Sista steget i analyserandets trestegsraket gällde Epik, dvs berättande text. Ursprunglingen skrevs all epik på vers, orimmat, t ex som hexameter. Men numera menar man främst romaner och noveller när man talar om epik.
Som analysobjekt skulle vi ta Joseph Conrads Heart of Darkness (Mörkrets hjärta). Haha! Något mer sönderanalyserat finns väl inte. Eller så kan man se det som att det finns hur många möjliga vinklingar som helst. Och det är väl det som är det intressanta. Just det är ju kriteriet för en 'modern' text, det arketypiskt moderna - mångfalden av tolkningsmöjligheter.
I Sverige kallas den kortroman, i andra länder ofta långnovell. Den är på ca 100 sidor, så det är ett gränsfall åt båda hållen. Den skrevs 1899 och publicerades först i tre delar i en populär tidskrift, vanlig i alla britternas kolonier. 1902 gavs den ut i bokform.
Jag har läst den flera gånger, på egen hand och inom universitetskurser (Engelska och Litteratur). Den är ett måste. Ändå känns den alltid flyktig. TS Eliot inleder sin dikt The Waste Land med ett citat ur den, 'Mistah Kurtz - he dead' . Jag läste Olof Lagercrantz Resa med Mörkrets hjärta, någon gång i början av 1990-talet. En mycket intressant läsning, men inte fick jag något slutgiltigt grepp om den för det. I den vevan gav Sven Lindkvist ut Utrota varenda djävel! en bok om imperialistisk rasism, mycket bra, men fasansfull. Dess titel är också hämtad ur Mörkrets hjärta.
I vår kurs nu skulle vi analysera den, tre och tre i grupp. Vilket inte gjorde saken lättare, eftersom det finns så många möjliga tolkningar. Här ger jag ingen heltäckande tolkning, men vill notera vad jag upptäckte som 'nytt' den här gången. Typiskt för en sån här text att man alltid upptäcker nya saker.
Eftersom jag nu lärt mig att titta lite närmare på formen, inte bara kontext och innehåll, så noterade jag i synnerhet att Marlow satt som en Buddha-bild när han berättade som sina upplevelser.
Tidigare gjorde hoppandet fram och tillbaka i tiden att texten kändes extra ogripbar. De tre delarna har alla samma ramberättelse. Fem vänner har träffats på en båt vid Themsens mynning, med Londons silhuett skönjbar. Vännerna är en bolagsdirektör, en bokhållare, en advokat, en obestämd Jag-berättare och så Marlow, som är den ende riktige sjömannen, utan att riktigt se ut som en tvättäkta sjöman. Bolagsdirektören är den som ger trygghet genom sitt Lots-utseende. Kom att tänka på att dessa män, dessa yrkeskategorier, ger bilden av det företag som själva imperialismen byggde på. Den ytligt förtroendeingivande, handeln, pengarna, och så lagvrängarna som får till det efter eget ändamål. Jagberättaren är en okritisk beundrare av allt det stortartat brittiska, deras storartade utbredande av 'civilisationen'.
Bara Marlow avviker. Och han tar över ordet efter bara några sidor och behålla det sedan i stort sett hela tiden. Han sitter som en Buddha, blundar som om han mediterar. Och begrundar lidandet, försöker betrakta det objektivt, men det går inte alltid.
Han berättar att hade rest i asiatiska farvatten under sex år innan historien i Mörkrets hjärta, och där fått insikter om civilisation, så pass att när han återvände till sina vänner i London, ville han 'civilisera' dem. Här ser vi alltså en motsättning. Marlow tycker inte att London är den mest civiliserade och mest fantastiska staden. Den saknar något andligt balanserat som han fann i Asien. Den synvinkel vi får här är denna flyktiga doft av Asien, en imperialistisk europeisk ångvält och så den mystiska afrikanska urskogen, den natur som de betraktade som ett vilt vidunder, till skillnad från Europeisk natur, som nu var så välkammat civiliserat, välordnad för att skänka oss mat och inte mycket mer. Urskogen i Kongo var ett vidunder, ett monster, som svalde hela expeditioner med människor och djur som aldrig mer återfanns.
Marlow försöker tänka sig Europa lika vild, i en avlägsen urtid, som när Romarna kom och försökte utforska Themsen. Denna vilda respektive fjättrade natur hänför sig också till människornas inre psyke. Marlow uppfattar de svarta afrikanerna som 'fria', till skillnad från de s.k. civiliserade Europeerna. De vitas fernissa försvinner dock mycket snabbt i den heta fuktiga regnskogen.
2009-10-30
2009-10-23
Lyrikanalys
Som övningsanalyser fick vi arbeta med Bellman: Fredmans epistel nr 7. Och Stagnelius: Vän! i förödelsens stund. Lyriken är det jag känt mig mest osäker inför. Men det visade sig väcka enorm entusiasm i mig.
En del Bellman-melodier har ju klingat i huvudet genom åren. Texterna har jag dock haft lite svårare för. I brist på annat började jag läsa in mig på Bellmans tid i Litteraturhistorien. Det blev öppningen för mig. Bellman är den mest typiske Rokoko-diktaren vi har. Upplysningen hade medfört en allt starkare ateistisk hållning. Skeptisismen ledde till att man ville ta lätt på livet, ironisera över inte minst religionen och erotisk prydhet.
Epistel nr 7 visade sig vara en ironisk visa, 'låtsas' vara sorgesång vid Ullas dödsbädd, men eg. handlar det om 'den lilla döden', orgasmen. Den är också ett exempel på hur man blandar 'höga' stilarter, dvs jämför Ulla med gudinnor, med vanligt folk 'prostituerade Ulla', på detta sätt drar man både ner det höga och höjer upp det låga. En revolutionär inställning helt enkelt. Mycket intressant.
