Gilda (1946) vs hårdkokta deckare

Jag kopplade av med en klassisk film igår kväll. Den gick på reklamfri TV-kanal, trevligt nog. Första andningspausen. Avslutade mina två populärkurser en vecka före Julafton. Sedan dess har det varit jämnt skägg med julstädning, julmat, julgodis - för att inte tala om bokslut på jobbet. Gjorde sista förberedande beräkningen igår, idag kan jag pusta ut och är ledig några dagar framöver. Skönt! Ett sådant här år när det är så få julhelgdagar i veckan hade vi trott att många fler än vanligt skulle jobba. Våra snickare ville hellre jobba än förlora semesterdagar. Men det har varit helt dött på telefon och mail. Vi behöver pusta här uppe i det nordiska mörkret. Nu är soltimmarna så få att energin tryter. Jag skulle gärna göra som björnen, denna den mörkaste månaden.

Så nu fixar jag mig ett eget ide i soffan med film och böcker. Jag såg filmen Gilda som tonåring. På den tiden gick alla gamla klassiker som standard på TV, svartvita filmer avskräckte inte. Gilda är väl Rita Hayworths paradroll, som man minns henne ifrån. Att filmen ska föreställas försigå i Argentina var inget jag lade märke till i tonåren. Inte heller att det spelades urvattnad tango i bakgrunden. 1946 hade trots allt den argentinska tangon ännu inte lämnat sin guldålder. Men Hollywood har väl aldrig varit speciellt bra på att återskapa något annat än 'Hollywood'.

Å andra sidan, eftersom huvudtemat i filmen tycks vara att 'hat' bara är baksidan av 'kärlek' så kunde de ju ha utnyttjat den 'eldiga' tangoschablonen än mer om de velat... eller kommit att tänka på det? Eller var man så känslig 1946 att det räckte att säga att man befann sig i 'Argentina' för att väcka de associationerna?

Det allra intressantaste för mig var dock att jag kunde tolka filmen med hjälp av mina nya kunskaper från Kriminallitteratur-kursen. Och då i synnerhet Chandlers hårdkokta deckare. Den litteraturgenren och film noir utvecklades parallellt. De använder samma schabloner. Böckernas femmes fatales inspirerades av filmstjärnor som Rita Hayworth. Den hårdkokta genren innehöll på den tiden inga 'vanliga sunda kvinnor', alla var mer eller mindre depraverade - sexuellt. Glenn Ford är visserligen ingen detektiv, men han får ändå representera den tuffe mannen, som tack vare sin 'hederliga' grundinställning - trots att han inte följer lagen! - lyckats arbeta sig upp på toppen från sin underdog-position. Den hårdkokte detektiven vinner erkännande av andra män, som känt sig överlägsna, genom att visa att han inte kan korrumperas. Han låter sig inte köpas.

Det enda hotet är kvinnan. Hos Chandler är hon alltid fal, mutbar, leder till mannens undergång. Bara den hårdkokta deckaren lyckas övervinna sin 'svaghet' för hennes dragningskraft, vilket därigenom än mer visar hans moraliska oförvitlighet. Han går inte på någon falskhet, inte ens den kvinnliga. Detta är också temat i Gilda.

Rita Hayworth är kvinnan som alla män faller för. Och hon har gift sig med fel man, impulsivt, för att bli försörjd. Det finns dock en slutknorr i filmen, som skiljer sig från deckarna. Det visar sig att Gilda bara 'spelade' femme fatale, för att hämnas på en f.d. kärlek, mannen som svek hennes/deras kärlek. Gildas sexualitet lockar en stor filmpublik, men i slutet lugnas vi med att hon trots allt är lika oförvitligt moralisk som mannen.

Vill filmen propagera för en jämlik syn på könen? Filmen tycks i alla fall blanda schabloner. Alltsedan det victorianska 1800-talet har vi fått höra att kvinnan är den moraliskt oförvitliga som stod över alla sexuella böjelser. Genom henne kunde mannen, alltid ett offer för sina sexuella lustar, förädlas och lära sig styra dessa. Ädla män klarar detta. Den hårdkokta deckaren av Chandler-typ tycks vända på dessa schabloner. Här är det kvinnan som aldrig kan styra över sina lustar, och hotar att dra mannen med sig djupt ner i dyn. Det krävs stor själsstyrka av honom att motstå detta.

Forskning har sagt att denna schablonbild, av hotet från kvinnan, kom sig av kvinnors sociala frammarsch under världskrigen, när de kom ut på arbetsmarknaden och skaffade sig allt större social och ekonomisk frihet. Mannen riskerade konkurrens från kvinnan, men upplevde den främst på det sexuella planet, att han inte längre kunde kontrollera den del av henne som han ville ha ensamrätt på. I filmen Gilda gifter han sig med henne, men fullbordar aldrig äktenskapet - han kan ju inte ge efter för sina lustar! - i stället hämnas han genom att låsa in henne i äktenskapet, som i en gyllene bur, omgiven av gorilla-vakter. En fåfäng kamp.

Men som sagt, jag ser lika mycket en modernistisk lek med omvända roller, vilket naturligtvis skapar en uppseendeväckande effekt, som snabbt gjorde den hårdkokta deckaren till en av de populäraste genrerna. Genren har också haft förmågan att utvecklas i takt med samhället och togs från 1980-talet till stor del över av kvinnliga författare, som lät kvinnliga deckare visa att de var minst lika oförvitligt moraliska, men måste slåss än mer ur underläge för att få erkännande. Men lika lätt som för männen att få det, har det dock aldrig varit, visar det sig.

En annan sak som är tydlig i dessa gamla filmer är 'bristen' på våld. Ett knytnävsslag räcker för att sänka en man, och trots att han inte förlorar medvetandet, så ger han upp. Den som mottar första slaget, verkar också genast anse sig besegrad. Hellre fly än illa fäkta.

Vilket leder in mina tankar på Lasse Bergs Kalahari-böcker om människans utveckling: Gryning över Kalahari och Skymningssång i Kalahari. Till de schabloner vi omhuldar om oss själva hör både mannens aggressivitet, liksom omåttlig sexfixering. Tittar vi på våra släktingar så är schimpanser starka och försedda med rovdjurets hörntänder och bonobon, en mindre schimpans-art tycks kopulera oupphörligt promiskuöst. Den nyaste forskningen menar dock att vi har inte utvecklats ur schimpansen, utan schimpansen utvecklades ur oss.

Människan har aldrig haft några rovdjurständer. Människan har alltid förlitat sig på samarbete, i synnerhet mellan hona och hane. Typiskt för människan var att bära hem all mat vi hittade, inte bara till barnen, utan till vår partner. Vi överlevde genom att vara monogama och altruistiska. För det är aggressivitet bara ett hinder. Och trots alla fantasieggande myter, så är människan monogam. Om än inte lika monogama som fåglar som bara skaffar en partner under ett liv. Men tryggheten hos den lilla altruistiska gruppen, ökar överlevnadsgraden. Det gav oss fördelar nog att dominera denna planet.