2010-03-31

Blåbärsmaskinen (2009)

En bok jag verkligen fäst mig vid är Nils Claessons bok med spridda minnen från barndomen och fadern Slas. Det är Slas som är blåbärsmaskinen, dvs trots hans kaotiska liv så har han förmågan att av detta kaos forma böcker och bilder som pluppar ut som blåbär - som folk älskar.

Eftersom jag köpte boken i pocket har jag även fått med ett efterord som Nils skrivit efter att boken kom ut och fick det bemötande den fick. Det är något jag missade förra året. Skönt det. För jag har läst boken och kan inte annat än tycka om den. På alla sätt.

Just för att den känns ärlig. Alls inte ute efter hämnd. Han har fångat i ord skärvor av sitt/deras liv. Jag känner dessutom igen mig både tidsmässigt, Nils och jag har samma födelseår, och miljön på Södermalm där även jag föddes och växte upp. Det är tidsbilder som jag tar in och känner igen. Även Slas åsikter och sätt att vara kan sägas vara en tidsbild. Inget att beskärma sig över. Slas var Nils far med allt vad det betydde av ett liv med en känd person som är en betydligt mer sammansatt person i hemmet, än mediebilden ute i samhället. Problematiken är helt enkelt mycket bra skildrad.

Jag som nu i mars suttit och läst om romantikens konstnärs-myt som levt kvar in i våra dagar, får här ett klart exempel. Konstnären som outsidern, som lever på sina starka känslor och tar sig in i andra världar via droger och alkohol, som bränsle till sitt skapande - det är inget nytt. Men myten har varit seglivad och förstört många människors liv. Även konstnärers.

Diverse : satir och romantik

Ännu en intensiv månad har rusat förbi. Naturligtvis mest studieläsning, där vi avslutat romantiken och sedan haft sluttentamen på Klassicism - Upplysning - Romantik, dvs från Molières 1660-tal till Gogols 'fantastiska' kortroman Näsan 1836.

Det som pågår är en idémässig glidning från det hierarkiska och kollektiva, till en allt starkare individualism. Det är den naturvetenskapliga utvecklingen som får människor att tvivla på själen och undra om människan inte trots allt är en sorts maskin ...

Och sedan hur romantiken förtvivlar och vill försöka få ihop den splittrade människan igen, kropp och själ ... men det tycks mig som det är en ännu pågående splitring som vi än idag har svårt att lösa.

ETA Hoffmann sägs vara den som skapade den fantastiska berättelsen, tidigt 1800-tal, och visst var det han skrev fantastiskt. Allkonstnär som han var, musiker, tecknare, berättare, så är hans texter mycket mångfacetterade, fantasin rik. Vi koncenterade oss denna gång på Sandmannen (1817), dvs en vuxen-vinkling av barnsagan om John Blund, men fylld av demoni. Romantikerna tror inte längre på Upplysningens och Förromantikers, som Rousseau, tankar om att människan i grund och botten är god. I stället laborerar man med tankar om demoni. Vi får aldrig veta om upplevelserna (av demoni m.m.) är verkliga eller snarare psykiska eller drömmar. Det får inte huvudpersonen heller veta. Kanske är det inte viktigt. Upplevelen finns där i alla fall.
Huvudpersonens flickvän Klara är oskuldfullt positiv likt Upplysningen själv. Men Nathanael själv är kluven. Hans lärare, en professor av något slag, är fascinerad av mekanik, och har skapat en docka som verkar alldeles levande. I den blir Nathanael ohjälpligt förälskad. Hans vänner förstår inte hur han kan tycka om någon som verkar så stel, tyst och 'död'. Men det retar Nathanael att de inte förstår hennes skönhet och hans kärlek.

Kärlek är trots allt något som kommer inifrån oss själva, oavsett föremålet för den. Å andra sidan handlar nog den episoden mer om rädsla inför den inträdande industrialismen. En större fascination inför maskiner, dockor som kan verka levande, i en kapitalism som tenderar att inte ta hänsyn till levande människor och deras behov, utan låta maskinerna gå före.
En rädsla av samma slag finns i en annan variant, romanen av Mary Shelley, Frankenstein från 1818.

Men vi började alltså med Den Girige av Molière, lika klassisk som Racines Faidra. Den girige dock inte på vers, vilket Molières komedier dock brukar vara. Jag fascinerades faktiskt av Racines replikväxling, hur versraderna klövs för att öka tempot. Något jag aldrig tänkt på, men här visade sig mästerligt som teknik. Molière ska naturligtvis ses på scen. Jag minns Den inbillade sjuke på Dramaten på 1970-talet. Lena Nyman spelade den kluriga tjänsteflickan enastående roligt. För att inte tala om Parkteatern på 1980-talet när Åke Cederhök spelade Don Juans vapendragare (Leporello?), och fick oss att skratta så vi låg och vred oss på gräsmattan. Han visste precis när han hade publiken i sin hand och kunde börja spåna utanför manus. Jag tror inte Molière hade haft något emot det.

