Av Jules Verne läste jag Jorden runt på 80 dagar flera gånger när jag var yngre och en gång högt för min dotter. En kul äventyrsroman från 1800-talet. Men så är han ju även skapare av science-fiction genren, den framtidspositiva, till skillnad från HG Wells mer samhällskritiska variant. Jag har läst mer 'om' Jules Verne, än 'av', kan man säga.
Idén med att resa till jordens mittpunkt har jag alltid funnit suspekt, eftersom min egen bild av jorden inre är magmafylld. Men så såg jag en amerikansk film för någon månad sedan, som adapterat boken till nutid, med Brendan Fraser som den småknäppe vetenskapsmannen. Då blev jag naturligtvis sugen på att läsa boken och se vad som skiljer sig. Biblioteket hade den endast på franska, Voyage au centre de la terre (1864), men språket är inte svårt utan populärt enkelt även för den som inte har uppdaterat sin franska på ett tag.
Professorn i filmens nutid heter Anderson, enklare än bokens Lidenbrock (från Hamburg) vars namn jag i olika omnämningar av bok och film sett förvanskat till både Lieden- och Linden-. Båda varianterna låter ju mer tyska, så jag kan förstå misstaget. Bokens story är väl inte så upphetsande för dagens läsare, men vissa saker fann jag mycket roande. T ex att professorn på 1860-talet vandrat in i ett tyskt antikvariat och funnit ett handskrivet manuskript av "Snorre Turlesons (!) Heims-Kringla" - i runskrift! Och ur denna faller ett löst blad med ett kryptogram, också i runskrift, skrivit av en alkemist, Arne Saknussemm, som reste in i jordens innandöme på 1500-talet. Så icke trovärdigt, men roande, startar resan.
Filmen har en ung tjej som guide ner i vulkanen. I boken är det en roande fördomsfull bild av en storvuxen, iskall islänning, dvs helt utan rädsla och mycket fåordig. Han sägs tala danska med dem, som professor Lidenbrock naturligtvis behärskar obehindrat. Det roar mig därför oerhört att boken, mitt i all franska, stoppat in en mängd enstaviga s.k. danska uttalanden. I mina ögon är det dock ett svenskt lexikon Jules Verne fått tag på. När guiden vill skynda på dem och säger "Hastigt, hastigt!" kan jag tänka mig att Verne slog upp motsvarigheten till franskans "Vite, vite!" Hastigt låter inte danskt i mina ögon, och på svenska känns hastigt för trögt om man vill få någon att skynda sig, t ex vore "Fort!" eller "Skynda!" bättre. Men roande är det i allra högsta grad för en språknörd som mig. Andra saker som gör att det låter svenskt för mig är 'Tänder', som alltså har ett svenskt ä, inte ett danskt, och siffran "tva", som väl har tappat sin svenska å-ring, som inte låter danskt. Jag som svensk läser och förstår islänningens ord obehindrat.
På 1700-talet började man uppmärksamma fossiler, även från havet, högt upp i alper och andra bergskedjor, vilket satte igång många människors fantasi. Inte minst tycks Syndafloden ha bevisats, med fisk så högt upp på land. Professor Lidenbrock är 'geolog', intresserad av fossiler, och finner även spår av en 'antedeluvial' människa där nere i underjorden, alltså från tiden före Översvämningen. Darwins teorier var fortfarnade nya och inte inkorporerade. Men det allra mest fantastiska är den underjordiska vattenvärlden, som i synnerhet på film gör berättelsen till mer Fantasy än Science fiction. En värld av dinosaurier och gigantiska svampar. Och det gigantiska inre havet, där allt i filmen tycks få ljus av en inre magma-sol, eller vad? Händelserna i filmen går naturligtvis snabbt. Brendan Fraser ser lika slätrakad ut hela filmen igenom. I boken är Verne noga med trovärdigheten och låter dem lägga sig ner på klippan i de inre vulkangångarna och sova regelbundet varje 'natt'. Och när de väl kommer upp till jordytan har det gått 2-3 månader (återstoende proviant hade just spolats bort!, hur de nu lyckades bära övrig mat dittills? Jag bär hem ny mat till tre personer varje dag - och det är tungt). De kommer alltså upp på jordytan med långt skägg och trasiga kläder som om de varit skeppsbrutna en längre tid. Filmen spelar naturligtvis mer på fantasy och action, än trovärdighet.
Igårkväll gick den animerade "Ice-Age 3" på TV. Alltid lika rolig tycker jag. För att förnya sig lekte även denna med idén om en underjordisk, eller snarare 'under-isen' värld, där dinosaurierna överlevt i sin djungelvärld, skild från vår. 66 miljoner år efter ditt eget massutdöende! En fantasi som aldrig släpper taget om oss...
