2009-02-28

Öken av JMG Le Clézio (1980)

Så har jag läst ytterligare en bok av senaste nobelpristagaren, Öken (1980). Både känslomässigt och tidsmässigt ligger den nära novellsamlingen Mondo och andra berättelser (1978).

Jag hörde honom i en TV-intervju säga ungefär så här: - Först ville jag skriva berättelser, sedan intresserade jag mig mest för att beskriva människor. Och nu vet jag inte längre varför jag skriver.

Med reservation för att jag kan ha missuppfattat, men Mondo och Öken tycker jag hör till kategorin beskriva människor. Men även debutboken Rapport om Adam, förefaller mig mer vara ett försök att tränga in i Adam än en berättelse för berättelsens skull. Men alla 15 år av böcker däremellan, 1963-1978, vet jag ännu inget om.

Öken är för mig en känslobok, en djupdykning i en nära känsla och kontakten med nordafrikansk öken. Närvaron kryper in under huden på mig. Känslor som mitt intellekt däremot inte förstår.

Boken inleds, varvas och avslutas med historiskt autentiska avsnitt från åren 1909-1912. De geografiska platserna är helt säkert autentiska, även om jag själv bara känner till några få. Jag bodde faktiskt en vecka i Marockos kuststad Agadir, januari 1986. Just den stad som kallas rebellstad, och som i slutet av boken (1912) skjuts sönder och samman av en pansarkryssaren Cosmao.

Åter tänker jag på det faktum att man talar om Första världskriget 1914-1918 och Andra världskriget 1939-1945, som mycket avgränsade krig. Men faktum är att krig pågått ständigt någonstans, och inte alls så lokalt. Trots allt har kolonialmakterna oftast varit inblandade. Boxarupproret i Kina och Boerkriget i Sydafrika pågick kring sekelskiftet 1900. Japaner och ryssar krigade ca 1905.

De kolonialistiska intrången hade pågått i 400 år. Helt klart i Le Clézios bok Öken är att kolonialmakterna är fullt upptagna med att sluka åt sig ökentrakterna. De sandiga, klippiga områden där de blå männen vandrat med sina getter. Man ägde inte marken. Detta var frihetens sista utposter. Och här försvann den - brutalt ...

De inledande avsnitten i Öken, från seklets början, talar om den siste shejken, den siste ledaren för dessa blå män, (alltså beduiner klädda i blå mantlar - jag fick besöka ett sådant läger 1986, uppsatt för att förnöja turister), han som skulle föra dem till det förlovande landet. (Obs! Får mig att tänka på Moses.) Men tillgången på jord och mark är nu så begränsad, efter det nya påfundet från västliga kolonialmakter om att jorden och vattnet kan ägas och begränsas ... att shejk Ma el-Ainin inte längre har någon utväg, dit han kan föra sitt folk. Han förlorar sina bundsförvanter, ända intill sina egna söner. Kulturen går under.

Parallellt med detta är historien om en betydligt senare 'ättling', Lalla Hawa. Befinner vi oss då på 1970-talet? I avsnittet Lyckan möter vi henne som barn, eller hon kanske redan är 16 år, fast det inte känns i början av boken, som huvudsakligen beskriver hennes kontakt med naturen och några udda människor. Hon är barnet som är öppen för allt. Tycker om allt. Sanden, getingarna, gamlingarna. Solens hetta. Blåsten. Sidorna genomsyras av livsglädje, trots fattigdom och brist på mat och vatten. Men hon känner också en rent andlig kontakt med naturen. Den talar till henne. Och hon kallar den Es-Ser, Hemligheten. Och kanske är det den gamle shejkens ande, som lever kvar, fäst vid sitt rätta element, öknen.

