Kvinnan som mötte en hund - Elsie Johansson (1984)

Elsie Johansson är berömd för sina böcker om Tåpelles Nancy, från 1990-talet, men debuterade redan 1978 med diktsamlingen ‘Brorsan hade en vevgrammofon’. Jag älskar den titeln, redan där börjar det rytmiskt träffsäkra. Elsie är poet ända ut i fingerspetsarna. Hennes språk är rent och klart, rensat från allt onödigt. Med få ord skapar hon klara tydliga karaktärer.

Även hennes första roman, Kvinnan som mötte en hund, 1984, har ett poetiskt ansat språk. Inte lika sprudlande och somrig läsning som om Nancy, men som psykologisk thriller en regnig dag, kan den rekommenderas. Huvudpersonen Vera blir sjukskriven pga en arbetsskada i axeln. Hon skall vila och gå på sjukgymnastik.

Jag undrar om det verkligen var så enkelt att bli sjukskriven kring 1980? Litteratur har naturligtvis ingen skyldighet att vara sanningsenlig, men förmedlar ofta en tidsanda. Boken luktar ensamhet och isolering, och sjukskrivning som något lättvindigt. Tvärtom idag, när sjukskrivningar sitter riktigt långt inne, hur än dålig man är. Kanske var man då alltför frikostig, liksom idag alltför ogin.

Ett citat: ”Hon tog fram den bruna burken med insomningstabletter. Den hade funnits i skåpet gu’vet hur länge, förmodligen från tiden efter moderns död. Nu tömde hon ut innehållet på bordet. Räknade. Det fanns sextifyra. November, december. Det skulle räcka fram till jul och långt innan dess borde hon vara frisk. Ja, för längesedan! Ha börjat arbeta igen. Då skulle allting bli bra. Då var det ingen fara.
Inte ett ögonblick föll det henne in att hon kunde svepa i sig burkens innehåll på en enda gång. O nej, inte så. Hon var inställd på kamp och att ta sig igenom utan insyn utifrån. Hon skulle ta en varje kväll så länge det behövdes.”

Ja, Vera är inställd på kamp, men isolerad. Ännu fanns inte Internet som möjlighet för likasinnade att knyta kontakt. Hon känner skam, uppfostrad kring 'vad ska grannarna tycka’, känner sig iakttagen, börjar ljuga, tills hon själv tror på lögnerna, och verklighetsuppfattningen alldeles går om intet …

Skammen finns naturligtvis kvar än idag, även om det nu är myndigheter och politiker, inte grannar, som betraktar sjuka människor som lata smitare.

Det är en spännande bok på sitt lågmälda sätt. Rekommenderas.

Var det bra så? - Lena Andersson (1999)

Wow, här kan man tala om svart humor. Spridda bilder ur en uppväxt i "mångkulturella" Stensby (Tensta). Fick många igenkännande skratt, men också ilande svärta. Skönmålningen krackelerar bit för bit. Den allenarådande känslolösheten och egoismen i och omkring ungdomarna.

Avancerad samhällskritik, den enkla ytan till trots.

Den unge Törless förvillelser - Robert Musil (1906)

En roman jag inte har så mycket att säga om annat än att den ger inblick i sin tidsanda. Självklart är den intressant som Robert Musils debutverk. Jag uppmärksammade den för att den fick inleda Lind & Co:s serie Nittonhundra. Underförstått verk av betydelse för 1900-talets litteratur. Tyvärr upplevde jag omslaget som motbjudande. Så jag lånade den på biblioteket i äldre upplaga. När jag väl läst romanen inser jag dock att Lind & Co:s omslag stämmer väl med innehållet.

Handlingen tilldrar sig vid sekelskiftet, på en internatskola för privilegierade österrikiska överklasspojkar som ägnar sig åt pennalism. De fyra huvudkaraktärerna har olika sätt att tänka sig mening och moral i livet. Ett exempel är tidens motsatsställning mellan de som tror på själens existens och de som utifrån den nya vetenskapen avsäger sig den, vilket också väcker en moralisk vilsenhet. Törless själv tycker sig dock kunna ana en själslig existens via matematiken, och tar också avstånd från de andras pennalism och lämnar skolan, när varken han själv eller ledningen anser att han passar in där. Det blir också ett avståndstangande från militär auktoritet - den man kan känna ligger på lur i tidsandan att inleda andra världskriget och sedermera Hitlerjugend.

En annan tidsbild är den om hur de unga pojkarna hanterar sitt sexuella sökande, inte minst som en spegling av sin tids dubbelmoral och hämningar.

Ur kackerlackors levnad - Inger Alfvén (1984)

Ur kackerlackors levnad är en roman att sjunka in i, låta sig uppslukas av de fyra huvudpersonernas olika synvinklar, men samtidigt ta ett steg bakåt och få insikter om hur sällan - om någonsin - två personer ser samma sak ur samma synvinkel.

