Har just läst en roman med ett fabulerande i högform, Sven Delblancs Prästkappan : en heroisk berättelse från 1963. Berättelsen tilldrar sig i Preussen åren 1784-85 med en mycket levande 1700-talskänsla, en pikareskroman åt Voltaires håll, oerhört grotesk i sina detaljer, vilket får mig att associera till Swifts Gulliver. Delblancs doktorsavhandling rörde 1700-talet och det är uppenbart i den tidskänsla han arbetar fram sida upp och sida ner. Och jag menar då kulturell, litterär tidskänsla, mer än 'historisk sanning'.
Groteskerier och våld. En episod mot slutet som talar om ett barnamord väcker insikten om närheten till andra världskrigets utrotningsläger. Då är det inte längre läge att skratta åt eländet. Det är inte heller 1700-talet som är huvudsaken. En uråldrig Fredrik den Store, Preussens kejsare, förklarar cyniskt att människor alltid är beredda att skratta åt äldre tiden, och menar att 'dom' är groteskt våldsbenägna, men alls inte beredda att se detsamma i sin egen tid. En tydlig vink åt 1900-talet, samtiden.
Ett tema är maktens inverkan på människor. Hur de flyr undan överheten. Och i allt det här är kvinnor endast sidofigurer, sexuella offer - återigen - oavsett samhällsklass har kvinnorna inte någon makt att råda över sig själva. Men som alltid - makt korrumperar. Prästkappan, som sett ner på överheten - samtidigt som han suktat efter att få bli 'en stor man' - visar sig i slutänden, på klassiskt deus-ex-machina-sätt vara av högre börd än han kunnat gissa, av kunglig ätt, men i hemligt gifte, varför han utplacerats i en skräddarfamilj, som fadern ägnat 30 år åt att återfinna. Sonen är nämligen ensam arvinge.
Den okända höga börden kan tyckas vara ett konventionellt knep, men används här för att visa hur makt korrumperar. Den frihetsälskande ungdomsrevoltören har inte minsta problem att inta sin tidigare 'avskyvärde tyranniske' faders position. När man befinner sig på toppen är den rollen inte längre lika avskyvärd, kan det synas. Vilket också naturligtvis är menat som en känga åt 1900-talets revolutionärer ... som gärna parkerade sig på maktens översta trappsteg.
2010-08-16
Janet Evanovich
Jag har nyss läst om den andra Stephanie Plum deckaren - på engelska Two for the Dough (1996). Språket är vansinnigt roligt. Just för att det gör de olika karaktärerna så levande. Jag tänker också att all den här rappa dialogen som de bästa deckarna har - det måste vara en påverkan från TV och film. Vad man kallar intermedialitet. Något vi ska läsa en hel delkurs om nästa år inom litteraturvetenskap. Det är spännande.
Något annat som blir tydligt när jag läser Evanovich, den värld hon bygger upp kring Stephanie Plum i Trenton, 'the burg', är könsrollerna, kriget mellan könen. Det är männens värld och kvinnorna är hela tiden 'slagpåsar', men de ger sig inte. Tre generationer starka kvinnor. Inte bara i familjen Plum, utan i hela Trenton. Kvinnorna är som slagbollar på en fjäder. De far tillbaka upp lika fort som de slås ner. De ger sig inte. Den nya kvinnokraften - i den hårda 'verkligheten'. Och alla män verkar inte fatta att gamla våldsmetoder inte fungerar längre.
Mannsbilden är naturligtvis stereotyp. Brottslingarna är psykotiska våldsverkare och oftast sexuellt slemmiga typer. De få killar som dyker upp på den rätta sidan om lagen är naturligtvis 'tuffa killar'. Undantag hittills är väl främst Stephanies far som mest suckar uppgivet över sin extrema svärmor. I övrigt deltar han knappt i det sociala livet.
Självklart finns det skillnader mellan kvinnogenerationerna. Mest konservativ är Stephanies mor, som inte gillar dotterns 'okvinnliga' kängor. Medan mormodern blir som ung på nytt och köper samma kläder som dotterdottern, skaffar sig ett olagligt vapen och hänger på i jakten på brottslingar.
Allt det här tycks ge Evanovich en oräknelig mängd möjligheter till humor. Jag älskar det.
