Sommarboken - Tove Jansson (1972)

Tove Janssons klassiska Sommarboken från 1972 är så härlig att den går att läsa hur många gånger som helst. Min pocket, som jag genom åren läst fler gånger än jag hållit räkningen på, är illustrerad - av Tove Jansson själv så klart - med små geniala bilder i svartvitt av havsvågor, klippor och växter. Dessa tillkom tydligen först 1976. Antagligen insåg man vid det laget att detta är en odödlig fullträff värd att satsa på.

På en närmast orörd ö i yttre skärgården befinner sig Farmor och barnbarnet Sophia. Ön erbjuder ett sorts ursprungligt paradis hela sommaren, omgivet av havet som skyddar mot civilisation, uppfostran och andra begränsningar. Relationen mellan barnet och åldringen är både innerlig och kärv. Båda är specialister på att utnyttja sin isolering till att njuta en trygg ensamhet tillsammans - en svår konst. De ät ytterligheter med många likheter. Fadern finns där men märks knappt, han tillhör den begränsade och begränsande medelåldern. "Dedär som är i rätt ålder" (s.61) som tror att de kan förbjuda barn och åldringar från allt som kan kallas riskabelt, saker som många anses för små eller gamla att göra och njuta av. Men det är fåfänga förbud. Barnet har sina medfödda instinkter och åldrigen sin livserfarenhet.

Livet på ön erbjuder det ursprungligt oföränderliga. Naturen som klarar sig bäst själv på egen hand. Att fadern försöker anlägga en trädgård med växter från Holland är ett fåfängligt sisyfosarbete, en parentes. Ibland flyter något av yttervärlden iland, någon gång passerar en båt. En sommar byggs ett nytt hus på en kobbe än längre ut. Först stör det deras horisont, att inte få vara ensamma i ödsligheten. Ägare är en direktör som säger sig söka det orörda och primitiva. Men med barn, tjänstefolk och vänner omkring sig har han svårt att ens klargöra för sig själv vad det är han söker.

Sophia kan inte låta bli att kritisera. "Snälla barn, sa farmorn otåligt, varenda människa måste få göra fel på egen hand." Det kan ta tid för direktörn att förstå sin egen idé ...

Lyssnerskan - Tove Jansson (1971)

Är nyfiken på vad Tove Jansson skrev efter Mumintrollen. Hittade denna novellsamling, Lyssnerskan, som alltså kom ett år innan Sommarboken. Alla berättelserna tycks handla om ensamma människor, oftast med kommunikationsproblem. Allt är avskalat, långt ifrån all sagostämning, som ett avståndstagande.

Även om det finns mer än en människa i berättelsen interagerar de inte, eftersom de inte tycks förstå varandra. Ibland finns konsten som uttrycksmedel, ett språk, men det är inte troligt att någon annan kommer att tolka det på samma stät som den som tecknat. Men mer än konsten finns naturen, den mäktiga, men ogripbara, som råder över oss.

När djur finns med, är de inte där i sin egen rätt, utan bara så som människan ser och tolkar dem, och är därför mer en bild av människans psyke, det psyket brottas med. Ibland vardagens tristess, ibland den respektingivande, obegripliga, naturen.

Brobyggarna - Jan Guillou (2011)

Jan Guillou har inlett en serie han kallar Det stora århundradet.  Att gapa över nittonhundratalet är naturligtvis att gapa över mycket. Inte desto mindre blir jag nyfiken. De första två delarna har utkommit, båda behandlar de två första årtiondena. Intressant är den udda infallsvinkeln, att utgå från Norge och tyska Östafrika, i första delen, Brobyggarna. Udda från vad vi är vana vid, och därför tillför det något nytt. Vi får en ensidig historia från andra hållet, kan man säga. En annorlunda partsinlaga. Och första världskriget utspelas här i Östafrika där tyskarna tydligen förblev obesegrade intill moderlandets kapitulation.

Det betyder inte att den inte kan ifrågasättas. Visserligen är jag inte insatt nog för att ifrågasätta. En av de bidragarna orsakerna till att tyskarna marscherade in så frimodigt i första världskriget, brukar betecknas som 'preusseriet'. Preussens monarki som arbetade för det tyska rikets enande, hade en militär med  kadaverdisciplin. Den tycks inte ha föjt med till kolonin i Östafrika. Å andra sidan, präglades den följande Weimarrepubliken efter krigsslutet av socialism ...

Annars är det detaljer jag opponerar mig mot, saker som känns anakronistiska. Det är ju alltid så inom den historiska genren, risken att slentrianmässigt tänka utifrån våra moderna förutsättningar. En sån detalj är när huvudpersonerna Lauritz och Ingeborg beskrivs som moderna genom att de inte bara delar sovrum utan även sover samman nakna. En ny sexualsyn är på väg, visst, någon måste ha bildat förtrupp, gärna då folk som förespråkade kvinnlig rösträtt. Å andra sidan kan inte värmen i dåtidens bostäder jämföras med dagens. Det drog, kylan främjade behovet av nattkläder på ett helt anant sätt än idag.

Och hur än mycket Lauritz beundrar sin hustru så känns det övermäktigt att hon inom sex år inte bara lär sig norska och pendlar tågledes Bergen-Kristiania för att utbilda sig till läkare och samtidigt genomgår minst två graviditeter. Visst hon hade barnflicka, vilket kan ha underlättat för Ingeborg att klara såväl moderskap som studier och yrke, då för hundra år sedan var det snarare regel att kvinnor tvingades välja - yrke eller familj. Men jag undrar ändå hur hon hann? Var läkarutbildningen kortare på den tiden? Och hur i allsindar kan det vara möjligt att förvåna någon med att man tagit doktorsgraden? En doktorspromovering kunde väl inte komma oförberedd, ens på den tiden?

Bildhuggarens dotter - Tove Jansson (1968)

Bildhuggarens dotter kom i nytryck 2003. En vacker bok, som även innehåller bilder från Tove Janssons bandom, föräldrar, deras hem och skulpturverkstad. Detta är inte en självbiografi i vanlig mening, utan en inblick i barnets värld. Alltifrån sommarvistelserna i morfaderns ljusa dalgång, till konstnärsateljens spännande värld med såväl skuggdjur som levande husdjur. Allt väcker aningar om muminvärldens bakgrund. Minen som elvt kvar i barnet och gödslat fantasin. Som den dagen då Tove författaren som barn kände sig alldeles lyckligt insnöad med modern, som om man endast kunde komma in genom takluckan på vinden, och modern säger att de har gått i idé - precis som hos Muminfamiljen.