Jag har länge varit nyfiken på nobelpristagaren Michail Sjolochovs roman Stilla flyter Don. En mäktig roman i fem delar av tegelstensformat. Trots att min lediga tid förra året upptogs nästan helt av studier, lånade jag den på biblioteket, del för del. Ett par gånger fick jag låna om, så det tog mig 7-8 månader att ta mig igenom verket. Men det var det värt!
Verket skrevs på 1920-talet (ursprungsversion utgiven 1928-40) och behandlar människor från en kosack-by vid floden Don, från strax före Första världskriget, genom kriget, revolutionen och påföljande inbördeskrig. Den skrevs före stalintiden och känns därför frispråkig. Det är en levande text, med levande människor, som älskar och strider och dör. Människors tveksamheter inför att anpassa sig till den ena styrelse-gruppen efter den andra, när allt de vill är att få odla sin jord och leva i frid med sina käraste.
Jag tror på hela historien och känner att den ger mig en sann känsla för livet där och då, komplicerat av krig och politik. Dialogen är frisk och levande. Absolut värdig ett nobelpris!
2011-05-29
B-kurser, Postkolonialism & Coetzee
Nio månader har passerat med intensivt B-kursläsande. Uppsatsskrivandet höll på i ett halvår och gav ingen tid över åt något annat. Parallellt gick en kurs koncentrerad på sociala analyser av litteratur. 1900-talet innebär där huvudsakligen världskrig, koncentrationsläger av olika slag och allmän uppgivenhet inför mänskliga tillkortakommanden. Gud är död. Människan gräver sin egen grav. Eländes elände. Ändå är det förvånande hur mycket bra litteratur som skapats kring detta. Som kämpar emot och får oss att trots allt repa mod. Att hitta det okuvliga i männisor som inte ger upp. Som i Solzjenitsyns En dag i Ivan Denisovits liv (1962). Eller Kurt Vonneguts underbara Slakthus 5 (1969). Jag har dragit mig i så många år för att läsa den, med tanke på ämnet, bombningarna av Dresden osv. I stället borde jag ha varit övertygad om att Vonneguts humor alltid går hem hos mig. Även här. Den är fantastisk.
Sedan kom Postkolonialismen som en mycket texttät kurs. Enormt mycket att läsa. Inte konstigt med tanke på att man vill ge en inblick i litteratur från tre världsdelar - Asien, Afrika, Latinamerika. Så det blev bara smakbitar, men desto smakrikare. Mycket inspirerande, inte minst för fortsatt läsning. Och här kom alltså åter Coetzee in. Hans Mr Foe (1986) som jag tidigare läst hör ju hemma i postkolonialismen, med sin vilja att vända ut och in på Robinson, alltså den västeuropeiskt kolonialt tänkande alltsedan 1500-talet. Tyvärr räcker inte den intentionen för mig personligen, jag störs enormt över att huvudpersonen är en kvinna jag inte kan relatera till som trovärdig. Dock lästes inte denna under kursen.
Vi läste Onåd (1999), en betydligt intressantare upplevelse. Här står sydafrikanska rasmotsättningar i centrum. Könsfördomarna gör mig åter upprörd, men här blir jag mer osäker - det kan här vara ett medvetet drag av författaren. Att visa upp den manliga huvudpersonens blinda fördomar, såväl kring ras som kön. Det är oerhört provocerande, och blir därmed starkt samhällskritiskt. Könsfördomarna väcker så stark opposition i mig, för att det involverar mig personligen, som kvinna. Rasfördomarna är lättare att kallt analysera, inte bara fördöma. Apropå rasfördomar läste vi även Doris Lessings Gräset sjunger (1950). Också den kritik kring rasfördomar och kolonialism. Den har också alltid väckt min avsky - inte som konstverk, utan för sitt ämne, vad innehållet visade upp. Tur att hon fick nobelpriset till slut. Bättre sent än aldrig.
Nu är jag inne på sluttampen av B-kurserna. Sista kursen är ägnade intermedialitet, dvs hur mänskliga medier - uttryckta via ord, bild, ton - oftast påverkar varandra och blandas. Det är förvirrande, men mycket inspirerande. Jag anser att Linnéuniversitetes nya upplägg av ämnet Litteraturvetenskap under grundkurserna A och B är genialt. Det ger en mer omedelbar förståelse för hur rikt ämnet är. Att inte se allt historiskt utan mer efter metodiska områden, gör det betydligt lättare att inse hur ämnets forskare faktiskt arbetar inom olika områden och olika synvinklar för att analysera det mänskliga skapandet, vilket underlättar hur man själv kan tänkas välja om man vill gå vidare och skriva en C-uppsats.
Sedan kom Postkolonialismen som en mycket texttät kurs. Enormt mycket att läsa. Inte konstigt med tanke på att man vill ge en inblick i litteratur från tre världsdelar - Asien, Afrika, Latinamerika. Så det blev bara smakbitar, men desto smakrikare. Mycket inspirerande, inte minst för fortsatt läsning. Och här kom alltså åter Coetzee in. Hans Mr Foe (1986) som jag tidigare läst hör ju hemma i postkolonialismen, med sin vilja att vända ut och in på Robinson, alltså den västeuropeiskt kolonialt tänkande alltsedan 1500-talet. Tyvärr räcker inte den intentionen för mig personligen, jag störs enormt över att huvudpersonen är en kvinna jag inte kan relatera till som trovärdig. Dock lästes inte denna under kursen.
Vi läste Onåd (1999), en betydligt intressantare upplevelse. Här står sydafrikanska rasmotsättningar i centrum. Könsfördomarna gör mig åter upprörd, men här blir jag mer osäker - det kan här vara ett medvetet drag av författaren. Att visa upp den manliga huvudpersonens blinda fördomar, såväl kring ras som kön. Det är oerhört provocerande, och blir därmed starkt samhällskritiskt. Könsfördomarna väcker så stark opposition i mig, för att det involverar mig personligen, som kvinna. Rasfördomarna är lättare att kallt analysera, inte bara fördöma. Apropå rasfördomar läste vi även Doris Lessings Gräset sjunger (1950). Också den kritik kring rasfördomar och kolonialism. Den har också alltid väckt min avsky - inte som konstverk, utan för sitt ämne, vad innehållet visade upp. Tur att hon fick nobelpriset till slut. Bättre sent än aldrig.
Nu är jag inne på sluttampen av B-kurserna. Sista kursen är ägnade intermedialitet, dvs hur mänskliga medier - uttryckta via ord, bild, ton - oftast påverkar varandra och blandas. Det är förvirrande, men mycket inspirerande. Jag anser att Linnéuniversitetes nya upplägg av ämnet Litteraturvetenskap under grundkurserna A och B är genialt. Det ger en mer omedelbar förståelse för hur rikt ämnet är. Att inte se allt historiskt utan mer efter metodiska områden, gör det betydligt lättare att inse hur ämnets forskare faktiskt arbetar inom olika områden och olika synvinklar för att analysera det mänskliga skapandet, vilket underlättar hur man själv kan tänkas välja om man vill gå vidare och skriva en C-uppsats.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