Något annat som blir tydligt när jag läser Evanovich, den värld hon bygger upp kring Stephanie Plum i Trenton, 'the burg', är könsrollerna, kriget mellan könen. Det är männens värld och kvinnorna är hela tiden 'slagpåsar', men de ger sig inte. Tre generationer starka kvinnor. Inte bara i familjen Plum, utan i hela Trenton. Kvinnorna är som slagbollar på en fjäder. De far tillbaka upp lika fort som de slås ner. De ger sig inte. Den nya kvinnokraften - i den hårda 'verkligheten'. Och alla män verkar inte fatta att gamla våldsmetoder inte fungerar längre.
Mannsbilden är naturligtvis stereotyp. Brottslingarna är psykotiska våldsverkare och oftast sexuellt slemmiga typer. De få killar som dyker upp på den rätta sidan om lagen är naturligtvis 'tuffa killar'. Undantag hittills är väl främst Stephanies far som mest suckar uppgivet över sin extrema svärmor. I övrigt deltar han knappt i det sociala livet.
Självklart finns det skillnader mellan kvinnogenerationerna. Mest konservativ är Stephanies mor, som inte gillar dotterns 'okvinnliga' kängor. Medan mormodern blir som ung på nytt och köper samma kläder som dotterdottern, skaffar sig ett olagligt vapen och hänger på i jakten på brottslingar.
Allt det här tycks ge Evanovich en oräknelig mängd möjligheter till humor. Jag älskar det.
2010-08-05
Doxa i Litteraturvetenskap
Under årets semester har jag läst Hanne-Lore Anderssons doktorsavhandling från 2008, Doxa och Debatt : litteraturvetenskap runt sekelskiftet 2000. Mycket intressant för mig, som ständigt funderar över vad det är för ett ämne jag gett mig in på - att läsa litteraturvetenskap. Det kanske låter underligt?
Att det finns en doktorsavhandling i ämnet visar i alla fall att jag inte är ensam om att inte se ämnets innehåll som något självklart. I dagens naturvetenskapligt och tekniskt inriktade samhälle blir ju detta rent humanistiska, mer ogripbart. Samtidigt som vi fyller alltmer av vår tid med 'fiktion' oavsett om det är på papper eller inför bioduken, TV-skärmen eller låttexter. Människan kan inte leva utan fantasier i någon form.
Litteraturvetenskap känns för mig som något av det mest tvärvetenskapliga som finns. Litteratur är en konstart, men det akademiska ämnet sysslar inte bara med det kreativa. Det skulle i så fall vara skrivarkurser. En gång i tiden främst 1800-talet och första halvan av 1900-talet hette ämnet Litteraturhistoria, och sysslade då främst med historisk utveckling, inklusive mentalitets-historia. Vilket jag tycker låter mycket intressant. Idéhistoria, psykologi, sociologi, samhällsutveckling hör också till gränsområden.
Doxa som centralt begrepp handlar om vad den akademiska eliten tar som självklart. Och det som anses mest självklart, anses inte ens behöva uttalas. Ofta kan många avvägningar vid forskning, undervisning eller bedömning av doktorsavhandlingar kanske till och med ske omedvetet.
Problemet blir då att vägen fram till att inordnas i detta 'självklara' kan vara ganska hård för alla nybörjare. Om man inte genast 'förstår' eller accepterar den 'rätta vägens' konsensus, ja då lär man inte ha någon framtid inom detta akademiska fält, respektive att nya metoder för forskning, nya intressanta frågeställningar, tar sig fram mycket mycket långsamt. Ämnet har inte alls moderniserats så mycket som påstås, trots all uppmärksamhet som olika nya teorier fick i slutet av 1900-talet. Litteraturstudiet lär i stället fortfarande vara relativt konservativt.
Horace Engdahl fick stå som exempel för ett modernt tänkande, att hans doktorsavhandling var mycket lärd och kreativ, men avvek från vedertaget sätt att utforma en 'objektiv' avhandling, gjorde att han sedan inte fick någon forskartjänst inom universitetet. I stället fångades han upp av Svenska Akademien. Engdahl står alltså för förnyelse, men den akademiska världen var inte mogen den 'subjektiviteten'.
