Detta är andra gången jag läser Coetzees Robinsoniad-variant. Och det har tagit tid, för jag tycker inte mer om den denna gång än den första. Så varför plågar jag mig? Jag var väl osäker på om jag hade fattat allt förra gången ...
Det olidliga är huvudpersonen. En vansinnigt pratsam person som hela tiden säger att hon saknar förmåga att skriva, och därför ber Mr Foe att skriva ner hennes livs äventyr när hon led skeppsbrott på den ö, där redan Kruse och slaven Fredag befann sig och sysslade med fullständigt meningslösa sysslor, som att bygga odlingsterrasser, trots att de saknar alla slags utsäde. Värst är pladdret, att jag inte känner att huvudpersonen Susan reagerar som en kvinna skulle reagera. Jag kan inte identifiera mig. Alldeles för mycket manligt tillkortakommande, en man som inte kan identifiera sig med kvinnligt liv...
Inget av vad Defoe skrev finns kvar. Vilket kanske är tur. Så då är det eg. inte en Robinsoniad-bok. Det är metalitteratur, en bok om att skriva, om fantasi och verklighet, om berättandets mening eller inte. Men så tröstlöst formulerat, att jag inte står ut.
Inte förrän jag når fram till de sista fem sidorna, de sidor som gör att boken står kvar i bokhyllan. De sidorna levde kvar och sa, 'läs om mig och se om du får ut mer av mig.' Men det fick jag alltså inte. De sista fem sidorna slipper vi äntligen Susan Barton som berättare. Men sidorna är fortfarande i det närmaste obegripliga. Men här skapas äntligen bilder, det är inte bara en mängd tomma pladderord av en falsk musa. Det är bilder. Fantasieggande. Mångtydiga. Varför kunde inte hela boken få vara sån?
Just nu läser jag dagligen Kerstin Ekmans bildmättade texter. De är en lisa för själen hur än allvarliga frågor som ställs och hur än grym verklighet som står fram. Jämförelsen med Coetzee är så enorm att om inte Kerstin får Nobelpriset så är Akademien helt värdelös. Visst, fler svenskar ska väl inte få priset. Men hon sitter ju faktiskt inte i Akademien själv längre, inte sedan Salman Rushdie-krisen 1989. Men ingen vore mer värd den positionen än Kerstin Ekman. Men hon har väl viktigare saker för sig.
Tillbaka till Mr Foe - är detta en typisk 1980-talsroman? 1980-talets som postmodernismens inledning, och alltmer frenetisk strävan bort från det socialrealistiska. Passar Coetzee in där? En postkolonial kommentar är det utan tvekan ...
2010-11-09
Stad i ljus - Eyvind Johnson (1927)
Stad i ljus skrev Eyvind Johnson i Frankrike, där den gavs ut på franska först, 1927, och kom på Svenska först 1928. Boken tilldrar sig 14 juli i den nationalfirande staden Paris, som flimrar av fyrverkerier, liv och rörelse - medan huvudpersonen går runt och svälter.
En levande, rörlig, modernistisk text i mina ögon, med instuckna intressanta filosofiska partier, liksom feberdrömmar. Tydligen skrev Johnson boken fyld av smärta efter besked om att hans unge bror avlidit i USA. Var det av svält?
Känner att jag borde läsa Knut Hamsuns Sult (1890), är det en intertext? Man brukar ta upp Kerstin Ekmans boktitel En stad av ljus (1983) i sammanhanget. Och jag tänker att vari skulle då det intertextuella bestå av förutom likheten i titel? Kanske tanken på staden som ett levande väsen. Bilden av staden som en egen organism. Kvinnorna och staden-sviten visar ju framväxten av staden, först ur ett realistiskt fågelperspektiv, men så vänder sig allt om inte förr så i sista delen, En stad av ljus, där alt bler subjektivt innefrån en svältande närmast halucinerande lidande människa. ... Jo, där ligger nog svaret.
En levande, rörlig, modernistisk text i mina ögon, med instuckna intressanta filosofiska partier, liksom feberdrömmar. Tydligen skrev Johnson boken fyld av smärta efter besked om att hans unge bror avlidit i USA. Var det av svält?
Känner att jag borde läsa Knut Hamsuns Sult (1890), är det en intertext? Man brukar ta upp Kerstin Ekmans boktitel En stad av ljus (1983) i sammanhanget. Och jag tänker att vari skulle då det intertextuella bestå av förutom likheten i titel? Kanske tanken på staden som ett levande väsen. Bilden av staden som en egen organism. Kvinnorna och staden-sviten visar ju framväxten av staden, först ur ett realistiskt fågelperspektiv, men så vänder sig allt om inte förr så i sista delen, En stad av ljus, där alt bler subjektivt innefrån en svältande närmast halucinerande lidande människa. ... Jo, där ligger nog svaret.
Jonathan Swift
Jonathan Swift och hans satirer är ju kända, oavsett om vi läst dom eller inte. Gullivers resor från 1726, består dock av fyra olika resor, varav den första till Lilliputtarna är den mest kända. Andra små satirer har jag ju hört talas om, men inte läst. Så nu beslöt jag att göra det.
En av de bekanta titlarna är The Battle of the Books (1697). Böcker som står bredvid varandra i bokhyllan och slåss. Ja, om bibliotekarien varit så dum att inte hålla meningsmotståndare ifrån varann, de får han väl skylla sig själv.
Idén är naturligtvis kvick, inte minst då det begav sig, bara några årtionden efter den fejd som pågick inom i synnerhet den franska intelligentian, men även i andra länder, mellan Les Anciens och Les Modernes. Alltså bråken om man skulle följa klassicismens regler eller om man skulle tillåta en friare stil som att tillåta samtida ämnen. Jag förstår att Swift ville satirisera över sådana perukstockar. Problemet för mig är att jag känner igen så få av de omnämnda författarna, välkända på den tiden, men bortglömda idag, vilket gör att mycken satir går mig förbi.
A Meditation upon a Broomstick (1701) är dock en föredomligt kort liten text, vilket dock har sin naturliga förklaring. Swift var anställd som informator hos familjen Berkeley. Frun ville att man skulle samlas kring religiösa betraktelser. Den bok Swift ombads läsa högt ur tråkade ut honom, så han skrev sin egen lilla betraktelse, kring ett 'kvastskaft', smög in den i boken att läsa högt. Och Mrs Berkeley gick på det! Blev förtjust och talade med sina vänner om texten, som ingen hört talas med. Tur att texten bevarats. Kvastskaftet som ämne bryter naturligtvis den klassiska regeln om Decorum, det var väl det han var ute efter. Och inte störde det åhörarna, tvärtom. Det är en metafor - och sådana gillar jag - det kan visst vara tänkvärt och alls inte enbart satir.
A Discorse Concerning the Mechanical Operation of the spirit (1704) var dock lite väl lång och snirklig för mig att uppskatta, mer 1600-tal till stilen, inte heller förstod jag det roliga. Humorn gällde väl att beskriva skratt och glädjeyttringar som något mekaniskt, maskinaktiga yttringar, men jag tror det har svårt att roa i vår tid. Åtminstone funkar det inte på mig.
An Argument against Abolishing Christianity in England (1708) var också lite väl lång och snirklig, men betydligt lustigare. Måste naturligtvis hänföras till sin tid, då religionen var en självklarhet för majoriteten, men ifrågasattes via modern naturvetenskap. Texten byggs upp via motsatser, som först förklarar alla fördelar med att avskaffa religionen, inte minst skulle folk slippa anstränga sig att vara vänliga och följa dygder och Guds bud osv. Men så kommer man till nackdelarna. Vad skall alla människor prata om? Inte minst alla filosofer som ägnat hela sitt liv åt att begrunda de heliga texterna. Likaväl som alla avvikande, 'dissenters'. Vad ska de då protestera mot? Tänk så många som blir sysslolösa. Att alla skilda protestantiska meningsmostståndare skulle bli vänner är dock inte troligt, menar Swift. Det verkar ju ligga i människans natur att alltid träta. Dessutom måste ALLA religioner avskaffas om det skall fungera i stort. Och det kommer inte heller att fungera. I synnerhet inte om de måste alliera sig med Turkarna. För hos dom (islamiterna) krävs det att man faktiskt tror på sin Gud, vilket inte krävs av de kristna. --- skrev alltså Swift, på gott satiriskt humör tidigt 1700-tal.
Sist men inte minst fanns den superkända A Modest Proposal (1729), skriven tre år efter Gullivers resor. Det märks, nu rör han sig med ett rent avskalat språk, rakt på sak, i tydliga bilder. Och i detta fall kanske alltför tydliga bilder. Den är så välkänd, hur måna gånger har man inte skrattat när man under skollektioner hört talas om hur Swift åtalades inför domstol för sitt Förslag. Vi skrattade åt att någon kunnat ta hans satir på allvar. Att lösa Irlands hungerproblem genom att låta alla oäkta och andra fattiga spädbarn gödas till en ny läckerhet på de rikas matbord. Det skulle lösa befolkningsöverskottet och de fattigas försörjningsproblem.
När jag nu själv slutligen läser texten, grips jag av en djup avsmak, och jag tänker att domarna var nog alls inte dumma i huvudet. Det här är bara för magstarkt. Vämjeligt. Jag tänker att varför skulle domarna inte förstått att det var menat som satir? Vore allvarlit uppsåt verkligen enda anledningen till att åtala denna av likgiltighet grymma text? Nej, jag tror att man ville dra en gräns för vad en satir får handla om. Risken att någon faktiskt kunde ta texten på allvar kanske kändes för stark. Detta under en tid då analfabetism och okunnighet var normaltillståndet hos befolkningen.
Swift vädjade till de läskunniga, de privilegierade, att inse att det var omänskligt att blunda inför den svältande befolkninen. Domstolsförandlingen spädde förhoppningsvis på den kunskapen, eller hur?
En av de bekanta titlarna är The Battle of the Books (1697). Böcker som står bredvid varandra i bokhyllan och slåss. Ja, om bibliotekarien varit så dum att inte hålla meningsmotståndare ifrån varann, de får han väl skylla sig själv.
Idén är naturligtvis kvick, inte minst då det begav sig, bara några årtionden efter den fejd som pågick inom i synnerhet den franska intelligentian, men även i andra länder, mellan Les Anciens och Les Modernes. Alltså bråken om man skulle följa klassicismens regler eller om man skulle tillåta en friare stil som att tillåta samtida ämnen. Jag förstår att Swift ville satirisera över sådana perukstockar. Problemet för mig är att jag känner igen så få av de omnämnda författarna, välkända på den tiden, men bortglömda idag, vilket gör att mycken satir går mig förbi.
A Meditation upon a Broomstick (1701) är dock en föredomligt kort liten text, vilket dock har sin naturliga förklaring. Swift var anställd som informator hos familjen Berkeley. Frun ville att man skulle samlas kring religiösa betraktelser. Den bok Swift ombads läsa högt ur tråkade ut honom, så han skrev sin egen lilla betraktelse, kring ett 'kvastskaft', smög in den i boken att läsa högt. Och Mrs Berkeley gick på det! Blev förtjust och talade med sina vänner om texten, som ingen hört talas med. Tur att texten bevarats. Kvastskaftet som ämne bryter naturligtvis den klassiska regeln om Decorum, det var väl det han var ute efter. Och inte störde det åhörarna, tvärtom. Det är en metafor - och sådana gillar jag - det kan visst vara tänkvärt och alls inte enbart satir.
A Discorse Concerning the Mechanical Operation of the spirit (1704) var dock lite väl lång och snirklig för mig att uppskatta, mer 1600-tal till stilen, inte heller förstod jag det roliga. Humorn gällde väl att beskriva skratt och glädjeyttringar som något mekaniskt, maskinaktiga yttringar, men jag tror det har svårt att roa i vår tid. Åtminstone funkar det inte på mig.
An Argument against Abolishing Christianity in England (1708) var också lite väl lång och snirklig, men betydligt lustigare. Måste naturligtvis hänföras till sin tid, då religionen var en självklarhet för majoriteten, men ifrågasattes via modern naturvetenskap. Texten byggs upp via motsatser, som först förklarar alla fördelar med att avskaffa religionen, inte minst skulle folk slippa anstränga sig att vara vänliga och följa dygder och Guds bud osv. Men så kommer man till nackdelarna. Vad skall alla människor prata om? Inte minst alla filosofer som ägnat hela sitt liv åt att begrunda de heliga texterna. Likaväl som alla avvikande, 'dissenters'. Vad ska de då protestera mot? Tänk så många som blir sysslolösa. Att alla skilda protestantiska meningsmostståndare skulle bli vänner är dock inte troligt, menar Swift. Det verkar ju ligga i människans natur att alltid träta. Dessutom måste ALLA religioner avskaffas om det skall fungera i stort. Och det kommer inte heller att fungera. I synnerhet inte om de måste alliera sig med Turkarna. För hos dom (islamiterna) krävs det att man faktiskt tror på sin Gud, vilket inte krävs av de kristna. --- skrev alltså Swift, på gott satiriskt humör tidigt 1700-tal.
Sist men inte minst fanns den superkända A Modest Proposal (1729), skriven tre år efter Gullivers resor. Det märks, nu rör han sig med ett rent avskalat språk, rakt på sak, i tydliga bilder. Och i detta fall kanske alltför tydliga bilder. Den är så välkänd, hur måna gånger har man inte skrattat när man under skollektioner hört talas om hur Swift åtalades inför domstol för sitt Förslag. Vi skrattade åt att någon kunnat ta hans satir på allvar. Att lösa Irlands hungerproblem genom att låta alla oäkta och andra fattiga spädbarn gödas till en ny läckerhet på de rikas matbord. Det skulle lösa befolkningsöverskottet och de fattigas försörjningsproblem.
När jag nu själv slutligen läser texten, grips jag av en djup avsmak, och jag tänker att domarna var nog alls inte dumma i huvudet. Det här är bara för magstarkt. Vämjeligt. Jag tänker att varför skulle domarna inte förstått att det var menat som satir? Vore allvarlit uppsåt verkligen enda anledningen till att åtala denna av likgiltighet grymma text? Nej, jag tror att man ville dra en gräns för vad en satir får handla om. Risken att någon faktiskt kunde ta texten på allvar kanske kändes för stark. Detta under en tid då analfabetism och okunnighet var normaltillståndet hos befolkningen.
Swift vädjade till de läskunniga, de privilegierade, att inse att det var omänskligt att blunda inför den svältande befolkninen. Domstolsförandlingen spädde förhoppningsvis på den kunskapen, eller hur?
2010-10-27
Kära Ingen - Berlie Doherty (1991)
Jag har flera böcker igång samtidigt, för att tillfredsställa de olika behov jag har i olika sinnesstämningar. Ibland behöver jag läsning som även klarar yttre störningar.
En sådan behändig bok sista veckan har varit ungdomsboken Kära Ingen av Berlie Doherty (1991; ebfa 2006). Min egen inre tonåring tycks aldrig får nog av den omvälvande vägen in i vuxenlivet. Det behovet tillfredsställs av Kära Ingen. Texten är levande och rik, även om berättelsen inleds konventionellt, med tonåring som blir gravid vid första försöket och hur de ska lösa detta oplanerade 'problem', men sedan utvecklas den och breddas. I början kan föräldrarna kännas lite väl hopplöst okänsliga, men i romanens rikedom av karaktärer med egna livsproblem av alla möjliga slag, får även detta sin trovärdiga förklaring. Djup uppstår. Livet visar sig i hela sin mångfald. Denna kommer jag att spara - inte ge vidare som jag ofta gör.
Nästa 'lättlästa' bok som hamnade i väskan råkar vara teologistudenten Lina Sjöbergs Resan till Port Said (2005). En brevroman kring etiska frågor, men lättläst. Tre olika brevskrivares tankar går om varandra, med några få korta insprängda avsnitt som inte är brev, utan tankar i nuet, känslor som annars aldrig skulle hamna på pränt. Jag blir imponerad av brevens olika karaktär, dvs hur genomarbetat ordval och meningsbyggnad är för att ge läsaren intryck av de olika individuella sätten att erfara livet, deras inre olikheter.
Men som Maria skriver i ett brev till den präst hon utsett till sin opersonlige mottagare av hennes uttrycksbehov i livets slutfas:
"Det som gör mig mest arg med de där breven är hans trosvissa bild av mig som den väntande, troende och uthärdande hustrun. Att han inte såg mig, inte ville veta av min osäkerhet, mina tvivel. Bara sina egna. Visserligen kom ju hans bild av mig att stämma. Efterhand. Man rättar sig efter omgivningens förväntningar. I min förvirrade saknad formade jag mig efter hustrubilden som breven frambringande. Man vill ju vara till lags, hur stadig omgivningen än tycker att man verkar drivs man ändå i djupet av längtan efter att bli godkänd." (s.164)
50 år tidigare hade hennes make skrivit, uppenbarligen i brottning med sig själv:
"Det slår mig nu att man talar om trohet som om det stavades med stort T. Som om den var något absolut. Jag har kommit att tänka på det nu när jag med mina ögon ser att det inte är så enkelt. För vad är trohet egentligen? Absolut kan den ju bara vara så länge alla är eniga, och det händer ju sällan. Alltså måste frågan ställas, av var och en efter förmåga, av var och en efter de behov som livet konfronterar en med.
[...] Hur skulle du kunna vara trogen mot mig om du inte först är trogen mot dig själv? Om du inte är trogen mot dig själv finns ju inget subjekt för predikatet att vara trogen.
[...] Vem kan välja vem man möter? Ingen. Och har man inte en slags skyldighet i varenda relation att så långt det är möjligt vara trogen den människan? Och sig själv. Och vad relationen kräver, vad relationen liksom ålägger de två som ett utifrån kommande bud? Det kan inte bli annat än konflikter och just därigenom är det bevisat att det inte är enkelt." (s.173)
Det finns mycket tänkvärt, olikheter i individer. Men jag kan inte ansluta mig till texten. Jag vill kliva ett steg åt sidan från t ex arvstanken som Dagmar uttrycker. Om hennes inre längtan varken kan komma från den bittra moderns, eller snarare är ett arv från den far hon aldrig känt? Och Maria undrar om hennes man någonsin sett henne, tänker att han nog alltid bara varit kär i kärleken. En viktig tanke, där min tro är att kärlek alltid handlar om att kunna älska sig själv - först - för att kunna förmedla känslan ut till omgivningen. Inte att kärlek handlar om att 'dyrka' någon annan. Det är skuggan av en inre brist.
En sådan behändig bok sista veckan har varit ungdomsboken Kära Ingen av Berlie Doherty (1991; ebfa 2006). Min egen inre tonåring tycks aldrig får nog av den omvälvande vägen in i vuxenlivet. Det behovet tillfredsställs av Kära Ingen. Texten är levande och rik, även om berättelsen inleds konventionellt, med tonåring som blir gravid vid första försöket och hur de ska lösa detta oplanerade 'problem', men sedan utvecklas den och breddas. I början kan föräldrarna kännas lite väl hopplöst okänsliga, men i romanens rikedom av karaktärer med egna livsproblem av alla möjliga slag, får även detta sin trovärdiga förklaring. Djup uppstår. Livet visar sig i hela sin mångfald. Denna kommer jag att spara - inte ge vidare som jag ofta gör.
Nästa 'lättlästa' bok som hamnade i väskan råkar vara teologistudenten Lina Sjöbergs Resan till Port Said (2005). En brevroman kring etiska frågor, men lättläst. Tre olika brevskrivares tankar går om varandra, med några få korta insprängda avsnitt som inte är brev, utan tankar i nuet, känslor som annars aldrig skulle hamna på pränt. Jag blir imponerad av brevens olika karaktär, dvs hur genomarbetat ordval och meningsbyggnad är för att ge läsaren intryck av de olika individuella sätten att erfara livet, deras inre olikheter.
Men som Maria skriver i ett brev till den präst hon utsett till sin opersonlige mottagare av hennes uttrycksbehov i livets slutfas:
"Det som gör mig mest arg med de där breven är hans trosvissa bild av mig som den väntande, troende och uthärdande hustrun. Att han inte såg mig, inte ville veta av min osäkerhet, mina tvivel. Bara sina egna. Visserligen kom ju hans bild av mig att stämma. Efterhand. Man rättar sig efter omgivningens förväntningar. I min förvirrade saknad formade jag mig efter hustrubilden som breven frambringande. Man vill ju vara till lags, hur stadig omgivningen än tycker att man verkar drivs man ändå i djupet av längtan efter att bli godkänd." (s.164)
50 år tidigare hade hennes make skrivit, uppenbarligen i brottning med sig själv:
"Det slår mig nu att man talar om trohet som om det stavades med stort T. Som om den var något absolut. Jag har kommit att tänka på det nu när jag med mina ögon ser att det inte är så enkelt. För vad är trohet egentligen? Absolut kan den ju bara vara så länge alla är eniga, och det händer ju sällan. Alltså måste frågan ställas, av var och en efter förmåga, av var och en efter de behov som livet konfronterar en med.
[...] Hur skulle du kunna vara trogen mot mig om du inte först är trogen mot dig själv? Om du inte är trogen mot dig själv finns ju inget subjekt för predikatet att vara trogen.
[...] Vem kan välja vem man möter? Ingen. Och har man inte en slags skyldighet i varenda relation att så långt det är möjligt vara trogen den människan? Och sig själv. Och vad relationen kräver, vad relationen liksom ålägger de två som ett utifrån kommande bud? Det kan inte bli annat än konflikter och just därigenom är det bevisat att det inte är enkelt." (s.173)
Det finns mycket tänkvärt, olikheter i individer. Men jag kan inte ansluta mig till texten. Jag vill kliva ett steg åt sidan från t ex arvstanken som Dagmar uttrycker. Om hennes inre längtan varken kan komma från den bittra moderns, eller snarare är ett arv från den far hon aldrig känt? Och Maria undrar om hennes man någonsin sett henne, tänker att han nog alltid bara varit kär i kärleken. En viktig tanke, där min tro är att kärlek alltid handlar om att kunna älska sig själv - först - för att kunna förmedla känslan ut till omgivningen. Inte att kärlek handlar om att 'dyrka' någon annan. Det är skuggan av en inre brist.
Urminnes tecken - Kerstin Ekman (2000)
Jag läste en gång en tidskriftsartikel där journalisten skrev om Kerstin Ekman. Inget vederhäftigt, men utifrån egna intryck, så pass att jag insåg att alla inte kan ta till sig Kerstin Ekmans böcker. Journalisten skulle antagligen behandla den då nyutgivna Urminnes tecken, men gav den bara ett raskt omdöme i stil med 'den mest svåruthärdliga' och gick vidare till andra tankar kring författarskapet. Det blev alltså ingen recension. Jag kan ha upplevt en liknande förvirring inför Rövarna i Skuleskogen när den var ny (1988).
Gun-Britt Sundström menade i en artikel i SvD 2010-08-01 att 'ingen skriver så obarmhärtigt' som Kerstin Ekman. Med en blinkning åt romantiteln Guds barmhärtighet. Kerstin Ekman väjer inte för något mänskligt elände. Hon förskönar aldrig det som inte är skönt. Och dessutom innehåller allt många lager och blir därför just så ogripbart som livet självt. För att inte tala om all lärdom - Kerstin Ekman är mycket beläst. Vilket är en stor del av min egen inledande förvirring inför Rövarna i Skuleskogen. Jag hängde inte med. Det blev nästan för mycket att ta in.
Nu har jag själv läset Urminnes tecken och finner den charmerande. Och jag vet många som älskar den. Visste kan den vara svårgripbar. Det är ogripbara väsen det handlar om, varken djur eller människa. Den är sagolik, i utkanten av mänsklig tillvaro, och samtidigt en civilisationskritik. Allegori över minnet, har man sagt, och visst är det ett tema. Men för mig är den mest av allt är det sökandet efter att andligt innehåll. Barnen Gollie och Silpe söker sin saknade lillebror, vill utföra ett stordåd för att få sina föräldrars uppskattning. Och de finner ljuset i det ofattbart fantastiska fjällrummet av kristall. Färden dit är svår och mörk, de måste simma genom svart kvävade vatten. Men de finner den. Och de finner Urminne. Den varelse, varken fågel eller fisk, som de skulle vilja ställa till svars för allt krig och elände som rått allt sedan Urminnes tecken.
