NP 1915 - Romain Rolland

Att Första världskriget bröt ut 1914 är väl anledningen till att det inte delades ut något nobelpris i litteratur det året. Kriget blev, miljoner döda, men Sverige stod utanför och Svenska Akademien fortsatte sitt arbete. Nobels litteraturpris 1915 (utdelat 1916) gick till fredsivraren Romain Rolland (1866-1944), vilket jag tolkar som ett ställningstagande.

Prismotivering: "såsom en hyllning åt den upphöjda idealismen i hans författarskap samt åt den medkänsla och den sanning med vilka han tecknat olika människotyper"

Rolland befann sig i Schweiz vid krigsutbrottet och inledde en kampanj mot nationell fanatism. Han blev frontfigur för pacifism och strävan mot internationell förbrödring. Man ville bädda för en europeisk enhetskultur, en sorts kulturell föregångare till EU, kan tänka?

Att Akademien nämner Rollands "upphöjda idealism", syftar väl på Nobels villkor om 'idealisk riktning'. På mitt kommunbibliotek hittade jag Danton : revolutionsdrama i tre akter (1900), om Franska revolutionens skräckvälde 1794. Dramats karaktärer består av idel kända personer, revolutionspolitiker då första republiken skapades, varav de flesta miste livet i giljotinen detta år. Dramat utgavs 14 år före världskrigets utbrott, men en av karaktärerna, Hérault, säger i början: "Jag har olyckligtvis den åsikten, att man kan vara fiende till Europas regeringar utan att därför hata alla, som inte är fransmän. Jag hade vänner utomlands, och jag tyckte mig inte böra avstå från dem för att göra Billaud-Varenne och andra galningar av samma sort till lags."

Alltså redan här en paneuropeisk inställning. Värt att notera är att Dreyfus-affären som pågått sedan 1894 , hade delat Frankrike i för eller emot. Dreyfus ställdes inför krigsrätt både 1894 och 1899, dömd båda gångerna, delvis genom förfalskningar, men benådades av presidenten genast efter rättegången 1899. Rolland sympatiserade hela tiden med Dreyfus.

Jag hittar inte Hérault i NE, så jag antar att han är fiktiv. Han beskrivs som, "den siste representanten för l'ancien régimes belevenhet och spiritualitet, mycket lugn och självbehärskad". Kanske är han författarens alter ego, även om han arresteras och försvinner redan i Akt 1. Övriga karaktärer är politiker och skriftställare som tog livet av varann i sin strävan efter "renhet" i republikens sak. "Folkets röst" sjunker allt djupare när ledarna förklarar dem okunniga, djur som följer magen. Så politikerna bestämmer vilka som ska avrättas eller ej, och för att undvika upplopp vid domsluten, distraheras  åhörarna genom att annonsera en matleverans. Det var stor matbrist 1794.

Romain Rolland vände sig mot sin tids exklusiva symbolism, l'art pour l'art. Han ville  vara lättbegriplig för alla. Hans moraliska patos kritiserades ofta som en brist. Pjäsen Danton, om hur franska revolutionen urartade när den avlägsnar sig från 'folket' blir därmed moralisk, men utan pekpinnar. Revolutionens ledarna drivs av patos, målet får helga medlen. Men pjäsen åskådliggör också hur våld föder våld. Danton och hans vänner döms, och Danton inser att just så hade de själva tidigare dömt 'girondisterna'. Nu döms de själva av Robespierre, samtidigt som Vandiers sidorepliker förebådar att också Robespierre själv snart kommer att dömas till döden.

Jag associerar pjäsen till dagens TV-filmer med 'dokumentär bakgrund', patosfyllda historier om människors kamp mot orättvisor. Där allt är svart och vitt, och i slutet vinner Rätt alltid över Fel. Rolland tycks ha olika psykologiska bevekelsegrunder för de olika personernas handlande vid Franska revolutionen, oavsett om vi köper dem eller inte. Mänskliga svagheter verkar det dock vara ont om. Pjäsen återuppväcker dock mitt historieintresse, får mig att repetera kända fakta och spana efter nyare tankar. Som vid alla komplicerade historiska skeenden finns det nya saker att fundera kring.

Romain Rolland är annars mest omtalad för sina biografier över olika tonsättare, samt mastodontverket Jean-Christophe, 1904-12, tio löst sammanfogade historier. För många år sedan såg jag en TV-serie byggd på början av detta verk, om en tonsättares uppväxt. Det förbryllade mig att den kändes så biografiskt, och ändå var ren fiktion. Lika förbryllande var det franska namnet på vad som sägs vara en 'tysk' tonsättare. 

