Jonathan Strange & Mr Norrell är en helt makalös roman av Susanna Clarke. Den har grupperats bland fantasy-litteraturen, och visst, den handlar om trollkarlar och en parallell värld, men den är så mycket mer, vilket kanske inte gör den så lättillgänglig för alla läsare, men för oss litteraturhistorienördar är den en guldklimp.
770 sprudlande sidor, som först kan verka ogripbara, om man inte har möjlighet att njuta av alla blinkningar hit och dit i litteraturhistorien. Varje kapitel åsätts en tidpunkt, månad och år, från 1806-1817. En enda genomläsning hjälper inte mig att avgöra vad författaren 'vill', men väcker i mig ett myller av associationer. Jane Austen-fan som jag är associerar jag genast till hennes produktiva skrivår och dödsåret 1817. Med detta vill jag inte påskina någon likhet i skrivstil, bara närheten i tidseran. Man brukar ju alltid klaga på att realisten Austen ändå tycks blunda för Napoleonkrigen som genomsyrade nästan hela hennes livsepok. Clarke tar igen hela den biten och låter magikerna hjälpa till att besegra Napoleon. Austen själv nämns ändast som författare till boken Emma 1816, helt kort som att den står bredvid Jonathan Stranges bok om magins historia. Visserligen en liten miss, eftersom Jane Austens namn aldrig sattes ut på hennes böcker under hennes levnad, utan endast noterades skriven av 'A Lady'.
En författare som dock får ta plats mot slutet av boken är Lord Byron. Åren 1806-1817 handlar ju helt klart om den Romantiska erans mest innovativt sprudlande period. De två stora magikerna som spelar romanens huvudroller är motsatta karaktärer som skulle kunna symbolisera de motsatta litterära riktningarna Klassicismen och Romantiken, likaväl som Upplysningens Encyklopediska sida hos Mr Norrell, i motsats still den intuitivt begåvade Jonathan Strange. Dvs även motpolerna vetenskap (rent teoretisk kunskap) resp. andlighet (verklighetens inneboende magi).
2012-02-28
Northanger Abbey - Jane Austen (1803/1818)
I januari läste jag om Northanger Abbey av Jane Austen, på engelska och svenska parallellt. Köpte den svenska på 1990-talet, en vacker upplaga i kartonnage med initierat efterord av Lisbeth Larsson. Den tillkom säkert i svallvågorna av den då nya feministiska litteraturforskningen och har en tacknämlig översättning. Som anglofil sörjer jag att inte alla Austens verk finns utgivna i uppdaterade svenska upplagor. Alla är omistliga storartade klassiker.
Jag började en kronologisk omläsning av Jane Austen redan förra året. Först hennes ungdomsverk, Juvenilia, som faktiskt finns på svenska, om än i nerbantat urval, däribland Love and Friendship och A short History of England. Texterna är omogna, skrivna i tidiga tonåren, men samtidigt finns hennes ironiska ådra redan där, redo att utvecklas.
Jag läste dessutom om Lady Susan. Även den ett tidigt verk, som också kom på svenska för ett tjugotal år sedan. Första gången jag läste den, irriterade jag mig på den kyliga ironin. Vivi Edström menar att hon har en tillräckligt depraverad humor för att uppskatta den. Eller så har vi uppnått rätt ålder. När jag var ung kändes den historien alltför kall, jämfört med hennes senare insiktsfulla verk. Känns mer som ett ungdomsverk, en brevroman i 1700-talsstil, med sina cyniska kärleksintriger. Men efter ett antal år tycks jag kunna ta den till mig på ett nytt sätt. Inget mästerverk, men ett viktigt steg på vägen till hennes egen stil. Boken utgavs aldrig under hennes livstid, utan betydligt senare under 1800-talet, som bihang till en brorsons memoarer (?). Kanske kände Austen själv att brevromanen som form, liksom kärleksintrigerna redan blivit förlegade och inte var 100 procent hennes egen stil...?
Annars räknas Northanger Abbey som hennes 'första' fullgångna roman, och även den första hon lyckades sälja, redan 1803. Men paradoxalt nog utgavs den aldrig under hennes livstid, då förläggaren som köpt den aldrig kom sig för att låta trycka den. Efter några år (fem?) lyckades hon köpa tillbaka manuset och lär ha redigerat den till en mognare version, som låg färdig vid hennes död, och utgavs postumt 1818. Vi kan bara gissa vad som är grundstrukturen och vad som vidareutvecklats. Så även denna har aningar om något 'förlegat', då den stommen är en parodi på den gotiska skräckromanen, så populär i slutet av 1700-talet. Huvudpersonen Miss Morland beundrar lättviktiga skräckromaner som Udolphos mysterier av Ann Radcliffe, och pläderar drför positivt för populärromanen som genre. Romanens förord visar hur medveten förläggaren är om att skräckgenren inte är det 'senaste', men menar att den ändå äger sidor som kan vara intressanta fortfarande 1818. Absolut, fortfarande 2018!
