Hade några noveller kvar i Elin Wägners debutsamling, och de var klart läsvärda. Slutordet av Wägner forskaren Boel Hackman förklarar att de flesta novellerna skrevs 1906, och sändes till olika tidningar. 1907 när hon fått fast anställning på tidningen Idun, samlades novellerna och gavs ut. När man kallar Norrtullsligan (1908) för hennes debut, så vet man antingen inte om att dessa noveller existerar (upplagan var 1000 ex och trycktes om först 2006 /inför 100-årsjubiléet kan tänka?/), eller så menar man roman-debut. Å andra sidan tillkom inte heller
Norrtullsligan som roman, utan inleddes som en kåseriserie i DN.
Jag vet inte ifall novellerna är tryckta i kronologisk ordning. Men känslan är för mig en i stort sett uppåtgående utveckling, när det gäller berättarteknik, feministiskt patos och det intresse berättelserna väcker i mig. De flesta är korta, och stämmer med beskrivningen skisser, från fyra sidor och uppåt. Till den sista historien - Hattnålarna - på 33 sidor. Den väcker i mig en känsla av relationskomédi à la Oscar Wilde, med sin ironiska tousch och moderna relationskonflikter.
Ett litet sent tillägg (14/9): Har nu sedan jag börjat studera Elin Wägner börjat begripa att
Elin Wägner inleder modernismen för mig. Första novellens första ord är 'Omnibusen'. Vi har hamnat i det moderna London. Dessa första 'Londonskisser' har jag dock svårast att ta till mig.
Nästa avsnitt 'Smålandsskisser' blir ett kast tillbaka till en förgången bondetid, landsbygd. Medan tredje avdelningen 'Snapshots' redan med sitt namn visar att vi är tillbaka i den nya modernistiska staden med nya relationsproblem. I början tycks kritiken främst rikta sig mot ytliga kvinnor som inte förstår att de kastar bort sitt liv om de tror att det är mannens bild av henne som är det viktiga. Männen är rakt igenom kallhamrade. Könskriget är fullt reellt. Nu måste kvinnan öppna ögonen och se detta, inte låta sig duperas. Ta sitt eget öde i sina egna händer.
Ett litet sent tillägg (14/9): har nu sedan jag börjat studera Elin Wägner närmer också fått större förståelse för hennes novelldebut. Det distanserade, nästan kalla i de tidiga novellerna var helt enkelt tidens 'flanörstil'. Man skulle se skeptiskt och svalt på omvärlden. Något Hjalmar Söderberg exellerade i (så pass att jag inte upplever dem som svala). Elin hade ännu inte kommit därhän. Det naturliga för henne är dock en betydligt varmare mer samhällstillvänd stil. Vilket syns i hennes första romaner.
2009-08-18
Samtidsnoveller av Hjalmar Söderberg & Elin Wägner
Hjalmar Söderberg har jag alltid upplevt som mer eller mindre oemotståndlig, allt sedan jag läste Martin Bircks ungdom i tonåren. En enda mening räckte för att jag skulle 'känna igen mig'. Martin har en dröm om poesi, men vågar inte tro på den utan tar anställning på 'verket', säger att han 'hänger en falsk skylt på dörren'. När omgivningen inte förstår varför man intresserar sig för litteratur, blir en falsk skylt på dörren som ett skydd. Så gjorde även jag. Och liksom Martin Birck fastnade jag i mitt 'verk', mitt vardagliga arbete, kampen för brödfödan ...
Det har sagts att Söderberg är 'ungdomens författare'. Och kanske är det så. Tonåringens osäkerhet. Och det fräscha består, däri ligger nog det oemotståndliga för min egen del.
Nåväl, en sommardag på biblioteket befann jag mig vid hyllan med Söderbergs böcker. Så jag tog en novellsamling i högen. Samtidsnoveller. En nyutgåva från 1978, med en utmärkt inledning av Per Wästberg. Vad jag förstår så sammanställde Söderberg själv urvalet. Just denna del noveller har sin samtid som tema. Söderberg menar att tiden har flytt, men att de berättelser han valt är representativa för just den tid då de skrevs. Det håller jag med om.