2012-04-12
Låt den rätte komma in - J Ajvide Lindqvist (2004)
Jo, jag har ju faktiskt läst en modern roman till... och sett filmen ... men vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta den erfarenheten.
Vampyrhistorier är inte min stil. Jag äcklas av att se blod (andra människors). En hypotes kanske kan förkalra det: att jag som liten såg blod spruta ur min mors spruckna åderbrock. Jag minns det som våldsam fontän-sprut på semesterpromenad. Det kan ha satt spår.
Lite teori om vampyrer känner jag äntå trill. T ex att Lord Byrons livläkare Polidori skrev en novell, The Vampyre, som inspirerade 1800-talets vampyrroman, och var samtida och vän med Mary Shelley när hon inledde sin Frankenstein. (Polidori nämns ju faktiskt 1817 i Jonathan Strange... av S.Clarke, som jag nyss läst)
Jag såg filmen Låt den rätte komma in först. Bildstilistiskt högtstående. Även om jag har min tendens att 'ducka' inför blodet. Visst, filmen har en 'renare' storyline än boken. Det blir ju så. En film kan inte få med allt i en så lång och mångfacetterad text, utan måste välja. Filmen har lagt focus mycket på mobbning. Den ovanligt kalla höstvinterkylan understryker kylan i förorten Blackeberg.
Till skillnad från 'Svinalängorna' i Ystad, vars riktiga namn ironiskt nog var Fridhem (!), är Blackeberg en storstadsförort, men byggd redan på 1950-talet vilket gör att den nu hösten 1981 är lite sjaskigt nergången. Alkoholismen är inte lika framträdande på film. I boken tycks inte någon av de vuxna klara sig utan alkohol. Filmen visar på hur lägenheter och glasrutor blir som barrikader mellan människor, som främst håller sig inom sina egna skokartonger. Isoleringen som gör att man mest sneglar på andra med misstänksamhet, genom kalla glasrutor. Ajvide Lindqvist har mycket medvetet förankrat sin roman vad gäller plats och tid, hösten 1981, med rysk U-båten som går på grund, rysskräcken, Tranebergsbron som försämras i samma takt som förorterna, musik etc.
Ändå blir vampyrhistorien inte begriplig för mig i bildform. Varför? Varför vill man skriva om människor som lever på blod? Så jag läste boken och fick en betydligt fylligare bild. Hur än mycket jag älskar bild och film, så är jag bokmänniska finner mer undermeningar bakom text än bakom bilder. Desstuom råkade jag samtidigt läsa arkeologen Francis Pryors bok Seahenge om religiösa monument från stenålder och bronsålder i England. Trots allt har liv och död under större delen av människans historia varit integrerade delar av varandra. Och mycket av ceremonier forntida människor höll på med, handlade om att hjälpa den döde att utan problem ta sig över till nästa liv. Man var rädd för att onda krafter från den 'andra' sidan skulle passa på att slinka tillbaka hit och ställa till olycka i denna sidas vardag. Samtidigt som man i omsorg om sin döda släkting ville hjälpa denne över till andra sidan. Det värsta som kunde hända en död var att den tvingades leva i ett mellanting mellan liv och död. Inte fick slå sig till ro varken på denna eller den andra sidan.
Där befinner sig också vampyren. Varken död eller levande tvingas vampyren till vad människor alltid fruktat, att hamna mitt emellan, vara varken eller. Är det en symbol för förortslivetes instängdhet i skokartonger? Om mobbning är den enda kontakten mellan ungdomar så befinner de sig också i ett intetsägande mellanrum. Varken inbjudna eller helt utanför.
Inte heller vampyren Eli kan 'bli vän' med Oscar. Ändå blir de vänner. Han bjuder in henne. Att hon väntar på att bli inbjuden är ett märkligt moraliskt drag hos denne 'mördare'. Den enda 'verkliga' vänskapen tycks här vara den mellan de som inte får vara vänner. Vilket kan vara en Romeo och Julia historia, eller något djupare. Romanen bygger en komplex spiral av händelser, och trots att den är mer blodigt våldsam än filmen, så stöter inte texten bort mig så som blodiga bilder kan göra. Jag hinner fundera. Men har ännu ingen 'lösning' på vad romanen egentligen handlar om. Den är så mångfacetterad att var och en kan välja sin egen tolkning.
Låt den rätte komma in är för mig en postmodernistisk blanding. En populärlitterär skräckroman, kombinerad med kriminalromanens mordgåtor, även om ingen deckare löser den, så får vi läsare fördjupad inblick i vad som händer. Samtidigt som författaren stoppar in litterära citat alltifrån Shakespeare till populärmusik av t ex Morrissey (varifrån faktiskt titeln kommer), vilket ökar på min känsla att här finns ganska djupa litterära ambitioner. Detta är alltså en roman som kan läsas på olika plan, och därför kan läsas om.
