2009-06-24

En doft av apelsin av Joanne Harris (2001)

Till skillnad från Släktfeber, vände En doft av apelsin till det bättre. Viktigt inom all dramatik, vare sig det är teater eller en roman är vändpunkten. Sådana har vi även i livet. Vi känner dom tydligt, när saker gått i stå, inträffar något nytt som ändrar förutsättningarna. Vändpunkten kan vara positiv (t ex i en romantisk kommedi) eller negativ (oftast tragedi). Även när allt skall sluta lyckligt kan vändpunkten vara till det sämre först, för att vi ska visa upp får förmåga att kämpa mot plågorna innan livet vänder sig till det bättre. Vändpunkten i Släktfeber var närmast omärklig, även om den finns. En modern roman behöver å andra sidan inte vara uppbyggd efter dessa klassiska begrepp - men det hjälper ofta läsupplevelsen. Populärlitteratur följer schemat och kan därför väcka vårt intresse, vare sig vi gillar boken i övrigt eller inte.

Min invändning mot En doft av apelsin är att vändpunkten kom lite väl sent. Uppstarten var gråmulen, gruffig, känslokall ... och att detta pågick så länge. Den vändpunkt som vann mig över kom först i slutet av boken. De 120 sista sidorna av 406. Det gör i och för sig att mitt slutintryck är positivt. Jag blir t o m sugen på att läsa något mer ... såg faktiskt ännu en av hennes böcker på antikvariat igår, men köpte den ändå inte. Jag blev dock lite nyfiken på hennes person när jag insåg att minst tre av hennes böcker försigår i Frankrike. En känsla av lokalkännedom och fransk matlagning och frukter genomsyrar böckerna. Det såg ut att vara så även i boken på antikvariatet, som jag dock glömt titeln på. Så jag sökte lite på nätet och fann att hennes mor var fransyska, gift med en engelsman. Det var ju klargörande. Det hon skrev om sig själv på hemsida gjorde mig än mer positivt inställd.

Tillbaka till romanen. Ett viktigt begrepp som uppstod inom den antika grekiska teatern var katharsis - rening. Aristoteles dramateori menar att åskådarens känslor renas den fruktan och det medlidande som väcks av den tragiska handlingen.

Det jag upplever de sista 120 sidorna av En doft av apelsin, det är just att det kommer fram vidriga detaljer (pga krig och annat), så uppstår också fler insikter, nya synsätt, som i slutänden vänder det negativa, och mitt intryck blir positivt.

Romanen tilldrar sig i en by på den franska landsbygden under andra världskriget. Tyskarna har ockuperat stora delar av Frankrike, inklusive denna by, men det är ändå landsbygd, långt ifrån bomber och annat påtagligt krig. Synvinkeln ligger vid sidan av. Barnen (tre syskon 9-14 år) i den franska byn har inga klara fiender. De närmast leker krig. De blir vän med några tyska soldater, i synnerhet en kan franska och har förmågan att charma omgivningen. I praktiken en ung pojk, om man inte såg till uniformen, men med någon sorts medfödd auktoritet. Hans hemmiljö i Tyskland, är minst lika fattig som de miljön för de tre franska barnen i sin by. Samarbetet som uppstår är en typ av angiveri. Barnen avslöjar vad de vet om svartabörshandel i byn, i gengäld får dom belöningar i form av tidningar, choklad, apelsiner. Tysken utövar i sin tur utpressning på svartabörshajarna för att tjäna ihop något att skicka hem till sin fattiga familj i Tyskland. Båda sidor leker detta hemliga agent-spel och 'tjänar' på kriget. Både på riktigt, men ändå inte på riktigt. Det är hemligt inför SS, som inte får blandas in.

Hela boken byggs också upp kring en symbol, med en gädda i centrum. En enormt stor ytomspunnen gädda, mycket gammal och slug, som ingen kunnat fånga på många årtionden. Legenden säger att den som möter gäddan kommer att dö, om den inte först själv fångar gäddan, för då kan man önska sig vad man vill och gäddan kommer att uppfylla önskningen.

Gäddan blir en symbol för det hemliga spelet och dödsfaran, en dödlig hemlighet, som gömmer sig i den dyiga bottnen, oberäknelig, om den kommer att döda eller uppfylla önskningar.

Som sagt, boken ger en annorlunda synvinkel från andra världkriget. Väcker ovana funderingar. Och i slutänden uppdagas hur tillfälligheternas spel, bara förvärras av att man försöker dölja och göra om den verkliga olyckan till något den inte var, vilket leder till att människors rädsla vaknar och sätter igång vedergällningsaktioner.

Och det vet vi ju att ingen vinner på.

Boken är trots allt läsvärd, och jag ångrar närmast att jag inte köpte den bok jag såg på antikvariatet igår. Inbunden 30:- Det hade den nog varit värd. En doft av apelsin hade jag bara lånat, så den ska jag nu lämna tillbaka.

2009-06-20

Släktfeber av Sara Paborn (2009)

Av en händelse började jag läsa två - i mitt tycke upprörande känslokalla - böcker på samma gång. Den ena i pocket för bussresorna till och från jobbet, och den andra inbunden nyköpt nyutgiven debutroman. Eftersom jag uppfattade känslokylan så slående lika, sänkte jag att det skulle passa att sammanfatta böckerna ihop. Men den inbundna boken är liten och nätt och hemma har jag längre lässtunder, än för den nästan dubbelt så tjocka pocketboken, på relativt korta bussturer.

Pocketboken är En doft av Apelsin av Joanne Harris (2001), hon som skrev Chocolat, som Lasse Hallström gjorde en så härlig film av, med bl.a. Juliette Binoche, Johnny Depp, Lena Ohlin. Vet ju inte om boken var lika härlig som filmen, har svårt att tro annat. Därför blev denna nya bok till stor del en stor besvikelse. Jag har alltså ännu inte läst ut den, men ändå ...

