2013-12-25

Roparen - Stieg Trenter (1954)

Redan vid Tragiskt telegram (1947), som börjar vid Centralbadet, hade Stieg Trenter både lättat upp sitt språk till en mer lättflytande historia, samt visat ett tydligt intresse för Italien. Roparen (1954), dvs en megafon, knyter an än mer till Italien. I texten finns åtskilliga italienska uttryck. Trenter tycks alltså redan från början haft ett stort gemensamt intresse med Ulla, hans blivande hustru, som utbildat sig till översättare av italienska.

Roparen berättas nästan helt via dialoger, vilket gör den en mycket lättläst. Å andra sidan så ses hela historien ur en ung flickas synvinkel, Ann, vän till offret, vilket bygger in hennes osäkerhet i historien. Harry Friberg och kommissarie Regn skämtar sinsemellan över hennes huvud, ett något gubbigt raljerande med unga flickor, vilket ger historien en viss dammkänsla.

Förutom en resa till Italien, rör sig personerna från Operan till Kastellholmen, samt färjeturer ut till Furusund.

God Jul - Jonas Karlsson (2013)

Ingen Jul är en riktig Jul utan en Jul-historia. Jonas Karlssons text kan väl snarast betraktas som en långnovell. Den är full av subtil, svart humor och så långt ifrån godhjärtad sentimentalitet som tänkas kan.

Kommunalkontoret i historien är ett mikrokosmos av mänskliga typer betraktade i närbild, under deras försök att få ihop projekt, egen vilja och samarbete,  så politiskt korrekt som möjligt. På ytan kan historien verka enkel, men den har flera ingångar för vidare funderingar kring den demokrati vi tror att vi lever i.

Eftersmaken är mörk.

Kommissariens löfte - Friedrich Dürrenmatt (1958)

Ännu en brottshistoria av Dürrenmatts som är helt klart mer 'psykologisk' än 'lösning'. Kommissarie Matthäi blir helt fixerad vid att fånga mördaren, åsidosätter hela sin karriär och blir väl galen på kuppen. Var det verkligen för att han 'tvingats' lova det döda barnets mor att fånga den skyldige? Eller något annat snedvridet enkelspårigt inom honom själv?

Han finner aldrig den skyldige. Ett huvudtema tycks vara att verklighet och fiktion är två oförenliga storheter. Modernismen brottas verkligen emot den mänskliga lusten att få höra eller berätta 'en god historia'. Kampen mot det tillrättalagda, ända tills det blir obegripligt varför man vill berätta historien.

I synnerhet i detta fall när det mot slutet visar sig att under alla år som kommissarien jagar brottslingens skugga, och till slut blivit galen av sin bristande förmåga, så var mördaren redan död - dödad i en trafikolycka. Kan inte det trots allt tolkas som ett moraliskt ställningstagnade, att låta 'Gud straffa' den skyldige den snabba vägen?

Denna historia ger en mycket märkliga eftersmak...

2013-12-17

The Secret Garden - Frances Hodgson Burnett (1911)

Jag fortsätter i ungdomsgenren. Titeln The Secret Garden (1911) tillhör de fantasieggande, som väckt idéer,  långt innan jag läste den, men utan att komma i närheten av originalet. En bra titel gör mycket för att hålla en berättelse i klassiskt minne. För att läsaren själv skapar en stor del av läsupplevelsen.

Jag var inne på Narnia-spåret, att ta sig igenom en hemlig dörr, för att nå ett fantastiskt sagoland. I stället är historien skriven i en mycket realistisk stil. Det är en helt 'vanlig' trädgård, utan annan magi än naturens egna under. Det är där livskraften ligger. Karaktärerna är psykologiskt sanna, barn som lider känslomässig brist slår tillbaka med frustrerad ilska. Endast vänskap sinsemellan och inspirerade av vänner som vuxit upp i en positiv omgivning, kan hela dessa brister. Och miljön för detta är naturen själv, med sin energi och regenerativa förmåga.

Under historiens yta ligger en rad idéer, basala symboler som bygger upp en mer magisk, livgivande kraft än hela Narnia-sviten tillsammans. Det realistiska blir alltmer magiskt fantasieggande för varje sida som går. Berättelsen handlar om transformationer, att vi alla har tillgång till kraften i positiva tankar, bara vi tar den till oss.

Och jag tar till mig hela historien, med lärdom och allt, genom dess narrativa kraft. Författaren kan allt om att skapa inlevelse, spänning, frågor som läsaren läser vidare för att få besvarade.

2013-12-06

The Enchanted Castle - Edith Nesbit (1907)

Engelsmännen har en lång tradition av magiska barnböcker, långt före Harry Potter. Edith Nesbit hade jag tidigare mest hört talas om för The Railway Children (1906), en engelsk klassiker för bokslukaråldern. Den lever än idag, även om mest som en bild av förra sekelskiftet.

Men The Enchanted Castle (1907) är underbart fantasifull och absolut inte förutsägbar, utan håller mig nyfiken ända till slutet. I centrum står en ring som uppfyller önskningar, och skapar en helt magisk värld, där allt kan hända. Men i botten på temat ligger funderingar kring önskningar, vilka konsekvenser de får, och om man måste lära sig att välja, ta rätt val, och prioritera. Men allt på ett mycket lekfullt inspirerande sätt.

2013-11-30

Sara Lidman - Hjortronlandet (1955)

För några år sedan läste jag om Sara Lidmans Tjärdalen (1953). Det är en så lysande berättad historia, en närmast obegripligt välgjord debut. En storslagen tragedi bland småfolk, i den norrländska skogen.

Och nu har jag läst Hjortronlandet (1955), en luddigare historia på ytan än Tjärdalen, men ett lika underbart språk. Det luddiga är som att gå med en liten hemlig kamera, smyga bland granarna, kika in i torp efter torp, tills torparnas historia växer fram. Ett stycke bygd är huvudperson. Först är myren, naturen, tidlös, det som sker kan ha skett närsom, ända tills Claudette fyller 15 år och året plötsligt är 1939 och cyklar och elektriskt ljus träder in på scenen. Då klarnar bilden.

Ecksträsk heter orten, som väl skall utläsas X-träsk, en generalisering, som talar om människors livsvillkor, såväl i förhållande till naturen som till mänskliga omgivningen. Den tidlösa byn, där det varit möjligt - för en och annan själ som velat och kunnat - att bara se det positiva, leva 'i god tro', blir plötsligt inför moderniteten alltför skör, medveten om begränsningarna. Klasskillnaderna som dömer folk på förhand.

Smärtan när de egna sköra valmöjligheterna krossas mot omgivande murar.

2013-11-17

Red Harvest - Dashiell Hammett (1929)

Dashiell Hammett skapade en ny genre - den hårdkokte storstadsdetektiven. Att han själv jobbat som privatdetektiv ett tiotal år innan han började skriva, och gärna utgick från sina egna erfarenheter, är ett möjligt skäl till historiernas intryck av realism. Först skrev han noveller, ett vanligt forum förr i tiden, och skapade där den namnlöse Continental Op, som berättar i jag-form om sina deckaruppdrag. Han är också huvudpersonen och Jag-berättaren i den första längre historien, Red Harvest, först följetong 1927-28, men även utgiven som kriminalroman 1929.

Röd skörd,  en blodig historia där gangstergäng och korrupta poliser skjuter ner varann tills stan riskerar att bli avfolkad. Att denna kriminalgenre skapades i USA och ingen annanstans känns logiskt. Det må sägas att historien vill beskriva den allienerande storstaden, men bortsett från det nya i miljön, så är det egentligen en moderniserad Vilda Västern-historia. Poliser och gangsters skjuter ner varann. Central pusseldeckargåta saknas. Mysteriet är vår osäkerhet inför om det finns någon hederlig person alls. Den officiella lagens arm är korrupt, inget att lita på.

Den ensamme starke mannen, en gång kanske pälsjägare i gränslandet mellan indianer och vita, som bara har sin egen integritet att lita till, har här blivit privat-deckaren på gränsen mellan vita poliser och skumma gangsters. Till och med denne starke man hamnar delvis i slagskuggan, kan tyckas misstänkt och använder tveksamma metoder för att slutföra sitt uppdrag. Ändå visar han sig i slutänden ha undgått att dras in i de korruptas skumma spel, och stått kvar på rättrådighetens sida.

Någon humor hittade jag inte i denna historia, inte som i Den gäckande skuggan, (1934), men språket är rent och mycket visuellt. Kapitlen föredömligt korta.

2013-11-12

The Portrait of a Lady - Henry James (1881)

Ett mäktigt verk, 800 sidor i min upplaga (antagligen 600 sidor i standardstorlek), och med mycket hög densitet i texten. Man måste ha tid att låta sig sjunka in i texten på ett sätt som vårt liv idag sällan ger utrymme för. Jag har avnjutit ett kapital om dagen i snart två månader. För det är en njutning, bara man har tålamod.

Romanen har ytligt sett inte mycket till intrig. En ung amerikansk kvinna, Isabel, vars föräldrar inte längre finns i livet, reser till Europa med sin moster, träffar hennes familj och fler välbärgade sysslolösa amerikaner i Europa, gifter sig med en av dem, Osmond, som hon finner mest behaglig, men tvingas inse att hon blivit förd bakom ljuset, fastnat i fel omgivning, men anser sig inte kunna bryta upp, då det viktigaste är att leva konsekvenserna av sina val, hur än kärlekslöst äktenskapet är.

Språket vindlar sig fram i långa långsamma meningar, som minutiöst noggrant noterar varje skiftning i de beskrivna karaktärernas tankeliv. Noggrannheten för mina tankar till den samtida naturalismen, om än inte Zolas granskning av den sociala miljön, utan är mer Flaubertsk, rör - kanske inte 'psykologi', för Henry James förmedlar inga analyser av sina karaktärer - utan redogör bara för skeendet, varje relationer, beteende, tankarnas vindlingar och bevekelsegrunder. Berättaren finns där hela tiden och kliver emellanåt fram för att förflytta oss längs tidslinjen, eller påminna om vad han tidigare berättat, som vi nu skall komma ihåg och återkomma till, osv. Men under större delen av texten rör sig Henry James inom och mellan de olika karaktärernas tankar. Vi får veta hur alla betraktar varandra och tolkar situationerna, med olika betoningar, med eller utan tankemässiga misstolkningar - författaren själv verkar inte analysera vad som sker. Inget moralisernade, inga omdömen, inga domar. Läsaren får 'betrakta'.

Vad som tycks inledas som en uppvaktningshistoria med komplikationer då tre 'goda' friare är inblandade, inleds nästan lika förförisk som hos Jane Austen (även om humorn saknas), men glider alltmer över i de obehagskänslor som Choderlos de Laclos' roman Farliga förbindelser (1782; filmad i flera versioner) väcker hos mig, inför den ondsinta manipulationen.  När jag som ung läste The Portrait of a Lady blev jag djupt besviken över historiens negativa utveckling, där min romantiska identifikation med den frihetstörstande huvudpersonen Isabel, tvingas följa henne in i en för mig klaustrofobisk situation. Idag kan jag ta ett kliv bakåt och intressera mig för alla symboler i denna så mångbottnade historia. Henry James text är närmast en önskedröm för en närläsande litteraturvetare intresserad av att nysta i symboler. Enda problemet är att romanens längd och densitet gör det till ett jättejobb.

Att Henry James rör sig främst bland amerikaner som återvänt till Europa, öppnar upp temat om spänningen mellan den Gamla och den Nya Världen, liksom gamla och nya värden. Den naiva puritanska Isabel ställs mot det depraverade Europas sedesförfall, hur än fernissat och övermålat. Men bästa väninnan, Henrietta, likaså amerikanska, är allt annat än naiv. Hon tillhör de nya frispråkiga, yrkesarbetande kvinnorna, som inte låter sig låsas in som sköra porslinsfigurer. För romanen är en estetisk skönmålning av Isabel, ett estetiskt Porträtt, där samtliga karaktärer bara ser hennes yttre, vilket bara leder till att hon blir ett tillplattat, tvådimensionellt, inramad, instängd i den passiva kvinnans hämmande miljö. Den make hon väljer vill ha henne som sin privata porslinsfigur, utan egna åsikter och önskningar. Ett av alla de konstverk han samlat på sig. Eftersom den aktiva frispråkiga Henrietta finns med i historien, väcker Henry James tankar kring kvinnans frigörelse, den som just kring 1880 gick in i en första aktiv fas.

Mångdimensionellt skriver Henry James. Isabel blev ju faktiskt själv förförd av just den estetiska ytan hos sin blivande make Osmond. Hon gick själv frivilligt in i sitt öde, oerfaren som hon var, uppfylld av substanslösa illussioner om sig själv och livet. Hon såg Osmonds passivitet, hans medvetna val att ställa sig vid sidan av livet och karriären, som något positivt. 1880 var i Europa en brytningstid mellan den samhällstillvända Realismen (och Naturalism) och den idealiserande Symbolismen. Vilket Henry James här tycks vilja varna oss för att svälja med hull och hår. Hur än intresserad man kan vara av skönhet och ideal, så krävs det innehåll, att man har en konkret uppgift i livet, för att människan skall må bra. Osmond har visserligen sitt samlande, men även en dotter. Isabel fick ingenting.