Kärleksintrigen känns dock omoge, andas 1700-tal med sin elegant flirtiga gentlemannapräst Henry Tilney. Men verklig passion hyser med sin frånvaro. Northanger Abbey är dessutom den mest metafiktiva av alla Austens romaner. Förutom skräckparodin och pläderandet för och emot litteratur, ett ständigt tema hos Austen, plockar denna roman fram en berättare som kommenterar Miss Morland som en både medveten och ovetande hjältinna. Och hennes liv som en sorts roman. Som romanläsare önskar ho sig ett lika spännande liv, där hon själv kan få vara hjältinna. Och hela tiden visar Austen fram hur prekär kvinnans situation var under hennes samtid. En kvinna stod oftast utan pengar och blev därmed offer för manlig godtycklighet i alla former.
Metafiktionen är elegant konstruerad, och samtidigt parad med samhällskritisk glöd, med kvinnor som offer, samtidigt som de vägrar acceptera denna offerroll. Vad av allt detta ingick i den ursprungliga versionen och vad utvecklade hon vidare i sin mognare version? Vi vet inte. Hennes virtuositet i romankonstruktion och intrig tycks tidigt färdig utvecklad.
Jag började en kronologisk omläsning av Jane Austen redan förra året. Först hennes ungdomsverk, Juvenilia, som faktiskt finns på svenska, om än i nerbantat urval, däribland Love and Friendship och A short History of England. Texterna är omogna, skrivna i tidiga tonåren, men samtidigt finns hennes ironiska ådra redan där, redo att utvecklas.
Jag läste dessutom om Lady Susan. Även den ett tidigt verk, som också kom på svenska för ett tjugotal år sedan. Första gången jag läste den, irriterade jag mig på den kyliga ironin. Vivi Edström menar att hon har en tillräckligt depraverad humor för att uppskatta den. Eller så har vi uppnått rätt ålder. När jag var ung kändes den historien alltför kall, jämfört med hennes senare insiktsfulla verk. Känns mer som ett ungdomsverk, en brevroman i 1700-talsstil, med sina cyniska kärleksintriger. Men efter ett antal år tycks jag kunna ta den till mig på ett nytt sätt. Inget mästerverk, men ett viktigt steg på vägen till hennes egen stil. Boken utgavs aldrig under hennes livstid, utan betydligt senare under 1800-talet, som bihang till en brorsons memoarer (?). Kanske kände Austen själv att brevromanen som form, liksom kärleksintrigerna redan blivit förlegade och inte var 100 procent hennes egen stil...?
Annars räknas Northanger Abbey som hennes 'första' fullgångna roman, och även den första hon lyckades sälja, redan 1803. Men paradoxalt nog utgavs den aldrig under hennes livstid, då förläggaren som köpt den aldrig kom sig för att låta trycka den. Efter några år (fem?) lyckades hon köpa tillbaka manuset och lär ha redigerat den till en mognare version, som låg färdig vid hennes död, och utgavs postumt 1818. Vi kan bara gissa vad som är grundstrukturen och vad som vidareutvecklats. Så även denna har aningar om något 'förlegat', då den stommen är en parodi på den gotiska skräckromanen, så populär i slutet av 1700-talet. Huvudpersonen Miss Morland beundrar lättviktiga skräckromaner som Udolphos mysterier av Ann Radcliffe, och pläderar drför positivt för populärromanen som genre. Romanens förord visar hur medveten förläggaren är om att skräckgenren inte är det 'senaste', men menar att den ändå äger sidor som kan vara intressanta fortfarande 1818. Absolut, fortfarande 2018!
Kärleksintrigen känns dock omoge, andas 1700-tal med sin elegant flirtiga gentlemannapräst Henry Tilney. Men verklig passion hyser med sin frånvaro. Northanger Abbey är dessutom den mest metafiktiva av alla Austens romaner. Förutom skräckparodin och pläderandet för och emot litteratur, ett ständigt tema hos Austen, plockar denna roman fram en berättare som kommenterar Miss Morland som en både medveten och ovetande hjältinna. Och hennes liv som en sorts roman. Som romanläsare önskar ho sig ett lika spännande liv, där hon själv kan få vara hjältinna. Och hela tiden visar Austen fram hur prekär kvinnans situation var under hennes samtid. En kvinna stod oftast utan pengar och blev därmed offer för manlig godtycklighet i alla former.
Metafiktionen är elegant konstruerad, och samtidigt parad med samhällskritisk glöd, med kvinnor som offer, samtidigt som de vägrar acceptera denna offerroll. Vad av allt detta ingick i den ursprungliga versionen och vad utvecklade hon vidare i sin mognare version? Vi vet inte. Hennes virtuositet i romankonstruktion och intrig tycks tidigt färdig utvecklad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
