2010-01-31

Carl Michael Bellman

Andra veckan har grupparbetet handlat om Bellman. I höstas tränade vi lyrikanalys via epistel no.7. Nu läste vi 12 till. Jag formligen slukade 5 olika litteraturhistoriska författares texter kring Bellman vilket fördjupade insikten i hans samtid.
Bellman är alltid satirisk och dubbeltydig. Hans storhet löpte parallell med Gustav III. Hans supvisor hade länge varit populära, men vid Gustav III:s statskupp 1772, efter den ekonomiskt katastrofala 'Frihetstiden' (som ledde även till Bellmans föräldrars ruin), skyndade sig Bellman att skriva en hyllningsvisa till kungen, Gustafs Skål, som blev kuppdeltagarnas kampsång. Vilket naturligtvis gjorde Bellman populär vid hovet. Dock ansågs inte övrig visor rumsrena nog att tryckas. Hela landet kunde dem ändå utantill, men Bellman fick inga inkomster. Poeten Kellgren sablade ner Bellmans visor i en satirisk dikt, men fick ångra detta, då han snart insåg hur storartad Bellmans konst trots allt var. Helt oefterhärmelig.
Sagde Kellgren kom också att tjugo år senare medverka till utgivningen av Fredmans epistlar. Han skrev ett entusiastiskt förord (och städade lite i visorna). Bellman dedicerade Ep. 80, Liksom en Herdinna till Kellgren. Frågan är om han gjorde det enbart som tack?
Första strofen är en omskrivning av klassicismens paradverk, Boileau's skrivregler för god litteratur, nedplitade i versform. Bellman gör om dem så vi får se Ulla som en Herdinna, välklädd, smyckad med blommor, för sig som en dam, hon åker på utflykt med korparl Mollberg i häst och vagn, stiligt värre. Men när de väl är på krogen, spiller hon öl på kjolen, drar den helt sonika av sig, och kan man tyda omskrivningarna rätt så slutar det som i de flesta visorna med ett samlag, som får vagnen att skaka söner. I vilket fall som helst så somnar Ulla där, bredvid Mollberg 'som en kullstjälpt Fru', vilket brukar betyda just så...

Visst, när vi lyssnar på den där sirliga melodin, och tänker på 'herdinnan' så är det betydligt mer finstämt än vad texten säger. Man har sagt att Bellman i denna visa böjer sig för den goda smaken, krusar för eliten. Gör han det? Eller driver han med eliten? För egentligen har han inte ändrat sig ett dugg. Han gör som alltid. Dubbelexponerar den klassicistiska litteraturens tidlösa idealbild av konsten och världen - men verkligheten i Stockholms trånga gränder, med sina 700 brännvinskrogar, var en helt annan. Fylleri och bordeller överallt. Bellman plockar upp de enkla människorna ur rännstenen, men förskönar dem inte. Inte i grunden. De kan leka fina, men rispar man i lacken, så faller den av. På den punkten ger sig Bellman aldrig - det skulle ha gått emot hans innersta sanning.

1792 sköt man Gustav III på en maskeradbal. Bellman hade hunnit få både Fredmans epistlar och sånger tryckta 1790-91, men sen tog det stopp. Det unika med Bellman är att hans popularitet aldrig egentligen haft några nedgångsperioder. Han lever. Men personen Bellman hade inte längre någon som höll honom om ryggen sedan Gustav III dött. 1794 hamnade han i häkte på grund av en ringa skuld. I fängelset ådrog han sig en rad sjukdomar och dog inte långt efteråt 1795.

Dock är det ett ovedersägligt faktum att Bellman berikat svensk litteratur, genom att synliggöra de lägre samhällsklasserna. Och han gjrde det via satir, en svart humor vi kanske inte är naiva nog att skratta åt idag ...