2013-11-08

Den tappre soldaten Svejk - Jaroslav Hasek (1923)

Jaroslav Hasek skrev på tjeckiska  mängder av noveller, men har gått till eftervärlen som skapare av soldaten Svejk, som trycktes postumt.  Berättelsen inleds med tronföljarmordet i Sarajevo 1914, som ledde till första världskriget. Svejk framträder som en ogripbar blandning av oskuldsfull imbecill och maximalt slug person.

Humorn uppstår genom att Svejk med gott mod ställer upp på allt auktoriteterna kräver, men samtidigt drar allt till sin spets så att all auktoritet går om intet. Detta var alltså när Tjeckien fortfarande var en liten nedvärderad provins inom det Österrikisk-Ungerska väldet, och det Svejk 'ställer till' framträder som subversivt, början till kejsardömets fall. Härmed förlöjligas 1914 års upphåsade militarism, visar på det människofientliga i alltihop.

Boken förbjöds och brändes på bål - auktoriteterna var väl rädda för humorn. För mig idag känns den väl lång och tjatig. Jag idag som inte kan jämföra med den verklighet som kritiseras, upplever det som för mycket slapstick.  Det gör den inte mindre klassisk och betydelsefull för sin tid.

2013-10-29

Tragedi på en lantkyrkogård - Maria Lang (1954)

I år har man plötsligt filmat några gamla 50-tals-deckare av Maria Lang (pseudonym för Dagmar Lange). Vilket naturligtvis genast ger bokförlaget anledning till nyutgåvor av hennes deckare och jag beslöt att köpa mig en av de vackra nyutgåvorna. Det blev Tragedi på en lantkyrkogård och jag valde efter omslaget. Tror det är Maria Langs sjätte deckare med Puck som jag-berättare.

Titeln och en passus i texten refererar till en dikt av Thomas Gray, "Elegy Written in a Country Churchyard" (1751), som sägs inleda den brittiska förromantiken. Maria Langs mordhistorier brukar tilldra sig i den fiktiva småstaden Skoga, men i denna bok besöker Puck sin farbror, präst i landsbygdsorten Västlinge. Kyrkan beskrivs som idyllisk och rofylld, men inslaget av melankoli "var inte mer påträngande än" hos Thomas Grays dikt, noterar Lang. Varför skrev hon så?

Elizabeth George refererade till samma dikt i en tidig kommissarie Lynley deckare - ca 35 år efter Lang och naturligtvis utan något samband dem emellan. Det är väl märkligare att en svensk deckarförfattare citerar Thomas Gray. Men en klassisk dikt är det, och tydligen med attraktionskraft på deckarförfattarinnor.

Thomas Gray mediterade på en stilla kyrkogård över vanliga människors strävsamma liv, de som i döden inte lämnat några påtagliga spår efter sig, men ändå varit en förutsättning för bygdens liv i sig, mycket mer än mången ryktbar person.

Maria Lang kastar sig in i handlingen utan att bry sig nämnvärt om att beskriva varken miljön eller karaktärerna. Jag måste förlita mig på hennes inledande rollförteckning och får bläddra dit ganska ofta innan jag känner mig säker på vilka personer som är närvarande. Karaktärerna växer fram främst genom olika sätt att uttrycka sig. Berättaren Puck tycks höra mer än hon iakttar. Texten känns också närmast som Pucks 'dagbok', genom hennes selektiva berättande, att bara fokusera de egna intrycken, helt utan översikt. Spännande episoder inleds med några ord som förekommer, närmast varnar, att nu kommer något oväntat - kanske skrämmande.

När jag väl kommit in i deckargåtan gör dock detta sätt att skriva boken till en bladvändare. Maria Lang är väl annars känd för att fokusera på känslor och lidelser, och väjde inte för homosexuella relationer. Men just i denna historia, fokuseras kvinnliga stereotyper, hur lätt männen ignorerar kompetenta kvinnor men faller för den blonda klichén, samtidigt som kvinnorna gärna avundsjukt fördömer bimbon. Men i slutänden är inget vad det en gång verkat.

Men hur än mycket intrigen verkar byggd kring känslornas psykologi, visar sig brottet ha uppstått ur girighet ... likt så många klassiska pusseldeckare.

PS. Hittade hos Myrorna Mörkögd augustinatt (1956). Även den titeln är hämtad ur en dikt, denna gång Erik Axel Karlfeldt, om skördens passionerade tid. Jag ska citera några rader som visar på hur Pucks synvinkel ger texten en dagbokseffekt, som föregriper spänningen och väcker läsarens nyfikenhet.
"Vi formligen stöp i säng. Och ändå anade ingen av oss - inte ens Christer - hur väl vi skulle komma att behöva den nattens sömn. Ty upplösningen närmade sig med stormsteg, och torsdagsdygnet blev både långt och fruktansvärt ansträngande." (s.199, Vingförlaget, tr. 1959)

Händelsen är helt klart relaterad i efterhand även om vi inte får veta allt omedelbart. Maria Lang gör vad hon kan för att hålla vår nyfikenhet uppe.

2013-10-21

Begravningar är farliga - Agatha Christie (1953)

... och så blev det en Agatha Christie till trots att jag inte hade tänkt det. Det visade sig vara en sen Hercule Poirot, men utan den inspiration jag fann i de tidigare. Tydligen tjatade förlaget på henne om fler Poirot-historier, eftersom de var så populära, medan Agatha själv tröttnat på dem. Alltså får han inte dyka upp mer än minimalt, främst i slutet, för att knyta ihop påsen.

Begravningar är farliga är dock betydligt intressantare än Ett mord annonseras tre år tidigare. Inte alls så tjatig. Det jag vill nämna här är de många spåren av psykologiskt intresse. Det pratas om fördröjd chock, om undermedvetna rädslor som kommer upp i dagen av något 'ovidkommande' som får agera katalysator. En av karaktärerna anger sig själv som skyldig, men det förklaras som ett 'bestraffningskomplex'.

"Läkarna inser numera att så mycket utspelas i det undermedvetna." (s.184, Bonniers tr. 1958)

På 1950-talet hade psykologi vuxit och blivit ett eget unviersitetsämne, och många termer hade blivit allmängods för gemene man att svänga sig med. Och här hos Agatha Christie ger det mängder med villospår bort från gåtans lösning. För i slutänden är det ändå den gamla vanliga 'girigheten' som är motivet ...

Apropå psykologi kommer jag att tänka på Susannah Cahalans bok som just kommit på svenska - Blackout : när min hjärna blev min fiende. En sann historia om hur hon blev psykotisk och hamnade på hispan för att läkarna inte förstod vad som var fel. Tills hon äntligen mötte en läkare som kunde tänka 'outside the box' och insåg att hon drabbats av en autoimmun reaktion som inflammerat hennes hjärna. Det kan inte botas med psykoterapi. Jag har själv kroppsliga brister som inte alltid kan utläsas via blodprover, utan misstänkliggörs som inbillning. Många med samma diagnos sänds först till psykolog, eller sätts på antidepp med en gång, trots att det bara förvärrar kroppens reaktion. Då blir psykologin, precis som hos Christie, ett villospår.

Ett betraktelsesätt som verkligen genomsyrar samhället idag. Via politiken misstänkliggörs sjuka människor som smitare och latmaskar. Vi kallas inbillningssjuka. Trots att vi inte önskar annat än att få bli lika friska och aktiva som vi en gång var. Samtidigt som systemet blundar för att vi lever i en förgiftad värld som bryter ner våra kroppar. En reell fara, som måste åtgärdas rent psykiskt. All psykofarmaka och andra gifter som stoppas i människokroppen går med tiden ut i avloppet, och sedan lägger man detta förgiftade avloppsslam som gödning på åkrarna...


2013-10-17

Regnbågens tid - Unni Drougge (1997)

En bok som verkar ha bytt namn i senare upplagor till Operation Lynx. Min upplaga är alltså inte ny, den har fått vänta för att det är 400 sidor mikroskopisk text. Men nu har jag läst den. Och kan bara säga att hon är fantastisk på att skapa ett myllrande flöde av trovärdiga karaktärer, hur än olika, i ett landskap att sjunka in i. Det är inte den typ av bok jag skulle orka läsa om, men det är helt klart värt att en gång sjunka in i berättelsen och låta sig sugas med.

Historien berättas ur en mängd olika människors synvinkel, alla med sina olika sätt att tänka och uttrycka sig. Styrkan är att de myllrar fram i en tät vardag, människor med olika mål i livet, som på mig gör ett trovärdigt intryck, hur än extrema situationer. Ibland får texten mig att le inför deras stretande vardag, vilket är ett plus i kanten. Och mitt i allt detta vardagliga kommer något övernaturligt, eller UFO-liknande inkrypande, bit för it, skickligt insmuget, så jag köper det och sugs med, anar ett skräckscenario - de flesta karaktärerna tror ju inte på 'sånt', och jag som läsare vet inte mer än dom, får bara se lite mer.

Jo, det är professionellt skrivet.

2013-10-16

Höstvind och djupa vatten - H-K Rönblom (1955)

Jag har hittat en ny - fast gammal! - svensk deckarförfattare. H-K Rönblom. Samtida med Stieg Trenter, men verkar ha fallit i glömska. Och det är synd, för det här var en angenäm läsupplevelse. Språket är stilistiskt så mycket bättre, trots att människorna karaktärerna omisskännligt befinner sig i svenskt 1950-tal. Dialogen flyter så det är ett nöje att läsa. Ofta finns där humor som lättar upp, liksom ironiska kvickheter som belyser mänskliga svagheter.

Bortglömd blev nog Rönblom, för att den här äldre typen pusseldeckare blev omoderna. Han saknar den Stockholms-gimmick som gjort att Trenter inte glömts bort. Rönblom skriver om en påhittad småstad, Sundhamn.

En rolig detalj är att när den skyldige avslöjas mot slutet, bifogar författaren en fotnot, med hänvisningar till de sidor där han omnämnts - just så som Sherlock Holmes skapare Doyle brukade inflika lösningen där man minst anar den, upptagen som man är med intrigens övrige villospår.  Tack för den vinken!

2013-10-10

NP 2013 - Alice Munro

"Den samtida novellkonstens mästare"

Årets nobelpristagare just avslöjad. Lätt att ta till sig och hålla med. Säkert är det också många som redan har någon av hennes novellsamlingar i bokhyllan ...

Isbjörnen - Henrik Pontoppidan (1887)

Åter till nobelpristagaren Henrik Pontoppidan (1857-1943). Han tillhör Selma Lagerlöfs generation och är helt klart lika läsvänlig. Han debuterade i början av 1880-talet med noveller och var redan från början en skicklig människoskildrare. En bok för allas antologi Nobeller (2008) har med hans novell "Idyll", men där saknas uppgifter om ursprung, en besvikelse för mig som alltid vill sätta in en text i dess kronologiska kontext. Men idag finns ju webben för detektivarbete, och där fann jag novellen med danska namnet "Bonde-Idyl", som ingick i hans samlingen Landsbybilleder (1883; Från landsbygden).

Novellen är helt klart en landsbygdsbild och tekniken känns nyskapande. När jag läser associerar jag (kanske lite förvånande?) till dogma-film. Eller varför inte doxa? Denna novell har ingen egentlig intrig eller händelseförlopp. Den registrerar i stället människorna i en bondby under ett par höstdagar vid mickelsmäss, som om författaren går omkring med en kamera på axeln och ger oss en lite skakig bild à la dogma. Riktar in sig på en person i taget och går sedan vidare. Texten har ingen berättare, men läsaren har alla chanser att läsa mellan raderna och på dessa 14 sidor få fram befolknings historia och brist på utveckling. Och det som på ytan skall vara en idyll, med en glad fest efter bärgad skörd, är under ytan en hård verklighet (som en doxa-dokumentär?), där människor sitter fast i de förhållanden de fötts in i. Storbönderna bjuder på 'kalas' och känner sig storsinta, men småfolket är lika utnyttjade som någonsin.

Pontoppidan nytrycks på danska. Hans storverk Lykke-Per, en tegelsten på cirka tusen sidor som kom i åtta delar åren 1898-1904, kom i nyutgåva 2012 som en (1) storpocket. På svenska får man leta på antikvariat, där jag funnit några av hans kortare verk, i utgåvor från 1920-30-talen. Pontoppidan gav nämligen ut vad man kallar Smaa romaner parallellt med sina tegelstensverk. Längdmässigt kanske vissa kan betraktas som långnoveller, men innehållsmässigt känns de två jag läst som romaner med hela livshistorier, till skillnad från stämningsbilden i "Idyll" jag nämnde ovan.