Så vad är det centrala? Textanalys. Trots att vår mer moderna kurslitteratur försöker påpeka att textanalys bara är en arbetsmetod och alls inte vad forskning och uppsatser går ut på, utan något som bara förbereder en tolkning av något slag, utifrån den teori forskaren önskar arbeta.
Ändå är det textanalysen som litteraturforskaren ser som sitt unika område i jämförelse med andra akademiska ämnesgrupper. Litteraturforskarens specialistområde. I mina öron låter det logiskt. Tydligen skiljer inte heller alla på begreppen analys och tolkning, så som man försöker tydliggöra i kursböckerna vi läste på min kurs föregående läsår.
Slutsatsen blev i alla fall att analysen är litteraturforskarens arbetsredskap men att den i allmänhet kombineras med någon typ av teori. En av de 'nya' teorier som faktiskt blivit 'doxa' är genusteorin, den som vill lyfta fram kvinnliga författare resp. skillnader mellan hur kvinnliga och manliga författares texter bemötts, utformats, lästs, förmedlats, glömts bort osv. Men detta nya bör man komma fram till via textanalys för att få goda vitsord.
Hanne-Lore Anderssons avhandling är fördömligt klar, tydlig och lättläst. Inte alls så där torr som viss vetenskaplig text, som kan få mig att jäspa. Jag hänger med på allt hon skriver och jag känner mig genast styrkt - jag börjar fatta vad jag gett mig in på...
Ända tills jag kommer till sista sidan. Andersson menar att inget kan förändras utan att vi först synliggör det underliggande systemet, det 'självklara'. Alltså har hennes mål varit att synliggöra. Så långt är allt klart. Å andra sidan har hon inte visat fram några åsikter om hur hon tycker att förändringen skall gå till. Den är öppen för oss alla att själva bestämma...
Men då är jag åter lika osäker igen. Vad skulle jag vilja forska i? Jag menar hur? Jag gillar ju närläsning, dvs textanalys. Å andra sidan inser jag också att det inte räcker. Huvudsaken är att man ställer intresssanta frågor. Forskning som inte försöker ta reda på svaren till intressanta frågor är meningslös. Så vilka frågor är intressanta? Ja det lär vi väl alla tycka olika om.
***
Efter att ha påbörjat inlägget enligt ovan - igårkväll - beslöt jag leta fram en recension till avhandlingen för att se hur den mottogs (och om jag fattat saken rätt). Det var just recensioner av avhandlingar som utgjorde huvuddelen av materialet till Anderssons avhandling. Jag hittade en i Tfl 2009:1.
Recensenten, Anders Öhman, var själv med om att inleda den debatt hösten 2000 kring ämnet Litteraturvetenskap, som blev utgångpunkt för Anderssons ämnesval och frågeställning. Öhman inleder med att poängtera hur djärv Andersson är med tanke på att hela avhandlingen bygger på uttalanden från idag aktiva forskare och recensenter. Öhman erkänner att han förste läste avhandlingen som en 'nyckelroman' och först av allt letade fram sig själv i personregistret för att se vad som sades om honom själv och därpå om kollegorna.
Jag kan inte annat än skratta åt den uppriktigheten. Men jag tycker nog att det säger mer om recensenten än om avhandlingen som i sin inledning är medveten om faran och försöker göra avbön eftersom syftet alls inte är att utpeka och kritisera, utan bara att tydliggöra.
Avhandlingen kan sägas vara indelad i två huvuddelar, en som behandlar Litteraturen och den andra Vetenskapen, de två delar som Ämnet byggs upp av. Den som kritiserar ämnet är oftast ute efter en breddning av materialet, bort från de kanoniserade författarskapen. Just den frågan ingick också som delmoment i den första fristående litteraturkurs jag läste, ägnad nobelpristagaren Le Clézio och parallellt vad Litteraturkanon är. Där läste vi olika ståndpunkter vad gäller vilken litteratur som bör ingå i litteraturstudiet. Hur avgörs vad som är värt att kanoniseras? Eller är all litteratur värd att studeras? Oavsett 'litterära kvaliteter'?
Genusteorin och feministiska litteraturstudier har lyckats och lyfter idag fram det ena bortglömda kvinnliga författarskapet efter det andra och menar att 'glömskan' alls inte beror på några brister i det 'litterära', på sin höjd har kvinnliga författare haft en annan typ av strategier för att nå ut - eller tvärtom, att manliga författare valt smala områden, som poesi, med syfte att kliva upp på parnassen, hellre än att nå ut till en stor publik med ett 'budskap'.
