För en månad sedan läste jag Pamela, som många anser vara det första exemplet på den nya engelska uppfinningen "realistisk roman", med all den begreppsförvirring det innebär på svenska, den nyhet som på engelska fick namnet "novel", som vi kallar 'den engelska romanen', för att den skiljer sig något från den franska romanen, som behöll namnet och mer av ämnet från den tidigare "romansen" (eng. romance) ett mer verklighetsfrämmande överklassnöje. En milstolpe som jag velat samla tankarna kring, men julruschen kom emellan ...
Jag har alltid fått höra att Samuel Richardson visserligen är en viktig milstolpe som romanens verklige urfader, men som förutom ett kulturhistoriskt värdet skulle vara oläsliga för oss moderna läsare. Det hindrade inte min nyfikenhet, även om jag tvekat inför denna tegelsten på 600 sidor. Men jag fann den i svenska översättning på mitt folkbibliotek, översatt 1993. Så dammigare än så är den inte!
Absolut inte! Alla farhågor blåste bort. Hur än långrandig Richardson kan vara med all sin noggrannhet och sina omtagningar, så gör alla detaljer berättelsen mycket levande, och hans stil är lätt och ledig. Språket flyter! Jag läste på med välbehag, 50 sidor i stöten utan problem.
Så hur realistisk är denna första 'realistiska roman'? Ja, först och främst Richardsons alla vardagsdetaljer, och att han låter huvudpersonen Pamela vara en 'vanlig tjänsteflicka'. Dessutom uppfann Richardson ett nytt recept på intrig, som hela 1800-talet igenom blev universal-lösningen, det psykologiska spelet mellan man och kvinna under en mer eller mindre komplicerad uppvaktning och frieri. Den tidigare "romansen", med parallell i idylldiktningen, ifrågasatte inte relationen i sig, men mötte likt Romeo och Julia en rad hinder från omgivningen. Även i den tidiga franska romanen Manon Lescaut är den manlige huvudpersonen Desgrieux, en ung ädling, som brinner av passion för Manon, och även om hon likt Pamela står under sin friare i rang, och många gånger möts av vad som tycks vara hennes tanklösa liknöjdhet, så är det främst omgivningens snaror och bedrägerier som sätter käppar i hjulet för deras förening. Och dessutom dör Manon tragiskt innan deras förening vunnit laga kraft.
Pamelas 'friare', Mr B, är en mycket rik storgodsägare, som alls inte ämnar vara orealistisk nog att gifta sig med flicksnärtan. Hon skall erövras och bedras, så som överklassen länge behandlat underklassen. Det orealistiska är att hon slutligen vinner över hans sämre jag, genom sin aldrig sviktande dygd, så att Mr B till slut erbjuder äktenskap. Intrigen speglar därigenom en rad samhällsförändringar. Richardson ingick i den nya puritanska medelklassen som ville reformera överklassens bristande moral. Dessutom poängterar hela intrigen, till skillnad från den franska romanen Manon Lescaut, att underklassen, här i form av en enkel tjänsteflicka, alls inte är sämre och ohederligare än överklassen. Snarare gör Pamelas dygdiga sinnelag att hon står över sin vällustige förförare in spe. Med andra ord är detta en sorts tidig 'klasskampsroman'. Fattigdom är inte ett medfött kainsmärke för sämre själsliga eller andra kvaliteter.