Sahara har inga synliga gränser. Hur än raka streck kolonialmakterna drog över kartan på 1800-talet. De platser jag känner igen i Le Clézios bok ligger i Marocko. Men antagligen rör det sig om ett mycket större område, eftersom beduinerna vandrar i veckor, månader och år. Ingenstans nämns Algeriet. Ändå var det Algerietrevolten 1954-1962, när Algeriet lösgjorde sig och återfick sin frihet, efter att ha levt under fransk överhöghet sedan 1844, som påverkat så många franska författare. Marocko hade alltid varit friare och självständigare.

Så då är frågan, när utspelar sig avsnitten med Lalla Hawa? Plötsligt, när hon protesterar mot det slavarbete med mattknytning barn utsätts för, inser omgivningen att hon inte längre är ett barn. Man beslutar att gifta bort henne med en äldre 'rik' man. Hon flyr ut i öknen med en vän och låter sig bli gravid. Men blir också sjuk av vätskebristen och hamnar slutligen i Marseille, vi får inte veta närmare hur. Först i fattiga invandrarförorter, hos sin faster, men blir städare på ett hotell, bland tillfällighetsarbetare, gästarbetare, ficktjuvar. Avsnittet heter Livet hos slavarna.

Men så av någon otrolig tillfällighet blir hon fotomodell ... hur än svårt jag har att ta till mig den biten, att allt detta sker under bara nio månader, och att hon blir så firad modell trots att hon är gravid med växande mage ... hmm ... men jag blundar och tar till mig de känslomässiga beskrivningarna.

Marseille är också en sorts öken, men helt känslokall. Det är sterila husblock, smutsingrodda hotell. Och Lalla Hawa är den eviga vandrande beduinen. Det går inte att låsa in henne i en lägenhet. Hon äger inget. Hon tar inte betalt för att bli fotograferad. Om hon tar emot pengar gör hon det bara för att ge dem vidare till tiggare hon lärt känna i området. Hon är rastlös. Åskådliggör kulturkrocken mellan kolonialmakten och de inflyttadearbetarna. Hon kan inte känna någon själslig kontakt med den hårda kalla staden, inte som hon gjorde med stenöknen. (Jag minns när jag var i Marocko att man där beskrev sitt land som - Ett kallt land med varm sol. Och det var sant. Det var kallt på ryggen, även när solen lyste het på magen.)

Alltså återvänder hon till Marocko när det närmar sig tiden för att hon skall föda. Hon föder sitt barn ensam på stranden under ett Fikonträds skugga. Och jag funderar - visst är det väl fikonträdet som är det ursprungliga Livets träd, hos de förpatriarkala gudinnereligionerna i mellersta östern? Är det medvetet symboliskt av Le Clézio? Det är som om symbolerna för olika religioner smälter samman till någon sorts universell andlighet. Som mest handlar om människans kontakt med sina rötter, med naturen.

Någonstans i botten av de Le Clézio böcker jag hittills läst tycks löpa gåtan: Vad är en människan och hennes värde? Sökandet efter naturen. Och hur rotlösa vi blir utan den.
Jag hinner inte mer än återupprepa detta iakttagande för mig själv, så kommer ett avsnitt där omgivningen och fotografen själv, ser på Lalla Hawa, som om hon är en gåta. Och frågar sig vad hon döljer för hemlighet ...

Le Clézios text bygger främst på människors känslor, ibland ser vi deras känslomässiga övertygelser, men även uppgivenhet och osäkerhet, rotlösa. Han försöker inte förklara världen för mig. Men han visar bilder som fastnar på min nähinna.

2009-02-20

Kanon (kurs 2)

En sak som slog mig när jag tänkte på klassiker som Iliaden och Odysséen, det gäller översättningens betydelse. Jag försökte läsa Odysséen när jag var ung, men fann den hopplöst tradig. Det kan mycket väl handla om ett översättningsproblem. Alltså föråldrad översättning.