Jo, jag finner det charmerande. Krig och mobbning finns hela tiden i bakgrunden. Men Gollie och Silpe uppfylls av den uppenbarelse de fått. Men tiden går och även den bleknar bort. Och just så kan det kännas. Uppenbarelser med flikar ur en verklighet bortom denna känns livsviktiga, men ändå bleknar de. Tills man knappt vågar tro på sina egna erfarenheter längre. Och Urminne kan de inte ställa till svars, han följer dem, som en inre fantasi och lekfullhet, men någon levandes 'nytta' har dom inte av honom.
Med andra ord, en allegori över författandet. Som människor skapar vi berättelser. Och inte hjälper det oss att bli av med krig och elände. Trots att de "är tänkvärda och ibland ganska vackra". Det är ju därför jag läser, jag söker texter som är tänkvärda och har sin inneboende skönhet. Och man önskar att de skulle förändra världen. Men krig och elände består ...
Urminnes tecken skänker mig en förhöjd livskänsla. I synnerhet andra halvan, när jag slagit mig till ro i denna Kerstin Ekmans alldeles egenskapade värld. Som är så uppenbart en nivå av vår egen. Jag har läst denna i pocket på bussen. Det har blivit många långa resor till och från sjukhuset nu i oktober när min mor varit inlagd. Texten kräver tid och utrymme.
Övrig tid jobbar jag vidare på min uppsats, närläser Mörker och blåbärsris. Och jag finner bara fler och fler betydelselager och symboler. Det är en oerhört rik roman, som definitivt har viftats undan alltför snabbt av de omskrivna efterkommande romanerna om Kvinnorna och Staden. Inte minst handlar den om människans behov av tecken. Anvisningar för hur vi ska finna rätt väg i livet, kanske t.o.m för så basala saker som för att överleva, få arbete och inkomst.
Gun-Britt Sundström menade i en artikel i SvD 2010-08-01 att 'ingen skriver så obarmhärtigt' som Kerstin Ekman. Med en blinkning åt romantiteln Guds barmhärtighet. Kerstin Ekman väjer inte för något mänskligt elände. Hon förskönar aldrig det som inte är skönt. Och dessutom innehåller allt många lager och blir därför just så ogripbart som livet självt. För att inte tala om all lärdom - Kerstin Ekman är mycket beläst. Vilket är en stor del av min egen inledande förvirring inför Rövarna i Skuleskogen. Jag hängde inte med. Det blev nästan för mycket att ta in.
Nu har jag själv läset Urminnes tecken och finner den charmerande. Och jag vet många som älskar den. Visste kan den vara svårgripbar. Det är ogripbara väsen det handlar om, varken djur eller människa. Den är sagolik, i utkanten av mänsklig tillvaro, och samtidigt en civilisationskritik. Allegori över minnet, har man sagt, och visst är det ett tema. Men för mig är den mest av allt är det sökandet efter att andligt innehåll. Barnen Gollie och Silpe söker sin saknade lillebror, vill utföra ett stordåd för att få sina föräldrars uppskattning. Och de finner ljuset i det ofattbart fantastiska fjällrummet av kristall. Färden dit är svår och mörk, de måste simma genom svart kvävade vatten. Men de finner den. Och de finner Urminne. Den varelse, varken fågel eller fisk, som de skulle vilja ställa till svars för allt krig och elände som rått allt sedan Urminnes tecken.
Jo, jag finner det charmerande. Krig och mobbning finns hela tiden i bakgrunden. Men Gollie och Silpe uppfylls av den uppenbarelse de fått. Men tiden går och även den bleknar bort. Och just så kan det kännas. Uppenbarelser med flikar ur en verklighet bortom denna känns livsviktiga, men ändå bleknar de. Tills man knappt vågar tro på sina egna erfarenheter längre. Och Urminne kan de inte ställa till svars, han följer dem, som en inre fantasi och lekfullhet, men någon levandes 'nytta' har dom inte av honom.
Med andra ord, en allegori över författandet. Som människor skapar vi berättelser. Och inte hjälper det oss att bli av med krig och elände. Trots att de "är tänkvärda och ibland ganska vackra". Det är ju därför jag läser, jag söker texter som är tänkvärda och har sin inneboende skönhet. Och man önskar att de skulle förändra världen. Men krig och elände består ...
Urminnes tecken skänker mig en förhöjd livskänsla. I synnerhet andra halvan, när jag slagit mig till ro i denna Kerstin Ekmans alldeles egenskapade värld. Som är så uppenbart en nivå av vår egen. Jag har läst denna i pocket på bussen. Det har blivit många långa resor till och från sjukhuset nu i oktober när min mor varit inlagd. Texten kräver tid och utrymme.
Övrig tid jobbar jag vidare på min uppsats, närläser Mörker och blåbärsris. Och jag finner bara fler och fler betydelselager och symboler. Det är en oerhört rik roman, som definitivt har viftats undan alltför snabbt av de omskrivna efterkommande romanerna om Kvinnorna och Staden. Inte minst handlar den om människans behov av tecken. Anvisningar för hur vi ska finna rätt väg i livet, kanske t.o.m för så basala saker som för att överleva, få arbete och inkomst.
2010-10-19
Prinsessan de Clèves - Mme de Lafayette (1678)
Jag har just läst ut en 1600-talsroman! Lättläst. Efter den inledande svadan av hovmänniskor (tydligen en konvention att kända släkter skulle omnämnas), var hela historien begriplig, om än något omodern till sederna. Skriven av en kvinna så klart! Madame de Lafayette. Det lär vara en av de första historier som beskriver en karaktär med en ny psykologisk realism. Och det är väl precis det som gör att historien är läsvärd än idag.
La princesse de Clèves från 1678. Vet att jag försökte läsa den på franska i min gröna ungdom. Men fastnade på de inledande sidorna med adelsprat, och därför inte kom längre. Nu har alltså denna klassiker kommit ut i ny svensk pocket. Redan i förordet får man tipset att hoppa direkt till sidan 24 där storyn börjar. Bra tips, även om jag plågade mig igenom rubbet. Inget problem på svenska. Historien är dessutom tidsmässigt förflyttad till 1500-talet, vilket gör att även Henrik VIII:s skilsmässor m.fl. hustruskandaler omnämns, liksom hans dotter med Anne Boylen (blivande drottning Elizabeth I). Lite skoj, att detta var intressant skvaller även i slutet på 1600-talet i Frankrike.
Romanen då? En passionshistoria. Min första reflektion gällde romanformen. Den som sägs skapad av engelska borgerliga journalister, som Defoe på 1700-talet, har här helt klart en fransk föregångare. Skillnaden är naturligtvis samhällsklassen. Franska historier rör sig vid hovet, bland aristokratins högsta. Historien är dessutom en tragedi, alltså saknas mänskliga svagheter att driva med.
Andra reflektionen gäller moralen. Fick lära mig att Goethes Den unge Werthers lidanden skulle vara den första historia där målet för kärleken blev det borgerliga äktenskapet och allt vad det innebar av ideal om livslång trohet. Något som man menade inte förekom i franska hovromaner, som rörde sig kring adelns galanta och pikanta vanor.
Ändå besitter Prinsessan de Clèves just en sådan äktenskaplig moral och motstår hovets kärlekslekar. Bilden man får visar upp dubbelmoralen som det 'normala', både vad gäller kärlek och trohet inom och utom äktenskapet, liksom mellan könen, hur män och kvinnor ska bete sig. Prinsessan målas upp som ett undantag. Man kan alltså här möta en föregångare för en ny sorts känslomässighet.
Äktenskap handlade inte i första hand om kärlek, utan om vilka familjer som borde giftas ihop. Prinsessan får en redlig make, av högsta tänkbar samhällsställning, men känner inte någon passion. Den får maken stå för på egen hand. En ömsesidig passion uppstår dock när prinsessan möter hovets mest omsvärmade 'Casanova', hertigen de Nemours. Känslor hon uppfostrats att inte känna till. Och hon ger inte heller efter för sina känslor.
Vad säger man om detta idag? Diskussionerna går höga. Tydligen har Frankrikes president Sarkozy stönat över romanen som tradig, och menat att franska skolor är omoderna som tvingar så många ungdomar att läsa den. Vilket dock lett till våldsamma protester, och ett nytt uppsving för denna gamla roman och alltså nu även en svensk pocket-utgåva!
Visst kan det först kännas lite mossigt att prinssan hårdnackat vägrar att gå in på en relation, trots att de älskar varandra, ömsesidigt - inte ens efter att hon blivit änka! Men mot slutet visar hon att hennes bevekelsegrunder är mer förståndiga än mossiga. Hon är helt enkelt rädd om sin inre sårbarhet.
Hon är väl medveten om all dubelmoral och att känslorna, passionen, inte handlar om grundmurad kärlek som övervinner alla hinder - och så lever alla lyckliga därefter. Snarare är det en förälskelse som eldas på av motståndet. Hennes man var unik som var så trogen. Misstanken är att även hans kärlek blev långlivad tack vare att han inte lyckades väcka hennes eld. Kampen att vinna henne pågick. I grund och botten handlar det alltså om manlig fåfänga, och tävlan att vinna det han åstundar sig. Hertigen talar faktiskt aldrig om hennes lycka. Säger bara att Hon är hopplös som förnekar Hans lycka, förnekar HONOM att få henne. Hertigen beter sig faktiskt som en stalker hela historien igenom. Smyger omkring i buskarna mot hennes vilja.
Han som bedårat henne med sitt charmanta yttre - Vad kan hon kräva mer? Tja, en stalker är ju alltid obehaglig i sig. Ingen vill bli bevakad. Dessutom tror inte Prinsessan att hertigen skulle vara henne trogen om han väl erövrat henne. Och eftersom hon vet att när hon väl älskar, är hennes kärlek så stark, att den bara skulle leda till alltför stort lidande ifall hans eld då slocknar och vänder sin håg åt annat håll.
Överreagerar hon? Antagligen inte. Inte på den tiden. Män förväntades förföra damer, medan kvinnor, även änkor skulle undvika att kompromettera sig. Hon väljer sinnesfriden. För kvinnor fanns ingen sexuell frihet - inte utan komplikationer. Idag finns preventivmedel som kanske förenklar, men även idag kan det vara behagligt för sinnesfriden att undvika män som har förförandet som sitt största intresse.
Jag vill gärna söka en psykologisk förklaring. Kärlek uppstår först sedan passionen mognat. Förälskelse handlar om Egot som vill spegla sig och bli smickrad. Prinsessan avstår från detta egoistiska ego. Söker ett meditativt liv. Jag har svårt att tro att det inte skulle tillfredsställa henne mer än en kärlekshistoria. Det olyckliga är ju att hon inte kunde känna passion för sin make. Det bästa hade väl varit ett tredje alternativ. En mogen man hon kunde fästa sig vid mer än sin man, men utan misstron hon känner för hertigen.
Psykologiskt dras hon till förföraren. CG Jung skulle säkert ha sagt att hon sökte sin egen inre skugga, den förträngde animus, som kvinnor inte fick spela ut på 1600-talet. Antagligen var konflikten olösligt. Men djupt inom sig önskade hon sig säkert den kvinliga frihet vi trots allt uppnått idag.
La princesse de Clèves från 1678. Vet att jag försökte läsa den på franska i min gröna ungdom. Men fastnade på de inledande sidorna med adelsprat, och därför inte kom längre. Nu har alltså denna klassiker kommit ut i ny svensk pocket. Redan i förordet får man tipset att hoppa direkt till sidan 24 där storyn börjar. Bra tips, även om jag plågade mig igenom rubbet. Inget problem på svenska. Historien är dessutom tidsmässigt förflyttad till 1500-talet, vilket gör att även Henrik VIII:s skilsmässor m.fl. hustruskandaler omnämns, liksom hans dotter med Anne Boylen (blivande drottning Elizabeth I). Lite skoj, att detta var intressant skvaller även i slutet på 1600-talet i Frankrike.
Romanen då? En passionshistoria. Min första reflektion gällde romanformen. Den som sägs skapad av engelska borgerliga journalister, som Defoe på 1700-talet, har här helt klart en fransk föregångare. Skillnaden är naturligtvis samhällsklassen. Franska historier rör sig vid hovet, bland aristokratins högsta. Historien är dessutom en tragedi, alltså saknas mänskliga svagheter att driva med.
Andra reflektionen gäller moralen. Fick lära mig att Goethes Den unge Werthers lidanden skulle vara den första historia där målet för kärleken blev det borgerliga äktenskapet och allt vad det innebar av ideal om livslång trohet. Något som man menade inte förekom i franska hovromaner, som rörde sig kring adelns galanta och pikanta vanor.
Ändå besitter Prinsessan de Clèves just en sådan äktenskaplig moral och motstår hovets kärlekslekar. Bilden man får visar upp dubbelmoralen som det 'normala', både vad gäller kärlek och trohet inom och utom äktenskapet, liksom mellan könen, hur män och kvinnor ska bete sig. Prinsessan målas upp som ett undantag. Man kan alltså här möta en föregångare för en ny sorts känslomässighet.
Äktenskap handlade inte i första hand om kärlek, utan om vilka familjer som borde giftas ihop. Prinsessan får en redlig make, av högsta tänkbar samhällsställning, men känner inte någon passion. Den får maken stå för på egen hand. En ömsesidig passion uppstår dock när prinsessan möter hovets mest omsvärmade 'Casanova', hertigen de Nemours. Känslor hon uppfostrats att inte känna till. Och hon ger inte heller efter för sina känslor.
Vad säger man om detta idag? Diskussionerna går höga. Tydligen har Frankrikes president Sarkozy stönat över romanen som tradig, och menat att franska skolor är omoderna som tvingar så många ungdomar att läsa den. Vilket dock lett till våldsamma protester, och ett nytt uppsving för denna gamla roman och alltså nu även en svensk pocket-utgåva!
Visst kan det först kännas lite mossigt att prinssan hårdnackat vägrar att gå in på en relation, trots att de älskar varandra, ömsesidigt - inte ens efter att hon blivit änka! Men mot slutet visar hon att hennes bevekelsegrunder är mer förståndiga än mossiga. Hon är helt enkelt rädd om sin inre sårbarhet.
Hon är väl medveten om all dubelmoral och att känslorna, passionen, inte handlar om grundmurad kärlek som övervinner alla hinder - och så lever alla lyckliga därefter. Snarare är det en förälskelse som eldas på av motståndet. Hennes man var unik som var så trogen. Misstanken är att även hans kärlek blev långlivad tack vare att han inte lyckades väcka hennes eld. Kampen att vinna henne pågick. I grund och botten handlar det alltså om manlig fåfänga, och tävlan att vinna det han åstundar sig. Hertigen talar faktiskt aldrig om hennes lycka. Säger bara att Hon är hopplös som förnekar Hans lycka, förnekar HONOM att få henne. Hertigen beter sig faktiskt som en stalker hela historien igenom. Smyger omkring i buskarna mot hennes vilja.
Han som bedårat henne med sitt charmanta yttre - Vad kan hon kräva mer? Tja, en stalker är ju alltid obehaglig i sig. Ingen vill bli bevakad. Dessutom tror inte Prinsessan att hertigen skulle vara henne trogen om han väl erövrat henne. Och eftersom hon vet att när hon väl älskar, är hennes kärlek så stark, att den bara skulle leda till alltför stort lidande ifall hans eld då slocknar och vänder sin håg åt annat håll.
Överreagerar hon? Antagligen inte. Inte på den tiden. Män förväntades förföra damer, medan kvinnor, även änkor skulle undvika att kompromettera sig. Hon väljer sinnesfriden. För kvinnor fanns ingen sexuell frihet - inte utan komplikationer. Idag finns preventivmedel som kanske förenklar, men även idag kan det vara behagligt för sinnesfriden att undvika män som har förförandet som sitt största intresse.
Jag vill gärna söka en psykologisk förklaring. Kärlek uppstår först sedan passionen mognat. Förälskelse handlar om Egot som vill spegla sig och bli smickrad. Prinsessan avstår från detta egoistiska ego. Söker ett meditativt liv. Jag har svårt att tro att det inte skulle tillfredsställa henne mer än en kärlekshistoria. Det olyckliga är ju att hon inte kunde känna passion för sin make. Det bästa hade väl varit ett tredje alternativ. En mogen man hon kunde fästa sig vid mer än sin man, men utan misstron hon känner för hertigen.
Psykologiskt dras hon till förföraren. CG Jung skulle säkert ha sagt att hon sökte sin egen inre skugga, den förträngde animus, som kvinnor inte fick spela ut på 1600-talet. Antagligen var konflikten olösligt. Men djupt inom sig önskade hon sig säkert den kvinliga frihet vi trots allt uppnått idag.
2010-09-29
Kappan - Nikolaj Gogol (1842)
Höll på att glömma att jag läste ännu en av Gogols långnoveller för några veckor sedan. Jag började med viss tvekan, trots att Näsan var ett gott exempel på intressant fabulerande. Men Kappan handlar om en stackars mobbad fattiglapp som måste svälta och försaka för att ha råd med en ny kappa. Och det efter ett helt arbetsliv (han är i 50-årsåldern).
Och visst blir historien just så bedrövande som jag först befarat. Han möter bara hån och måste försaka ... men så äntligen efter lång tid får han ihop tillräckligt med pengar för att skaffa sig en värmande rock. Men naturligtvis blir han bestulen på den redan första kvällen. Och inte får han hjälp av polisen. Hierarkier och mutor är vad allt byggde på. Så deprimerande!
Rocklös blir han genast nerkyld och dör tre dagar senare. Men då har det gått så långt att jag drar en suck av lättnad - tanken på att han kommer till ro och slipper gå och frysa. Men så lätt gick det inte heller. Han började spöka. Och den 'betydande person' som han vädjat om hjälp, men som avvisast honom, får både på egen hand dåligt samvete när medkänslan äntligen sätter in - om än för sent! - och blir dessutom av med sin egen kappa när spöket rycker den av honom.
Jag har ett par favoritmeningar:
"... att vår betydande person strax sedan den obarmhärtigt uppläxade Akakij Akakijevitsch gått sin väg, kände någonting liknande medlidande inom sig. Det var ingalunda främmande för honom, hans hjärta var tillgängligt för många goda känslor, ehuru hans rang hindrade honom att lägga dem i dagen."
Härlig ironi, eller hur! För att inte tala om det här:
"Men den betydande personen, fullt nöjd med sitt ömma familejliv, fann det i alla fall på sin plats att ha en väninna i andra ändan av staden. Väninnan var varken vackrare eller yngre än hans hustru, men dylika gåtor förekomma här i världen."
Just ja! Världen är full av gåtor!
Och visst blir historien just så bedrövande som jag först befarat. Han möter bara hån och måste försaka ... men så äntligen efter lång tid får han ihop tillräckligt med pengar för att skaffa sig en värmande rock. Men naturligtvis blir han bestulen på den redan första kvällen. Och inte får han hjälp av polisen. Hierarkier och mutor är vad allt byggde på. Så deprimerande!
Rocklös blir han genast nerkyld och dör tre dagar senare. Men då har det gått så långt att jag drar en suck av lättnad - tanken på att han kommer till ro och slipper gå och frysa. Men så lätt gick det inte heller. Han började spöka. Och den 'betydande person' som han vädjat om hjälp, men som avvisast honom, får både på egen hand dåligt samvete när medkänslan äntligen sätter in - om än för sent! - och blir dessutom av med sin egen kappa när spöket rycker den av honom.
Jag har ett par favoritmeningar:
"... att vår betydande person strax sedan den obarmhärtigt uppläxade Akakij Akakijevitsch gått sin väg, kände någonting liknande medlidande inom sig. Det var ingalunda främmande för honom, hans hjärta var tillgängligt för många goda känslor, ehuru hans rang hindrade honom att lägga dem i dagen."
Härlig ironi, eller hur! För att inte tala om det här:
"Men den betydande personen, fullt nöjd med sitt ömma familejliv, fann det i alla fall på sin plats att ha en väninna i andra ändan av staden. Väninnan var varken vackrare eller yngre än hans hustru, men dylika gåtor förekomma här i världen."
Just ja! Världen är full av gåtor!
2010-09-28
Mörker och blåbärsris - Kerstin Ekman (1972)
Efter Eyvind Johnsons Stad i mörker, kom jag att tänka på Kerstin Ekmans Mörker och blåbärsris (1972). Tänkte att det kunde finnas trådar däremellan. Och rent ytligt gör det väl det. Det norrländska mörkret. Alkoholen som människorna tar till när livet känns tunt.
Men där finns också en motsats. Evind Johnsons stad vid randen av den norrländska skogen, var ett utslag av tillväxt, landet byggdes upp och utvidgades då för snart 100 år sedan. Medan Kerstin Ekman beskriver den lilla byn, avfolkningsbygden i en tid då skogen avverkas utan hänsyn till ekologin.
Jag känner genast att min B-uppsats på litteraturkursen måste handla om Kerstin Ekman och skogen, alla hennes djur-metaforer, där djuren får visas upp och klargöra den lilla människans situation. Det är en rik text, trots att det är en relativt tunn bok. Fascinerande på så många sätt. Jag letar artiklar och litterära undersökningar kring hennes böcker. Romanerna är så mycket mer än den socialrealistiska ytan. Hennes språk visar upp så tydliga bilder, landskap, som målningar, som hon bjuder in läsaren i. Men ju mer jag läser, desto fler lager på lager av möjliga betydelser finner jag. Som alltid hos Kerstin Ekman.
Kerstin Ekman är så uppenbart beläst, väver samman enormt material från olika håll. Min uppsats gapar bara över en liten liten bit ....
Att jag väljer just Mörker och blåbärsris beror på att jag tycker att den nämns för sällan. Den hamnar mitt emellan de inledande deckarromanerna och den berömda Valmsta-serien, de fyra böckerna om Kvinnorna och Staden (som inte längre får kallas Katrinehomsserien). Men boken har spår av allt hon står för. Först tänkte jag att hon tagit upp Elin Wägners Ekokritiska-tema, som ingen lyssnade på under 1930-talet. Någon har även jämfört med Sara Lidmans Järnbaneepos. Men Kerstin Ekman har något alldeles eget, precis som Sara. (Och Kerstin Ekmans serie inleddes före Sara Lidmans.)
Skogen har alltid varit Kerstin Ekmans alldeles egna område på ett alldeles utpräglat eget sätt. Vilket inte minst hennes essäsamling Herrarna i skogen (2007) visar. Och jag hittar spår av det redan i Mörker och blåbärsris. Det norrländska landskapet var dessutom betydelsefullt redan i Tre små mästare (1961).
Trådarna löper runt, hur än varierade hennes böcker är till ämne och stil, så finns det ändå en bärande ram av metoder och ämnen som återkommer. Vilket gör att jag gräver fram diverse äldre böcker och läser om. Denna vecka har jag även läst Pukehornet (1967) den sista 'deckaren' som snarast bör kallas psykologisk thriller. Men romanen är lika mycket en metaroman om författaren som skriver historien om mannen Päron, i lägenheten under henne. Hon fantiserar. Så vi får aldrig veta vad som försiggick, eller vad hon bara hittat på. Tja, det är ju trots allt bara en bok som är påhittad ändå. Men ändå, när man läser Ekman känns allt så verkligt, hur än mycket hon fabulerar. Just på grund av det noggrant utmejslade landskapet och alla detaljer. Och i Pukehornet berättar författaren själv om detta detaljsamlande. Oavsett om sant eller påhittat...?
Mitt absoluta favoritavsnitt gäller en liten 11-årig flicka som tar hand om sina duvor i ett av kvarterets uthus. Hon springer där sent på kvällarna och såväl Päron som författarinnan (eller snarast hennes egna tankar projicerade på Päron) menar att det är alltför farliga kvarter för henne att röra sig i själv på kvällar och nätter. Men hon har en osynlig låtsasbror, Tommy, som hon säger alltid är med henne.