Dessutom agerade Bellman själv sina visor och hans minspel och rörelser (just i denna visa är det violoncellens kvinnliga former som kan utnyttjas maximalt) som avslöjar den sanna innebörden, skild från den högstämda texten.
Sedan till Stagnelius, generationen efter, romantiker, enstöring, allt annat än gladlynt. Studerad i sin ensamhet, översättningar av antika texter gjorde honom mycket säker på sina favorit-versmått, som var elegiskt distikon och sonetter. Tacksam att få veta detta, eftersom jag själv saknar mycket när det gäller versmått. Nu kunde jag utröna att Vän! i förödelsens stund är just ett sådant elegiskt distikon, ett märkligt mellanting mellan stikiskt (utan strofindelning) och strofiskt versmått. Snaraste är det en rad två-radingar, hexameter + pentameter, så att pentametern innehåller en paus i mitten, som betonar ett ord. Och utifrån dessa betonade ord beslöt jag leta efter meningen i dikten. Det var spännanden. Där satt jag och räkande och räknade, och plötsligt insåg jag att Stagnelius hade brutit regeln - efter en inledning där ett sorts världens undergång målats fram i dramatiska bilder, sex rader med avgrundsdjup, famla, skugggestalter, sucka, nackomtöcknad själ, skräck, - kommer ett oregelmässigt pentameter med paus. Faktiskt utmärkt med tankesträck. '"Säg, hvem räddar dig då? - Hvem är den räddande ängel " Detta är alltså rad sju av diktens 16 rader. Här uppstår en paus. Vi kan dra efter andan och tänka efter. Vi får pusta. Både rad 8 och 9 lunkar fram i lugn svalkande hexameter (ordning, skönhet, bygger upp). Innan pauserna kommer igång igen och betonar tänder flamman, liv, kraft, mor.
Det var med stor entusiasm denna insikt gick upp för mig. Analyskursen inpräntar i oss att analysen inte är målet, utan den slutliga tolkningen. Versmått och andra analysredskap ska bara tas upp ifall det hjälper en att tolka dikten. Och det gör det verkligen här.
Dessutom innebar slutraden ännu en viktig insikt. Inte bara för att det är slående paradoxer. Den har också fått bilda namn åt två av Lars Noréns mycket uppmärksammade pjäser 1982 och 1983:
"Natten är dagens mor, Chaos är granne med Gud."
En del Bellman-melodier har ju klingat i huvudet genom åren. Texterna har jag dock haft lite svårare för. I brist på annat började jag läsa in mig på Bellmans tid i Litteraturhistorien. Det blev öppningen för mig. Bellman är den mest typiske Rokoko-diktaren vi har. Upplysningen hade medfört en allt starkare ateistisk hållning. Skeptisismen ledde till att man ville ta lätt på livet, ironisera över inte minst religionen och erotisk prydhet.
Epistel nr 7 visade sig vara en ironisk visa, 'låtsas' vara sorgesång vid Ullas dödsbädd, men eg. handlar det om 'den lilla döden', orgasmen. Den är också ett exempel på hur man blandar 'höga' stilarter, dvs jämför Ulla med gudinnor, med vanligt folk 'prostituerade Ulla', på detta sätt drar man både ner det höga och höjer upp det låga. En revolutionär inställning helt enkelt. Mycket intressant.
Dessutom agerade Bellman själv sina visor och hans minspel och rörelser (just i denna visa är det violoncellens kvinnliga former som kan utnyttjas maximalt) som avslöjar den sanna innebörden, skild från den högstämda texten.
Sedan till Stagnelius, generationen efter, romantiker, enstöring, allt annat än gladlynt. Studerad i sin ensamhet, översättningar av antika texter gjorde honom mycket säker på sina favorit-versmått, som var elegiskt distikon och sonetter. Tacksam att få veta detta, eftersom jag själv saknar mycket när det gäller versmått. Nu kunde jag utröna att Vän! i förödelsens stund är just ett sådant elegiskt distikon, ett märkligt mellanting mellan stikiskt (utan strofindelning) och strofiskt versmått. Snaraste är det en rad två-radingar, hexameter + pentameter, så att pentametern innehåller en paus i mitten, som betonar ett ord. Och utifrån dessa betonade ord beslöt jag leta efter meningen i dikten. Det var spännanden. Där satt jag och räkande och räknade, och plötsligt insåg jag att Stagnelius hade brutit regeln - efter en inledning där ett sorts världens undergång målats fram i dramatiska bilder, sex rader med avgrundsdjup, famla, skugggestalter, sucka, nackomtöcknad själ, skräck, - kommer ett oregelmässigt pentameter med paus. Faktiskt utmärkt med tankesträck. '"Säg, hvem räddar dig då? - Hvem är den räddande ängel " Detta är alltså rad sju av diktens 16 rader. Här uppstår en paus. Vi kan dra efter andan och tänka efter. Vi får pusta. Både rad 8 och 9 lunkar fram i lugn svalkande hexameter (ordning, skönhet, bygger upp). Innan pauserna kommer igång igen och betonar tänder flamman, liv, kraft, mor.
Det var med stor entusiasm denna insikt gick upp för mig. Analyskursen inpräntar i oss att analysen inte är målet, utan den slutliga tolkningen. Versmått och andra analysredskap ska bara tas upp ifall det hjälper en att tolka dikten. Och det gör det verkligen här.