Vad som stör mig är det totala avståndet mellan mor och barn, men också mellan de tre syskonen sinsemellan. Jag har svårt att förstå illviljan. Att man med berått mod kan göra en familjemedlem illa. Någonstans konstateras att barn är känslokalla vildar. Jag kan inte hålla med om det synsättet, men har stött på det tidigare. Synsättet är väl då att människan föds som en tabula rasa som sedan påverkas av sin omgivning och erfarenheter, tills detta väcker medkänsla, eller inte. Kanske är det sant. Jag har väl inte mött så många barn men de jag mött, inte minst min egen dotter, har alltid visat stor medkänsla och beskyddaranda gentemot andra barn och även vuxna, och att detta inte minskade förrän efter svåra törnar i skolan, och mest av allt i tonåren.

En viss förändring sker dock senare i boken. Små referenser till att det är modern som efter faderns död i andra världskriget, försöker få sina barn att bli vuxna i förtid. De lever under hårda tider. Här kommer reflektionen att det är modern som gjort barnen, som anklagar sig själv, för att ha gjort barnen till vildbasar genom sitt avståndstagande, sitt karga burdusa sätt att bete sig och dölja känslor... (mer om detta en annan gång)

Men som sagt, hemma på nattduksbordet låg en helt nyutgiven bok från Brombergs, vilket väckt min läslusta. Till Brombergs har jag alltid hyst stort förtroende. Adlibris hade en intervju med Dorothea där hon berättade om sitt första möte med manuskriptet, och hur hon genast var helt och fullt övertygad om att den skulle ges ut.

Därför skakades mina grundvalar av den ytliga känslokallheten i boken Släktfeber. Någon feber fanns där inte. Varför ville hon ge ut den? Vad var meningen? Hur skulle jag tolka boken? Humorn förstod jag inte. Skämten känns så torra att hela boken speglas av en tidig scen mellan berättarjaget, en kvinna i 30-årsåldern, och hennes far. Relationen är fullständigt kontaktlös. Han är tvär och gnölar hela tiden, och vid just detta tillfälle säger han att ungdomar idag inte har någon humor, och så börjar han dra gamla skämt, som när han var ung, för så vill han att humorn skall vara. Men dottern/jag-personen, drar inte på munnen. Det finns ingen kontakt mellan dem som gör att de kan roa varandra, de har ingen gemensam familjehumor. Och detta blir som en symbol för mitt förhållande till alla skämten i boken. Jag drar inte på munnen en enda gång.

Det enda förmildrande är fadern som hängt upp korkar i tallen, under vilken han placerat sin stol. För att han vill ha sin egen 'korkek' att sitta under. Det är det enda som väcker en sorts ömhet i mig, för honom, som i övrigt är odräglig. Liksom alla andra i boken är odrägliga.

Så hur ska jag uppfatta boken? Absurd, står det på omslaget. Med tanke på korkarna i tallen är det svårt att se romanen som realistisk. Men hur pass absurd är den? Aftonbladets recension (2009-03-18) säger att romanen lanserades 'som en munter skröna om härliga original'. Eventuellt en skröna, men inte munter. Och några härliga original hittar jag inte (förutom detaljen med den hemmagjorda korkeken).

Romanen spretar. Framemot de sista 50 sidorna, börjar jag äntligen fatta ett visst intresse för den och tänker att jag kanske ändå inte ska slänga den fortaste möjliga. Det är när berättarjaget plötsligt börjar visa fram en viss takeförmåga, viss analysförmåga över livet och relationerna runt omkring henne. Jag tänker att kanske skall jag inte - som när jag var ung - bara kassera allt jag inte förstår. Kanske skall jag läsa om boken någon gång och fundera över vad författaren har för livssyn egentligen.

Aftonbladets recencent Inga-Lina Lindqvist säger sig provocerad av dåsigheten och karaktärernas tomhet. Som om 'själen slammat igen'. Och där håller jag helt med, frånvaron av ande och självständig tankeverksamhet. Men mot slutet så spricker den kalla fernissan. Berättar-jaget drömmer att skriva något djupt. Säger att det antagligen är en sorts rädsla som hindrar henne (normalt jobbar hon med PR - suck, ytligare kan det naturligtvis inte bli).

Så då kan jag undra, är det detta författaren vill visa? Större delen av boken är ytlig, klarlackad som PR med sjuk humor. Och sedan krackelerar det och där anas en dröm om att finna något djupare. Hon önskar att modern och mostern ska mötas och kunna samsas efter ett liv i fiendskap. Ändå gör de sig av med fadern, på ett hjärtlöst sätt. Även om vi får ett vykort från honom som visar att han följt sina egna drömmar och åkt till Danmark, och inte som befarat kvävts av en banan övergiven på en busshållplats. Att modern efter att ha övergivit honom, säger att Hon minsann inte kan ta ansvar för allt, får berättar-jaget att känna viss 'lycka'. Är det ärligt (fadern som aldrig ens orkat ge sin dotter en kram)? Eller bara absurt känslokallt?

Romanen visar upp släktrelationer som 'blod är tjockare än vatten' inte genom att vi tycker om varandra, utan genom att vi trots känslokallhet ändå 'inte' bryter upp. Och att detta är fel. Jag kan känna min föräldrageneration och även många 40-talister, i detta förhållningssätt. Släktkärleken, den du föds i - föräldrar och syskon - var stark, men den man gift sig med ...? Har du tagit fan i båten ror du honom iland. Drömmen om äktenskap och barn, för att man inte kan komma på något annat ägna livet åt. Men jag känner inte igen mig själv ...

Romanens berättarjag får dock denna insikt: "Jag tänker på att det inte finns något direkt sammanhang i livet, ingen effektfull slutkläm. Snarare består det av plötsliga solkatter ... oförutsägbara och svåra att fånga. ... Livet är inte en rebus som ska lösas och det finns något trösterikt i det."

Livet är ingen rebus. Man behöver inget förstå. " Jag behöver inte hitta det pefekta svaret. "
Kanske den trösterika lättnad författaren upplevt en dag och velat förmedla? Känslan att jag-kan-släppa-allt filosoferande och ändå fortsätter livet.

Romaner brukar ju annars ofta uppfattas som ett försök att strukturera upp livets alla kaotiska enskilheter, ett försöka att göra något gripbart av den stora helheten som verkar så splittrad och svår att komma överens med. Att romanen, konsten, hjälper oss att vara människor och lära oss något om oss själva. Vilket också kan underlätta livets svårigheter.

