Karin Wahlberg har tidigare skrivit några deckare (som jag inte läst) och för nu vidare Historisk Medias projekt - Släkten. Idén om att ge liv åt Sveriges historia i en sorts staffett-serie av romaner av olika författare, är en idé jag sympatiserar med. Men ju mer jag tänker på det, dyker det upp farhågor om fallgropar ...
Hela idén bäddar mer för krönikor, än romaner. Vi får följa ett kronologiskt förlopp, en följd av människoliv. Den största faran är naturligtvis att ämnet inte värkt fram ur författarnas eget inre behov att få berätta en viss historia, utan att de fått ett uppdrag. Den historiska ramen är given: Sveriges historia. I den kan man stoppa in vilka fantasiser som helst, eller?
Romanförfattaren lever alltid under tvånget av 'sannolikhet', för att läsaren skall köpa fiktionen, måste den vara sannolik.
Karin Wahlberg säger själv att hon haft perioder av vånda inför detta projekt. Och deklarerar: "Jag är inte historiker, jag är berättare - och boken skildrar i första hand människors villkor, då som nu." Hon påstår sig tidigare inte ha varit speciellt intresserad av historia. Hen helt klart är hon intresserad av människor och deras livsvillkor. Han ska också ha studerat nordiska språk tidigare i livet, vilket brukar innehålla en viss kännedom om historisk utveckling. Så helt obevandrad kan hon inte ha varit.
Hon har definitivt lyckats. Människorna hon beskriver stiger fram levande för mitt inre. Där finns djup och medkänsla. Liksom spänning som väcker min fasa inför människors hårda livsvillkor - i synnerhet kvinnorna, med den stora risk barnafödandet var, men också hur prisgivna kvinnorna var åt omgivningens godtycke. Detta kan jag leva mig in i och tro på. Utgångsläget är klokt. Vi får länge uppleva det smått obegripliga livet och miljön via en 11-12-årig flickas ögon. Hennes drömmar och insikter. Det är en ypperlig ingång för den som inte är insatt i den tiden, vikingatidens sista skälvande år (1029-1050).
Men där finns också partier om kungar och strider mellan olika nordiska ledare/kungar, mer eller mindre kända. Och den osäkerhet som råder om vad som är sant eller inte, är inte mer störande än det faktum att vanliga människor ute i byarna naturligtvis inte heller visste mer än vad de rykten som förmedlades bar med sig.
Och den överblick jag får är så milsvida mer klargörande än vad en påläst 'arkeolog/historiker?' som Ingelman-Sundberg lyckas förmedla i sina böcker. Märkligt, eller? Hon som skrivit den fantastiska Boken om viktingarna som innehåller alla de fakta och den överblick som man kan önska sig från 200 år av vikingavälden... Mycket läsvärt. Till skillnad från hennes romaner, då jag saknar allt detta.
Det var information om bok Mäktig mans kvinna, som gjorde mig uppmärksam på författaren Ingelman-Sundberg. Att den behandlar Ingegerd, dotter till Vikingafursten Olov Skötkonung, som präglade Sveriges första mynt i Sigtuna, men pga internt groll med Olav, denne norske kung som sedermera blev Den helige, han vars grav gav upphov till mirakler, och valfarsorten Nidaros. I stället blev hon bortgift med storfursten av Kiev, och kanske just därför det första kända svenska kvinnoödet, med namn och allt.
Men trots all kunskap Ingelman-Sundberg sitte inne med - det vet vi från Boken om vikingarna (och även Forntida kvinnor, som jag dock ännu inte läst) - så kan hon inte levandegöra sina kunskaper för mig i romanform. Mäktig mans kvinna är visserligen något mer lättsmält för mig än Vikingablot. Men det är fortfarande samma bildliga 'filmiskhet' som står i vägen för mig. Det är mest dialog, med sex och fars insprängt här och där, men saknar helt överblick. En rad vikingahövdingar med diverse namn strider uppenbarligen med varandra i olika hörn av nordEuropa, men jag har svårt att hänga med var, för ingenstans förklaras detta. Verket saknar berättare. Ibland dyker det upp ett forntida ortnamn, som historikern kanske vet vad det står för, men inte jag som lekmanna-läsare. Det är en skriande brist i mina mening.