"- Men Du kan inte tro på att han ska hjälpa dig när han inte finns! Det är bara barn som låtsas så, du är för stor för det, vuxna tror inte så.
- Joho, för Päron tror på tant Agda Wallin. Han tvättar hennes kläder och köper välling åt henne."
Ja, från barnen får vi höra sanningen! Eller snarare, barnet ger henne idén till intrigen. Och i intrigen har Pärons hyrestant ramlat och dött och han låtsas att hon finns där, i oron att bli anklagad för att ha dödat henne med flit. Och han gör det så pass att han själv till slut tror att hon lever och kan se och höra vad de säger och gör. Men bara ibland...
Ett kluvet medvetande. Vilket också finns i Mörker och blåbärsris. Där har Adana tre personligheter. Det är den knepigaste biten att analysera ...
Men där finns också en motsats. Evind Johnsons stad vid randen av den norrländska skogen, var ett utslag av tillväxt, landet byggdes upp och utvidgades då för snart 100 år sedan. Medan Kerstin Ekman beskriver den lilla byn, avfolkningsbygden i en tid då skogen avverkas utan hänsyn till ekologin.
Jag känner genast att min B-uppsats på litteraturkursen måste handla om Kerstin Ekman och skogen, alla hennes djur-metaforer, där djuren får visas upp och klargöra den lilla människans situation. Det är en rik text, trots att det är en relativt tunn bok. Fascinerande på så många sätt. Jag letar artiklar och litterära undersökningar kring hennes böcker. Romanerna är så mycket mer än den socialrealistiska ytan. Hennes språk visar upp så tydliga bilder, landskap, som målningar, som hon bjuder in läsaren i. Men ju mer jag läser, desto fler lager på lager av möjliga betydelser finner jag. Som alltid hos Kerstin Ekman.
Kerstin Ekman är så uppenbart beläst, väver samman enormt material från olika håll. Min uppsats gapar bara över en liten liten bit ....
Att jag väljer just Mörker och blåbärsris beror på att jag tycker att den nämns för sällan. Den hamnar mitt emellan de inledande deckarromanerna och den berömda Valmsta-serien, de fyra böckerna om Kvinnorna och Staden (som inte längre får kallas Katrinehomsserien). Men boken har spår av allt hon står för. Först tänkte jag att hon tagit upp Elin Wägners Ekokritiska-tema, som ingen lyssnade på under 1930-talet. Någon har även jämfört med Sara Lidmans Järnbaneepos. Men Kerstin Ekman har något alldeles eget, precis som Sara. (Och Kerstin Ekmans serie inleddes före Sara Lidmans.)
Skogen har alltid varit Kerstin Ekmans alldeles egna område på ett alldeles utpräglat eget sätt. Vilket inte minst hennes essäsamling Herrarna i skogen (2007) visar. Och jag hittar spår av det redan i Mörker och blåbärsris. Det norrländska landskapet var dessutom betydelsefullt redan i Tre små mästare (1961).
Trådarna löper runt, hur än varierade hennes böcker är till ämne och stil, så finns det ändå en bärande ram av metoder och ämnen som återkommer. Vilket gör att jag gräver fram diverse äldre böcker och läser om. Denna vecka har jag även läst Pukehornet (1967) den sista 'deckaren' som snarast bör kallas psykologisk thriller. Men romanen är lika mycket en metaroman om författaren som skriver historien om mannen Päron, i lägenheten under henne. Hon fantiserar. Så vi får aldrig veta vad som försiggick, eller vad hon bara hittat på. Tja, det är ju trots allt bara en bok som är påhittad ändå. Men ändå, när man läser Ekman känns allt så verkligt, hur än mycket hon fabulerar. Just på grund av det noggrant utmejslade landskapet och alla detaljer. Och i Pukehornet berättar författaren själv om detta detaljsamlande. Oavsett om sant eller påhittat...?
Mitt absoluta favoritavsnitt gäller en liten 11-årig flicka som tar hand om sina duvor i ett av kvarterets uthus. Hon springer där sent på kvällarna och såväl Päron som författarinnan (eller snarast hennes egna tankar projicerade på Päron) menar att det är alltför farliga kvarter för henne att röra sig i själv på kvällar och nätter. Men hon har en osynlig låtsasbror, Tommy, som hon säger alltid är med henne.
"- Men Du kan inte tro på att han ska hjälpa dig när han inte finns! Det är bara barn som låtsas så, du är för stor för det, vuxna tror inte så.
- Joho, för Päron tror på tant Agda Wallin. Han tvättar hennes kläder och köper välling åt henne."
Ja, från barnen får vi höra sanningen! Eller snarare, barnet ger henne idén till intrigen. Och i intrigen har Pärons hyrestant ramlat och dött och han låtsas att hon finns där, i oron att bli anklagad för att ha dödat henne med flit. Och han gör det så pass att han själv till slut tror att hon lever och kan se och höra vad de säger och gör. Men bara ibland...
Ett kluvet medvetande. Vilket också finns i Mörker och blåbärsris. Där har Adana tre personligheter. Det är den knepigaste biten att analysera ...
Robinson Crusoe - Daniel Defoe (1719)
I sommar har jag ägnat mycket tid till att ta mig igenom hela Robinson Crusoe. Den första borgerliga 'romanen'. Defoe, den ekonomiske, borgerlige journalisten, som följde sin tids puritanska moral och därför absolut inte ville låtsas om att det var fiktion, fabulerande.
Puritanerna dominerade ännu det engelska samhället. Nöjesläsning hörde inte till vad en god medborgare skulle ägna sig åt. Nyttotanken dominerade. Jag måste säga att i början uppfattade jag själv hans egna förebråelser kring sin egen religiösa likgiltighet, som snarast ironiskt. Jag kunde inte ta det på allvar. Inte förrän han efter över halva boken faktiskt gick med på att hans egen överlevnad trots allt varit en nåd av Gud, och att allt elände han varit med om, både var hans egen förskyllan, för sin egen uppnosighet, men att han ändå trots detta alltid räddats, var det fulkomliga beviset för Guds existens.
Texten är så full av upprepningar och detaljer - allt för att vinna trovärdighet - att det är jobbigt att läsa några långa stycken i taget. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras av historien i sig. Som så många andra. Den har ju gett upphov til en alldeles egen genre - Robinsoniad. Eftersom det finns så många författare, som gärna vill skapa sin egen version kring denna superidé, med den öde ön och hur en ensam människas belägenhet då kan gestalta sig. Robinson är ju trots allt en sorts hjälte - som belönas av Gud för sin ståndaktighet.
Att jag inte kan släppa min känsla att det måste finnas ironi i botten, handlar nog om att jag redan för trettio år sedan läste hans nästkommande roman, om Moll Flanders (1722), äventyrerskan. En långt ifrån gudfruktig historia, snarare då chockerande på alla sätt och vis. Detta var efter att Defoe insett att han hade talang för att skapa spännande historier och publiken börjar överge puritanismen och längtar efter förströelse av mer kittlande slag.
Men det var så länge sedan jag läste Moll Flanders, kanske finns där gudfruktighet insprängd som jag glömt av. Minnet är ju selektivt.
Jag vill också läsa om och läsa fler av alla verk som hakat på i Robinsoniaden. Jag vet att jag tyckte om Michel Tourniers varianter (han skrev ju såväl ungdomsvariant och vuxenvariant) men hade svårt för Coetzees Mr Foe. Kanske för att den avviker för mycket från originalets historia. Men även den behöver läsas om för att jag skall finna vad det är Coetzee egentligen vill säga med sin variant. Men nu är hösten igång och det finns inte tid.
Puritanerna dominerade ännu det engelska samhället. Nöjesläsning hörde inte till vad en god medborgare skulle ägna sig åt. Nyttotanken dominerade. Jag måste säga att i början uppfattade jag själv hans egna förebråelser kring sin egen religiösa likgiltighet, som snarast ironiskt. Jag kunde inte ta det på allvar. Inte förrän han efter över halva boken faktiskt gick med på att hans egen överlevnad trots allt varit en nåd av Gud, och att allt elände han varit med om, både var hans egen förskyllan, för sin egen uppnosighet, men att han ändå trots detta alltid räddats, var det fulkomliga beviset för Guds existens.
Texten är så full av upprepningar och detaljer - allt för att vinna trovärdighet - att det är jobbigt att läsa några långa stycken i taget. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras av historien i sig. Som så många andra. Den har ju gett upphov til en alldeles egen genre - Robinsoniad. Eftersom det finns så många författare, som gärna vill skapa sin egen version kring denna superidé, med den öde ön och hur en ensam människas belägenhet då kan gestalta sig. Robinson är ju trots allt en sorts hjälte - som belönas av Gud för sin ståndaktighet.
Att jag inte kan släppa min känsla att det måste finnas ironi i botten, handlar nog om att jag redan för trettio år sedan läste hans nästkommande roman, om Moll Flanders (1722), äventyrerskan. En långt ifrån gudfruktig historia, snarare då chockerande på alla sätt och vis. Detta var efter att Defoe insett att han hade talang för att skapa spännande historier och publiken börjar överge puritanismen och längtar efter förströelse av mer kittlande slag.
Men det var så länge sedan jag läste Moll Flanders, kanske finns där gudfruktighet insprängd som jag glömt av. Minnet är ju selektivt.
Jag vill också läsa om och läsa fler av alla verk som hakat på i Robinsoniaden. Jag vet att jag tyckte om Michel Tourniers varianter (han skrev ju såväl ungdomsvariant och vuxenvariant) men hade svårt för Coetzees Mr Foe. Kanske för att den avviker för mycket från originalets historia. Men även den behöver läsas om för att jag skall finna vad det är Coetzee egentligen vill säga med sin variant. Men nu är hösten igång och det finns inte tid.
Nöjesläsning
Med så mycket grublande teoretisk läsning, måste jag bryta av med något mer lättviktigt. Som vanligt oftast på bussen. Så sista veckan innan det hettade till blev det ännu en Stephanie Plum, Three to get Deadly (1997). Lula har kommit med i gänget, med sin betydligt tuffare och vildare stil.
Och en ungdomsbok, Den Utvalde, av Lois Lowry (1993). Lättläst, men tänkvärd. I ett framtids-landskap som först verkar som en positiv utopi - men för bra för att vara sann - det kryper in ett obehag i mig för att allt verkar onormalt harmoniskt. Och visst är det det. Alla känslor är bort-rationaliserade. Än värre blir det när man inser att även färgerna försvunnit. De kan inte se färg och har aldrig hört musik! Fruktansvärt. Med andra ord - en Dystopi.
Dessutom hade jag på antikvariat fått tag på Eyvind Johnsons ungdomverk Stad i mörker (1927). En norrlandsstad, i februarikylan, ett nytt samhälle, där nya grupper börjar få politiskt inflytande. Men med obehagliga känslor av att omtanken ändå inte är vad den borde vara. En kvinna, en av de nya grupperna med rösträtt, dör av lunginflammation efter nedkylning. Man anara tt det inte blev så mycket av med den första entusiasmen efter den utvidgade rösträtten. Jag har först svårt att få grepp om romanen, där den rör sig fram som en sorts kollektivroman kring staden. Märker dock til slut att den är byggd kring en srots cirkelkomposition. Början och slut möts. Allt ändras, ändå är allt detsamma. Liv och Död. Är väl egentligen en sån roman som man skall läsa om omedelbart för att känna av cirkeln än tydligare.
Och en ungdomsbok, Den Utvalde, av Lois Lowry (1993). Lättläst, men tänkvärd. I ett framtids-landskap som först verkar som en positiv utopi - men för bra för att vara sann - det kryper in ett obehag i mig för att allt verkar onormalt harmoniskt. Och visst är det det. Alla känslor är bort-rationaliserade. Än värre blir det när man inser att även färgerna försvunnit. De kan inte se färg och har aldrig hört musik! Fruktansvärt. Med andra ord - en Dystopi.
Dessutom hade jag på antikvariat fått tag på Eyvind Johnsons ungdomverk Stad i mörker (1927). En norrlandsstad, i februarikylan, ett nytt samhälle, där nya grupper börjar få politiskt inflytande. Men med obehagliga känslor av att omtanken ändå inte är vad den borde vara. En kvinna, en av de nya grupperna med rösträtt, dör av lunginflammation efter nedkylning. Man anara tt det inte blev så mycket av med den första entusiasmen efter den utvidgade rösträtten. Jag har först svårt att få grepp om romanen, där den rör sig fram som en sorts kollektivroman kring staden. Märker dock til slut att den är byggd kring en srots cirkelkomposition. Början och slut möts. Allt ändras, ändå är allt detsamma. Liv och Död. Är väl egentligen en sån roman som man skall läsa om omedelbart för att känna av cirkeln än tydligare.
Litteraturvetenskap
Sex veckor har sprungit iväg ... Jag har läst och läst. Höstterminen har börjat med främst tre allmänna introduktioner till Litteraturvetenskap - en amerikansk, en norsk och en svensk antologi. Den svenska var svårast att få grepp om, eftersom olika personer introducerade sin egen bit, men när bitarna väl börjat falla på plats, verkar det trots allt inte vara så stor variation i vad litteraturvetare tycker och tänker.
Basen är och förblir textstudium, närläsning. Hur än många olika teorier man vill ta in, så berikar det litteraturvetenskapen - tvärvetenskaplighet är berikande. Men för att bli litteraturvetenskap, och inget annat, så måste man sätta texten i centrum. Texten som litteratur.
Detta var en snabb förenkling av ett oerhört vittfamnande ämne. :D
Basen är och förblir textstudium, närläsning. Hur än många olika teorier man vill ta in, så berikar det litteraturvetenskapen - tvärvetenskaplighet är berikande. Men för att bli litteraturvetenskap, och inget annat, så måste man sätta texten i centrum. Texten som litteratur.
Detta var en snabb förenkling av ett oerhört vittfamnande ämne. :D
2010-08-16
Prästkappan - Sven Delblanc (1963)
Har just läst en roman med ett fabulerande i högform, Sven Delblancs Prästkappan : en heroisk berättelse från 1963. Berättelsen tilldrar sig i Preussen åren 1784-85 med en mycket levande 1700-talskänsla, en pikareskroman åt Voltaires håll, oerhört grotesk i sina detaljer, vilket får mig att associera till Swifts Gulliver. Delblancs doktorsavhandling rörde 1700-talet och det är uppenbart i den tidskänsla han arbetar fram sida upp och sida ner. Och jag menar då kulturell, litterär tidskänsla, mer än 'historisk sanning'.
Groteskerier och våld. En episod mot slutet som talar om ett barnamord väcker insikten om närheten till andra världskrigets utrotningsläger. Då är det inte längre läge att skratta åt eländet. Det är inte heller 1700-talet som är huvudsaken. En uråldrig Fredrik den Store, Preussens kejsare, förklarar cyniskt att människor alltid är beredda att skratta åt äldre tiden, och menar att 'dom' är groteskt våldsbenägna, men alls inte beredda att se detsamma i sin egen tid. En tydlig vink åt 1900-talet, samtiden.
Ett tema är maktens inverkan på människor. Hur de flyr undan överheten. Och i allt det här är kvinnor endast sidofigurer, sexuella offer - återigen - oavsett samhällsklass har kvinnorna inte någon makt att råda över sig själva. Men som alltid - makt korrumperar. Prästkappan, som sett ner på överheten - samtidigt som han suktat efter att få bli 'en stor man' - visar sig i slutänden, på klassiskt deus-ex-machina-sätt vara av högre börd än han kunnat gissa, av kunglig ätt, men i hemligt gifte, varför han utplacerats i en skräddarfamilj, som fadern ägnat 30 år åt att återfinna. Sonen är nämligen ensam arvinge.
Den okända höga börden kan tyckas vara ett konventionellt knep, men används här för att visa hur makt korrumperar. Den frihetsälskande ungdomsrevoltören har inte minsta problem att inta sin tidigare 'avskyvärde tyranniske' faders position. När man befinner sig på toppen är den rollen inte längre lika avskyvärd, kan det synas. Vilket också naturligtvis är menat som en känga åt 1900-talets revolutionärer ... som gärna parkerade sig på maktens översta trappsteg.
Groteskerier och våld. En episod mot slutet som talar om ett barnamord väcker insikten om närheten till andra världskrigets utrotningsläger. Då är det inte längre läge att skratta åt eländet. Det är inte heller 1700-talet som är huvudsaken. En uråldrig Fredrik den Store, Preussens kejsare, förklarar cyniskt att människor alltid är beredda att skratta åt äldre tiden, och menar att 'dom' är groteskt våldsbenägna, men alls inte beredda att se detsamma i sin egen tid. En tydlig vink åt 1900-talet, samtiden.
Ett tema är maktens inverkan på människor. Hur de flyr undan överheten. Och i allt det här är kvinnor endast sidofigurer, sexuella offer - återigen - oavsett samhällsklass har kvinnorna inte någon makt att råda över sig själva. Men som alltid - makt korrumperar. Prästkappan, som sett ner på överheten - samtidigt som han suktat efter att få bli 'en stor man' - visar sig i slutänden, på klassiskt deus-ex-machina-sätt vara av högre börd än han kunnat gissa, av kunglig ätt, men i hemligt gifte, varför han utplacerats i en skräddarfamilj, som fadern ägnat 30 år åt att återfinna. Sonen är nämligen ensam arvinge.
Den okända höga börden kan tyckas vara ett konventionellt knep, men används här för att visa hur makt korrumperar. Den frihetsälskande ungdomsrevoltören har inte minsta problem att inta sin tidigare 'avskyvärde tyranniske' faders position. När man befinner sig på toppen är den rollen inte längre lika avskyvärd, kan det synas. Vilket också naturligtvis är menat som en känga åt 1900-talets revolutionärer ... som gärna parkerade sig på maktens översta trappsteg.
Janet Evanovich
Jag har nyss läst om den andra Stephanie Plum deckaren - på engelska Two for the Dough (1996). Språket är vansinnigt roligt. Just för att det gör de olika karaktärerna så levande. Jag tänker också att all den här rappa dialogen som de bästa deckarna har - det måste vara en påverkan från TV och film. Vad man kallar intermedialitet. Något vi ska läsa en hel delkurs om nästa år inom litteraturvetenskap. Det är spännande.
Något annat som blir tydligt när jag läser Evanovich, den värld hon bygger upp kring Stephanie Plum i Trenton, 'the burg', är könsrollerna, kriget mellan könen. Det är männens värld och kvinnorna är hela tiden 'slagpåsar', men de ger sig inte. Tre generationer starka kvinnor. Inte bara i familjen Plum, utan i hela Trenton. Kvinnorna är som slagbollar på en fjäder. De far tillbaka upp lika fort som de slås ner. De ger sig inte. Den nya kvinnokraften - i den hårda 'verkligheten'. Och alla män verkar inte fatta att gamla våldsmetoder inte fungerar längre.
Mannsbilden är naturligtvis stereotyp. Brottslingarna är psykotiska våldsverkare och oftast sexuellt slemmiga typer. De få killar som dyker upp på den rätta sidan om lagen är naturligtvis 'tuffa killar'. Undantag hittills är väl främst Stephanies far som mest suckar uppgivet över sin extrema svärmor. I övrigt deltar han knappt i det sociala livet.
Självklart finns det skillnader mellan kvinnogenerationerna. Mest konservativ är Stephanies mor, som inte gillar dotterns 'okvinnliga' kängor. Medan mormodern blir som ung på nytt och köper samma kläder som dotterdottern, skaffar sig ett olagligt vapen och hänger på i jakten på brottslingar.
Allt det här tycks ge Evanovich en oräknelig mängd möjligheter till humor. Jag älskar det.
Något annat som blir tydligt när jag läser Evanovich, den värld hon bygger upp kring Stephanie Plum i Trenton, 'the burg', är könsrollerna, kriget mellan könen. Det är männens värld och kvinnorna är hela tiden 'slagpåsar', men de ger sig inte. Tre generationer starka kvinnor. Inte bara i familjen Plum, utan i hela Trenton. Kvinnorna är som slagbollar på en fjäder. De far tillbaka upp lika fort som de slås ner. De ger sig inte. Den nya kvinnokraften - i den hårda 'verkligheten'. Och alla män verkar inte fatta att gamla våldsmetoder inte fungerar längre.
Mannsbilden är naturligtvis stereotyp. Brottslingarna är psykotiska våldsverkare och oftast sexuellt slemmiga typer. De få killar som dyker upp på den rätta sidan om lagen är naturligtvis 'tuffa killar'. Undantag hittills är väl främst Stephanies far som mest suckar uppgivet över sin extrema svärmor. I övrigt deltar han knappt i det sociala livet.
Självklart finns det skillnader mellan kvinnogenerationerna. Mest konservativ är Stephanies mor, som inte gillar dotterns 'okvinnliga' kängor. Medan mormodern blir som ung på nytt och köper samma kläder som dotterdottern, skaffar sig ett olagligt vapen och hänger på i jakten på brottslingar.
Allt det här tycks ge Evanovich en oräknelig mängd möjligheter till humor. Jag älskar det.
2010-08-05
Doxa i Litteraturvetenskap
Under årets semester har jag läst Hanne-Lore Anderssons doktorsavhandling från 2008, Doxa och Debatt : litteraturvetenskap runt sekelskiftet 2000. Mycket intressant för mig, som ständigt funderar över vad det är för ett ämne jag gett mig in på - att läsa litteraturvetenskap. Det kanske låter underligt?
Att det finns en doktorsavhandling i ämnet visar i alla fall att jag inte är ensam om att inte se ämnets innehåll som något självklart. I dagens naturvetenskapligt och tekniskt inriktade samhälle blir ju detta rent humanistiska, mer ogripbart. Samtidigt som vi fyller alltmer av vår tid med 'fiktion' oavsett om det är på papper eller inför bioduken, TV-skärmen eller låttexter. Människan kan inte leva utan fantasier i någon form.
Litteraturvetenskap känns för mig som något av det mest tvärvetenskapliga som finns. Litteratur är en konstart, men det akademiska ämnet sysslar inte bara med det kreativa. Det skulle i så fall vara skrivarkurser. En gång i tiden främst 1800-talet och första halvan av 1900-talet hette ämnet Litteraturhistoria, och sysslade då främst med historisk utveckling, inklusive mentalitets-historia. Vilket jag tycker låter mycket intressant. Idéhistoria, psykologi, sociologi, samhällsutveckling hör också till gränsområden.
Doxa som centralt begrepp handlar om vad den akademiska eliten tar som självklart. Och det som anses mest självklart, anses inte ens behöva uttalas. Ofta kan många avvägningar vid forskning, undervisning eller bedömning av doktorsavhandlingar kanske till och med ske omedvetet.
Problemet blir då att vägen fram till att inordnas i detta 'självklara' kan vara ganska hård för alla nybörjare. Om man inte genast 'förstår' eller accepterar den 'rätta vägens' konsensus, ja då lär man inte ha någon framtid inom detta akademiska fält, respektive att nya metoder för forskning, nya intressanta frågeställningar, tar sig fram mycket mycket långsamt. Ämnet har inte alls moderniserats så mycket som påstås, trots all uppmärksamhet som olika nya teorier fick i slutet av 1900-talet. Litteraturstudiet lär i stället fortfarande vara relativt konservativt.
Horace Engdahl fick stå som exempel för ett modernt tänkande, att hans doktorsavhandling var mycket lärd och kreativ, men avvek från vedertaget sätt att utforma en 'objektiv' avhandling, gjorde att han sedan inte fick någon forskartjänst inom universitetet. I stället fångades han upp av Svenska Akademien. Engdahl står alltså för förnyelse, men den akademiska världen var inte mogen den 'subjektiviteten'.