Richardsons sens moral, utskriven i klartext i romanens undertitel (Virtue Rewarded), blir att dygd är värd sin belöning. Den dygdiga har rätt att få ta del av makens rikedom, en belöning för rättrogenhet och omtanke om medmänniskorna, som det aldrig skulle falla Pamela in att utnyttja, utan hellre ta chansen att hjälpa. Nedan ett betecknande citat, där Pamela beskriver sig själv smart, i symboliska termer:
"En stackars fattig flicka som i sig betyder så lite på mänsklighetens skala och som blott är en nolla på fel sida om en siffra. Men genom att placeras på rätt sida kommer jag, ehuru obetydlig i mig själv, att kunna tjäna ett syfte genom min placering och mångfaldiga de nådegåvor jag undfått ..." (Pamela sv.övers 1993, s.423)
Hur än orealistiskt det kan tyckas att en mycket rik man gifter sig med en fattig tjänsteflicka, så var det Richardsons önskan att uppfostra sin generation, att inte se till pengarna i första hand, utan hellre till moraliska ideal. 1700-talets nya ekonomiska modell, den nya handelsinriktade ekonomin, drog undan mattan för kvinnornas ekonomiska trygghet. Under den gamla tidens självhushållning hade alla kvinnor haft sin självskrivna viktiga plats i all tillverkning utifrån lantbrukets råvaror. De behövde aldrig gå hemifrån, men hade ändå fullt upp med arbete. Nu började deras män köpa in färdiga varor utifrån att handla med. Kvinnorna skulle fortfarande hålla sig hemma, men blev sysslolösa, alltmer överflödiga och en ekonomisk belastning. Alltså gifte sig män allt senare ...
Hur än orealistisk Pamelas dygdiga känslighet kan förefalla mig, inte är det möjligt att svimma för så lite! Så ger hon ändå ett psykologiskt spänstigt intryck på mig. Envisheten är något jag gärna håller tummarna för. Varför ge upp och godkänna en övermakt? Nej, just det. Mer orealistisk är Mr B:s omvändelse, så hastigt uppkommen. Richardson har skildrat honom så övertygande som vällustig bedragare, att jag länge tror att han fortsätter att tala med kluven tunga när han faktiskt svängt om och friar på fullt allvar. Jag förstår verkligen att Pamela har svårt att tro på hans nya psykologiska inställning och när hon börjar ge efter, och inser att hon kanske trots allt inte är helt okänslig för honom som man, då blir jag först lite rädd att hon ska gå på en nit igen. Spänningen stiger. Det är skickligt av Richardson!
Richardsons böcker måste ha ingått i Jane Austens familjebibliotek. I tidiga tonåren skrev hon små berättelser som drev med svimmande damer. Men i Pamela tänker jag i synnerhet på ett riktigt elakt gräl mellan två kvinnor, Pamela och blivande svägerskan Lady Davers, det fräser om dem i över 30 sidor, vilket genast fick mig att tänka på Elizabeth Bennets utskällning av Lady de Bourgh i Stolthet och fördom. Scenen i Pamela måste ha varit en inspirationskälla för att våga ta i på detta sätt. Den elaka ironin. Lysande!!!
Samuel Richardsons andra roman, Clarissa, är mer beundrad rent konstnärligt, för att den lär ha djupare psykologiska och symboliska nivåer, men lär ändå läsas än mer sällan idag, just pga sin längd. Romanen lär ligga någonstans mellan 1500 och 2000 sidor. Ett rekord bara det!
2012-12-31
Svartvita bilder - Bodil Malmsten (1988)
Underbara Bodil Malmsten! Jag läste i helgen om hennes berättelsesamling Svartvita bilder. Hon hade ännu inte skrivit sin första roman, utan mest dikter och kortare texter. För mig känns texterna prosalyriska. Inte mycket till intrig, i stället framskapar hon bilder, känslor, stämningar. Den handling som finns spelas upp för mig närmast som film i slow motion. Eller diabilder, en efter en.
Många av texterna är jag-berättelser med ett mycket direkt tilltal. Man ska dock vara försiktig att sätta likhetstecken mellan jag och författaren. I Mitt första liv inleder hon med att säga: "Jag vill bort från mig själv när jag skriver, inte in i mig, inte ner i. Jag vill framåt och ut, inte tillbaks."