1990-talets amerikanska debatt kring kanon ville lyfta fram 'världslitteratur', dvs bredda basen till även minoriteters litteratur och icke-västerländsk litteratur. Den fortsättningskurs i Litteraturvetenskap som jag ska gå i höst har som delkurs just en sådan översikt över icke-västerländsk litteratur. Alltså har även den kritiken satt sitt avtryck.
Hanne-Lore Andersson fann i alla fall att forskningen centrerar sig kring inhemsk prosa av manliga kanoniserade författare med estetiska kvaliteter. Detta var doxa och behövde inte rättfärdigas utan mottogs med tyst acceptans. Däremot, om avsteg gjordes, var det vanligen som en kontrasts till det kanoniserade, och accepterades genom att man förklarade 'varför' en viss text medtogs, textvalet måste rättfärdigas.
Andersson fann att forskningen riktade in sig på 'luckor', dvs att avhandlingarna behandlade erkända kanoniserade författare, men de verk som tidigare förbisetts. Man ökar alltså på mängden kunskap om redan erkända författarskap, rör sig inte ut mot okända områden.
Öhman känner sig tveksam inför resonemanget kring 'luckor'. Menar att 'tidspressen' gör att recensenter 'tillgriper språkliga konventioner'. Låter inte det lite som en undanflykt? Å andra sidan får resonemanget mig att tänka på Elin Wägner, som jag studerade på en fristående kurs i höstas. Det som slog mig då var hur lätt en författare hamnar i ett visst litteraturhistoriskt fack - oförskyllt - och fastnar där. Inte minst Elin Wägner.
Det är inne med Elin Wägner idag. Inte bara för att hon var en feministisk förkämpe för kvinnors rösträtt och likaberättigande i samhället, liksom i sin kamp för freden under de två världskrigens era. Extra aktuellt idag är - miljötänket - där hon låg långt före sin tid. Elin Wägner är viktig nog att inte ramla ur litteraturhistoriska verk. Men även i den allra senast utkomna hamnar hon i en liten grupp nästan för sig själv. Gruppen för aktivister. Hon fick aldrig studera vid universitetet som hon ville, vilket hon kände som en black om foten. Hon försörjde sig som journalist. Alltså var hon inte riktigt rumsren - litterärt. Hon lyfts fram för sina idéers skull. Och framsynta miljötänk.
Men så är det ju hennes 'smålandsromaner'. Hur ska man tolka dem? Feminismen glömmer bort dem. De trycks sällan om, utan förvisas till bibliotekens magasin. Som en sorts misstanke om låglitterär melodramatisk landsbygdsromantik som man helst inte bör röra om i.
Närläsning kan dock avslöja att Wägners feminism och problematisering av moderniteten inte är mindre närvarande i smålandsromanerna, kampen för kvinnors livsrum är lika stark där. Men hon sökte olika vägar att uttrycka det. De litterära kvaliteterna och metaforiska teman är det gott om, för den som ids leta efter dem. Så i Wägners fall är det definitivt berättigat att ställa nya frågor, till de mindre studerade verken. Å andra sidan hör hon ju inte till de kanoniserade männen som ingick i doxa innan genusteorin klev in på scenen.
Åter till Öhman, det han är mest tveksam över är vad han kallar Anderssons "tvärsäkra påstående att alla litteraturvetare är överens om att litteratur saknar essens, men att de som är förespråkare för ett smalt litteraturbegrepp har en retorik som om en sådan skulle existera."
Öhman menar att frågan kring essens är ämnets 'kärnfråga' och menar att "man inte behöver vara essentialist för att hävda att litteratur och fiktion har andra egenskaper och kvaliteter än kommunikation och information i allmänhet. Hur historiskt och socialt föränderlig litteraturen än är skiljer den sig ändå från annan mänsklig verksamhet."
Jag måste erkänna att jag inte är helt på det klara med vad begreppet 'essentialist' innebär här. Men anser att den litteratur människan använder sin fantasi för att skapa är något alldeles särskilt - inte minst psykologiskt. Som Stephen King påpekade i sin bok Att Skriva så är skrivakten unik, den skapa en (framtida) andlig kontakt med läsaren. Fiktionen skapar känslor. Författaren ord får läsarens fantasi att skapa vidare på sitt eget sätt. Kommunikation. Visst är det fantastiskt?