Visst, vi behöver inget förstå. Men i bristen på filosofi, är dock känslor som kan väckas fullständigt oundgängligt. Känslor väcker den medkänsla, som är förutsättningen för ett hållbart samhälle.

Den enda verkliga tankeställaren i hela boken är när berättarjagets far lakoniskt konstaterar att det inte är konstigt att folk mördar varandra, nu när vi aldrig möts. Detta apropå att man tar ut pengar via bankomat. Tekniken gör att människor inte längre möts. Vi lär oss inte att hålla en vanlig enkel civil hållning till medmänniskor vi inte känner, men ändå är beroende av. Hur ska man lära sig umgås civilt hövligt om man aldrig möts? Kan vi ta ut pengar utan att möta en människa, så kanske vi känner oss lite mindre beroende, mer 'oberoende', eller?

En mycket bedräglig känsla - människan är ett samhällsbyggande djur, för att överleva. Men i romanen tycks alla samband ha lösts upp i tomma luften.

2009-06-16

På kudde av gräs av Lian Hearn (2003)

På kudde av gräs, andra delen av Lian Hearns serie om klanen Otori, har fått mig fast, och jag måste ändra mig. Den har tagit mig över den tveksamhet jag kände efter första boken.

Så varför blir jag så fäst vid den? Förutom det exotiska, japanska. Del två har trots allt gett mig något mer än bara spänning. Kärleken har djupnat. Historien drivs fram av moraliska och andliga dilemman.

Det är inte så att man får allt förklarat. Ändå köper jag världsbilden, även om det är ett hopkok av olika mytologier ... låt vara. Men språket, bilderna, är klara och lätta att följa. Karaktären är saga och mytologi. Det väcker känslor i mitt inre. Det är en livets utvecklingshistoria, trots övernaturliga drag.

Det talas om De gömda, de milda som förföljs för sin tro, och jag kan inte låta bli att associera till 'de första kristna' i Rom, de som gömde sig i katakomberna närmaste århundradet eller flera, efter Jesu korsfästelse. Om det är meningen elelr inte vet jag inte. Vi befinner oss i ett samhälle med flera olika trossystem, även om det ena är mer rumsrent än andr. Det talas om 'den Upplyste', vilket jag antar är Buddha eller liknande. På Österländskt vis talas det om att 'Allt är Ett'.

Ett citat från sid. 208: "Jag tror på alla Den hemliges läror. Jag har levt i enlighet med dem sedan barndomen. Jag vet att de är sanna. Men jag tror att det finns en plats bortom lärorna, en plats bortom ord, där det kan vara sant. Där alla trossatserna kan ses stämma från den enda källan. "

Precis så tror jag. Det finns en andlig verklighet som är lika för allt levande, men att vi människor bara tolkar det olika i våra försök att förstå.

Huvudpersonen, Takeo, känner sig kluven mellan sin ungdom och osäkerhet, sina plikter som går emot hans moral, och de enastående gåvor han utrustats med. han har fiender fårn olika håll. Men en Pofetia säger att Han är den som skall Bringa Fred. Vilket han själv inte vet om han skall tro på eller inte. Profetian talar om fem fältslag. Att han skall vinna fyra av dem. Men en dag dö för sin egen sons hand.

Ett hopkok av gamla myter och dilemman? Visst. Men skickligt sammanfogat.

Takeo suckar och tvivlar över att Krig skulle kunna leda till Fred?! Det är en åsikt som gör honom sympatisk, trots att han utbildats till mördare, men han lämnar det också och går vidare, trots att han då blir lovligt byte från alla håll.

Spännande!

2009-06-12

Montecore av Jonas Hassen Khemiri (2006)

Den stora upplevelsen kring månadsskiftet maj-juni har varit Jonas Hassen Khemiri. Hans Montecore : en unik tiger (2006) var inget jag klarade av att slöläsa, så därför fick den vänta lite. Men när jag väl fick kraften tillbaka, så var den absolut en fantastisk läsupplevelse. Språkligt virtuos och underbart tankeväckande.

Jonas själv, hans far och faderns barndomsvän från Tunisien är huvudpersonerna. Boken är uppbyggd som om Jonas och faderns vän skall skriva en bok om fadern ihop, och hur deras syn på saken skiljer sig åt. Vännen har hittat Jonas via internet, sedan denne blev känd författare av 'Ett öga rött'. Jonas sitter på sin skrivkammare och småsurar över att alla inte förstått sig på den första boken, att språket han använde skulle vara ett tecken på bristande kunskap...

Vännens mail är mycket roande, återigen genom sitt språkliga tungvrickande. Första tanken är naturligtvis att 'detta är som dåliga dataöversättningar via Babels Fish'. Det står också något liknande någonstans i boken 'detta är mistänkt likt' datoröversättning. Men riktigt så illa är det faktiskt inte. Min andra känsla var att språket påminde om Ture Sventons Marockanske vän, hans sirligt artigt snirklande språk. Det var som om jag kunde höra skådelspelaren tala, från när Ture Sventon gick som julkalender ... var det på 1980-talet??

Tredje tanken blir då att den 's.k. svenskan' känns som översatt franska, men att denna fransk-svenska är berikande. Det är roande men väcker också upp mindre vanliga ord som dock finns i svenskan, som vi skulle kunna använda, men sällan gör. Det är som om Khemiri inte bara experimenterara med svenska språket, med språkliga identiteter, utan även gjuter nytt liv i den numera mycket urvattnade svenskan, som närmast glöms bort i vår svengelska internetvärld.

Förutom språket, blir boken i övrigt en viktig tidsbild från 1980-talet. Jag blir alltid förförd av böcker som får mig att minnas olika tidsperioder, om det nu beror på att jag oftast ser på världen som ett historiskt skiftande flöde, eller vad det kan bero på.

Boken tar upp de oförglömliga händelserna: Mordet på Palme, Refaat el-Sayeds uppgång och fall och svart och kymigt mot slutet med lasermannens prickskjutning på invandrare och annan främlingsfientlighet. Och det är så oerhört rörande med Jonas far, som kommer till Sverige pga kärlek, hur han drömmer om att bli en känd fotograf, och hur han Vill vara Svensk - men aldrig blir en 'riktig' svensk tiger, aldrig helt accepterad, - men ändå är en UNIK TIGER - och hur han jublar när egyptiern Refaat blir vald Årets Svensk! Det som bevisar hur underbart Sverige är som samhälle. Men hur ytterligt förkrossad han då blir, när Refaats falska doktorshatt avslöjas och han avsätts och fängslas.

