Isaac Asimov, robotens gudfader, föddes i vad vi idag kallar Vitryssland, men kom till USA med sina föräldrar redan som 3 åring och blev med tiden professor i biokemi.
Jag, robot verkar vara hans första betydande novellsamling och utkom redan 1950 i USA och inleder helt klart en ny era. Antagligen för hela vår syn på vår tekniska utveckling. Och naturligtvis, vad vore science-fiction utan robotar? Själva ordet robot är ryskt låneord, bildat från ett ryskt verb för arbeta. Människoliknande maskiner som skall arbeta för människan och människans bästa. Visst ser vi dem som en självklar ingrediens. Idag är de väl egentligen science facts, om man ser till vad japaner m. fl. lyckats forska fram vad gäller Artificial Intelligence. Människoliknadne maskiner som skall arbeta för människan och människans bästa.
Betydande för hela novellsamlingen är de inledande "Robotologins tre lagar":
1. En robot får aldrig skada en människa eller, genom att inte ingripa, tillåta att en människa kommer till skada.
2. En robot måste lyda order från en människa, förutom då sådana order kommer i konflikt med första lagen.
3. En robot måste skydda sin egen existens, såvida detta inte kommer i konflikt med Första eller Andra lagen.
Detta väcker en utopisk ideal-bild, som gör robotar till de goda tillförlitliga varelser, till skillnad från den otillförlitliga människan - vilket blir så tydligt så nära efter det förödande andra världskriget. Novellsamlingen har återkommande personer och ger ett sorts hållpunkter av ca 100 år av robotutveckling. Roboten är den innovation som krävs för att kalla en text science fiction. De flesta historierna formulerar sedan en paradox, som man måste hitta en logisk förklaring till. Så att problemet kan lösas rationellt.
Med andra ord grunden i sci-fi, till skillnad från fantasy ...
2012-01-19
Henry von Ofterdingen - Novalis (1802)
En annan av mina önske-trådar just nu, är att sakta leta mig fram över det tidiga 1800-talet. Mest av allt drar naturligtvis Jane Austen, att få läsa om och sjunka in i alla hennes verk. Att verkligen läsa Ivanhoe, inte bara se filmen på nyårsafton, samt läsa om von Kleist och ETA Hoffman. Jane Austens och Walter Scotts realism vs de andras romantiska fantasterier.
Men allra först min nyfikenhet kring Romantikens 'Blå Blomma', som inspirerat så många. Härom året läste jag Hjalmar Bergmans ungdomsroman Blå blommor, som tydligt utgår från samma tema, som ursprungligen kommer från Novalis postumt utgivna Henry von Ofterdingen (1802). Hittade den bara på engelska. Romantisk så det förslår. Fylld av metaforiska sagor. Som den visa eremiten som lever förnöjd i grottan. Gruvarbetarena som ser som sin uppgift att leta fram de ädla stenarna nere i mörkret, och föra upp dem i ljuset, utan att någonsin själva sukta efter dessa rikedomar. Och den blåa blomman som bär kärlekens ansikte, Henrys livs kärlek.
En romantisk utvecklingsroman, men så lös i konturerna att den inte känns färdig ... vi får själva avsluta den, men det kräver nog ett antal omläsningar.
Men allra först min nyfikenhet kring Romantikens 'Blå Blomma', som inspirerat så många. Härom året läste jag Hjalmar Bergmans ungdomsroman Blå blommor, som tydligt utgår från samma tema, som ursprungligen kommer från Novalis postumt utgivna Henry von Ofterdingen (1802). Hittade den bara på engelska. Romantisk så det förslår. Fylld av metaforiska sagor. Som den visa eremiten som lever förnöjd i grottan. Gruvarbetarena som ser som sin uppgift att leta fram de ädla stenarna nere i mörkret, och föra upp dem i ljuset, utan att någonsin själva sukta efter dessa rikedomar. Och den blåa blomman som bär kärlekens ansikte, Henrys livs kärlek.
En romantisk utvecklingsroman, men så lös i konturerna att den inte känns färdig ... vi får själva avsluta den, men det kräver nog ett antal omläsningar.
