hypotes om att det kanske var munkar som skrev ner kvädet, och att dessa kanske färgat historien efter sin egen tro. Eftersom det inte sämmer med de hedniska nordiska folken - eller?

Det är mycket som inte är lätt att förstå med Beowulf-kvädet. Att det är nedtecknat på fornengelska men handlar om Danernas kungaätt och hur dessa får hjälp av Beowulf, av geaterns folkslag. Även där går hypoteserna isär. Är det Goter? Götar? Jutar? Gutar?
Varför skulle engelska munkar ha bemödat sig om denn text?

Så jag läste en version till, i prosa för ungdomar. Denna gång en version från 1982 av ungdomsboksförfattaren Kevin Crossley-Holland. I denna version är alla kristna hänsyftningar borta. Här är Beowulf alls inte klok, utan mest en orädd Stålman. Här har 'munkarnas' ev. påverkan rensats ut. Här är det fornnordiskt som gäller, de kommande viktingatida dristiga orädda idealen.

Och jag blev besviken. Jag saknar de djupa tankarna, symbolerna, tankeställarna som kan göra läsaren klokare. Därmed måste jag gå vidare till ursprunget (om än i svensk översättning) för att se vad där egentligen står. Vem har skarvat och hittat på? Vem har rätt?

Den 'äkta' Beowulf, har jag ännu inte läst, men finns utgiven av Tore Gannholm, som ett innlägg i teorin om Beowulf som Gutarnas nationalepos. Jag är helt med på bilden av Gotland som ett självständigt rike med mycket stark handelsposition mitt i Östersjön. Ända sedan jag läste Matti Klinge står det helt klart för mig att riken på denna tid enades kring vatten och skilldes åt av skogar.

Tore Gannholm bok inleds med argumentation för att folkvandringstidens goter har sitt ursprung på Gotland. Utvandrat därifrån pga fimbulvintern och sedan återkommit, som kristnade (!) arianer. Därav de kristna referenserna i texten. Att dessa olika gotiska folk fortsatt att hålla kontakten genom århundraden, via handel och folkvandringar. Vi vet ju hur många folk som förflyttade sig runt kring Europa under folkvandringstiden, eller? Åtminstone ledarskicket, soldaterna med sina härförare. Graven Sutton Hoe i England, en båtgrav med en stor ledare kring vilken det är populärt att hävda olika hypoteser. Det spännande är att graven verkar ha så nära förbindelser med Upplands Vendelgravar. Tore Gannholm menar att Birka kan ha grundats som Gutarnas handelsstation. Vid denna tid var dock Helgö större, gäller samma sak där?

Kan det stämma att Sutton Hoes hövdingagrav var got, en gute, som fört Beowulf-kvädet med sig via sina sagoberättare och fått detta bevarat och med tiden nedskrivet - i England!
Och att dessa faktiskt var kristna...

Fantasieggande ... värt att gräva vidare i.

2009-08-09

Vikingafurstinnan Ingegerd

Och så har jag då tagit mig till slutet av Catharina Ingelman-Sundbergs Mäktig mans kvinna (2001). Att det tagit tid beror visserligen delvis på att jag varit en del ledig (!) och alltså inte åker buss till jobbet lika regelbundet, och därför inte läser lika regelbundet i min pocketbok. Men tyvärr också på att romantekniken är så valhänt. Jag läser med stor ansträngning, som om mina glasögon var suddiga. Bilden blir inte så klar att jag kan följa med. Inte som i faktatexten 'Boken om vikingarna', där är allt klart och intressant. Återigen - romanskrivande är ingen enkel konst.

Känner dock att denna bok är den bästa av de tre historiska romaner jag läst av författaren. Antagligen för att storyn har så många autientiska källor att bygga på. Det ovanliga med Ingegerd är att hon (trots att hon är kvinna!) finns omnämnd i flera källor, ovanligt väldokumenterad kan man säga. Och hennes 1000 år gamla grav finns kvar i Kiev.

Vad jag dock hellre vill nu, är att själv gå tillbaka till källorna, t ex Nestorskrönikan och Snorre Sturlason, för att se om jag får en bättre helhet den vägen, än vad romanen lyckats förmedla.