Det är en stark upplevelse att läsa. En stor tankeväckare. Värd att läsas om flera gånger. Och vad jag just hörde så kommer Olsson/Algulins översiktsverk Litteraturens Historia i Sverige i ny upplaga till hösten med ett nyskrivet kapitel som skall ta med den allra nyaste litteraturen 'inklusive Jonas Hassen Khemiri'. Och visst ska han vara med där.

Bokstädning & 1920-talets Weimarrepublik

Jag fortsatte att vara helslut hela maj månad ut. Delvis beror det på att jag har en kronisk sjukdom, hypotyreos, som inte klarar stress. Viloperioderna blir därmed inte normala. Jag har en blogg om sköldkörteln och hypotyreos, som jag dock försummat under kursperioden. Den känsla skapar också en sorts stress.

Tvärt emot sunt förnuft började jag därför städa i mina bokhögar. Skulle kännas bättre att ha mer ordning så jag vet vad jag har. Hyllorna har hunnit fyllas i dubbla rader, varför den bakre raden döljs helt numera och när det blir fullt på en rad, har därför böcker inom samma ämnesområden hamnat åtskilda. När jag t o m köpt ett dubbelex av någon pocketbok, då har det verkligen gått för långt och måste åtgärdas.

Så jag började sortera och plockade fram varenda bok som gömt sig och friskade upp minnet. Hittade också några jag kunde sortera bort och ge vidare. Men så hittade jag också några små mer eller mindre okända juveler.

Bland annat låg där ett litet litet pockethäfte av Peter Englund, något jag fått - tror jag - som reklam från förlaget Atlantis. Titeln löd: En välfärdsstats uppgång och fall, tr. 2007. Lagom liten för mig att stoppa i fickan när jag skulle springa till bussen. Och så blev den äntligen läst, vilket jag är tacksam för.

I förordet säger Peter Englund att texten började som en serie tidningsartiklar för edtt antal år sedan, att han blev ombedd att utöka det till en bok - men gav upp detta omöjliga projekt - men nu slutligen, i samband med att hans bok om första världskriget (Stridens skönhet och sorg) kom ut, så blev denna lilla ksrift avdammad som en extra bonus. Tror inte att den går att köpa. Men jag är så glad att jag har den.

Stridens skönhet och sorg har jag dock inte frestats att köpa. Första världskriget speglat genom en lång rad människors individuella erfarenheter, det tror jag visst är ett sammelsurium av elände som jag tror att min hjärna får svårt att smälta. Jag har just läst en rad böcker av Le Clézio varav flera har avsnitt om krigets meningslöshet, inte minst just första världskriget. Han är en stor författare även som krigsmotståndare. Meningslösheten med krig, att alla förlorar hur man än gör, det klargör han mycket tydligt.

Däremot har jag alltid varit intresserad av historia och 1920-talet och Weimarrepublikens korta tid från första världskriget till Hitlers maktövertagande, är något som intresserar mig, som jag än så länge bara nosat på. Peter Englunds text tycks mig dock vara en mycket god introduktion till just detta.

Englund benämner Weimar-republiken som 'den första välfärdsstaten'. Dess positiva och negativa konsekvenser är därför av intresse för oss här idag som bevittnar vår egen välfärdsstats undergång. För varje ekonomisk kris, för varje nedskärning inom sjukvården blir det mer och mer uppenbart att vår 'välfärd' sattes på undandtag för åratal sedan, kanske redan för tjugo år sedan. Och nu har verkningarna kommit ikapp oss.

Välkänt är Weimar-republikens metod för att skapa sin välfärd - att trycka mer pengar! Folk minns med skräck den fullständigt obegripliga inflationen, när mat började kosta miljoner, miljarder och ännu mer. Englund klargör dock, att de som förlorade mest, det var inte folk i gemen, utan främst utländska valutaspekulanter och andra som ville sko sig.

Inflationen är förmögenhetsutjämnande. Det är ju därför dagens ekonomiska politik kämpar med näbbar och klor för att hålla inflationen på noll. Eftersom den som samlat på hög vill inte den förmögenheten skall urholkas. Men den målsättningein har inget med jämlikhet att göra ... eller någon önskan om att göra det 'bra för alla'. Den tanken har gått i graven.

Peter Englunds lilla skrift ska jag definitivt spara på som en tankeställare. Och så snart jag blir 'ledig och får tid över' (som min dotter säger) så vill jag läsa mer om Weimarrepubliken. Har för mig att det har kommit ut flera böcker om perioden nu de senaste åren.

Slöläsning av Hans Koppel & Lian Hearn

Att kursen tog slut 12 maj innebar naturligtvis inte att jag slutade läsa. Luften gick ur mitt huvud så till vida att jag inte orkade ta mig för något intellektuellt. Slutuppsatsen hade krockat med deklarationen. Min är väl inte så svår men sambon behöver hjälp med sin eftersom han är egenföretagare ... det är inte lätt. Inte när bokföringsprogrammen och Skatteverket inte talar samma språk.

Men så blev vi äntligen lediga, Solen sken ... och Maskrosorna hade sin högsäsong. Så det blev mycket ogräsryckande på sommartorpet. Faktiskt också en hel del lycka för att de planteringar vi fixade och buskar vi planterade förra sommaren och hösten faktiskt överlevt! Det är så underbart när perennerna sticker upp sina livgivande gröna små huvuden både här och där, och jag känner livskraften som överlever oavsett väder och vind.