Har tidigare läst att översättningar blir 'mossiga' oerhört mycket snabbare än originaltexter. Underligt men sant. En text skriven på originalspråk, är om den har klassiska kvaliteter skrivna med ett språk som håller för tidens tand. Men översättningar har en tendens att alltid sitta fast i den tid då den gjordes. Alltså behöver översättningar göras om med jämna mellanrum.

Då blir frågan: - Kan en bok bara bli klassisk inom sitt eget språkområde?

Jag vet ju hur mycket mer jag uppskattar de klassiska böcker jag läst på originalspråket ...

Ramses-grums

Nu sitter jag här igen med ihoprynkad panna och grumsar ... har just läst ut fjärde boken om Ramses. Är det översättaren jag ska gnälla på nu, eller? Varför kallas den onde magikern Ofir ibland libanes och ibland för libyer? Suck.

Läste denna bok för att jag var nyfiken på hur han skulle tolka det här med Moses 'uppror', de tio plågorna som skulle drabba Egypten och hur uttåget gick till. Tyvärr blev det suck och Tja...

Först framträder Moses som en religiös fanatiker, mycket stark i sin tro. Självklart. Alla fenomen ges naturliga förklaringar ... jo, det är ju populärt och förståeligt i en realistisk roman. I den här boken blir det ett antiklimax, precis som hela bokserien, som inte har bestämt sig för om den ska gå på den realistiska linjen eller inte. För Farao och några av hans präster, de har övernaturliga krafter. Där ska man försöka ta det på allvarligt, utan vidare övertalning ... suck.

PS. Dessutom grumsar jag över att det inte skrivs något om att Farao gifte sig med den hettitiske kejsar Hattusilis dotter. Bok fyra slutar med att fredsfördraget mellan Hettiter och Egyptier äntligen går i hamn. Det är vid slutandet av sådana fördrag som giftermål ingick som en naturlig del, det fungerade som ett sorts sigill på att man menade vad man sa och skrev. Men inte ett knyst. Inte förrän nu i sista boken, femton år senare ... (?) påstås det att Hattusili börjar grumsa och hota att nu måste hans dotter bli gift med farao och dessutom unämnas till Stor Gemål, alltså First Lady. --- ologiskt anser jag. Förstår inte heller hoppet i tiden. Först kapitlet i del 5 verkar befinna sig högst ett år från del 4, där farao och vänner är ca 35 år, så vips i nästa lilla kapitel är alla ca 50 år.

2009-02-12

Kanon (kurs 1)

Läser E Dean Kolbas genomgång av den debatt kring 'litterär kanon' som tydligen pågått i nära 30 år nu. Frågan aktualiserades än mer av att min dotter, som nu går på gymnasiet, kom hem och visade mig sin kurs i litteraturhistoria. Min reflektion: 'Har ingenting förändrats på 30 år?

Eftersom man kanoniserar helgon, heligförklarar, trodde jag först att detsamma gällde för författarnas parnass, t ex Shakespeare, Jane Austen. Men ordet kommer från ett antikt grekiskt ord för linjal. De antika skulptörernas regler för de perfekta proportionerna för att avbilda hästar och människor.

NE säger: linjal, måttstock, rättesnöre. Texter eller dokument som anses normerande. Under senantiken upprättades listor över mönstergilla författare eller verk, som borde studeras som rättesnöre eller kanon för litterärt skapande. Ur detta bruk har en andra modern litteraturvetenskaplig betydelse av ordet uppkommit, nämligen det urval av litterära verk som vid en viss tid läses i skolor, är föremål för forskning, hålls aktuella genom nyutgåvor osv. Detta urval beror av tidens värderingar och antas prägla nya generationers normer och litterära uppfattning. Därför är sådan kanonbildning numera föremål för studium och debatt inom den s.k. receptionsforskningen och inom undervisningsväsendet, särskilt i USA

Kolbas redogör för USA, där han menar att påståendet att kanon bestäms av universitet och skolor, är en självbelåten missuppfattning. Kanon har existerat sedan antiken och universitet är senkomna nykomlingar.