Djävulens fjäder - Minette Walters (2005)
Den första deckare jag läst av Minette Walters - lite oturligt. Såväl min far som min sambo tyckte att den var olidlig att läsa. Tjatig. Och jag kan hålla med.
Jag kan förstå varför. Första halvan av boken sitter fast i offrets ångest och förträngingar. Läsaren som inte får någon yttre förmedling av händelserna, i denna jag-roman, kan därför lätt tröttna. Jag blev mest sittande och funderade rent intellektuellt över vilken typ av blandgenre det rörde sig om. Att huvudpersonen isolerar sig på landsbygden ger en något unken känsla från pusseldeckarnas landsbygd. Inte minst att det återigen är släkt-gnabb och arvstvister i centrum.
Mot detta ställs det globala, att huvudpersonen är journalist, krigskorrespondent, som kidnappats och våldtagits. Dessutom född i en f.d. koloni i Afrika. Allt detta ger en mer hårdkokt modern thriller, i första hand med psykologisk vinkel.
Synd att man måste ta sig 2/3-delar av boken innan huvudpersonen rätar på sig. Slutet känns verkligt oväntat för mig. Och helt säker blir man aldrig. Min sambo tänker att förövaren nog dränkt sig - men jag inser med stigande intresse, att han antagligen blivit dränkt, som ren hämnd av offret. Men aldrig avslöjad, så vi kan inte veta säkert. Läsare får välja. Och oväntat var det.
Jag kan förstå varför. Första halvan av boken sitter fast i offrets ångest och förträngingar. Läsaren som inte får någon yttre förmedling av händelserna, i denna jag-roman, kan därför lätt tröttna. Jag blev mest sittande och funderade rent intellektuellt över vilken typ av blandgenre det rörde sig om. Att huvudpersonen isolerar sig på landsbygden ger en något unken känsla från pusseldeckarnas landsbygd. Inte minst att det återigen är släkt-gnabb och arvstvister i centrum.
Mot detta ställs det globala, att huvudpersonen är journalist, krigskorrespondent, som kidnappats och våldtagits. Dessutom född i en f.d. koloni i Afrika. Allt detta ger en mer hårdkokt modern thriller, i första hand med psykologisk vinkel.
Synd att man måste ta sig 2/3-delar av boken innan huvudpersonen rätar på sig. Slutet känns verkligt oväntat för mig. Och helt säker blir man aldrig. Min sambo tänker att förövaren nog dränkt sig - men jag inser med stigande intresse, att han antagligen blivit dränkt, som ren hämnd av offret. Men aldrig avslöjad, så vi kan inte veta säkert. Läsare får välja. Och oväntat var det.
Ninas resa - Lena Einhorn (2005)
Lena Einhorn berättar hur hennes mor, Nina, överlevde förintelsen genom att gömma sig i det längsta i Warszawas ghetto.
Outplånligt intryck på mig gjorde Primo Levis Vad är en människa? om hans lägererfarenhet. Liksom nobelpristagaren Imre Kertész i Mannen utan öde, som egentligen är en ung pojkes storögda misstro, 'detta kan inte vara sant/möjligt?' Inte ett så omänskligt beteende.
Dessa böcker kan man läsa om och om, och behöver egentligen inga fler skildringar, tänkte jag.
Men Ninas resa är annorlunda. Nina klarade sig undan, ödet gick hennes väg. Här får jag insikter om Warszawas ghetto som jag aldrig tidigare hört. Och mänsklig anpassningsförmåga och kamp för överlevnad är lika stark som någonsin. Jag reagerade redan när jag läste Primo Levi, över att läsningen skapar så mycket spänning, inte bara avsky inför den omänsklig behandlingen, utan ett brinnande hopp. Som inför en deckare, spänningsroman. Måtte han/hon klara sig!
Och det är med en sorts skuld jag upplever denna upphetsning. Kanske en känsla liknande den Nina själv uttryckt: - Det går inte att överleva förintelsen utan skuldkänslor. Av Warszawas många hundratusentals judar, var Nina en av mindre än hundra överlevande. En ofattbart låg siffra. Så få blev kvar att vittna. Man stänger boken lättad över att hon överlede, men samtidigt var det så oändligt många som saknade samma 'tur' och försvann...