Hösten stormar dock hastigt närmare. Snart är det ny litteraturkurs på gång (kunde inte motstå frestelsen att anmäla mig, första kursen gav mig blodad tand). Tror dock att det blir en bok till som ren nöjesläsning innan dess. En av mina favorit historiker, Dick Harrison, har även han gett sig på att skriva en roman: Ofärd. Håller tummarna för att han inte gjort det förgäves. Den romanen ligger dock något före Vikingatiden. Den tilldrar sig på 600-talet och blir därmed mer jämngammal med Beowulf, den gamla gotiska sagan.

2009-07-28

Sigrids hemlighet av Karin Wahlberg (2009)

Karin Wahlberg har tidigare skrivit några deckare (som jag inte läst) och för nu vidare Historisk Medias projekt - Släkten. Idén om att ge liv åt Sveriges historia i en sorts staffett-serie av romaner av olika författare, är en idé jag sympatiserar med. Men ju mer jag tänker på det, dyker det upp farhågor om fallgropar ...

Hela idén bäddar mer för krönikor, än romaner. Vi får följa ett kronologiskt förlopp, en följd av människoliv. Den största faran är naturligtvis att ämnet inte värkt fram ur författarnas eget inre behov att få berätta en viss historia, utan att de fått ett uppdrag. Den historiska ramen är given: Sveriges historia. I den kan man stoppa in vilka fantasiser som helst, eller?
Romanförfattaren lever alltid under tvånget av 'sannolikhet', för att läsaren skall köpa fiktionen, måste den vara sannolik.

Karin Wahlberg säger själv att hon haft perioder av vånda inför detta projekt. Och deklarerar: "Jag är inte historiker, jag är berättare - och boken skildrar i första hand människors villkor, då som nu." Hon påstår sig tidigare inte ha varit speciellt intresserad av historia. Hen helt klart är hon intresserad av människor och deras livsvillkor. Han ska också ha studerat nordiska språk tidigare i livet, vilket brukar innehålla en viss kännedom om historisk utveckling. Så helt obevandrad kan hon inte ha varit.

Hon har definitivt lyckats. Människorna hon beskriver stiger fram levande för mitt inre. Där finns djup och medkänsla. Liksom spänning som väcker min fasa inför människors hårda livsvillkor - i synnerhet kvinnorna, med den stora risk barnafödandet var, men också hur prisgivna kvinnorna var åt omgivningens godtycke. Detta kan jag leva mig in i och tro på. Utgångsläget är klokt. Vi får länge uppleva det smått obegripliga livet och miljön via en 11-12-årig flickas ögon. Hennes drömmar och insikter. Det är en ypperlig ingång för den som inte är insatt i den tiden, vikingatidens sista skälvande år (1029-1050).

Men där finns också partier om kungar och strider mellan olika nordiska ledare/kungar, mer eller mindre kända. Och den osäkerhet som råder om vad som är sant eller inte, är inte mer störande än det faktum att vanliga människor ute i byarna naturligtvis inte heller visste mer än vad de rykten som förmedlades bar med sig.

Och den överblick jag får är så milsvida mer klargörande än vad en påläst 'arkeolog/historiker?' som Ingelman-Sundberg lyckas förmedla i sina böcker. Märkligt, eller? Hon som skrivit den fantastiska Boken om viktingarna som innehåller alla de fakta och den överblick som man kan önska sig från 200 år av vikingavälden... Mycket läsvärt. Till skillnad från hennes romaner, då jag saknar allt detta.

Det var information om bok Mäktig mans kvinna, som gjorde mig uppmärksam på författaren Ingelman-Sundberg. Att den behandlar Ingegerd, dotter till Vikingafursten Olov Skötkonung, som präglade Sveriges första mynt i Sigtuna, men pga internt groll med Olav, denne norske kung som sedermera blev Den helige, han vars grav gav upphov till mirakler, och valfarsorten Nidaros. I stället blev hon bortgift med storfursten av Kiev, och kanske just därför det första kända svenska kvinnoödet, med namn och allt.