Hur ser jag själv på kanon? Hur viktig är den för mig? Mitt 'medfödda' intresse för böcker var obegriplig för min familj, vilket påverkar mig än idag. Inte så att det hindrar mig från att läsa, men jag kan tvivla på att min önskan att läsa är viktig. Mitt första problem var mängden böcker som finns i världen ... eller på vårt biblioteket. Var skulle jag börja? Så jag började på A. Lästa allt som fanns där. Det tog mig två år att ta mig igenom A och halva B på vårt kommunbibliotek.

Jag minns lättlästa äventyrshistorier av Evelyn Anthony, liksom Allt går sönder av Chinua Achebe (1958) som jag senare förstått är en tidig milstolpe i den nya afrikanska romankonsten. En annan bok jag minns, mer för lay-outen än för texterna, var av Joseph Addison (och Richard Steel) som 1709-12 redigerade den engelska tidskriften Spectator. Så antagligen innehöll boken essäer ur tidningen, men som jag inte begrep speciellt mycket av då som 12-åring. Men det var häftigt att det var från 1700-talet. Historia har alltid fascinerat mig. Och några science-fiction av Isaac Asimov. Även om de inte alls berörde mig som novellerna av Ray Bradbury som fanns i veckotidningarna på den tiden.

Den här text-odyssén slutade ganska abrupt när jag hamnade hos Hjalmar Bergman. Först Blå blommor, (romantisk spleen från början av 1900-talet), varefter Hjalmar Bergman alltid ingått i min kanon, i synnerhet Markurells i Wadköping.

Att välja är ett evigt problem, inte minst i dagens bokflod, där alla böcker säljs med superlativer om 'Den roligaste' 'Mest spännande', 'Intressantaste', 'Prisbelönta' osv ... vilket ofta leder till besvikelser. Serien om Ramses påstods ha varit en stor framgång över hela världen, men inte uppskattade jag den.

Pristagare vid utmärkelser som t ex Nobelpriset, Augustpriset ... blir också ett sätt att välja, även om man själv inte håller med. Men en författare som fått Nobelpriset, har större chans att finnas nyutgiven än idag, åtminstone i engelsk upplaga, även om det är 100 år sedan hen fick priset.

Bra Böckers specialserie Bra Klassiker blev en inkörsport för mig. Först kom Leo Tolstojs Anna Karenina, inte speciellt upplyftande äktenskapsproblem. Dansken Herman Bangs Tine gick in i hjärtat och oerhört fascinerad blev jag av norrmannen Gustav Wieds Livets ondska och von Kleists Michael Kohlhaas (1811). Kan dock inte begripa att ingen Jane Austen dök upp under de år jag var med i den bokklubben.

Vilka böcker ger förlagen ut? Vilka böcker blir återutgivna? Har på senare år upptäckt förlaget Atlantis serie där de 'väljer ur världslitteraturen'. Den inleddes också i slutet av 1970-talet och behöll in på 1980-talet sina marmorerade omslag i blå-turkosa färger. Jag började samla dem när jag fann den på antikvariat. Många tidiga böcker var illustrerade, liksom en hel del av Bra Klassiker också.

Otroligt när det gäller Atlantis är att under 30 år av utgivning, har jag endast funnit TVÅ (2) titlar av kvinnliga författare. Ev. tre ifall Heliga Birgittas uppenbarelser ingår i serien ... minns inte. De andra två var en kvinna från 1100-talet (Anna Komnena) som berättar om sin far (!). Och en amerikansk novellförfattarinna, Flannery O'Connor.

Märkligt urval. Vem gör detta urval? O'Connor, Anna Komnena och Heliga Birgitta, men i övrigt vill ingen befatta sig med kvinnliga författare? Nordiska författare hade Atlantis en hel del av i början när utgivningen fick stöd av Nordiska rådet, vilket antagligen påverkade urvalet. Noveller tycks också ha prioriterats. Kanske en arvodesfråga? Möjligheten att beställa engelska böcker via nätet har i alla fall breddat min egen möjlighet att komma över böcker som tidigare var svåra att uppbringa.