Så vad är det centrala? Textanalys. Trots att vår mer moderna kurslitteratur försöker påpeka att textanalys bara är en arbetsmetod och alls inte vad forskning och uppsatser går ut på, utan något som bara förbereder en tolkning av något slag, utifrån den teori forskaren önskar arbeta.
Ändå är det textanalysen som litteraturforskaren ser som sitt unika område i jämförelse med andra akademiska ämnesgrupper. Litteraturforskarens specialistområde. I mina öron låter det logiskt. Tydligen skiljer inte heller alla på begreppen analys och tolkning, så som man försöker tydliggöra i kursböckerna vi läste på min kurs föregående läsår.
Slutsatsen blev i alla fall att analysen är litteraturforskarens arbetsredskap men att den i allmänhet kombineras med någon typ av teori. En av de 'nya' teorier som faktiskt blivit 'doxa' är genusteorin, den som vill lyfta fram kvinnliga författare resp. skillnader mellan hur kvinnliga och manliga författares texter bemötts, utformats, lästs, förmedlats, glömts bort osv. Men detta nya bör man komma fram till via textanalys för att få goda vitsord.
Hanne-Lore Anderssons avhandling är fördömligt klar, tydlig och lättläst. Inte alls så där torr som viss vetenskaplig text, som kan få mig att jäspa. Jag hänger med på allt hon skriver och jag känner mig genast styrkt - jag börjar fatta vad jag gett mig in på...
Ända tills jag kommer till sista sidan. Andersson menar att inget kan förändras utan att vi först synliggör det underliggande systemet, det 'självklara'. Alltså har hennes mål varit att synliggöra. Så långt är allt klart. Å andra sidan har hon inte visat fram några åsikter om hur hon tycker att förändringen skall gå till. Den är öppen för oss alla att själva bestämma...
Men då är jag åter lika osäker igen. Vad skulle jag vilja forska i? Jag menar hur? Jag gillar ju närläsning, dvs textanalys. Å andra sidan inser jag också att det inte räcker. Huvudsaken är att man ställer intresssanta frågor. Forskning som inte försöker ta reda på svaren till intressanta frågor är meningslös. Så vilka frågor är intressanta? Ja det lär vi väl alla tycka olika om.
***
Efter att ha påbörjat inlägget enligt ovan - igårkväll - beslöt jag leta fram en recension till avhandlingen för att se hur den mottogs (och om jag fattat saken rätt). Det var just recensioner av avhandlingar som utgjorde huvuddelen av materialet till Anderssons avhandling. Jag hittade en i Tfl 2009:1.
Recensenten, Anders Öhman, var själv med om att inleda den debatt hösten 2000 kring ämnet Litteraturvetenskap, som blev utgångpunkt för Anderssons ämnesval och frågeställning. Öhman inleder med att poängtera hur djärv Andersson är med tanke på att hela avhandlingen bygger på uttalanden från idag aktiva forskare och recensenter. Öhman erkänner att han förste läste avhandlingen som en 'nyckelroman' och först av allt letade fram sig själv i personregistret för att se vad som sades om honom själv och därpå om kollegorna.
Jag kan inte annat än skratta åt den uppriktigheten. Men jag tycker nog att det säger mer om recensenten än om avhandlingen som i sin inledning är medveten om faran och försöker göra avbön eftersom syftet alls inte är att utpeka och kritisera, utan bara att tydliggöra.
Avhandlingen kan sägas vara indelad i två huvuddelar, en som behandlar Litteraturen och den andra Vetenskapen, de två delar som Ämnet byggs upp av. Den som kritiserar ämnet är oftast ute efter en breddning av materialet, bort från de kanoniserade författarskapen. Just den frågan ingick också som delmoment i den första fristående litteraturkurs jag läste, ägnad nobelpristagaren Le Clézio och parallellt vad Litteraturkanon är. Där läste vi olika ståndpunkter vad gäller vilken litteratur som bör ingå i litteraturstudiet. Hur avgörs vad som är värt att kanoniseras? Eller är all litteratur värd att studeras? Oavsett 'litterära kvaliteter'?
Genusteorin och feministiska litteraturstudier har lyckats och lyfter idag fram det ena bortglömda kvinnliga författarskapet efter det andra och menar att 'glömskan' alls inte beror på några brister i det 'litterära', på sin höjd har kvinnliga författare haft en annan typ av strategier för att nå ut - eller tvärtom, att manliga författare valt smala områden, som poesi, med syfte att kliva upp på parnassen, hellre än att nå ut till en stor publik med ett 'budskap'.
1990-talets amerikanska debatt kring kanon ville lyfta fram 'världslitteratur', dvs bredda basen till även minoriteters litteratur och icke-västerländsk litteratur. Den fortsättningskurs i Litteraturvetenskap som jag ska gå i höst har som delkurs just en sådan översikt över icke-västerländsk litteratur. Alltså har även den kritiken satt sitt avtryck.
Hanne-Lore Andersson fann i alla fall att forskningen centrerar sig kring inhemsk prosa av manliga kanoniserade författare med estetiska kvaliteter. Detta var doxa och behövde inte rättfärdigas utan mottogs med tyst acceptans. Däremot, om avsteg gjordes, var det vanligen som en kontrasts till det kanoniserade, och accepterades genom att man förklarade 'varför' en viss text medtogs, textvalet måste rättfärdigas.
Andersson fann att forskningen riktade in sig på 'luckor', dvs att avhandlingarna behandlade erkända kanoniserade författare, men de verk som tidigare förbisetts. Man ökar alltså på mängden kunskap om redan erkända författarskap, rör sig inte ut mot okända områden.
Öhman känner sig tveksam inför resonemanget kring 'luckor'. Menar att 'tidspressen' gör att recensenter 'tillgriper språkliga konventioner'. Låter inte det lite som en undanflykt? Å andra sidan får resonemanget mig att tänka på Elin Wägner, som jag studerade på en fristående kurs i höstas. Det som slog mig då var hur lätt en författare hamnar i ett visst litteraturhistoriskt fack - oförskyllt - och fastnar där. Inte minst Elin Wägner.
Det är inne med Elin Wägner idag. Inte bara för att hon var en feministisk förkämpe för kvinnors rösträtt och likaberättigande i samhället, liksom i sin kamp för freden under de två världskrigens era. Extra aktuellt idag är - miljötänket - där hon låg långt före sin tid. Elin Wägner är viktig nog att inte ramla ur litteraturhistoriska verk. Men även i den allra senast utkomna hamnar hon i en liten grupp nästan för sig själv. Gruppen för aktivister. Hon fick aldrig studera vid universitetet som hon ville, vilket hon kände som en black om foten. Hon försörjde sig som journalist. Alltså var hon inte riktigt rumsren - litterärt. Hon lyfts fram för sina idéers skull. Och framsynta miljötänk.
Men så är det ju hennes 'smålandsromaner'. Hur ska man tolka dem? Feminismen glömmer bort dem. De trycks sällan om, utan förvisas till bibliotekens magasin. Som en sorts misstanke om låglitterär melodramatisk landsbygdsromantik som man helst inte bör röra om i.
Närläsning kan dock avslöja att Wägners feminism och problematisering av moderniteten inte är mindre närvarande i smålandsromanerna, kampen för kvinnors livsrum är lika stark där. Men hon sökte olika vägar att uttrycka det. De litterära kvaliteterna och metaforiska teman är det gott om, för den som ids leta efter dem. Så i Wägners fall är det definitivt berättigat att ställa nya frågor, till de mindre studerade verken. Å andra sidan hör hon ju inte till de kanoniserade männen som ingick i doxa innan genusteorin klev in på scenen.
Åter till Öhman, det han är mest tveksam över är vad han kallar Anderssons "tvärsäkra påstående att alla litteraturvetare är överens om att litteratur saknar essens, men att de som är förespråkare för ett smalt litteraturbegrepp har en retorik som om en sådan skulle existera."
Öhman menar att frågan kring essens är ämnets 'kärnfråga' och menar att "man inte behöver vara essentialist för att hävda att litteratur och fiktion har andra egenskaper och kvaliteter än kommunikation och information i allmänhet. Hur historiskt och socialt föränderlig litteraturen än är skiljer den sig ändå från annan mänsklig verksamhet."
Jag måste erkänna att jag inte är helt på det klara med vad begreppet 'essentialist' innebär här. Men anser att den litteratur människan använder sin fantasi för att skapa är något alldeles särskilt - inte minst psykologiskt. Som Stephen King påpekade i sin bok Att Skriva så är skrivakten unik, den skapa en (framtida) andlig kontakt med läsaren. Fiktionen skapar känslor. Författaren ord får läsarens fantasi att skapa vidare på sitt eget sätt. Kommunikation. Visst är det fantastiskt?
Andra delen, Vetenskaplighet, har jag nämnt ovan. Att textanalys kombineras med någon typ av teori. Öhman pekar på Anderssons slutsats "att svensk litteraturforskning är mer material- än problemstyrd." Dvs att textvalet styr mer än forskarens frågeställningar. Vilket gör hur texter läses (textanalys), viktigare än vad man läser.
Nästa kritik från Öhmans sida gäller skillnaden textanalys (metod att kombinera med annan kontext) vs textanalytiskt perspektiv (inomtextligt inriktat; perspektiv = teori). Och menar att Andersson sedan inte använder sin egen definition konsekvent. Det är möjligt. Jag själv skillde nog inte särdeles på dem under läsningen, vare sig det beror på texten, eller på att Anderssons egentligen menade något annat än Öhman menar. Det vet jag inte utan att läsa om texten, och det har jag inte gjort.
Begreppsförvirringen menar Öhman leder till nästa invändning: att se Horace Engdahl som avvikande från litteraturvetenskapens doxa (förment objektiv avhandling) och tolkas mer som litteraturkritik (öppet subjektiv). Öhman ser Engdahl som utövare av ett typiskt textanalytiskt perspektiv.
- Uppenbart måste jag läsa Engdahl innan jag kan ta ställning. Jag uppfattar i alla fall Anderssons diskussion kring vetenskaplighet främst som ett poängterande att naturvetenskaplig objektivitet är en omöjlighet i humanistisk forskning. Då är det bättre att var öppet subjektiv. Vilket leder till en betydligt mer essäistiskt stil (i mitt tycke betydligt intressantare att läsa) än den torra, men falska, 'objektiviteten'.
Inte ens i naturvetenskap är objektivitet verklig objektivitet. Varje forskare är subjektiv i sitt ämnesval och styr oftast sitt forskningsresultat mot en förutfattad mening. Jag har sett många exempel på detta inte minst inom medicinvetenskapen. Människokroppen är så oerhört komplicerad, alltför många variabler spelar inte, att det är närmast omöjligt att leda bevis för en rad åkommor vi lider av. Då blir det forskarens 'övertygelse' som får diktera behandlingen, oavsett vad vi patienter upplever, vi som är experter på våra egna kroppar.
Tillbaka till Litteraturvetenskapen. Öhman menar att han uttrycket en rad allvarliga invändningar, men menar som slutomdöme att den ändå "är mycket tänkvärd och ger viktig inspiration till ämnets självreflektion." Och menar att nya doktorander bör läsa den för att öka medvetenheten om vikten om teoretiskt perspektiv.
Och avslutar med Anderssons hänvisning till Ingrid Elams kloka påpekande - som även jag uppsnappade som mycket viktigt - att det är frågorna som gör vetenskap av litteraturläsningen.
Frågorna måste formuleras skarpare och mer intelligent. Då behövs inte längre kanon för att legitimera forskningen.
Att det finns en doktorsavhandling i ämnet visar i alla fall att jag inte är ensam om att inte se ämnets innehåll som något självklart. I dagens naturvetenskapligt och tekniskt inriktade samhälle blir ju detta rent humanistiska, mer ogripbart. Samtidigt som vi fyller alltmer av vår tid med 'fiktion' oavsett om det är på papper eller inför bioduken, TV-skärmen eller låttexter. Människan kan inte leva utan fantasier i någon form.
Litteraturvetenskap känns för mig som något av det mest tvärvetenskapliga som finns. Litteratur är en konstart, men det akademiska ämnet sysslar inte bara med det kreativa. Det skulle i så fall vara skrivarkurser. En gång i tiden främst 1800-talet och första halvan av 1900-talet hette ämnet Litteraturhistoria, och sysslade då främst med historisk utveckling, inklusive mentalitets-historia. Vilket jag tycker låter mycket intressant. Idéhistoria, psykologi, sociologi, samhällsutveckling hör också till gränsområden.
Doxa som centralt begrepp handlar om vad den akademiska eliten tar som självklart. Och det som anses mest självklart, anses inte ens behöva uttalas. Ofta kan många avvägningar vid forskning, undervisning eller bedömning av doktorsavhandlingar kanske till och med ske omedvetet.
Problemet blir då att vägen fram till att inordnas i detta 'självklara' kan vara ganska hård för alla nybörjare. Om man inte genast 'förstår' eller accepterar den 'rätta vägens' konsensus, ja då lär man inte ha någon framtid inom detta akademiska fält, respektive att nya metoder för forskning, nya intressanta frågeställningar, tar sig fram mycket mycket långsamt. Ämnet har inte alls moderniserats så mycket som påstås, trots all uppmärksamhet som olika nya teorier fick i slutet av 1900-talet. Litteraturstudiet lär i stället fortfarande vara relativt konservativt.
Horace Engdahl fick stå som exempel för ett modernt tänkande, att hans doktorsavhandling var mycket lärd och kreativ, men avvek från vedertaget sätt att utforma en 'objektiv' avhandling, gjorde att han sedan inte fick någon forskartjänst inom universitetet. I stället fångades han upp av Svenska Akademien. Engdahl står alltså för förnyelse, men den akademiska världen var inte mogen den 'subjektiviteten'.
Så vad är det centrala? Textanalys. Trots att vår mer moderna kurslitteratur försöker påpeka att textanalys bara är en arbetsmetod och alls inte vad forskning och uppsatser går ut på, utan något som bara förbereder en tolkning av något slag, utifrån den teori forskaren önskar arbeta.
Ändå är det textanalysen som litteraturforskaren ser som sitt unika område i jämförelse med andra akademiska ämnesgrupper. Litteraturforskarens specialistområde. I mina öron låter det logiskt. Tydligen skiljer inte heller alla på begreppen analys och tolkning, så som man försöker tydliggöra i kursböckerna vi läste på min kurs föregående läsår.
Slutsatsen blev i alla fall att analysen är litteraturforskarens arbetsredskap men att den i allmänhet kombineras med någon typ av teori. En av de 'nya' teorier som faktiskt blivit 'doxa' är genusteorin, den som vill lyfta fram kvinnliga författare resp. skillnader mellan hur kvinnliga och manliga författares texter bemötts, utformats, lästs, förmedlats, glömts bort osv. Men detta nya bör man komma fram till via textanalys för att få goda vitsord.
Hanne-Lore Anderssons avhandling är fördömligt klar, tydlig och lättläst. Inte alls så där torr som viss vetenskaplig text, som kan få mig att jäspa. Jag hänger med på allt hon skriver och jag känner mig genast styrkt - jag börjar fatta vad jag gett mig in på...
Ända tills jag kommer till sista sidan. Andersson menar att inget kan förändras utan att vi först synliggör det underliggande systemet, det 'självklara'. Alltså har hennes mål varit att synliggöra. Så långt är allt klart. Å andra sidan har hon inte visat fram några åsikter om hur hon tycker att förändringen skall gå till. Den är öppen för oss alla att själva bestämma...
Men då är jag åter lika osäker igen. Vad skulle jag vilja forska i? Jag menar hur? Jag gillar ju närläsning, dvs textanalys. Å andra sidan inser jag också att det inte räcker. Huvudsaken är att man ställer intresssanta frågor. Forskning som inte försöker ta reda på svaren till intressanta frågor är meningslös. Så vilka frågor är intressanta? Ja det lär vi väl alla tycka olika om.
***
Efter att ha påbörjat inlägget enligt ovan - igårkväll - beslöt jag leta fram en recension till avhandlingen för att se hur den mottogs (och om jag fattat saken rätt). Det var just recensioner av avhandlingar som utgjorde huvuddelen av materialet till Anderssons avhandling. Jag hittade en i Tfl 2009:1.
Recensenten, Anders Öhman, var själv med om att inleda den debatt hösten 2000 kring ämnet Litteraturvetenskap, som blev utgångpunkt för Anderssons ämnesval och frågeställning. Öhman inleder med att poängtera hur djärv Andersson är med tanke på att hela avhandlingen bygger på uttalanden från idag aktiva forskare och recensenter. Öhman erkänner att han förste läste avhandlingen som en 'nyckelroman' och först av allt letade fram sig själv i personregistret för att se vad som sades om honom själv och därpå om kollegorna.
Jag kan inte annat än skratta åt den uppriktigheten. Men jag tycker nog att det säger mer om recensenten än om avhandlingen som i sin inledning är medveten om faran och försöker göra avbön eftersom syftet alls inte är att utpeka och kritisera, utan bara att tydliggöra.
Avhandlingen kan sägas vara indelad i två huvuddelar, en som behandlar Litteraturen och den andra Vetenskapen, de två delar som Ämnet byggs upp av. Den som kritiserar ämnet är oftast ute efter en breddning av materialet, bort från de kanoniserade författarskapen. Just den frågan ingick också som delmoment i den första fristående litteraturkurs jag läste, ägnad nobelpristagaren Le Clézio och parallellt vad Litteraturkanon är. Där läste vi olika ståndpunkter vad gäller vilken litteratur som bör ingå i litteraturstudiet. Hur avgörs vad som är värt att kanoniseras? Eller är all litteratur värd att studeras? Oavsett 'litterära kvaliteter'?
Genusteorin och feministiska litteraturstudier har lyckats och lyfter idag fram det ena bortglömda kvinnliga författarskapet efter det andra och menar att 'glömskan' alls inte beror på några brister i det 'litterära', på sin höjd har kvinnliga författare haft en annan typ av strategier för att nå ut - eller tvärtom, att manliga författare valt smala områden, som poesi, med syfte att kliva upp på parnassen, hellre än att nå ut till en stor publik med ett 'budskap'.
1990-talets amerikanska debatt kring kanon ville lyfta fram 'världslitteratur', dvs bredda basen till även minoriteters litteratur och icke-västerländsk litteratur. Den fortsättningskurs i Litteraturvetenskap som jag ska gå i höst har som delkurs just en sådan översikt över icke-västerländsk litteratur. Alltså har även den kritiken satt sitt avtryck.
Hanne-Lore Andersson fann i alla fall att forskningen centrerar sig kring inhemsk prosa av manliga kanoniserade författare med estetiska kvaliteter. Detta var doxa och behövde inte rättfärdigas utan mottogs med tyst acceptans. Däremot, om avsteg gjordes, var det vanligen som en kontrasts till det kanoniserade, och accepterades genom att man förklarade 'varför' en viss text medtogs, textvalet måste rättfärdigas.
Andersson fann att forskningen riktade in sig på 'luckor', dvs att avhandlingarna behandlade erkända kanoniserade författare, men de verk som tidigare förbisetts. Man ökar alltså på mängden kunskap om redan erkända författarskap, rör sig inte ut mot okända områden.
Öhman känner sig tveksam inför resonemanget kring 'luckor'. Menar att 'tidspressen' gör att recensenter 'tillgriper språkliga konventioner'. Låter inte det lite som en undanflykt? Å andra sidan får resonemanget mig att tänka på Elin Wägner, som jag studerade på en fristående kurs i höstas. Det som slog mig då var hur lätt en författare hamnar i ett visst litteraturhistoriskt fack - oförskyllt - och fastnar där. Inte minst Elin Wägner.
Det är inne med Elin Wägner idag. Inte bara för att hon var en feministisk förkämpe för kvinnors rösträtt och likaberättigande i samhället, liksom i sin kamp för freden under de två världskrigens era. Extra aktuellt idag är - miljötänket - där hon låg långt före sin tid. Elin Wägner är viktig nog att inte ramla ur litteraturhistoriska verk. Men även i den allra senast utkomna hamnar hon i en liten grupp nästan för sig själv. Gruppen för aktivister. Hon fick aldrig studera vid universitetet som hon ville, vilket hon kände som en black om foten. Hon försörjde sig som journalist. Alltså var hon inte riktigt rumsren - litterärt. Hon lyfts fram för sina idéers skull. Och framsynta miljötänk.
Men så är det ju hennes 'smålandsromaner'. Hur ska man tolka dem? Feminismen glömmer bort dem. De trycks sällan om, utan förvisas till bibliotekens magasin. Som en sorts misstanke om låglitterär melodramatisk landsbygdsromantik som man helst inte bör röra om i.
Närläsning kan dock avslöja att Wägners feminism och problematisering av moderniteten inte är mindre närvarande i smålandsromanerna, kampen för kvinnors livsrum är lika stark där. Men hon sökte olika vägar att uttrycka det. De litterära kvaliteterna och metaforiska teman är det gott om, för den som ids leta efter dem. Så i Wägners fall är det definitivt berättigat att ställa nya frågor, till de mindre studerade verken. Å andra sidan hör hon ju inte till de kanoniserade männen som ingick i doxa innan genusteorin klev in på scenen.
Åter till Öhman, det han är mest tveksam över är vad han kallar Anderssons "tvärsäkra påstående att alla litteraturvetare är överens om att litteratur saknar essens, men att de som är förespråkare för ett smalt litteraturbegrepp har en retorik som om en sådan skulle existera."
Öhman menar att frågan kring essens är ämnets 'kärnfråga' och menar att "man inte behöver vara essentialist för att hävda att litteratur och fiktion har andra egenskaper och kvaliteter än kommunikation och information i allmänhet. Hur historiskt och socialt föränderlig litteraturen än är skiljer den sig ändå från annan mänsklig verksamhet."
Jag måste erkänna att jag inte är helt på det klara med vad begreppet 'essentialist' innebär här. Men anser att den litteratur människan använder sin fantasi för att skapa är något alldeles särskilt - inte minst psykologiskt. Som Stephen King påpekade i sin bok Att Skriva så är skrivakten unik, den skapa en (framtida) andlig kontakt med läsaren. Fiktionen skapar känslor. Författaren ord får läsarens fantasi att skapa vidare på sitt eget sätt. Kommunikation. Visst är det fantastiskt?
Andra delen, Vetenskaplighet, har jag nämnt ovan. Att textanalys kombineras med någon typ av teori. Öhman pekar på Anderssons slutsats "att svensk litteraturforskning är mer material- än problemstyrd." Dvs att textvalet styr mer än forskarens frågeställningar. Vilket gör hur texter läses (textanalys), viktigare än vad man läser.
Nästa kritik från Öhmans sida gäller skillnaden textanalys (metod att kombinera med annan kontext) vs textanalytiskt perspektiv (inomtextligt inriktat; perspektiv = teori). Och menar att Andersson sedan inte använder sin egen definition konsekvent. Det är möjligt. Jag själv skillde nog inte särdeles på dem under läsningen, vare sig det beror på texten, eller på att Anderssons egentligen menade något annat än Öhman menar. Det vet jag inte utan att läsa om texten, och det har jag inte gjort.
Begreppsförvirringen menar Öhman leder till nästa invändning: att se Horace Engdahl som avvikande från litteraturvetenskapens doxa (förment objektiv avhandling) och tolkas mer som litteraturkritik (öppet subjektiv). Öhman ser Engdahl som utövare av ett typiskt textanalytiskt perspektiv.
- Uppenbart måste jag läsa Engdahl innan jag kan ta ställning. Jag uppfattar i alla fall Anderssons diskussion kring vetenskaplighet främst som ett poängterande att naturvetenskaplig objektivitet är en omöjlighet i humanistisk forskning. Då är det bättre att var öppet subjektiv. Vilket leder till en betydligt mer essäistiskt stil (i mitt tycke betydligt intressantare att läsa) än den torra, men falska, 'objektiviteten'.
