Gullivers möte med Lilliputar är välkänt. Mindre kända är de tre senare resorna i samma bok, kanske mest för att de inte är lika lämpade att redigera om till barnbok. Gulliver's Travels är varken barnbok eller vuxenroman, utan ren svidande samhällssatir. Jag har just, för första gången, läst boken i sin helhet och jag blev genast mer förtjust i de två senare böckerna än de två första, kanske för att något nytt alltid blir mer spännande, men också för att satiren blir allt fränare för varje del. Och det roar mig.
På 1720-talet var romanen - fiktiv realism - ännu knappt uppfunnen och absolut inte erkänd. Slaktarsonen Daniel Defoe slet med sin försörjning inom olika praktiska yrken, men skrev också inom den nya tidningsbranschen. Vilket ledde till fiktiva memoarer, som han dock aldrig erkände som just fiktiva. Han skrev för att efterlika verkligheten i allt. Läsaren skulle tro helt på Robinson Crusoes ö. Han lyckades över förväntan, trots överlastad detaljrikedom, osannolik för en människa att komma ihåg och skriva ner, på en öde ö, utan rena pappersark.
Medan Defoes fejkade memoarer i tysthet inledde roman-genrens segertåg över världen, rörde sig Jonathan Swift i helt andra kretsar, först som sekreterare åt en diplomat och senare domprost i Dublin. Han var väl insatt i tidens eleganta ideal. Hans prosa flyter betydligt lättare än Defoes Robinson. Gång på gång påpekar han att han önskar undvika långa utredningar som kan trötta läsaren och endast tar upp det som kan vara intressant. Swift driver med tidens populära reseskildringar och s.k. memoarer. Gulliver betygar hela tiden sin sanningsenlighet, inte för att vi ska tro på flygande öar, lilliputar, jättar och talande hästar, utan som en karikatyr av Defoes genre. Swift använder alla Defoes knep för realism, utan att bli realistisk. Swift blandar hämningslöst genrer, från välkända pikaresker till eget nyskapande. Swift sår urfrön till såväl fantasy som science fiction. Än idag består dessa genrer av fantastisk magi eller framtidsteknik i kombination med ren realistisk vardag, genom vilken läsaren blir delaktig i fantasterierna.
En viktig teknisk uppfinning under senare 1600-talet var mikroskopet, så nödvändigt för synvinkelni Gulliver's Travels. Summan av alla resor gör Gulliver till ett sorts gyllene medeltal, samtidigt som han får de mest skilda upplevelser, som att vara stor och stark hos Lilliputarna, liten och sårbar hos Brobdingnags jättar, civiliserad i förhållande till Yahoo och degenererad i förhållande till Houyhnhnms. Lilliputarna är pompöst självmedvetna utan att inse sin obetydlighet. De krigar kring petitesser som i vilken ände frukostägget bör knäckas och andra likgiltiga doktriner. Allt blir löjligt småttigt. Hos jättarna blir Gulliver själv löjligt liten, ett missfoster att skratta åt. Inför jätten kan Gulliver aldrig komma till sin rätt, så liten och svag, och skrämd av de fysiska detaljerna hos jättarnas kroppar, porer, sekret, utdunster, som varken smink eller parfym kan dölja, och alla kryllande loppor och löss som ludna monster inför Gullivers äcklade blick.
Tredje resan med den långa titeln "A Voyage to Laputa, Balnibarbi, Luggnagg, Glubbdubdrib and Japan" är ett mer splittrat hopkok av skilda måltavlor. På 1700-talet tycktes Japan vara den yttersta utposten för det exotiska, härifrån kliver Swift vidare och placerar ut än mer exotiska fantasiländerna. Gulliver råkar ut för pirater och Swift beksriver de japanska piraterna som betydlidgt humanare än de holländska. Härifrån växer Swifts koloniala kritik fram, riktar sökarljuset mot européernas egen barbarism.
Laputa styrs av vetenskapsmän, världsfrånvända teoretiker, en drift med Upplysningstidens teoretiserande.
Abstrakta teorier har företräde framför beprövad erfarenhet. Inte ens hus byggs längre från grunden och uppåt. Att nymodigheten att bygga uppifrån och ner inte fungerar vägrar teoretikerna erkänna. En kritik det finns fog för än idag. T ex inom sjukvården har jag mött läkare som inte längre tycks kunna ställa diagnos utifrån hur patienten mår, eller ens betraktar sina patienter, utan helt förlitar sig på en uppsättning blodprover, som kanske inte alltid säger någonting av vikt. Det är inte säkert att de näringsämnen som återfinns i blodet också tas upp i cellerna och gör nytta.