Jean Racine & Molière

Efter två lediga dagar inleddes delkurs 3, som är centrerad kring 1700-talet. Den lediga helgen passade jag dock på att läsa Aristofanes komedi Lysistrate, om kvinnorna som sexstrejkar för att få slut på kriget. Kursen lade tidigare inte någon större vikt vid komedi, så jag tog chansen nu. En antik komedi, som dock varit populär även i modern tid, på grund både av sitt fredsbudskap och att kvinnorna får spela aktiva roller.
Dock ska man vara medveten om att Aristofanes inte var fredsälskare av demokratiska skäl. Han var aristokraten som gjorde allt för att motarbeta det atenska demokratiska experimentet. Han ville sänka det 'demokratiska' styret. Motarbeta de 'enkla' män som tagit plats i senaten, eller vad det kallades då i Athen.

Nåväl. Kurs 3 inleddes alltså med dramatik, men från 1600-talet. Temat är främst Klassicism, men även Förromantik. Och dit hör då tragediförfattaren Jean Racine, men också komedi-skådespelaren Molière. Molière är hur rolig som helst, men motarbetad av renläriga klassicister, men dock beskyddad av kung Ludvig XIV. Idag känns pjäserna dock moraliskt oförvitliga. Jag kommer aldrig att glömma när jag såg Den inbillade sjuka på dramaten (1978?) med Lena Nyman i rollen som den pigga och listiga tjänarinnan, som ställer allt tillrätta. Molière måste ses, det är inte mycket att läsa. I synnerhet inte prosaverket Den girige (1667) som vi började med att läsa.
Snabbläst och schematiskt i överensstämmande med hur en komedi byggts upp sedan romartiden, med det unga kärleksparets förhinder för att uppnå föreningens lycka, och listiga betjänster som klarar ut skivan. Förväxlade identiter, osv.... vi ser att Shakespeare köpte konceptet rakt av i sina komedier, men har så många intressanta nivåer och ett alldeles överväldigande språkbehandling.

Tyngdpunkten låg dock på Jean Racine, tragediförfattaren, och hans Fedra (1677), som bygger på antik grekisk myt och tragedi. Hur Theseus unga fru genast förälskar sig i sin blivande styvson. Och kämpar emot i det längsta. Men så nås kungaborgen av nyheten att Theseus är död, och hon kan inte längre motstå att avslöja sina böjelser. Styvsonen Hippolytos blir förskräckt, han själv älskar in nyintroducerad roll Aricia, rättmätig arvtagerska till Athen, en tron Theseus erövrat genom att döda Aricias bröder. Theseus har hindrat henne från att gifta sig, för att inga arvtagare till henne skall kunna bestrida hans maktposition.
Men Hippolytos som försökt följa sin fars bud, inser att han älskar henne rent och äkta. Det visar sig dock att dödsbudet var falskt. Theseus dyker upp och ställer allt tillrätta. Eller? Snarare uppstår kaos, när alla får dåligt samvete för att de alla så glatt sig över att Theseus bud inte längre behövde lydas. Fedras amma försökte ljuda allt tillrätta och skylla å Hippolytos, men då blir allt bara värre. Amman tar livet av sig och Hippolytos blir dödad av havsguden via faderns förbannelse. Theseus inser till slut att han handlat överilat efter falska anklagelser. Han har förlorat sin son i onödan. Han återsälle rlugnet genom att ta till sig Aricia som sin dotter, så som Hippolytos önskat att få gifta sig med henne.

Den stora skillnaen mellan 1600-tals dramat och det antika grekiska lär vara synen på Fedras 'sexuella' brott. I antiken var hon mer en onaturlig vällustig. I klassicismens Frankrike hos Racine kämpar hon förgäves mot den eld som brinner i henens innersta. Hon har gjort allt, men inget hjälper, slutligen tar on sitt eget liv. Så egentligen har hon adlig gett efter för det 'brottsliga'. Under antiken var synen på incest en annan. Fedra och Hippolytos var ju inte släkt. Dock såg man då kvinnan endast som en bägare som fylldes av mannen. När kvinnan en gång haft samlag med en man så fanns hans blod/safter i henne. Att hon då senare även skulle ha samlag med denne mans son, skulle innebära att faderns och sonens blod/safter blandades i kvinnan. Och det ansåg man sjukt. Den tanken finns inte kvar i 1600-talets Frankrike. Där har konflikten vridit sig till att bli en psykologisk inre kamp.