Molière sysslar med satir över personligheter. Klassicismen höll på att den gode kungen skulle styra sitt folk på bästa sätt. Man trodde inte att vanligt folk hade förmåga att styra sig själv. Man menade att den styrdes mer av känslor än av förnuft. Och det trodde man inte kunde gå väl.

Voltaires Candide (1759) driver satiren långt, nu har upplysningen börjat att hetta till. Candide tror i det längsta på Leibniz tankar att vi lever 'i den bästa av alla världar'. Men överallt möter han bara våld och krig, människor som är onda mot varandra, men föga godhet. Voltarie ger inga svar, men ställer många frågor. Varför ser världen ut som den gör och vad kan vi göra åt det? Och slutligen blir enda lösningen - att 'odla din trädgård'. Människan behöver sysselsätta sig med hederligt arbete. Vad kan vara mer lenande för själen än att se lön för mödan i form av växande växter? Jag förstår honom, vad gäller den ro i själen man får av en trädgård.

I övrigt har man inte enats om vad Voltaire menar. Jag känner att det mycket handlar om att ta ett steg åt sidan från alla intriger och kiv och schismer. Ta till sig det enkla i livet. Han kritiserar ju faktiskt filosofin lika mycket som allt annat. Den leder också till bråk. Filosofi är ett sätt att 'roa' de sysslolösa. Men det ger inte 'ro' i själen. Vilket en trädgård kan göra.

(på bussen har jag fortsatt att plöja igenom några pocketböcker, men ingen av dem har jag fastnat vid, nog att skriva om.)

2010-03-11

Ett opassande jobb för en kvinna - P.D. James (1972)

Deckare har inte riktigt varit min grej. Men läser dem gör jag, nyfiken som jag är på allt. Men sällan blir jag imponerad. Kerstin Ekmans Händelser vid vatten står i en lysande klass för sig själv, men är ju inte en traditionell deckare med undersökande detektiv i huvudrollen, men handlingen rör ett till synes 'oförklarligt' brott.

Elisabeth George var annars först att väcka mitt intresse, en amerikanska som skriver om så brittiska företeelser att många tror att hon är brittiska. Men det är inte brottsintrigen som intresserar mig, utan atmosfären och hur personerna levandegörs - och det litterära temat. Jag har ännu bara läst hennes fem första kommissarie Lynley böcker, men i alla finner jag någon typ av litterärt tema. Det gör mig nyfiken. Den gåtan vill jag lösa. Detektivparet Thomas Lynley och Barbara Havers, framstår för mig som Mr Darcy och Elizabeth Bennet i Jane Austens Stolthet och fördom. Barbaras rabiata fördomar mot 'snobben' Lynnley är så nära kopia man kan komma. Om än på 1980-talet och aldrig kommer de att bli ett par. Deras världar är alltför skilda, och Lynleys känslor riktas åt ett helat annat håll, han har en egen obesvarad kärlek att brottas med.

Storbritannien har ju många egna deckardrottningar. Dit hör PD James, född 1920, och aktiv författare sedan 1962. Nu först har jag läst en av hennes böcker. Huvudperson är ofta kommissarie Adam Dalgliesh. En välkända deckarpersonlighet.

Hittade hos Myrorna en inbunden PD James för 10 kr. Bokpärmen är illustrerad med en typisk engelsk stuga i blålila skymningsljus. Ett opassande jobb för en kvinna (1972). Men i denna är det inte ADam Dalgliesh som är utredare, utan en ung kvinna, Cordelia Grey. Dock visar det sig att den man som lärt upp henne i yrket, Bernie, tidigare arbetat i närheten av Adam Dalgliesh, men sedan avskedats. Han har sugit åt sig 'Dalgliesh' fantastiska kunskaper, öppnat egen detektivbyrå och fört sin kunskap vidare till Cordelia. Enligt wikipedia fick Cordelia vara huvudperson i två av böcker i Dalglish-serien. Jag hade svårt att engageras av denna historien. Blev bitvis jäspig, hade svårt att ta till mig deckargåtan. Men den unga oerfarna Cordelia jobbar på och utnyttjar alla kunskaper som emanerar från Dalgliesh.