Pontoppidan tillhör gräddan av Nordens moderna genombrott på 1880-talet. Rent stilistiskt är han naturalist, språket flyter lätt, har driv i handlingen och dialoger med stor äkthetskänsla. Han har även den naturalistiska ambitionen, som funnits sedan Balzacs dagar, att skildra 'hela' samhället, men han gör det utan författar-kommentarer, vilket ger ett 'objektivt' intryck. Men man ska inte låta lura sig av den lättflytande prosan, texten kan innehålla åtskilliga symboliska lager och antydningar mellan raderna, om man önskar tyda dem.

Jag har läst Isbjörnen : ett porträtt  (1887) och Nattvakt (1894), men på danska, och haft stor behållning av det. Isbjörnen är en berättande text som omfattar ett helt liv på 60 sidor. Thorkild Müller, en outsider tidigt faderslös, utbildas till präst trots hans svårigheter med det bokliga. Man godkänner hans studieresultat med den enkla baktanken att 'bli av med honom', sända honom till Grönland. Men där finner han sin rätta livsmiljö - naturen. Isvidderna. Bland inuiterna blir han en uppskattad själasörjare, eftersom han följer med dem och jagar och fiskar - lever deras liv. Han gifter sig med en kvinna av befolkningen och får barn med henne och lever ett mycket tillfredsställande liv. Men som gammal söker han sig tillbaka till sitt barndoms Danmark och ungdomens studiekamrater. Församlingen chockas först av grovheten hos sin nye präst, den en gång utstötte, björnen kallad, upplevs nu som en än grovare isbjörn, då livserfarenheten gett honom auktoritet. Men församlingens småfolk tar honom strax till sig, känner sig jämlika. Men det kan inte det trångsynta prästerskapet tåla, de manövrerar och får honom avsatt. Varpå han med glädje återvänder till sitt älskade Grönland.

Berättelsen behandlar alltså symboliskt motsatserna mellan instinktiv natur vs. intellektuell kultur, en konflikt som kom upp på dagordningen i och med darwinismen, som jämställer människan med andra djur. Prästen Thorkild är en positiv bild av människan i samklang med naturen, till skillnad från den mobbande eliten, som vill avskilja sig från naturen, ett hyckleri som alltså skiljer dem från skapelsen, utan att de inser det.

Nattvakt (1894) är längre, ca 110 sidor, och ändå nästan helt byggd på dialoger. På mig ger den intryck av Ibsenskt drama med sina relationsgräl. Konflikten är här en annan, det inleds med äktenskapet mellan två motsatser, där kvinnan visar känslor och livsglädje, som den stelbente ångvälten till man, Jörgen, inte kan ta till sig. Konflikten utvecklas till att handla om konflikten mellan tidens Naturalism vs. framväxande Symbolism. Jörgen ser bara eländet i livet, alla fattiga som han vill kämpa för, och anser att alla konstnärskollegor som går över till den ljusa fantasifyllda Symbolismen är förrädare som ägnar sig åt verklighetsflykt. Jörgen kan försvara anarkisternas våldsdåd, att några få dör, ändå känna mänskligheten i slutänden. Denna inställning chockar de konservativa som skräms av anarkister och socialister.

Denna konflikt var dagsaktuell på 1890-talet. Pontoppidan pratar dock inte om symbolister, då den antagligen ännu inte fått denna beteckning. Jörgen får i stället ondgöra sig över allt prat om 'Renässansen' ljus, vilket han tycker är struntprat. Renässansen var inget att se upp till i jämförelse med 1800-talets alla sociala och tekniska framsteg. Lustigt i detta sammanhang är att Heidenstam 1889 gett ut en liten skrift kallad just 'Renässans', där han bryter med 1880-talets realism, till förmån för fantasi och livsglädje, och talar om det svenska folkkynnet som oförenligt med naturlaismen. Något Pontoppidan alltså låter Jörgen gå i svaromål mot. Och när kortromanen Nattvakt tar slut, sitter Jörgen ensam där i mörkret. Medan övriga danskar jublar och pratar om den danska naturen som gemytlig och alls inte förenlig med det hårda revolutionära.

Denna berättelse är dock mer 'objektiv' så tillvida att det inte är självklart att vi skall hålla med Jörgen. Hans unga välmenande hustru blev ett offer för hans oförsonlighet. Pontoppidan visar upp båda sidornas både fördelar och nackdelar. Konflikten är inte löst.

2013-10-07

Domaren och hans bödel - Friedrich Dürrenmatt (1950)

Schweizaren Dürrenmatt var inte vad man kallar kriminalförfattare, men använde ibland genren i en sorts psykologiska deckare eller thrillers. I kortromanen Domaren och hans bödel (1950) tilldrar sig handlingen 1948 och så snart efter andra världskriget tycks allt bada i osäkerhet och misstänksamhet, all moral och etik tycks befinna sig på lösan sand.

Vem är god och vem är ond? Är någon mer skyldig än någon annan?  Berättelsen byter riktning ett antal gånger innan vi når slutet. Man kan ju fundera över om inte 'domaren' i det är fallet är medskyldig som anstiftare till brott, även om inte medvetet medveten om det.

Historien har också ett drag av metatext, när kommissarie Bärlach mitt i historien tar med sig sin assistent och besöker 'Författaren' för att fråga honom vad han tror, om den då misstänkte är skyldig eller inte. Vi hamnar alltså inne i Dürrenmatt, via en diskussion mellan textens författare och ett par av dennes karaktärer. Och i slutänden får vi känslan att Bärlach vet mer än sin 'skapare'.

Därigenom blir texten tydligt modernistisk, där texten är sig själv nog, inte slav under författaren. Vilket ju i förlängningen handlar om att författaren släpper fram mer omedvetna inre röster, inte väljer bara en medveten ståndpunkt. Fördelen är att inget blir vad vi först förväntat oss. Nackdelen är tendensen till intellektuellt resonerande, som därmed bitvis lägger sig i vägen för gestaltandet.

Dürrenmatt sysslade med teater, i Bertolt Brechts episka tradition, vilket känns i den möjliga intellektualiseringen och de diskussioner som kan följa efter att man läst Domaren och hans bödel.

2013-09-30

The Best of SAKI - Hector Hugh Munro

Saki var den pseudonym Munro (1870-1916) använde för allt han skrev. Specialiserad på noveller, blev han sannerligen mästerlig. Han skrev kort och koncist, men desto fler. Den urvalssamling jag hittat från collector's library, innehåller 60 st publicerade 1904-1919 (dvs delvis postumt), är alla på bara 5-8 sidor. Och på de sidorna möter vi riktigt elaka historier, fulla av svart humor. Var och en med sin oväntade vridning, inte komplicerat, men som väcker smått chockerade skratt genom att alltid bryta mot konventionerna.

Själv lär han ha sagt att han skrev "true enough to be interesting and not true enough to be tiresome". Sant. Inte en tråkig sida! Mänsklig ytlighet och dumhet och hämnd gång på gång. Och jag som normalt sätt inte attraheras av hämndhistorier, roas ändå av dessa. Som sagt, det finns något sant i historierna, trots intrigens farsartade utveckling. Till exempel barn utsatta för de vuxnas godtycklighet.

Ofta innehåller historierna djur av något slag, och mot dem står sig den mänskliga futtigheter.

Hans moderlösa barndom var tuff, han hade svårt att passa in. Hämmad av sin homosexualitet som samhället fördömde, blev han en outsider. Hans syn på människan blev alltigenom negativ. När första världskriget bröt ut gick han ut som frivillig trots sin ålder, 43 år, och dog av en kula i huvudet 1916.  

PS. Saki måste ha varit en viktig inspiration för PG Woodehouse humor, men är alls inte lika stenhårt cyniskt mot överklass och snobbar.

2013-09-24

NP 1917 - Karl Gjellerup & Henrik Pontoppidan

Karl Gjellerup (1857-1919): "för hans mångsidigt rika och av höga ideal burna diktning"
Henrik Pontoppidan (1857-1943): "för hans fullödiga framställningar av nutida danskt liv"

1917 intensifierades första världskriget genom att USA och andra länder i Amerika gick med i konflikten, med andra ord är det nu verkligen ett globalt krig. Sverige var dock ännu ett fattigt bondeland, relativt perifert uppe i Norden, som försökte hålla sig neutralt. Svenska Akademien lät detta år två danskar dela på Nobels litteraturpris. Innebär ett delat pris att  pristagarna är 'mindre värderade'? Eller var åsikterna inom Svenska Akademien så splittrade?

Gjellerup korades för sin rika diktning, där man återigen betonar 'höga ideal', ett begrepp som spökat alltsedan Nobel testamente öppnades. Pontoppidan korades däremot för sina "fullödiga beskrivningar" av samtida "danskt liv", vilket jag tolkar som realistisk samhällsprosa. Kanske kan man därför tolka Gjellerup och Pontoppidan som sin tids motsatta stilar, likt Heidenstam och Strindberg? Strindberg förespråkade i samtida debatt Leo Tolstoj, den store ryske realisten, till nobelpristagare, medan en annan typ av 'idealister' korades. Men 1917 tycks alltså båda riktningarna ha fått sitt.

Gjellerup och Pontoppidan var jämngamla, söner till präster, men fritänkar i 1880-talets vetenskapliga anda. Pontoppidans utvecklingsromanen Lykke-Per (1898-1904), räknas till huvudverken i dansk litteratur. Jag återkommer till honom när jag läst mer, för hans verk ges ut än idag och äldre utgåvor är inte svåra att hitta på antikvariat. Gjellerup är desto svårare.

Några av Gjellerups romaner finns digitalt inom Gutenbergsprojektet, men i övrigt hittar jag bara några tyska utgåvor. Vilket kan bero på att han var inspirerad av tysk idealism, gift med en tyska och levde i Dresden med henne från 1892 fram till sin död 27 år senare, dvs genom hela första världskriget. Han skrev dock på danska, och jag har försökt läsa på nätet, men tyvärr kan texten inte fånga mitt intresse och då känns det inte värt besväret att traggla mig igenom danskan. Jag ger upp. På wikipedia omtalas han som alltför kyligt reflekterande, att texterna mer liknar energiska tankeexperiment än diktverk. Jag hann inte uppleva det, men antar att det handlar om det vanliga problemet hos författare som har många tankar de gärna redovisar, så blir det mer som 'föreläsningar'. För att läsningen ska bli njutbar måste teorin gestaltas via karaktärernas handlingar och relationer.

Gjellerups intressen låg som sagt på det filosofiska planet. Han tog en teologiexamen, men skrev parallellt, inspirerad av Georg Brandes radikalism, romaner och dikter kritiska mot kristna dogmer. Han återgick dock snart till den tysk-danska idealismen, skrev dramer i grekisk stil kring individens etiska konflikter med samhällets lagar. Kärleken till hustrun inspirerade till diktsamlingen Min Kjaerligheds Bog (1889). Via Schopenhauer sökte han sig vidare mot 'indisk' filosofi och buddhism, för att mot slutet av livet återvända till barndomens kristendomen, en inte alltför ovanlig cirkelgång bland sökare. All denna idealism var alltså det som fångade nobelkommitténs intresse. Gjellerup dog två år efter att ha mottagit nobelpriset.

2013-09-20

NP 1954 - Ernest Hemingway (1899-1961)

"för hans kraftfulla och inom nutida berättarkonst stilbildande mästerskap, senast ådagalagt i The Old Man and the Sea"

Har just läst den berömda långnovellen (70 sidor) från 1952, som jag minns mycket tydligt som film med Spencer Tracy (1958), på svartvit TV när jag var ung. Alltså visste jag hur hjärteknipande slutet är, men ändå blev min läsupplevelse inte alls vad jag väntat mig. Jag minns den gamle som närmast död efter striden med fisken och hajarna, och visst är han helt slut i boken, men den lille fiskarpojken står orubblig vid hans sida och ger mig upplevelsen att med pojkens hjälp kommer han att leva vidare.

Men nog blir jag lite förvånad att denna text omnämns i Akademiens prismotivering. Efter att nyligen ha läst Boijers mäktiga fiskarskildring Den sista vikingen,  känns Den Gamle och havet betydligt tunnare. Det positiva stråket genom hela eländet, är också lite märkvärdigt. Gubben är okuvlig. Han pratar konstant med sig själv för att mota bort sina negativa föraningar, men jag saknar djup. Antagligen såg Hemingway denna fiskare som en 'primitiv' människans kamp mot havet och livet däri. Likt alla Hemingways hjältar är hans uthållighet enastående.  