Andra delen, Vetenskaplighet, har jag nämnt ovan. Att textanalys kombineras med någon typ av teori. Öhman pekar på Anderssons slutsats "att svensk litteraturforskning är mer material- än problemstyrd." Dvs att textvalet styr mer än forskarens frågeställningar. Vilket gör hur texter läses (textanalys), viktigare än vad man läser.
Nästa kritik från Öhmans sida gäller skillnaden textanalys (metod att kombinera med annan kontext) vs textanalytiskt perspektiv (inomtextligt inriktat; perspektiv = teori). Och menar att Andersson sedan inte använder sin egen definition konsekvent. Det är möjligt. Jag själv skillde nog inte särdeles på dem under läsningen, vare sig det beror på texten, eller på att Anderssons egentligen menade något annat än Öhman menar. Det vet jag inte utan att läsa om texten, och det har jag inte gjort.
Begreppsförvirringen menar Öhman leder till nästa invändning: att se Horace Engdahl som avvikande från litteraturvetenskapens doxa (förment objektiv avhandling) och tolkas mer som litteraturkritik (öppet subjektiv). Öhman ser Engdahl som utövare av ett typiskt textanalytiskt perspektiv.
- Uppenbart måste jag läsa Engdahl innan jag kan ta ställning. Jag uppfattar i alla fall Anderssons diskussion kring vetenskaplighet främst som ett poängterande att naturvetenskaplig objektivitet är en omöjlighet i humanistisk forskning. Då är det bättre att var öppet subjektiv. Vilket leder till en betydligt mer essäistiskt stil (i mitt tycke betydligt intressantare att läsa) än den torra, men falska, 'objektiviteten'.
Inte ens i naturvetenskap är objektivitet verklig objektivitet. Varje forskare är subjektiv i sitt ämnesval och styr oftast sitt forskningsresultat mot en förutfattad mening. Jag har sett många exempel på detta inte minst inom medicinvetenskapen. Människokroppen är så oerhört komplicerad, alltför många variabler spelar inte, att det är närmast omöjligt att leda bevis för en rad åkommor vi lider av. Då blir det forskarens 'övertygelse' som får diktera behandlingen, oavsett vad vi patienter upplever, vi som är experter på våra egna kroppar.
Tillbaka till Litteraturvetenskapen. Öhman menar att han uttrycket en rad allvarliga invändningar, men menar som slutomdöme att den ändå "är mycket tänkvärd och ger viktig inspiration till ämnets självreflektion." Och menar att nya doktorander bör läsa den för att öka medvetenheten om vikten om teoretiskt perspektiv.
Och avslutar med Anderssons hänvisning till Ingrid Elams kloka påpekande - som även jag uppsnappade som mycket viktigt - att det är frågorna som gör vetenskap av litteraturläsningen.
Frågorna måste formuleras skarpare och mer intelligent. Då behövs inte längre kanon för att legitimera forskningen.
Att det finns en doktorsavhandling i ämnet visar i alla fall att jag inte är ensam om att inte se ämnets innehåll som något självklart. I dagens naturvetenskapligt och tekniskt inriktade samhälle blir ju detta rent humanistiska, mer ogripbart. Samtidigt som vi fyller alltmer av vår tid med 'fiktion' oavsett om det är på papper eller inför bioduken, TV-skärmen eller låttexter. Människan kan inte leva utan fantasier i någon form.
Litteraturvetenskap känns för mig som något av det mest tvärvetenskapliga som finns. Litteratur är en konstart, men det akademiska ämnet sysslar inte bara med det kreativa. Det skulle i så fall vara skrivarkurser. En gång i tiden främst 1800-talet och första halvan av 1900-talet hette ämnet Litteraturhistoria, och sysslade då främst med historisk utveckling, inklusive mentalitets-historia. Vilket jag tycker låter mycket intressant. Idéhistoria, psykologi, sociologi, samhällsutveckling hör också till gränsområden.
Doxa som centralt begrepp handlar om vad den akademiska eliten tar som självklart. Och det som anses mest självklart, anses inte ens behöva uttalas. Ofta kan många avvägningar vid forskning, undervisning eller bedömning av doktorsavhandlingar kanske till och med ske omedvetet.
