Jag har flera böcker igång samtidigt, för att tillfredsställa de olika behov jag har i olika sinnesstämningar. Ibland behöver jag läsning som även klarar yttre störningar.
En sådan behändig bok sista veckan har varit ungdomsboken Kära Ingen av Berlie Doherty (1991; ebfa 2006). Min egen inre tonåring tycks aldrig får nog av den omvälvande vägen in i vuxenlivet. Det behovet tillfredsställs av Kära Ingen. Texten är levande och rik, även om berättelsen inleds konventionellt, med tonåring som blir gravid vid första försöket och hur de ska lösa detta oplanerade 'problem', men sedan utvecklas den och breddas. I början kan föräldrarna kännas lite väl hopplöst okänsliga, men i romanens rikedom av karaktärer med egna livsproblem av alla möjliga slag, får även detta sin trovärdiga förklaring. Djup uppstår. Livet visar sig i hela sin mångfald. Denna kommer jag att spara - inte ge vidare som jag ofta gör.
Nästa 'lättlästa' bok som hamnade i väskan råkar vara teologistudenten Lina Sjöbergs Resan till Port Said (2005). En brevroman kring etiska frågor, men lättläst. Tre olika brevskrivares tankar går om varandra, med några få korta insprängda avsnitt som inte är brev, utan tankar i nuet, känslor som annars aldrig skulle hamna på pränt. Jag blir imponerad av brevens olika karaktär, dvs hur genomarbetat ordval och meningsbyggnad är för att ge läsaren intryck av de olika individuella sätten att erfara livet, deras inre olikheter.
Men som Maria skriver i ett brev till den präst hon utsett till sin opersonlige mottagare av hennes uttrycksbehov i livets slutfas:
"Det som gör mig mest arg med de där breven är hans trosvissa bild av mig som den väntande, troende och uthärdande hustrun. Att han inte såg mig, inte ville veta av min osäkerhet, mina tvivel. Bara sina egna. Visserligen kom ju hans bild av mig att stämma. Efterhand. Man rättar sig efter omgivningens förväntningar. I min förvirrade saknad formade jag mig efter hustrubilden som breven frambringande. Man vill ju vara till lags, hur stadig omgivningen än tycker att man verkar drivs man ändå i djupet av längtan efter att bli godkänd." (s.164)
50 år tidigare hade hennes make skrivit, uppenbarligen i brottning med sig själv:
"Det slår mig nu att man talar om trohet som om det stavades med stort T. Som om den var något absolut. Jag har kommit att tänka på det nu när jag med mina ögon ser att det inte är så enkelt. För vad är trohet egentligen? Absolut kan den ju bara vara så länge alla är eniga, och det händer ju sällan. Alltså måste frågan ställas, av var och en efter förmåga, av var och en efter de behov som livet konfronterar en med.
[...] Hur skulle du kunna vara trogen mot mig om du inte först är trogen mot dig själv? Om du inte är trogen mot dig själv finns ju inget subjekt för predikatet att vara trogen.
[...] Vem kan välja vem man möter? Ingen. Och har man inte en slags skyldighet i varenda relation att så långt det är möjligt vara trogen den människan? Och sig själv. Och vad relationen kräver, vad relationen liksom ålägger de två som ett utifrån kommande bud? Det kan inte bli annat än konflikter och just därigenom är det bevisat att det inte är enkelt." (s.173)
Det finns mycket tänkvärt, olikheter i individer. Men jag kan inte ansluta mig till texten. Jag vill kliva ett steg åt sidan från t ex arvstanken som Dagmar uttrycker. Om hennes inre längtan varken kan komma från den bittra moderns, eller snarare är ett arv från den far hon aldrig känt? Och Maria undrar om hennes man någonsin sett henne, tänker att han nog alltid bara varit kär i kärleken. En viktig tanke, där min tro är att kärlek alltid handlar om att kunna älska sig själv - först - för att kunna förmedla känslan ut till omgivningen. Inte att kärlek handlar om att 'dyrka' någon annan. Det är skuggan av en inre brist.