När vi nu sitter med facit i hand och vet att Hemingway kom att ta livet av sig efter allt djupare alkoholism, är det ju möjligt att läsa Den Gamles kamp mot Hajarna, som en symbolisk bild av Hemingways egen kamp mot alkoholismen, eller varför inte Media, som aldrig tröttnade på honom som galjonfigur. Hur än lyckosam i sitt arbete, hur än stor svärdfisk han fångar, så tas den ifrån honom av Hajarna, av snokande paparazzi och omgivningens dom. Att pojken i slutet tycks strunta i omgivningen och ta gamlingens parti, är ett försök att besvärja sitt eget öde. Men redan i början av texten omtalas att det dagligen pågår en sorts illusorisk livslögn, att gamle Santiago spelar upp en illusorisk livslöng, och unge Manolin spelar med i spelat, hjälper honom att förneka livets elände.

Men till Hemingways grundtankar hör ju att i verkligheten väntar bara desillusion bakom varje illusion...

Un Noël de Maigret - Georges Simenon (1951)

Har läst tre Maigret historier till, för att det är så trevlig franska i dem. Lätt att hänga med även om man är lite ringrostig. Simenon skrev närmast kopiöst mycket, även om de enskilda texterna inte är så långa. Kanske är det därför han verkar avsluta varje historia med datum - i Un Noêl de Maigret  står det mai 1950 -  och i två andra (Maigret se fache och La pipe de Maigret) står två olika datum under 1945, trots att böckerna har copyright 1947. Förlagen hann tydligen inte med ...

Även om Maigret är polis, och han delegerar uppgifter till sina underlydande, så skulle jag inte kalla det polisromaner i modern mening. Dessutom saknas samhällsperspektivet som vanligen brukar följa med i polishistorier. Polisen som skall upprätthålla ordningen, grubblar mer eller mindre över vart samhällets moral håller på att barka iväg, skulle man väl kunna säga. Att representera lagens ord men se att samhället förändras. Men jag saknar samhället i de Maigret-historier jag hittills läst, inga spår av världskrig eller andra historiska markörer.

Maigret är lika smart som Sherlock Holmes. Maigret lyckas, rökande sin kära pipa, skingra de rökridåer folk döljer sina brott bakom. Och brotten drivs, liksom hos Agatha Christie, av individers snikenhet, inga djupare orsaker än så.

En lustig detalj - av de fyra Maigret-deckare jag läst i sommar, inleds tre med att folk anar sig till att någon varit inne i deras hem medan de sov. Inget brott har begåtts, har de bara inbillat sig att någon varit där? Flyttat en aning på saker, letat, utan att finna vad de sökt. Är det en tillfällighet att jag råkat läsa just sådana intriger?


2013-09-16

NP 1916 - Verner von Heidenstam

"såsom ett erkännande av hans betydelse som målsmannen för ett nytt skede i vår vitterhet"

Så motiverade Svenska Akademien att Verner von Heidenstam (1859-1940) tilldelades nobelpriset 1916. Att det blev ännu en svensk pristagare, bara sju år efter Selma Lagerlöf, kan ha berott på att första världskriget pågick för fullt och ledde till navelskådning. Heidenstam var visserligen mycket omhuldad i Sverige kring sekelskiftet 1900. Redan hans debut, diktsamlingen Vallfart och vandringsår, (1888), gjorde enorm succé. Debutanten blev sin tids omsvärmade pop-idol.

Under min påbörjade, någorlunda kronologiska resa genom nobelpristagarlitteratur, råkade jag ut för en tvärnit redan vid Heidenstam. Vi nosade på hans dikter under gymnasiets litteraturkurs, men i övrigt läses han knappt idag. Vågorna har gått höga för och emot. Vari består motståndet?

Jag rekommenderar Per I Gedins biografi Verner von Heidenstam : ett liv (2006) för att få inblick i Heidenstam, såväl som författare som person. Kapitlet om den komplicerade relationen mellan Strindberg och Heidenstam väcker insikter. Båda vistades ute i Europa under 1880-talet, flydde Sverige av olika skäl. Båda ville bryta de svenska borgerliga normerna, kände sig befryndade och upplevde sina diskussioner som inspirerande. Men litterärt var de ändå motsatser.

Strindberg vars Röda rummet 1879 förnyade svensk litteratur och inledde 1880-talets samhällskritiska våg, följt av 1882 års 'bomb', den än mer kritiska Det Nya Riket, får redan vid Heidenstams debut 1888 uppleva sig förlegad. Den unge debutanten har redan kommit med något helt nytt, en egen Renässans, till såväl form som tematik, som genast förför publiken med sin fria livsglädje, med verser i både fri och bunden form, liksom inslag av prosadikt.

Strindberg och Heidenstam personifierar här för mig de två ytterligheter litteraturen ständigt pendlar mellan - den socialrealistiska synen på människan som ett kollektivt offer för miljö och omständigheter i kampen för överlevnaden vs. den ständiga motrörelse som vill visa på livets skönhet och återinstallera individens fantasi och drömmar. Mellan Strindberg och Heidenstam råder också motsättningen mellan prosa och poesi, vilket jag tror är en spegling av deras skilda sociala ursprung och skolgång.

Trots att deras diskussioner varit berikande, undvek den ännu outgivna unge Heidenstam att visa sina diktalster för vännen Strindberg. Verner måste ha känt på sig att de inte rimmade med Augusts ideal. Inte desto mindre gick Heidenstam sin egen väg, och blev redan vid första försöket utgiven och samstämmigt hyllad. Utom då av Strindberg, mästare på dramatik och prosa, som inte kunde förlika sig med den nya 'idealiserande' stilen inom poesin. I Strindbergs omgivning, tidningarnas liberala skriftställare, var prosan den nya tidens språkrör, de som befriat sig från förkonstlade verser mer upptagna med att räkna stavelser och tvinga fram rim, än att söka upp modiga ämnen. Att kalla verser för barnkammarlek, blev då ett sätt att försvara sig mot de kunskaper i verslära man saknade.

Heidenstam såg sig tvärtom som poet, och vers den litteratur som var värdig en man, medan den 'bildade' samtiden förknippade prosa med populärlitteratur av kvinnliga brödskrivare, läst av kreti och pleti. Hur än ordblind Heidenstam anses ha varit, måste han ha fått sin poetiska taktkänsla via modersmjölken, uppvuxen med aristokratiska vanor och privatlärare, antagligen med höglösning av dikt även till vardags. 

Redan som tonåring fick Heidenstam resa i Sydeuropa och Orienten för att kurera sin tuberkulos. Han gifte sig redan 1880, 21 år ung, mot faderns vilja och kom att bo huvudsakligen i Schweiz, fram till faderns död 1887. Alltså hade han ingen närmare kontakt med svensk 80-talsradikalism. Och på kontinenten var naturalismen redan en genre på nedgång. Verner inspirerades av nyare strömningar.
 
Jag har svårt att ta till mig dessa långa känslosamt måleriska dikter i Heidenstams första diktsamling, Vallfart och vandringsår, som det samtida litterära etablissemanget föll för då. De uppskattade väl både att hans stil återgick till något mer 'litterärt', skilt från vardagens tidningsprosa, parallellt med att formen förnyats, befriats - tillät prosapartier och fri dikt utan rim. Jag faller inte för dessa dikter, för mig är stilen alltför förgången och känns inte allmängiltiga nog för att jag ska kunna relatera till dem. Alltså kan jag sympatisera med Strindberg. Visst känner jag rytmen och farten och fläkten. Men vad säger texten?

Styrbjörn Järnegard lär dock ha skrivit en avhandling 2009 som funnit en röd tråd i diktsamlingen, en pilgrims resa, vilket skapar logik för den initierade. Jag älskar att dansa i takt, men för berättande texter föredrar jag, likt Strindberg, prosa.

1960 samlades en rad noveller av nobelpristagare i en svensk antologi. Då hade Heidenstam ännu en plats där, deltog med novellen Bruksherrn. En nog så romantisk bild av en patriark från flydda dar, "lika stolt över sin ställning som dess plikter." Den går att läsa symboliskt, om adelns uppluckring. Bruksherrn har inga pengar kvar, bara sitt anrika namn, för riket hans har blivit republik och aktiebolag, och patriarken själv en marionett. Hela hans liv hade baserats på en övernaturlig gåta om en kappsäck. Ättemyten, kan tänka. Men som nu visat sig ha rent naturlig förklaring. Det övernaturliga har gått upp i rök. Men han har livsvisdom nog att acceptera läget. Ändå finns det undersåtar av den gamla stammen som inte slutar vörda Bruksherrn ...

2013-09-09

Charlie Chan's triumf - Earl Derr Biggers (1928)

Jag tittar gärna igenom de begagnade böcker Myrorna säljer. Det mesta där är utgånget hos förlagen och alltid dyker det upp något jag blir nyfiken på. Inte minst halvfranska band från början av 1900-talet. Nu senast fann jag en bok med rött skinn på rygg och pärmhörn. Behind that Curtain, som 1938 översatts till svenska som Charlie Chan's triumf.  Earl Derr Biggers har satt en orubbligt lugn kines i huvudrollen som mästerdetektiv, vars asiatiska tålamod kontrasteras mot den kverulantiskt uppstressade amerikanske kriminalpolisen. Chan talar så artigt att språket känns högtidligt, dessutom uttrycker han sig gärna med ordspråk, vars metaforiska vishet Chan har på lager för varje upptänklig situation.

Charlie Chan blev populär på filmduken. Och böckerna finns att läsa på nätet inom Gutenbergsprojektet. Jag rekommenderar de engelska originalen, för den svenska översättning jag fann - hur än vacker halvfranskt inbindning den har - är mycket föråldrad i språket. Charlie Chans repliker är oerhört märkligt styltade, med bl. a. omkastad ordföljd, med verben i slutet, som mer liknar tyska och alls inte kinesiska och inte avspeglar originalet.

Intressant är dock att en av huvudkaraktärerna är en ung kvinnlig 'statsfiskal' (tvingades slå upp ordet; landsfiskal är ju en gammal landsbygdsauktoritet, som tog hand om juridiska och policiära uppgifter. Tydligen fanns liknande i städer. Jag uppfattar det här som utredande polis, men ordet 'fiskal' kan tydligen även stå för domaraspirant, alltså under utbildningen). Unga miss Morrow representerar här 1920-talets ny kvinnoideal, den unga röstberättigade kvinnan som går ut i det offentliga livet och arbetar klokt och effektivt. En positiv bild som visar på 1920-talets optimism.

Vattnets form - Andrea Camilleri (1994)

Kunde inte motstå att leta upp en Montalbano-deckare till. Vattnets form visade sig vara den första berättelsen om Salvo. Kan dock förstå att Modernista valde att inte inleda sin utgivning med den. Den är ganska kort och humorn och gemytet har ännu inte satt sig riktigt. Men det är trots allt här som karaktärerna introduceras. Så när man väl blivit biten är även denna ett 'måste'.

Sicilien med sina sociala problem och maffia är naturligtvis en tacksam bakgrund för kriminalhistorier. Som läsare är man automatiskt med på förutsättningarna, att inget är vad det synes vara, att allt har en dubbel botten.  Ändå är det inte maffia-brott som behandlas, utan politisk smutskastning och korruption. Likt vattnet forrmas allt efter sin omgivning, antar den form omgivningen ger det. Sanningar omformas alltefter vem som talar.

2013-08-29

Syskonmakaren - Lisa Jewell (2011)

Jag läser naturligtvis en del lättviktig litteratur. Nöjen för stunden får inte alltid ett inlägg  här. Dit hör t ex oinspirerade deckare.

Syskonmakaren tillhör feel-good-genren och är en riktig bladvändare. En relationsroman, som trots att den innehåller lika mycket manliga som kvinnliga karaktärer, väl antagligen attraherar främst kvinnor. Språket flyter lätt och historien i sig är högst läsbar, med ett ganska nytt tema - tre människor som i vuxen ålder fått reda på att de tillkommit via donerade spermier, och nu söker upp sina syskon, samt även sin biologiske far.

Tyvärr finns det mindre genomtänkta detaljer som gör boken mer lättviktig för mig, än vad den behövde vara. Som att Lydias mor målar om barnkammaren fem dagar efter att ha fött sitt andra barn. Fick man överhuvudtaget komma hem från BB så tidigt efter nedkomsten i början av 1980-talet? Nej jag tror inte att författaren har fött barn.

Något annat som hör till populärlitteraturen, är rikedom och flashiga yrken. Problemet är inte att en person sägs vara 'filmregissör', utan att inget i beskrivningen av karaktären får mig att tro på det. Möjligen att hon i mina ögon skulle kunna vara inblandad i produktion av reklamfilm? Kallas man då 'filmregissör'? Inte vet jag, men en grundbult i ett romanbygge är - trovärdighet. Och den finns inte alltid här.

Det som ändå är så tilldragande vid läsningen är alla sympatiska karaktärer, som i de beskrivna situationerna trots allt är mycket trovärdiga. Och att alla har varsin gåta som man vill läsa vidare för att få svaret på. Det tror jag är mycket viktigt för att behålla läsarens intresse. Och det lyckas Jewell mycket bra med här. Gåtan är ju då en förbindelselänk till deckargenren. Som läsare vill man ju gärna ha en gåta att fundera över.