Shakespeares Stormen (1611)

Roligt att få skriva uppsats på en Shakespeare-pjäs. Och dessutom en av de få som jag varken sett eller läst tidigare. Jag vet att Per Åhlin gjorde sin Melonia inspirerad av just Stormen, just som jag var småbarnsmamma. Men min dotter vägrade att se den, så det blev aldrig av. Hon tyckte att den fule Caliban var för läskig. Visst han har blodsprängda ögon, men var vad jag minns trädgårdsmästare ... hmm, vet inte hur handlingen gick ihop.

Det finns intressanta bi-fakta. T ex att ett par skepp med immigranter till Virginia förliste på en av Bermudas-öarna 1609 och vistades där i åtta månader innan de lyckats bygga sig ett nytt skepp att ta sig vidare i. Säket en inspirationskälla.
Hela pjäsen ger en underlig, nästan spöklik, Bermuda-triangel-intryck.

Men den för mig viktigaste insikten var att jag i samma veva, pga uppgiften kring Barocken började läsa lite slött om och av Giordano Bruno. En italiensk avfällig munk (eller snarare avsatt oc utslängd) som tog till sig de nya rönen och filosofin, och insåg att alla fakta tydde på universum var levande ochd ärför kudne ha många liknande världar som vår egen värld. En självklareht för många idag. Men då ledde hans argument till att han brändes på bål år 1600.

Men det intressantaste av allt var att han på sina flyktliknande vandringar/resor runt Europa hamnade som anställd hos en fransk ambassadör som skulle vistas i England. Bruno var med 1583-85. (alltså ungefär när Shakespeare började som dramatiker). Där kom Bruno att skriva sitt mest berömda verk, 'Askonsdagsmåltiden', på italienska, och i Oxford hävdade han i polemik med de konservativa lärde där, hävdade att universum var oändlgit och levande och ehla naturen besjälad. Två fakta är intressant.

1. Dåtidens elit rörde sig obehindrat på det italienska språket, läste italienska. Italienska stort världsspråk (latin ännu främst av allt) på den tiden. Inte engelska. Alltså lärde sig engelsmännen andra språk. Det var ju inte länge sedan engelska hovet slutade prata franska...

2. Brunos tal om att hela naturen var besjälad och styrd av krafter some n magiker kunde lära sig behärska stämmer med huvudpersonen Prospero i Stormen. Han är en sorts magiker som styr allt i den besjälade naturen.

Prospero är en avsatt hertig från Milano, som råkat ut för skeppsbrott och hamnat på en närmast obebodd ö. Där finns bara Caliban, ett sorts monster, avlat av en häxa med satan. Han är dock ett naturbarn, som inet kan tygla sina onda sidor nämnvärt, men allt han vill är att leva i fred. Prospero behandlar honom närmast som vita behandlat infödingar i nyupptäckta länder. Först med nyfikenhet, vill undervisa, samtidigt som han som den självklaraste sak i världen tar över ön. Men när Caliban inte vill bli undervisad utan bara återgå till sitt gamla liv, tröttnar Prospero, och de hamnar i tvist (inte minst för att Caliban tänkt ge efter för sin sexualitet och tvinga sig på Prosperos vackra dotter).

Shakespeare är ofta inspirerad av italienska historier. Visst måste han väl ha haft italienska språkkunskaper? Han måste ha kännt till Giordano Bruno och hans idéer, om än påomvägar och inte ingående. Men det ger en känsla av tidsandan.