Problemet blir då att vägen fram till att inordnas i detta 'självklara' kan vara ganska hård för alla nybörjare. Om man inte genast 'förstår' eller accepterar den 'rätta vägens' konsensus, ja då lär man inte ha någon framtid inom detta akademiska fält, respektive att nya metoder för forskning, nya intressanta frågeställningar, tar sig fram mycket mycket långsamt. Ämnet har inte alls moderniserats så mycket som påstås, trots all uppmärksamhet som olika nya teorier fick i slutet av 1900-talet. Litteraturstudiet lär i stället fortfarande vara relativt konservativt.
Horace Engdahl fick stå som exempel för ett modernt tänkande, att hans doktorsavhandling var mycket lärd och kreativ, men avvek från vedertaget sätt att utforma en 'objektiv' avhandling, gjorde att han sedan inte fick någon forskartjänst inom universitetet. I stället fångades han upp av Svenska Akademien. Engdahl står alltså för förnyelse, men den akademiska världen var inte mogen den 'subjektiviteten'.
Så vad är det centrala? Textanalys. Trots att vår mer moderna kurslitteratur försöker påpeka att textanalys bara är en arbetsmetod och alls inte vad forskning och uppsatser går ut på, utan något som bara förbereder en tolkning av något slag, utifrån den teori forskaren önskar arbeta.
Ändå är det textanalysen som litteraturforskaren ser som sitt unika område i jämförelse med andra akademiska ämnesgrupper. Litteraturforskarens specialistområde. I mina öron låter det logiskt. Tydligen skiljer inte heller alla på begreppen analys och tolkning, så som man försöker tydliggöra i kursböckerna vi läste på min kurs föregående läsår.
Slutsatsen blev i alla fall att analysen är litteraturforskarens arbetsredskap men att den i allmänhet kombineras med någon typ av teori. En av de 'nya' teorier som faktiskt blivit 'doxa' är genusteorin, den som vill lyfta fram kvinnliga författare resp. skillnader mellan hur kvinnliga och manliga författares texter bemötts, utformats, lästs, förmedlats, glömts bort osv. Men detta nya bör man komma fram till via textanalys för att få goda vitsord.
Hanne-Lore Anderssons avhandling är fördömligt klar, tydlig och lättläst. Inte alls så där torr som viss vetenskaplig text, som kan få mig att jäspa. Jag hänger med på allt hon skriver och jag känner mig genast styrkt - jag börjar fatta vad jag gett mig in på...
Ända tills jag kommer till sista sidan. Andersson menar att inget kan förändras utan att vi först synliggör det underliggande systemet, det 'självklara'. Alltså har hennes mål varit att synliggöra. Så långt är allt klart. Å andra sidan har hon inte visat fram några åsikter om hur hon tycker att förändringen skall gå till. Den är öppen för oss alla att själva bestämma...
Men då är jag åter lika osäker igen. Vad skulle jag vilja forska i? Jag menar hur? Jag gillar ju närläsning, dvs textanalys. Å andra sidan inser jag också att det inte räcker. Huvudsaken är att man ställer intresssanta frågor. Forskning som inte försöker ta reda på svaren till intressanta frågor är meningslös. Så vilka frågor är intressanta? Ja det lär vi väl alla tycka olika om.
***
Efter att ha påbörjat inlägget enligt ovan - igårkväll - beslöt jag leta fram en recension till avhandlingen för att se hur den mottogs (och om jag fattat saken rätt). Det var just recensioner av avhandlingar som utgjorde huvuddelen av materialet till Anderssons avhandling. Jag hittade en i Tfl 2009:1.
Recensenten, Anders Öhman, var själv med om att inleda den debatt hösten 2000 kring ämnet Litteraturvetenskap, som blev utgångpunkt för Anderssons ämnesval och frågeställning. Öhman inleder med att poängtera hur djärv Andersson är med tanke på att hela avhandlingen bygger på uttalanden från idag aktiva forskare och recensenter. Öhman erkänner att han förste läste avhandlingen som en 'nyckelroman' och först av allt letade fram sig själv i personregistret för att se vad som sades om honom själv och därpå om kollegorna.