Romanen berättar ungefär samma händelseförlopp ur fyra olika personers perspektiv - var och en får en del för sig själv. Inger Alfvén tränger verkligen in i varje karaktär på personens egna villkor. Läsaren får gå in i den personens tankevärld. Som alla skiljer sig åt. Och inte bara till sättet att tänka och uttrycka sig. Som läsare kan man mer eller mindre uppslukas av den synvinkel man läser sig in i, för att sedan i nästa del inse att vad en av de andra tänker är fyllt av missförstånd.

Kontentan blir till slut en närmast tragisk betraktelse över svårigheten i att kommunicera. Inte ens när man som Marianne deklarerar rakt ut hur man tänker och fungerar, når man fram till motparten. Alla fyra personer är mer eller mindre offer för varandras nycker, mer eller mindre uppenbart.

Romanens berättarperspektiv är alltså sett ur fyra olika subjektiva temperament. Men Mariannes avsnitt berättas ändå i tredje person, dvs Marianne betraktas utifrån som 'hon', vilket till en början väckte en undran i mig, parad med känslan att Alfvén här gjort ett mycket medvetet teknikval. För trots att Marianne betraktas utifrån är det hela tiden hennes egna irrande tankar vi följer. Ofta staplas flera meningar i en. Eller så avslutas inte meningen, för att hon gör tankehopp. Ofta. Ibland för att hon tar tanken för självklar, ibland för att den är obehaglig. Efter hand uppdagas att Marianne gått i psykoanalys en gång i veckan i åratal. Hon har alltså lärt sig att se på sitt eget agerande utifrån, hon betraktar det och uttalar det. Hon förblir ett offer för sina känslor - nästan oavsett hur bearbetade de är.

Även om romanen inte vill roa och vara tidsfördriv, så är det fullt möjligt att i en somrig hängmatta låt sig sjunka ner i den. Språket flyter på, skulpterar fram fyra närmast väsenskilda personligheter, vilket är uppiggande trots att historien dras fyra gånger om. Jag finner den så lysande att jag vill läsa mer av Inger Alfvén.

Jag läste faktiskt hennes stora genombrott, Dotter till en dotter, redan utgivningsåret 1977. Men jag kunde inte komma ihåg innehållet, bara allt surr omkring boken och alla intervjuer, att hon seglade över Atlanten med man och barn, vilket personerna gör i såväl följande roman S/Y Glädjen (1979, filmad 1989), som den roman jag just läst, Ur kackerlackors levnad.

Så jag stegade iväg till biblioteket för att läsa om Dotter till en dotter. Där började jag bläddra i boken och uppfångade att huvudpersonen Eva-Maries man hette Sandro. Då kom känslorna rusande tillbaka - Nej usch! den jobbiga egocentrikern orkar jag inte med en gång till. Jag lånade alltså inte om boken - inte så att jag minns intrigen, utan pga känslan som boksidorna återskapade. Eva-Marie sitter fast i en relation hon först inbillar sig är jämlik, boken segar sig igenom hennes oförmåga att ta sig förbi den livslögnen. Hon gör det tack och lov till sist. Men den pärsen vill jag inte gå igenom en gång till. Men helt klart låg den helt rätt i tiden år 1977.

Sagan om hästen - Olof von Dalin (1740)

Av en ren händelse botaniserade jag idag i mitt folkbiblioteks magasin på D-hyllan, och snubblade då, inte över det jag letade efter, utan Olof von Dalins geniala allegori Sagan om hästen. Jag har ju hört talas om den ända sedan småskolan, men aldrig läst den. En kort berättelse på lättflytande ledig svenska, trots sin ålder. Rokokolätt.

Minst sagt fyndigt, med hästen som symbol för Sverige och dess ryttare med mycket olika handlag, dvs en lång rad av kungar från Gustav Vasa fram till Olof von Dalins egen tid 'frihetstiden', där man talar om att lugna ner sig och låta hästen vila.

Fattigt folk - Fjodor Dostojevskij (1846)

Fattigt folk är Dostojevskijs debutroman. Brevroman, en vanlig genre ända sedan romanens skapelse på 1700-talet. Ett sätt att lösgöra sig från den allvetande berättaren, sätter individen i främsta rummet, vilket måste ha hört till Dostojevskijs inneboende drivkrafter, han som fördjupar sig i enskilda människors psyken. Tydligen höll han på att översätta Balzac och inspirerades att låta fattiga människor på samhällets botten få huvudrollen.

Själv finner jag brevromaner något för trånga och otympliga. Även Jane Austens första roman, om än inte tryckt förrän långt efter hennes död, Lady Susan, var en brevroman. Tack och lov övergav hon genren och skapade sina mästerliga romaner fulla av underbart levande dialoger.

Vad som roar mig mest med Dostojevskijs Fattigt folk är kommentarerna till hans samtida författare, den allenarådande beundran av Pusjkin, och den mer upprörda avskyn inför Gogols Kappan. Inte desto mindre har Makar själv (manlig huvudperson), liknande problem med att få råd med nya stövlar - kanske är det därför han blir så upprörd över Gogols Kappan, där mannen hinner dö utan att få upprättelse. Fattig tjänstemännens hårda torftiga liv stiger fram lika mycket hos Dostojevskij som hos Gogol. Men medan Gogol fabulerar mer, håller sig Dostojevskij till den nya realismen.