2010-10-27
Urminnes tecken - Kerstin Ekman (2000)
Jag läste en gång en tidskriftsartikel där journalisten skrev om Kerstin Ekman. Inget vederhäftigt, men utifrån egna intryck, så pass att jag insåg att alla inte kan ta till sig Kerstin Ekmans böcker. Journalisten skulle antagligen behandla den då nyutgivna Urminnes tecken, men gav den bara ett raskt omdöme i stil med 'den mest svåruthärdliga' och gick vidare till andra tankar kring författarskapet. Det blev alltså ingen recension. Jag kan ha upplevt en liknande förvirring inför Rövarna i Skuleskogen när den var ny (1988).
Gun-Britt Sundström menade i en artikel i SvD 2010-08-01 att 'ingen skriver så obarmhärtigt' som Kerstin Ekman. Med en blinkning åt romantiteln Guds barmhärtighet. Kerstin Ekman väjer inte för något mänskligt elände. Hon förskönar aldrig det som inte är skönt. Och dessutom innehåller allt många lager och blir därför just så ogripbart som livet självt. För att inte tala om all lärdom - Kerstin Ekman är mycket beläst. Vilket är en stor del av min egen inledande förvirring inför Rövarna i Skuleskogen. Jag hängde inte med. Det blev nästan för mycket att ta in.
Nu har jag själv läset Urminnes tecken och finner den charmerande. Och jag vet många som älskar den. Visste kan den vara svårgripbar. Det är ogripbara väsen det handlar om, varken djur eller människa. Den är sagolik, i utkanten av mänsklig tillvaro, och samtidigt en civilisationskritik. Allegori över minnet, har man sagt, och visst är det ett tema. Men för mig är den mest av allt är det sökandet efter att andligt innehåll. Barnen Gollie och Silpe söker sin saknade lillebror, vill utföra ett stordåd för att få sina föräldrars uppskattning. Och de finner ljuset i det ofattbart fantastiska fjällrummet av kristall. Färden dit är svår och mörk, de måste simma genom svart kvävade vatten. Men de finner den. Och de finner Urminne. Den varelse, varken fågel eller fisk, som de skulle vilja ställa till svars för allt krig och elände som rått allt sedan Urminnes tecken.
Jo, jag finner det charmerande. Krig och mobbning finns hela tiden i bakgrunden. Men Gollie och Silpe uppfylls av den uppenbarelse de fått. Men tiden går och även den bleknar bort. Och just så kan det kännas. Uppenbarelser med flikar ur en verklighet bortom denna känns livsviktiga, men ändå bleknar de. Tills man knappt vågar tro på sina egna erfarenheter längre. Och Urminne kan de inte ställa till svars, han följer dem, som en inre fantasi och lekfullhet, men någon levandes 'nytta' har dom inte av honom.
Med andra ord, en allegori över författandet. Som människor skapar vi berättelser. Och inte hjälper det oss att bli av med krig och elände. Trots att de "är tänkvärda och ibland ganska vackra". Det är ju därför jag läser, jag söker texter som är tänkvärda och har sin inneboende skönhet. Och man önskar att de skulle förändra världen. Men krig och elände består ...
Urminnes tecken skänker mig en förhöjd livskänsla. I synnerhet andra halvan, när jag slagit mig till ro i denna Kerstin Ekmans alldeles egenskapade värld. Som är så uppenbart en nivå av vår egen. Jag har läst denna i pocket på bussen. Det har blivit många långa resor till och från sjukhuset nu i oktober när min mor varit inlagd. Texten kräver tid och utrymme.