VAD gör en bok intressant? Jane Austen har i mitt tycke en rad eviga kvaliteter - skickligt teatralt upplägg, frisk ironi, insiktsfull psykologi. Hennes böcker bygger nästan helt på dialog, så TV-serie- makare har närmast färdiga manus att tillgå, bara de har obegränsad sändningstid att tillgå. Har man bara utrymme för en långfilm, måste man korta, välja och vraka, vilket är svårare.

'Klassiker' har ofta tilltalande estetiska kvaliteter. Eller andra anledningar till att förlag vill satsa på återutgivning. Men min dröm om böcker är att de både är estetiskt tilltalande och beskriver min verklighet, något jag kan identifiera mig med. Min egen kanon handlar dock inte i första hand om de mest fantastiska ofelbara verken, utan romaner som är ett uttryck för sin egen tid, främst de senaste 300 åren. Jag som är historieintresserad, får genom dessa romaner en hjälp att titta in i människors själ och tankar.

Människor är alla så olika, med väldigt skiftade smak. Helt olika böcker tillfredsställer våra behov. Behoven förändras dessutom över tid, genom livet.

Slutet på svartsjukan - Marcel Proust (1896)

Nu har jag funnit och läst ännu en novell av Marcel Proust, Slutet på svartsjukan. Den ingick i den 1896 utgivna novellsamlingen Les plaisirs et les jours. Just den samling i vilken novellen Den Likgiltige inte fick vara med. Fullt begripligt, eftersom den inte var fullgången på samma sätt som Slutet på svartsjukan helt klart är.

Slutet på svartsjukan är en känslomässig berg-och-dal-bana. Tema: Kärlek. Kan man känna kärlek och ändå slippa den plågsamma svartsjukan? Nej, blir svaret. Så länge man känner lidelse för en annan människa kommer svartsjukan att hänga med som dess tvilling. När den manlige huvudpersonen Honoré slutligen ligger för döden efter en olycka, brottas han med oro över vad som ska hända henne, Francoise, efter att han dött. Vem ska få dela lidelsen med henne?

Men ju närmare döden han kommer, desto avlägsnare blir lidelsen, som lämnar plats för en kärlek som inte skiljer på vem man delat lidelse med eller inte. Den omfattar alla medmänniskor, det vi kallar ovillkorlig kärlek och som andra har kallat agape. Svartsjukan släpper när behovet av äganderätt försvunnit.

Är detta ovanligt kloka tankar för en 22 år ung man? Eller är det kärleksbegreppet i den katolska tron och dess filosofi som har fått honom att grubbla över alla olika fasetter som begreppet kärlek innefattar? Samtidigt som han brottades över sina egna lidelser och sin egen sexuella identitet. Vad är kärlek?

Dubbelmoralen är tydlig. Honoré som man, kan gå ur famn i famn. Han bedrar Francoise utan att blinka. Deras relation är dold för omvärlden. Ångesten kommer när han inser att hon, som är änka, mycket väl skulle kunna vara lika otrogen som han. Då börjar han vakta på henne, följer henne som en skugga. Och hennes kärlek är så stor att hon bara gläds åt hans närvaro.

Deras nya täta relation lugnar med tiden ner hans svartsjuka, deras förhållande växer till trohet och blir öppet erkänd. Honoré mår så bra över att släpp svartsjukan att omgivningen lägger märke till hur bra han verkar må och tillskriver det hans (som dom tror) 'nya' relation med Francoise. Men just då inträffar ett av livets meningslösa, oförutsedda händelser - olyckan.