Shakespeare är alltid inressant, full av mångtydigehter. Stormen behandlar mycket maktförhållanden. Prospero avsattes av sin bror, som usurperade makten i Milano. Prospero har dock viss skuld i det hela själv. Han var aldrig särskilt intresserad av att regera och sköta sina plikter. Han ville hellre studera och lära sig magi. an lyckades, men blev därigenom härskare över ett enda monster/vidunder, på en öde ö. Förutom alla luftandar och naturen i övrigt.
Genom denna kunskap får han möjliget att hämnas på sina fiender, som befinner sig på ett skepp. an låter luftanden utsätta skeppet för en storm, men låter dem oskadda komma iland på ön. Med på skeppet finns hans bror, som övertalar Kungen av Neapels bror att göra som han och usurpera makten. De bildar en pakt. Vansinnet styr. De tänker inte på att de befinner sig på en öde ö och inte att där inte finns mycket att utnyttja sin makt över. Med på båten finns även en alkoholiserad munskänk och en narr, de lockas av Caliban att försöka mörda Prospero, en fyllefantasi, men än en gång en dröm om att 'ta makten'.

Shakespeares teknik är att gång på gång upprepa samma tema, i olika varianter, inom olika samhällslager, visa att alla är lika dåliga kålsupare. Någon gudsmakt tycks inte finnas. Det är en av alla moderna drag hos Shakespeare. Prospero spelar en sorts gud, magisk kraft äger han i alla fall. Är han en urbild för vetenskapsmannen? Som tror sig vara Gud? Ingen biblisk gud i alla fall.

Nåväl, stormen och skeppens undergång och mirakulösa räddning (genom Prosperos magi), bildar en ramberättelse. Alla kan i slutet lämna ön igen. Och då är det egendomliga att allt har återgått till Status Quo. Alla återfår sina samhällsroller - och Caliban blir ensam kvar på sin ö.
Inget har ändrats. Allt börjar från början. Pjäsen har pågått i 3-4 timmar, precis samma tid som en elizabetansk teaterföreställning. Inte längre. För att hålla oss fast i verkligeten, trots alla fantasier och all magi och trollkonster, har Shakespeare för en gångs skull beslutat att följa klassicismens tre enheter - en handling, en plats, högst en dag/i detta fall exakt klocktid 3 tim.

Shakespeares pjäser kan man läsa om och om igen, där finns hela tidenmer att upptäcka!

Barocklyrik & Renässans

Oops, så är det slut på januari också. Sista chansen att relatera något som hänt denna månad.

Under julledigheten sysslade kursgruppen främst med Barocklyrik och jag sammanfattade. Detta är ett område jag aldrig tidigare reflekterat över. Läser man flera litteraturhistorier inser man också att termerna, periodindelningar och periodrubriker varierar. Göran Hägg tycker att man gör klokast i att undvika termen barock, när det gäller litteratur.

Manierism är en inarbetad stilterm. Utbroderat språk med mängder av liknelser. Så inleds perioden. Och vi befinner oss då i renässansen, åt minstone i norra halvan av Europa. Italien är ju som vanligt först och kom igång ett par århundraden tidigare. Det fanns en glädje, Carpe diem.
Nya vetenskapliga insikter ledde både till framtidsoptimism, men samtidgit större osäkerhet. Man fick försökte gripa dagen som den var.

På 1600-talet ledde dock 30-åriga kriget med pest och annat elände till en allt dystrare syn på livet. Religiösa omvälvningar med Calvinism och protestanter gjorde att man sökte sig tillbaka till tryggheten hos Gud. En för mig förvånansvärt intressant utveckling.

