NP 1905 - Henryk Sienkiewicz

"på grund av hans storartade förtjänster som episk författare" var motiveringen för 1905 års nobelpristagare Henryk Sienkiewicz, 1846-1916. Jag har nämnt honom tidigare, polsk författare tidvis bosatt i USA. Mest känd för sina realistiska historiska romaner i tegelstensformat, i vilka man kan tolka in förtryck i samtiden. Mest känd är Quo Vadis (1896) som tilldrar sig på kejsar Neros tid i Rom och skildrar brytningstiden mellan Antiken och Kristendomen, underförstått syftande på det samtida ryska förtrycket i Polen. Boken har filmatiserats flera gånger. Romanen skildrar de första kristna i Rom, som efter den stora branden 67 e Kr, blev syndabockar och förföljdes av Nero.

Men han skrev också för barn och ungdom. När jag ville läsa något mer av honom önskade jag ett mindre verk och fann en liten roman på 160 sidor, Hanna, (Hania, 1876), som jag skulle vilja kalla ungdomsroman, trots att jag fann boken på vuxenavelningen, svensk upplaga från 1917. Den kom dock på svenska redan 1896. För mig som inte kan polska blev det visst detektivarbete innan jag uppdagade det polska ursprungsåret. Boken har väl betraktats till hans populärare verk, och har därför inte fått någon större uppmärksamhet.

En mycket lättflytande text. Temat rör några ungdomars kärleksvåndor, med vissa psykologiska insikter om hur sårbarhet och stolthet leder till förnekelser, som därigenom skapar än större komplikationer. Men så enkelt som att endast vara ärlig om sina känslor är det naturligtvis inte. Vi befinner oss på 1800-talet, och en tråd i intrigen gäller motsättningen "demokrater" vs "aristokrater". Jag-berättaren Henrik är av aristokratisk familj, hans vän Selim är dessutom georgisk muslim, med vackra mörka ögon och ett ständigt förföriskt glatt humör. Vännerna blir dock rivaler om Hanna, som egentligen är dotterdotter till en betjänt, och därför inte lämplig äktenskapspartner för någon av ynglingarna. Ungdomarna ser dock i början på världen med nya demokratiska ögon, och även Henriks föräldrar är 'storsinta' och ger Hanna både utbildning och 'familjestatus' sedan farfar betjänten gått bort och den föräldralösa flickan blir helt familjelös.

Historien börjar konventionellt och jag tror mig förstå hur det ska sluta - att Henrik ska få sin Hanna till slut - men jag bedrar mig. Och jag vill citera några för mig viktiga rader, efter att Selim vunnit Hannas kärlek. (s.122)

"Av egenkärlek, av högfärd blygdes du för att erkänna, att du älskade henne. Din kärlek spirade upp i mörkret, min i det fulla dagsljuset. Du älskade henne hemligt, jag älskade henne öppet. Du förgiftade hennes liv, jag sökte göra henne lycklig. Vem är den skyldige?"

Detta upplever jag som en ny synvinkel. Det eviga hemlighetsmakeriet straffar sig självt. Hanna rymmer med Selim. Men därefter blir berättelsen åter konventionell. Kvinnosynen är hela tiden konventionell. Hanna är den oskyldiga duvan som pojkarna slåss om som 'hökar'. Hon är bytet, det är inte hennes fel att hon blir förförd nog att rymma. Hon får inte välja sin kärlek själv, hon måste räddas och föras tillbaka - skyddas.

Ändå kommer det en knorr på slutet. Rymningen sker under oväder, Hanna blir genomblåt och drabbas av influensa. Henrik jagar dem och duellerar med Selim, båda får svåra blessyrer. Den försvagade Hanna drabbas dock av smittkoppor som går i trakten, vilket vanställer hennes "idealiskt sköna anlete" (ah! är detta åter en användning av Nobels uttryck?). Såväl Henrik som Selim grips av avsmak inför hennes koppärriga sårskorpor. Ändå vill Henrik lyda sin heder och äkta henne, men blir dock löst från denna heder via sin mor som menar att det är Selim som måste lyda hederns lag - det var hans om rövade bort Hanna, trots att de inte fick minsta natt i ensamhet.

Hanna själv vägrar dock gifta sig. Hon känner att ingen av dem längre hyser äkta kärlek för henne. Hon skaffar sig ett nytt kall i livet och blir 'barmhärtighetssyster', en sorts katolsk nunna. När Henrik några år senare återser henne, finner han dock att koppärren försvunnit. Hanna har återfått sina "änglalika drag" ... "vackrare än någonsin" har hennes skönhet blivit av "överjordiskt slag".

Kvinnobilden är här av betydligt unknare slag än någonsin Paul Heyses betydligt fränare tjejer. Sienkiewicz var bara 30 år när han skrev den, antagligen precis innan han reste till USA första gången, och antagligen möttes av en ny tid...

Azorno - Inger Christensen (1967)

Azorno är en experimentell roman som jag upplever främst som prosalyrik. Mängden gång på gång upprepade fraser får mig att associera till musik. Musik är ett ständigt upprepande av en begränsad mängd toner, oerhört mycket mer begränsade än vårt ordförråd. Att tonerna dessutom oftast binds i vissa sekvens, begränsar och upprepar melodin än mer. Genom upprepningen får vi sammanhang i musiken.