Dessutom innebar slutraden ännu en viktig insikt. Inte bara för att det är slående paradoxer. Den har också fått bilda namn åt två av Lars Noréns mycket uppmärksammade pjäser 1982 och 1983:
"Natten är dagens mor, Chaos är granne med Gud."
Den namnlösa - Elin Wägner (1922)
För att hitta böcker av Elin Wägner krävs det närmast att man dammsuger antikvariat. Jag hade turen att hitta Den namnlösa från 1922 den vägen. Dessutom innehöll den illustrationer i färg - som hjälpte till att skapa stämningen i romanen - som dessutom var ett vackert privatinbundet band. Boken har en jag-berättare, vilket känns ovanligt för Wägner. Däremot tilldrar sig historien nästan helt i en småländsk prästgård. Och här finns för mig roande samband med Åsa-Hanna. Hennes grav, barn och barnbarn, finns med även här. Vi befinner oss alltså i samma prästgård som på hennes tid, men två generationer senare. Vi möter dottersonen till prästen Mossbäck som vigde Åsa-Hanna. Nu är det han som är andligt dogmatisk präst i samma by. När en av Åsa-Hannas döttrar lider i sitt äktenskap har han ingen tröst att ge. Skilsmässa ser han inte som en möjlighet, människan skall lära sig att fördra med sina olyckor.
Ida däremot hade flyttat till Stockholm och blivit 'fin dam'. Hennes familj är alltså fortfarande kluven mellan landsbygdens andliga grepp och den moderna tidens stadsmässiga pengaekonomi.
Men det är inte det boken handlar om.
Den namnlösa är 'skökan' som tar madonnans gestalt. Uppfostrad bland militärer (far, bror, regementen) är hon okunnig om livets realiteter, mer än att hon ska charma männen och därigenom vinna äktenskap. I stället blir hon slutligen våldtagen och skuldbelägger efter detta sig själv, hatar sig själv och sin kropp, skänker bort kroppen till vem som vill, för att straffa sig själv. Det är förhistorien. När romanen börjar lider hon svårt av en sjukdom som inte är namngiven, men underförstått måste vara syfilis. En obotlig sjukdom 1922. Bot via penicillin kom först 1943. Tidigare hade man endast försökt bromsa sjukdomen med kvicksilver, och sedan 1910 även med arsenik. Hon heter Eva och symboliserar i mycket kvinnan och hennes belägenhet i den militariserade värld, som nyss genomlidit första världskriget.
Jag-berättaren liknar på olika sätt Fredrika Bremers Beata Hvardagslag, som återvänder hem till familjen för att bli hushållerska. Hon har varit i England under 14 år, där hon arbetat som sjukgymnast, men även tjänstgjort på militärsjukhus och tagit hand om krigsoffer. Eftersom hon varit borta så länge från prästgården, där hon växte upp, och från sin bror, kan hon se på hemmet med nya förundrade ögon, upptäcka läget tillsammans med oss läsare.
Karaktärerna kan indelas i dem som tror på en andlig verklighet och de som tror mer på vetenskapen, och så Jag-berättaren som vacklar emellan. I kursuppdraget ingick att titta på hur moderskapet gestaltas och även hur olika män i berättelsen speglar kvinnors underlägsna position (det senare även i jämförelse med Åsa-Hanna). Det är aldrig så hos Elin Wägner att alla kvinnor är underlägsna och alla män överlägsna. Män blir också nertryckta, vilket förhoppningsvis kan öppna ögonen för det negativa i alla typer av förtryck.
Moderskapet speglas i en rad olika kvinnoöden och deras önskan att ta hand om, om inte egna barn, så åtminstone om någon annan människa som behöver stöd. Symboliserat av den bibliske Barmhärtige samariten, men också av Madonnan. Men allt är problematiserat och alls inte enkelt och entydigt. Jag-berättaren tillhör de som förtvivlat letar efter en mening i livet. Hon tar med sig den dödssjuka Eva från tåget på väg hem. Men inte ens hon behöver eg. hennes hjälp, hon vill bara dö i lugn och ro.
Jag fastnade lite i uppgiften och blev därför desto mer imponerad av en kurskamrat, som visserligen läst boken fler gånger än jag, men ändock. Hon hade vänt på frågan och tolkat om hela historien som ett Epitaf, en gravskrift. Jag riktigt ryste vid hennes beskrivning i korthet över romanens story. Där framstår prästgården som en gravkammare. Historien tilldrar sig under det mörka vinterhalvåret. Alla kvinnor i huset är av olika anledningar ofruktsamma. Prästfrun har tidigare fått ett dödfött barn, och sedan dess har prästen hållit på skilda sovrum. Han har dock en vuxen son från ett tidigare äktenskap, som har studerat till läkare (alltså vetenskapligt sin faders motsats) men har fått avbryta sina studier pga psykisk sjukdom, en personlighetsklyvning han ådragit sig gm svåra upplevelser på sjukhuspraktik i det av första världskriget förödda Tyskland.
Ni hör, ingen enkel story. Och detta är bara en liten del av helheten. Den tänker jag inte dra. Dock råder fruktsamhet utanför prästgården, det finns enkla familjer med många barn. Jag-berättaren Rakel kom hem sjuk av fetma, men tillfrisknar 'av allt spring'. Eva som hade förlorat allt tro och hopp om livet, och tänkt att ingen med ett så meningslöst liv som hon har något att komma med inför Gud - hon har dock rent andliga upplevelse mot slutet av livet, där hon inser att hon inte behöver känna skuld, att hon har 'fått syndaförlåtelse' alldeles utan att kämpa eller bikta sig för prästen. Hon bara 'vet'. Hon känner plötsligt den odödliga själen.