Helt ledbruten av att gå framåtböjd låg jag sedan om kvällarna i soffan och läste vanlig slöläsning.
Först Hans Koppels lilla tunna bok Vi i villa. Hans Koppel är en pseudonym för någon som tydligen vill dölja sin identitet. Då kan man ju fråga sig ifall det är självbiografiskt?
Nåja, boken är smårolig. Ett sorts pubertalt krig mellan kostymklädda villaägare, som dock låtsas gå vara ett sammansvetsats gäng som tycks övertygade om att det 'naturligtvis är dom där andra borta i höghusområdet' ... som av ren avundsjuka rispar deras fina bilar i lacken, mixtrar med cyklarna så dom går sönder, skriver 'bög' över garageportarna, planterar ut hundbajs osv.

Lite allvar finns det också, om den mobbade dottern, och ilskan över att grannarna inte kan uppfostra sina mobbande ungar till att sluta med sådana dumheter. Lättläst och rakt på sak. En hel del garv. Men det är ingen djuping jag behöver läsa om.

Därefter flög jag genom Lian Hearns Över näktergalens golv. Eftersom jag har en Japan-frälst dotter hemma så hörde vi naturligtvis talas om Hearns böcker om klanen Otori. Nyfikna blev vi, reklamen var i början massiv. Med tiden har det blivit 5 böcker i serien, som sägs bilda en fullständig cirkel enligt japanskt berättarmönster. Min dotter har samlat alla fem och sparar på dem som på en skatt 'som hon ska läsa när hon blir skolledig'. Det borde vara snart då...

Min sambo tjuvstartade först. Han har läst de första två böckerna, men säger inget. Bara muttrar något om att det handlar om mördare. Så han verkar inte så sugen på att fortsätta.

Jag sträckläste i alla fall första boken. Läsningen flyter lätt. Klanförvecklingar i ett påhittat Japan-liknande landskap, med Japan-liknande namn (jag själv har inte kunskap att veta om det stämmer eller inte). Och vissa personer har särskilda förmågor, som otroligt skarp hörsel, förmåga att dela på sig, försvinna (jag antar förmåga att mentalt få omgivningen att tro att man försvinner) osv. För mig framstår detta som en sorts Fantasy-serie. Det förvånar mig att författaren, som det står i boken, har fått stipendium för att skriva detta. Varför?

Men visst kommer jag att fortsätta läsa serien, som lättläst avkoppling, inte minst för att jag är så envis och vill veta hur det slutar. I synnerhet en sådan här serie där man talar om cirkelgången. Tre huvudböcker som är huvudhistorien. Och sedan en fjärde som kommer med en efterhistoria. Och sist en femte, som är förhistorien som vi tidigare bara anat, men som nu får oss att börja om från början igen.

Det sägs vara ett japanskt skrivsätt, och det gör mig nyfiken. Men sedan jag nu läst första boken och en bit på den andra, så kan jag ändå inte säga att det ger mig mer än underhållning. Det är en komplicerad kärlekshistoria. Det har exotisk japansk smak. Djupare budskap hittar jag inte. Inte någon världstolkning som ger mig något djupare. Det är exotiskt, främmande.

2009-06-11

Kursavslutning: Le Clézio

Något mer jag upptäckte (och även min lärare) var hur svårt jag hade att kliva ett steg ut från Le Clézio och kallt analyserande. Jag uppslukas av honom. Alexis i Skattsökaren letar hela tiden efter *tecken* som skall säga honom om han är på rätt väg eller inte, om han skall finna det han söker eller inte. Som en skattkarta.

Smått skämtsamt skulle jag kunna göra samma sak. Jag upptäckte att alla romaner vi läst innehåller något av mig själv. Mitt liv finns i Le Clézios romaner.

Liksom Adam i Rapport om Adam funderade jag mycket på likheten mellan mänskliga celler och världsrymdens galaxer, alla böcker har detta skådande upp i stjärnrymden. Många gånger har jag önskat att jag fötts till katt hellre än människa (dock inte hund! som Adam, hundar har jag alltid uppfattat som alltför förslavade).

Jag har besökt Agadir och de blå tuaregerna i Marocko som är centrum i romanen Öken. Som tonåring hade jag en brevvän på Mauritius och drömde om att någon gång få råd att resa dit, då jag uppfattade det som ett paradis på jorden, det förlorade paradiset som min namne Eva slängdes ut ifrån, liksom alla barn i alla Le Clézios romaner.

Numera är mitt paradis dock ett sommartorp. Och det var dit jag längtade mest av allt när det intensiva studerandet hindrade mig från att leva och koppla av. Det var därför jag släppte allt, dator, böcker, allt. För att återvända till Trädgårdsparadiset, det jag försöker återskapa, bit för bit av ett av byggarbeten misshandlad stycke natur.

Och det blir inte mindre underbart av att den handelsträdgård jag jobbar granne med, heter just Zetas Trädgård (känd som en av de mest kompletta i Sverige, ligger vid Kungens Kurva strax söder om Stockholm). Det är ett underbart ställe att leta naturens under i. Och varför är det underbart? Jo för att Alexis i Skattsökaren färdades på skeppet Zeta, ut till den lilla Skattkammarön. Det var skeppet Zeta, som var friheten, som förde honom till Paradiset. Det är dock ingen risk att den trädgården skall förvandlas till vrakgods, inte så högt upp på land som här. Här hjälper Zeta oss att skapa våra privata paradis, tillhandahåller all grönska vi önskar för att bygga ett eget Edens lustgård.

Det är ju inte för inte som jag är döpt till Eva!

Skattsökaren av Le Clézio (1985) (kurs 12)

Sista romanen vi läste av Le Clézio blev Skattsökaren, skriven redan 1985. Den kan tyckas vara en lättviktare i jämförelse med övriga romaner vi läst. Uppbyggnaden är något av en 'äventyrsroman'. Måste erkänna att jag lyckades ignorera den aspekten och mest såg likheter med övriga böcker som vi maratonläst hela april månad igenom.

En av mina kursare refererade dock till 1700- och 1800-talets äventyrsromaner, som t ex Daniel Defoes Robinson Crusoe, LR Stevensons Skattkammarön och Rider Haggard som t o m nämns i romanen, som något barnen läser, men en klassiker inom äventyrsgenren som jag aldrig ens hört talas om. Där ser man hur okunnig jag är.