Denna metod är dock inte lika självklar i textform. Jag associerar hela tiden den glasklara texten till musik, så pass att jag upplever en melodi, men riskerar att tappa bort betydelsen till förmån för melodin. Tills jag måste återgå till texten och uppfattar att texten är en författares brottning med sin text, en författare som inte får grepp om sin synvinkel förflyttar sig hela tiden mellan olika berättarjag. Vi inser att samma berättelse återupprättas, men med variationer, just som en tonsättare kan jobba med sin musik, att göra melodin flerstämmig eller utöka den med variationer på temat.

En pregnant tidsbild, av ett nylonsyntetiskt 1960-tal, som vill dofta av rosor, men hela tiden brottas med språket och inte får grepp om tillvaron. Det är modernistisk estetik som avlägsnat sig från samhällskontexten. Även om det går att ana sig till en kvinnlig frigörelse, brottningen med den manlige elusoriskt svårfångade förföraren ...

Kvinnan, alla hennes aspekter med olika namn, i romanen är gravid. Den blir som en gräns, vid vilken verkligheten tränger sig på. Inför barnet kan livet inte längre vara ett estetiskt experiment, ... vilket för mig gör det helt symptomatiskt att romanen slutar där. Innan livet går vidare ...

Jag uppskattar det poetiskt rena språket. Det är ju trots allt poet Christensen är. Själv längtar jag dock alltid efter en större närvaro i tiden, till det konkreta livet. Men som tidsbild intresserar romanen mig, som om 1960-talet hänger och dallrar i en viss världsfrånvändhet. Världskrigen har avlägsnat sig, men erfarenheten ännu inte sjunkit in ...

The Wizard of Oz - L Frank Baum (1900)

Alla har väl sett filmen? Alla vackra sånger med den blott 16 år gamla Judy Garland, 1939, en av de första färgfilmerna av storformat. Men så snubblade jag över den som bok. Till en början kändes den nästan indentisk med filmen, men det finns skillnader. Boken är helt klart en barnbok, naivt omfamnar den världen av pysslingar, häxor, fräd som slåss etc. Filmen behåller det fantastiska, om än lite utrensat vad gäller vissa avstickare i intrigen, men lägger också till en symbolisk drömnivå, en psykologisk isk förklaring till Dorothys upplevelser - hjärnskakning och feberdrömmar.

Intressant är dock att det funnits uttolkare som velat läsa in politiska symboler i sagovärldens häxor och annat. Att det skulle vara en politisk allegori, mer eller midnre medvetet - och som han varit alltför klok för att erkänna, för att inte sumpa sin knaggliga karriär.

Hur som, så är det en trevlig barnbok och en underbar film. Historien kom i scenversion redan 1902, men superfilmen först 20 år efter Frank Baums död.

The Lilac Bus - Maeve Binchy (1984)

Jag gillar upplägget i denna roman, en sorts kollektivroman, genom att låta åtta olika personer få ett kapitel var. Alla har sina rötter i ett mindre samhälle mot Irlands västkust, dit alla varje helg färdas från Dublin. Alla har sitt eget unika öde, alla med rötter i samma landsbygd, men alla med en sorts kluvenhet mellan storstaden och byn. Åtta mycket olika livsöden som i sin helhet speglar ett helt samhälle. -- Hur än lättsam texten är så har den en hel del djup som tilltalar mig.

Duck City - Lena Andersson (2006)

Oerhört intelligent samhällssatir! Granskar diethysterier och dubbelmoral kring mat. Hårddrar en dystopi där diabetes är en galoppernade epidemier, inte minst hos arbetarna vid skräpmats-industrier, som får både skräpmaten och insulin som betalning, för att hålla samhällshjulen rullande.

Detta är marknadskrafter som inte bara gäller socker, eller ens bara mat. Pengar strular till mycket. Frågan är hur vi ska lösa det?

NP 1912 - Gerhart Hauptmann

1912 års nobelpristagare Gerhart Hauptmann, 1862-1946, fick priset "förnämligast" för sin "rika, mångsidiga, framstående" dramatik. Redan debuten 1889 gjorde honom berömd och röjde väg för det tyska naturalistiska dramat. Hittade på biblioteket i veckan hans mest kända kollektivdrama, Die Weber (1892; Väfvarna) i svenska urutgåvan, 1899. Pjäsen bygger på en verklig händelse, vävarupproret i Schlesien 1844.

En komplex problematik ageras ut genom en mängd olika personers uttalanden, oftast enkla människor med talspråksuttal. T ex slår en person fast att det kanske inte bara är fabrikörns fel att de svälter. "Ja har läst om att alla olyckor kommer från birokratera."

På 1840-talet hade industrialismen börjat slå igenom på många håll. Handvävare kunde inte längre konkurrera med vävmaskiner, varför man på vissa håll försökte slå sönder maskinerna. Självklart förtvivlade man inför fabrikören som gav mindre och mindre betalt för de tyger man vävt, men visste inte annan lösning än att acceptera. Den tidens statiska liv gav sällan ens möjlighet att flytta till annan ort för att söka nytt arbete. Att överge sin arbetsgivare ingav farhågor om än större svält. Kapitalismen bygger på en effektivitetesspiral, som hela tiden skördar nya offer. Den religiöse försökte ta sitt lidande med jämnmod och se fram mot himmelriket som sin belöning.