2013-08-21

Den siste vikingen - Johan Bojer (1921)

Så har jag läst ännu en norsk klassiker om fiskare. Och texten som jag i början upplevde som något luddig, växte för mig - till såväl ren poesi, som drama och utmejslad kulturhistoria.

Texten förmedlar ett hårt fiskarliv från slutet av segelfartygens era, i slutet av 1800-talet. Vi befinner oss bland män i små förhållanden, som riskerar livet genom att ro små båtar, för inte mer än sex man, ända upp till Lofoten, för att fiska torsk där mitt i vintermörkret, i dessa små båtar. Och för första gången känner jag att jag får insikt i hur livet verkligen kund gestalta sig, hur arbetet gick till, hur några slet, medan andra väntade på att få köpa upp fångsten, varpå fiskarna bar iväg ut igen för att fånga mer och mer - så länge något fanns att få.

Men det var inte alla år fisken kom ...

Ett rejält plus i kanten är att min upplaga var illustrerad med etsningar av Kaare Espolin Johnson, kanske just det fördjupade uppelvelsen av naturen och människans både litenhet och energiska styrka.

2013-08-19

Utflykten till Tindari - Andrea Camilleri (2000)

Jag har alltid tyckt om de italienska kriminalfilmerna om kommissarie Salvo Montalbano. Alltså är det med glädje jag ser att Modernista börjat ge ut några av böckerna på svenska. Har läst den första nu och den infriar inte bara min förhoppning, utan är "mer". Karaktärerna är ungefär som i filmen - men "mer". I boken kommer jag in i Salvos tankevärld på ett helt annat sätt än i filmerna. Han kan ofta blir lite drastiskt fräck, vilket gör honom mänsklig och roar mig.

Förutom matintresset, blir det helt klart att han läser litteratur av alla slag, och refererar åt olika håll, både litteratur och historia. Vilket också roar mig. Kollegan Augello menar efter att ha lyssnat till Montalbanos hypoteser kring brottet de utreder, att han har fantasi nog för att skriva romaner när han blir pensionär. Då får vi liksom hos W Somerset Maugham en kommentar om att 'deckare' inte är en rumsren genre bland snobbiga kritiker.
 "Vill du in i litteraturhistorien med Dante och Manzoni?"
 "Då skulle jag skämmas."
 "Men skriv då dina deckare, punkt slut."

Inte desto mindre har Montalbano läst den italienska klassikern Manzoni och refererar till honom.

I övrigt är detta en polisroman, vi lär känna ett gäng poliskollegor, som försöker lösa brott i ett Sicilianskt samhälle dominerat av maffian. Polischefen är dessutom orolig att deras nära samarbete ska utvecklas till en 'egen sorts maffia' inom polisen, en grupp som gör vad de själva finner bäst, utan att låta andra får insyn. Med andra ord - en balansgång mellan ont och gott.

2013-08-17

Novellförfattaren W Somerset Maugham

Lotusätaren och andra noveller är en samling spridda texter av Maugham, som Atlantis gav ut 1991. Jag har försökt hitta ursprungliga data om innehållet, inte lyckats helt, men kommit fram till att de verkar vara utgivna alltifrån 1925 till 1946. W Somerset Maugham var en mycket populär författare under sin livstid. Läste någonstans att han antagligen var 1930-talets bäst betalde författare.

Jag läser oftast hans texter med ett leende på läpparna, även om viss humor kan kännas lite bedagad. Men karaktärerna är alltid mycket levande, inte minst olika personers sätt att tänka och tala är så 'spot-on' att jag myser. I synnerhet roas jag av beskrivna litterära kulturkrockar, som poeter som inte kan tänka sig att läsa en deckare, osv. Det var tydligen samma sak i början på 1900-talet som nu på 2000-talet, att det är i populära deckare som pengarna ligger. Vilket i denna samling utreds i "Skapargnistan" (1926), och en något annorlunda vinkling kring dikter finns i "Överstinnan" (1946).

Annars hör till mina favoriter "Kyrkvaktmästaren" som jag inte hittat utgivningsår för. Annars har den en udnerbar slutknorr, om hur huvudpersonen kan vara tacksam att han avskedats från kyrkvaktmästarposten - för att han inte var läs och skrivkunnig - eftersom han då tvingades använda sin affärsmässiga fingerkänsla och blev förmögen på kuppen.

Däremot gillar jag inte "Mr Harringtons tvätt" (1928) som Atlantis placerat sist i sin samling. Den är alladeles för rörig för mig och poängen känns inget vidare. Antagligen var Maugham ute efter att återskapa den kaotiska känsla som rådde under världskriget och ryska revolutionen, men ändå köper jag den inte som helhet och hade inte velat få den som sista intryck när jag lägger ifrån mig boken.

2013-08-14

Tio små negerpojkar - Agatha Christie (1939)

Jag läste Tio små negerpojkar av Agatha Christie i tonåren och imponerades av den kluriga gåtan så pass att jag har pocketen kvar än idag. Och nu har jag läst den en andra gång, och märker att jag kommer ihåg nästan allt. Intryck under ungdomen fastnar. Denna slutna-rummet-historia är utvidga till en ö ingen kan komma ifrån. Naturligtvis historien i sig helt absurd, och visst kan man ifrågasätta att allt klaffar så totalt för mördaren, men nog hålls intresset uppe in i det sista. Trots att så många år gått, minns jag vem som var mördaren och kunde därför försöka leta efter ledtrådar från Christie, som man inte tänker på första gången.

Läste nyligen även en Miss Marple-historia, Ett mord annonseras (1950), som jag blev rejält besviken på. Det blir så tjatigt när hela mordutredningen handlar om att försöka hitta små skillnader mellan olika vittnes-uppgifter. I synnerhet när vittnena är så många och allt rapas upp gång på gång. Jag vill mest somna ifrån allt. Så jag förstår att deckare idag har utvecklats bort från detta harvande, till att mer röra kommissariens, deckarens, egna personliga vardag, något läsaren kan leva sig in i. För språkliga detaljer är korsord betydligt roligare.

Å andra sidan har jag tidigare läst två Hercule Poirot-mysterier som jag uppskattade, men även då var det inte brottet i sig, utan Poirots egen uppenbarelse och beteende som roade mig. Oavsett vad jag läser, så är det karaktärerna som kan väcka mitt intresse. Eller så beror det på att Christie själv var yngre och piggare när hon skrev på 1920-30-talen än 1950?

Källan eller brevet från fiskaren Markus - Gabriel Scott (1918)

Hittade denna för mig okända lilla bok, som tydligen är en norsk klassiker. Markus är en ensamstående sydnorsk fiskare i små omständigheter. Han är väl insatt i allt som har med fiskar och fiske att göra. Och trots att det inte tillhör mina intressen, så är det en skön läsning och ger mig detaljkunskaper jag aldrig trodde att jag skulle läsa om.

Berättarrösten är mycket stark och levande, sveps med i tankarna hos de personer den relaterar. Oftast Markus egna tankar. Han vill ingen illa, trots att alla retas med honom, annat än när någon behöver hjälp, eller snarare är 'lat', och därför passar på att utnyttja honom. Markus njuter av livet, av kontakten med naturen. Här är alltså ännu en bok från tidigt 1900-tal som poängterar närheten till jorden och i detta fall fiskarna i havet, för att må bra. Att källan till livsglädjen finns där man finner sin naturliga plats i det ekologiska kretsloppet.

Den utgavs 1918, alltså i slutet av första världskriget, ändå läser jag nästan hela boken med ett leende på läpparna. För att Markus är så uppfylld av livsglädje, så nöjd med varje syssla som ingår i hans vardag. Parallellt med att han drömmer om en trädgård, och faktiskt bygger den med sina egna händer, på en nästan omöjligt kal berghäll. Fyller bergsskrevan med jord han själv skapar från tång och fiskrens och annat avfall. Av skräpet skapar han något vackert. Men han hinner knappt njuta av den, innan döden hinner ikapp. Hans tunga vardag gav inget långt liv. Då hugger det i mig, trots att Markus nöjt accepterar läget ...

2013-08-09

Howards End - E. M. Forster (1910)

En helt fantastisk roman, Howards End, och så märkligt att det tog 83 år innan den översattes till svenska. Men då blev det på Atlantis förlag, i serien 'Atlantis väljer ur världslitteraturen'. E.M. Forster är ju en helt omistlig författare. Hans böcker är få, men de är juveler. De flesta har väl åtminstone sett filmatiseringen av A Room with a View (Ett rum med utsikt)? Den har jag faktiskt ännu inte läst, utan alltså bara 'sett som film' några gånger. En kostym-film som jag 'upplevde' som 1880-tal, men jag måste läsa även den romanen för att se om Forster skrev så eller inte. Hans romaner rör sig kring förra sekelskiftet, innan första världskriget vände upp och ner på världen. Howards End är ju dessutom skriven flera år före både kriget och Titanic, en annan milstolpe för teknikens undergång.

Men jag upplever Howards End, och Forster, som mycket modern. Jag får en sorts Elin Wägner-känsla. De tillhörde samma generation - Forster var tre år äldre och debuterade bara två år före Wägner - och tycks mig ha samma förmåga att åskådliggöra det nya och omvälvande i sin egen tidsålder. De beskriver inte en svunnen stelnad värld. Det mullrar och rör sig, om än på djupet, under urberget, men en ny tid är på väg. Kvinnorna är delaktiga, inte passiva, och även om rösträttsdebatten ännu inte var avgjord så ingår den ångvälten som skakar deras mark.

"Skiljemuren mellan könen, som visserligen är i avtagande bland civiliserade människor, är fortfarande hög, och högre på kvinnornas sida", skriver Forster (s.80, övers. Maria Ekman). Just här rör det sig om att systrarna skämtar och släpper hämningarna bara när de är ensamma, men dämpar sig när brodern är närvarande. Romanen som helhet tar upp en betydligt djupare dubbelmoral, dvs hur kvinnor fördöms för handlingar som om män gör samma sak inte påverkar dem alls. Och då måste man strida "för kvinnor mot män" (s.346), handla efter känslan för vad som är rätt, hellre än att debattera 'rättigheter'. Brodern "stod över konvenansen; systern var i sin fulla rätt att göra vad hon ansåg rätt. Det är inte svårt att stå över konvenansen när vi inte lämnar kvar någon gisslan där; män kan alltid vara mer okonventionella än kvinnor" (s.369)

Forsters systrar Margaret och Helen är likt Jane Austens systrar i Förnuft och Känsla, just så olika i hur de agerar. Helen är helt uppfylld av sina känslor, människor är "tomma skal som hade omslutit hennes känsla" (s.371), hon agerar ut sina känslor. Medan Margaret låter förnuftet tygla dem, hos henne blir instinkter och intuition redskap, inte snaror. Mot slutet påpekar Margaret dessutom att mångfalden, olikheterna i människors temperament och förutsättningar (Jfr Austens fem olika systrar i Stolthet och Fördom) är en tröst, motverkar monotonin "i den dagliga gråheten" (s.403). Vi måste odla det vi själva tycker om, är bra på, känner för, inte försöka passa in i vad omgivningen förväntar sig.

Något annat Forster och Wägner har gemensamt, en tidsanda de delar och Forster uttrycker i Howards End, är oron över vart industrialismen tar vägen. Längtan tillbaka till 'jorden'. Howards End är namnet på en gammal bondgård som går i arv, även om inte mycket av jorden finns kvar, så befinner den sig tillräckligt långt från larmet i London, den hotande staden, det stressiga tempot, för att kunna symbolisera en motvikt mot ekonomiska orättvisor och miljöförstörelse. Howards End har underbara krafter. "Det dödar allt som är förskräckligt och får allt som är underbart att leva." (s.358) "Vårt hus är både framtiden och det förflutna". (s.405)

Det var Forsters förhoppning, men så kom första världskriget. 1800-talet blev inte en smutsens och stressens parentes som han hoppats. Det fortsatte genom hela 1900-talet, och nu står vi här på tröskeln till vår miljös vara eller inte vara. Vi måste äntligen ta tag i det som Elin Wägner och E.M. Forster varnade för i god tid. Därför är de fortfarande moderna författare, ligger i vår tid lika mycket som i sin egen.

2013-07-30

The Thin Man - Dashiell Hammett (1934)

Förr visades ofta gamla 30-talsfilmer på TV, Några jag särskilt minns för sin humor är Den gäckande skuggan (1934) och några uppföljare om jag minns rätt. Huvudpersoner var en motvillig privatdetektiv och hans hustru, och det jag minns mest - deras lilla vita pigga foxterrier.

