2009-04-17

Rapport om Adam - Le Clézio (kurs 7)

I förra veckan läste vi Rapport om Adam, Le Clézios debutroman. Har läst om den. En genomläsning räcker inte för att förstå ett så mångbottnat verk. När jag var yngre valde jag bort negativa nihilistiska böcker, åtminstone önskade jag inte läsa om dem. Kändes som slöseri med liv att lägga energi på det negativa.

Ändå, så är det med mångbottnade böcker omöjligt att säga vad som är bra eller dåligt efter bara en läsning. Även jag utvecklas och ändrar mig. Med mer livserfarenhet kan jag vilja läsa om och försöka förstå böcker jag tidigare gett bort efter en enstaka läsning. .

Vid omläsning av Rapport om Adam, uppmärksammade jag mer olikheterna, än likheterna med efterkrigstidens nihilistiska existentialism. Jag uppmärksammar Le Clézios mycket friska sensuella språk. Att hela boken är som en enda lång mycket närsynt nyfikenhet, betraktande av, fysiska upplevelser (förutom att det är en intellektuell idé-roman). Det är konkret sensuellt, hudupplevelser, värme, svett, ljusupplevelser, solens inverkan på huden, att likna sig själv (människan), vid stenar, skräp, insekter, råttor, hundar ... och andra djur.

Under allt det där finns något friskt levande. Jag blev än mer uppslukad av romanen denna gång, så att jag knappt kunde ta mig ur den för att skriva min uppsats om den. Jag fick i alla fall min förståelse av den godkänd. Men som läraren sa, klagande: - Jag beklagar att vi bara har en vecka för denna roman. Den är så komplex. Vi skulle kunna hålla på i två månader med bara denna roman.

Det är sant. Och den blir bara intressantare för varje läsning. Vilken debut. En 23-åring som tänkt sig igenom allt detta. Strukturmässigt, filosofiskt ... tydligen var den antika grekiska filosofen Parmenides särskilt viktigt för Le Clézio vid denna tid.

Och tankarna går till Harold Bloom. Att endast de böcker som tål att läsas om, platsar i Kanon.
Men hur ska man hinna allt man vill!? ...

2009-04-15

Kulturellt kapital och Kanon (kurs 6)

Fortfarande tar litteraturvetenskapskursen all tid. Ingen andhämtning.

Vad kan jag säga om Kanon-kursen? Efter Harold Blooms envisa uppkäftighet och säregna stil helt enligt egna regler, läste vi två betydligt mer sansade inlagor, om än vetenskapligt tillkrånglat uttryckt, med meningar som snärjde in sig så jag knappt mindes början när jag hunnit översätta till slutet. Och det från forskare som propagerar för en mer jämlik kanon.

Sociologen John Guillory ansåg att såväl 'vänster' som 'höger' i debatten missat poängen. Vi ska inte välja 'vad som är bäst' inom litteraturen, utan se till att kursplaner ger samtliga elever en jämlik möjlighet att uppnå samma kunskapsnivå. Guillory utgår från den franske sociologen Bourdieu, som förnyade sociologin på 1960-talet genom att tala om sociologiska kulturella fält, som lärs in via skolan och samhällsmiljö, som ett kulturellt kapital, som kan leder till att vissa stängs ute t ex på arbetsmarknaden, medan andra känner sig bekanta och äger större förståelse för 'vad' man ska prata om och 'hur' för att bli accepterad. Bourdieus idéer var inne när jag läste på Bibliotekshögskolan 1993-1995.

En bok av E Dean Kolbas hade i första halvan en historisk introduktion till Kanons ursprung under antiken, som 'måttstock', ursprungligen för harmonisering av skulpturer, dvs 'rätt' proportioner på skulpturer av människan. Alltså ett ideal som levande människa sällan uppnår.