Kronologiskt går Mazettis, Ingelman-Sundbergs och Wahlbergs böcker in i varandra. Mazetti inleder med sin frejdigt fantasifulla färd från Kiev (där Ingegerd en dag skall hamna) till det betydligt mindre flärdfulla Blekinge, flodfärder, handelsfärder. Frejdigt mustig inte minst genom sejdande trollkvinnor och att slavar av såväl gul som svart hudfärg hamnar i Norden. Minns inte om Ingegärd nämndes i Blandat Blod, den tilldrar sig ju i 'utkanten' Blekinge, från hennes synvinkel sett. Men hon bör åtminstone ha fötts vid denna tid i slutet av 900-talet. I Sigrids hemlighet är hon redan bortgift till Kiev, och en sorts idol eller förebild, att hon trots allt blev rikt gift 'trots sin höga ålder' (drygt 20 år!) och fick leva sitt liv klädd i guld och siden.
Sigrid får inte ett lika lyckosamt gifte. I Släkten-böckerna ritas ett 'släktträd' i slutet av boken, de viktigaste personerna som tas upp i böckerna. Det är uppenbart - efter två kvinnliga författare - att det inte är 'familjefaderns' linje som räknas. Det är betydligt lättare att veta vem som är mor till ett barn, än vem som är far...
Måste dessutom tillägga att jag njöt verkligen av Karin Wahlbergs språk. Äntligen. Jag tröttnar aldrig på böcker som har ett kärnfullt och behagligt språk, rensat från allt onödigt. Man kan öppna boken på vilken sida som helst, tar här bara ett exempel från s. 339:
"Men åren som därefter följde hade inte varit olevda. Tiden hade satt sina spår. Bothilds hår var helt grånat under doket, ansiktsdragen tunnare och skarpare, huden lösare och ett mjukt häng syntes under hakan, men hon var i stort sett sig lik; rask i steget och snabb till beslut. Avståndet mellan tanke och handling hade alltid varit kort, och så var det alltjämt. Hon fick mycket ur händerna, nu precis som tidigare."
En rikt talade bild, personkarakteristik, med så renrensade meningar. I detta sköna språk sjunker jag in, och allt känns sannolikt, trovärdigt - griper mig med sig.
2009-07-12
Vikingatid
Är inne på historietemat igen. En mycket bra bok om vikingatiden är Boken om Vikingarna av Catharina Ingelman-Sundberg (1998). En bred och klar sammanställning som väcker mitt intresse.
Min enda invändning skulle vara att benämningarna på de olika textstyckena är mer journalistiska än upplysande om man vill hitta tillbaka till en viss fakta. T ex heter överskriften på sid 20 Kameldrivarens nya religion. Visst inleder det med en kort introduktion till Muhamed och Íslams inledning, men fortsätter sedan att handla om vikingarnas segelskicklighet och deras räder. Alltså typiskt för tidningstext. Några ord i fetstil sprängs in för att fånga intresset, kanske för att dela upp det massiva intryck texten annars skulle ha haft.
Men som sagt, jag tycker om boken, formatet och bilderna. Jag har ännu inte smält hela boken, det är fakta och jag tar den bit för bit. Men eftersom jag behövde en pocket till bussen och kände mig positivt intställd till Catharina, så började jag läsa hennes roman Vikingablod (1995). Den tilldrar sig i Birka på 830-talet när Ansgar kommmer för att missionera för svearna första gången. Ämnet kan vara intressant. Tyvärr inte genomförandet av romanen. Att skriva bra romaner är en svår konst. Texten grep mig inte alls, min hjärna blev uttröttad. Lite sex och vissa fars-inslag hjälper inte upp tekniken.
