Summering November

Kurserna har pågått mycket intensivt. Ingen tid för fri läsning, inte ens på bussen. Och inga hela böcker. Analystentan gick över förväntan. Vi analyserade HC Andersens saga Skuggan. Vilket först kändes hopplöst. Är inte svag för HC Andersen, för mycket melankoli kanske. Föredrar folkssagor, framför konstsagor. Skuggan passar inte för barn. Huvudpersonen blir helt kallt halshuggen på slutet. Däremot finns det flera möjliga tolkningar för vuxna. Jag tog upp flera, bl a psykologisk syn och även en gnutta Platon på slutet. Uppskattades av läraren.

På Elin Wägner-kursen var det min tur att göra gruppens stora sammanfattning, och det blev snärjigt som sjutton. Trots att jag är mycket imponerad över alla hennes böcker, ska det bli skönt att bara ha en kurs att följa från 22 december. Senaste arbetsområdet gällde 'Det kvinnliga arvet' och innehöll inga romaner alls, utan först var det en slags historiebok Tusen år i Småland, som jag som historieintresserad blev mycket förtjust i. Och så var det biografin över Selma Lagerlöf. Eftersom den senare är tjock i två band, koncentrerade vi oss främst på Gösta Berlings Saga, den sprudlande skrivlusten, och Första världskriget-åren, då skrivkrampen låg som en rävsax över henne. Vi skulle jämföra Wägners analys av Gösta Berlings saga, med en annan feministisk litteraturvetares analys, Lisbeth Larsson. Mycket intressant. Jag riskerade dock hela tiden att halka in i Selma Lagerlöf, det är så lätt att dras in i den mäktiga romanen, än att distansera sig och jämföra analyserna. Båda var i alla fall överens om att det är majorskan som är huvudpersonen, den runt vilken hela historia kretsar. Det finns ett mor-dotter tema som är mycket starkt och upprepas i många varianter.

Lite betänksam blev jag över den oerhört självbiografiskt centrerade analysen. Allt var taget ur hennes liv. Men det var väl så på den tiden. Även Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders biografi över Elin Wägner är maximalt centrerat på författaren, allt skall tolkas som kalkeringar ur författarens liv. Jag är inte sen att hänvisa till att författande alltid beroende av en författares erfarenheter. Men det finns ingen anledning att ta ifrån författaren det konstnärliga. Erfarenheter handlar inte bara om det direkta egna livet, utan lika mycket om läsning och funderingar kring den skapande processen.

En mycket intressant detalj rör dock Wägners långa utläggning kring vem som möjligen kunde vara förebild för majorskan på Ekeby. Och berättar där om en 'lagmanska' som var en livs levande 'woman in the attic', som vi säger idag. Mannen förklarade henne galen och förpassade henne till övervåningen, där han lät henne sitta inlåst i 15 år. Medan han själv gifte om sig med en 16-årig flicka, släkting till henne. Helt sjukt. När han dog, klev hon dock ner och tog tillbaka makten, drev den bruksrörelse de ägde på egen hand i 16 år. Mer galen än så var hon inte. Unga frun försvann spårlöst - det äktenskapet var ju aldrig legitimt.

Parallellt med detta har den litteraturhistoriska kursen inletts, som följer på den rena analyskursen. Där vi börjar med Bibeln och Homeros och skall gå fram t.o.m. Renässans och Barock. Eftersom Elin Wägner tagit så mycket tid de senaste tre veckorna känner jag mig oerhört splittrad där. Inte minst för att vi där mest läst bitar ur antologier. Det var läsning på egen hand. Litteraturlistan är mycket diger och innehåller också mycket intressant av kvinnliga författare som det tidigare inte talats så mycket om - som en balans och motbild. Dock verkar dessa ändå bortsållade i själva kursen. Läraren gör ett 'urval' och vi hinner inte allt. Så det är bar att inse. Det blir att stressa igenom kursen och sedan får jag börja från början och ta med alla sidoverk, och läsa allt som valts bort - på egen hand.