Men det är helt rätt huvudpersonen Alexis tillbringar många år på en liten ö ute i Indiska Oceanen sökandes efter en *drömd* skatt likt en skäggig härjad solstekt Robinson i en isolerad vik av ön, ensam och strandsatt, men möter en mörkhyad kvinna, av indiskt påbrå, som en kvinnlig variant av Fredag. Av henne lär sig Alexis att överleva och skaffa föda av naturen.

Slutuppgiften för hela kursen blev att utifrån denna roman Skattsökaren se om vi kunde finna likheter eller skillnader med andra av Le Clézios verk, från kursen eller andra vi läst. Med på ett hörn här kom även Raga : att närma sig den osynliga kontinenten (2006; sv. 2008). Lite styvmoderligt ignorerad, då den avviker så mycket från övriga böcker, en sorts kameleont, mellan fantasi, etnologisk reseskildring och vissa historiska passusar. Jag fann den dock viktig, som en fortsättning på teman som: stjärnhimlen, paradiset, båtfärder, kvinnor nära jorden men också underst, hotade av våld och utnyttjande.

När jag ser tillbaka på alla böcker jag läst av Le Clézio så är det mest tydliga gemensamma draget, att alla böcker utspelas utomhus. I alla finns drömmen om paradiset, men det är barnets paradis och går förlorad när man växer upp. Människorna söker febrilt efter livets mening, men möts hela tiden av våld och krig. Ofta söker man efter guld och rikedomar, inser inte att det är Kärleken som är meningen och rikedomen.

Jag finner att allt i romanerna kan delas in i detta: Krig och Kärlek. Och all form av våld, slaveri, är en krigshandling mot en medmänniska. Och minsta ansats till sådant gör att kärleken försvinner, går om intet.

Men drömmen finns. Alla människor, var vi än befinner oss, kan vi lägga oss ner och titta upp på stjärnorna och betänka hur små vi är i denna världsrymd. Och vad vi än tar oss för, så tickar livet vidare.

Afrikanen av Le Clézio (2004) (kurs 11)

Parallellt med Allt är vind skulle vi läsa Afrikanen : porträtt av en far som är en ren självbiografi från Le Clézios barndom, en kort period då han rest med sin mor till Afrika för att få träffa den far som andra världskriget hindrat honom från att lära känna. Och det var från dessa två böcker gemensamt vi skulle kommentera kolonialism-temat.

I Sverige kom Afrikanen ut 2005, två år före Révolutions (på franska 2003, sv. övers. 2007, Allt är vind). I Frankrike kom den 2004, året efter, antagligen för att arbetet på Romanen väckt många bilder av fadern som Le Clézio önskade klargöra närmare. Afrikanen visar också att romanen inte är en kopia av verkligheten. Fadern i romanen har inte samma yrke eller ens placering i världen. Det är som om Le Clézio snarare undvek sin far i romanen.

När Le Clézios mor skulle föda sitt barn, återvände hon till Frankrike, och där blev hon strandsatt av andra världskriget. Åtta år tog det innan hon kunde återvända till sin make som arbetade som läkare i Afrika. Jean-Marie upplevde tiden där med kluvna känslor. Fadern, som han aldrig lärt känna, och hans auktoritet, kunde han inte förlika sig med. Däremot var Afrika i sig, med alla nakna svarta kroppar, upplevelsen av ett paradis. Den långe blonde Bretagnaren fantiserade ihop att hans mor egentligen var svart. Han ville ha det så, han ville vara del av tryggheten i friheten. Men som vuxen kommer han fram till att det var fadern, isoilerad på den afrikanska landsbygden, som hade tagit till sig det levnadssättet som det sanna. Det var han som var Afrikanen.

Ett mycket intressant tema rakt igenom Allt är vind är frågor kring utseende, rasdrag. Delvis är människor, genom sina resor världen över, en blandning av raser. Indokinesiska småflickor hamnar i västerländska mäns ägo och förs till Europa. Det kryper i skinnet vid tanken på slaveri och utnyttjanden som fortplantar sig människor emellan. Men också svårigheten att hitta var den fasta gränsen går mellan kärlek och utnyttjade. Finns den?

Men det finns också en insikt om att det INTE går att dela in människor i raser. Att man ka ha ett asiatiskt, eller varför inte samiskt? utseende, de sneda ögonen, även utan att ha asiatiskt blod i ådrorna. Alla eventuella tankar om renrasighet omkullkastas, blir absurt. Ändå fortsätter vi människor att jämföra och kategorisera varandra som 'indokinesiskt', 'libanesisk', 'indiansk' osv. Trots det omöjliga. Vi är alla individer, och kan omöljigt vara vissa om hur vårt verkliga stamträd ser ut.

Och är det verkligen generna som gör oss till den vi är? Eller är det känslorna till den plats där vi växte upp?

Allt är vind - LeClézio (2003)

Allt är vind (2003) brukar betraktas som Le Clézios mästerverk och visst är den det.

Ingick i vår kurs. För att studera en roman krävs oftast flera genomäsningar. Men vi hade kort om tid. Redan på sidan 60 vid min första läsning, var jag tvungen att lägga i högsta växeln, så större delen av boken har jag bara läst *en* gång. Men när boken är studieobjektet blir läsningen ändå mer som att forska än 'bara läsa', ett konstant antecknande, bläddrande, letande efter fakta, funderande - som tar enorm tid. I alla fall för mig som läser långsamt med den här metoden. Romanläsning är mer än att vaska fram fakta, man skall landa i hela uppbyggnaden, vilket kan vara mer eller mindre intrikat.

Kursavsnittet inleddes dock med en liten schism, eftersom lärarens introduktionsföreläsning byggde på romanens franska namn: Révolutions. Romanen igenom löper flera tider parallellt; släktens anfaderns stred för franska revolutionens idéal, men blev besviken och utvandrade till Mauritius, en fransk kolonial ö i Indiska oceanen; nutida huvudpersonen är ung under Algerietkriget och flyr först till England för att undgå militärtjänst. Senare även till Mexico, samtidigt som 1968-rörelser uppstod världen över; och parallellt med allt detta rullas minnen ur släkthistorien upp, vilket inbegriper slaveri, kolonialism och världskrig, vilket för den utblottade familjen tillbaka till Frankrike. Cirkeln sluts.