Jag kände filmisk påverkan. Men teknik för romanskrivande vs film är inte samma sak. En film lever i ett ständigt 'nu', tyranniskt, som en duktig regissör kan berika med stämningsskapande vyer/interiörer, återblickar m.m. Filmen kan stoppa parallella scener från andra platser, personer, utan att det bryter spänningen.
Detta fungerar inte för mig här. Att någon i romanen knackar på en dörr, kan inte avbrytas för en lång scen på annan plats med andra personer under en obestämd lång tid - osm kanske tar ig en timme att läsa, innen vi plötslit är tillbaka där personen som knackade, nu öppnar dörren och ser vad som är bakom. I en film kan det ske, där är puckarna snabbare. I romanen blir det en absurd tidsekvens, som min hjärna inte köper. Jag tänker förbluffad att 'det är inte möjligt att han har stått där hela tiden, medan jag trott att vi förflyttat oss flera dagar i tiden. Texten blir inte mer spännande på det viset, bara mer svårgripbar. (Jag finner tidsaspekten hela tiden svårgripbar, dåligt preciserad, inkonsekvent.)
I en roman inför man inte heller bipersoner och små episoder om det inte har betydelse för att åskådliggöra något av betydelse i berättelsen. Filmens enda verkiga medel är att visa sjäva scenbilden, miljön, vyer och interiörer skapar stämning. Om regissören vill åskådliggöra att 'staden' Birka på 830-talet var en folkfylld larmande plats (eller kanske inte mer än en kodoftande by?) så visar han det i bild. En roman måste förklaras detta direkt, om det är av betydelse. Men på ett helt annat sätt än att låta Ansgar mitt i ett samtal med sin vän plötsligt avbryta sig och kliva åt sidan för at en pojke kommer bärande på ett stort risknippe. Det tillför inget. Pojken med risknippet dyker aldrig mer upp i boken, scenen visade ingenting om Ansgar som karaktär. Det var helt enkelt meningslös utfyllnad.
Tråkigast för mig var en störande anakronistisk känsla. Jag hade hela tiden svårt att tro på beskrvningen, dialogen, av hur människor reagerade och resonerade kring dn nya kristna tron. Romanens handling pågår endast två år, ändå uppstår schismer mellan förment omvända och inte omvända. Hur i all sin dar sker detta? utan TV och internet?
Jag tror att man måste vara betydligt mer bevandrad i det andliga och psykologiska för att kunna åskådliggöra en trovärdig modell av hur och varför något sker. Först ska vi försöka tro på Ansgars stora karisma, bara för att författaren 'säger det'. Vilket kan vara tveksamt. Sedan visar han sig göra ett stort misstag genom att förgripa sig sexuellt på en flicka, vilket leder till ett barn som han förnekar av rädsla för att hans karriär skall gå om intet. Kan det ha hänt? möjligt. Men inte som det beskrivs i boken. Vikingarna lär vara kända för sin sexuellla frigjordhet. Jag tror inte att det allra första de nykristna fäste sig vid, var om barnen föddes inom äktenskapet eller inte. Inte så pass att föräldrarna förkjuter sin gravida dotter för att hon blivit mer elle rmindre våldtagen.
Det tog århundraden att ändra en sådan inställning. Det tog århundraden innan det kom några krav på att präster skulle var aogifta. Visserligen var Ansgar munk .... men jag får ändå inte ihop helheten.
En oerhört intressant historisk bok, fakta/hypotes, skrevs av Matti Klinge på 1980-talet: Östersjövälden. Tyvärr inte systematiskt uppstäld, eftersom den behandlar ett antal framkastade hypoteser. Men det är mycket intressant. Han vill visa att eftersom naturen såg ut som den gjorde och bästa resvägen var vatten, så var den tiden riken, unioner o dyl, sammanbundan av hav, inte åtskilda. Alltså hängde Svearnas område ihop från Roslagen över Ålands hav upp längs finska kusten norr om Åbo, medan finnarnas område låg söder/öster om Åbo, kring hela finska viken, alltså inkl vad som idag är Estland.