Swift vill sticka hål på alla förutfattade meningar, jämför resonemanget kring de odödliga Struldorugarna. Gulliver ser bara det positiva i att yngre generationer får ta del av visdomen från tidigare generationer i livs levande form. Alltför förhastat. Odödlighet innebär inte automatiskt att perfekt hälsa. De odödliga är lika döva, blinda och ledbrutna vid 80 som alla andra. Efter 80 slutar han att längre räkna in dem i befolkningen, med dess rättigheter och skyldigheter.
Fjärde och sista resan möter Gulliver de diamentralt motsatta arterna Houyhnhnm, talande hästar, rationella och ofelbara som Platons gudomliga ideal. Och frossande, kadaverätande, 'missbildade' Yahoo-apor. Även om Gulliver verkar en aning mer civiliserad, ser hästarna honom som en yahoo. Allt han berättar om krig, massakrer, uppror, inkvisitioner, visar att hans människor saknar rationellt förstånd. Att likt Yahoo hata sin egen ras mer än andra, men att rationellt rättfärdiga detta våld - är oförnuft - och betydligt värre än en medfödd instinktiv råhet. t låtsas rationellt rättfärdiga sitt beteende, är betydligt värre än yahooernas medfött oöverlagda instinktiva råhet. Att rationellt rättfärdiga våld - är oförnuftigt.
Swift är osviklig i sin humanism och trycker ständigt på det förnuftsvidriga i våld. Men också utpräglad misantrop, som visar att varje självtillräcklig synvinkel är kopplad till ett motsatt baksida, som gör den hånfulle till lika god måltavla för hån. Oavsett position, kan vi aldrig bli felfria, aldrig stå över andra människor. Endast hästarna kan uppfylla Platons ideal. Men hur än mycket Gulliver avgudar de dygdiga hästarna, så blir den vördnaden för mycket, går ut över fru och barn och medmänniskor. Att hästarna saknar all individualitet och därmed all 'mänsklighet', vilket kan tyckas självklart - det är ju hästar! - är ett spegeltrick för att lura läsaren. Hästarna anser att 'förnuft' är allt som behövs för att vägleda ett resonabelt djur. Utan känslor, behöver de inte ta hänsyn till denna osäkra variabel.
Swift tycks utgå ur det klassiska begreppet gyllene tidsålder, varifrån vi kontinuerligt degenererat. Denna synvinkel passar misantropen, tvärtemot den nya framstegstro som kommer fram hos Defoe - att bli sin egen lyckas smed och skapa sin egen värld.
Swift såg kollonialismens baksida på nära håll, på Irland. Mer behövdes not inte för att han skulle se främmande folk som indianer och japaner med mer blida ögon än de självgoda europeiska kolonisatörerna. Egenmäktiga pirater, rena slaktare, som påstår sig ha enbart gudfruktiga mål för ögonen, enbart för undersåtarnas väl och ve. Gulliver vet att enligt 'lag' bör hans 'upptäckter' tillfalla Engelska kronan. Men han tillråder det inte. Lilliputare är inte värda besväret, att ge sig på jättarna är inte tillrådigt, flygande öar lär inte kännas bekävmt för engelska armén och hur än fredliga Houyhnhnmerna är så tillåter deras fosterländska ideal aldrig att de ger sig. 20.000 hästar skulle ställa till stor oreda på ett slagfält.
PS. En rolig detalj är att Gulliver - hos hästarna - börjar inse sambandet mellan mat och dryck och hälsa. Följer man inte grundbehov som hunger och törst, utan vräker i sig onyttigheter eller bara dricker alkohol utan att balansera med mat - då blir kroppen inflammerad. Ett faktum många börjat inse nu i vår socker-dominerade snabbmatsvärld.
2012-09-22
Trainspotting - Irvine Welsh (1993)
Kultbok och kultfilm. Har sent omsider läst den på svenska och kan inte annat än beundra Einar Heckschers översättning. Det var länge sedan jag såg filmen, när jag läser kommer som vanligt tanken att jag borde se om den och se vad som liknar resp. skiljer sig. Samma sak med översättningen. Borde läsa om den engelska och se skillnaden. Var språket lika intressant på engelska? Jag blev ju så oerhört road av talspråks skriften på svenska, och att Heckscher fått de olika personerna att uttrycka sig så på olika slangsätt. Se hur gjordes det på engelska.