Grupparbetet gällde dock åter det grekiska dramat. Aischylos Agamemnon, 458 f kr, som känns så gammal och där tekniken lutar sig nästan enbart på en skådespelare i taget i dialog med körledaren. Kören är mycket dominant. Lite svårt att känna in sig i. Att jämföra med Euripides Medea, 431 f Kr, 27 år som känns som 70 år i skillnad. I Medea har kören degraderas till någon sorts stämningsmätare, uttryckande medkänsla, inte spela med och ifrågasätta som i Agamemnon. Misogyna är dom båda två, men det hörde ju till tiden, dock visar de viktiga kvinnorollerna att det måste ha funnits en kvinnopublik att tala till. Medea vann dock inte dramatävlingen på sin tid, 431. Den var antagligen inte politiskt korrekt nog.

Agamemnon visar vad som händer det dygn den grekiska härföraren återvänder från Trojanska kriget. Han mördas av sin fru, som gått och grunnat på sin hämnds, vid avresan till Troja hade han offrat deras dotter till gudarna för att få krigslycka. Minst sagt bestialiskt, lika bestialiskt mördad blir han. Vi har också läst utdrag ur Iliaden och där framkommer att konflikten till stor del ligger mellan Hjältekrigaren Akilles och Agamemnon, den girige, självisk, late, vilket Akilles föraktar. Just igår kväll visade de Hollywood rullen Troja, som bygger just på Iliaden, men här visar man både inledning och avslutningen med trojanska hästen, trots att det inte är med i Iliaden, där detta var underförstått, något man inte behövde berätta eftersom det var allmängods. Dock måste moderna tittare få förklaingarna. Allt stämde naturligtvis inte. I Iliaden får man återblickar på de 10 åren av krig. I filmen kännes hela förloppet inte som mer än en vecka. Exempelvis är Hectors lille son lika liten baby hela tiden.

En annan lustighet gäller att jag idag fick hem en Shakespeare-bok jag beställt från Atlantis. Den ingår i de gamla vackra Atlantis väljer ur världslitteraturen, de med turkos-marmorerade pärmar. Denna från 1985, men som ny. Varför jag beställde den särskilt var för att den innehåller en Shakespeare-pjäs jag aldrig tidigare hört talas om: Troilus och Cressida. Det låter ju som ett antikt tema, men hur visste jag inte. Den visar sig behandla trojaner och akajer från Iliaden. Alla kända, plus några tillägg. Man påstår att den kanske blivit bortglömd just för att man inte riktigt vet om den är en tragedi, eller snudd på komedi. Det blir spännande ...

I alla fall lär det vara lika mycket fredsförespråkande, krigsmotstånd, som Homeros Iliaden. Trots att han tvingades lägga in mängder av krigsscener, eftersom det var det som publiken ville höra. Apropå så har jag även fått tag på Sven Delblancs Homerisk hemkomst. Som behandlar just hans läsning av Iliaden. Mycket uppfriskande.

diverse snabbläsning

Förra veckan stressade jag med sluttentamen i analyskursen. Då är det som vanligt mina bussresor till och från jobbet som tjänstgör som andningshål. Kriteriet är då 'lättläst', slippa analysera medvetet.

Först en närapå självbiografisk roman av Lotta Thell, Utan en tanke. Köpte den när jag läst om bristande pedagogik för unga missbrukare på Hasselakollektiven. I synnerhet hur sexistiskt nedtryckta unga kvinnor blev. En bok tung att läsa, väckte en klaustrofobisk lägerkänsla. Och jag frågar mig liksom Primo Levi, som satt i naziläger: Vad är en människa?

Vill man bryta ner en människas självförtroende? Tvingas sudda ut sig själv, inte få tid till egna intressen. Hur ska man då bygga upp en människa att klara sig utanför kollektivet? En känsla av mening saknas. Vad lever man för? Önskningar för framtiden? Allt sånt är utsuddat.

