Detta är andra gången jag läser Coetzees Robinsoniad-variant. Och det har tagit tid, för jag tycker inte mer om den denna gång än den första. Så varför plågar jag mig? Jag var väl osäker på om jag hade fattat allt förra gången ...
Det olidliga är huvudpersonen. En vansinnigt pratsam person som hela tiden säger att hon saknar förmåga att skriva, och därför ber Mr Foe att skriva ner hennes livs äventyr när hon led skeppsbrott på den ö, där redan Kruse och slaven Fredag befann sig och sysslade med fullständigt meningslösa sysslor, som att bygga odlingsterrasser, trots att de saknar alla slags utsäde. Värst är pladdret, att jag inte känner att huvudpersonen Susan reagerar som en kvinna skulle reagera. Jag kan inte identifiera mig. Alldeles för mycket manligt tillkortakommande, en man som inte kan identifiera sig med kvinnligt liv...
Inget av vad Defoe skrev finns kvar. Vilket kanske är tur. Så då är det eg. inte en Robinsoniad-bok. Det är metalitteratur, en bok om att skriva, om fantasi och verklighet, om berättandets mening eller inte. Men så tröstlöst formulerat, att jag inte står ut.
Inte förrän jag når fram till de sista fem sidorna, de sidor som gör att boken står kvar i bokhyllan. De sidorna levde kvar och sa, 'läs om mig och se om du får ut mer av mig.' Men det fick jag alltså inte. De sista fem sidorna slipper vi äntligen Susan Barton som berättare. Men sidorna är fortfarande i det närmaste obegripliga. Men här skapas äntligen bilder, det är inte bara en mängd tomma pladderord av en falsk musa. Det är bilder. Fantasieggande. Mångtydiga. Varför kunde inte hela boken få vara sån?
Just nu läser jag dagligen Kerstin Ekmans bildmättade texter. De är en lisa för själen hur än allvarliga frågor som ställs och hur än grym verklighet som står fram. Jämförelsen med Coetzee är så enorm att om inte Kerstin får Nobelpriset så är Akademien helt värdelös. Visst, fler svenskar ska väl inte få priset. Men hon sitter ju faktiskt inte i Akademien själv längre, inte sedan Salman Rushdie-krisen 1989. Men ingen vore mer värd den positionen än Kerstin Ekman. Men hon har väl viktigare saker för sig.
Tillbaka till Mr Foe - är detta en typisk 1980-talsroman? 1980-talets som postmodernismens inledning, och alltmer frenetisk strävan bort från det socialrealistiska. Passar Coetzee in där? En postkolonial kommentar är det utan tvekan ...
2010-11-09
Stad i ljus - Eyvind Johnson (1927)
Stad i ljus skrev Eyvind Johnson i Frankrike, där den gavs ut på franska först, 1927, och kom på Svenska först 1928. Boken tilldrar sig 14 juli i den nationalfirande staden Paris, som flimrar av fyrverkerier, liv och rörelse - medan huvudpersonen går runt och svälter.
En levande, rörlig, modernistisk text i mina ögon, med instuckna intressanta filosofiska partier, liksom feberdrömmar. Tydligen skrev Johnson boken fyld av smärta efter besked om att hans unge bror avlidit i USA. Var det av svält?
Känner att jag borde läsa Knut Hamsuns Sult (1890), är det en intertext? Man brukar ta upp Kerstin Ekmans boktitel En stad av ljus (1983) i sammanhanget. Och jag tänker att vari skulle då det intertextuella bestå av förutom likheten i titel? Kanske tanken på staden som ett levande väsen. Bilden av staden som en egen organism. Kvinnorna och staden-sviten visar ju framväxten av staden, först ur ett realistiskt fågelperspektiv, men så vänder sig allt om inte förr så i sista delen, En stad av ljus, där alt bler subjektivt innefrån en svältande närmast halucinerande lidande människa. ... Jo, där ligger nog svaret.
En levande, rörlig, modernistisk text i mina ögon, med instuckna intressanta filosofiska partier, liksom feberdrömmar. Tydligen skrev Johnson boken fyld av smärta efter besked om att hans unge bror avlidit i USA. Var det av svält?
Känner att jag borde läsa Knut Hamsuns Sult (1890), är det en intertext? Man brukar ta upp Kerstin Ekmans boktitel En stad av ljus (1983) i sammanhanget. Och jag tänker att vari skulle då det intertextuella bestå av förutom likheten i titel? Kanske tanken på staden som ett levande väsen. Bilden av staden som en egen organism. Kvinnorna och staden-sviten visar ju framväxten av staden, först ur ett realistiskt fågelperspektiv, men så vänder sig allt om inte förr så i sista delen, En stad av ljus, där alt bler subjektivt innefrån en svältande närmast halucinerande lidande människa. ... Jo, där ligger nog svaret.