Övrig tid jobbar jag vidare på min uppsats, närläser Mörker och blåbärsris. Och jag finner bara fler och fler betydelselager och symboler. Det är en oerhört rik roman, som definitivt har viftats undan alltför snabbt av de omskrivna efterkommande romanerna om Kvinnorna och Staden. Inte minst handlar den om människans behov av tecken. Anvisningar för hur vi ska finna rätt väg i livet, kanske t.o.m för så basala saker som för att överleva, få arbete och inkomst.
Gun-Britt Sundström menade i en artikel i SvD 2010-08-01 att 'ingen skriver så obarmhärtigt' som Kerstin Ekman. Med en blinkning åt romantiteln Guds barmhärtighet. Kerstin Ekman väjer inte för något mänskligt elände. Hon förskönar aldrig det som inte är skönt. Och dessutom innehåller allt många lager och blir därför just så ogripbart som livet självt. För att inte tala om all lärdom - Kerstin Ekman är mycket beläst. Vilket är en stor del av min egen inledande förvirring inför Rövarna i Skuleskogen. Jag hängde inte med. Det blev nästan för mycket att ta in.
Nu har jag själv läset Urminnes tecken och finner den charmerande. Och jag vet många som älskar den. Visste kan den vara svårgripbar. Det är ogripbara väsen det handlar om, varken djur eller människa. Den är sagolik, i utkanten av mänsklig tillvaro, och samtidigt en civilisationskritik. Allegori över minnet, har man sagt, och visst är det ett tema. Men för mig är den mest av allt är det sökandet efter att andligt innehåll. Barnen Gollie och Silpe söker sin saknade lillebror, vill utföra ett stordåd för att få sina föräldrars uppskattning. Och de finner ljuset i det ofattbart fantastiska fjällrummet av kristall. Färden dit är svår och mörk, de måste simma genom svart kvävade vatten. Men de finner den. Och de finner Urminne. Den varelse, varken fågel eller fisk, som de skulle vilja ställa till svars för allt krig och elände som rått allt sedan Urminnes tecken.
Jo, jag finner det charmerande. Krig och mobbning finns hela tiden i bakgrunden. Men Gollie och Silpe uppfylls av den uppenbarelse de fått. Men tiden går och även den bleknar bort. Och just så kan det kännas. Uppenbarelser med flikar ur en verklighet bortom denna känns livsviktiga, men ändå bleknar de. Tills man knappt vågar tro på sina egna erfarenheter längre. Och Urminne kan de inte ställa till svars, han följer dem, som en inre fantasi och lekfullhet, men någon levandes 'nytta' har dom inte av honom.
Med andra ord, en allegori över författandet. Som människor skapar vi berättelser. Och inte hjälper det oss att bli av med krig och elände. Trots att de "är tänkvärda och ibland ganska vackra". Det är ju därför jag läser, jag söker texter som är tänkvärda och har sin inneboende skönhet. Och man önskar att de skulle förändra världen. Men krig och elände består ...
Urminnes tecken skänker mig en förhöjd livskänsla. I synnerhet andra halvan, när jag slagit mig till ro i denna Kerstin Ekmans alldeles egenskapade värld. Som är så uppenbart en nivå av vår egen. Jag har läst denna i pocket på bussen. Det har blivit många långa resor till och från sjukhuset nu i oktober när min mor varit inlagd. Texten kräver tid och utrymme.
Övrig tid jobbar jag vidare på min uppsats, närläser Mörker och blåbärsris. Och jag finner bara fler och fler betydelselager och symboler. Det är en oerhört rik roman, som definitivt har viftats undan alltför snabbt av de omskrivna efterkommande romanerna om Kvinnorna och Staden. Inte minst handlar den om människans behov av tecken. Anvisningar för hur vi ska finna rätt väg i livet, kanske t.o.m för så basala saker som för att överleva, få arbete och inkomst.