Jag har haft boken på mitt sängbord i fem veckor. Jag har läst en novell i taget, som om jag plockat praliner ur en lyxig ask. Jag finner de flesta av Hjalmar Söderbergs noveller förföriska. Lättsmält är inte rätta ordet, men de väcker en stämning att sjunka in i, en närhet till personerna, en trovärdighet i dem, trots att de tillhör en förgången värld. Tidsbilder. Stockholmsbilder. Ofta drar jag på smilbanden när mänskliga svagheter avslöjas. Andra gånger är det rent tragiskt.
De som jag minns tydligast just nu är Främlingar, en relativt lång novell, närmast en katalogaria över tjänstefolk, hur hopplöst det gifta paret funnit det att finna trevliga, arbetsamma och ärliga pigor. De tyckte inte att de kan klara sig med mindre än två sedan de fått barn. Uppenbarligen stod inte den första trevliga pigan heller ut med småbarn i huset. Och efter det gick det bara utför för familjen.
Det är en rent otrevlig uppräkning av hur alla pigor, från landet eller inte, unga eller gamla, alla är lika lösaktiga, oärliga och tjuvaktiga. Och det unga paret är så godtrogna ...
Söderberg spekulerar i det omöjliga att hålla tänstefolk om man har svårt att bestämma över andra. Förmågan att vara en bra chef, skulle jag säga. Mannen i novellen spekulerar över om det handlar om adelskap, att det bara är adeln som har förmågan ... men ändrar sig när han tänker på att allt tjänstefolk som får för lösa tyglar, inte har något emot att genast ta över rodret.
Sens moralen blir i slutänden att tanken på tjänstefolk är en anomali som är på väg bort. Något jag själv skriver under på. Jag anser att var och en ska ta hand om sin egen dynga. Kan man inte det, då är det något fel på arbetslivet.
I vår tid är tjänstefolk på väg tillbaka, i form av RUT-avdrag och andra skattelättnader för den som anlitar hemtjänster av olika slag. Motivationen är nattstånden och tycks röra sig om att enda chansen för kvinnor att orka med ansvarstyngda arbeten, är att någon annan tar hand om markservicen. Och ingen räknar ju med att männen ska ställa upp så som kvinnor gjort historien igenom.
Alla ska ha samma rättigheter och möjligheter ... Utom de som ska tjäna piga nu igen då ...
En annan novell som fastnat i minnet heter Blom. Namnet på en f.d. fängelsekund. Novellen inleds med att tre f.d. interner släpps samma dag. Vänner har dom inte blivit. De kommer ur olika samhällsläger, suttit inne för olika brott, fått olika långa straff. Det är endast textilarbetaren Blom som novellen handlar om. De första två är bara med för att illustrera två saker: 1. att är man någorlunda borgerlig och välbeställd då är straffet lindrigt om man bara försökt lura till sig pengar. Misshandel gav inte heller mer än ett par månader, antagligen för att den slagne var lika långt ner på samhällsstegen. Blom däremot fick längsta straffet, för att ha stulit en kavaj, som hängde ute på gatan för rea på rean. Borde alltså ha varit av ringa värde. Men han fick nio månader.
På de nio månaderna har han tjänat ihop 80 kr och ett gott rekommendationsbrev för det arbete han utfört i fängelset. Så långt uppfattar jag det som samhällskritik. Men det stannar inte där. Blom är trots allt glad för summan pengar han lyckats samla ihop, o spinner kring dem en rad drömmar. De ska bli hans grundplåt för ett bättre liv. Men friheten är förförisk. Han vill njuta en stund. Han börjar spendera, låter raka sig, köper ny kravatt och halsduk. Blir så tjusig att han låter fotografera sig. Är sugen på en riktig biff med lök.