Inte ens i naturvetenskap är objektivitet verklig objektivitet. Varje forskare är subjektiv i sitt ämnesval och styr oftast sitt forskningsresultat mot en förutfattad mening. Jag har sett många exempel på detta inte minst inom medicinvetenskapen. Människokroppen är så oerhört komplicerad, alltför många variabler spelar inte, att det är närmast omöjligt att leda bevis för en rad åkommor vi lider av. Då blir det forskarens 'övertygelse' som får diktera behandlingen, oavsett vad vi patienter upplever, vi som är experter på våra egna kroppar.
Tillbaka till Litteraturvetenskapen. Öhman menar att han uttrycket en rad allvarliga invändningar, men menar som slutomdöme att den ändå "är mycket tänkvärd och ger viktig inspiration till ämnets självreflektion." Och menar att nya doktorander bör läsa den för att öka medvetenheten om vikten om teoretiskt perspektiv.
Och avslutar med Anderssons hänvisning till Ingrid Elams kloka påpekande - som även jag uppsnappade som mycket viktigt - att det är frågorna som gör vetenskap av litteraturläsningen.
Frågorna måste formuleras skarpare och mer intelligent. Då behövs inte längre kanon för att legitimera forskningen.
2010-07-30
Deckar-läsning
Ingen sommar i hängmattan utan slölästa deckare! Vad är det som fascinerar så? Är det deckargåtan? Ungefär som korsordslösning? Det brukar jag och min sambo syssla med vid helgfrukostar. Att klura ut det omöjliga, blir så mycket möjligare när vi gör det tillsammans.
Jag har just läst klart Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, första Millenium-deckaren, från 2005. Jag är lika sen som vanligt när det gäller 'nyutkomna' böcker. Även om den svenska deckarvågen kanske redan passerat sin kulmen, så är det en sorts 'folkrörelse'. Varför?
Deckare rör sig i dagens samhälle och nosar i allt vad som oroar oss mest. Därigenom speglar deckare dagsläget, tidsandan ... Stieg Larssons böcker har redan filmats, och även hunnit visas på TV nu i början av sommaren. Jag började titta, men blev avbruten och är glad för det. Våld är så otroligt gräsligt i bild. Jag står inte ut med våldsfilmer, allra minst sexuellt våld. Jag vill inte ha några fantasier kring detta. Bilderna tränger sig på.
Men att läsa motsvarande bok klarar jag. Bok och film är inte samma sak. Text och bild är helt olika framställningssätt. Texter blir ofta mer intellektuellt filosofiska, medan bild alltid vädjar till våra känslor. Det är svårt att skydda sig inför bioduken.
Så vad tycker jag om Larssons deckare? Tja, jag hann se en del av filmen innan jag började läsa, och fascineras av att jag hör Sven-Bertil Taubes röst hela tiden i varje replik uttalad av Henrik Vanger. Det är som skrivet för honom. Detsamma gäller journalisten Mikael Blomqvist, bilden på min näthinna är Michael Nyqvist.
Hur än bra Noomi Rapace var på bild, så är ändå Lisbeth Salander i boken mer en egen figur. Det är Lisbeth Salander som gör boken unik - en kvinnlig anti-hjälte, och ändå extremt smart. I övrigt håller jag väl med Jan Guillou att 'såå' märkvärdig är den väl inte. En läsbar deckare, med bra flyt i text, dialog, story. En text att konsumera i hängmattan. När den väl är läst behöver man aldrig läsa om den. Men har man väl läst den behöver man aldrig läsa om den.
Att jämföra med Janet Evanovichs komiska deckare om Stephanie Plum. De läser jag om när jag behöver något roligt, de småskrattar jag över på var och varannan sida. De skämten blir inte utslitna, än på länge. Våldet är inte mindre läskigt. Men i text står jag ut. Stephanie Plum är också en sorts anti-hjälte, smart, men från början fullständigt okunnig och inte minst 'rädd för skjutvapen'.
Ännu ett exempel är Elizabeth George, henne deckare kan jag också läsa om. Våldet är lika motbjudande, men berättelserna är rika - och innehåller något jag uppfattat som en litterär gåta. Varje bok tycks ha ett underliggande 'hemligt' litterärt tema, som väntar på att dechiffreras av mig. Som en liten road blinkvink från författaren till läsaren. Som ett rebus-korsord.
Stieg Larssons deckare är dock en tidsbild, med data-hackers och rädsla kring nazister, sexuellt våld och incest. Mördarens bild av världen lyder enligt följande: "Försök att se det så här: en människa är ett skal av hud, som håller celler, blod och kemiska komponenter på plats. Några få hamnar i historieböckerna. De allra flesta dukar under och försvinner spårlöst." (s.443, pocket tr. 2009)
En materialistisk världsbild, utan själ, där 'de allra flesta dukar under' utan att lämna spår efter sig, annat än möjligen i deckarhistorier. Mikael Blomkvist oroar sig för sin egen dotters svärmeri för en religiös sekt, men har för fullt upp med sitt jobb för att ens försöka prata med henne om det. Mördaren själv nyttjar bibelcitat helt utan någon tro - å andra sidan är det citat från Gamla Testamentet, och alltså från en våldsam irrationell Gud, alls inte fylld av kärlek.
En liten ironisk blinkning får vi dock från författaren via Mikael, som svar på varför han inte misstänkte X som mördare: "Därför att det här är inte någon jävla pusseldeckare."
Då hajar man som läsare till. Ett långt parti som försökt reda ut ett mord på en sluten ö, har känts just som en pusseldeckare à la Agatha Christie. Men så ändrar han riktning, och vill snarare bli samhällskritisk.
Att skilja på Svensk Ekonomi (vad svenskar skapar här på plats) och Aktiebörsen. Aktieklipparna har ett moraliskt ansvar som de inte tar, en samhällskritik som naturligtvis är viktig. Bokens familj, Vanger, tillhör det gamla Sveriges företagarfamiljer, som såg om sitt hus och sina anställda, men som kommit alltmer i obestånd med de nya tiderna där kapitalbubblor utan anknytning till de verkliga grundekonomiska värdena som det går att ta på mer konkret. Men kan en deckare få fram den kritiken? Genom att beskriva intrigerna inom en rik familj? Njä, och nattståndet känns också alla gamla trådar bakåt till nazismen.
Jag har just läst klart Stieg Larssons Män som hatar kvinnor, första Millenium-deckaren, från 2005. Jag är lika sen som vanligt när det gäller 'nyutkomna' böcker. Även om den svenska deckarvågen kanske redan passerat sin kulmen, så är det en sorts 'folkrörelse'. Varför?
Deckare rör sig i dagens samhälle och nosar i allt vad som oroar oss mest. Därigenom speglar deckare dagsläget, tidsandan ... Stieg Larssons böcker har redan filmats, och även hunnit visas på TV nu i början av sommaren. Jag började titta, men blev avbruten och är glad för det. Våld är så otroligt gräsligt i bild. Jag står inte ut med våldsfilmer, allra minst sexuellt våld. Jag vill inte ha några fantasier kring detta. Bilderna tränger sig på.
Men att läsa motsvarande bok klarar jag. Bok och film är inte samma sak. Text och bild är helt olika framställningssätt. Texter blir ofta mer intellektuellt filosofiska, medan bild alltid vädjar till våra känslor. Det är svårt att skydda sig inför bioduken.
Så vad tycker jag om Larssons deckare? Tja, jag hann se en del av filmen innan jag började läsa, och fascineras av att jag hör Sven-Bertil Taubes röst hela tiden i varje replik uttalad av Henrik Vanger. Det är som skrivet för honom. Detsamma gäller journalisten Mikael Blomqvist, bilden på min näthinna är Michael Nyqvist.
Hur än bra Noomi Rapace var på bild, så är ändå Lisbeth Salander i boken mer en egen figur. Det är Lisbeth Salander som gör boken unik - en kvinnlig anti-hjälte, och ändå extremt smart. I övrigt håller jag väl med Jan Guillou att 'såå' märkvärdig är den väl inte. En läsbar deckare, med bra flyt i text, dialog, story. En text att konsumera i hängmattan. När den väl är läst behöver man aldrig läsa om den. Men har man väl läst den behöver man aldrig läsa om den.
Att jämföra med Janet Evanovichs komiska deckare om Stephanie Plum. De läser jag om när jag behöver något roligt, de småskrattar jag över på var och varannan sida. De skämten blir inte utslitna, än på länge. Våldet är inte mindre läskigt. Men i text står jag ut. Stephanie Plum är också en sorts anti-hjälte, smart, men från början fullständigt okunnig och inte minst 'rädd för skjutvapen'.
Ännu ett exempel är Elizabeth George, henne deckare kan jag också läsa om. Våldet är lika motbjudande, men berättelserna är rika - och innehåller något jag uppfattat som en litterär gåta. Varje bok tycks ha ett underliggande 'hemligt' litterärt tema, som väntar på att dechiffreras av mig. Som en liten road blinkvink från författaren till läsaren. Som ett rebus-korsord.
Stieg Larssons deckare är dock en tidsbild, med data-hackers och rädsla kring nazister, sexuellt våld och incest. Mördarens bild av världen lyder enligt följande: "Försök att se det så här: en människa är ett skal av hud, som håller celler, blod och kemiska komponenter på plats. Några få hamnar i historieböckerna. De allra flesta dukar under och försvinner spårlöst." (s.443, pocket tr. 2009)
En materialistisk världsbild, utan själ, där 'de allra flesta dukar under' utan att lämna spår efter sig, annat än möjligen i deckarhistorier. Mikael Blomkvist oroar sig för sin egen dotters svärmeri för en religiös sekt, men har för fullt upp med sitt jobb för att ens försöka prata med henne om det. Mördaren själv nyttjar bibelcitat helt utan någon tro - å andra sidan är det citat från Gamla Testamentet, och alltså från en våldsam irrationell Gud, alls inte fylld av kärlek.
En liten ironisk blinkning får vi dock från författaren via Mikael, som svar på varför han inte misstänkte X som mördare: "Därför att det här är inte någon jävla pusseldeckare."
Då hajar man som läsare till. Ett långt parti som försökt reda ut ett mord på en sluten ö, har känts just som en pusseldeckare à la Agatha Christie. Men så ändrar han riktning, och vill snarare bli samhällskritisk.
Att skilja på Svensk Ekonomi (vad svenskar skapar här på plats) och Aktiebörsen. Aktieklipparna har ett moraliskt ansvar som de inte tar, en samhällskritik som naturligtvis är viktig. Bokens familj, Vanger, tillhör det gamla Sveriges företagarfamiljer, som såg om sitt hus och sina anställda, men som kommit alltmer i obestånd med de nya tiderna där kapitalbubblor utan anknytning till de verkliga grundekonomiska värdena som det går att ta på mer konkret. Men kan en deckare få fram den kritiken? Genom att beskriva intrigerna inom en rik familj? Njä, och nattståndet känns också alla gamla trådar bakåt till nazismen.
Ann Jäderlund
Under min mer litterära läsning snubblade jag över en intervju med Ann Jäderlund, en av Sveriges mer namnkunniga poeter. Som jag dock inte har läst. Men intervjun gjorde mig nyfiken. Den gjordes av Anders Olsson i Samfundet De Nios Litterära kalender 2003. Hon hade då tilldelats deras Stora Pris.
Det som fascinerade mig oerhört var skillnden mellan läsaren (Olsson) och diktaren (Jäderlund), läsaren/litteraturvetaren verkar i början så säker på sin egen tolkning. Litteraturvetaren känner sig ju besitta monopol på tolkningskunskapen av litterära texter. Han påstod en rad saker som Ann Jäderlund oftast protesterade mot. Hon tryckte flera gånger på svårigheten, skillnaden i läsakten och skrivakten. En självklarhet. Men ändå svårt.
Det svåra för Ann var att när tolkningarna skiljer sig från hennes egen känsla när hon skrev, så togs dikterna ifrån henne, de var inte längre hennes, hon förlorade sin egen intention med diktandet.... ungefär så.
Många författare ser det som självklarhet att skrivandet bara är halva jobbet, läsaren skapar resten. I synnerhet i moderna texter är det ett faktum. Vilket också gör att vi idag kan ha svårt att orka igenom äldre övertydliga texter, med omständliga beskrivningar. Vi vill inte ha texten skriven oss på näsan. Vi vill vara delaktiga tolkare.
Problemet i mina tankar gäller vetenskapsmannen som vill hävda någon sorts sanning om en text som sådan. Det är jätteintressant med närläsning, men för mig handlar det alltid om läsarens tolkning. En text kan ge nästan lika många resultat som läsare, just pga att vi har så olika utgångspunkter och erfarenheter.
Ytterligare en tanke här i sommar gäller Ann Jäderlunds funderingar kring godhet och ondska. Den mänskliga fascinationen för ondskan i litterär form, jämfört med det goda i litterär form. Tvärtemot i vårt vardagliga liv, där vi skyr ondskan och vilar rofullt när vi möter godhet.
Vilket leder mig till nästa tema ... deckar-läsning
Det som fascinerade mig oerhört var skillnden mellan läsaren (Olsson) och diktaren (Jäderlund), läsaren/litteraturvetaren verkar i början så säker på sin egen tolkning. Litteraturvetaren känner sig ju besitta monopol på tolkningskunskapen av litterära texter. Han påstod en rad saker som Ann Jäderlund oftast protesterade mot. Hon tryckte flera gånger på svårigheten, skillnaden i läsakten och skrivakten. En självklarhet. Men ändå svårt.
Det svåra för Ann var att när tolkningarna skiljer sig från hennes egen känsla när hon skrev, så togs dikterna ifrån henne, de var inte längre hennes, hon förlorade sin egen intention med diktandet.... ungefär så.
Många författare ser det som självklarhet att skrivandet bara är halva jobbet, läsaren skapar resten. I synnerhet i moderna texter är det ett faktum. Vilket också gör att vi idag kan ha svårt att orka igenom äldre övertydliga texter, med omständliga beskrivningar. Vi vill inte ha texten skriven oss på näsan. Vi vill vara delaktiga tolkare.
Problemet i mina tankar gäller vetenskapsmannen som vill hävda någon sorts sanning om en text som sådan. Det är jätteintressant med närläsning, men för mig handlar det alltid om läsarens tolkning. En text kan ge nästan lika många resultat som läsare, just pga att vi har så olika utgångspunkter och erfarenheter.
Ytterligare en tanke här i sommar gäller Ann Jäderlunds funderingar kring godhet och ondska. Den mänskliga fascinationen för ondskan i litterär form, jämfört med det goda i litterär form. Tvärtemot i vårt vardagliga liv, där vi skyr ondskan och vilar rofullt när vi möter godhet.
Vilket leder mig till nästa tema ... deckar-läsning
Världens dåligaste språk - Fredrik Lindström
Fredrik Lindström hör till de språkpedagoger som fascinerar. Världens dåligaste språk från 2000 - oj, redan 10 år! - är ypperlig. När jag lsäer den blir jag stolt över mitt språk. Titeln är ett citat från ett barn, som kategoriserar svenskan som det 'dåligaste språket'. Tror det är vanligt bland dagens amerikaniserade ungdomar. Även jag var anglifierad i min ungdom. Engelska blev mitt huvudämne på universitetet, så jag förstår fascinationen.
Då är Fredrik Lindström ypperlig att läsa. Plötsligt inser jag hur smart vårt språk är, hur ordrikt, hur bra på tt bilda nya verb. Och vi har visst synonymer. Man behöver faktiskt inte se dåligaste som ett böjningsfel, utan kan ta det som en synonym till sämsta.
Om vi blir alltför strömlinjeformade och lydiga samhällsmedborgare kan vi glömma att det är talaren själv som äger språket och har rätt att vara uppfinningsrik och skapande.
Mycket uppfriskande läsning!
Då är Fredrik Lindström ypperlig att läsa. Plötsligt inser jag hur smart vårt språk är, hur ordrikt, hur bra på tt bilda nya verb. Och vi har visst synonymer. Man behöver faktiskt inte se dåligaste som ett böjningsfel, utan kan ta det som en synonym till sämsta.
Om vi blir alltför strömlinjeformade och lydiga samhällsmedborgare kan vi glömma att det är talaren själv som äger språket och har rätt att vara uppfinningsrik och skapande.
Mycket uppfriskande läsning!
Sommar, sommar sommar ... !
Har haft semester nästan hela juli, med vissa kortare avbrott. Finns alltid saker man måste uppdatera. Viktigast av allt var väl när jag var in och betalade ut semesterlönerna :D
Fram till dess var det maximalt varmt - dinglade en hel del i hängmattan och slöläste. Men långt ifrån effektivt. På det sättet är det svala regnvädret som råder just nu, betydligt gynnsammare för läsandet.
Det har blivit en del litteratur-essäer, texter som väckt nyfikenhet men som jag inte hann under terminstid. På kursen ingick inte hela Don Quijote, så där läste jag en god portion till, samt lite mer Shakespeare, diverse svensk dikt från 1600 & 1700-tal, några noveller av Thomas Mann och läst om en gammal barndomsfavorit - Gunnel Lindes Den Vita Stenen, från 1964.
Som synes, ett somrigt sammelsurium.
Fram till dess var det maximalt varmt - dinglade en hel del i hängmattan och slöläste. Men långt ifrån effektivt. På det sättet är det svala regnvädret som råder just nu, betydligt gynnsammare för läsandet.
Det har blivit en del litteratur-essäer, texter som väckt nyfikenhet men som jag inte hann under terminstid. På kursen ingick inte hela Don Quijote, så där läste jag en god portion till, samt lite mer Shakespeare, diverse svensk dikt från 1600 & 1700-tal, några noveller av Thomas Mann och läst om en gammal barndomsfavorit - Gunnel Lindes Den Vita Stenen, från 1964.
Som synes, ett somrigt sammelsurium.
2010-07-04
Baba Jaga la ett ägg - Dubravka Ugresic (2007)
Mytserien tycks komma med två böcker om året. Så nu far det länge sedan sist. 1,5 år. December 2009 kom den svenska översättningen av Dubravka Ugresics bidrag: Baba Jaga la ett ägg. Ugresic är litterasturhistoriker, essäist och författare, från Kroatien, men lämnade hemlandet av politiska skäl 1993 och bor nu i Amsterdam.
Baba Jaga la ett ägg är indelad i tre delar och mycket mångsidig. Den är så rik att jag kommer att kunna läsa om den och gräva i dess rikedom lång tid framöver. Första delen handlar om hur en dotter besöker sin gamla mor, på väg in i seniliteten. Den är så omedelbar och har så stor igenkäningsfaktor för mig, att jag genast tar den till mitt hjärta. Den gamla kvinnan, modern, förtorkad till bilden av en urtorkad fågelkropp. Envisheten. När ålderdomen gör det för sent att inte stå på sig. När man fastnat i sina egenheter. Jag har själv en gammal ihopskrumpen mor, ochd enna text väcker en än större medkänsla med henne, 'trots allt' ... om man så säger.
Den andra delen känns mer som fri roman. Tre kvinnor, en gammal vid dödens rand (Pupa), och två mer medelålders (Beba och Kukla). Symbolerna hör ine till min kulturkrets, så jag förstår bar aen bråkdel. Men jag insre att temat i boken är den äldre kvinnan, den icke vackra, den som står utanför skönhetsidealet. Den som inte passar in i fotomodellsidealet. För det är ju så, även de som är unga och vackra, skommer strax att åldras och är man då inte mor och välanpassad och tyst följer fårskocken utan hävda sina egna rättigheter, då blir vi förpassade ut i periferin.
Tredje delen är mer en ansamling av fakta och exempel kring symboler och metaforer i sagans och mytens form. Här får vi - som inte redan är mytforskare - en inblick i alla symboler som de första två delarna anspelar på. Och det är så rikhaltigt, att hon själv på e sista sidorna skojar med att det för läsaren, eller snarare utgivaren?, kan komma att kännas för mycket. Men hon har ju bara snuddat på ytan!
Jag det är så mycket information i boken att jag kommer att kunna läsa om och läsa om denna en lång tid framöver. Och åter känner jag hur oerhört fascinerad jag är av myter och folksagor. Och det blir så tydligt att sagor och myter handlar inte enbart om 'så tänkte man förr'. Nej, de består av symboler och metaforer, som förändras med varje mänsklig förändring.
Baba Jaga idag, eller åtminstone under 1900-talet, kan närmast liknas vid häxan i Hans och Greta. Den utstötta, häxan ensam i skogen, som lurar in barnen för att stoppa dem i sin bakugn och äta upp dem. Men egentligen är detta en förvrängning av Modergudinnan. Ugnen är hennes livmoder. Där skapas barnen. Hon sväljer, äter, föder till nytt liv. Men detta har förvrängts. I takt med att kvinnans roll i samhället marginaliserades. Men Baba Jaga var ursprunglingen ofta en fågelkvinna, hälften kvinna, hälften fågel, som på schamanernas tid. Hon ruvar ägget, och blir därmed del av gåtan kring vad osm är först hönan eller ägget. Och att ägget är världen som skapas. Himmel och jord. När Baba Jaga lägger ett ägg, då kommer hon med rikedom, med hela skapelsen, med något mycke viktigt. Kvinnor är halva mänskligheten och minst lika viktiga som andra hälften av världen.
Jag tänker vidare och inser att ingen nedskriven folksaga är statisk nog att betecknas som 'den enda sanna versionen'. Den utvecklas hela tiden med våra tankar om världen. Varje roman, varje berättelse har en rad underförstådda bilder av världen. Varje gång de berättas ändras de litegrann, utifrån berättaren. Det är det myterna handlar om, även i dessa sina nya versioner. Det är med dessa bilder vi bearbetar vårt liv och vår världsbild.
Baba Jaga la ett ägg är indelad i tre delar och mycket mångsidig. Den är så rik att jag kommer att kunna läsa om den och gräva i dess rikedom lång tid framöver. Första delen handlar om hur en dotter besöker sin gamla mor, på väg in i seniliteten. Den är så omedelbar och har så stor igenkäningsfaktor för mig, att jag genast tar den till mitt hjärta. Den gamla kvinnan, modern, förtorkad till bilden av en urtorkad fågelkropp. Envisheten. När ålderdomen gör det för sent att inte stå på sig. När man fastnat i sina egenheter. Jag har själv en gammal ihopskrumpen mor, ochd enna text väcker en än större medkänsla med henne, 'trots allt' ... om man så säger.
Den andra delen känns mer som fri roman. Tre kvinnor, en gammal vid dödens rand (Pupa), och två mer medelålders (Beba och Kukla). Symbolerna hör ine till min kulturkrets, så jag förstår bar aen bråkdel. Men jag insre att temat i boken är den äldre kvinnan, den icke vackra, den som står utanför skönhetsidealet. Den som inte passar in i fotomodellsidealet. För det är ju så, även de som är unga och vackra, skommer strax att åldras och är man då inte mor och välanpassad och tyst följer fårskocken utan hävda sina egna rättigheter, då blir vi förpassade ut i periferin.
Tredje delen är mer en ansamling av fakta och exempel kring symboler och metaforer i sagans och mytens form. Här får vi - som inte redan är mytforskare - en inblick i alla symboler som de första två delarna anspelar på. Och det är så rikhaltigt, att hon själv på e sista sidorna skojar med att det för läsaren, eller snarare utgivaren?, kan komma att kännas för mycket. Men hon har ju bara snuddat på ytan!
Jag det är så mycket information i boken att jag kommer att kunna läsa om och läsa om denna en lång tid framöver. Och åter känner jag hur oerhört fascinerad jag är av myter och folksagor. Och det blir så tydligt att sagor och myter handlar inte enbart om 'så tänkte man förr'. Nej, de består av symboler och metaforer, som förändras med varje mänsklig förändring.
Baba Jaga idag, eller åtminstone under 1900-talet, kan närmast liknas vid häxan i Hans och Greta. Den utstötta, häxan ensam i skogen, som lurar in barnen för att stoppa dem i sin bakugn och äta upp dem. Men egentligen är detta en förvrängning av Modergudinnan. Ugnen är hennes livmoder. Där skapas barnen. Hon sväljer, äter, föder till nytt liv. Men detta har förvrängts. I takt med att kvinnans roll i samhället marginaliserades. Men Baba Jaga var ursprunglingen ofta en fågelkvinna, hälften kvinna, hälften fågel, som på schamanernas tid. Hon ruvar ägget, och blir därmed del av gåtan kring vad osm är först hönan eller ägget. Och att ägget är världen som skapas. Himmel och jord. När Baba Jaga lägger ett ägg, då kommer hon med rikedom, med hela skapelsen, med något mycke viktigt. Kvinnor är halva mänskligheten och minst lika viktiga som andra hälften av världen.