Klinge menar att den vikingatida handeln som skedde längs havet hade Tor som den gemensamna nämnaren. Handelsplatser reste en pelare, avlövad trädstam, som märke för sjömännen att hitta fram när de kom med sina varor. Handeln hade fungerat länge och mycket väl åt öster. Men västerut möttes de av en annan mer aningslös kultur, försvarslös, och övergick därför från 793 mer till röveri ett århundrade framåt. Vilket naturligtvis oroade inte minst Frankerriket. Karl den Store som kröntes till Kejsare år 800, hade olika strategier för att stävja detta. Bl a att i samarbete med kyrkan försöka införa en 'gemensam kultur', mkt mer än gemensam religion. För att vara säker på att inte bli lurad i handelsangelägenheter, behövde man samma kulturella referensramar. Därför handlade kristnandet i första hand om att byta ut Tors Pelare mot Kristi Kors, som märke för handelsmännens resor. Korset visade att det var säkert att gå iland och idka handel.
Det där tror jag på. handelskarteller stämmer med vinningslystna människors sätt att tänka. Att man tog hjälp av kyrkan, som den skrivkunniga lärda institution den var, och inte minst med sitt fredliga budskap, det var ju inte så konstigt.
Apropå historiska romaner om vikingatiden så har förlaget Historiska Media, som hittills mest gett ut faktaböcker kring historia, satt igång ett eget projekt som kallas Släkten. Sveriges historia skall åskådliggöras i en rad historiska romaner, som en staffett, där uppdraget går över flera generationer at överlämnas mellan olika författare. Än så länge finns två böcker utgivna. På webben stod hela våren 2009 och än idag: 'Under våren avslöjas vem som står bakom bok nummer tre.' Antingen är de inte uppdaterade, har felformulerat sig, eller menar våren 2010??
Katharina Mazetti inledde Släkten-serien med Blandat Blod, som tilldrar sig i slutet av 900-talet. Hon fastnade för Blekinges skärgård som trakt för viktingatida skeppsbyggare och handelsfärder. Därifrån var det nära till viktiga handelsområden som Bornholm, Öland, Gotland och södra östersjökusten där det fanns floder att ta sig in i fastlandet på, och vidare ända ner till Kostantinopel.
Mazetti vill visa att med tanke på alla handelsfärder, all slavhandel och viktingarnas fria 'nyttjande' av trälkvinnorna, så inte var viktingar 'renrasiga'. Kulturutbytet var stort på 'alla fronter'. En bra bit av romanen tilldrar sig i våra dagars Kiev, en viktig stad för handelsutbyte mellan norr och söder. Och därifrån kommer Släktens stammor, en mörk skönhet. Stamfadern är dock en blond Blekingebo.
Jag tror betydligt mycket mer på Mazettis version av mötet mellan kristet och vikingakult, här främst i form av släktens 'kloka' kultkunniga, sejdekvinna i fågelmask. Trots att detta sker 150 år före Ingelman-Sundbergs roman (hon har skrivit fler men jag tänker inte ens försöka ...).
Mazetti skriver dock i sitt efterord att hon inspirerats av Boken om vikingarna samt Forntida kvinnor som Ingelman-Sundberg utgav 2004. Jag förstår precis hur frestande det är, när man sitter och läser mer eller mindre 'torra' historiska fakta att få sätta kött på benen för en bredare allmänhet. Men tyvärr, romankonsten är svår. För att det köttet skall ge något behöver det berika läsaren - som fakta-Boken om vikingarna är berikande - inte kännas urvattnat och anakronistiskt.
Min enda invändning skulle vara att benämningarna på de olika textstyckena är mer journalistiska än upplysande om man vill hitta tillbaka till en viss fakta. T ex heter överskriften på sid 20 Kameldrivarens nya religion. Visst inleder det med en kort introduktion till Muhamed och Íslams inledning, men fortsätter sedan att handla om vikingarnas segelskicklighet och deras räder. Alltså typiskt för tidningstext. Några ord i fetstil sprängs in för att fånga intresset, kanske för att dela upp det massiva intryck texten annars skulle ha haft.