Outplånligt intryck på mig gjorde Primo Levis Vad är en människa? om hans lägererfarenhet. Liksom nobelpristagaren Imre Kertész i Mannen utan öde, som egentligen är en ung pojkes storögda misstro, 'detta kan inte vara sant/möjligt?' Inte ett så omänskligt beteende.
Dessa böcker kan man läsa om och om, och behöver egentligen inga fler skildringar, tänkte jag.
Men Ninas resa är annorlunda. Nina klarade sig undan, ödet gick hennes väg. Här får jag insikter om Warszawas ghetto som jag aldrig tidigare hört. Och mänsklig anpassningsförmåga och kamp för överlevnad är lika stark som någonsin. Jag reagerade redan när jag läste Primo Levi, över att läsningen skapar så mycket spänning, inte bara avsky inför den omänsklig behandlingen, utan ett brinnande hopp. Som inför en deckare, spänningsroman. Måtte han/hon klara sig!
Och det är med en sorts skuld jag upplever denna upphetsning. Kanske en känsla liknande den Nina själv uttryckt: - Det går inte att överleva förintelsen utan skuldkänslor. Av Warszawas många hundratusentals judar, var Nina en av mindre än hundra överlevande. En ofattbart låg siffra. Så få blev kvar att vittna. Man stänger boken lättad över att hon överlede, men samtidigt var det så oändligt många som saknade samma 'tur' och försvann...
Slumpens spöke - William S Burroughs (1995)
En av trådarna jag skulle vilja följa, nu när jag åter är fri att läsa vad jag vill, är litteraturens förnyelsen under efterkrigstiden. I Frankrike kom 'Le nouveau roman', jag läste Marguerite Duras' Moderato cantabile (1958) i höstas. I USA under samma tid växte BEAT-rörelsen fram. När jag börjar peta i den dyker William S Burroughs upp som en något äldre mentor till det unga gänget. Hans genombrott, Naked Lunch (1957), tillhör väl det man borde läsa som en milstolpe. Men den finns inte på mitt bibliotek, och inte blir jag tillräckligt frestad att köpa den (finns ju alltid på engelska) av NE:s beskrivning "narkotikaberoende och våldsinriktad homosexualitet". Våld och narkotika har jag alltid klarat mig utan.
Mitt bibliotek har i alla fall hans sista bok, Slumpens spöke (1995), liten och nätt, med en vacker lemur på framsidan, som kom på svenska så sent som 2009. Jag inser genast att texten i sig inte fungerar som introduktion till författarskapet. Jag upplever att man skulle tjäna på att ha läset hans tidigare böcker för att förstå. Till bokens höjdpunkter hör därför Kristoffer Nohedens informativa efterord. Han skriver just att Burroughs ofta tar avstamp i sina tidigare böcker, utgår ur överblivet material.
Burroughs experimenterade gärna, och blev förebild genom sin cut-up-teknik. Att stycka texter och blanda, tydligen med en magisk känsla att de då kunde förutsäga framtiden. Jag associerar genast till modernistisk formfri diktning, där man sökte nya psykologiska djup.
Vad gäller Burroughs metaforer kan jag relatera till mänskligheten som ett virus, det tänkte jag själv som ung. Hur vi breder ut oss och lämnar allt mindre utrymme åt andra arter. Men för Burroughs är även ordet, språket, och inte minst kristendomen ett virus. Ordet är i Bibeln symbol för Guds skaparkraft. Lustigt att en författare förtalar språket. Men enligt Noheden drev han aldrig någon enhetlig filosofi, utan ställde motsatserna mot varandra.
Han kritiserade religionens monopol på magin för ett fåtal. Därför får konsten i vår tid tjäna som magi för oss andra. För att frammana, förutsäga, skapa ... får jag förmoda. Dessutom har han helt klart tagit parti för djuren, inte minst lemurer. Vilket inte bara är sympatiskt, utan ligger i tiden. Ekokritiken tillhör ju de nyaste tillskotten inom litteraturteorin.