Efter Barocklyriken fick jag kasta mig över Hemtentan som avslutade kurs 2. Två uppsatser: en genom gång av eposets utveckling, från Homeros över Vergilius till Milton. Trots att vi inte behövde läsa hela Paradise Lost så var det bland det trögaste jag sysslat med. Det 'nya' och intressanta var naturligtvis den psykologiska sanningen i Satans (negativa) utveckling
/förändring. Förstår att det är populärt eftersom vi som svaga människor lätt känner igen oss.

Intressant var i övrigt hur de nya kunskaperna om jorden som ett klot placerade in orter från Azorerna till Mozambique, upp till Sibirien och bort till Indien. Men samtidgit en osäkerhet om det är solen som ilar över himlen kring jorden, eller om jorden verkligen snurrar kring sig själv. Milton överlåter åt läsaren att välja själv.

Ett par gripande rader stod dock efter att Eva och Adam ätit av äpplet. Adam har fördragsamhet med Evas tilltag. Han känner att det är viktigare att följa henne, hans andra halva, än att överleva själv i Edens lustgård. Ska Eva dö, vill han följa henne. Det första som sker är att de överväldigas av sexuell lusta och kastar sig över varandra och har samlag tills de inte orkar längre. Och det då förändringen uppstår. Efter att ha ätit av kunskapens frukt synes det enda roliga vara sex, men när den lusten väl släckts verkar inget alls återstå. De ser på varandra med avsmak. De börjar skylla på varandra - det är den Andre som har skulden. De börjar skylla ifrån sig, och där befinner vi oss väl än idag.

Andra halvan av tentan var en uppsats om Shakespeares tragikomiska pjäs Stormen.
Men Shakespeare måste få ett eget inlägg.

PS. Jag håller även parallelt på med en del textutdrag som jag inte hann med när jag läste dubbla kurser. Bland annat blev jag mycket förtjust i Ovidius Metamorfoser. Så lättflytande skön vers och fantasieggande historier. De tänker jag läsa allihop så snart jag får tid över.

2010-01-04

Fru Freud och jag - Anna Lytsy (2009)

Har idag läst ut en roman som fascinerade mig enormt. En alldeles ny bok från förra året. Anna Lytsys Fru Freud och jag : en historia om begär (2009). Jag började i höstas, och har haft den i 'sommartorpet' där jag unnat mig en timmes läsning vid insomnandet de lördagar jag varit ledig. Så det har tagit tid. Men det kändes bra så.

Boken är av vacker tillverkning, med snövita lena pappersark. Formatet är nätt. Omslaget gick i brunt, delvis i mönster, delvis som skinnimitation (naturligtvis plast), men ändå så skön att hålla i. Den känns hållbar och vacker och värd varenda krona. (Från Normal förlag.)

Alltså öppnade jag den med andakt varje gång.

Romanen i sig liknar inte något annat jag läst. Det är en långa monolog av en psykoanalyspatient. Långa meningar, med många insprängda bisatser. Det är som om språket sprutar fram i hennes behov att tolka sig själv och sina känslor, hon 'tänkerkänner', om och om igen. Det är när insikterna kommer. Det är inte meningen att bara tänka sig intellektuellt in i något, det måste kombineras med känslan. Bara känslan hjälper dock inte.

Romanen igenom brottas huvudpersonen med sin psykoanalytikers dualistiska syn på kön. Det är arvet från Freud. Och huvudpersonen känner inte att hon passar in där. Ämnet fascinerar mig enormt, eftersom inte heller jag någonsin känt att jag passar in. Könssynen är en konstruktion utifrån samhällets konservativa ramar. Tänkandet går på slentrian.

Vi får följa den unga kvinnans liv, vi talar 15 års misslyckat äktenskap, och sju års psykoanalys, som leder till att hon blir någorlunda autonom, slipper känna att hon skulle dö om hon inte lever i symbios, hur än negativ. Det är inte en enkel roman att beskriva. Och jag läste den närmast andlöst ända till slutet. Just för att jag kände igen mig i mycket, trots alla olikheter.
Vi är båda i den generation som inte kunde acceptera den allmänna bilden av 'kvinnlighet', svårigheten att se sig som 'kvinna' och min gen övertygelse om att Freud hade fel. Han hör hemma i en annan tid. Och människan utvecklas hela tiden.