Titelnovellen Svartvita bilder skrevs först till DN:s På Stan-bilaga 1981. Samlingen innehåller även tre 'Morfarsnoveller', som hon omnämner i Mitt första liv, tillkom för FIB-boken, ett folkbildningsprojekt. När vet jag inte, men allt tyder på en lång tillkomsttid för denna samling. 'Morfarsnovellerna' verkar dock lätta att se som 'självbiografiska', men lika lätt inser man att bilderna är barnets upplevelse som naturligtvis omskapats av den vuxne författaren. Novellen "Morfar och spriten" återges, 'putsad' i Mitt första liv. Samtidigt som hon säger att de inte går att 'uppdatera och revidera'. 'De vägrar låta sig formas'. Självklart var de redan ett färdigt konstverk. Jag jämför dem, och förutom några inlagda blankrader och några små ändrade ordvändningar, så handlar ändringarna mest om att några män bytt namn, Påkerspojkarna. Tydligen fanns det släkt som tog illa vid sig, som tog det konstnärligt allmänna, alltför specifikt personligt. Hoppas det är bortglömt idag.
Ack ja, konst är inte lätt. Och ingen är profet i sin egen stad ...
Många av texterna är jag-berättelser med ett mycket direkt tilltal. Man ska dock vara försiktig att sätta likhetstecken mellan jag och författaren. I Mitt första liv inleder hon med att säga: "Jag vill bort från mig själv när jag skriver, inte in i mig, inte ner i. Jag vill framåt och ut, inte tillbaks."
Titelnovellen Svartvita bilder skrevs först till DN:s På Stan-bilaga 1981. Samlingen innehåller även tre 'Morfarsnoveller', som hon omnämner i Mitt första liv, tillkom för FIB-boken, ett folkbildningsprojekt. När vet jag inte, men allt tyder på en lång tillkomsttid för denna samling. 'Morfarsnovellerna' verkar dock lätta att se som 'självbiografiska', men lika lätt inser man att bilderna är barnets upplevelse som naturligtvis omskapats av den vuxne författaren. Novellen "Morfar och spriten" återges, 'putsad' i Mitt första liv. Samtidigt som hon säger att de inte går att 'uppdatera och revidera'. 'De vägrar låta sig formas'. Självklart var de redan ett färdigt konstverk. Jag jämför dem, och förutom några inlagda blankrader och några små ändrade ordvändningar, så handlar ändringarna mest om att några män bytt namn, Påkerspojkarna. Tydligen fanns det släkt som tog illa vid sig, som tog det konstnärligt allmänna, alltför specifikt personligt. Hoppas det är bortglömt idag.
Ack ja, konst är inte lätt. Och ingen är profet i sin egen stad ...
2012-12-22
Och allt skall vara kärlek - Kristian Lundberg (2011)
Eventuellt kan man ha behövt läsa Yarden (2009) först, det ger antagligen en djupverkan. Jag kände mig dock högst tveksam till den boken. Den gav mig en prosalyrisk känsla, snarare än roman, mer abstrakt resonerande, är alls inte handlingsinriktad. Likt lyrik förekommer upprepningar, som hela tiden bryter mot förväntningarna om en framåtdrivande handling. Yarden är en arbetsplats i Malmö hamn, dit författaren känner att han sjunkit, till samhällets botten, de lägst betala och mest utnyttjade. Temat är helt klart alienation, känslan att stå utanför samhället, att ha förlorat känslan av mening.
Och allt skall vara kärlek förefaller först gå i samma stil. Den är fortfarande abstrakt och prosalyrisk, och går än mer i cirkelgång. Författaren talar om sig själv och sin förra bok, Yarden, närmast som ett misslyckande. Han menar att han inte lyckades i sitt uppsåt. Genast är jag med, jag börjar förstå. Det abstrakta blir här än tydligare, ett metaskrivande, tematiserar behovet att uttrycka sig och omöjligheten att få ner känslor i ord. Han har fått livet tillbaka genom en oväntad upplevelse av kärlek. Han ser inte längre 'klassresa' som något avgörande. Det är livsresan, hur barnet överlever sin uppväxt, och tar sig vidare som vuxen - och kärleken som det livgivande - livskraft. Men omöjlig att uttrycka.