När jag nu beslutat mig för att läsa något av Dashiell Hammett, mannen som skapade den hårdkokte deckaren, blev jag glatt överraskad av att känna igen Nick Charles som tycks dricka non-stop, och allt skämtsamt gnabb med hans hustru Nora (William Powell och Myrna Loy) - och framförallt deras hunds närvaro från första sidan. Jag älskar humorn som inleder denna historia. Tyvärr ebbar humorn ut ju mer vi involveras i mordutredningen.

Historien avslutas med en förvånande 'twist' i den slutliga lösningen av brottet. Så det är en utmärkt historia på det sättet. Men jag saknar humorn, som helt klart är det man utvecklat i filmerna. Film och bok utkom dessutom samma år, så det var snabbt marscherat!

2013-07-18

Spelaren - Fjodor Dostojevskij (1866)

Dostojevskij stora romaner måste man ha gott om tid att läsa, låta sig sjunka in. Det var många år sedan jag läste dem och inte blir det någon omläsning denna sommar. Däremot hittade jag hans kortroman Spelaren, som utkom 1866, samma år som han inledde sina mästerverk i tegelstensformat med Brott och straff, följt av Onda Andar, Idioten och Bröderna Karamasov.

Spelaren : ur en ung mans dagbok, är en riktig liten pärla, lite spefult humoristisk, i synnerhet vad gäller beskrivningen av 'farmor'. Det roar mig också att den kurort historien tilldrar sig på, heter Rulettenburg, även det en cynism eftersom roulett-spelet drar till sig och förgiftar människorna mer än vad orten kan erbjuda på det hälsobringande området.

Historien berättas i jagform, i ett febrigt irrande tilltal, som åskådliggör den feber speldjävulens sprider omkring sig. Tydligen skrev Dostojevskij utifrån delvis egen erfarenhet, vad gäller spelberoendet. Spelaren skrevs alltså redan 1866, vilket ger mig en känsla av modernitet, vad gäller både tema och framställning.

Å andra sidan stör jag mig på alla 'halvkvädna visor', dvs allt hysch-hysch runt sex och moral. Att inget inomt detta område uttalas i ord. Vad samtida läsare antagligen 'tog för givet', vägrar jag ta för givet. Mänskliga relationer är komplicerade, möjligt mångfacetterade. Men vi befinner oss mitt under 1800-talet, då äktenskap alltid var ett socialt arrangemang, ett sätt att köpa sig en social ställning, och detta legitimerades genom att tiga och hysch-hyscha kring alla andra mänskliga behov och känslor.

På kurorten befinner sig sysslolös adel från olika länder - ryssar, polacker, tyskar, fransmän, en engelsman - alla som karikatyrer av sin 'nationalart' i en tid då överklassen närmade sig sin undergång, i avsaknad av livsuppgift. Endast engelsmannen är behärskad och innehavare av inkomstbringade 'samhällsroll'. Övriga försöker leva av varann. Polackerna, som saknar eget land sedan Polen delats mellan Ryssland, Preussen och Habsburg, river och sliter och frösöker skäla de dom kan från de rikas spelbord. Ryssarna har gott om land att leva av, men åker hellre utomlands och flirtar med västeuropeisk kultur, trots att den är omoralisk och på väg mot sin egen undergång. Fransmännen tror sig vara förmer än andra, glider på gamla lagrar som kulturnation, trots att denna sedan länge avsatts av den stora revolutionen.

Man får nog säga att detta är en psykologiskt insiktsfull kritik av överklassen.

2013-07-12

Tre rum på Manhattan - Georges Simenon (1946)

Simenon var en extremt produktiv författare och skrev inte bara om Maigret. 1970 kom Trois chambres à Manhattan (1946) ut på svenska i Bonniers Svalan-serie. En feberhett känslosam roman, kring den manliga huvudpersonens ångestfullt labila psyke.

Enligt baksidestexten kallade Simenon själv den för sin "första kärleksroman". En etikett jag själv inte riktigt vill hålla med om. Huvudpersonen, Francois Combe, frågar sig själv mot slutet om han ständigt skulle "upptäcka nya djup av kärlek som han måste nå?" (s.198). Men det han här kallar kärlek är egentligen tillit till sig själv, just det han förlorat efter en skilsmässa.

En man och en kvinna, båda separerade och vinddrivna själar i New York, är som magneter laddade med ångest, särkilt mannen är ångestladdad av sin ensamhet. De klickar fast i varann likt handbojor redan vid första sammanträffandet på en bar, och släpper därefter inte taget. De söker hela tiden närhet och bekräftelse av varann, som kompensation för sin egen brist på självkänsla.

Som synes ett psykologiskt spel, mer än något annat. Omvärlden är oförstående, alltså ett yttre hot han försöker bygga murar mot. Kvinnan, Kay, är hela tiden övertygad om att deras 'kärlek' är äkta. Medan han gradvis lär sig acceptera denna tilltro, rädd att bli förrådd, lurad, förnekad. Allt detta manar till fortsatt läsning, håller uppe spänningen. Hur ska det gå?

Tyvärr finns det två saker jag inte kan förlika mig med. Framför allt kvinnan undergivenhet. Det är en alltför bedagad syn på 'kärlek', kvinnlig underkastelse. Riktigt flagrant uppdagat när han misshandlar henne av ren svartsjuka. Och hon ser det som en 'kärleksyttring'. Usch! Och sen går de bara ut på stan, som om ingenting hänt, som om alla de knytnävsslagen mot ansiktet inte skulle ge blåmärken och svullnader. Lalalala ... livet går vidare. Tvi Usch!

Samt ett litet enerverande misstag. Att det konstateras att väninnans kylskåp är avstängt sedan tio dagar, och två sidor senare går mannen och hittar kallt kött att äta i samma kylskåp. Kanske fånigt av mig, men jag har svårt för sådana logiska missar. Två sidor gles text är inte nog för att jag ska glömma fakta. Kanske stoppade Simenon in passusen om det avstängda kylskåpet vid en senare bearbetning, när han vill poängtera kontrasten i hur känslomässigt kylig väninnan Jessies make Ronald är, som tänker på att stänga av kylskåpet i samma stund han avslöjat sin fru med otrohet och tvingar henne att resa bort med honom. Men ändå ... konsekvenserna måste tas med. Kött i ett avstängt kylskåp sedan tio dagar, kan inte vara kallt, troligen är det grönt och kryper av sig självt ...

2013-07-10

Barbara - Birgitta Trotzig (1964)

Var väl lite tveksam efter De utsatta, om Birgitta Trotzig är så bra sommarläsning, men chansade nu på  Levande och döda : tre berättelser som inleds med berättelsen "Barbara". Och jag älskar den.

Åter igen rör det sig kring en präst i gången tid. Men denna gång upplever jag det inte som nattsvart, bara som känslomässigt insiktsfullt. Känslor är fortfarande lika svårt, men de finns trots allt, även om de oftast trycks ner. Texten vävs av personernas känsloliv, inte kring objektiva fakta.

Ett tema är att varje människa är som inlåst i sin egen 'dröm', känslobubbla, vilket faktiskt gör dem till isolerade öar, som aldrig hamnar på samma våglängd. Som samlingsnamnet anger är även pendlandet mellan det levande och det döda ett huvudtema. Komplexiteten, helheten i berättelsen, pendlar mellan känslomässig vilja och ovilja att leva eller dö.

Att människors liv tycks ödesdrivna att sammanföras med sin anklagare.
Men liksom i De utsatta rör sig historien kring skapelsen av ett barn, mellan den unga barnhustrun och den avvisande äldre mannen, fadern, som dras till en känsla han inte kan hantera.

Detta barn föds på midsommarafton, och "töcknet hävs". Ändå överlever inte modern, men den havsögda Eva Marina, blir sin fader till tröst och glädje. Hans stenhjärta kan långsamt mjukas upp.

"Varför blir livet till en så olöslig förhårdnad i oss?"
Frågan finns uttalad i denna text och känns som central i de texter av Trotzig som jag hittills läst.

2013-07-05

Maigret och oskulden - Georges Simenon (1942)

Det var så länge sedan jag läste Maigret att jag nästan glömt hur det var. Och detta är den första jag läst på svenska, hittade i ärvdahögen  Maigret och oskulden (Cécile est morte), En bok för alla, 1995.

Det första jag reagerar på är att Andra världskriget inte nämns alls, trots att boken skrevs 1942 och tilldrar sig i Paris. Hela atmosfären blir därför mycket neutral.

Det andra intrycket är att texten framstår som fragmenterad. Maigret betraktas utifrån, via kommentarer av t ex hans icke närvarande hustru, samtidigt som de splittrade scenerna blir som en bild av Maigrets egna intuitiva reflektioner, tankehopp.

Maigret är polis, inte privatdeckare. Ett första trendbrott?  En intuitiv humanist, som inte kan lösa alla gåtor men vill stödja de oskyldiga.

2013-06-28

The Murder of Roger Ackroyd - Agatha Christie (1926)

Har just avslutat denna berömda Christie-deckare, som på svenska brukar ha den föga träffande titeln Dolken från Tunis. Den är berömd för att Christie 'lurar' oss med en annorlunda synvinkel. Mer avslöjar jag inte. Men för mig är det inte för deckarintrigen jag läser, utan för karaktärerna och den humoristiska dialogen. Det är en tidig Hercule Poirot, alltså skriven redan på 1920-talet - Christie debuterade 1920 och skrev fram till sin död 1976 - men hans karaktär är redan fullgången, en blandning av trygg gemytlighet och uttalade egenheter precis som de flesta karaktärerna i historien. så gemytlig och har likt alla karaktärer sina uttalade egenheter. Det upphör aldrig att roa mig.

Strax innan hade jag läst Stieg Trenters tredje deckare om fotograf Harry Friberg, Lysande landning (1946), den andra med polisintendent Vesper Johnson. Berättarstilen har utvecklats positivt, vad gäller drivet i texten. Men jag saknar humorn som finns hos Agatha Christie och Hercule Poirot. Båda är pusseldeckare, men medan Christie skapar en underhållande dialog med små klurigheter läsaren kan fundera över, så blir Trenters uppradande av skilda hypoteser allt tradigare att följa i sina kringelkrångelbanor. Först den slutliga lösningen blir trovärdig och skapar därför en lättnad i mig - Äntligen något vettigt! Medan Christie däremot är roande hela vägen, ca 340 sidor av 358, det är bara slutscenens rabblanda genomgång av allt som skett, som får mig att gäspa.

Vesper Johnson är inte längre ett försök till fåfäng kopia av Poirot. Vesper är mer uttalat vänskaplig mot Harry i denna bok, men blir aldrig en rund karaktär, är aldrig gemytlig som Poirot, rusar mest runt och stressar och surar, så det är svårt att se några analytisk likheter med Poirot. Jag känner inte att Trenter ger mig några ledtrådar att följa med i.

Däremot väcker miljön även denna gång mitt intresse. Främst rör de sig kring en sjöflyghamn vid Gärdet, vilket jag associerar till Frihamnen där jag periodvis var kontorsanställd som ung. Än mer intrikat är det att pilot Lenke med hustru bor vid Mosaiska begravningsplatsen vid Alströmergatan på Kungsholmen, där jag själv vistades mycket 1980-81 via min dåvarande pojkväns billiga renoveringslägenhet. Så gjorde man på den tiden, hyrde ut utdömda lägenheter i väntan på renovering. Så utsikten över kyrkogården är välbekant för mig.

2013-06-25

En folkfiende - Henrik Ibsen (1882)

En folkfiende upplever jag som oerhört aktuell. Jag har varken läst eller sett den tidigare, men säkert spelas den, och den skulle kunna sättas i helt modern omgivning. Huvudpersonen Dr Stockmann arbetar vid stadens hälsobadanläggning, men misstänker att vattnet är kontaminerat och låter därför utföra mätningar av vattenkvaliten, men blir motarbetad när han påtalar att problemet måste åtgärdas. Via lobbying skapas en majoritet som motarbetar honom på alla sätt.

Det är nämligen ekonomiska intressena som hela tiden sätts i första rummet, före människors miljö och hälsa. Ett kortsiktigt perspektiv, som känns igen än idag. Även om vi tror att vi kommit en bit vad gäller miljön, så vill man inte ens erkänna att det är farligt att sprida ut rötslam från avloppsverken på våra åkrar. Och gissa vad mycket gifter som avloppen innehåller. Och lika illa är det med sjukvården idag, som HELT styrs av ekonomi. När ska man lära sig att det inte går att sätta en prislapp på mänsklig hälsa?

För omväxlings skull är det ont om kvinnor i denna Ibsen-pjäs. Där finns endast Dr Stockmans hustru och dotter. Hustrun säger inte mycket, utan begränsar sig till att lugna och hyscha sin make. Dottern är dock ett framtidens barn, som arbetar och står på egna ben.