Kursuppgift blev att beskriva hur kolonialismen framställs i romanen. Men för att återgå till romanens namn, Révolutions, så påminde en av kursdeltagarna att det franska ordet är så mycket mer dubbeltydigt än på svenska. Där inbegriper ordet revolution en känsla av kretslopp, saker vänds uppochned, men återkommer. Och det är också så jag upplever romanen när jag läser den. En rad större och mindre livscirklar, inom enskilda individers liv, kortsiktigt och långsiktigt, lika väl som för släkten i det större perspektivet. Släkten utvandrar och kommer tillbaka. Man flyr och kommer tillbaka. Minnen återvänder hela tiden. Man tvingas ta itu med det man flytt ifrån. Fädernas synder förföljer barnen, på ena eller andra sättet.

Först undrade jag varför boken inte fick heta Revolutioner på svenska? Men insåg snart att jag borde vända på frågan. Varför fick inte boken heta Allt är vind på franska? Kanske behövdes det inte, med dubbeltydigheten i Révolutions. På romanens försättsblad står några ord på bretonska (alltså det gamla gaelisk-keltiska språket i Bretagne; kanske en vaggvisa?): Avel aveliou oll avel. Vilket uttyds: Vind, vindar, allt är vind. Här har vi alltså den svenska titeln. Och Le Clézio har själv sagt att han tycker att den svenska titeln 'är så vacker'. Att han gärna velat att boken fått heta så även på franska - ville han och fick ge vika? undrar jag - den vackra bretonskan kunde han inte använda, då alltför få kan språket.

Alliterationen associerar jag till Strindbergs diktrad: Vågorna vaggar vindarna till vila, men inte bilden i sig, eftersom romanen absolut inte handlar om vila, utan om ständig rörelse. Romanen är en mäktig exposé över Människan som en migrerande varelse. Människan som aldrig slår sig till ro. Människan som evigt sökande.

Le Clézios utsiktspunkt blir rakt igenom den utomståendes, den som befinner sig i utkanten. Revolutionären kommer från Bretagne, som inte ansågs riktigt rumsrent ur Parisarnas synvinkel. Familjen hamnar på den lilla ön Mauritius, delvis ett isolerat paradis, men också en förtryckande slavekonomi. Och sedan erövras den i stället av engelsmännen, och familjen blir alltmer en rad blandäktenskap mellan franskt och engelskt. Men ändå vid sidan av. Trots det engelska påbråt hamnar familjen i Frankrike i första världskrigets efterdyningar, fattigt och utblottat, och Jean känner att han kvävs i Nice, klämd mellan krig och våld och hot.

Här i Nice på 1960-talet hamnar vi plötsligt i samma ångest som i Rapport om Adam, den unge Jean, Le Clézios altergeo, mår dåligt i skolan och vill fly undan krigshoten. I Rapport om Adam fick vi aldrig veta om Adam varit i kriget och blivit *galen* av krigets vanvett, eller om det var ångest inför krigshotet, att han projicerade sin ångest på kriget. I Allt är vind blir vi klara över att flera av hans klasskamrater hamnade i Algeriet-kriget, och att hans bästa vän även dog där mycket snart. Alltså mycket förståeligt att ångesten växer. (Enligt NE dog 1 miljon nordafrikaner och 500.000 fransk-algerier i konflikten, så det är ingen 'liten konflikt' vi pratar om.)

Även om romanen är byggd som en släktkrönika, så är det inte exakta fakta vi erbjuds. Utan en symbolbild. Släkten tycks delad i en revolutionär-romantisk halva och en mer reaktionär girig halva. Och jag tror inte att vi ska se det som en bilda av Le Clézios familj - utan en bilda av mänskligheten. Under franska revolutionen kastade människorna av sig oket, slaveriets ok, och lyfte fram humanistiska jämlika ideal. Men mycket snart slogs allt i spillror och slaveriet återkom. En egenmäktig Napoleon utnämnde sig själv till kejsare och en ny adel för att förgylla hovet, efter den adel man redan avrättat. Man godkände att slaveri återinfördes/behölls i kolonierna. Man såg inte längre alla människor som jämlika, värda samma rättigheter...

I romanen är detta förhållande genialt åskoådliggjort inte bara genom olika personers skillnader när det gäller att hålla på idealen eller strunta i dem. Allt får sin blixt belysning i slutet när den nutida Jean får kännedom, liksom vi läsare, om att förfadern som utvandrat från franska revolutionen, och inte minst hans fru Marie Anne (Jfr revolutionssymbolen La Marianne) skriver ihop ett dokument för familjen, deras vuxna barn och barnbarn, att följa framgent. Familjen har beslutat att skapa sitt eget paradis i det inre av Mauritius grönskande ö. Men man ska inte odla sockerrör, som bara för elände med sig, både som omänskligt slitsamt arbete för slavar och andra arbetare, eller att sockerrören bara ger socker och sprit, och alltså inget av mänskliga viktiga förnödenheter. I stället vill man odla skog och starta ett sågverk. Och man skriver ett avtal som alla skriver under, ett avtal om allas lika rättigheter. Att alla skall arbeta efter sin förmåga och alla tillgångar delas lika. Allt skall ägas gemensamt.

Det går en rysning genom hela mig när jag läser och inser sveket, att delar av släkten sviker andra, för att de är giriga och vill ha mer, för att de inte hjälper varandra i svårigheter så som avtalet löd. Utan istället vissa tar över och skor sig på andra.

Och detta handlar naturligvis om hela mänskligheten - som grupp - att vissa skor sig på andra, oavsett allt fint prat om humanism och jämlikhet. Att vi trampar ner varandra för att hålla vår egen näsa ovanför vattenytan.

Ja Allt är vind är en mycket rik roman, som innehåller ett myller av människor och känslor och platser och tankar. Så rik att man kan fortsätta att skriva om den länge. Och den kan läsas om och om igen för att väcka nya tankar. Den har gått under huden på mig och kommer att stanna där för evigt.

2009-06-10

Öken av JMG Le Clézio (kurs 9)

Andra boken vi skulle läsa av Le Clézio på kursen, var Öken, som jag läste och skrev om i Februari. Så det var inte länge sedan, även om mycket hänt sedan dess. Det blev ändå en mycket omvälvande vecka. Jag satt och letade i kartböckerna för att komma närmare texten. VAR befann vi oss? Och så började jag söka på några namn. Och då var det som ett jordskred började rulla över mig.