Mitt kommunbibliotek hade endast del sex, Antoinette, och tyvärr blev den inte  begriplig för mig, oavsett om det berodde på att jag inte läst tidigare delar, eller att den verkligen var ett sånt 'hopkok' som jag upplevde den. I denna del är Jean-Christophe endast med i slutet, som omedveten orsak till Antoinettes avsked, samt som tysk musiker vars framträdande i Paris blir utbuat av fransmännen.

Berättelsen börjar som småtrevlig landsortsbeskrivning, men övergår snabbt till melodrama och blir därefter patetiskt sentimental. Ett märkligt påstående av berättaren är 'faran med musik', dess "upplösande effekt", att fly in i musiken bort från den grå vardagen, sägs 'döda viljan'. Musiken tolkas alltså som passiviserande!?

Mot slutet roades jag dock av en rad vassa ironiska pikar, till exempel att. Frankrike benämns både "Revolutionens land", och "det mest vanebundna i världen". Detta apropå att studentexamen alltid tenteras årets hetaste julidagar, och kanske med "avsikt att tillintetgöra de olyckliga pojkarna som redan dignar under ämnenas vidunderliga mångfald, som censorerna själva till största delen voro okunniga om". - En rejäl känga åt skolan och lärarna.

PS 2024: Hittade en kort liten bok av Romain Rolland, Pierre et Luce (1920), som tilldrar sig från 30 januari till långfredag 29 mars 1918, kanske skrevs den också dessa månader, första världskrigets fjärde år, när Paris fortfarande var under ständig beskjutning av tyskarna, både via flygplan och kanoner på marknivå. 

Historien handlar om två unga hjärtan mitt i denna spärreld, utnötta av kriget under sina mest formande tonår. En dag i metrons trängsel skakas passagerarna av ett bombanfall, så att Pierre och flickan Lucille knuffas mot varandra och tar varandras händer för att stödja varandra. När livet tycks så skört, och döden så nära, blir förälskelse det enda försvaret, för att göra livet uthärdligt. De förenas i en gemensam dröm om en framtid de egentligen inte tror på, men de klamrar sig fast vid varann, och upplever våren, fåglarna, växter som vaknar - parallellt med vapenmullret runt omkring dem. de vill inte ha det liv som kriget ger dem. Alla familjeband tycks vara udner upplösning, de fantiserar de om att själva skapa en kärleksfull vardag, efter egna lagar. På långfredagen (29 mars) beslutar de att följa en  Jesus-procession till en Notre-Dame katedralen i Paris centrum. I kyrkan ber de Jesus viga dem - just som bomber får en av kyrkans pelare att rasa över dem. Alltså kan man säga att de fick bönhörelse. 

Denna korta historia är huvudsakligen ren och enkel, en psykologisk besvärjelse, som sammanväver realism, med en romantisk dröm om ett bättre liv, fri från krig. Här finns inget tyngande patos, bara en förhoppning, som ingen vågade tro på våren 1918. 

Sommarmord - Lars Molin (1977)

En deckare med 'somrig' titel, som jag i flera år tänkt mig som semesterlektyr. Denna sommar blev det äntligen av. Lars Molin minns jag som TV-filmsskapare, i synnerhet Potatishandlaren och Fyra kärlekar. Jag var rejält nyfiken på hur tonen i deckartexten skulle vara.

Och jag är mycket belåten. Språket är avskalat och ändå fyllt av värme och närhet. Inget är grällt svart eller vitt, utan mänskligt komplext. Media får sig en känga för sin närgångna självsvåldighet, den nyhetshunger som gör att texten skapar världen efter egna ramar, snarare än rapporterar fakta. Ändå blir bilden inte enbart negativ.

För mig själv tillhör 70-talet en av mina favorit-epoker, vad gäller stämningar och tankebanor, och litterära förmågor. Att denna roman utgavs 1977, stärker detta mitt intresse.

En intressant vinkling av just Sommarmord är Lars Molins förmåga att skapa osäkerhet om vad som är 'sanning', eller vem som är 'skyldig'. Det blir aldrig uttalat, fallet avskrivs pga bristande bevis. Ändå finns ett 'offer' för media, som trots allt 'kan' vara den skyldige till mordet, även om läsaren kanske inte vill tro det. En annan möjlig kandidat avskrivs tidigt, på grunder som kan verka fasta, men kanske är alltför lösa ... ja, det är en intrikat historia, som inte släpper taget om mig långt efter att jag lagt ifrån mig boken.