Jonathan Swift
Jonathan Swift och hans satirer är ju kända, oavsett om vi läst dom eller inte. Gullivers resor från 1726, består dock av fyra olika resor, varav den första till Lilliputtarna är den mest kända. Andra små satirer har jag ju hört talas om, men inte läst. Så nu beslöt jag att göra det.
En av de bekanta titlarna är The Battle of the Books (1697). Böcker som står bredvid varandra i bokhyllan och slåss. Ja, om bibliotekarien varit så dum att inte hålla meningsmotståndare ifrån varann, de får han väl skylla sig själv.
Idén är naturligtvis kvick, inte minst då det begav sig, bara några årtionden efter den fejd som pågick inom i synnerhet den franska intelligentian, men även i andra länder, mellan Les Anciens och Les Modernes. Alltså bråken om man skulle följa klassicismens regler eller om man skulle tillåta en friare stil som att tillåta samtida ämnen. Jag förstår att Swift ville satirisera över sådana perukstockar. Problemet för mig är att jag känner igen så få av de omnämnda författarna, välkända på den tiden, men bortglömda idag, vilket gör att mycken satir går mig förbi.
A Meditation upon a Broomstick (1701) är dock en föredomligt kort liten text, vilket dock har sin naturliga förklaring. Swift var anställd som informator hos familjen Berkeley. Frun ville att man skulle samlas kring religiösa betraktelser. Den bok Swift ombads läsa högt ur tråkade ut honom, så han skrev sin egen lilla betraktelse, kring ett 'kvastskaft', smög in den i boken att läsa högt. Och Mrs Berkeley gick på det! Blev förtjust och talade med sina vänner om texten, som ingen hört talas med. Tur att texten bevarats. Kvastskaftet som ämne bryter naturligtvis den klassiska regeln om Decorum, det var väl det han var ute efter. Och inte störde det åhörarna, tvärtom. Det är en metafor - och sådana gillar jag - det kan visst vara tänkvärt och alls inte enbart satir.
A Discorse Concerning the Mechanical Operation of the spirit (1704) var dock lite väl lång och snirklig för mig att uppskatta, mer 1600-tal till stilen, inte heller förstod jag det roliga. Humorn gällde väl att beskriva skratt och glädjeyttringar som något mekaniskt, maskinaktiga yttringar, men jag tror det har svårt att roa i vår tid. Åtminstone funkar det inte på mig.
An Argument against Abolishing Christianity in England (1708) var också lite väl lång och snirklig, men betydligt lustigare. Måste naturligtvis hänföras till sin tid, då religionen var en självklarhet för majoriteten, men ifrågasattes via modern naturvetenskap. Texten byggs upp via motsatser, som först förklarar alla fördelar med att avskaffa religionen, inte minst skulle folk slippa anstränga sig att vara vänliga och följa dygder och Guds bud osv. Men så kommer man till nackdelarna. Vad skall alla människor prata om? Inte minst alla filosofer som ägnat hela sitt liv åt att begrunda de heliga texterna. Likaväl som alla avvikande, 'dissenters'. Vad ska de då protestera mot? Tänk så många som blir sysslolösa. Att alla skilda protestantiska meningsmostståndare skulle bli vänner är dock inte troligt, menar Swift. Det verkar ju ligga i människans natur att alltid träta. Dessutom måste ALLA religioner avskaffas om det skall fungera i stort. Och det kommer inte heller att fungera. I synnerhet inte om de måste alliera sig med Turkarna. För hos dom (islamiterna) krävs det att man faktiskt tror på sin Gud, vilket inte krävs av de kristna. --- skrev alltså Swift, på gott satiriskt humör tidigt 1700-tal.
Sist men inte minst fanns den superkända A Modest Proposal (1729), skriven tre år efter Gullivers resor. Det märks, nu rör han sig med ett rent avskalat språk, rakt på sak, i tydliga bilder. Och i detta fall kanske alltför tydliga bilder. Den är så välkänd, hur måna gånger har man inte skrattat när man under skollektioner hört talas om hur Swift åtalades inför domstol för sitt Förslag. Vi skrattade åt att någon kunnat ta hans satir på allvar. Att lösa Irlands hungerproblem genom att låta alla oäkta och andra fattiga spädbarn gödas till en ny läckerhet på de rikas matbord. Det skulle lösa befolkningsöverskottet och de fattigas försörjningsproblem.
När jag nu själv slutligen läser texten, grips jag av en djup avsmak, och jag tänker att domarna var nog alls inte dumma i huvudet. Det här är bara för magstarkt. Vämjeligt. Jag tänker att varför skulle domarna inte förstått att det var menat som satir? Vore allvarlit uppsåt verkligen enda anledningen till att åtala denna av likgiltighet grymma text? Nej, jag tror att man ville dra en gräns för vad en satir får handla om. Risken att någon faktiskt kunde ta texten på allvar kanske kändes för stark. Detta under en tid då analfabetism och okunnighet var normaltillståndet hos befolkningen.
Swift vädjade till de läskunniga, de privilegierade, att inse att det var omänskligt att blunda inför den svältande befolkninen. Domstolsförandlingen spädde förhoppningsvis på den kunskapen, eller hur?