Mot slutet vaknar dock ett nytt intresse i mig, när Cordelia vill konfrontera gärningsmannen, som visar sig ha vedervärdiga åsikter och brist på medkänsla (stereotyp brottsling), och han i sin hybris hotar henne, då blir han mördad av en tredje person - här kommer det förvånande - som Cordelia genast hjälper med alibi och att arrangera mordet som ett självmord. Det är förvånande. Läsaren känner avsky för gärningsmannen, men sväljer detta. Boken fortsätter och jag undrar vart den är på väg - då plötsligt Dalgliesh dyker upp och förhör Cordelia. Den smarte mästerutredaren har genast klurat ut hur allt hänger ihop.

Cordelia vägrar göra några medgivanden, hon håller sig till de förhållningsorder som en gång emanerat från Dalgliesh. Det borde vara lätt för honom att avslöja sina egna tankegångar. Även om de uppblandats med Bernies 'plattityder'. Här lyser boken upp, ger mig känslan: Aha! Han dök upp i alla fall! En twist som ger mervärde. Cordelia får betala böter för innehav av pistol utan licens, men i övrigt har ingen instans tvivlat på Cordelias sanning, inte vanliga polisen, inte coronern vid förhöret som skall fastställa offrets dödsorsak. Bara Dalgliesh ser igenom hela historien, men inte heller han är motiverad att driva saken vidare.

I detta fall har alltså brott lönat sig - nja förutom böterna då. Det kostade bara böter och vi kan skratta åt gärningsmannens hybris, som dock drabbades 'rättmätigt'.

Dessutom lär detta vara en av de första deckare där en kvinna fått visa framfötterna i denna mannens värld. Säkert en verkan av den kvinnorörelse som fick nytt liv i slutet av 1960-talet. De allra första kvinnliga detektiverna dök dock upp redan i slutet av 1800-talet, med den första feministiska vågen.

2010-03-05

CJL Almqvist & Lars Widding

Bellman studierna ledde mig till en gammal bokhylla från tonåren, med några böcker av Lars Widding. Han skrev bl.a. Sångfågeln om Ulla Winbladh och Rovfågeln om Gustav III. Intrigerna för att starta krig trots att ständerna förbjudit allt utom försvarskrig. Och hur detta ledde till allt större missnöje och slutligen mordet på maskeradbalen 16 mars 1792.

Lockfågeln rör sig i andra cirklar men ändå i utkanten av mordet. Börjar året innan mordet, Bellman skymtar, men blir mest en burleks historia om hur man får en ung flicka gift till rikedom med en så gammal man att han trillar av pinn på bröllopsnatten. Jag känner mig osäker här hur mycket som har autentisk bakgrund, elle rom det bara är Widdings fria fantasier. Jag vet ju att han nitiskt granskade Årstafruns dagböcker, Märta Reenstierna. Bellman tillhörde stamgästerna på Årsta gård. Årstafrun skrev dagbok ända från Bellmans dagar till sin död 1844. En fantastisk källa till kunskap om dåtidens vardag.

På kursen har vi glidit över i romantiken, via en rad förromantiska poeter och likt Widdings fjärde bok (som visserligen skrevs först av 'fågel-böckerna') hamnat på 1820-30-talet, Galgfågeln. Widding läste helt säkert Carl Jonas Love Almqvist likaväl som Årstafrun.

Drottningens juvelsmycke (1834) är ett mycket egenartat verk av Almqvist. Jag minns delar av den som TV-film när jag fick på lågstadiet i slutet av 1960-talet. Den svartvit film med den undersköna Mimmi Wållander som Tintomara, och Ing Tidbladh som hennes sjuka mor. Det var oerhört suggestivt för mig att se i den unga åldern, även om jag ine förstod allt. För mig blev Tintomara den sköna unga kvinnan, oförstådd, snärjd i spindelnät.

Att läsa den nu som vuxen gör naturligtvis att verket växer fram i en helt annat komplexitet och fullhet. Diskussionerna kring denna roman, som enligt romantikens ideal vill vara ett allkonstverk, med dramatiska dialoger, prosa, dikt, musiknoter, pantomim och balett. Många diskussioner kring verket har berört frågan om kön, eftersom Tintomaras kön rör sig som en gåta genom hela verket, men aldrig klarläggs. De tär naturligtvis en fråga som bedrör nutida queer-tankegångar. Var Almqvist den förste queer-filosofen? Nja, an var en man av sin tid och ville skapa ett allkontverk. Symboler var viktiga.