2010-10-19
Prinsessan de Clèves - Mme de Lafayette (1678)
Jag har just läst ut en 1600-talsroman! Lättläst. Efter den inledande svadan av hovmänniskor (tydligen en konvention att kända släkter skulle omnämnas), var hela historien begriplig, om än något omodern till sederna. Skriven av en kvinna så klart! Madame de Lafayette. Det lär vara en av de första historier som beskriver en karaktär med en ny psykologisk realism. Och det är väl precis det som gör att historien är läsvärd än idag.
La princesse de Clèves från 1678. Vet att jag försökte läsa den på franska i min gröna ungdom. Men fastnade på de inledande sidorna med adelsprat, och därför inte kom längre. Nu har alltså denna klassiker kommit ut i ny svensk pocket. Redan i förordet får man tipset att hoppa direkt till sidan 24 där storyn börjar. Bra tips, även om jag plågade mig igenom rubbet. Inget problem på svenska. Historien är dessutom tidsmässigt förflyttad till 1500-talet, vilket gör att även Henrik VIII:s skilsmässor m.fl. hustruskandaler omnämns, liksom hans dotter med Anne Boylen (blivande drottning Elizabeth I). Lite skoj, att detta var intressant skvaller även i slutet på 1600-talet i Frankrike.
Romanen då? En passionshistoria. Min första reflektion gällde romanformen. Den som sägs skapad av engelska borgerliga journalister, som Defoe på 1700-talet, har här helt klart en fransk föregångare. Skillnaden är naturligtvis samhällsklassen. Franska historier rör sig vid hovet, bland aristokratins högsta. Historien är dessutom en tragedi, alltså saknas mänskliga svagheter att driva med.
Andra reflektionen gäller moralen. Fick lära mig att Goethes Den unge Werthers lidanden skulle vara den första historia där målet för kärleken blev det borgerliga äktenskapet och allt vad det innebar av ideal om livslång trohet. Något som man menade inte förekom i franska hovromaner, som rörde sig kring adelns galanta och pikanta vanor.
Ändå besitter Prinsessan de Clèves just en sådan äktenskaplig moral och motstår hovets kärlekslekar. Bilden man får visar upp dubbelmoralen som det 'normala', både vad gäller kärlek och trohet inom och utom äktenskapet, liksom mellan könen, hur män och kvinnor ska bete sig. Prinsessan målas upp som ett undantag. Man kan alltså här möta en föregångare för en ny sorts känslomässighet.
Äktenskap handlade inte i första hand om kärlek, utan om vilka familjer som borde giftas ihop. Prinsessan får en redlig make, av högsta tänkbar samhällsställning, men känner inte någon passion. Den får maken stå för på egen hand. En ömsesidig passion uppstår dock när prinsessan möter hovets mest omsvärmade 'Casanova', hertigen de Nemours. Känslor hon uppfostrats att inte känna till. Och hon ger inte heller efter för sina känslor.
Vad säger man om detta idag? Diskussionerna går höga. Tydligen har Frankrikes president Sarkozy stönat över romanen som tradig, och menat att franska skolor är omoderna som tvingar så många ungdomar att läsa den. Vilket dock lett till våldsamma protester, och ett nytt uppsving för denna gamla roman och alltså nu även en svensk pocket-utgåva!
Visst kan det först kännas lite mossigt att prinssan hårdnackat vägrar att gå in på en relation, trots att de älskar varandra, ömsesidigt - inte ens efter att hon blivit änka! Men mot slutet visar hon att hennes bevekelsegrunder är mer förståndiga än mossiga. Hon är helt enkelt rädd om sin inre sårbarhet.
Hon är väl medveten om all dubelmoral och att känslorna, passionen, inte handlar om grundmurad kärlek som övervinner alla hinder - och så lever alla lyckliga därefter. Snarare är det en förälskelse som eldas på av motståndet. Hennes man var unik som var så trogen. Misstanken är att även hans kärlek blev långlivad tack vare att han inte lyckades väcka hennes eld. Kampen att vinna henne pågick. I grund och botten handlar det alltså om manlig fåfänga, och tävlan att vinna det han åstundar sig. Hertigen talar faktiskt aldrig om hennes lycka. Säger bara att Hon är hopplös som förnekar Hans lycka, förnekar HONOM att få henne. Hertigen beter sig faktiskt som en stalker hela historien igenom. Smyger omkring i buskarna mot hennes vilja.