Men som sagt, jag tycker om boken, formatet och bilderna. Jag har ännu inte smält hela boken, det är fakta och jag tar den bit för bit. Men eftersom jag behövde en pocket till bussen och kände mig positivt intställd till Catharina, så började jag läsa hennes roman Vikingablod (1995). Den tilldrar sig i Birka på 830-talet när Ansgar kommmer för att missionera för svearna första gången. Ämnet kan vara intressant. Tyvärr inte genomförandet av romanen. Att skriva bra romaner är en svår konst. Texten grep mig inte alls, min hjärna blev uttröttad. Lite sex och vissa fars-inslag hjälper inte upp tekniken.
Jag kände filmisk påverkan. Men teknik för romanskrivande vs film är inte samma sak. En film lever i ett ständigt 'nu', tyranniskt, som en duktig regissör kan berika med stämningsskapande vyer/interiörer, återblickar m.m. Filmen kan stoppa parallella scener från andra platser, personer, utan att det bryter spänningen.
Detta fungerar inte för mig här. Att någon i romanen knackar på en dörr, kan inte avbrytas för en lång scen på annan plats med andra personer under en obestämd lång tid - osm kanske tar ig en timme att läsa, innen vi plötslit är tillbaka där personen som knackade, nu öppnar dörren och ser vad som är bakom. I en film kan det ske, där är puckarna snabbare. I romanen blir det en absurd tidsekvens, som min hjärna inte köper. Jag tänker förbluffad att 'det är inte möjligt att han har stått där hela tiden, medan jag trott att vi förflyttat oss flera dagar i tiden. Texten blir inte mer spännande på det viset, bara mer svårgripbar. (Jag finner tidsaspekten hela tiden svårgripbar, dåligt preciserad, inkonsekvent.)
I en roman inför man inte heller bipersoner och små episoder om det inte har betydelse för att åskådliggöra något av betydelse i berättelsen. Filmens enda verkiga medel är att visa sjäva scenbilden, miljön, vyer och interiörer skapar stämning. Om regissören vill åskådliggöra att 'staden' Birka på 830-talet var en folkfylld larmande plats (eller kanske inte mer än en kodoftande by?) så visar han det i bild. En roman måste förklaras detta direkt, om det är av betydelse. Men på ett helt annat sätt än att låta Ansgar mitt i ett samtal med sin vän plötsligt avbryta sig och kliva åt sidan för at en pojke kommer bärande på ett stort risknippe. Det tillför inget. Pojken med risknippet dyker aldrig mer upp i boken, scenen visade ingenting om Ansgar som karaktär. Det var helt enkelt meningslös utfyllnad.
Tråkigast för mig var en störande anakronistisk känsla. Jag hade hela tiden svårt att tro på beskrvningen, dialogen, av hur människor reagerade och resonerade kring dn nya kristna tron. Romanens handling pågår endast två år, ändå uppstår schismer mellan förment omvända och inte omvända. Hur i all sin dar sker detta? utan TV och internet?
Jag tror att man måste vara betydligt mer bevandrad i det andliga och psykologiska för att kunna åskådliggöra en trovärdig modell av hur och varför något sker. Först ska vi försöka tro på Ansgars stora karisma, bara för att författaren 'säger det'. Vilket kan vara tveksamt. Sedan visar han sig göra ett stort misstag genom att förgripa sig sexuellt på en flicka, vilket leder till ett barn som han förnekar av rädsla för att hans karriär skall gå om intet. Kan det ha hänt? möjligt. Men inte som det beskrivs i boken. Vikingarna lär vara kända för sin sexuellla frigjordhet. Jag tror inte att det allra första de nykristna fäste sig vid, var om barnen föddes inom äktenskapet eller inte. Inte så pass att föräldrarna förkjuter sin gravida dotter för att hon blivit mer elle rmindre våldtagen.
Det tog århundraden att ändra en sådan inställning. Det tog århundraden innan det kom några krav på att präster skulle var aogifta. Visserligen var Ansgar munk .... men jag får ändå inte ihop helheten.
