Tog en sväng kring kommunbiblioteket och snubblade av en händelse över en liten bok av Theodor Kallifatides. Den dubbla längtan (1997). En kort bok enkelt skriven i första hand för den som lär sig svenska som andraspråk och använer den som bredvidläsning, övar upp läsförmågan. Inte desto mindre slök jag den. Kallifatides gör alltid kloka iakttagelser och reflektioner. Här kom det även in vissa självbiografiska upplysningar, som t ex att han studerat filosofi. Inte konstigt att det hans kriver är klokt eftertänksamt.
Boken var bara alltför kort och snabbläst. Så jag grep nästan pocketbok att ha på bussen. Denna gång en finsk roman, 2004 belönad med Nordiska årdets litteraturpris: Löpgravsvägen (utgiven 2002 i Finland). Romanen berättas helt i jag-form, men utifrån flera olika Jag. Huvudpersonen Matti är den huvudsakliga. Men ibladn dyker grannar och andra personer han kontronterar upp, så att den bild som vrerkade så klar, helt byter synvinkel.
Temat rör skilsmässa, hur Matti försöker rädda äktenskapet och få sin fru och dotter tillbaka genom att skaffa dem det efterlängtade 'egna huset', ett klassiskt frontmannahus. Idag fallfärdigt som 'Tjernobyl', en osäkrad bomb. Det ger mig även viss insyn i fnisk historia - när soldater som tack för sin uppoffring, liksom karelska flyktingar - tilldelas små tomter och material att bygga sig ett eget enkelt hus att bo i. Och hur Matti menar att denmoralen finns inte längre. Nu vill mäklare köra över sanningen och få ut så mycket pengar som möjligt för det fallfärdiga, bara pga 'läget'. Matti som är arbetslös hemma-man, hävdar dock att han är en 'hemmafrontsman', som satsat på kvinnans frigörelse, stått för hushållet medan frun 'sköter sin karriär'. En som det visar sig mycket 'subjektiv' tolkning av läget - lika subjektiva ur andra vinklar är alla de andra rösterna.
Intrigen utvcecklar sig hämnignslöst i en oväntad riktning. Rekommenderas!
Samhällskritisk humor!
2010-06-21
Det går an - CJL Almqvist (1839)
Efter enhel del funderade beslöt jag att skriva min terminsuppsats om ett av svensk realisms pionjärverk: Det går an (1839). Många har sagt 'den första svenska realistiska romanen'. Men det var nog innan Fredrika Bremer dammades av. Inte desto mindre, Det går an är fräsch, ett levadne mästerverk. Minns att jag tyckte om den redan som ung. Så det fick bli den, trots att Jane Austens Stolthet och fördom frestade mer. Men eftersom jag ville gå på djupet ville jag har en mer hanterbar text.
Närläsning - skulle jag ägna mig åt. Det är lustiga med närläsning är att man alltid finner mängder med detaljer att notera, som man tidigare bara svischat förbi. Vet ju att Jane Austen är full av underbar ironisk humor som är svår att konkurrera med. Men det finns humor i Det går an också, men också mycket annat intressant. Berättarvinklar, syften, de otroligt väl genomförda metaforerna. Huvudpersonerna är Albert och Sara, två människor inom samhällets 'mellanlager', liksom en fönsterruta, ett mellanting, mellan den lilla inre världen och den stora yttre. Sara är glasmästardotter, upplärd i yrket. Och har otroligt radikala idéer för sin tid - samvetsäktenskap. Naturligtvis för att hon ser det som den enda vägen till kvinnlig jämliket. I äktenskapet blir kvinnan bara beroende, omyndigförklarad, förlorar rätten att försörja sig, osv.
Saras sinne, idéer, är likt glasrutan, släpper in Ljus men skyddar samtidigt från den yttre världens fördomsfulla kyla.
Almqvist håller sina metaforer huvudsakligen kring glas, kristall, diamanter att skära i glaset ... osv. Det är elegant gjort. Det finns även ett Stolthet och Fördoms tema, precis som hos Austen. Alberts manliga stolthet som blir stött i kanten när Sara vill vara så självständig och betala sin halva av allt. Å andra sidan Saras yrkesstolthet, det som gett henne det för en kvinna så ovanligt starka självförtroendet, men också så jordbunden att hon inte tilltalas av titlar, utan fördömer på förhand de som stoltserar i uniform: "Krås och kragar, tomma magar", os hon uttrycker det. Samtidigt som Albert hör till de som strävat uppåt, skulle önska att bli officer, och därför ser ner på jordnära hantverkare.
Bägge är stolta, båda hyser fördomar. Båda får ändra sig. I synnerhet Albert. Vi läsare skall identifiera sos med Albert och ändra ståndpunkt i samma takt med honom. Men 130 sidor är lite kort för en sådan helomvändning. Det tog nog minst 130-150 år innan samhället omvandlades så pass att det blev helt accepterat med samvetsäktenskap. Men ännu har vi inte löst hur vi gemensamt tar hand om barnen, i lika mått. Det hade inte Almqvist heller. Tyvärr.