Men trots all kunskap Ingelman-Sundberg sitte inne med - det vet vi från Boken om vikingarna (och även Forntida kvinnor, som jag dock ännu inte läst) - så kan hon inte levandegöra sina kunskaper för mig i romanform. Mäktig mans kvinna är visserligen något mer lättsmält för mig än Vikingablot. Men det är fortfarande samma bildliga 'filmiskhet' som står i vägen för mig. Det är mest dialog, med sex och fars insprängt här och där, men saknar helt överblick. En rad vikingahövdingar med diverse namn strider uppenbarligen med varandra i olika hörn av nordEuropa, men jag har svårt att hänga med var, för ingenstans förklaras detta. Verket saknar berättare. Ibland dyker det upp ett forntida ortnamn, som historikern kanske vet vad det står för, men inte jag som lekmanna-läsare. Det är en skriande brist i mina mening.

Kronologiskt går Mazettis, Ingelman-Sundbergs och Wahlbergs böcker in i varandra. Mazetti inleder med sin frejdigt fantasifulla färd från Kiev (där Ingegerd en dag skall hamna) till det betydligt mindre flärdfulla Blekinge, flodfärder, handelsfärder. Frejdigt mustig inte minst genom sejdande trollkvinnor och att slavar av såväl gul som svart hudfärg hamnar i Norden. Minns inte om Ingegärd nämndes i Blandat Blod, den tilldrar sig ju i 'utkanten' Blekinge, från hennes synvinkel sett. Men hon bör åtminstone ha fötts vid denna tid i slutet av 900-talet. I Sigrids hemlighet är hon redan bortgift till Kiev, och en sorts idol eller förebild, att hon trots allt blev rikt gift 'trots sin höga ålder' (drygt 20 år!) och fick leva sitt liv klädd i guld och siden.

Sigrid får inte ett lika lyckosamt gifte. I Släkten-böckerna ritas ett 'släktträd' i slutet av boken, de viktigaste personerna som tas upp i böckerna. Det är uppenbart - efter två kvinnliga författare - att det inte är 'familjefaderns' linje som räknas. Det är betydligt lättare att veta vem som är mor till ett barn, än vem som är far...

Måste dessutom tillägga att jag njöt verkligen av Karin Wahlbergs språk. Äntligen. Jag tröttnar aldrig på böcker som har ett kärnfullt och behagligt språk, rensat från allt onödigt. Man kan öppna boken på vilken sida som helst, tar här bara ett exempel från s. 339:

"Men åren som därefter följde hade inte varit olevda. Tiden hade satt sina spår. Bothilds hår var helt grånat under doket, ansiktsdragen tunnare och skarpare, huden lösare och ett mjukt häng syntes under hakan, men hon var i stort sett sig lik; rask i steget och snabb till beslut. Avståndet mellan tanke och handling hade alltid varit kort, och så var det alltjämt. Hon fick mycket ur händerna, nu precis som tidigare."

En rikt talade bild, personkarakteristik, med så renrensade meningar. I detta sköna språk sjunker jag in, och allt känns sannolikt, trovärdigt - griper mig med sig.

2009-07-12

Vikingatid

Är inne på historietemat igen. En mycket bra bok om vikingatiden är Boken om Vikingarna av Catharina Ingelman-Sundberg (1998). En bred och klar sammanställning som väcker mitt intresse.

Min enda invändning skulle vara att benämningarna på de olika textstyckena är mer journalistiska än upplysande om man vill hitta tillbaka till en viss fakta. T ex heter överskriften på sid 20 Kameldrivarens nya religion. Visst inleder det med en kort introduktion till Muhamed och Íslams inledning, men fortsätter sedan att handla om vikingarnas segelskicklighet och deras räder. Alltså typiskt för tidningstext. Några ord i fetstil sprängs in för att fånga intresset, kanske för att dela upp det massiva intryck texten annars skulle ha haft.