Han som bedårat henne med sitt charmanta yttre - Vad kan hon kräva mer? Tja, en stalker är ju alltid obehaglig i sig. Ingen vill bli bevakad. Dessutom tror inte Prinsessan att hertigen skulle vara henne trogen om han väl erövrat henne. Och eftersom hon vet att när hon väl älskar, är hennes kärlek så stark, att den bara skulle leda till alltför stort lidande ifall hans eld då slocknar och vänder sin håg åt annat håll.
Överreagerar hon? Antagligen inte. Inte på den tiden. Män förväntades förföra damer, medan kvinnor, även änkor skulle undvika att kompromettera sig. Hon väljer sinnesfriden. För kvinnor fanns ingen sexuell frihet - inte utan komplikationer. Idag finns preventivmedel som kanske förenklar, men även idag kan det vara behagligt för sinnesfriden att undvika män som har förförandet som sitt största intresse.
Jag vill gärna söka en psykologisk förklaring. Kärlek uppstår först sedan passionen mognat. Förälskelse handlar om Egot som vill spegla sig och bli smickrad. Prinsessan avstår från detta egoistiska ego. Söker ett meditativt liv. Jag har svårt att tro att det inte skulle tillfredsställa henne mer än en kärlekshistoria. Det olyckliga är ju att hon inte kunde känna passion för sin make. Det bästa hade väl varit ett tredje alternativ. En mogen man hon kunde fästa sig vid mer än sin man, men utan misstron hon känner för hertigen.
Psykologiskt dras hon till förföraren. CG Jung skulle säkert ha sagt att hon sökte sin egen inre skugga, den förträngde animus, som kvinnor inte fick spela ut på 1600-talet. Antagligen var konflikten olösligt. Men djupt inom sig önskade hon sig säkert den kvinliga frihet vi trots allt uppnått idag.
La princesse de Clèves från 1678. Vet att jag försökte läsa den på franska i min gröna ungdom. Men fastnade på de inledande sidorna med adelsprat, och därför inte kom längre. Nu har alltså denna klassiker kommit ut i ny svensk pocket. Redan i förordet får man tipset att hoppa direkt till sidan 24 där storyn börjar. Bra tips, även om jag plågade mig igenom rubbet. Inget problem på svenska. Historien är dessutom tidsmässigt förflyttad till 1500-talet, vilket gör att även Henrik VIII:s skilsmässor m.fl. hustruskandaler omnämns, liksom hans dotter med Anne Boylen (blivande drottning Elizabeth I). Lite skoj, att detta var intressant skvaller även i slutet på 1600-talet i Frankrike.
Romanen då? En passionshistoria. Min första reflektion gällde romanformen. Den som sägs skapad av engelska borgerliga journalister, som Defoe på 1700-talet, har här helt klart en fransk föregångare. Skillnaden är naturligtvis samhällsklassen. Franska historier rör sig vid hovet, bland aristokratins högsta. Historien är dessutom en tragedi, alltså saknas mänskliga svagheter att driva med.
Andra reflektionen gäller moralen. Fick lära mig att Goethes Den unge Werthers lidanden skulle vara den första historia där målet för kärleken blev det borgerliga äktenskapet och allt vad det innebar av ideal om livslång trohet. Något som man menade inte förekom i franska hovromaner, som rörde sig kring adelns galanta och pikanta vanor.
Ändå besitter Prinsessan de Clèves just en sådan äktenskaplig moral och motstår hovets kärlekslekar. Bilden man får visar upp dubbelmoralen som det 'normala', både vad gäller kärlek och trohet inom och utom äktenskapet, liksom mellan könen, hur män och kvinnor ska bete sig. Prinsessan målas upp som ett undantag. Man kan alltså här möta en föregångare för en ny sorts känslomässighet.