Jag hade även del två, I skuggan av värmen, samma huvudperson men sju år senare. Efter att ha slutat knarka några år, hunnit skaffa sig hund och jobb som väktare, satte dock är mobbning igång där, så då krackerlerade orken att leva, och heroin blev åter 'lösningen'.

Huvudpersonen hittar i alla fall kärlek, även om hon inte vågar tro på det. Hon vill sluta knarka för att få behålla relationen, men orkar inte riktig. En mycket suggestiv roman, om ångestkänslorna kring denna konflikt att älska en man - dessutom polis - som först inte förstår att hon har problem, försöka dölja sina knarksnedsteg ... om och om igen. Oerhört känslosamt och suggestivt, vill inte sluta läsa. Ända tills slutet, när polisen som målats upp som ofelbar, känslosam, förstående, 'dröm-mannen', när han blir så besviken att han slår henne blodig.

Där försvann all min sympati. Allt som känts äkta, kändes inte längre äkta. Den fantastiske mannen kändes inte längre trovärdig. De två böckerna var bra och intressanta, med följande delar vill jag inte läsa. Jag har förlorat förtroendet för äktheten. Att han spöade upp henne och hon säger 'det är okej, nu är vi kvitt' ... nej, den lösningen duger inte för mig. Så ska inte en polis göra. Det är något lurt. Han har tydligen själv problem, men de har inte kommit fram i boken.

Den här typen av romaner handlar mest om att få uttrycka sig själv, sin situation, få utlopp för upplevelser, och säkert finns det en igenkänningsfaktor som är viktig för andra läsare.

Annat jag läst - inte på bussen, utan som insomning - är några av Jane Austens ungdoms-försök. Litteraturvetaren Vivi Edström gav iår ut en bok om Jane Austen och jag kombinerar den njutningsfulla läsninen av den boken, i små stycken, med omläsning av Jane Austens samlade verk (de tål att läsas många gånger). Hennes anteckningsböcker från ungdomen finns utgivna i tre böcker, varav en på svenska: Kärlek och vänskap och andra tidiga verk.

Titelverket Kärlek och vänskap skrev hon som 14-åring, liksom strax därefter Lesley Castle och den är hejdlöst burlesk. Hon frossar i burlesk ironi, där folk tänker och talar och beter sig tvärt emot vad all konvenans säger. Fullständigt hejdlöst och därför roligt.

Hon har också skrivit sin egen Engelsk Historia, lika hejdlös den. Hon går igenom de engelska regenterna från Henrik IV till Karl I, helt ohistorisk skvallerkrönika, maximalt subjektiv, älskar Maria Stuart och hatar därför Elizabeth I osv.

I följande lösrykta 'brev' (det mesta är skrivet i brevform) märks det att hon blir äldre, 16-17 år, och därmed också mer 'nyanserad', så pass att jag som inte känner mig hemma i tiden, har lite svårare att förstå det roliga. Däremot finner jag nöje i att känna igen en rad namn, t ex Musgrove, som kommer att dyka upp i hennes senare romaner. Säkert uppfanns hennes fantasivärld, säkert i samtal med syster Cassandra, ungefär som syskonen Brontë hade sina världar att leka kring. Att spinna vidare på inför framtiden. En begynnande människokännedom. Iakttagandet av hur människor reagerar och interagerar. Inklusive allt ologiskt ...