Youth - Joseph Conrad (1898)

Youth : a Narrative är en novell av Conrad som alltsedan 1902 brukar tryckas tillsammans med hans kanske mest berömda verk, Heart of Darkness. Båda historierna har en muntlig berättarstil, skriven utifrån den åldrande sjömannen Marlow som berättare i samma vänkrets, med övriga personer beskrivna utifrån sitt yrke, dvs advokaten, bokhållaren, företagsledaren etc, tysta begrundande hans ord över ett glas.

Youth går dock i ungdomens våghalsiga, förhoppningsfulla tonläge. Marlow berättar om sin första resa till 'Österlandet', med de för honom fantasieggande namnen Bangkok och Bali. Han ungdomliga iver gör att han bara ser till äventyret och inte oroar sig över att de befinner sig på ett läckande skepp som gång på gång riskerar att gå i kvav. Han vill dit, oavsett om han tvingas ro en räddningseka för att nå land.

Konstrasten mellan den unge mannens positiva inställning och de eländiga förhållandena på plats ger läsaren en levande belysande bild.

Kättaren från Soana - Gerhart Hauptmann (1918)

Kättaren från Soana är en liten pärla på 186 sidor. Ska man bara läsa ett verk av Hauptmann är detta romanen att välja. Man har sagt att hans styrka ligger i miljöskildringar och denna roman är helt visst en lovsång till naturen och bergen i de italienska alperna. Men den är så mycket mer. Via en prästs vånda inför kärleken, hyllar romanen, via naturen, kärleken och livet. Och kvinnan blir symbol för just livet.


Strömningarna i det mänskliga tänkandet hade rört sig från det radikala 1880-talet, via sekelskiftets längtan tillbaka till skönhet och andlighet. Nu svänger pendeln åter bort från all hämmande förkonstling, mot drömmen om den fria naturliga människan som vågar bejaka sin djuriska natur. Romanen problematiserar borgerlighet och kristendom som missledande, men inte genom att agitera, utan genom att lovsjunga landskapet och kvinnan.

Den unge prästen som lärt sig frukta naturen och kvinnan som syndig, som djävulens listiga ränker, blir omvänd av naturens egen skönhet, Edens lustgård som är Moder natur. Han väcks till hänryckning.

"Och han tänkte på de otaliga ögon hos människor, fåglar, däggdjur, insekter och fiskar, med vilka naturen beskådar sig själv. Med en allt djupare häpnad började han fatta naturens oändliga moderlighet." (s.105, Åhléns förlag 1937) För att vi, hennes barn skall få upptäcka och njuta av allt. Han som varit helt blind, fången i sitt intellektuella resonerande, öppnar sig nu för kroppens alla fem sinnen, han börjar se, höra, lukta, smaka och känna världen och livet.

Förälskad i en herdeflicka, ett 'naturbarn', ser han i henne först Madonnan inkarnerad, oskuldsfull som en blomma. När han så kysser henne och därigenom korsar gränsen, har han alls inte drabbats av ett syndafall, utan tvärtom befriats och åter stigit in i Paradiset, som Guds son, Den nye Adam. Han lämnar kyrkan till förmån för kvinnan och livet i lustgården där inget kan hindra dem från att njuta livets frukter.

Eva, den av Gud skapade Urkvinnan är Frukten på Livets träd, det högsta undret, genom vilken han blir frälst till livet. I stället för ett syndafall, har han återvunnit paradiset i direkt närvaro av Skaparen. Gud alstrade kvinnan i sin kärlek, alltså upplever mannen sin högsta sällhet och största närhet till Gud just i kärleken till henne. Genom kärlekens frukt blir vi gudar ...
Som synes en hänryckt lovsång, som rycker mig med sig...