Boken som jag först upplevt som en sensuell, sinnesupplevande dröm, blev plötsligt mycket konkret. Vi befann oss i Marocko, ja, och alldeles vid gränsen in till Västra Sahara. Boken är skriven 1980, alltså inte många år efter att Polisario började sitt befrielsekrig för att befria sig från Marocko. Västsahara, som ända till Francos död hårdnackat behållits som (pga sina naturrikedomar) som koloni under Spanien. Alltså ända till 1975. Jag sökte vidare på internet, och just iår, Januari-Februari 2009, reste en folkhögskoleklass från Sverige, ner till just Västsahara för att intervjua folk i de flyktingläger som finns där än idag, i södra Algeriet. Trettio år har de levt i flyktingläger, hela landet har en minerad gräns. Västsahara är världens sista koloni. Eländet är inte över än. Så aktuell är Le Clézios bok.

Gräver man ännu längre finner man att Le Clézio är gift med en berberkvinna, av just Ma el-Ainins stam, de blå tuaregerna. Och att han är en historisk person, som dog precis som i boken, men att hans söner kämpade vidare ända in på 30-talet, för sitt lands frihet. För Västsahara, en gång kallad Rio de Oro, var dessutom det sista fria område, det område som kolonialiserades sist, antagligen för sitt mycket torra ökenklimat som man först hade svårt att se nyttan av ... ända tills man upptäckte guld och fosfater. Men nu är det också det sista området som fortfarande är anekterat helt öppet.

Jag blev så tagen av detta, att min uppsats om boken blev en historisk exposé, och vad som kunde ligga bakom symbolerna. Historia har alltid varit mitt stora intresse, hur människan rör sig över jorden och påverkar varandra, utvecklas.

Än mer omvälvande blev det sedan när mina kurskamrater lämnade in sina arbeten och det visade sig att vi alla fyra angripit romanen ur helt olika synvinklar.

Jag minns inte om jag skrivit tidigare att vi faktiskt inte var fler än fyra elever som fullföljt kursen. Normalt sett läggs en så liten klass ner. Men eftersom detta var en första provomgång, och allt sker via internet, så genomfördes kursen ändå. Vår lärare var mycket imponerad över vårt intensiva arbete, våra ansträngningar, och sörjde att inte fler gått kursen och kunnat läsa vad vi skrev och kom fram till. Men även om vi var bara fyra, så blev det oerhört berikande.

Just när det gäller öken, hade jag alltså fastnat i mitt historiska spår. Medan en annan helt koncentrerade sig på hur Le Clézio använda sig av den blå färgen (himlen, kläder, ögon m.m.), att läsa den analysen blev som att medvetandegöras om rikedomen av ädelstenar som glimmade rakt genom texten. Ännu en formulerade mycket välfunnet de stora politiska linjerna i kombination med det prosalyriska som uppfyller romanen i sin helhet, och sist men inte minst, koncentrerade sig en person helt på hur romanen påverkade just honom känslomässigt, trots att denna värld och dess historia hittills varit helt okänd för honom, och hur romanen kunde väcka en mycket stark känsla för problematiken även för en utomstående.

Ja det var oerhört intressant att få möjlighet att fyrdubbla sin egen läsning på detta sätt.

Komma ikapp ... & Nobelpriset (kurs 8)

Oj, nu har det gått nästan två månader sedan jag var inne här. Sista kursmånaden med romanläsning av Le Clézio var mycket mycket intensiv. Efter det tog all min energi slut, förutom att jag legat efter med ALLT i mitt privata liv, som även innehåller en blogg för sköldkörtelsjuka (som jag är). Familjen klagade och pockade på uppmärksamhet efter min långa inåtvända läsperiod.

Senast jag skrev handlade det om Le Clézios debutroman, men innan dess hade vi även läst in Sture Alléns och Kjell Espmarks utmärkta lilla skrift om Nobelprisets utveckling de första hundra åren. Det var en enorm lättnad för oss att läsa denna tunna skrift på glasklar svenska, och med glasklara resonemang.

Vi skulle fundera över Nobelprisets betydelse för Kanonbildningen och jämföra tankarna hos Svenska Akademien (och Nobel såklart), med vad som sagts i tidigare nämnda böcker kring kanondebatten, Bloom, Guillory, Kolbas.

För mig är det uppenbart att Nobelpriset är kanonbildande. Även om Svenska Akademien själv värjer sig och säger att det är inte deras mål, att det är omöjligt, att värdiga författare är fler än det finns 'år'. Men en nobelpristagare går oftast att få tag på i någon upplaga på något språk, till skillnad från så många andra böcker, bortglömda mer eller mindre saknade.

Men eftersom många pristagare dör i förtid, eller på annat sätt inte blir uppmärksammade, eller inte hinner bli belönade, så finns det också en 'alternativ'-litteraturlista, alla läsvärda icke-nobel-pristagare.

Nobelpristet är trots allt inte en samhällsinstistution, utan en (mycket rik) privatpersons sista önskan, testamenterad sådan, och det är hans vilja som skall efterlevas, och där finns reglerna som Svenska Akademien skall efterfölja. Det är deras uppdrag, ingenting annat.

De första åren, årtiondena, hade Akademien dock inte riktigt fått in snitsen med hur de ska gå till väga, men med åren har beläsenheten och kunskapen ökat, på ett snart nog globalt sätt, så att vi efter 100 år faktiskt kommit fram till Nobels önskan, om en global, gränslös måttstock, som belönar en förtjänstfull tänkare/ordkonstnär som vill mänskligheten VÄL, inte ett språk eller en kultur.

Svenska Akademien utgår i slutänden från sin egen känsla vid läsandet. Och är helt klart likt Bloom människor som anser att böcker skall läsas fler än en gång. Det är inte säkert att man alltid förstår en nobelpristagare vid första genomläsning. Det kan krävas mer. Men ger man det lite tålamod, så växer texterna. Så vet man inte vilken bok man skall läsa, så kan man dock räkna med att en nobelpristagare alltid är ett läsvärt alternativ.