Tyvärr så slutar det snöpligt. Han stöter ihop med en kvinna han tidigare umgåtts med på krogen. Och så går det som väntat efter nio månader utan damsällskap. Somnar gör han dessutom och när han vaknar är pengar och rekommendationsbrev borta.
Det slutar alltså med bedrövelse. Vad är det vi ska beskärma oss över? Nackdelen av att befinna sig på samhällets botten? Hans svaghet? Dumhet? Eller trolösa kvinnor...? Aldrig tidigare vid läsning av Söderberg har jag uppmärksammat denna känsla av att det vimlar av 'trolösa kvinnor'. Inte så att männen är särskilt mycket bättre i hans historier.
Men ändå? Sekelskiftets negativa syn på kvinnor ... var den så genomsyrande? Jag menar hos alla manliga författare? Elin Wägner är ju den stora motvikten. Hon debuterade 1907 med novellsamlingen Från det jordiska museet : skisser, som jag nu under sensommaren också läst en novell i taget. Ingen stark debut, snarare trevande. Det är korta noveller, som snap-shots, av personer i korta situationer. De första har svårt att väcka mitt intressen. Men även detta är tidsbilder, det unkna innan den moderna tiden tränger in. Men så kommer det en och annan berättelse som väcker mer känslor i mig.
Lysande motbild är dock Norrtullsligan (1908). Och Pennskaftet (1910). Det är positiva kvinnobilder, trots att de fick kämpa i motvind. Läste ännu en novellsamling av Elin Wägner i somras, Spinnerskan och andra noveller. Där fanns många friska vindar. Inte minst De blå strumporna, den läste jag högt för familjen. Vi skrattade högt hela historien igenom. Härligt frisk! Trots männens negativa bild av kvinnans förmåga, så kämpar de unga flickorna vidare för att få en möjlighet att visa upp att de visst har förmågan att klara av betydligt mycket mer än männen tror.
Det har sagts att Söderberg är 'ungdomens författare'. Och kanske är det så. Tonåringens osäkerhet. Och det fräscha består, däri ligger nog det oemotståndliga för min egen del.
Nåväl, en sommardag på biblioteket befann jag mig vid hyllan med Söderbergs böcker. Så jag tog en novellsamling i högen. Samtidsnoveller. En nyutgåva från 1978, med en utmärkt inledning av Per Wästberg. Vad jag förstår så sammanställde Söderberg själv urvalet. Just denna del noveller har sin samtid som tema. Söderberg menar att tiden har flytt, men att de berättelser han valt är representativa för just den tid då de skrevs. Det håller jag med om.
Jag har haft boken på mitt sängbord i fem veckor. Jag har läst en novell i taget, som om jag plockat praliner ur en lyxig ask. Jag finner de flesta av Hjalmar Söderbergs noveller förföriska. Lättsmält är inte rätta ordet, men de väcker en stämning att sjunka in i, en närhet till personerna, en trovärdighet i dem, trots att de tillhör en förgången värld. Tidsbilder. Stockholmsbilder. Ofta drar jag på smilbanden när mänskliga svagheter avslöjas. Andra gånger är det rent tragiskt.
De som jag minns tydligast just nu är Främlingar, en relativt lång novell, närmast en katalogaria över tjänstefolk, hur hopplöst det gifta paret funnit det att finna trevliga, arbetsamma och ärliga pigor. De tyckte inte att de kan klara sig med mindre än två sedan de fått barn. Uppenbarligen stod inte den första trevliga pigan heller ut med småbarn i huset. Och efter det gick det bara utför för familjen.
Det är en rent otrevlig uppräkning av hur alla pigor, från landet eller inte, unga eller gamla, alla är lika lösaktiga, oärliga och tjuvaktiga. Och det unga paret är så godtrogna ...
Söderberg spekulerar i det omöjliga att hålla tänstefolk om man har svårt att bestämma över andra. Förmågan att vara en bra chef, skulle jag säga. Mannen i novellen spekulerar över om det handlar om adelskap, att det bara är adeln som har förmågan ... men ändrar sig när han tänker på att allt tjänstefolk som får för lösa tyglar, inte har något emot att genast ta över rodret.