En viss ironi som roar mig ofantligt, inleder novellens tredje kapitel. Vi får veta att Francoise, som var född 'prinsessa' avstod från titeln genom sitt giftermålet med Mr Seaune (som hon är änka efter). Äran i titlar beskriver Proust som adlig inbillning. I societeten där hon rör sig gör en hertiginnetitel bara att man 'försvinner i mängden'. Haha!

Medan hennes borgerliga namn dock, 'utmärker sig som en mouche i ansiktet'. Haha! Först högg man huvudet av hela franska adeln under Franska revolutionen, så att Frankrike kom att lida 'stor brist' på adel, när väl Napoleon utropade sig till Kejsare, och önskade sig ett flärdfullt hov som anstod honom. Så han började utnämna nya adelsfamiljer.

Efter det blev det inflation på fattigadel i Frankrike, vilket antagligen är bakgrunden till den 'societet' Marcel Proust beskriver i sina berättelser. Där det råder inflation på titlar.

2009-02-08

Babel, hettiter och faraoner ... ?

Till favoriten på TV hör Babel, med Daniel Sjölin som programledare. Det verkar ha en enorm genomslagskraft. Blir jag nyfiken på någon av böckerna som tas upp i programmet, visar de sig snabbt ta slut i webb-butikerna, ja ofta redan samma kväll.

Aldrig glömmer jag hur Sjölin inledde sin intervju med P O Enquist, om hans självbiografiska bok Ett annat liv. Han sa: - Förlåt att jag svär i mitt eget program, men vad i helvete är det här för bok?

Och trots efterstrycket, sa Sjölin det med så nertonad röst, att svordomen nog knappt hade märkts om han inte inlett med att förklara att han just planerade att uttala en svordom. Själin ville inte säga något negativt om Enquists bok. Tvärtom.

Tänker dock på just dessa ord när jag nu läst ut min 'busslektyr', Christian Jacq's tredje bok om Ramses (I solgudens namn), - Vad i helvete är det här för slags bok?

Jag har så svårt att stå ut med Christian Jacqs böcker, trots att perioden alltid intresserat mig. Men jag undrar ifall Jacq själv vet 'vad för slags bok' han vill skriva. Han har i alla fall inte förmedlat det till mig. Den ger mig en dammiga känslan av urvattnad historiebok för högstadiet.

Det som roade mig mest i tredje boken i serien, är de hettitiska breven. Tror de är autentiska. Jag har sett andra liknande brev från samma tid, till och från hettiter. De skrev så där, kungligheter emellan. Troligtvis i diplomatisk 'kod'.

Jag tänker på Kejsar Muwatallis fråga i sitt brev till Farao Ramses, där han undrar ifall faraos hästar mår lika bra som hans egna. Hästdragna stridsvagnar var Hettiternas främsta krigsvapen. För egyptierna en närmast ny teknik, eftersom de inte sig av hästar alls under sitt första årtusende som nation, utan först efter att de invaderats av främmande folk, några århundraden före Ramses. Med det i åtanke känns kejsarens fråga faktiskt som en rå pik. Ungefär: "Våra stridsvagnar står beredda, hur är det med era?"

Men det som sedan fick mig att höja på ögonbrynen mitt i den torra historien, var beskrivningen av det för historiker kända krigsslaget vid Kadesh. Det som både Hettiter och Egyptier hävdar att de vann. Hettiterna ligger i bakhåll och verkar först bli segrare, då ber Ramses till sin Gud:
- Fader varför har du övergivit mig?

Snacka om biblisk hänvisning! Men nejdå. Amun överger inte sin son. Ramses får helt plötsligt överjordiska krafter och mejar för egen hand, med egen båge ner ett 1000-tal fiender (dock med assistans av sitt tama lejon!? som biter huvudet av fiender som närmar sig!?) medan alla andra egyptier flyr. Och det är denna 'gudomliga' kraft som vänder utgången av slaget. Egyptiska hjälptrupper som kommer från en annan riktning än huvudhären, hinner komma till undsättning.