"Jag hade formulerat min inledning. jag hade en slutsats. Jag tänkte att språket skulle vara kallt och kliniskt, att jag skulle nagla fast mig själv i världen och låta verkligheten träda fram. Så blev det nu inte. [...] Jag tvingade mig bort från min egen historia." (s.137)
Ord är förnuftsmässiga, de har svårt att inringa känslan. Ändå anar vi den som ett lysande ljus. Helt utan att föremålet för kärleken beskrivs. Antagligen är det just frånvaron av beskrivningar som ökar lyskraften. Kärleken är för helig för att vidröras. Dessutom är det säkert inte avgudandet av en 'person' som är de avgörande, utan att kärleken är en känsla i relationen.
Och allt skall vara kärlek förefaller först gå i samma stil. Den är fortfarande abstrakt och prosalyrisk, och går än mer i cirkelgång. Författaren talar om sig själv och sin förra bok, Yarden, närmast som ett misslyckande. Han menar att han inte lyckades i sitt uppsåt. Genast är jag med, jag börjar förstå. Det abstrakta blir här än tydligare, ett metaskrivande, tematiserar behovet att uttrycka sig och omöjligheten att få ner känslor i ord. Han har fått livet tillbaka genom en oväntad upplevelse av kärlek. Han ser inte längre 'klassresa' som något avgörande. Det är livsresan, hur barnet överlever sin uppväxt, och tar sig vidare som vuxen - och kärleken som det livgivande - livskraft. Men omöjlig att uttrycka.
"Jag hade formulerat min inledning. jag hade en slutsats. Jag tänkte att språket skulle vara kallt och kliniskt, att jag skulle nagla fast mig själv i världen och låta verkligheten träda fram. Så blev det nu inte. [...] Jag tvingade mig bort från min egen historia." (s.137)
Ord är förnuftsmässiga, de har svårt att inringa känslan. Ändå anar vi den som ett lysande ljus. Helt utan att föremålet för kärleken beskrivs. Antagligen är det just frånvaron av beskrivningar som ökar lyskraften. Kärleken är för helig för att vidröras. Dessutom är det säkert inte avgudandet av en 'person' som är de avgörande, utan att kärleken är en känsla i relationen.
2012-12-16
Naomi & Elys kyssförbudslista (2007)
Ungdomsbok av författarparet Rachel Cohn och David Levithan. Min senaste bussläsarbok. Den gav betydligt mer än jag väntat mig. Det svenska förlaget har dock satt på helt fel bild på pocketen. Bilden visar ungdomar som det lyser "14 år" om, medan personerna i boken just börjat universitetet och är runt 18-19.
Berättandet sker hela tiden i jag-form, men flyttar runt mellan olika ungdomar. Metoden ger en extra djupdimension åt historien. Inte så att personerna betraktar händelserna särskilt olika, men att ingen verkar få mer än en schablombild av de andra, den bild de själva gör sig av de andra, vilket vi som läsare ser och korrigerar när vi läser om personerna både inifrån (jag-form) och utifrån (andras schablonuppfattning).
Romanen tematiserar vänskap och kärlek, där både ock innebär lika komplicerade känslor. Tänkvärt!
Berättandet sker hela tiden i jag-form, men flyttar runt mellan olika ungdomar. Metoden ger en extra djupdimension åt historien. Inte så att personerna betraktar händelserna särskilt olika, men att ingen verkar få mer än en schablombild av de andra, den bild de själva gör sig av de andra, vilket vi som läsare ser och korrigerar när vi läser om personerna både inifrån (jag-form) och utifrån (andras schablonuppfattning).
Romanen tematiserar vänskap och kärlek, där både ock innebär lika komplicerade känslor. Tänkvärt!
2012-12-02
A is for Alibi - Sue Grafton (1982)
Har läst en deckare igen, och som alltid funderar jag över vad det är som drar hos deckargenren. A is for Alibi är Sue Graftons deckardebut och det första jag läser av henne (30 år i efterhand). Jag finner den mycket välskriven.
Sue Grafton var med om att dra igång vågen av kvinnliga hårdkokta deckare. Maria Muller (som jag aldrig läst) lär ha skrivit den första 1977, men saknade uppföljare ända till 1982, samma år Sara Paretsky introducerade V.I. Warshawski, samt alltså Sue Grafton inledde sin alfabets-serie om privat-deckaren Kinsey Millhone. Sue Grafton har oförtrutet fortsatt sin serie och har 2012 hunnit fram till bokstaven V.