Jag tänker vidare och inser att ingen nedskriven folksaga är statisk nog att betecknas som 'den enda sanna versionen'. Den utvecklas hela tiden med våra tankar om världen. Varje roman, varje berättelse har en rad underförstådda bilder av världen. Varje gång de berättas ändras de litegrann, utifrån berättaren. Det är det myterna handlar om, även i dessa sina nya versioner. Det är med dessa bilder vi bearbetar vårt liv och vår världsbild.
2010-06-21
Löpgravsvägen - Kari Hotakainen (2002)
Tog en sväng kring kommunbiblioteket och snubblade av en händelse över en liten bok av Theodor Kallifatides. Den dubbla längtan (1997). En kort bok enkelt skriven i första hand för den som lär sig svenska som andraspråk och använer den som bredvidläsning, övar upp läsförmågan. Inte desto mindre slök jag den. Kallifatides gör alltid kloka iakttagelser och reflektioner. Här kom det även in vissa självbiografiska upplysningar, som t ex att han studerat filosofi. Inte konstigt att det hans kriver är klokt eftertänksamt.
Boken var bara alltför kort och snabbläst. Så jag grep nästan pocketbok att ha på bussen. Denna gång en finsk roman, 2004 belönad med Nordiska årdets litteraturpris: Löpgravsvägen (utgiven 2002 i Finland). Romanen berättas helt i jag-form, men utifrån flera olika Jag. Huvudpersonen Matti är den huvudsakliga. Men ibladn dyker grannar och andra personer han kontronterar upp, så att den bild som vrerkade så klar, helt byter synvinkel.
Temat rör skilsmässa, hur Matti försöker rädda äktenskapet och få sin fru och dotter tillbaka genom att skaffa dem det efterlängtade 'egna huset', ett klassiskt frontmannahus. Idag fallfärdigt som 'Tjernobyl', en osäkrad bomb. Det ger mig även viss insyn i fnisk historia - när soldater som tack för sin uppoffring, liksom karelska flyktingar - tilldelas små tomter och material att bygga sig ett eget enkelt hus att bo i. Och hur Matti menar att denmoralen finns inte längre. Nu vill mäklare köra över sanningen och få ut så mycket pengar som möjligt för det fallfärdiga, bara pga 'läget'. Matti som är arbetslös hemma-man, hävdar dock att han är en 'hemmafrontsman', som satsat på kvinnans frigörelse, stått för hushållet medan frun 'sköter sin karriär'. En som det visar sig mycket 'subjektiv' tolkning av läget - lika subjektiva ur andra vinklar är alla de andra rösterna.
Intrigen utvcecklar sig hämnignslöst i en oväntad riktning. Rekommenderas!
Samhällskritisk humor!
Boken var bara alltför kort och snabbläst. Så jag grep nästan pocketbok att ha på bussen. Denna gång en finsk roman, 2004 belönad med Nordiska årdets litteraturpris: Löpgravsvägen (utgiven 2002 i Finland). Romanen berättas helt i jag-form, men utifrån flera olika Jag. Huvudpersonen Matti är den huvudsakliga. Men ibladn dyker grannar och andra personer han kontronterar upp, så att den bild som vrerkade så klar, helt byter synvinkel.
Temat rör skilsmässa, hur Matti försöker rädda äktenskapet och få sin fru och dotter tillbaka genom att skaffa dem det efterlängtade 'egna huset', ett klassiskt frontmannahus. Idag fallfärdigt som 'Tjernobyl', en osäkrad bomb. Det ger mig även viss insyn i fnisk historia - när soldater som tack för sin uppoffring, liksom karelska flyktingar - tilldelas små tomter och material att bygga sig ett eget enkelt hus att bo i. Och hur Matti menar att denmoralen finns inte längre. Nu vill mäklare köra över sanningen och få ut så mycket pengar som möjligt för det fallfärdiga, bara pga 'läget'. Matti som är arbetslös hemma-man, hävdar dock att han är en 'hemmafrontsman', som satsat på kvinnans frigörelse, stått för hushållet medan frun 'sköter sin karriär'. En som det visar sig mycket 'subjektiv' tolkning av läget - lika subjektiva ur andra vinklar är alla de andra rösterna.
Intrigen utvcecklar sig hämnignslöst i en oväntad riktning. Rekommenderas!
Samhällskritisk humor!
Det går an - CJL Almqvist (1839)
Efter enhel del funderade beslöt jag att skriva min terminsuppsats om ett av svensk realisms pionjärverk: Det går an (1839). Många har sagt 'den första svenska realistiska romanen'. Men det var nog innan Fredrika Bremer dammades av. Inte desto mindre, Det går an är fräsch, ett levadne mästerverk. Minns att jag tyckte om den redan som ung. Så det fick bli den, trots att Jane Austens Stolthet och fördom frestade mer. Men eftersom jag ville gå på djupet ville jag har en mer hanterbar text.
Närläsning - skulle jag ägna mig åt. Det är lustiga med närläsning är att man alltid finner mängder med detaljer att notera, som man tidigare bara svischat förbi. Vet ju att Jane Austen är full av underbar ironisk humor som är svår att konkurrera med. Men det finns humor i Det går an också, men också mycket annat intressant. Berättarvinklar, syften, de otroligt väl genomförda metaforerna. Huvudpersonerna är Albert och Sara, två människor inom samhällets 'mellanlager', liksom en fönsterruta, ett mellanting, mellan den lilla inre världen och den stora yttre. Sara är glasmästardotter, upplärd i yrket. Och har otroligt radikala idéer för sin tid - samvetsäktenskap. Naturligtvis för att hon ser det som den enda vägen till kvinnlig jämliket. I äktenskapet blir kvinnan bara beroende, omyndigförklarad, förlorar rätten att försörja sig, osv.
Saras sinne, idéer, är likt glasrutan, släpper in Ljus men skyddar samtidigt från den yttre världens fördomsfulla kyla.
Almqvist håller sina metaforer huvudsakligen kring glas, kristall, diamanter att skära i glaset ... osv. Det är elegant gjort. Det finns även ett Stolthet och Fördoms tema, precis som hos Austen. Alberts manliga stolthet som blir stött i kanten när Sara vill vara så självständig och betala sin halva av allt. Å andra sidan Saras yrkesstolthet, det som gett henne det för en kvinna så ovanligt starka självförtroendet, men också så jordbunden att hon inte tilltalas av titlar, utan fördömer på förhand de som stoltserar i uniform: "Krås och kragar, tomma magar", os hon uttrycker det. Samtidigt som Albert hör till de som strävat uppåt, skulle önska att bli officer, och därför ser ner på jordnära hantverkare.
Bägge är stolta, båda hyser fördomar. Båda får ändra sig. I synnerhet Albert. Vi läsare skall identifiera sos med Albert och ändra ståndpunkt i samma takt med honom. Men 130 sidor är lite kort för en sådan helomvändning. Det tog nog minst 130-150 år innan samhället omvandlades så pass att det blev helt accepterat med samvetsäktenskap. Men ännu har vi inte löst hur vi gemensamt tar hand om barnen, i lika mått. Det hade inte Almqvist heller. Tyvärr.
Närläsning - skulle jag ägna mig åt. Det är lustiga med närläsning är att man alltid finner mängder med detaljer att notera, som man tidigare bara svischat förbi. Vet ju att Jane Austen är full av underbar ironisk humor som är svår att konkurrera med. Men det finns humor i Det går an också, men också mycket annat intressant. Berättarvinklar, syften, de otroligt väl genomförda metaforerna. Huvudpersonerna är Albert och Sara, två människor inom samhällets 'mellanlager', liksom en fönsterruta, ett mellanting, mellan den lilla inre världen och den stora yttre. Sara är glasmästardotter, upplärd i yrket. Och har otroligt radikala idéer för sin tid - samvetsäktenskap. Naturligtvis för att hon ser det som den enda vägen till kvinnlig jämliket. I äktenskapet blir kvinnan bara beroende, omyndigförklarad, förlorar rätten att försörja sig, osv.
Saras sinne, idéer, är likt glasrutan, släpper in Ljus men skyddar samtidigt från den yttre världens fördomsfulla kyla.
Almqvist håller sina metaforer huvudsakligen kring glas, kristall, diamanter att skära i glaset ... osv. Det är elegant gjort. Det finns även ett Stolthet och Fördoms tema, precis som hos Austen. Alberts manliga stolthet som blir stött i kanten när Sara vill vara så självständig och betala sin halva av allt. Å andra sidan Saras yrkesstolthet, det som gett henne det för en kvinna så ovanligt starka självförtroendet, men också så jordbunden att hon inte tilltalas av titlar, utan fördömer på förhand de som stoltserar i uniform: "Krås och kragar, tomma magar", os hon uttrycker det. Samtidigt som Albert hör till de som strävat uppåt, skulle önska att bli officer, och därför ser ner på jordnära hantverkare.
Bägge är stolta, båda hyser fördomar. Båda får ändra sig. I synnerhet Albert. Vi läsare skall identifiera sos med Albert och ändra ståndpunkt i samma takt med honom. Men 130 sidor är lite kort för en sådan helomvändning. Det tog nog minst 130-150 år innan samhället omvandlades så pass att det blev helt accepterat med samvetsäktenskap. Men ännu har vi inte löst hur vi gemensamt tar hand om barnen, i lika mått. Det hade inte Almqvist heller. Tyvärr.
Vinden vände bladen - Elin Wägner (1947)
Och så har jag då äntligen fått tillfälle att läsa om Elin Wägners mästerverk Vinden vände bladen. Jag skrev det 4 januari, att jag ville läsa om den när jag fick tid över. Vårterminens slut-tenta lämnades in 7 juni. Jag har sedan dess varit delvis helt utpumpad, dränerad, men också frustrerad över den ovana bristen på tankemässiga aktiviteter. Trädgården har pockat på uppmärksamhet. Mycket ogräs att ta hand om så här års. Blev i höstas äntligen av med en stor hög med bräder (ca 3 x 6 m), skräpvirke som ockuperat marken i så pass många år att allt gräs och även ogräs utplånats. Så nu har jag tagit chansen och skapat en ny stor blomsteryta. Jag vägrar ha med svårarbetad gräsmatta. jag vill ha blommande växter, så detta fick bli platsen. Har flyttat en del växter från andra rabatter där det blivit trångt, frösått och även köpt några nya plantor. I mellanrummen får det bli klöver så länge. Det är näringsrikt för jorden och bör motverka invasioner från ogräs.
Men tillbaka till Elin Wägner. Romanen är 523 sidor och lättläst - men ändå inte. Den är så rikt och välfylld. Så denna gång läste jag bara 1800-1900-talsavsnitten. Eftersom jag just avslutat den är det just den avslutande begravningsmiddagens om upptar mitt sinne - med beundran. Samalet flyter mellan de olika människorna, och allt blir så levande och äkta. Visserligen förutsätter förståelsen att man läst boken och känner människorna. Men ändå. Varje karaktär blir så levande, via ett fåtal ord, någone nstaka replik.
Men tillbaka till Elin Wägner. Romanen är 523 sidor och lättläst - men ändå inte. Den är så rikt och välfylld. Så denna gång läste jag bara 1800-1900-talsavsnitten. Eftersom jag just avslutat den är det just den avslutande begravningsmiddagens om upptar mitt sinne - med beundran. Samalet flyter mellan de olika människorna, och allt blir så levande och äkta. Visserligen förutsätter förståelsen att man läst boken och känner människorna. Men ändå. Varje karaktär blir så levande, via ett fåtal ord, någone nstaka replik.
2010-05-24
Pressa läpparna här - Agneta Klingspor (2009)
Jag borde inet sitta här och göra fler inlägg. Just nu är det Kursens sluttenta som gäller - att välje en roman (ur lärarens lista) för att göra en självständig analys. Men på bussen hem idag läste jag ut en tunn roman som legat i väskan ett tag, efter att först ha legat på sängbordet ett tag, men nu närmade den sig slutet. Detta har varit allt annat än lätt läsning, Agneta Klingspors Pressa läpparna här.
Allt annat än lättläst. Spränfylld av smärta. Som titeln visar handlar det mer om tvång än ömsesidig kärlek. Passionens smärta, där kärleken övergår i våld - bryter mot allt vad kärlek är. Det är tung läsning för att det reser sig väggar av protest inom mig. Kärleksparet heter Iris och Frank. Iris vänner förstår inte heller ur hon står ut, varför hon inte släpper och gör slut. Ändå känner hon att hon måste. Hon har något att fullborda - gå till botten med - problemet är bara att det finns flera bottnar under varje botten, innan hon kan landa och vända uppåt.
Och en stor del i smärtan ligger i att jag delvis kan känna igen mig. Jag kan också känna igen Frank i vissa relationer, om än inte med fysiskt våld inblandat. Men psykiskt våld kan var minst lika förnedrande och tillintetgörande för självförtroendet, ändå måste man igenomd et och ta sig upp på andra sidan.
Iris blir misshandlad. Hon polisanmäler och vägrar ta tillbaka trots lock och pock och hot. Men vid domstolsförhandlingarna förlorar hon ändå. Mannens svartsjuka, trots att det bara är ett hjärnspöke, räknas mer, än kvinnans bortslitna hår, skrubbsår och blåtira. Det är samhällets regler. Kvinnan har bara sig själv att lita till.
Kärlek är något som bor inne i människan. Den är inte bunden till en viss människa. Det är den som älskar, som äger kärleken. Det är några få 'jesuslika' personer förunnat att vara så osjälviska att de kan älska 'alla'. I oss andra måste insikten väckas att den kärlek vi förmår känna inte försvinner med en viss partner. Och kärleken i vårt inre är så dyrbar att den inte skall förslösas på den som inte har någon värme att ge tillbaka.
Det räcker inte med passion. Det räcker inte med att partnern är intelligent och smart. Det måste finnas ömsesidig värme.
Allt annat än lättläst. Spränfylld av smärta. Som titeln visar handlar det mer om tvång än ömsesidig kärlek. Passionens smärta, där kärleken övergår i våld - bryter mot allt vad kärlek är. Det är tung läsning för att det reser sig väggar av protest inom mig. Kärleksparet heter Iris och Frank. Iris vänner förstår inte heller ur hon står ut, varför hon inte släpper och gör slut. Ändå känner hon att hon måste. Hon har något att fullborda - gå till botten med - problemet är bara att det finns flera bottnar under varje botten, innan hon kan landa och vända uppåt.
Och en stor del i smärtan ligger i att jag delvis kan känna igen mig. Jag kan också känna igen Frank i vissa relationer, om än inte med fysiskt våld inblandat. Men psykiskt våld kan var minst lika förnedrande och tillintetgörande för självförtroendet, ändå måste man igenomd et och ta sig upp på andra sidan.
Iris blir misshandlad. Hon polisanmäler och vägrar ta tillbaka trots lock och pock och hot. Men vid domstolsförhandlingarna förlorar hon ändå. Mannens svartsjuka, trots att det bara är ett hjärnspöke, räknas mer, än kvinnans bortslitna hår, skrubbsår och blåtira. Det är samhällets regler. Kvinnan har bara sig själv att lita till.
Kärlek är något som bor inne i människan. Den är inte bunden till en viss människa. Det är den som älskar, som äger kärleken. Det är några få 'jesuslika' personer förunnat att vara så osjälviska att de kan älska 'alla'. I oss andra måste insikten väckas att den kärlek vi förmår känna inte försvinner med en viss partner. Och kärleken i vårt inre är så dyrbar att den inte skall förslösas på den som inte har någon värme att ge tillbaka.
Det räcker inte med passion. Det räcker inte med att partnern är intelligent och smart. Det måste finnas ömsesidig värme.
1800-talsromaner & Mörkrets hjärta av Joseph Conrad (1902)
Nu i maj står främst 1800-talsromanen på schemat, alltifrån Jane Austens 'all-time-classics'. Hennes ironiskt klarögda människokännedom är bland det bästa jag vet. Via Balzac, Fredrika Bremer, Brontë, Flaubert, Maupassant, Dostojevskij, till Victoria Benedictsson, Hamsun och Selma Lagerlöf.
Nu landade vi åter hos Joseph Conrad och Mörkrets hjärta - det första prosaverket vi tog oss an i höstas (efter dramatik och lyrik), då vi lärdes oss analysmetodik. För verk som Mörkrets hjärta är den historiska kontexten så viktig, att det blev mycket kritik kring imperialism och mänskliga orättvisor. En viktig anledning att studera litteratur är att se hur litteraturen speglar samhället.
Sedan dess har vi alltså betat av många historiska klassiker, kronologiskt från Antiken fram till 1904, med tyngdpunkt på historisk kontext, hur litterära verk påverkar varandra och samhället. Och så är vi nu alltså tillbaka hos Joseph Conrad och The Heart of Darkness, men fick nu i litteraturhistoriska kursen mer direkta analysfrågor - kring berättarperspektiv, organiserandet av tid och rum, symboler, och så till sist, att diskutera Reseromanstemat. Hur utvecklas berättaren under romanens och resans gång? Alltså tillbaka i kontexten, men också i psykologi och livskänsla och mycket annat.
Detta var ett klokt grepp. För nu känns det att vi gått cirkeln runt, knutit ihop säcken. Inga lösa ändar kvar. Att läsa om en roman fördjupar förståelsen, i synnerhet om man byter synvikel. Jag har ju läst den än fler gånger. Och Conrads text är så rik att det finns mycket att hitta, och nya tolkningar eller fördjupningar hela tiden. Ju långsammare jag läser texten, desto fler lustiga ironier finner jag, vilket gör läsningen än mer njutbar. Texten är så rik, att första gången man läser den, eller efter flera års uppehåll, så kan den kännas rörig - åtminstone om jag tvingas läsa för fort. Dags att sänka takten.
Betydelse har också var man själv befinner sig i livet. Denna gång tänkte jag på hur Marlow beskriver sin resa till Afrika - vägen till sitt jobb på en ångbåt på Kongofloden, ett sötvattensjobb i brist på annat - han gör vad som helst för att slippa var arbetslös. Som barn hade han drömt om Afrikas 'vita fläckar'. Resan till jobbet är påfrestande, just för att han är så sysslolös. Det tar två månader dit på atlantångare, eftersom många hamnar skall angöras för att släppa på och av folk. Han är sysslolös och har ingen han vill prata med. Sysslolösheten väcker en overklighetskänsla i honom.
När han väl kommer fram och uppleva all kolonial grymhet, all omänsklighet som kan få vilken medkännande människa som helst att förlora förståndet, då är det arbetet som håller hans näsa ovanför vattenytan, att få koncentrera sig på det svåra arbetet att först laga den trasiga ångbåten som redan gått på grund och sedan att ta sig uppför den opålitliga floden med dess många hinder och grund och strömmar. Arbetet hjälper honom att överleva, inför all imperialistisk dårskap, inför klyftan mellan Orden som målar upp ideal och den verklighetens likgiltighet som bara leder till förstörelse, våld och död.
Just arbetstemat har betydelse för mig, då en av mina vänner nu varit arbetslös i ett helt år. Vi har diskuterat arbetets betydelse för de dagliga rutinerna, för att styra upp livet. Trots att vännen inte har något jobb att gå till, tycks tiden försvinna fortare än någonsin. Hon hinner inte längre vad hon brukade hinna, när hon jobbade hela dagarna. En livets och rutinens paradox.
Nu landade vi åter hos Joseph Conrad och Mörkrets hjärta - det första prosaverket vi tog oss an i höstas (efter dramatik och lyrik), då vi lärdes oss analysmetodik. För verk som Mörkrets hjärta är den historiska kontexten så viktig, att det blev mycket kritik kring imperialism och mänskliga orättvisor. En viktig anledning att studera litteratur är att se hur litteraturen speglar samhället.
Sedan dess har vi alltså betat av många historiska klassiker, kronologiskt från Antiken fram till 1904, med tyngdpunkt på historisk kontext, hur litterära verk påverkar varandra och samhället. Och så är vi nu alltså tillbaka hos Joseph Conrad och The Heart of Darkness, men fick nu i litteraturhistoriska kursen mer direkta analysfrågor - kring berättarperspektiv, organiserandet av tid och rum, symboler, och så till sist, att diskutera Reseromanstemat. Hur utvecklas berättaren under romanens och resans gång? Alltså tillbaka i kontexten, men också i psykologi och livskänsla och mycket annat.
Detta var ett klokt grepp. För nu känns det att vi gått cirkeln runt, knutit ihop säcken. Inga lösa ändar kvar. Att läsa om en roman fördjupar förståelsen, i synnerhet om man byter synvikel. Jag har ju läst den än fler gånger. Och Conrads text är så rik att det finns mycket att hitta, och nya tolkningar eller fördjupningar hela tiden. Ju långsammare jag läser texten, desto fler lustiga ironier finner jag, vilket gör läsningen än mer njutbar. Texten är så rik, att första gången man läser den, eller efter flera års uppehåll, så kan den kännas rörig - åtminstone om jag tvingas läsa för fort. Dags att sänka takten.
Betydelse har också var man själv befinner sig i livet. Denna gång tänkte jag på hur Marlow beskriver sin resa till Afrika - vägen till sitt jobb på en ångbåt på Kongofloden, ett sötvattensjobb i brist på annat - han gör vad som helst för att slippa var arbetslös. Som barn hade han drömt om Afrikas 'vita fläckar'. Resan till jobbet är påfrestande, just för att han är så sysslolös. Det tar två månader dit på atlantångare, eftersom många hamnar skall angöras för att släppa på och av folk. Han är sysslolös och har ingen han vill prata med. Sysslolösheten väcker en overklighetskänsla i honom.
När han väl kommer fram och uppleva all kolonial grymhet, all omänsklighet som kan få vilken medkännande människa som helst att förlora förståndet, då är det arbetet som håller hans näsa ovanför vattenytan, att få koncentrera sig på det svåra arbetet att först laga den trasiga ångbåten som redan gått på grund och sedan att ta sig uppför den opålitliga floden med dess många hinder och grund och strömmar. Arbetet hjälper honom att överleva, inför all imperialistisk dårskap, inför klyftan mellan Orden som målar upp ideal och den verklighetens likgiltighet som bara leder till förstörelse, våld och död.
Just arbetstemat har betydelse för mig, då en av mina vänner nu varit arbetslös i ett helt år. Vi har diskuterat arbetets betydelse för de dagliga rutinerna, för att styra upp livet. Trots att vännen inte har något jobb att gå till, tycks tiden försvinna fortare än någonsin. Hon hinner inte längre vad hon brukade hinna, när hon jobbade hela dagarna. En livets och rutinens paradox.
Ich bin ein Bibliothekar! - Christer Hermansson (2001)
Hur än stressat så måste jag a en pocketbok i väskan på bussen. I april hittade jag en verklig liten pärla. Christer Hermanssons Ich bin ein Bibliothekar! Man ska inte låta sig luras av titeln. Boken är på svenska. Och en mycket komisk sådan. För en gångs skull är det en bok om en bibliotekarie, som är skriven av en bibliotekarie, och därför är insatt i arbetet. jag blir alltid lite irriterad när författare väljer bibliotekarie-yrket för någon av sina karaktärer i tanken att de vet precis hur det går till på bibliotek. Men tji fick dom flesta.
Hermanssons historia är visserligen betydligt mer fantastisk än de flesta, men känns ändå äkta. Och naturligtvis handlar det om samhällskritik. Och man kan närmast säga i Voltaires Candide-anda. Huvudpersonen är obeskrivligt positiv till ALLT. Han köper allt den nya elit-bibliotekarien får för sig. Hans kollegor bryr sig mer om honom, än vad han bryr sig om sig själv, säger att nu måste han väl ändå bli lite mindre okritisk.