Bilderna i mig blir så absurda - i den i övrigt torra realismen, med små oengagerade hänvisningar till gudar och annat som aldrig blir trovärdigt - att jag helt plötsligt vaknar till och blir road. Och det är inte normalt för mig. Att bli road av en krigsscen...

Något sjukt är det här ...

Andra saker som stör mig är - tomheten. Tomt på folk. Fast vi vet att Ramses hade mellan 50-100 fruar så finns där bara Nefertari och Iset. I övrigt verkar det ödsligt i salarna.
Något riktigt otroligt är dessutom när Acha sänder bud till Ramses via en hettitisk 'bondflicka'. Som alltså påstås ta sig alldeles ensam - ensam kvinna! - hela vägen från dagens Ankara till det Egyptiska deltat? På kort tid, utan språkkunskaper och kommer helskinnad fram?

Haremet var inte vad vi kan tänka idag. En luxuös samling sexslavar åt farao? Avtal furstar emellan beseglades ofta genom ett 'äktenskap'. Det gjorde dem dock inte till inlåsta sysslolösa fångar. Nej, Haremet var snarast en stor industrianläggning för vävning, sömnad, och alla möjliga viktiga hantverkskonster. Arbeten som drottningen och andra hovdamer leder och administrerar.

Detta nämns som hastigast i början av fjärde boken ... Och då känns det som för sent att bli av med känslan av 'tomhet' snarare än den febriala aktivitet och det folkmyller som troligen rådde.

2009-02-01

Marcel Proust - Den likgiltige (1896)

Marcel Proust är mest känd för sitt mastodontverk På spaning efter den tid som flytt. Sju böcker, som började utges 1913 (första världskriget försenade utgivningen, vilket dock även tillät Proust att utvidga texten), fram till sista delen 1927, fem år efter Prousts död.

Antagligen har alla hört talas om madeleine-kakan, ursprunget till Prousts metod, sinnesintryck som väcker minnen, får berättaren att återuppleva, associera, oftast kring kärlek och lidelser, men även tiden och döden.

Ung och entusiastisk läste jag första boken (Swanns värld), och började på andra boken. Men jag tröttnade. Vet inte ifall jag bara var för ung, eller om jag skulle reagera likadant idag. Jag sympatiserar med hans behov att gräva i minnen och små nyanser. Men min tröskel gäller: Varför lägga så mycket tid på denna förlorade värld, sekelskiftets franska aristokrati?

Jag blev dock nyfiken på den novell av Marcel Proust, Den likgiltige, som bokförlaget Atlantis 1981 utgav inklusive introduktion av litteraturforskaren Philip Kolb. 20 sidor novell och något längre introduktion. En övergripbar lättnad. Novellen skrevs 1894 och publicerades 1 mars 1896 i en mindre känd, kort därefter bortglömd, tidskrift. Novellen förblev därför okänd tills Kolb återfann den på 1970-talet. Proust var inte tillräckligt nöjd med den för att låta den ingå i den novellsamling (Les plaisirs et les jours) som han gav ut samma år, endast 22 år gammal.

Som novell betraktad är den inte märkvärdig. Men i skenet av På spaning efter den tid som flytt, blir den intressant. Det som inspirerade honom till novellen låg kvar och mognade för att växa in i den stora romanen. 1910 mindes han novellen, sökte efter tidskriften för att få läsa den igen. Han beskriver då novellen som 'idiotisk' - antagligen för att han inte var nöjd med formen - men kärnan i den hade aldrig lämnat honom.

Ämne och stil förebådar romanen. 1893 mötte han en grevinnan Greffulhe, som tydligen var den främsta grande dame i den parisiska societeten vid denna tid. Novellen (som senare romanen) studerar 'oförklarliga böjelser'; i detta fall en societetsdams kärlek för en mindre betydande man som inte besvarar hennes känslor. Banalt. Men Proust undrar och gräver i psyket. Vad kom sig den oväntade kärleken ifrån? Provocerades hon av hans likgiltighet? Handlar det om koketteri? Om en flyr jagar den andra och tvärtom?