NP 1913 - Rabindranath Tagore

1913 års Litteraturpris gick till indiern Tagore (1861-1941) för "hans dikters djup och höga syftning" samt "skönhet och friskhet". Han skrev på modersmålet bengali, men översatte med tiden själv många av sina verk till engelska, vilket snabbt spred hans rykte över världen och gjorde honom till nobelpriskandidat. Nobelkommitén tar till och med upp hans översättningar i sin prismotivering.
Tagore var först och främst poet, men skrev även skådespel, romaner, noveller, essäer, förutom att teckna, måla och komponera sånger. Han hade många bröder som sysslade med musik och teater och fadern var aktiv inom en religiös rörelse, som under 1800-talet önskade reformera Hinduismen, för att bli av med vidskeplser och återvända till den ursprungliga monoteism, som de uttydde ur Upanishaderna. Rabindranath Tagores uppväxt som yngste son i den miljön måste ha varit en ypperlig grogrund för hans egna estetiska, etiska och filosofiska funderingar. När han i mogen ålder även fick ta över skötseln av familjens egendom, och kom vid kontakten lantarbetarnas vardag, började han också intressera sig för sociala reformer och Indiens självständighet. Han diskuterade med Gandhi, mötte Einstein och korresponderade med Tolstoj.

Mitt folkbibliotek har en av Tagores novellsamlingar, Mashi och andra berättelser (1918), översatt till svenska 1920. Den innehåller fjorton ganska korta berättelser, som får mig att ömsom sniffa på ytan och emellanåt sjunka in i den flertusenåriga komplexa indiska kulturen, på en gång myllrande av folk och ändå stilla, med många nära relationer och ändå osynliga avstånd som skiljer individerna åt - allt så helt igenom mänskligt.

Jag känner hans psykologiska och själsliga insikter som äkta levande. Han skriver att trasiga föremål kan lagas, brottytan sättas ihop. Men när två människor skilts åt en tid, kan de aldrig återförenas på samma ställe och samma tid, "ty själen är ett levande ting och den växer och förändrar sig från det ena ögonblicket ill det andra." (s.96)

Relationer förändras, av omständighet eller andra relationer. Bedrägerier uppdagas, ofta självbedrägerier. Känslor som inte besvaras, trots hängivenheten, aningslöst, känslors flyktighet, ungdomligt oförstånd. "Ack, vad människohjärtat är dåraktigt!" (s.128)

Eller som oundvikliga livsöden. Det är något bitterljuvt över läsandet, utan att Tagore någonsin blir sentimental. Stänk av klarsynt humor, men med eftersmak av bearbetad sorg.

Startskottet till Tagores världsvida berömmelse kom när hans Gitanjali, utgiven 1910 på bengali, av författaren 1912 omvandlades till engelsk prosapoem, Song Offerings, med ett hänryckt förord av den irländske poet WB Yeats (även han med tiden nobelpristagare). Även om utgåvorna delvis skiljer sig till innehållet (tillägg resp. strykningar), så blev i ett slag Tagores själsliga allegorier erkända som universella sanningar.

Den engelska versionen är så poetiskt allegoriskt att jag associera till "Höga Visan", även om Tagore sällan rör sig i bröllops-metaforen utan i en mer rättfram hänförelse inför själen och världsanden, men även i brottningsmatcher på ett mer psykologiskt plan, med det egna inre jagets motsträvighet. Dessa prosadikter är tidlösa och texter att läsa om i meditativa stunder.

Intresserad som jag alltid är av människors barndomsminnen, har jag läst även hans sista skrift Chhelebela från 1940, i engelsk översättning kallad Boyhood Days. Amartya Sen förklarar dock i sitt förord att bengali gjorde sig av med genusbestämningar redan för 700 år sedan, och inte längre skiljer på pojkar och flickor, varför det kanske vore mer rättvisande att översättas "Barndom".

Man får veta att Tagore aldrig passade in i vanliga skolsystem, utan undervisades i hemmet, mest av sina äldre bröder. Han nämner i förbifarten ett skelett som fanns i deras hem, antagligen samma som finns med i en av hans noveller, "Skelettet", som sägs ingå i pojkarnas undervisningsmaterial. Tagore vande sig med skelettet som en naturlig företeelse, medan novellen fantiserar vidare med att skelettets ande, som aldrig tycks ha fått ro, återkommer och berättar om sitt livs kärlekstragedi - om det är fantasier eller sanning får vi aldrig veta.

Tagores barndom förflöt alltså på 1860-70-talen och han poängterar flera gånger lugnet som rådde, den totala stressbefrielsen jämfört med vårt moderna samhälle, och så mycket närmare naturen, med så mycket fler blommor och växter och hemgjorda beredningar av allt vad vi idag och alltså redan på Tagores 1930-tal köptes färdigt i affärer. Det som förvånar mig är hur han beskriver kvinnornas kläder och tillbakadragenhet. Sari beskrivs som ett modernt och fritt plagg, som man då ännu inte börjat använda, utan att kvinnorna gick insvepta i något som på mig låter som burka. I barndomen kände Tagore det som om kvinnorna gick omkring insvepta som 'kistor/gravar'. Familjen var hinduisk, ändå associerar jag detta till islamiska burka. Ändå ligger Bengalen i den östra delen av indiska halvön... undrar hur allt hänger ihop?