Förutom den språkliga njutningen är naturligtvis knarket och HIV en betydligt tyngre arsenal att ta sig igenom. Tänkvärt är avsnittet där Mark tänker igenom alla psykologer med sina egna teorier han mött, som alla på eget sätt försökt förklara 'varför' han blivit knarkare. Men han känner inte speciellt igen sig. Droger, liksom sprit, är ett sätt att lätta upp depressiva känslor inför vardagen. Egentligen är det väl grunden inte svårare än så. Ett andefattigt arbetslöst liv är ju i sig depressivt. Alla har vi väl våra egna manier för att lätta upp det - i jakten på lyckan. Jag har turen att bli lycklig av läsning. Andra kan ha musik osv. Men man msåte hitta sin positiva grej, innan man faller ner i meningslöshetskänslorna.
Att jag nyligen läst Stephan Mendel-Enks superbra bok Med uppenbar känsla för stil : ett reportage om manlighet (2004), gör att jag hela tiden är medveten om att romanen Trainspotting speglar enbart den manliga världen, manliga hierarkier och värderingar genomsyrar allt. 'Kompisgänget' som hela tiden har koll på varandra, vem som står över eller under, man pratar om att ställa upp för varandra, men egentligen handlar det om att utnyttja, ha ett nätverk när så behövs. Men det är samma nätverk som drar tillbaka in och ner den som försöker dra sig ur, komma på fötter.
Och kvinnorna blir aldrig annat än knullobjekt. De blir gravida eller får missfall. Får klara sig bäst dom kan någonstans i utkanten, i sin egen värld? Några andra sammanhang eller nätverk än knarkets finns inte. Ju mer påtänd, desto svårare med potensen, och därav mindre behov av kvinnor. That's it. Sociala sammanhang faller sönder. Slut-twisten handlar just om en lösning att dra sig ur knarkets nätverk, som är det enda som återstår. Frågan är väl om det var så klokt att just då resan till Amsterdam ...?
Förutom den språkliga njutningen är naturligtvis knarket och HIV en betydligt tyngre arsenal att ta sig igenom. Tänkvärt är avsnittet där Mark tänker igenom alla psykologer med sina egna teorier han mött, som alla på eget sätt försökt förklara 'varför' han blivit knarkare. Men han känner inte speciellt igen sig. Droger, liksom sprit, är ett sätt att lätta upp depressiva känslor inför vardagen. Egentligen är det väl grunden inte svårare än så. Ett andefattigt arbetslöst liv är ju i sig depressivt. Alla har vi väl våra egna manier för att lätta upp det - i jakten på lyckan. Jag har turen att bli lycklig av läsning. Andra kan ha musik osv. Men man msåte hitta sin positiva grej, innan man faller ner i meningslöshetskänslorna.
Att jag nyligen läst Stephan Mendel-Enks superbra bok Med uppenbar känsla för stil : ett reportage om manlighet (2004), gör att jag hela tiden är medveten om att romanen Trainspotting speglar enbart den manliga världen, manliga hierarkier och värderingar genomsyrar allt. 'Kompisgänget' som hela tiden har koll på varandra, vem som står över eller under, man pratar om att ställa upp för varandra, men egentligen handlar det om att utnyttja, ha ett nätverk när så behövs. Men det är samma nätverk som drar tillbaka in och ner den som försöker dra sig ur, komma på fötter.
Och kvinnorna blir aldrig annat än knullobjekt. De blir gravida eller får missfall. Får klara sig bäst dom kan någonstans i utkanten, i sin egen värld? Några andra sammanhang eller nätverk än knarkets finns inte. Ju mer påtänd, desto svårare med potensen, och därav mindre behov av kvinnor. That's it. Sociala sammanhang faller sönder. Slut-twisten handlar just om en lösning att dra sig ur knarkets nätverk, som är det enda som återstår. Frågan är väl om det var så klokt att just då resan till Amsterdam ...?
2012-09-17
NP 1919 - Carl Spitteler - Imago (1906)
Det första nobelpriset efter första världskriget gick till schweizaren Carl Spitteler (1845-1924) "med särskild tanke på hans mäktiga epos Olympischer Frühling"(1900-04).