Centralpersonen har många namn, Azouras Lazuli Tintomara la Tournerose. H*n är den fullständigt fria själen, som inte kan fångas i några ramar och regler. H*n byter kön efter betraktarens öga. Ibland efter behov. Manskläder och manskön är en fördel för att röra sig fritt nattetid på Stockholms gator.
Azours är dock det sociala namn h*n har i samtal med maktens personnager efter (och kanske före) mordet på Gustav III, där hennes rena sanna natursjäl vill bekämpa det onda och förespråka det goda - vilket naturligtvis skär sig. Ja, Almqvist ville skriva en historisk roman i Walter Scotts anda, Scott som uppfann genren. Mordet på Gustav III blir är en historisk verklighet med utdrag ur förhörsprotokoll.
Tintomara är de kvinnliga egenskapernas namn.
På ett ställe kallar man henne Lockfågel! (var det därifrån Widding fick titeln till sin roman?)
Hon avskyr det, att ses som ett lockadne kön i stället för sitt sanna inre jag. I egenskap av hennes lockande skönhet kan de sammansvurna få kungen att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt för mordet. Tintomara själv är inte medvetet inbladnad. H*n är ett redskap för Hegels Världssjäl, som drar fram och styr den hsitoriska utvecklingen oavsett vad enskilda mäniskor tycker.
Lazuli är de manliga egenskaperna och ofta en god täckmantel. Oavsett kön väcker hon kärlek i betraktarens öga, utan att h*n själv någonsin upplever vill ta del i kärleksspelet. H*n är sig själv nog. H*n är la Tournerose, ett smeknamn som klingar likt Almqvists eget livsverk: Törnrosens bok. I den samlade han större delen av sina verk inom ramverket Jaktslottet där några vänner samlas och berättar historier för varandra. Därigenom blir Azouras Lazuli Tintomara la Tournerose i sig själv symbolen, den inkarnerade dikten, skaparanden, som har alla fasetter inom sig.
Det är mycket effektfullt och oerhört fascinerande. Dialogen flyter roande och sann i större delen av boken. Lättläst text, om man kan hänga med i att det dyker upp lite franska här och där bland 1700-talets högreståndssamtal. Han leker med ord och likaljudande förväxlingar, som t ex Tristan, triste âne. Den mytiske älskaren Tristan låter alltså i vissas öron som 'den ledsne åsnan', en skymf? Helt klart en dubbeltydighet. Är den kärlekskranke en dum åsna?

Det är klart att man kan hävda att Almqvist förespråkade jämlikhet mellan könen. Han tillhörde de radikala unga romantikerna, som upprörde med sina okonventioenlla idéer. Han skrev Det går an (1839) om Sara Videbäck, som önskade förbli ogift, för att fortsätta sin fars rörelse och ha sitt eget levebröd. På hennes tid var gift kvinna omyndig. Samvetsäktenskap förespråkas. Visst låter det radikalt. På 1970-talet var vi radikala. Då såg jag en version av Det går an, med bl a Per Ragnar och Christina Schollin. En version med ett tillägg som problematiserasr vad som händer där barn kommer till. För visst är det enkelt att prata om fria relatioenr så länge det inte är barn inblandade. Men så snart kvinnan blir mor blir hon också mer sårbar. Jag minns inte vad slutsatsen blev då.

Intressant är dock att Lars Widdings bok Galgfågeln, som flyter mellan olika människoöden åren 1829-33 - och därför blir mer splittrad än enhetlig - ger mig känslan att han funnit intressanta incidenser i slutet av Årstafruns dagbok, som han velat förmedla. En mentalt svag pojke avrättas för tidelag, hans mors elände och senare upphöjelse pga en 'uppenbarelse' från en ärkeängel som vill trösta, och sist men inte minst. Mamsell Leufstedt (33 år) på Årsta gård, önskar starta ett trädgårdsmästeri, i samvetsäktenskap med en sju år yngre dräng.
Ingenstans sägs det 'varför' hon inte vill gifta sig. Men jag antar att huvudsaken borde vara just att hon då skulle bli omyndig och inte längre få ta hand om sitt eget företag.
Men livet är inte lätt, det sätter käppar i hjulet. När ett lämpligt torp dyker upp, skall mamsellen få överta det enligt löfte från Årstafrun, men krogägaren som är granna ställer sig i vägen. Han påstår sig ha första 'tjing'. Saken manglas sedan i domstol under två år. Vilket för mig är ett indicium på att det är verkliga fall Widding tar upp. Mamsellen fick rätt, men då hade hennes käre Grönberg redan insjuknat i någon sjukdom som ledde till döden mindre än ett år senare. Så livet slutade där för henne. Det blev inget av planerna. Hon stannade hos Årstafrun till hennes död.