Och så gör även Rakel. Det finns trots allt ett hopp. Hon kommer fram till tron att hur än många gånger man river ner livet omkring sig, så byggs det upp igen, meningen återskapas. Dock försinkar man hela processen om man envisas med att fly och riva ner hela tiden. Därför tänker hon själv sluta att fly. Det är någon sorts försoning som sker här. Det blir en sorts blandning med prästens syn och Rakels egen. Hon vägrar att ta till sig den tröstlösa 'plikten'. Rakel menar att om Gud vill leda henne någonstans i livet, då kommer han också att inplantera 'lusten' i hennes, lusten att genomföra en 'plikt'. Annars får det vara. Hennes brorson Georg hamnar dock i en mellanposition och menar att, har man en gång satt igång något av 'lust' då får man nog trots allt fullfölja det, även om lusten sinat.
Här har vi det typiska med Wägner. Hon lägger aldrig fram Sanningen, Lösningen. Hon lägger fram skilda åsikter. Prästens pliktlära, Rakels lustlära och Georgs mellanting. Och se bara hur svårt det är att komma fram till vad som är mest rätt!
Ida däremot hade flyttat till Stockholm och blivit 'fin dam'. Hennes familj är alltså fortfarande kluven mellan landsbygdens andliga grepp och den moderna tidens stadsmässiga pengaekonomi.
Men det är inte det boken handlar om.
Den namnlösa är 'skökan' som tar madonnans gestalt. Uppfostrad bland militärer (far, bror, regementen) är hon okunnig om livets realiteter, mer än att hon ska charma männen och därigenom vinna äktenskap. I stället blir hon slutligen våldtagen och skuldbelägger efter detta sig själv, hatar sig själv och sin kropp, skänker bort kroppen till vem som vill, för att straffa sig själv. Det är förhistorien. När romanen börjar lider hon svårt av en sjukdom som inte är namngiven, men underförstått måste vara syfilis. En obotlig sjukdom 1922. Bot via penicillin kom först 1943. Tidigare hade man endast försökt bromsa sjukdomen med kvicksilver, och sedan 1910 även med arsenik. Hon heter Eva och symboliserar i mycket kvinnan och hennes belägenhet i den militariserade värld, som nyss genomlidit första världskriget.
Jag-berättaren liknar på olika sätt Fredrika Bremers Beata Hvardagslag, som återvänder hem till familjen för att bli hushållerska. Hon har varit i England under 14 år, där hon arbetat som sjukgymnast, men även tjänstgjort på militärsjukhus och tagit hand om krigsoffer. Eftersom hon varit borta så länge från prästgården, där hon växte upp, och från sin bror, kan hon se på hemmet med nya förundrade ögon, upptäcka läget tillsammans med oss läsare.
Karaktärerna kan indelas i dem som tror på en andlig verklighet och de som tror mer på vetenskapen, och så Jag-berättaren som vacklar emellan. I kursuppdraget ingick att titta på hur moderskapet gestaltas och även hur olika män i berättelsen speglar kvinnors underlägsna position (det senare även i jämförelse med Åsa-Hanna). Det är aldrig så hos Elin Wägner att alla kvinnor är underlägsna och alla män överlägsna. Män blir också nertryckta, vilket förhoppningsvis kan öppna ögonen för det negativa i alla typer av förtryck.
Moderskapet speglas i en rad olika kvinnoöden och deras önskan att ta hand om, om inte egna barn, så åtminstone om någon annan människa som behöver stöd. Symboliserat av den bibliske Barmhärtige samariten, men också av Madonnan. Men allt är problematiserat och alls inte enkelt och entydigt. Jag-berättaren tillhör de som förtvivlat letar efter en mening i livet. Hon tar med sig den dödssjuka Eva från tåget på väg hem. Men inte ens hon behöver eg. hennes hjälp, hon vill bara dö i lugn och ro.
Jag fastnade lite i uppgiften och blev därför desto mer imponerad av en kurskamrat, som visserligen läst boken fler gånger än jag, men ändock. Hon hade vänt på frågan och tolkat om hela historien som ett Epitaf, en gravskrift. Jag riktigt ryste vid hennes beskrivning i korthet över romanens story. Där framstår prästgården som en gravkammare. Historien tilldrar sig under det mörka vinterhalvåret. Alla kvinnor i huset är av olika anledningar ofruktsamma. Prästfrun har tidigare fått ett dödfött barn, och sedan dess har prästen hållit på skilda sovrum. Han har dock en vuxen son från ett tidigare äktenskap, som har studerat till läkare (alltså vetenskapligt sin faders motsats) men har fått avbryta sina studier pga psykisk sjukdom, en personlighetsklyvning han ådragit sig gm svåra upplevelser på sjukhuspraktik i det av första världskriget förödda Tyskland.
Ni hör, ingen enkel story. Och detta är bara en liten del av helheten. Den tänker jag inte dra. Dock råder fruktsamhet utanför prästgården, det finns enkla familjer med många barn. Jag-berättaren Rakel kom hem sjuk av fetma, men tillfrisknar 'av allt spring'. Eva som hade förlorat allt tro och hopp om livet, och tänkt att ingen med ett så meningslöst liv som hon har något att komma med inför Gud - hon har dock rent andliga upplevelse mot slutet av livet, där hon inser att hon inte behöver känna skuld, att hon har 'fått syndaförlåtelse' alldeles utan att kämpa eller bikta sig för prästen. Hon bara 'vet'. Hon känner plötsligt den odödliga själen.