En oerhört intressant historisk bok, fakta/hypotes, skrevs av Matti Klinge på 1980-talet: Östersjövälden. Tyvärr inte systematiskt uppstäld, eftersom den behandlar ett antal framkastade hypoteser. Men det är mycket intressant. Han vill visa att eftersom naturen såg ut som den gjorde och bästa resvägen var vatten, så var den tiden riken, unioner o dyl, sammanbundan av hav, inte åtskilda. Alltså hängde Svearnas område ihop från Roslagen över Ålands hav upp längs finska kusten norr om Åbo, medan finnarnas område låg söder/öster om Åbo, kring hela finska viken, alltså inkl vad som idag är Estland.
Klinge menar att den vikingatida handeln som skedde längs havet hade Tor som den gemensamna nämnaren. Handelsplatser reste en pelare, avlövad trädstam, som märke för sjömännen att hitta fram när de kom med sina varor. Handeln hade fungerat länge och mycket väl åt öster. Men västerut möttes de av en annan mer aningslös kultur, försvarslös, och övergick därför från 793 mer till röveri ett århundrade framåt. Vilket naturligtvis oroade inte minst Frankerriket. Karl den Store som kröntes till Kejsare år 800, hade olika strategier för att stävja detta. Bl a att i samarbete med kyrkan försöka införa en 'gemensam kultur', mkt mer än gemensam religion. För att vara säker på att inte bli lurad i handelsangelägenheter, behövde man samma kulturella referensramar. Därför handlade kristnandet i första hand om att byta ut Tors Pelare mot Kristi Kors, som märke för handelsmännens resor. Korset visade att det var säkert att gå iland och idka handel.
Det där tror jag på. handelskarteller stämmer med vinningslystna människors sätt att tänka. Att man tog hjälp av kyrkan, som den skrivkunniga lärda institution den var, och inte minst med sitt fredliga budskap, det var ju inte så konstigt.
Apropå historiska romaner om vikingatiden så har förlaget Historiska Media, som hittills mest gett ut faktaböcker kring historia, satt igång ett eget projekt som kallas Släkten. Sveriges historia skall åskådliggöras i en rad historiska romaner, som en staffett, där uppdraget går över flera generationer at överlämnas mellan olika författare. Än så länge finns två böcker utgivna. På webben stod hela våren 2009 och än idag: 'Under våren avslöjas vem som står bakom bok nummer tre.' Antingen är de inte uppdaterade, har felformulerat sig, eller menar våren 2010??
Katharina Mazetti inledde Släkten-serien med Blandat Blod, som tilldrar sig i slutet av 900-talet. Hon fastnade för Blekinges skärgård som trakt för viktingatida skeppsbyggare och handelsfärder. Därifrån var det nära till viktiga handelsområden som Bornholm, Öland, Gotland och södra östersjökusten där det fanns floder att ta sig in i fastlandet på, och vidare ända ner till Kostantinopel.
Mazetti vill visa att med tanke på alla handelsfärder, all slavhandel och viktingarnas fria 'nyttjande' av trälkvinnorna, så inte var viktingar 'renrasiga'. Kulturutbytet var stort på 'alla fronter'. En bra bit av romanen tilldrar sig i våra dagars Kiev, en viktig stad för handelsutbyte mellan norr och söder. Och därifrån kommer Släktens stammor, en mörk skönhet. Stamfadern är dock en blond Blekingebo.
Jag tror betydligt mycket mer på Mazettis version av mötet mellan kristet och vikingakult, här främst i form av släktens 'kloka' kultkunniga, sejdekvinna i fågelmask. Trots att detta sker 150 år före Ingelman-Sundbergs roman (hon har skrivit fler men jag tänker inte ens försöka ...).
Mazetti skriver dock i sitt efterord att hon inspirerats av Boken om vikingarna samt Forntida kvinnor som Ingelman-Sundberg utgav 2004. Jag förstår precis hur frestande det är, när man sitter och läser mer eller mindre 'torra' historiska fakta att få sätta kött på benen för en bredare allmänhet. Men tyvärr, romankonsten är svår. För att det köttet skall ge något behöver det berika läsaren - som fakta-Boken om vikingarna är berikande - inte kännas urvattnat och anakronistiskt.