För mig börjar A is for Alibi lite som en vanlig pusseldeckare. Åtta år tidigare mördades två personer med samma gift, men på olika orter i USA. Samband? En oskyldig kvinna har suttit av straffet, men är nu frisläppt och vill att KH efterforskar den 'egentlige' mördaren. Titeln till trots, är alibi i princip likgiltigt vid giftmord som dessa, då mördaren inte behöver vara på plats när döden inträffar. Frågan är: Vem hade tillgång till giftet, möjlighet att förmedla det till offret, och dessutom avsikt att döda?
Kinsey Millhone intervjuar alla inblandade. Dessa pratstunder upptar större delen av boken. Alla noggrant utmejsalde karaktärer väcker läslust. Liksom allt småprat, som är så tilltalande. Även miljöbeskrivningarna är välmotiverade, inte minst genom att vidga bakgrundsförståelsen genom de olika karaktärernas boendemiljöer. Distinkta kvinnoporträtt överväger. Historien verkar länge handla om otrohet och hämnd - ett klassiskt pusseldeckarmotiv. Försmådda kvinnor, som gärna vill hämnas. Men där finns även en ung man som inte får den han vill ha. Överallt relationstrådar, hemliga relationer med möjliga förövare och offer.
Historien blir 'hårdkokt deckare' genom Kinseys likheter med sina manliga föregångare: enstöringar, outsiders, med torr cynisk humor. Men Kinseys wise-cracks skiljer sig från männens, genom att hon främst ironiserar över sin egen situation. Som t ex den gång hon tvingas sitta och vänta ut sina objekt, säger att "sitting" tillhör hennes favorit-sysslor, fastän läsaren känner hennes tydliga frustration. Dessutom löser inte Kinsey gåtor likt en mästerdetektiv, utan är själv med mitt i handlingen, gör misstag som leder till nya offer, umgås med mördaren utan att misstänka personen och i slutet när sanningen avslöjas, blir hon själv jagad och hotad.
Inom Millhone står intellekt och känslor i ständig motsättning till varandra, arbetet och intellekt styr. Tvärtemot traditionella kvinnobilder, måste intellektet alltid segra. Hennes tankearbete är huvudsaken. Hon ramlar i samma tankefällor som alla andra, men arbetar sig upp ur förhastade antaganden och finner nya tankevägar. Hon har etiska funderingar, kan förstå och acceptera att en person försmådd i kärlek vill hämnas. Rättvisa skipas genom att alla betalar sina skulder. Men girighet kan hon inte acceptera, förövare som söker egen vinning - och det är där vi slutligen hamnar när Kinseys undersökning grävt sig ner och finner den samvetslöse mördaren, den girige.
Detta är inte pusseldeckarens personliga hämndmotiv, och inte heller en klar bild av Yuppie-eran som pågick för fullt, med arrogant ekonomisk brottslighet. Kinsey ilsknar till över orättvisan att medelklassens brottslingar kan bli både hjältar och bestseller-författare; "Rich is rich". Samhället förlåter nästan allt utom mord, något Kinsey inte vill acceptera. Hennes utredning visar också att en 'oskyldig' fått agera förmedlande länk för det ena giftmordet, omedvetet. Han hade alltså tillgång både till giftet och offret, men ingen avsikt att döda. Den samvetslöse uppsåtsmakaren slipper smutsa sina händer. Vilket väcker Kinseys heliga vrede än mer inför uppsåtet.
Hundar finns med som genomgående metafor. Millhone har svårt för hundar, medan båda mördarna dock har nära kontakt med hundar. En av de giftmördade hade haft en vakthund, som dock blev 'trafikdödad' så att offret blev oskyddat. Intressant enhetlighet.