Och så gör även Rakel. Det finns trots allt ett hopp. Hon kommer fram till tron att hur än många gånger man river ner livet omkring sig, så byggs det upp igen, meningen återskapas. Dock försinkar man hela processen om man envisas med att fly och riva ner hela tiden. Därför tänker hon själv sluta att fly. Det är någon sorts försoning som sker här. Det blir en sorts blandning med prästens syn och Rakels egen. Hon vägrar att ta till sig den tröstlösa 'plikten'. Rakel menar att om Gud vill leda henne någonstans i livet, då kommer han också att inplantera 'lusten' i hennes, lusten att genomföra en 'plikt'. Annars får det vara. Hennes brorson Georg hamnar dock i en mellanposition och menar att, har man en gång satt igång något av 'lust' då får man nog trots allt fullfölja det, även om lusten sinat.
Här har vi det typiska med Wägner. Hon lägger aldrig fram Sanningen, Lösningen. Hon lägger fram skilda åsikter. Prästens pliktlära, Rakels lustlära och Georgs mellanting. Och se bara hur svårt det är att komma fram till vad som är mest rätt!
2009-10-16
Åsa-Hanna av Elin Wägner (1918)
Åsa-Hanna är en av Elin Wägners mest uppmärksammade romaner och i min bokhylla står en nyutgåva från 1979. En vacker, liten och behändig utgåva, 236 sidor. Men verket är större på alla sätt än formatet antyder. Jag har Irja Browallius Elida från Gårdar, i samma behändiga serie. Båda böckerna innehåller en nerbrunnen gård.
Förra veckan var Åsa-Hanna huvudämne på min litteraturkurs. Det är en intensivt myllrande roman. Texten har en lakonisk avskalad stil. Inte ett onödigt ord. För att tolka innehållet måste jag bromsa in och väga varje ord på guldvåg. Romanen är full av karaktärer som står sig levande i mitt sinne. Oförglömliga för mig. Utmejslade i ren furu från sent 1800-tal när Sverige var mest bondebygd.
Historien tilldrar sig i gammal landsbygd, där prästgården är det stabila centrat i människors liv, så många symboler rör sig kring bibliska teman. Men byn befinner sig i en brytningstid. Moderniteten är på väg. Några få har skaffat telefon. Självhushållen står inte längre oberörda inför den yttre marknaden. Pengarna drar. Moraliska problem uppstår, när Mammon tränger sig på. Att barnen slipper svälta ligger oss närmast. Inför detta faktum blir många svaga syndare.
Hanna gifter in sig med byns handelsman, han som sitter på pengarna (och dolda synder), vars pengar blir en sorts hållhake på många instanser i byn. De bor i Mellangården. En symbolisk beteckning på ett sorts limbo, en mellan-värld, en tvekan mellan ska jag eller ska jag inte.
Jag läser och inser mina brister i det bibliska. Kulturen är inte längre lika genomsyrat av Bibelns bilder och symboler, det är som en referensram som vi håller på att förlora. Denna förförståelse är dock inte avgörande för att ta till sig Wägners roman. Ändå ville jag söka information. Romanens första kapitel heter Ormen och S:t Mikael. Mikael är ärkeängel och kan förknippas med myter om Drakdödare, utifrån det enda bibelställe där en drake dyker upp, som hotar att sluka ett barn inför moderns ögon. Draken blir i kristen symbolik Satan, som hotar att sluka den nyfödda själen.
I folklore är drake och orm utbytbara begrepp, snarlika. I Norden och Tyskland dominerar Lindorm, som närmast liknar en benlös ödla/drake. Det som väckte mitt intresse var 'sagotypen Konung Lindorm', det står så i NE, som härstammar från Sydeuropa och främre Orienten. Under medeltiden överfördes den till Danmark och fortlevde där, liksom i Skåne, ända in på 1900-talet.
Elin Wägner är född i Lund, dotter till en filosofiprofessor. Nog kan hon ha varit bekant med sagan? Den handlar om en flicka som blir gift med en Lindorm, men som på bröllopsnatten tvingar denna att dra av sig sina sju skinn för att hon i gengäld ska ta av sig sina sju särkar. När Lindormen är hudlös risar och badar hon den, tar den i sin famn i sängen och när de vaknar har ormen blivit människa. Lyckligt slut med andra ord.
Nå så enkelt är det aldrig hos Elin Wägner. Dock är Frans, som Hanna gifter sig med, en sorts 'orm', som slingrar sig fram kring synder av olika slag. Han lyckas i första kapitlet reta en boaorm på marknadsplatsen att krama ihjäl sin skötare. Men sedan är det också han som med ett välriktat knivkast lyckas få stopp på ormens framfart. Vilket gör att Hanna uppfattar honom som Mikael, ärkeängeln, räddaren, drakdödaren. En bild hon håller fast vid länge, även sedan hon tvingats inse att ormen inte var 'satan' personifierad, utan helt enkelt en 'orm'.
Att hon gifter sig med Frans trots att han och hela hans familj har dåligt ryckte, det är som i sagan, att hon litar på hans ord om sin oskuld, hon vill rädda honom inför hela bygden, hon tar på sig den kristna barmhärtighetsgärningen. Hon kan inte se någon större mening med sitt liv än att göra 'gott' på detta sätt. Där ser jag likheten med sagan, hur Hanna vill få Frans att ömsa skinn, plocka fram hans inre godhet. En vanlig illusion i många kvinnors liv.