2013-06-17

Fettpärlan - Guy de Maupassant (1880)

Maupassant (1850-1893), fransk novell-mästare, slog igenom med just långnovellen Fettpärlan. Läste ett antal av hans lite kortare noveller en gång i tiden när jag pluggade franska. Hör till realisterna, närapå naturalist i sin granskning av människors svagheter. I Fettpärlan, som också är öknamn på den kvinnliga huvudpersonen, får vi följa åtta personer i färd med att lämna sin hemstad som ockuperats av den preussiska armén. Beundransvärd är Maupassants förmåga att med några få ord göra varje person levande och unika i sin skröplighet. Varje kort replik karakteriserar talaren på pricken.

I vagnen sitter ett antal representanter för samhällets olika nischer: den nyrike uppkomlingen och listige skojaren som blivit vingrossist, adeln representerad i en fastighetsägande greve och en industriman i bomullsbranschen - alla tre med fruar - symboliserar sin rikedom och makt. Dessutom deltar två nunnor som representanter för det andliga skrået, en agitator för demokratin ('respektabelt folks skräck') och sist, men inte minst, den vällustigt feta prostituerade kvinnan 'Fettpärlan'.

Det är med stor sorg jag inser hur utnyttjad hon blir på alla sätt och vis, allt efter omgivningens behov. Realismen, eller naturalismen, medger tydligen inte någon intrig som låter den utnyttjade vinna några poänger. Och det upplever jag så tungt och dystert. Hur än klassiskt skicklig novellist Maupassant är, så skulle jag behöva något mer upplyftande.

2013-06-08

Gengångare - Henrik Ibsen (1881)

Gengångare är en titel som jag hört många gånger och undrat över, men varken läst eller sett framföras. Temat visar sig vara dubbelmoral, ett vanligt tema, men jag saknar fräschheten. Titeln är dubbeltydig, och utgår från begreppet 'fädrens synder', som så att den yngre generationen är på väg att upprepa sina föräldrars misstag. Protesten mot att kvinnor tvingas leva under plikten att dölja sina mäns synder, är öppet uttalat. Även i denna Ibsen-pjäs är det kvinnorna som känns mer öppna och ifrågasättande, medan männen omhuldar en fernissad yta. Den stora hysch-hyschet gäller syfilisen, som aldrig nämns med namn. den omskrivs med  trötthet, ångest, gå i barndom, och är naturligtvis den värsta dödsdomen någon kunde få.

Lite förvånande är slutet där Ibsen tar upp dödshjäps-temat. Sonen Osvald har sparat ihop morfintabletter i vad han tror är en dödlig dos. Men han vill få hjälp att dö, när ingen återvändo finns. Ska modern kunna hjälp honom, hon som gav honom livet?

The Great Gatsby - F. Scott Fitzgerald (1925)

Kortromanen Den store Gatsby  kom som ny film nu, så jag skyndade mig att läsa den. Vill alltid läsa boken innan jag ser filmatiseringar, för att inte påverkas av regissörens bilder och missa det som författaren lagt in i sin text. Regissören kan fastna för en av idéerna i boken och sedan utveckla den till något mer - precis som vi läsare oftast gör när vi läser, åtminstone när vi tycker om boken vi läser. Den store Gatsby är en klassiker, vilket brukar innebära att texten är genomtänkt flerbottnad.

Men när jag läste kunde jag inte undvika att se Leonardo Di Caprio framför mig, varje gång jag läste namnet Gatsby. Självklart är jag påverkad av bioreklamen. Men det kan också bero på något mer. De har valt rätt skådis till rollen, till den person som stiger fram för mig i texten.

Texten är inte lång, den är lättläst, det mesta förmedlas via dialog, men visar sig i slutänden vara ett intrikat nät av relationer och missförstånd. Att en granne får vara berättarröst underlättar i skapandet av 'mysteriet' Gatsby. Vem är han? Inför sig själv? Inför sin omgivning?

Grannen heter Nick Carraway, vilket jag associerar till 'carry away', att ryckas med, hänföras. Nick är inte snabb med sina omdömen, snarare har han svårt att välja vilket ben han ska stå på, hur han skall tolka sin granne Gatsby, men även han har svårt att värja sig mot Gatsbys överdådiga rikedom.

Historien tilldrar sig 1922, med några trådar tillbaka till första världskriget. Det glada tjugotalet visar sitt tanklösa överdåd. Gatsbys dröm, som också är 'den amerikanska drömmen', är att även en enkel man kan bli accepterad av 'gräddan' i samhället, bara han lyckas ekonomiskt. Och beviset för detta blir då att vinna 'den fina flickan', hur än andefattig hon kan tyckas, eftersom hon är födde där uppe på samhällstoppen.

Ett grönt ljusken över vattnet, blir som en ledstjärna för Gatsby, att eftersträva Daisy, att börja om, som om ingenting hänt. Nick försöker förklara för honom att man inte kan få tillbaka det förflutna, men Gatsby vägrar släppa sin orealistiska dröm, blundar för verkligheten.

Att gjort är gjort. Och att inte ens i USA kan förvärvade pengar överträffa ärvda pengar.

Boken utgavs fyra år före den stora börskraschen 1929, dödsstöten för den naiva synen på evig ekonomisk framgång.

2013-06-06

Niels Lyhne - J P Jacobsen (1880)

En av mina favoritböcker sedan länge är Hjalmar Söderbergs Martin Bircks ungdom (1901). I den läser och begrundar Martin Birck och hans vänner med uppenbar beundran just Niels Lyhne (1880). Det gjorde mig nyfiken, men först nu har jag läst även denna. Och den gör nästan lika stort intryck på mig, som alltid uppskattat utvecklingsromaner. Vi får följa hela Niels Lyhnes känsloliv, inlett med en beskrivning av föräldrarna och deras äktenskap, vilket naturligtvis påverkat Niels, fram till hans egen död. Temat är psykologiskt och filosofiskt. Romanen närgranskar Niels Lyhnes alla relationer till släkt och vänner och de inblandes känslor gentemot varandra och svårigheter att nå fram. Flera av kvinnorna dör tidigt, vilket är symptomatiskt för hur sårbart livet var under 1800-talet.

Niels är väl närmast en antihjälte, som modern i barndomen försökt inspirera till stordåd via äventyr, men som krymper inför utmaningarna och drar kortaste stråt i de flesta av sina relationer. Han mognar till atteist, övertygad om att människan själv skapar sina gudar och kan uppnå harmoni först genom att tro på sig själv och sin egen förmåga att skapa ett gott liv här och nu. När han slutligen, som mogen man, gifter sig med en 17-18-årig flicka, tycks hon bli en fanatisk anhängare av makens åsikter. Ända fram till sin egen förtidiga död. Inför döden vittrar idolbilden av maken, hon ber prästen komma och ge henne sista smörjelsen. Deras kärlek som Niels uppfattat som den mening med livet han mognat och kommit hem till, slocknar i hennes ögon, när hon ser in i döden. Niels blir åter ensam - så som människan är obotligt ensam.

Jens Peter Jacobsen (1847-1885), dansk författare, som 1873 drabbats av tuberkulos och avled redan vid 38 års ålder. Jacobsen inledde sina universitetsstudier med naturhistoria och blev då översättare av Charles Darwins skrifter, först Om arternas uppkomst, men inspirerades också av Georg Brandes och började skriva skönlitterärt. Det är lätt att inse att hans studier gav honom en grundmurad syn på människan som produkt av arv och miljö, dvs med lika genetiska instinkter som djuren, som påverkad av sin omgivning. och att det är den vilsenhet vi upplever inför detta, som beskrivs i Niels Lyhnes liv. Och gav Jacobsen ett så stort inflytande på nyare litteratur i Norden vid denna tid, med den nya moderniteten och naturalismen.

Hans första roman var dock Fru Marie Grubbe (1876), en historisk roman byggd på verkliga personer från 1600-talet. Jag läste den som ung, men kan inte säga att jag minns så mycket mer än att det skildrar en adelskvinnas liv och hur hon möter män allt längre ner på samhällsstegen. Först på botten har hon skrubbat av polityren och nått in i sig själv. Alltså miljö versus instinkter. Här speglar sig kvinnan i männen, liksom Niels Lyhne kommer att spegla sig i främst i kvinnorna i sitt liv.

I dag röd ... - Stieg Trenter (1945)

Hittade ett par gamla Trenter-deckare i en låda begagnat. Det gjorde min far glad. Första gången jag läser Stieg Trenter, men vet att han tillhör de tidigaste svenska deckarförfattarna. Han är i synnerhet känd för hur han plockar in Stockholms-miljöer i sina deckare. Som 08 känner jag mig hemma, trots att beskrivningarna är nästan 70 år gamla.

Farlig fåfänga (1944) syftar till och med i titeln på den en gång kända utsiktspunkten 'Fåfängan', men det är dubbeltydigt eftersom även brottet snurrar kring just egenskapen 'fåfänga'. Det var den tredje deckare Trenter skrev, men den första med fotografen och amatördeckaren Harry Friberg som huvudperson. En kriminalkommissarie Artur Lind dyker upp och beksrivs som 'indianansikte', vilket jag uppfattar som en bild för outgrundligt 'pokerface', framför mästerdetektivens slutledningsförmåga. Säkert inspirerat av Sherlock Holmes. Harry Friberg blir inblandad för att han råkar vara hembjuden på middag till en tidigare skolkamrat samma kväll som denne faller utför fåfängans branta bergssida och dör, vilket blir en förklaring till varför kommisarien kan tänka sig att ta till honom som informant och låta honom informellt försöka ta reda på vad övriga gäster kan tänkas dölja. Friberg är relativt aktiv, medan kommissariens arbete sker främst i det fördolda. Upplösningen sker genom en samlad konfrontation à la Agatha Christie, där den skyldige avslöjar sig.

Jag finner dock denna historia relativt trögläst, med märkligheter som gör historien mindre trovärdig för mig. En trevande inledning för Trentar tycker jag. Intressant är tidsbilden, då boken skrevs medan andra världskriget ännu pågick och stämningen är mörk och man hänvisar till bostadsbrist. Mörkret kring fåfängan nattetid, det rädda barnet och psykiskt obehagliga personer gör att boken för mig lutar mer åt dyster skräck än klurig mästerdeckare.

I dag röd ... (1945) är Trenters fjärde deckare, med betydligt mer flyt i språket och för mig trovärdigare intrig i det stora hela. Återigen får läsaren uppleva handlingen via pressfotograf Harry Friberg, som dock är mindre aktiv och nu mer som en förvånad Watson, till en ny kommissarie, Vesper Johnson, betydligt mer framträdande än Lind i föregående bok. Vesper är lynnig som Sherlock och fåfäng à la Hercule Poirot, speglar sin mustasch osv. Fåfängan känns omotiverad, utom möjligen som förklaring till att han, på sitt motsträviga sätt, ändå tycks ha behov av att Friberg hänger på, ja bjuder in honom mer eller mindre, som underdånig 'publik' under hela utredningsarbetets flängande kring Stockholm. Alltifrån inledningen vid Blockhusudden på Djurgården till Årstatunneln i söder mot slutet. Huvudmiljön är dock Slussen med Stomatolskylt, restaurang Gondolen och det  underjordiska garageområdet som mina tankar nu stoppar in i dagens stora bussterminal. Den fanns inte då, men Saltjöbanan bör ha funnits, för redan i föregående bok, Farlig fåfänga, beskrivs spåren under Fåfängan där ett av offren faller ner.

Även om boken inte refererar till att andra världskriget äntligen är över, så får jag ett ljusare intryck av denna historia, trots dödfallen, än föregående.

2013-05-31

De utsatta - Birgitta Trotzig (1957)

Birgitta Trotzigs genombrott, en mycket dyster historia. Om människan verkligen varit så totalt kärlekslös genom historien, har jag svårt att förstå hur vi blivit en så 'framgångsrik' ras.

Men tänker jag 1950-tal, så nära efter andra världskriget, är dysterheten begriplig. Trotzigs historia tilldrar sig i slutet av 1600-talet, också ett århundrade söndersplittrat av krig. Trotzig skriver om präster, men utan andlighet, en allmän tröstlös brist på andlighet, vilket får mig att tänka på efterkrigstidens existentialister, en anda av 'Gud är död´ - människan övergiven. Egentligen alldeles för dyster för att läsa så här i skön försomamrtid.

Jag kan ana bibliska referenser, som det brinnande trädet. Folk blir rädda, men ingen gud talar till dem ur lågorna. På en nivå är berättelsen rakt igenom realistisk, ideliga födelser och dödsfall, stank, blod och andra kroppsvätskor, svält och skymfer. Huvudpersonen heter Isak och blir offrad, inte av sin far, utan av sin son, och ingen gudshand finns där att stoppa offret. Språket brister i meningsbyggnad, på ett sätt som skulle kunna vara poesi, om inte alla karaktärer vore så svältfödda.

En medveten luddighet i meningsflödet som antyder brist på mening. Liksom språkliga luckor kan symbolisera andliga brister. Vilket får mig att associera till den litterära modernismens språkliga fokus.

Men trots den övervägande mörka tonen slutar alltihop med en lovsång till barnet, en symbolisk återuppståndelse.