Närläsning - skulle jag ägna mig åt. Det är lustiga med närläsning är att man alltid finner mängder med detaljer att notera, som man tidigare bara svischat förbi. Vet ju att Jane Austen är full av underbar ironisk humor som är svår att konkurrera med. Men det finns humor i Det går an också, men också mycket annat intressant. Berättarvinklar, syften, de otroligt väl genomförda metaforerna. Huvudpersonerna är Albert och Sara, två människor inom samhällets 'mellanlager', liksom en fönsterruta, ett mellanting, mellan den lilla inre världen och den stora yttre. Sara är glasmästardotter, upplärd i yrket. Och har otroligt radikala idéer för sin tid - samvetsäktenskap. Naturligtvis för att hon ser det som den enda vägen till kvinnlig jämliket. I äktenskapet blir kvinnan bara beroende, omyndigförklarad, förlorar rätten att försörja sig, osv.
Saras sinne, idéer, är likt glasrutan, släpper in Ljus men skyddar samtidigt från den yttre världens fördomsfulla kyla.
Almqvist håller sina metaforer huvudsakligen kring glas, kristall, diamanter att skära i glaset ... osv. Det är elegant gjort. Det finns även ett Stolthet och Fördoms tema, precis som hos Austen. Alberts manliga stolthet som blir stött i kanten när Sara vill vara så självständig och betala sin halva av allt. Å andra sidan Saras yrkesstolthet, det som gett henne det för en kvinna så ovanligt starka självförtroendet, men också så jordbunden att hon inte tilltalas av titlar, utan fördömer på förhand de som stoltserar i uniform: "Krås och kragar, tomma magar", os hon uttrycker det. Samtidigt som Albert hör till de som strävat uppåt, skulle önska att bli officer, och därför ser ner på jordnära hantverkare.
Bägge är stolta, båda hyser fördomar. Båda får ändra sig. I synnerhet Albert. Vi läsare skall identifiera sos med Albert och ändra ståndpunkt i samma takt med honom. Men 130 sidor är lite kort för en sådan helomvändning. Det tog nog minst 130-150 år innan samhället omvandlades så pass att det blev helt accepterat med samvetsäktenskap. Men ännu har vi inte löst hur vi gemensamt tar hand om barnen, i lika mått. Det hade inte Almqvist heller. Tyvärr.
Vinden vände bladen - Elin Wägner (1947)
Och så har jag då äntligen fått tillfälle att läsa om Elin Wägners mästerverk Vinden vände bladen. Jag skrev det 4 januari, att jag ville läsa om den när jag fick tid över. Vårterminens slut-tenta lämnades in 7 juni. Jag har sedan dess varit delvis helt utpumpad, dränerad, men också frustrerad över den ovana bristen på tankemässiga aktiviteter. Trädgården har pockat på uppmärksamhet. Mycket ogräs att ta hand om så här års. Blev i höstas äntligen av med en stor hög med bräder (ca 3 x 6 m), skräpvirke som ockuperat marken i så pass många år att allt gräs och även ogräs utplånats. Så nu har jag tagit chansen och skapat en ny stor blomsteryta. Jag vägrar ha med svårarbetad gräsmatta. jag vill ha blommande växter, så detta fick bli platsen. Har flyttat en del växter från andra rabatter där det blivit trångt, frösått och även köpt några nya plantor. I mellanrummen får det bli klöver så länge. Det är näringsrikt för jorden och bör motverka invasioner från ogräs.
Men tillbaka till Elin Wägner. Romanen är 523 sidor och lättläst - men ändå inte. Den är så rikt och välfylld. Så denna gång läste jag bara 1800-1900-talsavsnitten. Eftersom jag just avslutat den är det just den avslutande begravningsmiddagens om upptar mitt sinne - med beundran. Samalet flyter mellan de olika människorna, och allt blir så levande och äkta. Visserligen förutsätter förståelsen att man läst boken och känner människorna. Men ändå. Varje karaktär blir så levande, via ett fåtal ord, någone nstaka replik.
Men tillbaka till Elin Wägner. Romanen är 523 sidor och lättläst - men ändå inte. Den är så rikt och välfylld. Så denna gång läste jag bara 1800-1900-talsavsnitten. Eftersom jag just avslutat den är det just den avslutande begravningsmiddagens om upptar mitt sinne - med beundran. Samalet flyter mellan de olika människorna, och allt blir så levande och äkta. Visserligen förutsätter förståelsen att man läst boken och känner människorna. Men ändå. Varje karaktär blir så levande, via ett fåtal ord, någone nstaka replik.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