Det går inte att beskriva denna lilla roman, den måste läsas. Och det är ett rent nöje. Och helt olikt något annat jag läst.
Hermanssons historia är visserligen betydligt mer fantastisk än de flesta, men känns ändå äkta. Och naturligtvis handlar det om samhällskritik. Och man kan närmast säga i Voltaires Candide-anda. Huvudpersonen är obeskrivligt positiv till ALLT. Han köper allt den nya elit-bibliotekarien får för sig. Hans kollegor bryr sig mer om honom, än vad han bryr sig om sig själv, säger att nu måste han väl ändå bli lite mindre okritisk.
Det går inte att beskriva denna lilla roman, den måste läsas. Och det är ett rent nöje. Och helt olikt något annat jag läst.
Dramatisk april-maj, inkl. 1800-tals-dramatik
Kursstress har gjort att mina inlägg uteblivit i två månader. Förutom att vi varit på bröllop, tango, varpå jag blev dunderförkyld i två veckor och vännens förlossning krånglade till sig, så vi blev hundvakt för en 80 kilos Rottweiler i en dryg vecka. Inte heller visade det sig så enkelt att installera solelement som komplement som alla sa. Och manualer - when everything else fails, read the fucking manuel! - var tydligen något som bara vi amatörer läst ...
På kursen har det handlat om 1800-tal. Allt från mjukstart med lyrik - via drama - till de stora tjocka 1800-talsromanerna. En saftig bit att tugga sig igenom.
Lyriken gick från Baudelaire över symbolisterna Rimbaud och Verlaine, till Amerikas nyskapande Walt Whitman och Emily Dickinson. Även Sverige hade sina giganter vid denna tid, i synnerhet Fröding och Karlfeldt i mina ögon, men även Rydberg och Heidenstam är intressanta, även om tidssbrist gjorde den biten en aning ytlig. Positiv upptäckt för mig blev Rilke. En gigant jag aldrig hade läst. Tyska är inte mitt område, men jag blev klart intresserad. Tänker söka efter bra svenska översättningar. Sympatiserar med hans syn på skapandet som framkom och har därför skaffat mig en liten bok med hans brev till en ung man som själv ville bli poet. Rilkes råd är insiktfulla och medkännande. (Letters to a Young Poet; skrivna 1903-1908). Intressant är också att Rilke förälskat sig i Ryssland, naturen, utrymmet - till skillnad från sin tid i Paris, där han skrämdes av larmet och trängseln.
Dramatiken började med något för mig okänt - Büchners Woyzeck. En mycket egensinnig modernistisk stil, skriven redan på 1830-talet, men inte publicerad under författarens korta livstid, utan först sent 1800-tal, men fick då desto mer uppmärksamhet för sin nyskapande stil. En stil som passade betydlig bättre in i den då nyvaknade experimentlustan.
Ibsens Ett Dockhem är naturligtvis obligatorisk läsning. Jag har sett den i olika versioner och läst den flera gånger tidigare, men den förlorar aldrig sin fräschhet. Samhällskritiken. Läste den nu som alltid på norska, men blir lite sugen på Klas Östergrens översättningar som nyligen kommit i tryck.
Strindbergs pjäser tillhör också det omistliga. Dialogen i Fröken Julie är rapp och lättflytande. Synd bara att slutet är så nattståndet, patriarkalt, klasshierarkiskt. Ett Drömspel är desto mer förnyande. Inte bara för Sverige, utan för hela världsdramatiken vid den tiden. Strindberg var enormt mångsidig, om än fast i sin patriarkala samtid på många sätt. Strindbergs språkbehandling är alltid en lisa för själen - Om än inte hans kvinnosyn.
Vår fördjupning ägnades i första hand Tjechov, i synnerhet Körsbärsträdgården (1904). Tjechov har en alldeles egen stil, som jag upplever som symbolisk, även om han själv kallade det realism. Han menade att människor agerar betydligt mer irrationella i sina dialoger, än vad vi får uppleva i traditionella pjäsers noggrannt utmejslade intriger, vilka Tjechov alltså inte upplevde som realism. Hans pjäser spelas också ofta som tragedier, trots att han själv benämnde dem komedier. Mest komiskt är personteckningen, alla karaktärers idiosynkrasier, svagheter, svårigheter att komma till skott. Mycket kan bli farsartade slapsticks. Jag kan känna ett starkt släktskap mellan Molièrs karaktärskomedier i detta.
En intressant jämförelse var dialogformen hos ovannämnda tre dramatiker. Ibsens kritik av det patriarkala omyndigförklarandet av kvinnor är så tydlig, där Torvalds repliker klappar trebarnsmodern Nora på huvudet som om hon vore en oförståndig liten flicka. Dialogen hos Strindberg är det ständiga könskriget. Rapp och taggig. Medan Tjechovs karaktärer hela tiden pratar förbi varandra, där uppstår aldrig något verkligt utbyte. Alla är inne i sin egen värld och har svårt att förstå sig på andra människor. Vilket naturligtvis är lika tragiskt som komiskt.
Mot slutet dök den extremt surrealistiske Alfred Jarry upp, med sin Kung Ubu (Ubu Roi, 1896). En enda lång djupdyckning i våld, smuts, avföring. Påverkad av Kasper och annan dockteater, själlöst våldsamt, med avsaknad av all medkänsla. Mer svidande samhällskritik än så kan det knappast bli.
På kursen har det handlat om 1800-tal. Allt från mjukstart med lyrik - via drama - till de stora tjocka 1800-talsromanerna. En saftig bit att tugga sig igenom.
Lyriken gick från Baudelaire över symbolisterna Rimbaud och Verlaine, till Amerikas nyskapande Walt Whitman och Emily Dickinson. Även Sverige hade sina giganter vid denna tid, i synnerhet Fröding och Karlfeldt i mina ögon, men även Rydberg och Heidenstam är intressanta, även om tidssbrist gjorde den biten en aning ytlig. Positiv upptäckt för mig blev Rilke. En gigant jag aldrig hade läst. Tyska är inte mitt område, men jag blev klart intresserad. Tänker söka efter bra svenska översättningar. Sympatiserar med hans syn på skapandet som framkom och har därför skaffat mig en liten bok med hans brev till en ung man som själv ville bli poet. Rilkes råd är insiktfulla och medkännande. (Letters to a Young Poet; skrivna 1903-1908). Intressant är också att Rilke förälskat sig i Ryssland, naturen, utrymmet - till skillnad från sin tid i Paris, där han skrämdes av larmet och trängseln.
Dramatiken började med något för mig okänt - Büchners Woyzeck. En mycket egensinnig modernistisk stil, skriven redan på 1830-talet, men inte publicerad under författarens korta livstid, utan först sent 1800-tal, men fick då desto mer uppmärksamhet för sin nyskapande stil. En stil som passade betydlig bättre in i den då nyvaknade experimentlustan.
Ibsens Ett Dockhem är naturligtvis obligatorisk läsning. Jag har sett den i olika versioner och läst den flera gånger tidigare, men den förlorar aldrig sin fräschhet. Samhällskritiken. Läste den nu som alltid på norska, men blir lite sugen på Klas Östergrens översättningar som nyligen kommit i tryck.
Strindbergs pjäser tillhör också det omistliga. Dialogen i Fröken Julie är rapp och lättflytande. Synd bara att slutet är så nattståndet, patriarkalt, klasshierarkiskt. Ett Drömspel är desto mer förnyande. Inte bara för Sverige, utan för hela världsdramatiken vid den tiden. Strindberg var enormt mångsidig, om än fast i sin patriarkala samtid på många sätt. Strindbergs språkbehandling är alltid en lisa för själen - Om än inte hans kvinnosyn.
Vår fördjupning ägnades i första hand Tjechov, i synnerhet Körsbärsträdgården (1904). Tjechov har en alldeles egen stil, som jag upplever som symbolisk, även om han själv kallade det realism. Han menade att människor agerar betydligt mer irrationella i sina dialoger, än vad vi får uppleva i traditionella pjäsers noggrannt utmejslade intriger, vilka Tjechov alltså inte upplevde som realism. Hans pjäser spelas också ofta som tragedier, trots att han själv benämnde dem komedier. Mest komiskt är personteckningen, alla karaktärers idiosynkrasier, svagheter, svårigheter att komma till skott. Mycket kan bli farsartade slapsticks. Jag kan känna ett starkt släktskap mellan Molièrs karaktärskomedier i detta.
En intressant jämförelse var dialogformen hos ovannämnda tre dramatiker. Ibsens kritik av det patriarkala omyndigförklarandet av kvinnor är så tydlig, där Torvalds repliker klappar trebarnsmodern Nora på huvudet som om hon vore en oförståndig liten flicka. Dialogen hos Strindberg är det ständiga könskriget. Rapp och taggig. Medan Tjechovs karaktärer hela tiden pratar förbi varandra, där uppstår aldrig något verkligt utbyte. Alla är inne i sin egen värld och har svårt att förstå sig på andra människor. Vilket naturligtvis är lika tragiskt som komiskt.
Mot slutet dök den extremt surrealistiske Alfred Jarry upp, med sin Kung Ubu (Ubu Roi, 1896). En enda lång djupdyckning i våld, smuts, avföring. Påverkad av Kasper och annan dockteater, själlöst våldsamt, med avsaknad av all medkänsla. Mer svidande samhällskritik än så kan det knappast bli.
2010-03-31
Blåbärsmaskinen (2009)
En bok jag verkligen fäst mig vid är Nils Claessons bok med spridda minnen från barndomen och fadern Slas. Det är Slas som är blåbärsmaskinen, dvs trots hans kaotiska liv så har han förmågan att av detta kaos forma böcker och bilder som pluppar ut som blåbär - som folk älskar.
Eftersom jag köpte boken i pocket har jag även fått med ett efterord som Nils skrivit efter att boken kom ut och fick det bemötande den fick. Det är något jag missade förra året. Skönt det. För jag har läst boken och kan inte annat än tycka om den. På alla sätt.
Just för att den känns ärlig. Alls inte ute efter hämnd. Han har fångat i ord skärvor av sitt/deras liv. Jag känner dessutom igen mig både tidsmässigt, Nils och jag har samma födelseår, och miljön på Södermalm där även jag föddes och växte upp. Det är tidsbilder som jag tar in och känner igen. Även Slas åsikter och sätt att vara kan sägas vara en tidsbild. Inget att beskärma sig över. Slas var Nils far med allt vad det betydde av ett liv med en känd person som är en betydligt mer sammansatt person i hemmet, än mediebilden ute i samhället. Problematiken är helt enkelt mycket bra skildrad.
Jag som nu i mars suttit och läst om romantikens konstnärs-myt som levt kvar in i våra dagar, får här ett klart exempel. Konstnären som outsidern, som lever på sina starka känslor och tar sig in i andra världar via droger och alkohol, som bränsle till sitt skapande - det är inget nytt. Men myten har varit seglivad och förstört många människors liv. Även konstnärers.
Eftersom jag köpte boken i pocket har jag även fått med ett efterord som Nils skrivit efter att boken kom ut och fick det bemötande den fick. Det är något jag missade förra året. Skönt det. För jag har läst boken och kan inte annat än tycka om den. På alla sätt.
Just för att den känns ärlig. Alls inte ute efter hämnd. Han har fångat i ord skärvor av sitt/deras liv. Jag känner dessutom igen mig både tidsmässigt, Nils och jag har samma födelseår, och miljön på Södermalm där även jag föddes och växte upp. Det är tidsbilder som jag tar in och känner igen. Även Slas åsikter och sätt att vara kan sägas vara en tidsbild. Inget att beskärma sig över. Slas var Nils far med allt vad det betydde av ett liv med en känd person som är en betydligt mer sammansatt person i hemmet, än mediebilden ute i samhället. Problematiken är helt enkelt mycket bra skildrad.
Jag som nu i mars suttit och läst om romantikens konstnärs-myt som levt kvar in i våra dagar, får här ett klart exempel. Konstnären som outsidern, som lever på sina starka känslor och tar sig in i andra världar via droger och alkohol, som bränsle till sitt skapande - det är inget nytt. Men myten har varit seglivad och förstört många människors liv. Även konstnärers.
Diverse : satir och romantik
Ännu en intensiv månad har rusat förbi. Naturligtvis mest studieläsning, där vi avslutat romantiken och sedan haft sluttentamen på Klassicism - Upplysning - Romantik, dvs från Molières 1660-tal till Gogols 'fantastiska' kortroman Näsan 1836.
Det som pågår är en idémässig glidning från det hierarkiska och kollektiva, till en allt starkare individualism. Det är den naturvetenskapliga utvecklingen som får människor att tvivla på själen och undra om människan inte trots allt är en sorts maskin ...
Och sedan hur romantiken förtvivlar och vill försöka få ihop den splittrade människan igen, kropp och själ ... men det tycks mig som det är en ännu pågående splitring som vi än idag har svårt att lösa.
ETA Hoffmann sägs vara den som skapade den fantastiska berättelsen, tidigt 1800-tal, och visst var det han skrev fantastiskt. Allkonstnär som han var, musiker, tecknare, berättare, så är hans texter mycket mångfacetterade, fantasin rik. Vi koncenterade oss denna gång på Sandmannen (1817), dvs en vuxen-vinkling av barnsagan om John Blund, men fylld av demoni. Romantikerna tror inte längre på Upplysningens och Förromantikers, som Rousseau, tankar om att människan i grund och botten är god. I stället laborerar man med tankar om demoni. Vi får aldrig veta om upplevelserna (av demoni m.m.) är verkliga eller snarare psykiska eller drömmar. Det får inte huvudpersonen heller veta. Kanske är det inte viktigt. Upplevelen finns där i alla fall.
Huvudpersonens flickvän Klara är oskuldfullt positiv likt Upplysningen själv. Men Nathanael själv är kluven. Hans lärare, en professor av något slag, är fascinerad av mekanik, och har skapat en docka som verkar alldeles levande. I den blir Nathanael ohjälpligt förälskad. Hans vänner förstår inte hur han kan tycka om någon som verkar så stel, tyst och 'död'. Men det retar Nathanael att de inte förstår hennes skönhet och hans kärlek.
Kärlek är trots allt något som kommer inifrån oss själva, oavsett föremålet för den. Å andra sidan handlar nog den episoden mer om rädsla inför den inträdande industrialismen. En större fascination inför maskiner, dockor som kan verka levande, i en kapitalism som tenderar att inte ta hänsyn till levande människor och deras behov, utan låta maskinerna gå före.
En rädsla av samma slag finns i en annan variant, romanen av Mary Shelley, Frankenstein från 1818.
Men vi började alltså med Den Girige av Molière, lika klassisk som Racines Faidra. Den girige dock inte på vers, vilket Molières komedier dock brukar vara. Jag fascinerades faktiskt av Racines replikväxling, hur versraderna klövs för att öka tempot. Något jag aldrig tänkt på, men här visade sig mästerligt som teknik. Molière ska naturligtvis ses på scen. Jag minns Den inbillade sjuke på Dramaten på 1970-talet. Lena Nyman spelade den kluriga tjänsteflickan enastående roligt. För att inte tala om Parkteatern på 1980-talet när Åke Cederhök spelade Don Juans vapendragare (Leporello?), och fick oss att skratta så vi låg och vred oss på gräsmattan. Han visste precis när han hade publiken i sin hand och kunde börja spåna utanför manus. Jag tror inte Molière hade haft något emot det.
Molière sysslar med satir över personligheter. Klassicismen höll på att den gode kungen skulle styra sitt folk på bästa sätt. Man trodde inte att vanligt folk hade förmåga att styra sig själv. Man menade att den styrdes mer av känslor än av förnuft. Och det trodde man inte kunde gå väl.
Voltaires Candide (1759) driver satiren långt, nu har upplysningen börjat att hetta till. Candide tror i det längsta på Leibniz tankar att vi lever 'i den bästa av alla världar'. Men överallt möter han bara våld och krig, människor som är onda mot varandra, men föga godhet. Voltarie ger inga svar, men ställer många frågor. Varför ser världen ut som den gör och vad kan vi göra åt det? Och slutligen blir enda lösningen - att 'odla din trädgård'. Människan behöver sysselsätta sig med hederligt arbete. Vad kan vara mer lenande för själen än att se lön för mödan i form av växande växter? Jag förstår honom, vad gäller den ro i själen man får av en trädgård.
I övrigt har man inte enats om vad Voltaire menar. Jag känner att det mycket handlar om att ta ett steg åt sidan från alla intriger och kiv och schismer. Ta till sig det enkla i livet. Han kritiserar ju faktiskt filosofin lika mycket som allt annat. Den leder också till bråk. Filosofi är ett sätt att 'roa' de sysslolösa. Men det ger inte 'ro' i själen. Vilket en trädgård kan göra.
(på bussen har jag fortsatt att plöja igenom några pocketböcker, men ingen av dem har jag fastnat vid, nog att skriva om.)
Det som pågår är en idémässig glidning från det hierarkiska och kollektiva, till en allt starkare individualism. Det är den naturvetenskapliga utvecklingen som får människor att tvivla på själen och undra om människan inte trots allt är en sorts maskin ...
Och sedan hur romantiken förtvivlar och vill försöka få ihop den splittrade människan igen, kropp och själ ... men det tycks mig som det är en ännu pågående splitring som vi än idag har svårt att lösa.
ETA Hoffmann sägs vara den som skapade den fantastiska berättelsen, tidigt 1800-tal, och visst var det han skrev fantastiskt. Allkonstnär som han var, musiker, tecknare, berättare, så är hans texter mycket mångfacetterade, fantasin rik. Vi koncenterade oss denna gång på Sandmannen (1817), dvs en vuxen-vinkling av barnsagan om John Blund, men fylld av demoni. Romantikerna tror inte längre på Upplysningens och Förromantikers, som Rousseau, tankar om att människan i grund och botten är god. I stället laborerar man med tankar om demoni. Vi får aldrig veta om upplevelserna (av demoni m.m.) är verkliga eller snarare psykiska eller drömmar. Det får inte huvudpersonen heller veta. Kanske är det inte viktigt. Upplevelen finns där i alla fall.
Huvudpersonens flickvän Klara är oskuldfullt positiv likt Upplysningen själv. Men Nathanael själv är kluven. Hans lärare, en professor av något slag, är fascinerad av mekanik, och har skapat en docka som verkar alldeles levande. I den blir Nathanael ohjälpligt förälskad. Hans vänner förstår inte hur han kan tycka om någon som verkar så stel, tyst och 'död'. Men det retar Nathanael att de inte förstår hennes skönhet och hans kärlek.
Kärlek är trots allt något som kommer inifrån oss själva, oavsett föremålet för den. Å andra sidan handlar nog den episoden mer om rädsla inför den inträdande industrialismen. En större fascination inför maskiner, dockor som kan verka levande, i en kapitalism som tenderar att inte ta hänsyn till levande människor och deras behov, utan låta maskinerna gå före.
En rädsla av samma slag finns i en annan variant, romanen av Mary Shelley, Frankenstein från 1818.
Men vi började alltså med Den Girige av Molière, lika klassisk som Racines Faidra. Den girige dock inte på vers, vilket Molières komedier dock brukar vara. Jag fascinerades faktiskt av Racines replikväxling, hur versraderna klövs för att öka tempot. Något jag aldrig tänkt på, men här visade sig mästerligt som teknik. Molière ska naturligtvis ses på scen. Jag minns Den inbillade sjuke på Dramaten på 1970-talet. Lena Nyman spelade den kluriga tjänsteflickan enastående roligt. För att inte tala om Parkteatern på 1980-talet när Åke Cederhök spelade Don Juans vapendragare (Leporello?), och fick oss att skratta så vi låg och vred oss på gräsmattan. Han visste precis när han hade publiken i sin hand och kunde börja spåna utanför manus. Jag tror inte Molière hade haft något emot det.
Molière sysslar med satir över personligheter. Klassicismen höll på att den gode kungen skulle styra sitt folk på bästa sätt. Man trodde inte att vanligt folk hade förmåga att styra sig själv. Man menade att den styrdes mer av känslor än av förnuft. Och det trodde man inte kunde gå väl.
Voltaires Candide (1759) driver satiren långt, nu har upplysningen börjat att hetta till. Candide tror i det längsta på Leibniz tankar att vi lever 'i den bästa av alla världar'. Men överallt möter han bara våld och krig, människor som är onda mot varandra, men föga godhet. Voltarie ger inga svar, men ställer många frågor. Varför ser världen ut som den gör och vad kan vi göra åt det? Och slutligen blir enda lösningen - att 'odla din trädgård'. Människan behöver sysselsätta sig med hederligt arbete. Vad kan vara mer lenande för själen än att se lön för mödan i form av växande växter? Jag förstår honom, vad gäller den ro i själen man får av en trädgård.
I övrigt har man inte enats om vad Voltaire menar. Jag känner att det mycket handlar om att ta ett steg åt sidan från alla intriger och kiv och schismer. Ta till sig det enkla i livet. Han kritiserar ju faktiskt filosofin lika mycket som allt annat. Den leder också till bråk. Filosofi är ett sätt att 'roa' de sysslolösa. Men det ger inte 'ro' i själen. Vilket en trädgård kan göra.
(på bussen har jag fortsatt att plöja igenom några pocketböcker, men ingen av dem har jag fastnat vid, nog att skriva om.)
2010-03-11
Ett opassande jobb för en kvinna - P.D. James (1972)
Deckare har inte riktigt varit min grej. Men läser dem gör jag, nyfiken som jag är på allt. Men sällan blir jag imponerad. Kerstin Ekmans Händelser vid vatten står i en lysande klass för sig själv, men är ju inte en traditionell deckare med undersökande detektiv i huvudrollen, men handlingen rör ett till synes 'oförklarligt' brott.
Elisabeth George var annars först att väcka mitt intresse, en amerikanska som skriver om så brittiska företeelser att många tror att hon är brittiska. Men det är inte brottsintrigen som intresserar mig, utan atmosfären och hur personerna levandegörs - och det litterära temat. Jag har ännu bara läst hennes fem första kommissarie Lynley böcker, men i alla finner jag någon typ av litterärt tema. Det gör mig nyfiken. Den gåtan vill jag lösa. Detektivparet Thomas Lynley och Barbara Havers, framstår för mig som Mr Darcy och Elizabeth Bennet i Jane Austens Stolthet och fördom. Barbaras rabiata fördomar mot 'snobben' Lynnley är så nära kopia man kan komma. Om än på 1980-talet och aldrig kommer de att bli ett par. Deras världar är alltför skilda, och Lynleys känslor riktas åt ett helat annat håll, han har en egen obesvarad kärlek att brottas med.
Storbritannien har ju många egna deckardrottningar. Dit hör PD James, född 1920, och aktiv författare sedan 1962. Nu först har jag läst en av hennes böcker. Huvudperson är ofta kommissarie Adam Dalgliesh. En välkända deckarpersonlighet.
Hittade hos Myrorna en inbunden PD James för 10 kr. Bokpärmen är illustrerad med en typisk engelsk stuga i blålila skymningsljus. Ett opassande jobb för en kvinna (1972). Men i denna är det inte ADam Dalgliesh som är utredare, utan en ung kvinna, Cordelia Grey. Dock visar det sig att den man som lärt upp henne i yrket, Bernie, tidigare arbetat i närheten av Adam Dalgliesh, men sedan avskedats. Han har sugit åt sig 'Dalgliesh' fantastiska kunskaper, öppnat egen detektivbyrå och fört sin kunskap vidare till Cordelia. Enligt wikipedia fick Cordelia vara huvudperson i två av böcker i Dalglish-serien. Jag hade svårt att engageras av denna historien. Blev bitvis jäspig, hade svårt att ta till mig deckargåtan. Men den unga oerfarna Cordelia jobbar på och utnyttjar alla kunskaper som emanerar från Dalgliesh.