Sens moralen blir i slutänden att tanken på tjänstefolk är en anomali som är på väg bort. Något jag själv skriver under på. Jag anser att var och en ska ta hand om sin egen dynga. Kan man inte det, då är det något fel på arbetslivet.
I vår tid är tjänstefolk på väg tillbaka, i form av RUT-avdrag och andra skattelättnader för den som anlitar hemtjänster av olika slag. Motivationen är nattstånden och tycks röra sig om att enda chansen för kvinnor att orka med ansvarstyngda arbeten, är att någon annan tar hand om markservicen. Och ingen räknar ju med att männen ska ställa upp så som kvinnor gjort historien igenom.
Alla ska ha samma rättigheter och möjligheter ... Utom de som ska tjäna piga nu igen då ...
En annan novell som fastnat i minnet heter Blom. Namnet på en f.d. fängelsekund. Novellen inleds med att tre f.d. interner släpps samma dag. Vänner har dom inte blivit. De kommer ur olika samhällsläger, suttit inne för olika brott, fått olika långa straff. Det är endast textilarbetaren Blom som novellen handlar om. De första två är bara med för att illustrera två saker: 1. att är man någorlunda borgerlig och välbeställd då är straffet lindrigt om man bara försökt lura till sig pengar. Misshandel gav inte heller mer än ett par månader, antagligen för att den slagne var lika långt ner på samhällsstegen. Blom däremot fick längsta straffet, för att ha stulit en kavaj, som hängde ute på gatan för rea på rean. Borde alltså ha varit av ringa värde. Men han fick nio månader.
På de nio månaderna har han tjänat ihop 80 kr och ett gott rekommendationsbrev för det arbete han utfört i fängelset. Så långt uppfattar jag det som samhällskritik. Men det stannar inte där. Blom är trots allt glad för summan pengar han lyckats samla ihop, o spinner kring dem en rad drömmar. De ska bli hans grundplåt för ett bättre liv. Men friheten är förförisk. Han vill njuta en stund. Han börjar spendera, låter raka sig, köper ny kravatt och halsduk. Blir så tjusig att han låter fotografera sig. Är sugen på en riktig biff med lök.
Tyvärr så slutar det snöpligt. Han stöter ihop med en kvinna han tidigare umgåtts med på krogen. Och så går det som väntat efter nio månader utan damsällskap. Somnar gör han dessutom och när han vaknar är pengar och rekommendationsbrev borta.
Det slutar alltså med bedrövelse. Vad är det vi ska beskärma oss över? Nackdelen av att befinna sig på samhällets botten? Hans svaghet? Dumhet? Eller trolösa kvinnor...? Aldrig tidigare vid läsning av Söderberg har jag uppmärksammat denna känsla av att det vimlar av 'trolösa kvinnor'. Inte så att männen är särskilt mycket bättre i hans historier.
Men ändå? Sekelskiftets negativa syn på kvinnor ... var den så genomsyrande? Jag menar hos alla manliga författare? Elin Wägner är ju den stora motvikten. Hon debuterade 1907 med novellsamlingen Från det jordiska museet : skisser, som jag nu under sensommaren också läst en novell i taget. Ingen stark debut, snarare trevande. Det är korta noveller, som snap-shots, av personer i korta situationer. De första har svårt att väcka mitt intressen. Men även detta är tidsbilder, det unkna innan den moderna tiden tränger in. Men så kommer det en och annan berättelse som väcker mer känslor i mig.
Lysande motbild är dock Norrtullsligan (1908). Och Pennskaftet (1910). Det är positiva kvinnobilder, trots att de fick kämpa i motvind. Läste ännu en novellsamling av Elin Wägner i somras, Spinnerskan och andra noveller. Där fanns många friska vindar. Inte minst De blå strumporna, den läste jag högt för familjen. Vi skrattade högt hela historien igenom. Härligt frisk! Trots männens negativa bild av kvinnans förmåga, så kämpar de unga flickorna vidare för att få en möjlighet att visa upp att de visst har förmågan att klara av betydligt mycket mer än männen tror.