Mitt bibliotek har i alla fall hans sista bok, Slumpens spöke (1995), liten och nätt, med en vacker lemur på framsidan, som kom på svenska så sent som 2009. Jag inser genast att texten i sig inte fungerar som introduktion till författarskapet. Jag upplever att man skulle tjäna på att ha läset hans tidigare böcker för att förstå. Till bokens höjdpunkter hör därför Kristoffer Nohedens informativa efterord. Han skriver just att Burroughs ofta tar avstamp i sina tidigare böcker, utgår ur överblivet material.
Burroughs experimenterade gärna, och blev förebild genom sin cut-up-teknik. Att stycka texter och blanda, tydligen med en magisk känsla att de då kunde förutsäga framtiden. Jag associerar genast till modernistisk formfri diktning, där man sökte nya psykologiska djup.
Vad gäller Burroughs metaforer kan jag relatera till mänskligheten som ett virus, det tänkte jag själv som ung. Hur vi breder ut oss och lämnar allt mindre utrymme åt andra arter. Men för Burroughs är även ordet, språket, och inte minst kristendomen ett virus. Ordet är i Bibeln symbol för Guds skaparkraft. Lustigt att en författare förtalar språket. Men enligt Noheden drev han aldrig någon enhetlig filosofi, utan ställde motsatserna mot varandra.
Han kritiserade religionens monopol på magin för ett fåtal. Därför får konsten i vår tid tjäna som magi för oss andra. För att frammana, förutsäga, skapa ... får jag förmoda. Dessutom har han helt klart tagit parti för djuren, inte minst lemurer. Vilket inte bara är sympatiskt, utan ligger i tiden. Ekokritiken tillhör ju de nyaste tillskotten inom litteraturteorin.
2012-01-17
Rosens namn - Umberto Eco (1980)
År 2011 blev för mig ett 'mellanår', en rejäl svacka med få inlägg. Nu har jag hämtat mig och tar åter tag i min egen nöjesläsning, ... :D
Jag läste Umberto Ecos Rosens namn (1980) redan på 80-talet. Då blev jag lite chockad över de 550 intensiva sidorna. Hur än stor historienörd jag är, hade jag då lite svårt att ta till mig allt. Jag blev övermätt. Så inte nu i höstas, då vi på Populärlitteraturkursen, läste Rosens namn inom kriminallitteratur-avsnittet. Boken är ett paradexempel på postmodernistisk genreblanding. Eco utnyttjar sin stora beläsenhet i medeltida filosofi, och blandar in detta stoff i en alldeles egen lek med deckargenren, där han lekar mästerdetektiv.
Med tanke på hur diger lundan är, tog jag god på mig vid denna inläsning och kunde nu glädjas över mitt nya intryck som fantastiskt positivt. Vet inte om det beror på att jag själv vunnit större mognad, eller om boken i sig vinner på omläsning. Antagligen både och. Under mellantiden har jag hunnit läsa in mig lite i deckargenren och insåg därför denna gång genast att munken William av Baskerville är en sorts parodi på Sherlock Holmes. Om man nu kan kalla en så bedårande sympatisk munk, i det smått hysteriska 1300-talet, för parodi.
Allt tilldrar sig en novembervecka 1327, och raljerar med pusseldeckargenren. Eftersom historien tilldrar sig närmast isolerat inom en klostermiljö, där det ena mordet efter det andra uppdagas, kan man även associera till Agatha Christies Tio små negerpojkar. Men det är ingen slöläsning vi serveras, den historiska kontexten är precis, med späningar som hopar sig mellan såväl Påven som Tysk-Romerske Kejsaren, mot bakgrund av en mängd framväxande sekter.
Och eftersom Eco är den han är, väcker hans mångdubbla betydelselager associationer i mig även till 1900-talets allt mer uppsplittrade vänsterrörelse, i synnerhet på 1960-70-talen, när romanen pratar om sekter och för elelr emot fattigdomsideal.