Jag kan inte annat än skratta åt den uppriktigheten. Men jag tycker nog att det säger mer om recensenten än om avhandlingen som i sin inledning är medveten om faran och försöker göra avbön eftersom syftet alls inte är att utpeka och kritisera, utan bara att tydliggöra.
Avhandlingen kan sägas vara indelad i två huvuddelar, en som behandlar Litteraturen och den andra Vetenskapen, de två delar som Ämnet byggs upp av. Den som kritiserar ämnet är oftast ute efter en breddning av materialet, bort från de kanoniserade författarskapen. Just den frågan ingick också som delmoment i den första fristående litteraturkurs jag läste, ägnad nobelpristagaren Le Clézio och parallellt vad Litteraturkanon är. Där läste vi olika ståndpunkter vad gäller vilken litteratur som bör ingå i litteraturstudiet. Hur avgörs vad som är värt att kanoniseras? Eller är all litteratur värd att studeras? Oavsett 'litterära kvaliteter'?
Genusteorin och feministiska litteraturstudier har lyckats och lyfter idag fram det ena bortglömda kvinnliga författarskapet efter det andra och menar att 'glömskan' alls inte beror på några brister i det 'litterära', på sin höjd har kvinnliga författare haft en annan typ av strategier för att nå ut - eller tvärtom, att manliga författare valt smala områden, som poesi, med syfte att kliva upp på parnassen, hellre än att nå ut till en stor publik med ett 'budskap'.
1990-talets amerikanska debatt kring kanon ville lyfta fram 'världslitteratur', dvs bredda basen till även minoriteters litteratur och icke-västerländsk litteratur. Den fortsättningskurs i Litteraturvetenskap som jag ska gå i höst har som delkurs just en sådan översikt över icke-västerländsk litteratur. Alltså har även den kritiken satt sitt avtryck.
Hanne-Lore Andersson fann i alla fall att forskningen centrerar sig kring inhemsk prosa av manliga kanoniserade författare med estetiska kvaliteter. Detta var doxa och behövde inte rättfärdigas utan mottogs med tyst acceptans. Däremot, om avsteg gjordes, var det vanligen som en kontrasts till det kanoniserade, och accepterades genom att man förklarade 'varför' en viss text medtogs, textvalet måste rättfärdigas.
Andersson fann att forskningen riktade in sig på 'luckor', dvs att avhandlingarna behandlade erkända kanoniserade författare, men de verk som tidigare förbisetts. Man ökar alltså på mängden kunskap om redan erkända författarskap, rör sig inte ut mot okända områden.
Öhman känner sig tveksam inför resonemanget kring 'luckor'. Menar att 'tidspressen' gör att recensenter 'tillgriper språkliga konventioner'. Låter inte det lite som en undanflykt? Å andra sidan får resonemanget mig att tänka på Elin Wägner, som jag studerade på en fristående kurs i höstas. Det som slog mig då var hur lätt en författare hamnar i ett visst litteraturhistoriskt fack - oförskyllt - och fastnar där. Inte minst Elin Wägner.
Det är inne med Elin Wägner idag. Inte bara för att hon var en feministisk förkämpe för kvinnors rösträtt och likaberättigande i samhället, liksom i sin kamp för freden under de två världskrigens era. Extra aktuellt idag är - miljötänket - där hon låg långt före sin tid. Elin Wägner är viktig nog att inte ramla ur litteraturhistoriska verk. Men även i den allra senast utkomna hamnar hon i en liten grupp nästan för sig själv. Gruppen för aktivister. Hon fick aldrig studera vid universitetet som hon ville, vilket hon kände som en black om foten. Hon försörjde sig som journalist. Alltså var hon inte riktigt rumsren - litterärt. Hon lyfts fram för sina idéers skull. Och framsynta miljötänk.
Men så är det ju hennes 'smålandsromaner'. Hur ska man tolka dem? Feminismen glömmer bort dem. De trycks sällan om, utan förvisas till bibliotekens magasin. Som en sorts misstanke om låglitterär melodramatisk landsbygdsromantik som man helst inte bör röra om i.
Närläsning kan dock avslöja att Wägners feminism och problematisering av moderniteten inte är mindre närvarande i smålandsromanerna, kampen för kvinnors livsrum är lika stark där. Men hon sökte olika vägar att uttrycka det. De litterära kvaliteterna och metaforiska teman är det gott om, för den som ids leta efter dem. Så i Wägners fall är det definitivt berättigat att ställa nya frågor, till de mindre studerade verken. Å andra sidan hör hon ju inte till de kanoniserade männen som ingick i doxa innan genusteorin klev in på scenen.