Dialogen fortsätter - Elin Wägner (1932)

1932 var det åter dags för Elin Wägner att skriva en politisk tendensroman. Drygt 10 år hade gått sedan kvinnorna fått rösträtt i Sverige, och efter det tycktes de flesta somna om. Romanens titel signalerar klart och tydligt att hon vill att dialogen mellan män och kvinnor måste få fortsätta. Det är inte tid att soman om.
Som så ofta i Wägners romaner är det ett myller av karaktärer, som stiger fram levande, och representerar olika synsätt. Och därför så mycket svårare att försöka fånga på några få rader. Birgitta Wistrand skrev i Elin Wägner i 1920-talet (2006) att hennes huvudtema, som så ofta, är tre K: Kvinnor - Kärlek - Krig. Kvinnors situation naturligtvis. Kärleken är kvinnans förhållande till männen, dialogen könen emellan. Och tyvärr tvingades hon leva sitt liv under båda de två stora världskrigen. Redan nu 1932 känner hon hotet. Hon känner hur Hitler rustar.
Hon har också läst en rad böcker som funnit spår av modergudinnor och ev. matriarkat i tidigare kulturer. Detta intresserar och inspirerar till nya hypoteser, nya möjliga ämnen för dialog. Gunilla Domellöf målar i Mätt med främmande mått (2001) också upp tre teman, men här schematiskt kring Madonnan/modersrollen, och hur detta framställs i romanen ur tre synvinklar, från Faderns - Moderns - Dotterns synvinkel.
Det är alltså en triad, liknande Demeter och Kore, där Kore lever vinterhalvåret i underjorden hos Hades, men sommarhalvåret hos sin moder Demeter. Alltså till skillnad från Fader - Sonen - & den Helige Ande - som raderat ut den kvinnliga livsprincipen helt.
I romanen finns patriarker, bl a en präst, som vill förandliga kärleken, och vill att kvinnan skall vara som jungfru maria, orörd. Han ser sin egen hustru som ett barn, hon är inte jämlik, och han har svårt att se hennes förmåga. Samma beteende har bankdirektören. När hans hustru lämnar honom för att han inte tillerkänner henne modersrollen för de gemensamma barnen, då skaffar han genast en ny lydig dockhustru.
Modern, som brutit sig loss, skapar en egen handelsträdgård. Efter en hård strid med tistlar har hon lyckats skapa ett frodigt paradis, som hon kan leva på.

Mängder av olika teman finns invävda, kvinnors strävan att motsätta sig krigsrustningar. Modern har av en händelse hamnat i riksdagen (efterträdare till en riksdagsman som värvat henne till sin vallista, mest för att vinna kvinnoröster - men så dör han av hjärtslag), i samma riksdag som hennes man sitter och undrar hur dumma de varit som låtit kvinnorna få rösträtt, om de bafa hållit emot skulle den modenycken ha blåst förbi ...

En mycket känd scen gäller ett landstingsutskott som skall planera förlossningsvården i det nya 'folkhemmet'. Lokala barnmorskor rationaliseras bort, stora sjukhus efter statistiska tabeller. Medan en kvinnlig kommission som bett att få samarbeta och komma med förslag, får sitta i väntrummet under hela planeringen, för at sedan bara tacka och ta emot deras 'eleganta' förslag. Ingenting är som kvinnan, modern, själv önskar att det vore.

Att kvinnor inte vill föda barn eller tvingas abortera foster illegalt (båda delarna av ekonomiska skäl) likställs med kvinnlig krigföring - kvinnan vill inte föda soldater, söner som bara tas ifrån henne. Inte heller har hon ekonomisk möjlighet. Detta är de nya döttrarna, Kore som går ner i underjorden när krigets kyliga höstvindar hotar. Liksom Artemis, jägargudinnan, Apollons tvillingsyster som bär pil och båge. Hon är redo för strid. Den kärleksvägrande Lysistrate finns som en hägring, men inte stark ... kärleken finns där, mellan Märta Cronberger (Artemis) och konstnären Johan Hallinder, den feministiskt påverkade mannen, som vill att kvinnorna skall ställa krav på männen, för att hindra kriget. Det är som om tanken på Lysistrate finns mer undermedvetet hos mannen, än hos kvinnan.

Romanen är bred - där finns mycket att svälja. Och jag tycker om den. Den är sprängfylld av symboler, inte misnt blomstersymbolik. Den kommer att tåla många omläsningar.