2009-08-16
Beowulf
Och så blev det en omväg igen ... hehe! Jag gick inte direkt på Dick Harrisons Ofärd, utan via Beowulf, ett epos/kväde, bevarat endst i fornengelsk skrift, men vars händelser och personer alla befinner sig i Skandinaviska trakter.
Händelserna i Beowulf tilldrar sig under 500-talet, folkvandringstiden. Harrisons bok följer östgöten Ulvbjörns äventyrliga färder runt 600-talets Europa. En roman i gränslandet mellan saga och historia, skriver Harrison i sitt efterord (vilket jag läste först!). Där nämner han att det är autentiska tidig-medeltida skrifter som personerna hör och diskuterar, däribland Beowulf, men i romanen omgjord till 'Björnulf', alltså gick jag först till Beowulf, men i lättsmält version.
Det fornengelska kvädet är ett epos på vers, likt de flesta muntligt traderade, med tiden nedskrivna hjältedikterna, som t ex Iliaden och Odyséen. Historien lär dock ha inspirerat många moderna fantasy-författare och liknande. Men också omtolkats för ungdomar.
Robert Nyes version från 1968, gav En Bok för Alla ut på svenska 2007. Har dock tvekat lite pga monstertemat. Slämmigheter är inte mitt största intresse. Dock blev jag mycket positivt överraskad. En rad kristna symboler finns invävda i historien vilket fick mig att haja till. Beowulf är inte bara en otroligt stark man, det ligger en historia bakom - hans namn sägs betyda Bi-jägaren, att han alltid varit förtjust i bin (honung var viktig föda under forntiden) men att han en gång blev svårt stucken av en svärm bin, så pass att hans syn försvagades. Men efter det var han klok nog att erkänna sina svagheter, och i och med det kunde han omvandla dem till nya ovanliga styrkor.
Han fylls av ett ljus (känns kristet/andligt), kontakten med bina har fyllt honom med gyllene ljus likt honung (ger mig lite spiderman-känsla!). Det är med detta ljus han besegrar monstret, Grendel, som inte tål ljuset. Historien berättas så vi inser att monstret är vår egen rädsla, vår egen inre skugga, som bara kan besegras genom att vi belyser det, erkänner det.
Dock är inte monstret ensamt monster. Monstret har en mor, som är än värre, hon är som en stor lindorm på havets botten. Och det var med Kain, mänsklighetens första mördare, som hon avlade monstret Grendel. Återigen en kristen hänsyftning. Liksom att Beowulf lämnar sitt svärd nedstucket i marken utanför, så det liknar ett kors! Beowulf menar att man ändå inte kan bekämpa Grendel/rädslan med våld.
Men mot slutet måste han slåss mot en drake. Då är han gammal och kroppsligt svag, men vill rädda sitt folk undan drakens ondska. Men måste denna gång använda mer list och elakhet, inte minst för att han tvingas offra sina vänner bina. Alltså känner han sig denna gång tveksam inför sina egna dåd. "När jag var ung skulle jag aldrig ha gjort så här. Jag skulle ha tyckt att det var fegt och föraktligt ... Men nu är draken död och skaten ska komma folket till godo. Vem hade rätt? Den gamle Beowulf eller den unge Beowulf?" Båda anser den kloke pojken Wiglaf, som kom att efterträda Beowulfs på kungatronen.
Jag förvånar mig över de kristna hänsyftningarna, med tanke på att historien rör kamp mellan olika nordiska hövdingar, föregångare till vikingar. Enda tills jag läser en hypotes om att det kanske var munkar som skrev ner kvädet, och att dessa kanske färgat historien efter sin egen tro. Eftersom det inte sämmer med de hedniska nordiska folken - eller?