Åter till Öhman, det han är mest tveksam över är vad han kallar Anderssons "tvärsäkra påstående att alla litteraturvetare är överens om att litteratur saknar essens, men att de som är förespråkare för ett smalt litteraturbegrepp har en retorik som om en sådan skulle existera."
Öhman menar att frågan kring essens är ämnets 'kärnfråga' och menar att "man inte behöver vara essentialist för att hävda att litteratur och fiktion har andra egenskaper och kvaliteter än kommunikation och information i allmänhet. Hur historiskt och socialt föränderlig litteraturen än är skiljer den sig ändå från annan mänsklig verksamhet."
Jag måste erkänna att jag inte är helt på det klara med vad begreppet 'essentialist' innebär här. Men anser att den litteratur människan använder sin fantasi för att skapa är något alldeles särskilt - inte minst psykologiskt. Som Stephen King påpekade i sin bok Att Skriva så är skrivakten unik, den skapa en (framtida) andlig kontakt med läsaren. Fiktionen skapar känslor. Författaren ord får läsarens fantasi att skapa vidare på sitt eget sätt. Kommunikation. Visst är det fantastiskt?
Andra delen, Vetenskaplighet, har jag nämnt ovan. Att textanalys kombineras med någon typ av teori. Öhman pekar på Anderssons slutsats "att svensk litteraturforskning är mer material- än problemstyrd." Dvs att textvalet styr mer än forskarens frågeställningar. Vilket gör hur texter läses (textanalys), viktigare än vad man läser.
Nästa kritik från Öhmans sida gäller skillnaden textanalys (metod att kombinera med annan kontext) vs textanalytiskt perspektiv (inomtextligt inriktat; perspektiv = teori). Och menar att Andersson sedan inte använder sin egen definition konsekvent. Det är möjligt. Jag själv skillde nog inte särdeles på dem under läsningen, vare sig det beror på texten, eller på att Anderssons egentligen menade något annat än Öhman menar. Det vet jag inte utan att läsa om texten, och det har jag inte gjort.
Begreppsförvirringen menar Öhman leder till nästa invändning: att se Horace Engdahl som avvikande från litteraturvetenskapens doxa (förment objektiv avhandling) och tolkas mer som litteraturkritik (öppet subjektiv). Öhman ser Engdahl som utövare av ett typiskt textanalytiskt perspektiv.
- Uppenbart måste jag läsa Engdahl innan jag kan ta ställning. Jag uppfattar i alla fall Anderssons diskussion kring vetenskaplighet främst som ett poängterande att naturvetenskaplig objektivitet är en omöjlighet i humanistisk forskning. Då är det bättre att var öppet subjektiv. Vilket leder till en betydligt mer essäistiskt stil (i mitt tycke betydligt intressantare att läsa) än den torra, men falska, 'objektiviteten'.
Inte ens i naturvetenskap är objektivitet verklig objektivitet. Varje forskare är subjektiv i sitt ämnesval och styr oftast sitt forskningsresultat mot en förutfattad mening. Jag har sett många exempel på detta inte minst inom medicinvetenskapen. Människokroppen är så oerhört komplicerad, alltför många variabler spelar inte, att det är närmast omöjligt att leda bevis för en rad åkommor vi lider av. Då blir det forskarens 'övertygelse' som får diktera behandlingen, oavsett vad vi patienter upplever, vi som är experter på våra egna kroppar.
Tillbaka till Litteraturvetenskapen. Öhman menar att han uttrycket en rad allvarliga invändningar, men menar som slutomdöme att den ändå "är mycket tänkvärd och ger viktig inspiration till ämnets självreflektion." Och menar att nya doktorander bör läsa den för att öka medvetenheten om vikten om teoretiskt perspektiv.
Och avslutar med Anderssons hänvisning till Ingrid Elams kloka påpekande - som även jag uppsnappade som mycket viktigt - att det är frågorna som gör vetenskap av litteraturläsningen.
Frågorna måste formuleras skarpare och mer intelligent. Då behövs inte längre kanon för att legitimera forskningen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