Men som sagt, jag tycker om boken, formatet och bilderna. Jag har ännu inte smält hela boken, det är fakta och jag tar den bit för bit. Men eftersom jag behövde en pocket till bussen och kände mig positivt intställd till Catharina, så började jag läsa hennes roman Vikingablod (1995). Den tilldrar sig i Birka på 830-talet när Ansgar kommmer för att missionera för svearna första gången. Ämnet kan vara intressant. Tyvärr inte genomförandet av romanen. Att skriva bra romaner är en svår konst. Texten grep mig inte alls, min hjärna blev uttröttad. Lite sex och vissa fars-inslag hjälper inte upp tekniken.

Jag kände filmisk påverkan. Men teknik för romanskrivande vs film är inte samma sak. En film lever i ett ständigt 'nu', tyranniskt, som en duktig regissör kan berika med stämningsskapande vyer/interiörer, återblickar m.m. Filmen kan stoppa parallella scener från andra platser, personer, utan att det bryter spänningen.

Detta fungerar inte för mig här. Att någon i romanen knackar på en dörr, kan inte avbrytas för en lång scen på annan plats med andra personer under en obestämd lång tid - osm kanske tar ig en timme att läsa, innen vi plötslit är tillbaka där personen som knackade, nu öppnar dörren och ser vad som är bakom. I en film kan det ske, där är puckarna snabbare. I romanen blir det en absurd tidsekvens, som min hjärna inte köper. Jag tänker förbluffad att 'det är inte möjligt att han har stått där hela tiden, medan jag trott att vi förflyttat oss flera dagar i tiden. Texten blir inte mer spännande på det viset, bara mer svårgripbar. (Jag finner tidsaspekten hela tiden svårgripbar, dåligt preciserad, inkonsekvent.)

I en roman inför man inte heller bipersoner och små episoder om det inte har betydelse för att åskådliggöra något av betydelse i berättelsen. Filmens enda verkiga medel är att visa sjäva scenbilden, miljön, vyer och interiörer skapar stämning. Om regissören vill åskådliggöra att 'staden' Birka på 830-talet var en folkfylld larmande plats (eller kanske inte mer än en kodoftande by?) så visar han det i bild. En roman måste förklaras detta direkt, om det är av betydelse. Men på ett helt annat sätt än att låta Ansgar mitt i ett samtal med sin vän plötsligt avbryta sig och kliva åt sidan för at en pojke kommer bärande på ett stort risknippe. Det tillför inget. Pojken med risknippet dyker aldrig mer upp i boken, scenen visade ingenting om Ansgar som karaktär. Det var helt enkelt meningslös utfyllnad.

Tråkigast för mig var en störande anakronistisk känsla. Jag hade hela tiden svårt att tro på beskrvningen, dialogen, av hur människor reagerade och resonerade kring dn nya kristna tron. Romanens handling pågår endast två år, ändå uppstår schismer mellan förment omvända och inte omvända. Hur i all sin dar sker detta? utan TV och internet?

Jag tror att man måste vara betydligt mer bevandrad i det andliga och psykologiska för att kunna åskådliggöra en trovärdig modell av hur och varför något sker. Först ska vi försöka tro på Ansgars stora karisma, bara för att författaren 'säger det'. Vilket kan vara tveksamt. Sedan visar han sig göra ett stort misstag genom att förgripa sig sexuellt på en flicka, vilket leder till ett barn som han förnekar av rädsla för att hans karriär skall gå om intet. Kan det ha hänt? möjligt. Men inte som det beskrivs i boken. Vikingarna lär vara kända för sin sexuellla frigjordhet. Jag tror inte att det allra första de nykristna fäste sig vid, var om barnen föddes inom äktenskapet eller inte. Inte så pass att föräldrarna förkjuter sin gravida dotter för att hon blivit mer elle rmindre våldtagen.

Det tog århundraden att ändra en sådan inställning. Det tog århundraden innan det kom några krav på att präster skulle var aogifta. Visserligen var Ansgar munk .... men jag får ändå inte ihop helheten.