En av de bekanta titlarna är The Battle of the Books (1697). Böcker som står bredvid varandra i bokhyllan och slåss. Ja, om bibliotekarien varit så dum att inte hålla meningsmotståndare ifrån varann, de får han väl skylla sig själv.
Idén är naturligtvis kvick, inte minst då det begav sig, bara några årtionden efter den fejd som pågick inom i synnerhet den franska intelligentian, men även i andra länder, mellan Les Anciens och Les Modernes. Alltså bråken om man skulle följa klassicismens regler eller om man skulle tillåta en friare stil som att tillåta samtida ämnen. Jag förstår att Swift ville satirisera över sådana perukstockar. Problemet för mig är att jag känner igen så få av de omnämnda författarna, välkända på den tiden, men bortglömda idag, vilket gör att mycken satir går mig förbi.
A Meditation upon a Broomstick (1701) är dock en föredomligt kort liten text, vilket dock har sin naturliga förklaring. Swift var anställd som informator hos familjen Berkeley. Frun ville att man skulle samlas kring religiösa betraktelser. Den bok Swift ombads läsa högt ur tråkade ut honom, så han skrev sin egen lilla betraktelse, kring ett 'kvastskaft', smög in den i boken att läsa högt. Och Mrs Berkeley gick på det! Blev förtjust och talade med sina vänner om texten, som ingen hört talas med. Tur att texten bevarats. Kvastskaftet som ämne bryter naturligtvis den klassiska regeln om Decorum, det var väl det han var ute efter. Och inte störde det åhörarna, tvärtom. Det är en metafor - och sådana gillar jag - det kan visst vara tänkvärt och alls inte enbart satir.
A Discorse Concerning the Mechanical Operation of the spirit (1704) var dock lite väl lång och snirklig för mig att uppskatta, mer 1600-tal till stilen, inte heller förstod jag det roliga. Humorn gällde väl att beskriva skratt och glädjeyttringar som något mekaniskt, maskinaktiga yttringar, men jag tror det har svårt att roa i vår tid. Åtminstone funkar det inte på mig.
An Argument against Abolishing Christianity in England (1708) var också lite väl lång och snirklig, men betydligt lustigare. Måste naturligtvis hänföras till sin tid, då religionen var en självklarhet för majoriteten, men ifrågasattes via modern naturvetenskap. Texten byggs upp via motsatser, som först förklarar alla fördelar med att avskaffa religionen, inte minst skulle folk slippa anstränga sig att vara vänliga och följa dygder och Guds bud osv. Men så kommer man till nackdelarna. Vad skall alla människor prata om? Inte minst alla filosofer som ägnat hela sitt liv åt att begrunda de heliga texterna. Likaväl som alla avvikande, 'dissenters'. Vad ska de då protestera mot? Tänk så många som blir sysslolösa. Att alla skilda protestantiska meningsmostståndare skulle bli vänner är dock inte troligt, menar Swift. Det verkar ju ligga i människans natur att alltid träta. Dessutom måste ALLA religioner avskaffas om det skall fungera i stort. Och det kommer inte heller att fungera. I synnerhet inte om de måste alliera sig med Turkarna. För hos dom (islamiterna) krävs det att man faktiskt tror på sin Gud, vilket inte krävs av de kristna. --- skrev alltså Swift, på gott satiriskt humör tidigt 1700-tal.
Sist men inte minst fanns den superkända A Modest Proposal (1729), skriven tre år efter Gullivers resor. Det märks, nu rör han sig med ett rent avskalat språk, rakt på sak, i tydliga bilder. Och i detta fall kanske alltför tydliga bilder. Den är så välkänd, hur måna gånger har man inte skrattat när man under skollektioner hört talas om hur Swift åtalades inför domstol för sitt Förslag. Vi skrattade åt att någon kunnat ta hans satir på allvar. Att lösa Irlands hungerproblem genom att låta alla oäkta och andra fattiga spädbarn gödas till en ny läckerhet på de rikas matbord. Det skulle lösa befolkningsöverskottet och de fattigas försörjningsproblem.
När jag nu själv slutligen läser texten, grips jag av en djup avsmak, och jag tänker att domarna var nog alls inte dumma i huvudet. Det här är bara för magstarkt. Vämjeligt. Jag tänker att varför skulle domarna inte förstått att det var menat som satir? Vore allvarlit uppsåt verkligen enda anledningen till att åtala denna av likgiltighet grymma text? Nej, jag tror att man ville dra en gräns för vad en satir får handla om. Risken att någon faktiskt kunde ta texten på allvar kanske kändes för stark. Detta under en tid då analfabetism och okunnighet var normaltillståndet hos befolkningen.
Swift vädjade till de läskunniga, de privilegierade, att inse att det var omänskligt att blunda inför den svältande befolkninen. Domstolsförandlingen spädde förhoppningsvis på den kunskapen, eller hur?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