Men precis som för många kvinnor, så går inte detta i uppfyllelse i Wägners roman. Desto djupare Hanna gräver i Franses och hans familjs historia, så hittar hon bara allt mer smuts. De blir inte renade eller befriade. I stället är det Hanna som dras ner i smutsen. Som kvinna är det hennes plikt, inte minst för sina barns skull, att åtminstone hålla skenet uppe. Romanen handlar mycket om skenet som bedrar. Men som bekant är inte allt som glimmar guld.
PS. Styvmodern är inte heller god att tas med. I nordisk tradition av Kung Lindorm, följer komplikationer förorsakade av svärmodern. Vilket tydligen även sker i grekisk-turkiska varianter, men inte kring västra Medelhavet.
Förra veckan var Åsa-Hanna huvudämne på min litteraturkurs. Det är en intensivt myllrande roman. Texten har en lakonisk avskalad stil. Inte ett onödigt ord. För att tolka innehållet måste jag bromsa in och väga varje ord på guldvåg. Romanen är full av karaktärer som står sig levande i mitt sinne. Oförglömliga för mig. Utmejslade i ren furu från sent 1800-tal när Sverige var mest bondebygd.
Historien tilldrar sig i gammal landsbygd, där prästgården är det stabila centrat i människors liv, så många symboler rör sig kring bibliska teman. Men byn befinner sig i en brytningstid. Moderniteten är på väg. Några få har skaffat telefon. Självhushållen står inte längre oberörda inför den yttre marknaden. Pengarna drar. Moraliska problem uppstår, när Mammon tränger sig på. Att barnen slipper svälta ligger oss närmast. Inför detta faktum blir många svaga syndare.
Hanna gifter in sig med byns handelsman, han som sitter på pengarna (och dolda synder), vars pengar blir en sorts hållhake på många instanser i byn. De bor i Mellangården. En symbolisk beteckning på ett sorts limbo, en mellan-värld, en tvekan mellan ska jag eller ska jag inte.
Jag läser och inser mina brister i det bibliska. Kulturen är inte längre lika genomsyrat av Bibelns bilder och symboler, det är som en referensram som vi håller på att förlora. Denna förförståelse är dock inte avgörande för att ta till sig Wägners roman. Ändå ville jag söka information. Romanens första kapitel heter Ormen och S:t Mikael. Mikael är ärkeängel och kan förknippas med myter om Drakdödare, utifrån det enda bibelställe där en drake dyker upp, som hotar att sluka ett barn inför moderns ögon. Draken blir i kristen symbolik Satan, som hotar att sluka den nyfödda själen.
I folklore är drake och orm utbytbara begrepp, snarlika. I Norden och Tyskland dominerar Lindorm, som närmast liknar en benlös ödla/drake. Det som väckte mitt intresse var 'sagotypen Konung Lindorm', det står så i NE, som härstammar från Sydeuropa och främre Orienten. Under medeltiden överfördes den till Danmark och fortlevde där, liksom i Skåne, ända in på 1900-talet.
Elin Wägner är född i Lund, dotter till en filosofiprofessor. Nog kan hon ha varit bekant med sagan? Den handlar om en flicka som blir gift med en Lindorm, men som på bröllopsnatten tvingar denna att dra av sig sina sju skinn för att hon i gengäld ska ta av sig sina sju särkar. När Lindormen är hudlös risar och badar hon den, tar den i sin famn i sängen och när de vaknar har ormen blivit människa. Lyckligt slut med andra ord.
Nå så enkelt är det aldrig hos Elin Wägner. Dock är Frans, som Hanna gifter sig med, en sorts 'orm', som slingrar sig fram kring synder av olika slag. Han lyckas i första kapitlet reta en boaorm på marknadsplatsen att krama ihjäl sin skötare. Men sedan är det också han som med ett välriktat knivkast lyckas få stopp på ormens framfart. Vilket gör att Hanna uppfattar honom som Mikael, ärkeängeln, räddaren, drakdödaren. En bild hon håller fast vid länge, även sedan hon tvingats inse att ormen inte var 'satan' personifierad, utan helt enkelt en 'orm'.
Att hon gifter sig med Frans trots att han och hela hans familj har dåligt ryckte, det är som i sagan, att hon litar på hans ord om sin oskuld, hon vill rädda honom inför hela bygden, hon tar på sig den kristna barmhärtighetsgärningen. Hon kan inte se någon större mening med sitt liv än att göra 'gott' på detta sätt. Där ser jag likheten med sagan, hur Hanna vill få Frans att ömsa skinn, plocka fram hans inre godhet. En vanlig illusion i många kvinnors liv.
Men precis som för många kvinnor, så går inte detta i uppfyllelse i Wägners roman. Desto djupare Hanna gräver i Franses och hans familjs historia, så hittar hon bara allt mer smuts. De blir inte renade eller befriade. I stället är det Hanna som dras ner i smutsen. Som kvinna är det hennes plikt, inte minst för sina barns skull, att åtminstone hålla skenet uppe. Romanen handlar mycket om skenet som bedrar. Men som bekant är inte allt som glimmar guld.
PS. Styvmodern är inte heller god att tas med. I nordisk tradition av Kung Lindorm, följer komplikationer förorsakade av svärmodern. Vilket tydligen även sker i grekisk-turkiska varianter, men inte kring västra Medelhavet.
***
De första gånger jag läste Åsa-Hanna sympatiserade jag mycket med hennes rädslor och kampen att hålla skenet uppe. Vid omläsning femton år senare, ser jag mer till Wägners skickliga stil. Romanen har ingen allvetande berättare, utan texten rör sig från medvetande till medvetande, och så lär vi känna den stora mängden av karaktärer trots att texten är relativt kort. Ett kraftprov är Åsa-Hannas bröllop, där vi får träffa de flesta i byn. Med få meningar/tankar möter vi de komplicerade relationerna, och svårigheterna folk har att förstå varann, och kvinnors utsatthet och försök till maktbalans.