Sedan lästa jag vidare resten av Kolbas bok, för jag vill förstå hans prat om Critical Theory, tydligen från Frankfurtskolan kring Theodor Adorno. Kolbas menar att Guillory helt glömt bort den estetiska aspekten, att olika verk skiljer sig rent estetiskt. Något Bloom ansåg omöjligt att förklara eller lära in. Enligt Bloom föds man med den känslan, eller inte. Kolbas förklarar det som ett Sanningsinnehåll i konstverket. Även om boken inte förklarar så jag helt säkert vet vad han menar, så tänker jag att Sanningssinnehåll kanske är just precis det jag själv har som kriterium för vilka verk jag vill läsa eller inte. Jag förstår inte alltid det estetiska i gamla klassiker, även om andra ser det som det 'sköna'. Jag tror att när en viss tid, stil, och i synnerhet tänkesätt känns föråldrat, då känns det inte längre sant för mig, och då tar jag inte till mig det.

Det är personligt. Andra kan roas av pastischer på äldre genrer. Jag tycker om många 1700-tals- romaner för friskheten i den revolutionära anda som rådde då. 1800-talet har många intressanta verk - men inte alla. Jag förstår inte önskan att återskapa den stilen, t ex Carina Burmans 'deckare' i 1800-talsmiljö, än i London, än i Rom, osv. Det roar mig inte.

Men åter till Guillory och Bourdieu. Visst är det sant att 'grupper' kan stöta bort varann, och vända sig in mot sig själva. Mitt eget läsintresse har jag inte fått från min familj, ändå har mitt intresse aldrig sviktat. Studera litteratur avråddes jag ifrån. Vad skulle nyttan vara med det?

Det humanistiska kulturella kapitalet förlorade sitt värde med den teknologiska boomen. Guillory menar att samhällets nya ledarklass inte längre bryr sig om bildning. Hög lön och enkla nöjen är ledstjärnan. Slösa inte tid på klassiker, om du kan tjäna pengar på andra sätt, eller vila upp sig utan att anstränga sig.

Ingen aning var jag fick mitt bokintresse ifrån. Varken hemifrån eller från skolan. Så det tog ett halvt liv innan jag började följa min själ.

Vill Leva Livet - noveller av Erik Wijk (2002)

Underbar novellsamling. Lite absurd. Men på rätt sätt! Rekommenderas. De flesta är korta, men "Mest sålda" är längst (44 s.) och handlar om en 'bestseller'-författares karriärväg, och passar så fruktansvärt bra just nu apropå kursen jag läser om kanon och Nobelpristagare. Novellen är full av ohejdat skämtlynne. Apropå hela bokbranschen och skrivviljan.

Huvudpersonen, Frank Morris, (tilldrar sig i USA; alla andra noveller är i Sverige), lyckas göra bra ifrån sig på en skoluppsats. Hans lärarinna säger att han har talang. Frank tänker att  talang borde kunna kombineras med minsta möjliga ansträngning - bli författare. Han läser Litteraturvetenskap men tycker att allt verkar obegripligt krångligt, tills han hittar JD Salingers Räddaren i nöden. Men läraren varnar genast alla elever. Härma inte Salinger. Do your own thing!

Då hittar Frank några okända svenska nobelpristagare, som skrev enkelt om sitt eget liv, så han plagierar helt frankt en av dom (Eyvind Johnson) och kallar sin bok: Och nu var det 1979!
Åh, vad det där roade mig. Kritikerna inser att mer än titeln har han inte lyckats plagiera. Och blir än mer onådiga när nästa boktitel plagierar George Orwell.

Men! - Detta var vid den tid då Litteraturvetenskapen höll på med sitt eget uppror. De unga forskarna försvarade honom ihärdigt - för att själva få höras. Inte minst till förmån för hans tredje roman - ett plagiat av en 'ordbehandlings-manual'. Obegripligare än så kan det väl inte bli!?

Men pengar tjänar han inte, så han beslöt skriva en bestseller. Och eftersom man inte ska kopiera, så beslöt han att göra precis det - kopiera klichéer. Men vända på dem. Första boken var ett omvänt misch-masch av ALLT. Och det gick hem, så han fortsatte med likadana tegelstenar ...

Ledsen att jag avslöjat så mycket. Men den är värd att läsas och läsas om. Jag älskar hur roligt formulerad den är. Andra historier är mer underfundiga. Men alla är toppen och rakt igenom ovanliga.