Min egen känsla är att psykologin hela tiden hamnar på efterkälken. Människan utvecklas först, och psykologin försöker beskriva oss i ett stadium, som så snart det beskrivs är ett förflutet stadium. För mig ligger psykoanalysens brist, i avsaknaden av andlig nivå. Jag förutsätter en andlig nivå som manar på oss, en utveckling där människospyket hela tiden förändras. Det som beskrivs kommer därför automatiskt på efterkälken. Visst är metoden till hjälp i många fall, men inte alltid. Inte för utveckling framåt.

Så jag blev besviken mot slutet. Jag hade velat se mer nytänkande. Psykoanalytikern får visserligen ge sig. De har nått ett positivt mål tillsammans, trots att de har olika teoretiska bas. Patienten skapar sin bas, tolkar sitt liv, och är stark nog att inte köpa analytikerns världsbild. Men det bli ändå lite för bortschabblat på slutet.

Vi är i samma generation, vi som har mammor som bara fick amma sitt barn var fjärde timme, och övrig tid låg vi babies ensamma i sängen. Men jag tror ändå inte att det är problemet som 'ställt till oss'. Jag har också en maximalt patriarkal far och passiv mor. Det har lett till samma avståndstagande till könsrollerna, sådana de stelnat, men ändå inte till andra likheter.

Men boken är mycket läsvärd, och kan läsas om och funderas kring.
Min dotter visade mig en amerikansk stand-up-komiker, Margaret Cho, som sa något viktigt: "I'm not bi, I'm I." Hon slår ifrån sig beteckningen bisexuell. Jag är Jag, helt enkelt. Det är viktigt för mig att bli omtyckt av alla!, ungefär så sade hon i en intervju på amerikansk TV. Jag vet inte mer än så, hur mycket hon skämtade eller var allvarlig. Tanken är i alla fall viktig.
Vi behöver inte etiketter. Vi är människor med känslor och olika behov.

Medeltiden

Den litteraturhistoriska kursen känns mer splittrad, mest för att vi stormar fram bland gamla texter som vi sällan behöver läsa i sin helhet, utan mest nosar på.
Dante naturligtvis. Köpte Giacomo Oreglias biografi över Dante för åratal sedan, men livet hejdade mig någonstans efter en tredjedel av boken - trots att den mötte alla mina förväntningar - och väckte intresset allt mer. Men livet satte som vanligt på bromsklossar. Så nu ligger den också på kö.
Vi läste även svenska medeltidsballader - svårläst stavning.
Och faktiskt också ett fullständigt verk: Gunnlaug Ormtungas saga. En islänningsaga. Som inte är alltför lkång, men som känns relativt sen, något påverkad av roman breton, med kärleksförvecklignen och kvinnan emd det långa rödblonda håret. Men naturligtvis mest av gammal isländsk tradition.
Beowulf som jag var inne på i början av hösten, har vi också nosat på. Så den ligger kvar i kö. För jag vill läsa den fullständiga versionen. Njals saga är lång, så där passade jag på ast läsa en ungdomsvariant med vackra bilder och historiska notiser som gjorde bilden klarare.

Elin Wägners' Ekofeminism

Inte ett inlägg på hela december - 'kursandet' har varit för intensivt. Elin Wägner-kursen var mastig och närmade sig slutuppsatser, så där la jag mycket tyngd, samtidigt som jag kämpade på med medeltida litteratur.

Ett av Wägners mest kända verk, som ännu trycks om i pocketupplagor är Väckarklocka (1941). Så visst var det lite pinsamt att jag ännu inte läst den. Den var absolut inte vad jag väntat mig. Titeln är symbol för vad Wägner ville vara - hon ville väcka till insikt, hur än irriterande det känns för de som blir väckta, morgontrötta som vi är. Träffande bild.