2009-07-09
Staffan Bergsten om Kanon
Staffan Bergstens litteraturvetenskapliga läroböcker finner jag föredömligt klara och rediga. Litteraturhistoriens grundbegrepp (2004) har bra kapitel om Kanon-frågan. Om det fått inleda den kurs jag gick i våras om Le Clézio, skulle jag fått en betydligt klarare bild redan från början.
Bergstens bok behandlar litteraturens historia, ett litterärt kulturarv, det som via utbildning kan förmedlas till nya generationer - det handlar inte om vad vi bör läsa eller inte i nuläget. Kanon växer fram organiskt och långsamt och därför tar det åtskilliga generationer innan det uppstår någon sorts konsensus. Att nyskriven litteratur inte har den tradition som krävs och smaken skiftar. En inneboende tröghet. -- Min reflektion blir att konsensus endast kan uppstå mellan de som har möjlighet att göra sin röst hörd. Så länge kvinnor inte undervisade i ämnet fanns naturligtvis inte deras åsikter med i 'konsensus' osv.
Bergsten säger att en klassiker bör förena de två motstridiga egenskaperna, att vara representativ för ett skede men ändå bära med sig en förnyelse. Författarskapet bör också ha volym, det räcker inte med 'Ett storverk'. Nobelkommittén har visst del i kanonskapandet, precis som jag själv tänkt. Men man hamnar inte automatiskt i kanon, för att man fått Nobelpriset. 100 nya författare per århundrade skulle få kanon att svälla alltför mycket. Vilket är motsatsen till vad Sturé Allén skrev om Akademiens arbete, som menar att alla läsvärda författare omöjligt kan begränsas till en om året. Här går alltså vattendelaren mellan tanken på kanon som urval av läsvärda författare vs. kanon som hanterbar läroplan för instudering.
Basproblemet är ju omöjligheten för en person att läsa, greppa, assimilera den ackumulerande mängden litteratur som exploderar ut över världen. Uttrycksbehovet tycks vara omättligt ... Alla vill naturligtvis skriva sin version, synas, höras. En naturlig konsekvens av ökad läs- och skrivkunnighet.
Information-over-load! Min 'svaghet' är att vara 'intresserad-av-allt'. En omöjlighet så klart. Och då är poängen med Kanon, enligt Bergsten, att fungera som karta i den litterära terrängen. Universitets- utbildning har pedagogiska skäl att begränsa sig till en för individen överkomlig mängd stoff.
Bergsten skriver: "Den humanistiska bildningens ideal är inte en maximal mängd information utan psykiskt integrerad kunskap."
Det behövs struktur och fördjupning. Urvalet uppstår ur mina intressen och erfarenheter, mer objektivt än så kan det inte bli. Min referensram inklusive den litteratur jag assimilerat, blir då den bas mot vilken jag kan förklara, bekräfta, eller ifrågasätta - så väl livet som litteraturen.
Självklart ändras kanon om samhällets ideal ändras. Strävar vi efter jämlikhet och demokrati, kan vi inte längre svälja odemokratisk litteratur, hur än estetiskt tilltalande, inte utan att kommentera att det skär sig.
Tydligen är den svenska litteraturvetenskapens inriktning på hela Världslitteraturen ganska unik. Andra länder studerar litteratur utifrån språket - endast originalspråket ger en sann bild av ett litterärt verk, allt annat är tolkningar. Sant. Dock vinner litteraturvetenskap i Sverige en bredare utblick och strävar därför efter goda översättningar. Något man på andra håll är misstänksam emot, som en sorts diletanteri. Det räcker inte med knapphändiga språkkunskaper för att förstå alla subtiliteter i litteratur. Själv skulle jag därmed vara begränsad till svenska och förhoppningsvis engelska. Min franska, italienska och spanska är inte subtil nog.