Det är mycket som inte är lätt att förstå med Beowulf-kvädet. Att det är nedtecknat på fornengelska men handlar om Danernas kungaätt och hur dessa får hjälp av Beowulf, av geaterns folkslag. Även där går hypoteserna isär. Är det Goter? Götar? Jutar? Gutar?
Varför skulle engelska munkar ha bemödat sig om denn text?
Så jag läste en version till, i prosa för ungdomar. Denna gång en version från 1982 av ungdomsboksförfattaren Kevin Crossley-Holland. I denna version är alla kristna hänsyftningar borta. Här är Beowulf alls inte klok, utan mest en orädd Stålman. Här har 'munkarnas' ev. påverkan rensats ut. Här är det fornnordiskt som gäller, de kommande viktingatida dristiga orädda idealen.
Och jag blev besviken. Jag saknar de djupa tankarna, symbolerna, tankeställarna som kan göra läsaren klokare. Därmed måste jag gå vidare till ursprunget (om än i svensk översättning) för att se vad där egentligen står. Vem har skarvat och hittat på? Vem har rätt?
Den 'äkta' Beowulf, har jag ännu inte läst, men finns utgiven av Tore Gannholm, som ett innlägg i teorin om Beowulf som Gutarnas nationalepos. Jag är helt med på bilden av Gotland som ett självständigt rike med mycket stark handelsposition mitt i Östersjön. Ända sedan jag läste Matti Klinge står det helt klart för mig att riken på denna tid enades kring vatten och skilldes åt av skogar.
Tore Gannholm bok inleds med argumentation för att folkvandringstidens goter har sitt ursprung på Gotland. Utvandrat därifrån pga fimbulvintern och sedan återkommit, som kristnade (!) arianer. Därav de kristna referenserna i texten. Att dessa olika gotiska folk fortsatt att hålla kontakten genom århundraden, via handel och folkvandringar. Vi vet ju hur många folk som förflyttade sig runt kring Europa under folkvandringstiden, eller? Åtminstone ledarskicket, soldaterna med sina härförare. Graven Sutton Hoe i England, en båtgrav med en stor ledare kring vilken det är populärt att hävda olika hypoteser. Det spännande är att graven verkar ha så nära förbindelser med Upplands Vendelgravar. Tore Gannholm menar att Birka kan ha grundats som Gutarnas handelsstation. Vid denna tid var dock Helgö större, gäller samma sak där?
Kan det stämma att Sutton Hoes hövdingagrav var got, en gute, som fört Beowulf-kvädet med sig via sina sagoberättare och fått detta bevarat och med tiden nedskrivet - i England!
Och att dessa faktiskt var kristna...
Fantasieggande ... värt att gräva vidare i.
Händelserna i Beowulf tilldrar sig under 500-talet, folkvandringstiden. Harrisons bok följer östgöten Ulvbjörns äventyrliga färder runt 600-talets Europa. En roman i gränslandet mellan saga och historia, skriver Harrison i sitt efterord (vilket jag läste först!). Där nämner han att det är autentiska tidig-medeltida skrifter som personerna hör och diskuterar, däribland Beowulf, men i romanen omgjord till 'Björnulf', alltså gick jag först till Beowulf, men i lättsmält version.
Det fornengelska kvädet är ett epos på vers, likt de flesta muntligt traderade, med tiden nedskrivna hjältedikterna, som t ex Iliaden och Odyséen. Historien lär dock ha inspirerat många moderna fantasy-författare och liknande. Men också omtolkats för ungdomar.
Robert Nyes version från 1968, gav En Bok för Alla ut på svenska 2007. Har dock tvekat lite pga monstertemat. Slämmigheter är inte mitt största intresse. Dock blev jag mycket positivt överraskad. En rad kristna symboler finns invävda i historien vilket fick mig att haja till. Beowulf är inte bara en otroligt stark man, det ligger en historia bakom - hans namn sägs betyda Bi-jägaren, att han alltid varit förtjust i bin (honung var viktig föda under forntiden) men att han en gång blev svårt stucken av en svärm bin, så pass att hans syn försvagades. Men efter det var han klok nog att erkänna sina svagheter, och i och med det kunde han omvandla dem till nya ovanliga styrkor.