2013-05-26

Av jord är du kommen - Gurli Hertzman-Ericson (1935)

Började i helgen bläddra i en äldre bok, från min 'ärvda släkthylla', Av jord är du kommen ... (1935) i ett omtryck 1943 av Folket i Bilds Förlag. Det tog inte många sidor förrän jag hade fastnat totalt och snart läst ut hela boken. Hon hör till Elin Wägners generation och var engagerad i freds- och kvinnofrågor, vilket naturligtvis inkluderade kvinnlig rösträtt.

Jag blev mycket imponerad av boken. I förordet säger hon sig vilja skildra "dalaböndernas liv i helg och vardag", vilket kanske låter som någon sorts etnografisk kulturhistoria. Men det är det inte, utan snarare en inkännande socialhistoria, av en familj och en bondebygd under tidigt 1900-tal. Och det är förvånande så mycket som blir sagt, med så få ord, och realtivt få sidor (237). Berättarrösten bryter igenom stark, i sitt sakliga relaterande av en rad olika karaktärer, och hur de tacklar de problem som uppstår i spänningsfältet mellan social realiteten och känslor, hur gammal 'sedvana' är etiskt genomsyrad, utan att bli stelbent biblisk lag. En ny tid är på väg, där även kvinnor kan få förtroende uppdrag i kommunen.

Förvisso uppmålas bilden av att jämlikhet är möjligt, även om det inte sker utan slitningar, där såväl kön som rika tillgångar resp. fattigdom spelar in. Men främst ser jag denna familjehistoria som ett implicit inlägg i trettiotalets sexualdebatt.

2013-05-17

"Sherlock Holmes" - Sir Arthur Conan Doyle (1887, 1890)

Arthur Conan Doyle var utbildad ögonläckare, men ganska sysslolös på sin privata praktik, så han använde väntetiden mellan patienterna till att skriva historier. I sin ungdom fascinerade honom den av E.A Poe 45 år tidigare skapade figuren Auguste Dupin, en mästerligt rationell tänkare, främst i Morden på Rue Morgue, urskapelsen till stängda-rummet-mysterier. Under sina läkarstudier hade Doyle dessutom en lärare i medicin som hela tiden excellerade i förmågan att observera varje detalj och ur dessa dra vittgående slutledningar, och därigenom tillhör förebilderna för Sherlock Holmes.

Sherlock Holmes dyker upp första gången i A Study in Scarlet (1887), en ganska splittrad historia som Doyle hade ganska svårt att få utgiven. Mästerdetektiven var en så ny genre att dess form ännu ine var fastlagd. Dess form kan tyckas splittrad, men det är just det som fascinerar mig. Detta är en roman som inte bestämt vilket dess huvudtema eller målgrupp är. Inledningsvis får vi lära känna såväl Sherlock Holmes som Dr Watson ganska ingående. Därpå kommer ett mystiskt mord som blir ett sätt att visa upp Mr Holmes excentriska analytiska förmåga. Varpå vi hastigt och lustigt hamnar i amerikanska halvökentrakter några årtionden tidigare, som ger en mycket negativ bild av en religiös sekt (mormoner). Här blandas romantik och sensationshistorier med vilda västerns nybyggar-mödor i en lång och komplicerad historia om makt och hämnd, vilken sent omsider leder fram (och tillbaka) till kortromanens inledande mord, som Sherlock Holmes får ge en kort och koncis slutlig analytisk utredning av. Tidsspannet gör det hela något suspekt, hur Mr Holmes kan sitta inne med all denna info. Textens relativa korthet gör att den oftast kallas långnovell, men känslan vid läsning blir för mig betydligt längre på grund av alla utvikningar. Men hur än fascinerad jag blir av denna schizofrena och smått nojiga historia, blev inte samtiden det.

Förutom en amerikansk tidningsutgivare, som planerar att expandera mot den europeiska marknaden och insåg deckargenrens möjliga framtida storhet. Han bad såväl Oscar Wilde som Arthur Conan Doyle att skriva varsin spännande historia för hans tidning. Oscar Wilde skrev klassikern Dorian Grays porträtt, och Doyle beslöt att låta Sherlock Holmes ta itu med ännu ett klurigt fall, The Sign of the Four (1890). Denna historia är betydligt tätare strukturerad, trots att även denna avslutas med en återblickande bakgrundshistoria, berättad av en av förövarna, så är denna bara en avslutning, inte en huvudingrediens.

Historien inleds med en explicit diskussion mellan Sherlock Holmes och Dr Watson, där den senare tillåter sig att tvivla på att analytiskt tänkande verkligen kan avslöja så mycket som Holmes påstår. Inledningskapitlet blir därmed en programförklaring kring mästerdetektiven och i förlängningen för denna nyta litterära genre. Till huvudinredienserna hör 'sensationer'. Redan på första sidan avslöjas Sherlock Holmes som skamlöst drogberoende. Förklaringen sägs vara att hans hjärna kräver ständig stiumlans, vara hela tiden aktiv. Dr Watson får balansera genom sitt fördömande av drogbruket och utvecklas dessutom senare som karaktär genom att finna kärleken. Sherlock Holmes bara suckar åt alla emotioner som han bara finner stör människans analytiska slutledningsförmåga. En annan sensation i berättelsen är dvärgfolket från Andanamo-öarna, omnämnda som fängelseöar i närheten av Indien. Jag tvivlar på att de fanns i verkligheten. Bakgrundshistorien har dock förflyttat sig till Indien, med sensationella juvelrikedomar och Sepoy-uppror som historiens upprinnelse. Själv får detta mig att tänka på 'homo floriensis', som helt nyligen upptäcktes på just en ostindisk ö, en tidig människa som utvecklats isolerat, ca små som barn, men som dog ut för tiotusen år sedan när istiden tog slut.

Trots att det är Dr Watson som berättar om Sherlock Holmes, så är tonen mycket neutral. Vi får två motsatta åsikter såväl kring känslor som kring droger. Avsnittet som utspelas i Indien avslöjar den sociala hierarkin, med vita överst, sikher däremellan, och hinduer som samhällets otrogna, lögnaktiga bottensats. Men detta är inte författarens ståndpunkt. Ojämlikheten kommer fram hos de olika karaktärernas syn på livet. Den enkle engelske soldaten upplever en helt annan gemenskap med sina landsmän i indien, än vad han någonsin skulle få göra hemma i England. Sikherna ner ner på hinduer och strävar upp mot den vite mannen, men får se sig lurad, inte håller de vita sitt ord. Mördaren beskrivs först som otroligt ful och våldsam, men bilden nyanseras senare genom bakgrundshistorien som ger motivet för hämnden.

Watson och Holmes funderar över människan som gåta. Dr Watson föreslår att människan är "en själ gömd inuti ett djur". Holmes hävdar att medan varje individ är ett olösligt mysterium, där man aldrig vet hur en viss person kommer att agera, så är det statistiska utfallet för hur många som agerar på ena eller andra sättet, enligt Holmes - konstant.

PS. Mördaren är alltså inte som hos EA Poe en orangutang, men likväl en mycket speciell, hårig dvärgmänniska. Dödsfallen utförs i denna historia via extremt effektiva giftpilar, sådana som urfolk har använt via blåsrör. Lustigt är att jag just nu läser Mordet i Eiffeltornet av Claude Izner, som utgavs i Frankrike första gången 2003, men där handlingen är förlagd till Paris 1889 - och även där dör offren extremt snabbt av giftstick (currare), och även här knutet till Sydostasien.

2013-05-13

NP 1944 - Johannes V Jensen

Dansken Johannes V. Jensen (1873-1950) fick nobelpris 1944, men eftersom andra världskriget ännu pågick (inga litteraturpristagare utsågs 1940-43) blev det ingen fest, men hoppet om framtiden tycks ha återvänt detta år, även om priset fick hämtas först 1945. Prismotivering:

"för den sällsynta kraften och frodigheten i hans diktarfantasi,
förenad med vittfamnande och djärv, nyskapande stilkonst"

Av Jensen har jag endast läst 16 av hans Himmerlandshistorier, i urval av Atlantis 1984, varav de flesta tillkom mellan åren 1898-1910. Men i näst sista berättelsen refererar Jensen till sin fars död 1923, så några måste ha tillkommit innan den samlade utgåvan med 31 berättelser utgavs 1933. Jensen föddes i det nordjylländska landskapet Himmerland, och det är denna bondebygd som är grunden för alla enskilda porträtt i dessa korta noveller. Jensen föddes in i en tid då Darwins utvecklingslära var det nya stora samtalsämnet och arkeologerna gjorde stora framsteg och upptäckter. Det var också härifrån och längre ner längs Nordsjökusten som man ansåg att germanerna höll till innan de tog sig över till England under forntiden. Jensen blev så fascinerad att han skrev en bokserie kring detta. 

Jensen fick lämna hembygden för storstaden för att studera medicin, men behövde pengar, började skriva och debuterade 1896 med en roman som ska handla om hur handlingsförlamade bondestudenter möter storstadslivets krav, den stora omställningen från urtida bondebygd till modernt upptrissat storstadsliv. För mig framträder Himmerlandshistorierna som ett försök att föreviga detta gångna, men under Jensens ungdom ännu fullt levande urtida bondeliv. Och det är absolut ingen bonderomantik, utan oftast ren kraftfull realism. Människan stiger fram likt djuren, ibland som offer, ibland herrar, och använder de metoder de kan för att överleva.

Livet var strävsamt och ofta hårt, som för blyga Kirsten, som visserligen fick gifta sig med bygdens eftertraktade smed, men till sist sedan både han och alla tre barnen dött före henne, förlorade förståndet. Hon hade fått "se för mycket" sa folk. Innan dess får hon berätta historien om "Den tyste Mogens", hur våldsamt det kan gå till när man inte klarar av att uttrycka sina känslor med ord. Det är tydligt att hon upplever sin tid som en brytningstid, hon skiljer på hur det var i hennes ungdom, när bönder 'skulle vara syndare', för vad skulle annars "nåden" (i den kristna dogmen) vara till för nytta. Men nu börjar även bönder bli 'kelna', tar till sig 'fint folks' manér, de som kan tala för sig, underförstått studerat stadsfolk. Medan umgänget i hennes ungdom var 'grovt, enkelt folk' för som hon säger "det fanns ingen för att beskydda oss utom vi själva." Och vad gäller kärlek gjorde de sig inte så mycket huvudbry, "det bar raskt ikull med oss". Ingen falsk polityr med andra ord. Jensens realism ligger till stor del i det folkligt drastiska.

Kirstens eget liv avverkas i novellen "Trettiotre år" som också är en betraktelse över tidens gång. Folk föds, sliter och dör. Endast luffarna, tiggarna, som tycks leva på alkohol, förändras aldrig, hos dem står tiden stilla. Men de åstadkommer heller ingenting och är lika skröpliga livet igenom. Medan de som sliter både blommar upp och tacklar av. En darwinsk utveckling?

"Wombwell" är den enda berättelse där den yttre världen tränger sig på, den kommer via ett engelskt 'menageri', dvs en sorts cirkus som förevisar vilda djur. I den får bygdens doktor, som brukar stoltsera i 'stadskläder' och förakta de enkla bönder vars hälsa han skulle ta hand om, sig en törn. Han vill visa upp sina kunskaper i engelska och försöker prata med cirkusdirektören, som i sin tur inte bevärdigar honom en blick ens, varför han får känna på samma förakt som han visar sina bönder. Doktorns son Einar lyckas betydligt bättre med sin engelska, han får åka på kuskbocken på en av cirkusvagnarna. Han tillhör den generation som är på väg bort från lantbygden. Liksom det föräldralösa fattighusbarnet Lille-Niels. För den senare var detta en lyckodag, då omgivningen uppmärksammar honom på kuskbocken, att han har 'gott gry' förutom sitt osvikligt goda humör, vilket blir början på hans framtid ute i världen.

Min absoluta favorit i Atlantis volym är dock "Ane och kon", om en gammal kvinna och hennes ko. Aldrig har jag läst en sådan fantastisk, ingående och levade bild av en ko. Via kon inser man vilken omsorg den fattig kvinnan lägger ner på sin ko, inte mindre än om kon varit hennes barn. Så omhuldad har kon varit att hon minsann inte känner rädsla ens inför slaktare. Några exempel:
"Den var ju lite skarp i akterparitet och längs ryggbenen, men annars var det solitt alltihop."

Inte välståndets fetma och frodighet alltså, men välhållen på alla sätt. Att slaktaren klämmer på kons rygg är ett närmande som "den drog sig lite undan ifrån utan att bli stött." Men när han snärtar åt mulen "vibrerar [kon] förnärmat med ögonlocken".

Jag blir helt salig över denna inkännande beskrivning av en ko. Och inte tänker gumman sälja sin ko, nej, hon vill ju bara att kon - som är så ensam (som hon själv antagligen) - skall få roa sig lite på marknaden.