En oerhört intressant historisk bok, fakta/hypotes, skrevs av Matti Klinge på 1980-talet: Östersjövälden. Tyvärr inte systematiskt uppstäld, eftersom den behandlar ett antal framkastade hypoteser. Men det är mycket intressant. Han vill visa att eftersom naturen såg ut som den gjorde och bästa resvägen var vatten, så var den tiden riken, unioner o dyl, sammanbundan av hav, inte åtskilda. Alltså hängde Svearnas område ihop från Roslagen över Ålands hav upp längs finska kusten norr om Åbo, medan finnarnas område låg söder/öster om Åbo, kring hela finska viken, alltså inkl vad som idag är Estland.

Klinge menar att den vikingatida handeln som skedde längs havet hade Tor som den gemensamna nämnaren. Handelsplatser reste en pelare, avlövad trädstam, som märke för sjömännen att hitta fram när de kom med sina varor. Handeln hade fungerat länge och mycket väl åt öster. Men västerut möttes de av en annan mer aningslös kultur, försvarslös, och övergick därför från 793 mer till röveri ett århundrade framåt. Vilket naturligtvis oroade inte minst Frankerriket. Karl den Store som kröntes till Kejsare år 800, hade olika strategier för att stävja detta. Bl a att i samarbete med kyrkan försöka införa en 'gemensam kultur', mkt mer än gemensam religion. För att vara säker på att inte bli lurad i handelsangelägenheter, behövde man samma kulturella referensramar. Därför handlade kristnandet i första hand om att byta ut Tors Pelare mot Kristi Kors, som märke för handelsmännens resor. Korset visade att det var säkert att gå iland och idka handel.

Det där tror jag på. handelskarteller stämmer med vinningslystna människors sätt att tänka. Att man tog hjälp av kyrkan, som den skrivkunniga lärda institution den var, och inte minst med sitt fredliga budskap, det var ju inte så konstigt.

Apropå historiska romaner om vikingatiden så har förlaget Historiska Media, som hittills mest gett ut faktaböcker kring historia, satt igång ett eget projekt som kallas Släkten. Sveriges historia skall åskådliggöras i en rad historiska romaner, som en staffett, där uppdraget går över flera generationer at överlämnas mellan olika författare. Än så länge finns två böcker utgivna. På webben stod hela våren 2009 och än idag: 'Under våren avslöjas vem som står bakom bok nummer tre.' Antingen är de inte uppdaterade, har felformulerat sig, eller menar våren 2010??

Katharina Mazetti inledde Släkten-serien med Blandat Blod, som tilldrar sig i slutet av 900-talet. Hon fastnade för Blekinges skärgård som trakt för viktingatida skeppsbyggare och handelsfärder. Därifrån var det nära till viktiga handelsområden som Bornholm, Öland, Gotland och södra östersjökusten där det fanns floder att ta sig in i fastlandet på, och vidare ända ner till Kostantinopel.

Mazetti vill visa att med tanke på alla handelsfärder, all slavhandel och viktingarnas fria 'nyttjande' av trälkvinnorna, så inte var viktingar 'renrasiga'. Kulturutbytet var stort på 'alla fronter'. En bra bit av romanen tilldrar sig i våra dagars Kiev, en viktig stad för handelsutbyte mellan norr och söder. Och därifrån kommer Släktens stammor, en mörk skönhet. Stamfadern är dock en blond Blekingebo.

Jag tror betydligt mycket mer på Mazettis version av mötet mellan kristet och vikingakult, här främst i form av släktens 'kloka' kultkunniga, sejdekvinna i fågelmask. Trots att detta sker 150 år före Ingelman-Sundbergs roman (hon har skrivit fler men jag tänker inte ens försöka ...).

Mazetti skriver dock i sitt efterord att hon inspirerats av Boken om vikingarna samt Forntida kvinnor som Ingelman-Sundberg utgav 2004. Jag förstår precis hur frestande det är, när man sitter och läser mer eller mindre 'torra' historiska fakta att få sätta kött på benen för en bredare allmänhet. Men tyvärr, romankonsten är svår. För att det köttet skall ge något behöver det berika läsaren - som fakta-Boken om vikingarna är berikande - inte kännas urvattnat och anakronistiskt.