Sue Grafton var med om att dra igång vågen av kvinnliga hårdkokta deckare. Maria Muller (som jag aldrig läst) lär ha skrivit den första 1977, men saknade uppföljare ända till 1982, samma år Sara Paretsky introducerade V.I. Warshawski, samt alltså Sue Grafton inledde sin alfabets-serie om privat-deckaren Kinsey Millhone. Sue Grafton har oförtrutet fortsatt sin serie och har 2012 hunnit fram till bokstaven V.
För mig börjar A is for Alibi lite som en vanlig pusseldeckare. Åtta år tidigare mördades två personer med samma gift, men på olika orter i USA. Samband? En oskyldig kvinna har suttit av straffet, men är nu frisläppt och vill att KH efterforskar den 'egentlige' mördaren. Titeln till trots, är alibi i princip likgiltigt vid giftmord som dessa, då mördaren inte behöver vara på plats när döden inträffar. Frågan är: Vem hade tillgång till giftet, möjlighet att förmedla det till offret, och dessutom avsikt att döda?
Kinsey Millhone intervjuar alla inblandade. Dessa pratstunder upptar större delen av boken. Alla noggrant utmejsalde karaktärer väcker läslust. Liksom allt småprat, som är så tilltalande. Även miljöbeskrivningarna är välmotiverade, inte minst genom att vidga bakgrundsförståelsen genom de olika karaktärernas boendemiljöer. Distinkta kvinnoporträtt överväger. Historien verkar länge handla om otrohet och hämnd - ett klassiskt pusseldeckarmotiv. Försmådda kvinnor, som gärna vill hämnas. Men där finns även en ung man som inte får den han vill ha. Överallt relationstrådar, hemliga relationer med möjliga förövare och offer.
Historien blir 'hårdkokt deckare' genom Kinseys likheter med sina manliga föregångare: enstöringar, outsiders, med torr cynisk humor. Men Kinseys wise-cracks skiljer sig från männens, genom att hon främst ironiserar över sin egen situation. Som t ex den gång hon tvingas sitta och vänta ut sina objekt, säger att "sitting" tillhör hennes favorit-sysslor, fastän läsaren känner hennes tydliga frustration. Dessutom löser inte Kinsey gåtor likt en mästerdetektiv, utan är själv med mitt i handlingen, gör misstag som leder till nya offer, umgås med mördaren utan att misstänka personen och i slutet när sanningen avslöjas, blir hon själv jagad och hotad.
Inom Millhone står intellekt och känslor i ständig motsättning till varandra, arbetet och intellekt styr. Tvärtemot traditionella kvinnobilder, måste intellektet alltid segra. Hennes tankearbete är huvudsaken. Hon ramlar i samma tankefällor som alla andra, men arbetar sig upp ur förhastade antaganden och finner nya tankevägar. Hon har etiska funderingar, kan förstå och acceptera att en person försmådd i kärlek vill hämnas. Rättvisa skipas genom att alla betalar sina skulder. Men girighet kan hon inte acceptera, förövare som söker egen vinning - och det är där vi slutligen hamnar när Kinseys undersökning grävt sig ner och finner den samvetslöse mördaren, den girige.
Detta är inte pusseldeckarens personliga hämndmotiv, och inte heller en klar bild av Yuppie-eran som pågick för fullt, med arrogant ekonomisk brottslighet. Kinsey ilsknar till över orättvisan att medelklassens brottslingar kan bli både hjältar och bestseller-författare; "Rich is rich". Samhället förlåter nästan allt utom mord, något Kinsey inte vill acceptera. Hennes utredning visar också att en 'oskyldig' fått agera förmedlande länk för det ena giftmordet, omedvetet. Han hade alltså tillgång både till giftet och offret, men ingen avsikt att döda. Den samvetslöse uppsåtsmakaren slipper smutsa sina händer. Vilket väcker Kinseys heliga vrede än mer inför uppsåtet.
Hundar finns med som genomgående metafor. Millhone har svårt för hundar, medan båda mördarna dock har nära kontakt med hundar. En av de giftmördade hade haft en vakthund, som dock blev 'trafikdödad' så att offret blev oskyddat. Intressant enhetlighet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