Senare får vi helt plumpt veta att den likgiltige Lepré 'har en last'. Han älskar bara skamlösa kvinnor. Kan alltså inte besvara societetskvinnans nådiga kärlek. Här handlar det alltså återigen om en 'oförklarlig böjelse', att dras till något som står 'under' ens egen sociala status.

Att den unge Proust inte vet tillräckligt om laster av detta slag för att kunna brodera ut texten, är en annan sak. 'Lasten' avslöjas dessutom utan omsvep i ett samtal som svar på en rak fråga, vilket är motsatsen till den subtila metod som blev Prousts i spaning efter den tid som flytt.

Novellen lär dock ha samma grundsyn på kärleken och mänskligt beteende, som i romanen. Kärleken finns inom en person själv, oavsett personens status. Kärleken kommer inte utifrån. Tycke och smak tycks vara något ödesbestämt, anser Kolb.

Prousts metod med symboler och sinnesintryck, förebådas i novellens beskrivning av societetsdamens förändrade förhållande till blommor. De visar hennes förändrade sinnesstämning. I början använder hon blommor som utsmyckning i håret och på kläderna, för hon vet att de gör henne än vackrare. Slokande blommor slängs utan pardon. Men så snart hon drabbats av olycklig kärlek, då tyr hon sig till de vissnande blommorna hon tyr sig till. Symboler för tragisk kärlek utan hopp.

Kolb skriver att även i romanen får blommor symbolisera teman kring kärlek. En orkidéplanta som väntar på befruktning via en insekt, symboliserar en mänsklig könsakt. Om jag hade begripit det i tonåren, hade mitt intresse kanske vaknat ... ? De följande delarna i På spaning...  lär alltmer fördjupar temat kring 'onaturliga laster'. Skulle det ha väckt min nyfikenhet i tonåren, eller var även dessa anspelningarna alltför diskreta? Proust var homosexuell, men i romanen lär han bara beskriva heterosexuell kärlek. Men funderingarna lämnade honom aldrig, Varför känner man som man känner? Förälskade han sig i män som förhöll sig likgiltiga till hans dyrkan?

I novellen finns en kort passus om att kvinnans konstintresse kunde vara orsaken, att föremålet för hennes kärlek liknade konstverk hon alltid tyckt om, skulle på något sätt förebåda hennes annars 'obegripliga' känslor.

För mig, 100 år senare, har statustänket inte samma betydelse. Lasterna jag rör mig kring är inte 'onaturliga'. Kvinnor är inte skamlösa. Men kärleken är fortfarande ett mysterium.

Enda lösningen jag ser, är att någonstans i botten finns en själ som emellanåt känner igen en annan själ vi bestämt möte med i detta liv. Övrigt är psykologisk skola. Relationer är egots brottningsmatscher. Då möter vi dessa 'oförklarliga böjelser', för att vi har något att lära av det. Säkert skulle sekelskiftets Parisiska societet mått bra av att inse att status inte är allt här i världen.

PS. Ytterligare en sak gör novellen mycket intressant för folk intresserade av Proust. Han led av astma. Novellen den likgiltige innehåller den enda kända beskrivningen av ett barns ångest inför det första kvävande astmaanfallet. Han beskriver alltså hur han själv chockades av det första anfallet vid 9 års ålder, men använder det som en liknelse för den 'nervkris' som den kvinnliga huvudpersonen upplever när hon får reda på att den bekant (den likgiltige) hon hittills knappt lagt märke till, skall avresa på en lång resa. Och det är denna chock som lyfter upp hennes känslor från det omedvetna och gör dem medvetna (skulle jag säga) - medan Proust verkar tyda det som om det är själva chocken som ökar mannens betydelse i hennes ögon.