Tagore gick så långt i sina funderingar kring det bristande skolsystemet att han 1901 grundade en egen experimentskola, som skulle blanda tranditionella indiska ashram-metoder med mer västerländska metoder. All undervisning bedrevs utomhus under trädkronorna, ledordet var frihet. Även kristna lärare ingick. Skolan utvecklades till universitet 1921, och blev viktigt för återupplivandet av indisk konst, kultur och filosofi.

Atlantis - Gerhart Hauptmann (1912)

Gerhart Hauptmann fick nobelpris 1912 främst för sin dramatik, men andra kritiker anser att han var störst som poet. Han fick nobelpriset redan som 50-åring och levde ytterligare 34 år under vilka han utvecklade sitt prosaskrivande.

Atlantis (1912), hans andra roman, har kallats hans första populärroman, men jag är nog för blasé för att uppleva katastrof-temat som thrillerartat. Romanen filmades dock redan 1913, som dansk stumfilm. Att den slog an så pass hänger antagligen ihop med parallellerna till Titanics undergång. Boken tilldrar sig visserligen 1892 (20 år före Titanic) - med en rad hänvisningar till 400-årsjubiléet av Columbus landstigning i Amerika. Men temat i boken rör sig kring en oceanångares undergång, ur symboliska och psykologiska synvinklar. När skrevs boken? Före eller efter Titanics undergång 14 april 1912? Förordet till en tidig svensk upplaga menar att Hauptmann beskrev skeppsbrottet innan Titanic gick under på sin jungfrufärd. Vilket kan väcka kalla kårar som en förutsägelse. Men texten behöver inte ha varit färdigredigerad, Hauptmann kan ha haft möjlighet att göra tillägg. Och på hösten samma år kom alltså Hauptmanns karriär att krönas med nobelpriset.

Intressant, både för romanens psykologiska tema och som en upplysande blinkning från författaren är en replik direkt efter skeppsbrottet, när några chockade överlevares tankar kretsar kring "om" respektiva "om inte". "The event is too general, too titanic, to be thought of in such a way. it is too fearful to be considered with reference to a singel individual and his puny fate." (Del 1, Kap LVI) Obs! too titanic (alltför gigantisk) - är för mig en ledtråd, som syftar på fartyge Titanic.

Ett social tema dröjer kvar från hans dramatik, genom att vardagen ombord på ångaren, som i romanen heter Roland, skildras genom olika samhällsklasser, från lyxen i första klass, betjänter, imigranter på mellandeck, och de sotiga eldarnas riskfyllda arbete i skeppets mörka innandöme.

Att romanen inte känns 'populär' för mig, beror på att jag upplever språket som trögflytande (tyskt? trots att jag läser i engelsk översättning?) och att romanen tycks sakna utarbetad intrig, då den mer intresserar sig för miljöskildringar som kan anses såväl symboliska som psykologiserande. Den längre första delen känns både trög och ryckig, både för att jag hela tiden kände mig osäker om vart romanen var på väg, och upplever huvudpersonen Frederick som onödigt psykologiskt labil. Den hoppiga rädslan ombord på skeppet, långt innan skeppet riskerar gå i kvav, kanske kan jämföras med flygrädsla?

Andra delen är något kortare och för mig mest intressanta, Frederick plus ett mindre antal överlevare från Rolands skeppsbrott, plockas upp av en mindre äldre båt, och förs till New York i ett lugnare tempo, där de chockas av larmet och stressen, teknikhetsen, komersialismen - där doller alltid väger tyngst - trafikstockningar, skyskrapor, enorma skrivmaskinsslamrande advokatkontor, köpta politiker, hyckleri och spel för gallerierna, där man kan vinna vad man vill genom att stämma motparten och skrika högst. - Allt som vi dag ser som USA:s kulturella baksida, fanns alltså redan här.

Detta är tyngdpunkten i romanens socialkritiska tema. Amerikas kommersialism, jämfört med det gamla Europas lugnare takt. Den tyska kolonin är redan alltför stor, menar man, hellre än att armbåga sig fram i ett själsdödande stresstillstånd, bör man återvända - om inte till Tyskland, så åtminstone till Europa. De är européer! - Alltså en mycket tidig europakänsla, från förkrigstiden. Den gemensamhetskänsla inom den konstnärliga övre medelklassen, som förlorade och fick stryka på foten årtionden framöver.