Äktenskap handlade inte i första hand om kärlek, utan om vilka familjer som borde giftas ihop. Prinsessan får en redlig make, av högsta tänkbar samhällsställning, men känner inte någon passion. Den får maken stå för på egen hand. En ömsesidig passion uppstår dock när prinsessan möter hovets mest omsvärmade 'Casanova', hertigen de Nemours. Känslor hon uppfostrats att inte känna till. Och hon ger inte heller efter för sina känslor.
Vad säger man om detta idag? Diskussionerna går höga. Tydligen har Frankrikes president Sarkozy stönat över romanen som tradig, och menat att franska skolor är omoderna som tvingar så många ungdomar att läsa den. Vilket dock lett till våldsamma protester, och ett nytt uppsving för denna gamla roman och alltså nu även en svensk pocket-utgåva!
Visst kan det först kännas lite mossigt att prinssan hårdnackat vägrar att gå in på en relation, trots att de älskar varandra, ömsesidigt - inte ens efter att hon blivit änka! Men mot slutet visar hon att hennes bevekelsegrunder är mer förståndiga än mossiga. Hon är helt enkelt rädd om sin inre sårbarhet.
Hon är väl medveten om all dubelmoral och att känslorna, passionen, inte handlar om grundmurad kärlek som övervinner alla hinder - och så lever alla lyckliga därefter. Snarare är det en förälskelse som eldas på av motståndet. Hennes man var unik som var så trogen. Misstanken är att även hans kärlek blev långlivad tack vare att han inte lyckades väcka hennes eld. Kampen att vinna henne pågick. I grund och botten handlar det alltså om manlig fåfänga, och tävlan att vinna det han åstundar sig. Hertigen talar faktiskt aldrig om hennes lycka. Säger bara att Hon är hopplös som förnekar Hans lycka, förnekar HONOM att få henne. Hertigen beter sig faktiskt som en stalker hela historien igenom. Smyger omkring i buskarna mot hennes vilja.
Han som bedårat henne med sitt charmanta yttre - Vad kan hon kräva mer? Tja, en stalker är ju alltid obehaglig i sig. Ingen vill bli bevakad. Dessutom tror inte Prinsessan att hertigen skulle vara henne trogen om han väl erövrat henne. Och eftersom hon vet att när hon väl älskar, är hennes kärlek så stark, att den bara skulle leda till alltför stort lidande ifall hans eld då slocknar och vänder sin håg åt annat håll.
Överreagerar hon? Antagligen inte. Inte på den tiden. Män förväntades förföra damer, medan kvinnor, även änkor skulle undvika att kompromettera sig. Hon väljer sinnesfriden. För kvinnor fanns ingen sexuell frihet - inte utan komplikationer. Idag finns preventivmedel som kanske förenklar, men även idag kan det vara behagligt för sinnesfriden att undvika män som har förförandet som sitt största intresse.
Jag vill gärna söka en psykologisk förklaring. Kärlek uppstår först sedan passionen mognat. Förälskelse handlar om Egot som vill spegla sig och bli smickrad. Prinsessan avstår från detta egoistiska ego. Söker ett meditativt liv. Jag har svårt att tro att det inte skulle tillfredsställa henne mer än en kärlekshistoria. Det olyckliga är ju att hon inte kunde känna passion för sin make. Det bästa hade väl varit ett tredje alternativ. En mogen man hon kunde fästa sig vid mer än sin man, men utan misstron hon känner för hertigen.
Psykologiskt dras hon till förföraren. CG Jung skulle säkert ha sagt att hon sökte sin egen inre skugga, den förträngde animus, som kvinnor inte fick spela ut på 1600-talet. Antagligen var konflikten olösligt. Men djupt inom sig önskade hon sig säkert den kvinliga frihet vi trots allt uppnått idag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