Vampyrhistorier är inte min stil. Jag äcklas av att se blod (andra människors). En hypotes kanske kan förkalra det: att jag som liten såg blod spruta ur min mors spruckna åderbrock. Jag minns det som våldsam fontän-sprut på semesterpromenad. Det kan ha satt spår.
Lite teori om vampyrer känner jag äntå trill. T ex att Lord Byrons livläkare Polidori skrev en novell, The Vampyre, som inspirerade 1800-talets vampyrroman, och var samtida och vän med Mary Shelley när hon inledde sin Frankenstein. (Polidori nämns ju faktiskt 1817 i Jonathan Strange... av S.Clarke, som jag nyss läst)
Jag såg filmen Låt den rätte komma in först. Bildstilistiskt högtstående. Även om jag har min tendens att 'ducka' inför blodet. Visst, filmen har en 'renare' storyline än boken. Det blir ju så. En film kan inte få med allt i en så lång och mångfacetterad text, utan måste välja. Filmen har lagt focus mycket på mobbning. Den ovanligt kalla höstvinterkylan understryker kylan i förorten Blackeberg.
Till skillnad från 'Svinalängorna' i Ystad, vars riktiga namn ironiskt nog var Fridhem (!), är Blackeberg en storstadsförort, men byggd redan på 1950-talet vilket gör att den nu hösten 1981 är lite sjaskigt nergången. Alkoholismen är inte lika framträdande på film. I boken tycks inte någon av de vuxna klara sig utan alkohol. Filmen visar på hur lägenheter och glasrutor blir som barrikader mellan människor, som främst håller sig inom sina egna skokartonger. Isoleringen som gör att man mest sneglar på andra med misstänksamhet, genom kalla glasrutor. Ajvide Lindqvist har mycket medvetet förankrat sin roman vad gäller plats och tid, hösten 1981, med rysk U-båten som går på grund, rysskräcken, Tranebergsbron som försämras i samma takt som förorterna, musik etc.
Ändå blir vampyrhistorien inte begriplig för mig i bildform. Varför? Varför vill man skriva om människor som lever på blod? Så jag läste boken och fick en betydligt fylligare bild. Hur än mycket jag älskar bild och film, så är jag bokmänniska finner mer undermeningar bakom text än bakom bilder. Desstuom råkade jag samtidigt läsa arkeologen Francis Pryors bok Seahenge om religiösa monument från stenålder och bronsålder i England. Trots allt har liv och död under större delen av människans historia varit integrerade delar av varandra. Och mycket av ceremonier forntida människor höll på med, handlade om att hjälpa den döde att utan problem ta sig över till nästa liv. Man var rädd för att onda krafter från den 'andra' sidan skulle passa på att slinka tillbaka hit och ställa till olycka i denna sidas vardag. Samtidigt som man i omsorg om sin döda släkting ville hjälpa denne över till andra sidan. Det värsta som kunde hända en död var att den tvingades leva i ett mellanting mellan liv och död. Inte fick slå sig till ro varken på denna eller den andra sidan.
Där befinner sig också vampyren. Varken död eller levande tvingas vampyren till vad människor alltid fruktat, att hamna mitt emellan, vara varken eller. Är det en symbol för förortslivetes instängdhet i skokartonger? Om mobbning är den enda kontakten mellan ungdomar så befinner de sig också i ett intetsägande mellanrum. Varken inbjudna eller helt utanför.
Inte heller vampyren Eli kan 'bli vän' med Oscar. Ändå blir de vänner. Han bjuder in henne. Att hon väntar på att bli inbjuden är ett märkligt moraliskt drag hos denne 'mördare'. Den enda 'verkliga' vänskapen tycks här vara den mellan de som inte får vara vänner. Vilket kan vara en Romeo och Julia historia, eller något djupare. Romanen bygger en komplex spiral av händelser, och trots att den är mer blodigt våldsam än filmen, så stöter inte texten bort mig så som blodiga bilder kan göra. Jag hinner fundera. Men har ännu ingen 'lösning' på vad romanen egentligen handlar om. Den är så mångfacetterad att var och en kan välja sin egen tolkning.
Låt den rätte komma in är för mig en postmodernistisk blanding. En populärlitterär skräckroman, kombinerad med kriminalromanens mordgåtor, även om ingen deckare löser den, så får vi läsare fördjupad inblick i vad som händer. Samtidigt som författaren stoppar in litterära citat alltifrån Shakespeare till populärmusik av t ex Morrissey (varifrån faktiskt titeln kommer), vilket ökar på min känsla att här finns ganska djupa litterära ambitioner. Detta är alltså en roman som kan läsas på olika plan, och därför kan läsas om.