Han är nog en av de mest bortglömda nobelpristagarna och jag har inte läst detta epos, eller något annat diktverk av honom. Spittelers debutdikter 1880 gick helt emot 80-talisternas önskan att "sätta problem under debatt". Tidens mode var realism och naturalism, att nagelfara samhället, medan Spitteler ville återuppliva de grekiska idealen, skriva epos av homerisk bredd. Men hur än humanistisk hans målsättning var, blev det alltför filosofiskt för läsarna.
Men som med de flesta 'moderiktningar' slog pendeln snart över från realism och naturalism till en mer estetiserande symbolism, och då tycks det ha blivit högsäsong för Spittelers diktverk. Efter Olympisk vår kom hans tidigare diktverk ut i nya, ibland omarbetade upplagor, under de idealistiska åren fram till första världskriget. Och bäddade därmed för ett nobelpris i 'idealisk' stil.
Men han skrev även romaner och då i en naturalistisk stil. Jag beslöt att läsa romanen Imago (1906), som väckte intresse bland sekelskiftets psykologer (CG Jung, Freud m fl) och fick betydelse för psykoanalysens utveckling. Googlar man på Imago får man flest träffar på s.k. Imago-terapi, par-terapi. Boken fick jag fram via fjärrlån av en upplaga från 1922. Det finns inte många ex på svenska bibliotek. Vilket är synd. Att köpa finns boken naturligtvis på sitt originalspråk, tyska, men inte i någon aktuell engelsk upplaga, vilket är ovanligt för nobelpristagare. På spanska dök det dock upp en upplaga så sent som 2008. Den svenska upplagan från 1922 känns inte på något sätt gammal eller dammig, men nog är den värd att ges ut på nytt! Romanen är friskt levande och visar både författarens osvikliga psykologiska insikter och gränslöst tillåtande medkänsla med mänskliga svagheter.
Romanen roade mig enormt! Blev hans samtid lika road? Eller är det vår tids krassa syn på idealism som gör att så mycket i historien väcker min skrattlystnad. Nej jag tror inte det. Snarare är det den stora igenkänningsfaktorn i det psykologiska spelet som parat med en medkänslan helt utan sentimentalitet, gör läsningen så angenämt roande. Man kan säga att hela berättelsen försigår inuti huvudpersonen Viktors psyke, som blir som en provkarta på olika motstridiga inre röster (Jfr gärna Voice Dialogue-terapi). Han blir ett rö för stormvindarna i sina känslor. När jag försökte berätta för min dotter om hans hårdnackade försök att projicera ut sina ideal på omgivningen och hur detta slår över i motsatta negativa känslor, tycker hon att han låter galen. Men hela romanen är skriven med så stor medkännande insikt att all galenskap väcker medkänsla i mig som läsare. Och hur än fördömande Viktor är mot sin omgivning, och hur än lätt det är att sympatisera med honom, så köper jag som läsare inte hans negativa bild av omgivningen. Texten är sådan att jag sympatiserar med båda sidor. Och det är en konst! - som för mig är värt sitt nobelpris! ... trots att det inte var det han fick det för.
Det finns inget endimensionellt i romanen. Vi befinner oss inuti Viktor och ser hur hans frustrerade känslor förvanskar omgivning. Hans värld är likt klassicismen och eposet uppbyggt utifrån en 'objektiva' utblick på världen, utifrån Platons idévärld med ideala värden. Så uppfylld blir Viktor ständigt besviken ute i den verkliga världen, besviken på de bleka individer han möter här på jorden, så andefattiga mot hans ideal. Samtidigt blir Viktors inre kamp en mycket subjektiv föreställning och därmed urformen för en realistisk roman. Det var de engelska borgarna som på 1700-talet (Defoe, Richardsson etc) började intressera sig för individen, tvärtemot då rådande klassicistiska stilideal. I Spittelers roman fortgår denna dragkamp, som ett psykes utvecklingshistoria, på djuppsykologisk nivå. Det allegoriskt allmängiltiga kombinerat med individens förvrängda egenheter, väcker hos mig en allmän medkänsla åt alla håll.
Inuti Viktor pågår en allegorisk strid mellan hans Förstånd vs Hjärtat och Fantasin. Oftast förlorar hans Förstånd på kort sigt, utan att läsaren blir duperad. Texten som helhet ger en betydligt mer nyanserad bild. Och i slutänden är det inte ena sidan som vinner utan Viktor är en sammansmältning av alla sina inre egenskaper.