Imigranterna tycks antingen slita för brödfödan under drömmar om att återvända, eller lika slitsamt sträva för människosläktets framåtskridande enligt Marx och Darwins tankebanor - eller tjäna stora pengar på att sälja ut sin konst till högstbjudande - oavsett om de är dansare, skulptörer eller målare. Högt värderad europeisk (och japansk) konst har köpts upp genom dollarmiljoner och förts över som lyxföremål till USA, där dom hamnar på krogväggar och barer, över huvudet på de evigt drink-drickande bargästernas 'okunniga' blickar, som alls inte kan uppskatta verken för deras 'rätta värde', utan snarare hånar dem, till förmån för sin egen kitsch.

Konstens stora roll kring sekelskiftet, gör att det sociala temat fått stryka på foten till förmån för konstnärerna. Visserligen är Frederick, och hans idealistiske amerikabosatte vän Peter, båda läkare, där Peter osjälviskt hjälper fattiga medmänniskor, medan Frederick gör det mer motvilligt och i slutänden önskar sig en okommersiell skulptörs vegeterande konstnärsliv, långt från pengars värde, bara med syfte att återfinna sig själv och skönheten, La Belle Epoque?, som kontrast till stress och pengar.

Innan dess har Frederick genomgått en andlig kris, vilket är romanens viktiga subplot. Han ser hela sitt liv som en rad skeppsbrott, symboliska och reella. Sekelskiftets andliga sökande, med kampen mellan vetenskap, Freuds drömtydning och tanken att vi kan få andliga budskap som förutsägelser, snirklar sig genom romanen i en aldrig sinande ström. Fredericks vänner kan förvånas över hans 'vidskeplighet', medan han själv upplever sina egna vision av döda medresenärer, som 'bevis' för att han har paranormala förmågor.

Författaren använder inga pekpinnar, läsaren får själv avgöra om det är bevis eller bara en rad psykologiska erfarenheter. Men skeppsbrottets 900 drunknade passagerare och några få överlevare, som alla exploateras i pressen och på annat sätt, har, som citatet ovan visar, väckt frågor kring "varför"? Fanns det förutsägelser jag borde ha lyssnat till för att slippa genomgå denna katastrof? Eller fanns det ett syfta med att just de som överlevde överlevde? Eller är allt en meningslös slump? Och varför var det just ett antal konstnärer som överlevde, som snabbt kunde börja tjäna pengar på sin nya berömmelse som överlevare? Är det symbler för samhällets kommersialisering? Men Fredrick fick till slut utföra en operation som räddade en arbetare från cancer - och kunde se det som meningsfullt och därigenom återfå sin psykiska hälsa.

En slutnot. Kvinnobilden känns ganska så dammig. Även om Fredrick försöker få omgivningen att inse att den verkliga hjältinnan vid skeppsbrottet var den osjälviskt kämpande, starka barnflickan/ tjänarinnan, som räddade flera liv utan att se till sitt eget. Frederick möter också en annan osjälvisk kvinna, Eva Burns, som själv överger konstbanan, men inte har något emot att osjälviskt stödja andra konstnärer, 'för konstens goda skull'. "Though her manner was calm and composed, there was secret passion and strong maternal instinct in her nursing. She seemed to have found her true vocation."

Än mer då den 'svenska unga kvinnan', Ingigerd Hahlström, som dansar på ett sätt som tiden upplevde som närmast 'oanständig', scenen 'Mara, or the Spider's Victim', vilket jag fantiserar var i Martha Graham's vid denna tid nya fria balettstil, som lät kroppen uttrycka passionerade känslor. Frederick förälskar sig passionerat, känner sig fast i hennes nät, medan hon själv inte vill annat än dansa och bli beundrad, och ägnar sedan hela boken åt att ta sig loss igen. Under den kampen liknar han henne dessutom vid en 'vampyr'. Känslokallt säger hon att hon inte kan påminna sig att hon älskat något annat än hundar och katter. - Man kan försvara henne med att hon är för ung och oerfaren. Många vill beundra henne. Andra ser henne som komersialismens offer.

Men hur än trögt min första genomläsning gick, så känns detta som en roman som kan vinna på att läsas flera gånger - alltså tvärtemot gängse populärlitteratur. När man vet slutet kommer säkert första delen av boken att kännas mer begriplig.