Romanen är realism på hög nivå, den återger det liv de flesta möter, inte romantik. Jag tänker att det märks att Elin Wägners eget äktenskap var på upphällning redan innan denna bok påbörjades, även om äktenskapet inte upplöstes fullständigt förrän 1922, så känns det att hon har erfarenheter hon kan dra ifrån och berika texten med.
Jag uppskattar också hennes sätt att skriva dialekt/vardagligt tal i alla dialoger, utbytta vokaler, tappade delar av ord (ej uttalade), böjningar. Bara jag 'lyssnar' på uttalet i takt med att jag läser, känns allt så äkta och begripligt.
2009-10-03
Familjens projektledare?
Ah, nu har jag smugit emellan med annat igen ... hahaha, och riktigt nöjsamt har det varit. Det är bussresorna till och från jobbet som är anledningen. Jag har alldeles för fullt upp för att nöjesläsa, men på bussen kan jag bara inte koncentrera mig på allvaret i kurslitteraturen.
Så jag grep en pocket som låg och väntade. Gunilla Bergensten beskriver när hon som "Familjens projektledare säger upp sig" (2008). Igenkänningsfaktorn är enormt hög. Först undrar jag väl lite, hur hysteriskt får man vara, alla krav för att få familjelogistiken att gå ihop. Själv har jag för åtskilliga år sedan tvingats sänka kravet. I mitt fall var det debuten av en kronisk sjukdom som fick mig att gå i sank, att börja negligera smulor under bordet, dammråttor, sluta serva ...
Trodde jag. Men det är väl en sanning med modifikation. En avvikelse av betydelse är naturligtvis att min sambo inte är far till mitt barn. Han kom in i bilden tio år senare, det gör både att min dotter nu är gammal nog att ta hand om sig själv, och att triangeln hemma är lite annorlunda. För uppenbart är det förekomsten av små barn som är den största orsaken till familje-logistik-problem.
Å andra sidan har ju män en enorm förmåga att visa sig hjälplösa, vare sig det är via uppfostran eller ren lathet, som gör att man undrar om de aldrig blir äldre än 5 år? Boken är naturligtvis full av schabloner, och allt är naturligtvis inte lika hos oss som hos författaren. Men helhetsbilden stämmer.
Några slutledningar är underbara. T ex apropå påståendet att mäns och kvinnors hjärnor skiljer sig åt genom att kvinnor skulle ha fler kopplingar mellan hjärnhalvorna. Vilket skulle förklara att män gärna fördjupar sig i en sak i taget, medan kvinnor kan processa många saker samtidigt och få bättre överblick. Biologin har gjort oss kvinnor till 'Help desk för familjelivet', skriver hon. Och fortsätter ironiskt att det "verkar oerthört vettigt att denna naturens lilla egenhet används framför allt till att sköta familjens logistik. Inte för att t ex leda ett företag eller styra upp ett land."
Hahaha. Visst är det lustigt hur man kan använda ett argument i en riktning utan att tänka på hur ologiskt det är i en annan riktning.
Dessutom, "om kvinnans hjärna är gjord för att vara familjens projektledare, om det är förutbestämt sedan urminnes tider, då är jag inte kvinna", skriver Bergensten. Visst kan man skratta. Men sanning är att det var min alldeles uppriktiga upplevelse redan när jag var barn. Och ännu mer som tonåring och ung vuxen. Jag kände aldrig igen mig i föreställninarna om hur en kvinna skulle vara. Så jag var länge övertygad om att jag var man i en kvinnas kropp. Många män har skrattat åt mig, eftersom de sser mitt kvinnlig yttre. Gunilla Bergensten har döpt det till SMIK - Syndrom Man I Kvinnokropp.
Nu kan vi komma ut ur garderoben och erkänna: Jag är Man. Vi är män. (hahahah)
Konsekvensen är ännu mer underbar. Eftersom vi är män, kommer ingen längre att förvänta sig att vi ska klara av allt vi hittills tvingasts klara av. Alla kommer att beundra oss för minsta lilla vi åstadkommer. SMIK kan klassas som funktionshinder, som berättigar till personlig assistent, så vi stackare kan fungera som riktiga kvinnor. Yes! Yes! Yes!
Frågan är ju varför män går med på att klassificera sig själva som fullständigt ohjälpligt oförmögna att klara av vad som ingår i ett vardagsliv? Det är ju trots allt en sorts idiotstämpel. Tja, de saknar motivation. Kvinnor äger medkänsla och kommer därför att hjälpa den stackars hjälplöse så småningom.
Bergensten själv börjar ge upp. Hon vet att hon är tändstiftet som måste initiera sin man. Han är trots allt betydligt mer aktiv och närvarande än vad hennes far var. Det viktiga nu är att INTE uppfostra våra flickor till att bli Duktiga. De ska tillåtas vara precis lika lata som pojkarna. Det är enda sättet att minska deras tjänstvillighet. Den medkänsla och tjänstvillighet som gör alla män så hopplöst handikappade...
Så jag grep en pocket som låg och väntade. Gunilla Bergensten beskriver när hon som "Familjens projektledare säger upp sig" (2008). Igenkänningsfaktorn är enormt hög. Först undrar jag väl lite, hur hysteriskt får man vara, alla krav för att få familjelogistiken att gå ihop. Själv har jag för åtskilliga år sedan tvingats sänka kravet. I mitt fall var det debuten av en kronisk sjukdom som fick mig att gå i sank, att börja negligera smulor under bordet, dammråttor, sluta serva ...