Så visst tvekar jag, splittrad inför allt som väcker min nyfikenhet, mitt intresse. Varför brinner jag så för litteraturen? Varför kan jag inte nöja mig med nöjesläsning? ... Antagligen hyser jag en önskan om en djupare förståelse för människan och livet ...
Bergstens bok behandlar litteraturens historia, ett litterärt kulturarv, det som via utbildning kan förmedlas till nya generationer - det handlar inte om vad vi bör läsa eller inte i nuläget. Kanon växer fram organiskt och långsamt och därför tar det åtskilliga generationer innan det uppstår någon sorts konsensus. Att nyskriven litteratur inte har den tradition som krävs och smaken skiftar. En inneboende tröghet. -- Min reflektion blir att konsensus endast kan uppstå mellan de som har möjlighet att göra sin röst hörd. Så länge kvinnor inte undervisade i ämnet fanns naturligtvis inte deras åsikter med i 'konsensus' osv.
Bergsten säger att en klassiker bör förena de två motstridiga egenskaperna, att vara representativ för ett skede men ändå bära med sig en förnyelse. Författarskapet bör också ha volym, det räcker inte med 'Ett storverk'. Nobelkommittén har visst del i kanonskapandet, precis som jag själv tänkt. Men man hamnar inte automatiskt i kanon, för att man fått Nobelpriset. 100 nya författare per århundrade skulle få kanon att svälla alltför mycket. Vilket är motsatsen till vad Sturé Allén skrev om Akademiens arbete, som menar att alla läsvärda författare omöjligt kan begränsas till en om året. Här går alltså vattendelaren mellan tanken på kanon som urval av läsvärda författare vs. kanon som hanterbar läroplan för instudering.
Basproblemet är ju omöjligheten för en person att läsa, greppa, assimilera den ackumulerande mängden litteratur som exploderar ut över världen. Uttrycksbehovet tycks vara omättligt ... Alla vill naturligtvis skriva sin version, synas, höras. En naturlig konsekvens av ökad läs- och skrivkunnighet.
Information-over-load! Min 'svaghet' är att vara 'intresserad-av-allt'. En omöjlighet så klart. Och då är poängen med Kanon, enligt Bergsten, att fungera som karta i den litterära terrängen. Universitets- utbildning har pedagogiska skäl att begränsa sig till en för individen överkomlig mängd stoff.
Bergsten skriver: "Den humanistiska bildningens ideal är inte en maximal mängd information utan psykiskt integrerad kunskap."
Det behövs struktur och fördjupning. Urvalet uppstår ur mina intressen och erfarenheter, mer objektivt än så kan det inte bli. Min referensram inklusive den litteratur jag assimilerat, blir då den bas mot vilken jag kan förklara, bekräfta, eller ifrågasätta - så väl livet som litteraturen.
Självklart ändras kanon om samhällets ideal ändras. Strävar vi efter jämlikhet och demokrati, kan vi inte längre svälja odemokratisk litteratur, hur än estetiskt tilltalande, inte utan att kommentera att det skär sig.
Tydligen är den svenska litteraturvetenskapens inriktning på hela Världslitteraturen ganska unik. Andra länder studerar litteratur utifrån språket - endast originalspråket ger en sann bild av ett litterärt verk, allt annat är tolkningar. Sant. Dock vinner litteraturvetenskap i Sverige en bredare utblick och strävar därför efter goda översättningar. Något man på andra håll är misstänksam emot, som en sorts diletanteri. Det räcker inte med knapphändiga språkkunskaper för att förstå alla subtiliteter i litteratur. Själv skulle jag därmed vara begränsad till svenska och förhoppningsvis engelska. Min franska, italienska och spanska är inte subtil nog.
Så visst tvekar jag, splittrad inför allt som väcker min nyfikenhet, mitt intresse. Varför brinner jag så för litteraturen? Varför kan jag inte nöja mig med nöjesläsning? ... Antagligen hyser jag en önskan om en djupare förståelse för människan och livet ...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