Han fylls av ett ljus (känns kristet/andligt), kontakten med bina har fyllt honom med gyllene ljus likt honung (ger mig lite spiderman-känsla!). Det är med detta ljus han besegrar monstret, Grendel, som inte tål ljuset. Historien berättas så vi inser att monstret är vår egen rädsla, vår egen inre skugga, som bara kan besegras genom att vi belyser det, erkänner det.
Dock är inte monstret ensamt monster. Monstret har en mor, som är än värre, hon är som en stor lindorm på havets botten. Och det var med Kain, mänsklighetens första mördare, som hon avlade monstret Grendel. Återigen en kristen hänsyftning. Liksom att Beowulf lämnar sitt svärd nedstucket i marken utanför, så det liknar ett kors! Beowulf menar att man ändå inte kan bekämpa Grendel/rädslan med våld.
Men mot slutet måste han slåss mot en drake. Då är han gammal och kroppsligt svag, men vill rädda sitt folk undan drakens ondska. Men måste denna gång använda mer list och elakhet, inte minst för att han tvingas offra sina vänner bina. Alltså känner han sig denna gång tveksam inför sina egna dåd. "När jag var ung skulle jag aldrig ha gjort så här. Jag skulle ha tyckt att det var fegt och föraktligt ... Men nu är draken död och skaten ska komma folket till godo. Vem hade rätt? Den gamle Beowulf eller den unge Beowulf?" Båda anser den kloke pojken Wiglaf, som kom att efterträda Beowulfs på kungatronen.
Jag förvånar mig över de kristna hänsyftningarna, med tanke på att historien rör kamp mellan olika nordiska hövdingar, föregångare till vikingar. Enda tills jag läser en hypotes om att det kanske var munkar som skrev ner kvädet, och att dessa kanske färgat historien efter sin egen tro. Eftersom det inte sämmer med de hedniska nordiska folken - eller?
Det är mycket som inte är lätt att förstå med Beowulf-kvädet. Att det är nedtecknat på fornengelska men handlar om Danernas kungaätt och hur dessa får hjälp av Beowulf, av geaterns folkslag. Även där går hypoteserna isär. Är det Goter? Götar? Jutar? Gutar?
Varför skulle engelska munkar ha bemödat sig om denn text?
Så jag läste en version till, i prosa för ungdomar. Denna gång en version från 1982 av ungdomsboksförfattaren Kevin Crossley-Holland. I denna version är alla kristna hänsyftningar borta. Här är Beowulf alls inte klok, utan mest en orädd Stålman. Här har 'munkarnas' ev. påverkan rensats ut. Här är det fornnordiskt som gäller, de kommande viktingatida dristiga orädda idealen.
Och jag blev besviken. Jag saknar de djupa tankarna, symbolerna, tankeställarna som kan göra läsaren klokare. Därmed måste jag gå vidare till ursprunget (om än i svensk översättning) för att se vad där egentligen står. Vem har skarvat och hittat på? Vem har rätt?
Den 'äkta' Beowulf, har jag ännu inte läst, men finns utgiven av Tore Gannholm, som ett innlägg i teorin om Beowulf som Gutarnas nationalepos. Jag är helt med på bilden av Gotland som ett självständigt rike med mycket stark handelsposition mitt i Östersjön. Ända sedan jag läste Matti Klinge står det helt klart för mig att riken på denna tid enades kring vatten och skilldes åt av skogar.