Trodde jag. Men det är väl en sanning med modifikation. En avvikelse av betydelse är naturligtvis att min sambo inte är far till mitt barn. Han kom in i bilden tio år senare, det gör både att min dotter nu är gammal nog att ta hand om sig själv, och att triangeln hemma är lite annorlunda. För uppenbart är det förekomsten av små barn som är den största orsaken till familje-logistik-problem.
Å andra sidan har ju män en enorm förmåga att visa sig hjälplösa, vare sig det är via uppfostran eller ren lathet, som gör att man undrar om de aldrig blir äldre än 5 år? Boken är naturligtvis full av schabloner, och allt är naturligtvis inte lika hos oss som hos författaren. Men helhetsbilden stämmer.
Några slutledningar är underbara. T ex apropå påståendet att mäns och kvinnors hjärnor skiljer sig åt genom att kvinnor skulle ha fler kopplingar mellan hjärnhalvorna. Vilket skulle förklara att män gärna fördjupar sig i en sak i taget, medan kvinnor kan processa många saker samtidigt och få bättre överblick. Biologin har gjort oss kvinnor till 'Help desk för familjelivet', skriver hon. Och fortsätter ironiskt att det "verkar oerthört vettigt att denna naturens lilla egenhet används framför allt till att sköta familjens logistik. Inte för att t ex leda ett företag eller styra upp ett land."
Hahaha. Visst är det lustigt hur man kan använda ett argument i en riktning utan att tänka på hur ologiskt det är i en annan riktning.
Dessutom, "om kvinnans hjärna är gjord för att vara familjens projektledare, om det är förutbestämt sedan urminnes tider, då är jag inte kvinna", skriver Bergensten. Visst kan man skratta. Men sanning är att det var min alldeles uppriktiga upplevelse redan när jag var barn. Och ännu mer som tonåring och ung vuxen. Jag kände aldrig igen mig i föreställninarna om hur en kvinna skulle vara. Så jag var länge övertygad om att jag var man i en kvinnas kropp. Många män har skrattat åt mig, eftersom de sser mitt kvinnlig yttre. Gunilla Bergensten har döpt det till SMIK - Syndrom Man I Kvinnokropp.
Nu kan vi komma ut ur garderoben och erkänna: Jag är Man. Vi är män. (hahahah)
Konsekvensen är ännu mer underbar. Eftersom vi är män, kommer ingen längre att förvänta sig att vi ska klara av allt vi hittills tvingasts klara av. Alla kommer att beundra oss för minsta lilla vi åstadkommer. SMIK kan klassas som funktionshinder, som berättigar till personlig assistent, så vi stackare kan fungera som riktiga kvinnor. Yes! Yes! Yes!
Frågan är ju varför män går med på att klassificera sig själva som fullständigt ohjälpligt oförmögna att klara av vad som ingår i ett vardagsliv? Det är ju trots allt en sorts idiotstämpel. Tja, de saknar motivation. Kvinnor äger medkänsla och kommer därför att hjälpa den stackars hjälplöse så småningom.
Bergensten själv börjar ge upp. Hon vet att hon är tändstiftet som måste initiera sin man. Han är trots allt betydligt mer aktiv och närvarande än vad hennes far var. Det viktiga nu är att INTE uppfostra våra flickor till att bli Duktiga. De ska tillåtas vara precis lika lata som pojkarna. Det är enda sättet att minska deras tjänstvillighet. Den medkänsla och tjänstvillighet som gör alla män så hopplöst handikappade...
2009-10-01
Fantastiska Elin Wägner!
Ju mer jag läser av Elin Wägner, desto mer inser jag hur fantastisk hon är. Litterärt konstnärlig ut i fingerspetsarna, kombinerat med samhällsengagemang. Det är oslagbart.
Jag sitter och blir riktigt förbannad för att hon inte ingår i skolans allmänbildning, likaväl som Strindberg. Vad jag önskar att jag redan i skolan hade fått läsa Elin Wägner, likaväl som Hjalmar Söderberg och Hjalmar Bergman! Vilken miss att vi inte fick det!
Får mer och mer insikt om att hon är en av våra allra största författare!
Det är dessutom i år exakt 60 år sedan hon dog - slutade skriva... Även om just det inte är något att fira, så är det ett skäl så gott som något att passa på att uppmärksamma henne.
Elin Wägner skriver inte 'feministiskt' på ett sådant sätt att män uppfattar det som besvärande, jag menar hotfullt för sin manlighet, att läsa henne. Tvärtom. Elin skriver för alla människors likaberättigande oavsett kön och samhällsklass. Och hon gör det genom att låta alla olika sidor komma till tals.
Så får läsaren döma själv ...
Jag sitter och blir riktigt förbannad för att hon inte ingår i skolans allmänbildning, likaväl som Strindberg. Vad jag önskar att jag redan i skolan hade fått läsa Elin Wägner, likaväl som Hjalmar Söderberg och Hjalmar Bergman! Vilken miss att vi inte fick det!
Får mer och mer insikt om att hon är en av våra allra största författare!
Det är dessutom i år exakt 60 år sedan hon dog - slutade skriva... Även om just det inte är något att fira, så är det ett skäl så gott som något att passa på att uppmärksamma henne.
Elin Wägner skriver inte 'feministiskt' på ett sådant sätt att män uppfattar det som besvärande, jag menar hotfullt för sin manlighet, att läsa henne. Tvärtom. Elin skriver för alla människors likaberättigande oavsett kön och samhällsklass. Och hon gör det genom att låta alla olika sidor komma till tals.
Så får läsaren döma själv ...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