Och mycket upplyftande för mig. Hon var inspirerad av sin tids nyupptäckter apropå en förhistorisk moderålder, en tid då det inte vapnen styrde mänskliga relationer. Upplyftande för mig eftersom jag själv är intresserad av de riktigt gamla moder-gudinne-religionerna, allt vad man kan komma fram till genom att se på gamla myter, om tiden före det patriarkala. Mycket intressanta spår hade hon funnit i gamla grekiska tragedier, myter osv. Det är helt fel att gruppera in Wägner bland särartsfeminister. Visst letar hon fram kvinnors kunskaper från äldre tider, men för att vi skall vara stolta över de kunskaper vi hade då. För att vi skall inse att vi inte alltid varit passiva offer. Det är ett nytt fenomen och det måste vi avsäga oss. När Wägner skrev boken sökte hon formulera en utopi där pendeln stannar mitt emellan ytterligheterna, dvs mitt emellan patriarkat resp. matriarkat. Finna ett fungerande samarbete, för det läge vi befinner oss i nu. Att återkomma till ett vårdande tillstånd, inte minst att vårda vår miljö - utan den överlever vi inte - och det hänsynstagande är inte förbehållet kvinnor. Det är något vi måste samarbeta kring.

Inom detta arbetsområde - Ekofeminismen - läste vi även Wägners sista roman, Vinden vände bladen (1947). Ett mästerverk. Romanen är tredelad, men hänger samman. Det första kortaste avsnittet bygger upp en myt om en ursprunglig modergudinna, Ana, likartade med Nerthus, eller vanerna? ... måste läsa på om detta. Och hur vikingahövdingen Assar stiger i land med sina järnvapen och hur Ana aldrig mer blir vad hon varit. Det patriarkala tar över. Men det är på hennes ö, som Aneholm byggs, ett släktgods som vi får följa ända in på 1930-talet.

Andra nedslaget i historien behandlar karoliner och pietismens upphov i sibiriska fångläger på tidigt 1700-talet. Och återkomsten till Sverige och hur karolinen här blir förgiftad av sin nya hustru. Intressant är att detta avsnitt (100 s.) är en utbroderad variant av en historia noterad i Tusen år i Småland, men sedd ur motsatt vinkel. Hon har tagit en historia ur bygden och sin släkthistoria och använt den i sin konst.

Den längsta biten av romanen går från mitten av 1800-talet till 1939. Det är den småländska bygden hon berättar om, släkthistorien, samhällsutvecklingen. Wägner är själv med på ett hörn som journalisten Roda Pendrich. Kvinnorösträttskämpen som blir desillusionerad. Hon finner spår av släkthistoria och funderar kring förgänglighet och oförgänglighet och mycket annat som speglar tid och samhällsutveckling.

Jag skulle välja ett uppsatsämne och var först mycket brydd, men efter att ha läst inlednings-kapitlet till Tusen år i Småland fascinerades jag av tidsbilderna hon skapade. Och hur samhälls-kritiken smusslades in med slående livliga bilder. Under arbetet med texterna kring detta, där jag alltså inte valde en roman, utan hennes Småländska landskaps- och historiebok, hittade jag dock trådar till romanen Vinden vände bladen just för att den speglar sådana funderingar i Rodas liv, paralleller till Wägners egna funderingar. Så det blev fascinerande. Men svårt att gå in på djupet på endast 7 A4. Jag nosade i alla fall på det. (läraren har ännu inte haft tid att betygsätta, så jag vet inte hur min behandling uppfattats.)

Jag har dock lovat mig själv att så snart jag får minsta tid över läsa om Vinden vände bladen. jag älskar dess mångsidighet och tidsaxel och klarögda helhetsbild av samhället.