Tore Gannholm bok inleds med argumentation för att folkvandringstidens goter har sitt ursprung på Gotland. Utvandrat därifrån pga fimbulvintern och sedan återkommit, som kristnade (!) arianer. Därav de kristna referenserna i texten. Att dessa olika gotiska folk fortsatt att hålla kontakten genom århundraden, via handel och folkvandringar. Vi vet ju hur många folk som förflyttade sig runt kring Europa under folkvandringstiden, eller? Åtminstone ledarskicket, soldaterna med sina härförare. Graven Sutton Hoe i England, en båtgrav med en stor ledare kring vilken det är populärt att hävda olika hypoteser. Det spännande är att graven verkar ha så nära förbindelser med Upplands Vendelgravar. Tore Gannholm menar att Birka kan ha grundats som Gutarnas handelsstation. Vid denna tid var dock Helgö större, gäller samma sak där?
Kan det stämma att Sutton Hoes hövdingagrav var got, en gute, som fört Beowulf-kvädet med sig via sina sagoberättare och fått detta bevarat och med tiden nedskrivet - i England!
Och att dessa faktiskt var kristna...
Fantasieggande ... värt att gräva vidare i.
2009-08-09
Vikingafurstinnan Ingegerd
Och så har jag då tagit mig till slutet av Catharina Ingelman-Sundbergs Mäktig mans kvinna (2001). Att det tagit tid beror visserligen delvis på att jag varit en del ledig (!) och alltså inte åker buss till jobbet lika regelbundet, och därför inte läser lika regelbundet i min pocketbok. Men tyvärr också på att romantekniken är så valhänt. Jag läser med stor ansträngning, som om mina glasögon var suddiga. Bilden blir inte så klar att jag kan följa med. Inte som i faktatexten 'Boken om vikingarna', där är allt klart och intressant. Återigen - romanskrivande är ingen enkel konst.
Känner dock att denna bok är den bästa av de tre historiska romaner jag läst av författaren. Antagligen för att storyn har så många autientiska källor att bygga på. Det ovanliga med Ingegerd är att hon (trots att hon är kvinna!) finns omnämnd i flera källor, ovanligt väldokumenterad kan man säga. Och hennes 1000 år gamla grav finns kvar i Kiev.
Vad jag dock hellre vill nu, är att själv gå tillbaka till källorna, t ex Nestorskrönikan och Snorre Sturlason, för att se om jag får en bättre helhet den vägen, än vad romanen lyckats förmedla.
Hösten stormar dock hastigt närmare. Snart är det ny litteraturkurs på gång (kunde inte motstå frestelsen att anmäla mig, första kursen gav mig blodad tand). Tror dock att det blir en bok till som ren nöjesläsning innan dess. En av mina favorit historiker, Dick Harrison, har även han gett sig på att skriva en roman: Ofärd. Håller tummarna för att han inte gjort det förgäves. Den romanen ligger dock något före Vikingatiden. Den tilldrar sig på 600-talet och blir därmed mer jämngammal med Beowulf, den gamla gotiska sagan.
Känner dock att denna bok är den bästa av de tre historiska romaner jag läst av författaren. Antagligen för att storyn har så många autientiska källor att bygga på. Det ovanliga med Ingegerd är att hon (trots att hon är kvinna!) finns omnämnd i flera källor, ovanligt väldokumenterad kan man säga. Och hennes 1000 år gamla grav finns kvar i Kiev.
Vad jag dock hellre vill nu, är att själv gå tillbaka till källorna, t ex Nestorskrönikan och Snorre Sturlason, för att se om jag får en bättre helhet den vägen, än vad romanen lyckats förmedla.
Hösten stormar dock hastigt närmare. Snart är det ny litteraturkurs på gång (kunde inte motstå frestelsen att anmäla mig, första kursen gav mig blodad tand). Tror dock att det blir en bok till som ren nöjesläsning innan dess. En av mina favorit historiker, Dick Harrison, har även han gett sig på att skriva en roman: Ofärd. Håller tummarna för att han inte gjort det förgäves. Den romanen ligger dock något före Vikingatiden. Den tilldrar sig på 600-talet och blir därmed mer jämngammal med Beowulf, den gamla gotiska sagan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