Viktor projicerar ut sina ideal på en skön kvinna, Theuda, som en sorts musa. När hon inte tycks honom hålla måttet inför hans ideal, delas hon i hans inre upp i en inre själslig platonsk idealbild Imago, medan hennes i hans tycke falska yttre är en Pseuda, förutom att hon naturligtvis fortfarande är en mänsklig individ, Theuda, som balanserar i den krassa verkligheten. En intrikat historia som det är mycket förståeligt att psykologer har tagit till sitt hjärta. Allt försigår i en vardaglig småstad, som Viktor reatar sig på. Överallt ser han fiender, men även detta är en förvrängning. Till skillnad från poeten Viktor har småstadens pojkar vuxit upp till realistiska ämbetsmän, som gift sig och bildat familj. Nöjda med detta enkla "träsk" som Viktor ser det.
Småstaden bildar den realistiska romanens vardagsram. Småskuren och enkel. Vilket retar gallfeber på Viktor när han svävar i det blå. Säkert kan en läsare sympatisera med Viktors kamp mot det småborgerliga. Men jag tror inte att det var ett ställningstagande författaren var ute efter. Spitteler var både författare av högstämda epos och gift barnafader som arbetat som lärare. Vilket kan vara värt att minnas när Viktor har mycket mycket svårt att acceptera Theudas far - trots att denne är död! - och ser dennes kamp för allmän folkskola, som en tvångströja att plåga alla barn med.
Den dubbelheten lever vi med än idag. Var skulle vår demokrati vara idag utan allmän skolgång? Samtidigt som många känner sig hämmade av att tvingas in i samma ram under så många år...
Och så en avslutande könsrollskommentar: Även om romanen naturligtvis innehåller ett äldre synsätt vad gäller kvinnor, så kan man tolka det som Viktors inre fantasivärld, vilket också är den ram kvinnorna tvingades leva inom på den tiden. De verkliga kvinnor som träder fram känns lika varmt levande mänskliga, som allt annat i romanen.
PS. Sedan jag skrev denna blogg har det kommit en fransk upplaga 2016. Och på tyska 2017. Varför inte en svensk?
Han är nog en av de mest bortglömda nobelpristagarna och jag har inte läst detta epos, eller något annat diktverk av honom. Spittelers debutdikter 1880 gick helt emot 80-talisternas önskan att "sätta problem under debatt". Tidens mode var realism och naturalism, att nagelfara samhället, medan Spitteler ville återuppliva de grekiska idealen, skriva epos av homerisk bredd. Men hur än humanistisk hans målsättning var, blev det alltför filosofiskt för läsarna.
Men som med de flesta 'moderiktningar' slog pendeln snart över från realism och naturalism till en mer estetiserande symbolism, och då tycks det ha blivit högsäsong för Spittelers diktverk. Efter Olympisk vår kom hans tidigare diktverk ut i nya, ibland omarbetade upplagor, under de idealistiska åren fram till första världskriget. Och bäddade därmed för ett nobelpris i 'idealisk' stil.
Men han skrev även romaner och då i en naturalistisk stil. Jag beslöt att läsa romanen Imago (1906), som väckte intresse bland sekelskiftets psykologer (CG Jung, Freud m fl) och fick betydelse för psykoanalysens utveckling. Googlar man på Imago får man flest träffar på s.k. Imago-terapi, par-terapi. Boken fick jag fram via fjärrlån av en upplaga från 1922. Det finns inte många ex på svenska bibliotek. Vilket är synd. Att köpa finns boken naturligtvis på sitt originalspråk, tyska, men inte i någon aktuell engelsk upplaga, vilket är ovanligt för nobelpristagare. På spanska dök det dock upp en upplaga så sent som 2008. Den svenska upplagan från 1922 känns inte på något sätt gammal eller dammig, men nog är den värd att ges ut på nytt! Romanen är friskt levande och visar både författarens osvikliga psykologiska insikter och gränslöst tillåtande medkänsla med mänskliga svagheter.