Mot slutet vaknar dock ett nytt intresse i mig, när Cordelia vill konfrontera gärningsmannen, som visar sig ha vedervärdiga åsikter och brist på medkänsla (stereotyp brottsling), och han i sin hybris hotar henne, då blir han mördad av en tredje person - här kommer det förvånande - som Cordelia genast hjälper med alibi och att arrangera mordet som ett självmord. Det är förvånande. Läsaren känner avsky för gärningsmannen, men sväljer detta. Boken fortsätter och jag undrar vart den är på väg - då plötsligt Dalgliesh dyker upp och förhör Cordelia. Den smarte mästerutredaren har genast klurat ut hur allt hänger ihop.
Cordelia vägrar göra några medgivanden, hon håller sig till de förhållningsorder som en gång emanerat från Dalgliesh. Det borde vara lätt för honom att avslöja sina egna tankegångar. Även om de uppblandats med Bernies 'plattityder'. Här lyser boken upp, ger mig känslan: Aha! Han dök upp i alla fall! En twist som ger mervärde. Cordelia får betala böter för innehav av pistol utan licens, men i övrigt har ingen instans tvivlat på Cordelias sanning, inte vanliga polisen, inte coronern vid förhöret som skall fastställa offrets dödsorsak. Bara Dalgliesh ser igenom hela historien, men inte heller han är motiverad att driva saken vidare.
I detta fall har alltså brott lönat sig - nja förutom böterna då. Det kostade bara böter och vi kan skratta åt gärningsmannens hybris, som dock drabbades 'rättmätigt'.
Dessutom lär detta vara en av de första deckare där en kvinna fått visa framfötterna i denna mannens värld. Säkert en verkan av den kvinnorörelse som fick nytt liv i slutet av 1960-talet. De allra första kvinnliga detektiverna dök dock upp redan i slutet av 1800-talet, med den första feministiska vågen.
Elisabeth George var annars först att väcka mitt intresse, en amerikanska som skriver om så brittiska företeelser att många tror att hon är brittiska. Men det är inte brottsintrigen som intresserar mig, utan atmosfären och hur personerna levandegörs - och det litterära temat. Jag har ännu bara läst hennes fem första kommissarie Lynley böcker, men i alla finner jag någon typ av litterärt tema. Det gör mig nyfiken. Den gåtan vill jag lösa. Detektivparet Thomas Lynley och Barbara Havers, framstår för mig som Mr Darcy och Elizabeth Bennet i Jane Austens Stolthet och fördom. Barbaras rabiata fördomar mot 'snobben' Lynnley är så nära kopia man kan komma. Om än på 1980-talet och aldrig kommer de att bli ett par. Deras världar är alltför skilda, och Lynleys känslor riktas åt ett helat annat håll, han har en egen obesvarad kärlek att brottas med.
Storbritannien har ju många egna deckardrottningar. Dit hör PD James, född 1920, och aktiv författare sedan 1962. Nu först har jag läst en av hennes böcker. Huvudperson är ofta kommissarie Adam Dalgliesh. En välkända deckarpersonlighet.
Hittade hos Myrorna en inbunden PD James för 10 kr. Bokpärmen är illustrerad med en typisk engelsk stuga i blålila skymningsljus. Ett opassande jobb för en kvinna (1972). Men i denna är det inte ADam Dalgliesh som är utredare, utan en ung kvinna, Cordelia Grey. Dock visar det sig att den man som lärt upp henne i yrket, Bernie, tidigare arbetat i närheten av Adam Dalgliesh, men sedan avskedats. Han har sugit åt sig 'Dalgliesh' fantastiska kunskaper, öppnat egen detektivbyrå och fört sin kunskap vidare till Cordelia. Enligt wikipedia fick Cordelia vara huvudperson i två av böcker i Dalglish-serien. Jag hade svårt att engageras av denna historien. Blev bitvis jäspig, hade svårt att ta till mig deckargåtan. Men den unga oerfarna Cordelia jobbar på och utnyttjar alla kunskaper som emanerar från Dalgliesh.
Mot slutet vaknar dock ett nytt intresse i mig, när Cordelia vill konfrontera gärningsmannen, som visar sig ha vedervärdiga åsikter och brist på medkänsla (stereotyp brottsling), och han i sin hybris hotar henne, då blir han mördad av en tredje person - här kommer det förvånande - som Cordelia genast hjälper med alibi och att arrangera mordet som ett självmord. Det är förvånande. Läsaren känner avsky för gärningsmannen, men sväljer detta. Boken fortsätter och jag undrar vart den är på väg - då plötsligt Dalgliesh dyker upp och förhör Cordelia. Den smarte mästerutredaren har genast klurat ut hur allt hänger ihop.
Cordelia vägrar göra några medgivanden, hon håller sig till de förhållningsorder som en gång emanerat från Dalgliesh. Det borde vara lätt för honom att avslöja sina egna tankegångar. Även om de uppblandats med Bernies 'plattityder'. Här lyser boken upp, ger mig känslan: Aha! Han dök upp i alla fall! En twist som ger mervärde. Cordelia får betala böter för innehav av pistol utan licens, men i övrigt har ingen instans tvivlat på Cordelias sanning, inte vanliga polisen, inte coronern vid förhöret som skall fastställa offrets dödsorsak. Bara Dalgliesh ser igenom hela historien, men inte heller han är motiverad att driva saken vidare.
I detta fall har alltså brott lönat sig - nja förutom böterna då. Det kostade bara böter och vi kan skratta åt gärningsmannens hybris, som dock drabbades 'rättmätigt'.
Dessutom lär detta vara en av de första deckare där en kvinna fått visa framfötterna i denna mannens värld. Säkert en verkan av den kvinnorörelse som fick nytt liv i slutet av 1960-talet. De allra första kvinnliga detektiverna dök dock upp redan i slutet av 1800-talet, med den första feministiska vågen.
2010-03-05
CJL Almqvist & Lars Widding
Bellman studierna ledde mig till en gammal bokhylla från tonåren, med några böcker av Lars Widding. Han skrev bl.a. Sångfågeln om Ulla Winbladh och Rovfågeln om Gustav III. Intrigerna för att starta krig trots att ständerna förbjudit allt utom försvarskrig. Och hur detta ledde till allt större missnöje och slutligen mordet på maskeradbalen 16 mars 1792.
Lockfågeln rör sig i andra cirklar men ändå i utkanten av mordet. Börjar året innan mordet, Bellman skymtar, men blir mest en burleks historia om hur man får en ung flicka gift till rikedom med en så gammal man att han trillar av pinn på bröllopsnatten. Jag känner mig osäker här hur mycket som har autentisk bakgrund, elle rom det bara är Widdings fria fantasier. Jag vet ju att han nitiskt granskade Årstafruns dagböcker, Märta Reenstierna. Bellman tillhörde stamgästerna på Årsta gård. Årstafrun skrev dagbok ända från Bellmans dagar till sin död 1844. En fantastisk källa till kunskap om dåtidens vardag.
På kursen har vi glidit över i romantiken, via en rad förromantiska poeter och likt Widdings fjärde bok (som visserligen skrevs först av 'fågel-böckerna') hamnat på 1820-30-talet, Galgfågeln. Widding läste helt säkert Carl Jonas Love Almqvist likaväl som Årstafrun.
Drottningens juvelsmycke (1834) är ett mycket egenartat verk av Almqvist. Jag minns delar av den som TV-film när jag fick på lågstadiet i slutet av 1960-talet. Den svartvit film med den undersköna Mimmi Wållander som Tintomara, och Ing Tidbladh som hennes sjuka mor. Det var oerhört suggestivt för mig att se i den unga åldern, även om jag ine förstod allt. För mig blev Tintomara den sköna unga kvinnan, oförstådd, snärjd i spindelnät.
Att läsa den nu som vuxen gör naturligtvis att verket växer fram i en helt annat komplexitet och fullhet. Diskussionerna kring denna roman, som enligt romantikens ideal vill vara ett allkonstverk, med dramatiska dialoger, prosa, dikt, musiknoter, pantomim och balett. Många diskussioner kring verket har berört frågan om kön, eftersom Tintomaras kön rör sig som en gåta genom hela verket, men aldrig klarläggs. De tär naturligtvis en fråga som bedrör nutida queer-tankegångar. Var Almqvist den förste queer-filosofen? Nja, an var en man av sin tid och ville skapa ett allkontverk. Symboler var viktiga.
Centralpersonen har många namn, Azouras Lazuli Tintomara la Tournerose. H*n är den fullständigt fria själen, som inte kan fångas i några ramar och regler. H*n byter kön efter betraktarens öga. Ibland efter behov. Manskläder och manskön är en fördel för att röra sig fritt nattetid på Stockholms gator.
Azours är dock det sociala namn h*n har i samtal med maktens personnager efter (och kanske före) mordet på Gustav III, där hennes rena sanna natursjäl vill bekämpa det onda och förespråka det goda - vilket naturligtvis skär sig. Ja, Almqvist ville skriva en historisk roman i Walter Scotts anda, Scott som uppfann genren. Mordet på Gustav III blir är en historisk verklighet med utdrag ur förhörsprotokoll.
Tintomara är de kvinnliga egenskapernas namn.
På ett ställe kallar man henne Lockfågel! (var det därifrån Widding fick titeln till sin roman?)
Hon avskyr det, att ses som ett lockadne kön i stället för sitt sanna inre jag. I egenskap av hennes lockande skönhet kan de sammansvurna få kungen att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt för mordet. Tintomara själv är inte medvetet inbladnad. H*n är ett redskap för Hegels Världssjäl, som drar fram och styr den hsitoriska utvecklingen oavsett vad enskilda mäniskor tycker.
Lazuli är de manliga egenskaperna och ofta en god täckmantel. Oavsett kön väcker hon kärlek i betraktarens öga, utan att h*n själv någonsin upplever vill ta del i kärleksspelet. H*n är sig själv nog. H*n är la Tournerose, ett smeknamn som klingar likt Almqvists eget livsverk: Törnrosens bok. I den samlade han större delen av sina verk inom ramverket Jaktslottet där några vänner samlas och berättar historier för varandra. Därigenom blir Azouras Lazuli Tintomara la Tournerose i sig själv symbolen, den inkarnerade dikten, skaparanden, som har alla fasetter inom sig.
Det är mycket effektfullt och oerhört fascinerande. Dialogen flyter roande och sann i större delen av boken. Lättläst text, om man kan hänga med i att det dyker upp lite franska här och där bland 1700-talets högreståndssamtal. Han leker med ord och likaljudande förväxlingar, som t ex Tristan, triste âne. Den mytiske älskaren Tristan låter alltså i vissas öron som 'den ledsne åsnan', en skymf? Helt klart en dubbeltydighet. Är den kärlekskranke en dum åsna?
Det är klart att man kan hävda att Almqvist förespråkade jämlikhet mellan könen. Han tillhörde de radikala unga romantikerna, som upprörde med sina okonventioenlla idéer. Han skrev Det går an (1839) om Sara Videbäck, som önskade förbli ogift, för att fortsätta sin fars rörelse och ha sitt eget levebröd. På hennes tid var gift kvinna omyndig. Samvetsäktenskap förespråkas. Visst låter det radikalt. På 1970-talet var vi radikala. Då såg jag en version av Det går an, med bl a Per Ragnar och Christina Schollin. En version med ett tillägg som problematiserasr vad som händer där barn kommer till. För visst är det enkelt att prata om fria relatioenr så länge det inte är barn inblandade. Men så snart kvinnan blir mor blir hon också mer sårbar. Jag minns inte vad slutsatsen blev då.
Intressant är dock att Lars Widdings bok Galgfågeln, som flyter mellan olika människoöden åren 1829-33 - och därför blir mer splittrad än enhetlig - ger mig känslan att han funnit intressanta incidenser i slutet av Årstafruns dagbok, som han velat förmedla. En mentalt svag pojke avrättas för tidelag, hans mors elände och senare upphöjelse pga en 'uppenbarelse' från en ärkeängel som vill trösta, och sist men inte minst. Mamsell Leufstedt (33 år) på Årsta gård, önskar starta ett trädgårdsmästeri, i samvetsäktenskap med en sju år yngre dräng.
Ingenstans sägs det 'varför' hon inte vill gifta sig. Men jag antar att huvudsaken borde vara just att hon då skulle bli omyndig och inte längre få ta hand om sitt eget företag.
Men livet är inte lätt, det sätter käppar i hjulet. När ett lämpligt torp dyker upp, skall mamsellen få överta det enligt löfte från Årstafrun, men krogägaren som är granna ställer sig i vägen. Han påstår sig ha första 'tjing'. Saken manglas sedan i domstol under två år. Vilket för mig är ett indicium på att det är verkliga fall Widding tar upp. Mamsellen fick rätt, men då hade hennes käre Grönberg redan insjuknat i någon sjukdom som ledde till döden mindre än ett år senare. Så livet slutade där för henne. Det blev inget av planerna. Hon stannade hos Årstafrun till hennes död.
Lockfågeln rör sig i andra cirklar men ändå i utkanten av mordet. Börjar året innan mordet, Bellman skymtar, men blir mest en burleks historia om hur man får en ung flicka gift till rikedom med en så gammal man att han trillar av pinn på bröllopsnatten. Jag känner mig osäker här hur mycket som har autentisk bakgrund, elle rom det bara är Widdings fria fantasier. Jag vet ju att han nitiskt granskade Årstafruns dagböcker, Märta Reenstierna. Bellman tillhörde stamgästerna på Årsta gård. Årstafrun skrev dagbok ända från Bellmans dagar till sin död 1844. En fantastisk källa till kunskap om dåtidens vardag.
På kursen har vi glidit över i romantiken, via en rad förromantiska poeter och likt Widdings fjärde bok (som visserligen skrevs först av 'fågel-böckerna') hamnat på 1820-30-talet, Galgfågeln. Widding läste helt säkert Carl Jonas Love Almqvist likaväl som Årstafrun.
Drottningens juvelsmycke (1834) är ett mycket egenartat verk av Almqvist. Jag minns delar av den som TV-film när jag fick på lågstadiet i slutet av 1960-talet. Den svartvit film med den undersköna Mimmi Wållander som Tintomara, och Ing Tidbladh som hennes sjuka mor. Det var oerhört suggestivt för mig att se i den unga åldern, även om jag ine förstod allt. För mig blev Tintomara den sköna unga kvinnan, oförstådd, snärjd i spindelnät.
Att läsa den nu som vuxen gör naturligtvis att verket växer fram i en helt annat komplexitet och fullhet. Diskussionerna kring denna roman, som enligt romantikens ideal vill vara ett allkonstverk, med dramatiska dialoger, prosa, dikt, musiknoter, pantomim och balett. Många diskussioner kring verket har berört frågan om kön, eftersom Tintomaras kön rör sig som en gåta genom hela verket, men aldrig klarläggs. De tär naturligtvis en fråga som bedrör nutida queer-tankegångar. Var Almqvist den förste queer-filosofen? Nja, an var en man av sin tid och ville skapa ett allkontverk. Symboler var viktiga.
Centralpersonen har många namn, Azouras Lazuli Tintomara la Tournerose. H*n är den fullständigt fria själen, som inte kan fångas i några ramar och regler. H*n byter kön efter betraktarens öga. Ibland efter behov. Manskläder och manskön är en fördel för att röra sig fritt nattetid på Stockholms gator.
Azours är dock det sociala namn h*n har i samtal med maktens personnager efter (och kanske före) mordet på Gustav III, där hennes rena sanna natursjäl vill bekämpa det onda och förespråka det goda - vilket naturligtvis skär sig. Ja, Almqvist ville skriva en historisk roman i Walter Scotts anda, Scott som uppfann genren. Mordet på Gustav III blir är en historisk verklighet med utdrag ur förhörsprotokoll.
Tintomara är de kvinnliga egenskapernas namn.
På ett ställe kallar man henne Lockfågel! (var det därifrån Widding fick titeln till sin roman?)
Hon avskyr det, att ses som ett lockadne kön i stället för sitt sanna inre jag. I egenskap av hennes lockande skönhet kan de sammansvurna få kungen att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt för mordet. Tintomara själv är inte medvetet inbladnad. H*n är ett redskap för Hegels Världssjäl, som drar fram och styr den hsitoriska utvecklingen oavsett vad enskilda mäniskor tycker.
Lazuli är de manliga egenskaperna och ofta en god täckmantel. Oavsett kön väcker hon kärlek i betraktarens öga, utan att h*n själv någonsin upplever vill ta del i kärleksspelet. H*n är sig själv nog. H*n är la Tournerose, ett smeknamn som klingar likt Almqvists eget livsverk: Törnrosens bok. I den samlade han större delen av sina verk inom ramverket Jaktslottet där några vänner samlas och berättar historier för varandra. Därigenom blir Azouras Lazuli Tintomara la Tournerose i sig själv symbolen, den inkarnerade dikten, skaparanden, som har alla fasetter inom sig.
Det är mycket effektfullt och oerhört fascinerande. Dialogen flyter roande och sann i större delen av boken. Lättläst text, om man kan hänga med i att det dyker upp lite franska här och där bland 1700-talets högreståndssamtal. Han leker med ord och likaljudande förväxlingar, som t ex Tristan, triste âne. Den mytiske älskaren Tristan låter alltså i vissas öron som 'den ledsne åsnan', en skymf? Helt klart en dubbeltydighet. Är den kärlekskranke en dum åsna?
Det är klart att man kan hävda att Almqvist förespråkade jämlikhet mellan könen. Han tillhörde de radikala unga romantikerna, som upprörde med sina okonventioenlla idéer. Han skrev Det går an (1839) om Sara Videbäck, som önskade förbli ogift, för att fortsätta sin fars rörelse och ha sitt eget levebröd. På hennes tid var gift kvinna omyndig. Samvetsäktenskap förespråkas. Visst låter det radikalt. På 1970-talet var vi radikala. Då såg jag en version av Det går an, med bl a Per Ragnar och Christina Schollin. En version med ett tillägg som problematiserasr vad som händer där barn kommer till. För visst är det enkelt att prata om fria relatioenr så länge det inte är barn inblandade. Men så snart kvinnan blir mor blir hon också mer sårbar. Jag minns inte vad slutsatsen blev då.
Intressant är dock att Lars Widdings bok Galgfågeln, som flyter mellan olika människoöden åren 1829-33 - och därför blir mer splittrad än enhetlig - ger mig känslan att han funnit intressanta incidenser i slutet av Årstafruns dagbok, som han velat förmedla. En mentalt svag pojke avrättas för tidelag, hans mors elände och senare upphöjelse pga en 'uppenbarelse' från en ärkeängel som vill trösta, och sist men inte minst. Mamsell Leufstedt (33 år) på Årsta gård, önskar starta ett trädgårdsmästeri, i samvetsäktenskap med en sju år yngre dräng.
Ingenstans sägs det 'varför' hon inte vill gifta sig. Men jag antar att huvudsaken borde vara just att hon då skulle bli omyndig och inte längre få ta hand om sitt eget företag.
Men livet är inte lätt, det sätter käppar i hjulet. När ett lämpligt torp dyker upp, skall mamsellen få överta det enligt löfte från Årstafrun, men krogägaren som är granna ställer sig i vägen. Han påstår sig ha första 'tjing'. Saken manglas sedan i domstol under två år. Vilket för mig är ett indicium på att det är verkliga fall Widding tar upp. Mamsellen fick rätt, men då hade hennes käre Grönberg redan insjuknat i någon sjukdom som ledde till döden mindre än ett år senare. Så livet slutade där för henne. Det blev inget av planerna. Hon stannade hos Årstafrun till hennes död.
2010-02-19
NP 2009 - Herta Müller
Jag skrev inget om Herta Müller i höstas när hon fick 2009 års Nobelpris i litteratur. Delvis för att jag hade fullt upp med litteraturkursen. Men mest för att jag inte hade läst något av henne. Nu har jag det: Redan då var räven jägare (1992).
I vanlig ordning tar nobelpristagarens böcker slut omedelbart timmarna efter kungörelsen i TV och radio. Jag hann dock få tag på denna i pocketupplaga. Bra för mig som alltid vill ha en pocketbok i väskan att läsa på bussen. Och de senaste månaderna har jag haft så mycket kurslitteratur att läsa att min 'nöjesläsning' begränsas till bussen. (Även om kurslitteraturen i sig naturligtvis är ett lika stort nöje - enda problemet är att allt måste gå så fort.)
Att det tagit mig flera månader att ta mig igenom Redan då var räven jägare är inget att rekommendera. 238 sidor med enkelt språk ... behöver absolut inte ta så lång tid. Problemet var att jag större delen av boken aldrig ens frestades att stjäla mig till en läsestund även hemma. Det är ingen 'rolig' läsning att dyka in i ett så totalitärt samhälle att folk inte vågar tala öppet med varann. Boken är fylld av konkreta bilder, som fastnar och finns kvar i mig nu efteråt. Men första halvan kryper verkligen in under skinnet som ett dött samhälle. Avsaknaden av namn och personligheter är naturligtvis en medveten strategi här, men gör det också svårt att ta till sig boken. Om jag hade tid, vore det läge att läsa om den genast, för att hitta alla de ledtrådar som jag är säker finns. I första halvan av boken när personer saknade namn och endast kort betecknades som t ex prickig slips, eller födelsemärke på halsen, så blev allt abstrakt. Tills dessa personer betydligt senare faktiskt fick namn, då uppstår en viss aha-känsla.
Detta hör i historien också samman med upplösningstillståndet i Rumänien. Hur än kritiskt läget tycks så är det när det börja leva igen som vi närmar oss upplösningen, av samhället och boken. Inga årtal nämns. Hade jag kunnat något om fotboll kanske jag vetat när Danmark var där och spelade mot Rumänien. Tydligen hade det betydelse, som insikt för folket om att en annan verklighet kan existera. Än deras total förtryck. Jag minns inte längre hur pass långt efter Berlinmurens fall november 1989 som också Rumäniens diktator Ceausescus föll.
I vanlig ordning tar nobelpristagarens böcker slut omedelbart timmarna efter kungörelsen i TV och radio. Jag hann dock få tag på denna i pocketupplaga. Bra för mig som alltid vill ha en pocketbok i väskan att läsa på bussen. Och de senaste månaderna har jag haft så mycket kurslitteratur att läsa att min 'nöjesläsning' begränsas till bussen. (Även om kurslitteraturen i sig naturligtvis är ett lika stort nöje - enda problemet är att allt måste gå så fort.)
Att det tagit mig flera månader att ta mig igenom Redan då var räven jägare är inget att rekommendera. 238 sidor med enkelt språk ... behöver absolut inte ta så lång tid. Problemet var att jag större delen av boken aldrig ens frestades att stjäla mig till en läsestund även hemma. Det är ingen 'rolig' läsning att dyka in i ett så totalitärt samhälle att folk inte vågar tala öppet med varann. Boken är fylld av konkreta bilder, som fastnar och finns kvar i mig nu efteråt. Men första halvan kryper verkligen in under skinnet som ett dött samhälle. Avsaknaden av namn och personligheter är naturligtvis en medveten strategi här, men gör det också svårt att ta till sig boken. Om jag hade tid, vore det läge att läsa om den genast, för att hitta alla de ledtrådar som jag är säker finns. I första halvan av boken när personer saknade namn och endast kort betecknades som t ex prickig slips, eller födelsemärke på halsen, så blev allt abstrakt. Tills dessa personer betydligt senare faktiskt fick namn, då uppstår en viss aha-känsla.
Detta hör i historien också samman med upplösningstillståndet i Rumänien. Hur än kritiskt läget tycks så är det när det börja leva igen som vi närmar oss upplösningen, av samhället och boken. Inga årtal nämns. Hade jag kunnat något om fotboll kanske jag vetat när Danmark var där och spelade mot Rumänien. Tydligen hade det betydelse, som insikt för folket om att en annan verklighet kan existera. Än deras total förtryck. Jag minns inte längre hur pass långt efter Berlinmurens fall november 1989 som också Rumäniens diktator Ceausescus föll.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