Romanen är rik nog att läsas flera gånger om, bara man tar sig tid att roas. Kursen tillät inte all tid jag ville ha, så jag har läst om vissa partier under Julledigheten.
Slutet är superbt, hela romanen har byggt en intrig, en deckargåta över sju dygn, som verkar passa som hand i handske med mästerdetektiver och slutna-rummet gåtor, där i den slutna miljön i klostret på klippan. Hela intrigen verkar stämma med undergångstemat i Johannes uppenbarelser. Någon religiös galning mördar efter texten? Allt verkar falla på plats, enda tills vi i slutet inser att så är det inte. Allt bara 'verkade' hänga ihop. men det var en suggererad synvilla.
Vilket kan associeras till den marxistiska, lagbundna samhällsutvecklingen. Länge verkade allt stämma, lagbundet, men finalen uteblir. Förutsägelserna slår inte in.
Vilket också hänger samman med Ecos professionella studier kring Hermeneutik, hur människan bygger teorier i sins trävan att finna sanningen, men ingen slutgiltig sanning existerar.
Jag läste Umberto Ecos Rosens namn (1980) redan på 80-talet. Då blev jag lite chockad över de 550 intensiva sidorna. Hur än stor historienörd jag är, hade jag då lite svårt att ta till mig allt. Jag blev övermätt. Så inte nu i höstas, då vi på Populärlitteraturkursen, läste Rosens namn inom kriminallitteratur-avsnittet. Boken är ett paradexempel på postmodernistisk genreblanding. Eco utnyttjar sin stora beläsenhet i medeltida filosofi, och blandar in detta stoff i en alldeles egen lek med deckargenren, där han lekar mästerdetektiv.
Med tanke på hur diger lundan är, tog jag god på mig vid denna inläsning och kunde nu glädjas över mitt nya intryck som fantastiskt positivt. Vet inte om det beror på att jag själv vunnit större mognad, eller om boken i sig vinner på omläsning. Antagligen både och. Under mellantiden har jag hunnit läsa in mig lite i deckargenren och insåg därför denna gång genast att munken William av Baskerville är en sorts parodi på Sherlock Holmes. Om man nu kan kalla en så bedårande sympatisk munk, i det smått hysteriska 1300-talet, för parodi.
Allt tilldrar sig en novembervecka 1327, och raljerar med pusseldeckargenren. Eftersom historien tilldrar sig närmast isolerat inom en klostermiljö, där det ena mordet efter det andra uppdagas, kan man även associera till Agatha Christies Tio små negerpojkar. Men det är ingen slöläsning vi serveras, den historiska kontexten är precis, med späningar som hopar sig mellan såväl Påven som Tysk-Romerske Kejsaren, mot bakgrund av en mängd framväxande sekter.
Och eftersom Eco är den han är, väcker hans mångdubbla betydelselager associationer i mig även till 1900-talets allt mer uppsplittrade vänsterrörelse, i synnerhet på 1960-70-talen, när romanen pratar om sekter och för elelr emot fattigdomsideal.
Romanen är rik nog att läsas flera gånger om, bara man tar sig tid att roas. Kursen tillät inte all tid jag ville ha, så jag har läst om vissa partier under Julledigheten.
Slutet är superbt, hela romanen har byggt en intrig, en deckargåta över sju dygn, som verkar passa som hand i handske med mästerdetektiver och slutna-rummet gåtor, där i den slutna miljön i klostret på klippan. Hela intrigen verkar stämma med undergångstemat i Johannes uppenbarelser. Någon religiös galning mördar efter texten? Allt verkar falla på plats, enda tills vi i slutet inser att så är det inte. Allt bara 'verkade' hänga ihop. men det var en suggererad synvilla.
Vilket kan associeras till den marxistiska, lagbundna samhällsutvecklingen. Länge verkade allt stämma, lagbundet, men finalen uteblir. Förutsägelserna slår inte in.
Vilket också hänger samman med Ecos professionella studier kring Hermeneutik, hur människan bygger teorier i sins trävan att finna sanningen, men ingen slutgiltig sanning existerar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