2009-07-09

Staffan Bergsten om Kanon

Staffan Bergstens litteraturvetenskapliga läroböcker finner jag föredömligt klara och rediga. Litteraturhistoriens grundbegrepp (2004) har bra kapitel om Kanon-frågan. Om det fått inleda den kurs jag gick i våras om Le Clézio, skulle jag fått en betydligt klarare bild redan från början.

Bergstens bok behandlar litteraturens historia, ett litterärt kulturarv, det som via utbildning kan förmedlas till nya generationer - det handlar inte om vad vi bör läsa eller inte i nuläget. Kanon växer fram organiskt och långsamt och därför tar det åtskilliga generationer innan det uppstår någon sorts konsensus. Att nyskriven litteratur inte har den tradition som krävs och smaken skiftar. En inneboende tröghet. -- Min reflektion blir att konsensus endast kan uppstå mellan de som har möjlighet att göra sin röst hörd. Så länge kvinnor inte undervisade i ämnet fanns naturligtvis inte deras åsikter med i 'konsensus' osv.

Bergsten säger att en klassiker bör förena de två motstridiga egenskaperna, att vara representativ för ett skede men ändå bära med sig en förnyelse. Författarskapet bör också ha volym, det räcker inte med 'Ett storverk'. Nobelkommittén har visst del i kanonskapandet, precis som jag själv tänkt. Men man hamnar inte automatiskt i kanon, för att man fått Nobelpriset. 100 nya författare per århundrade skulle få kanon att svälla alltför mycket. Vilket är motsatsen till vad Sturé Allén skrev om Akademiens arbete, som menar att alla läsvärda författare omöjligt kan begränsas till en om året. Här går alltså vattendelaren mellan tanken på kanon som urval av läsvärda författare vs. kanon som hanterbar läroplan för instudering.

Basproblemet är ju omöjligheten för en person att läsa, greppa, assimilera den ackumulerande mängden litteratur som exploderar ut över världen. Uttrycksbehovet tycks vara omättligt ... Alla vill naturligtvis skriva sin version, synas, höras. En naturlig konsekvens av ökad läs- och skrivkunnighet.

Information-over-load! Min 'svaghet' är att vara 'intresserad-av-allt'. En omöjlighet så klart. Och då är poängen med Kanon, enligt Bergsten, att fungera som karta i den litterära terrängen. Universitets- utbildning har pedagogiska skäl att begränsa sig till en för individen överkomlig mängd stoff.

Bergsten skriver: "Den humanistiska bildningens ideal är inte en maximal mängd information utan psykiskt integrerad kunskap."

Det behövs struktur och fördjupning. Urvalet uppstår ur mina intressen och erfarenheter, mer objektivt än så kan det inte bli. Min referensram inklusive den litteratur jag assimilerat, blir då den bas mot vilken jag kan förklara, bekräfta, eller ifrågasätta - så väl livet som litteraturen.

Självklart ändras kanon om samhällets ideal ändras. Strävar vi efter jämlikhet och demokrati, kan vi inte längre svälja odemokratisk litteratur, hur än estetiskt tilltalande, inte utan att kommentera att det skär sig.

Tydligen är den svenska litteraturvetenskapens inriktning på hela Världslitteraturen ganska unik. Andra länder studerar litteratur utifrån språket - endast originalspråket ger en sann bild av ett litterärt verk, allt annat är tolkningar. Sant. Dock vinner litteraturvetenskap i Sverige en bredare utblick och strävar därför efter goda översättningar. Något man på andra håll är misstänksam emot, som en sorts diletanteri. Det räcker inte med knapphändiga språkkunskaper för att förstå alla subtiliteter i litteratur. Själv skulle jag därmed vara begränsad till svenska och förhoppningsvis engelska. Min franska, italienska och spanska är inte subtil nog.

Så visst tvekar jag, splittrad inför allt som väcker min nyfikenhet, mitt intresse. Varför brinner jag så för litteraturen? Varför kan jag inte nöja mig med nöjesläsning? ... Antagligen hyser jag en önskan om en djupare förståelse för människan och livet ...