Svinalängorna - Susanna Alakoski (2006)
Senaste månaden har jag mest läst historia av olika slag. Men så tog jag mig också an Susanna Alakoskis Svinalängorna - sent om sider - den vann trots allt Augustpriset redan 2006. Åren går så fort ....
En mycket lättläst text, även om inte ämnet är det. Några flickliv i alkoholisthem. Eftersom författaren och jag är nästan jämnåriga känner jag ju igen tidsbilderna, de nybyggda förorternas höghus kring 1970, viss musik, ABBA, ny ung kung, strejk, giftlarm,osv. Men ändå inte, jag kommer från storstaden, boken rör sig i småstaden Ystad. Ändå fanns tydligen även där nybyggda förorter för 'utslagna' - om inte annat blev folk utslagna där i rotlösheten. Och den bilden är mycket mer tidlöst allmängiltig, handlar inte speciellt om just tidigt 1970-tal. Inte i juset denna skildring.
Att läsa om hur flickorna överlever där i kaoset av fattig stolthet och alkoholism väcker min egen känsla av maktlöshet. Inga barn ska behöva leva så, men hur hindrar man det? Förutom att riva alla förorter... skulle det hjälpa? Flickorna är överlevare, de tänker minsann aldrig bli som sina föräldrar, visst, men resten finns kvar, det tröstlösa livet.
Texten är övervägande realism, sedd ur en liten flickas ögon, innan hon insett att alla familjer och hem inte är som hennes ... till lillgamla försökt att 'hjälpa' sina föräldrar och hålla fasaden uppe inför skammen, deras skam, överleva dag för dag ... till nya insikter hos länkarna att många familjer trots allt har samma problem. Det här skiljer sig inte från andra skildringar av alkoholistbarns uppväxt.
Det som skiljer sig är skildringen av de kaotiska alkoholperioderna. De blir meningsbyggnaden en annan - svart poesi. T ex
"Mamma och pappa lik poserade. Bakbundna röster, grumliga ögonvitor. Blommorna sjönk genom sina krukor, cigarettröken lämnade ljusblå siluetter."
Och många andra exempel. Det väcker overklighetskänslan, en flackande blick, stressen som hos den jagade.
Till humorn hör främst faderns brutna finsk-svenska, som känns på pricken återgivet. Som när barnen slutligen blir akut omhändertagna och placerade i fosterhem och pappan försöker lämna hunden i utbyte.
"Om ni händeromtar våra parn vår ni väl händeromta hunden också sa han."
En mycket lättläst text, även om inte ämnet är det. Några flickliv i alkoholisthem. Eftersom författaren och jag är nästan jämnåriga känner jag ju igen tidsbilderna, de nybyggda förorternas höghus kring 1970, viss musik, ABBA, ny ung kung, strejk, giftlarm,osv. Men ändå inte, jag kommer från storstaden, boken rör sig i småstaden Ystad. Ändå fanns tydligen även där nybyggda förorter för 'utslagna' - om inte annat blev folk utslagna där i rotlösheten. Och den bilden är mycket mer tidlöst allmängiltig, handlar inte speciellt om just tidigt 1970-tal. Inte i juset denna skildring.
Att läsa om hur flickorna överlever där i kaoset av fattig stolthet och alkoholism väcker min egen känsla av maktlöshet. Inga barn ska behöva leva så, men hur hindrar man det? Förutom att riva alla förorter... skulle det hjälpa? Flickorna är överlevare, de tänker minsann aldrig bli som sina föräldrar, visst, men resten finns kvar, det tröstlösa livet.
Texten är övervägande realism, sedd ur en liten flickas ögon, innan hon insett att alla familjer och hem inte är som hennes ... till lillgamla försökt att 'hjälpa' sina föräldrar och hålla fasaden uppe inför skammen, deras skam, överleva dag för dag ... till nya insikter hos länkarna att många familjer trots allt har samma problem. Det här skiljer sig inte från andra skildringar av alkoholistbarns uppväxt.
Det som skiljer sig är skildringen av de kaotiska alkoholperioderna. De blir meningsbyggnaden en annan - svart poesi. T ex
"Mamma och pappa lik poserade. Bakbundna röster, grumliga ögonvitor. Blommorna sjönk genom sina krukor, cigarettröken lämnade ljusblå siluetter."
Och många andra exempel. Det väcker overklighetskänslan, en flackande blick, stressen som hos den jagade.
Till humorn hör främst faderns brutna finsk-svenska, som känns på pricken återgivet. Som när barnen slutligen blir akut omhändertagna och placerade i fosterhem och pappan försöker lämna hunden i utbyte.
"Om ni händeromtar våra parn vår ni väl händeromta hunden också sa han."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