Romanen roade mig enormt! Blev hans samtid lika road? Eller är det vår tids krassa syn på idealism som gör att så mycket i historien väcker min skrattlystnad. Nej jag tror inte det. Snarare är det den stora igenkänningsfaktorn i det psykologiska spelet som parat med en medkänslan helt utan sentimentalitet, gör läsningen så angenämt roande. Man kan säga att hela berättelsen försigår inuti huvudpersonen Viktors psyke, som blir som en provkarta på olika motstridiga inre röster (Jfr gärna Voice Dialogue-terapi). Han blir ett rö för stormvindarna i sina känslor. När jag försökte berätta för min dotter om hans hårdnackade försök att projicera ut sina ideal på omgivningen och hur detta slår över i motsatta negativa känslor, tycker hon att han låter galen. Men hela romanen är skriven med så stor medkännande insikt att all galenskap väcker medkänsla i mig som läsare. Och hur än fördömande Viktor är mot sin omgivning, och hur än lätt det är att sympatisera med honom, så köper jag som läsare inte hans negativa bild av omgivningen. Texten är sådan att jag sympatiserar med båda sidor. Och det är en konst! - som för mig är värt sitt nobelpris! ... trots att det inte var det han fick det för.
Det finns inget endimensionellt i romanen. Vi befinner oss inuti Viktor och ser hur hans frustrerade känslor förvanskar omgivning. Hans värld är likt klassicismen och eposet uppbyggt utifrån en 'objektiva' utblick på världen, utifrån Platons idévärld med ideala värden. Så uppfylld blir Viktor ständigt besviken ute i den verkliga världen, besviken på de bleka individer han möter här på jorden, så andefattiga mot hans ideal. Samtidigt blir Viktors inre kamp en mycket subjektiv föreställning och därmed urformen för en realistisk roman. Det var de engelska borgarna som på 1700-talet (Defoe, Richardsson etc) började intressera sig för individen, tvärtemot då rådande klassicistiska stilideal. I Spittelers roman fortgår denna dragkamp, som ett psykes utvecklingshistoria, på djuppsykologisk nivå. Det allegoriskt allmängiltiga kombinerat med individens förvrängda egenheter, väcker hos mig en allmän medkänsla åt alla håll.
Inuti Viktor pågår en allegorisk strid mellan hans Förstånd vs Hjärtat och Fantasin. Oftast förlorar hans Förstånd på kort sigt, utan att läsaren blir duperad. Texten som helhet ger en betydligt mer nyanserad bild. Och i slutänden är det inte ena sidan som vinner utan Viktor är en sammansmältning av alla sina inre egenskaper.
Viktor projicerar ut sina ideal på en skön kvinna, Theuda, som en sorts musa. När hon inte tycks honom hålla måttet inför hans ideal, delas hon i hans inre upp i en inre själslig platonsk idealbild Imago, medan hennes i hans tycke falska yttre är en Pseuda, förutom att hon naturligtvis fortfarande är en mänsklig individ, Theuda, som balanserar i den krassa verkligheten. En intrikat historia som det är mycket förståeligt att psykologer har tagit till sitt hjärta. Allt försigår i en vardaglig småstad, som Viktor reatar sig på. Överallt ser han fiender, men även detta är en förvrängning. Till skillnad från poeten Viktor har småstadens pojkar vuxit upp till realistiska ämbetsmän, som gift sig och bildat familj. Nöjda med detta enkla "träsk" som Viktor ser det.
Småstaden bildar den realistiska romanens vardagsram. Småskuren och enkel. Vilket retar gallfeber på Viktor när han svävar i det blå. Säkert kan en läsare sympatisera med Viktors kamp mot det småborgerliga. Men jag tror inte att det var ett ställningstagande författaren var ute efter. Spitteler var både författare av högstämda epos och gift barnafader som arbetat som lärare. Vilket kan vara värt att minnas när Viktor har mycket mycket svårt att acceptera Theudas far - trots att denne är död! - och ser dennes kamp för allmän folkskola, som en tvångströja att plåga alla barn med.
Den dubbelheten lever vi med än idag. Var skulle vår demokrati vara idag utan allmän skolgång? Samtidigt som många känner sig hämmade av att tvingas in i samma ram under så många år...
Och så en avslutande könsrollskommentar: Även om romanen naturligtvis innehåller ett äldre synsätt vad gäller kvinnor, så kan man tolka det som Viktors inre fantasivärld, vilket också är den ram kvinnorna tvingades leva inom på den tiden. De verkliga kvinnor som träder fram känns lika varmt levande mänskliga, som allt annat i romanen.
PS. Sedan jag skrev denna blogg har det kommit en fransk upplaga 2016. Och på tyska 2017. Varför inte en svensk?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
