2013-02-21

B is for Burglar - Sue Grafton (1985)

Sue Graftons andra deckare om Kinsey Millhone, utgiven tre år efter den första, håller lika hög klass som den första. Hon har alltså inte stressat fram den. De utarbetade karaktärsporträtten är även nu den stora tillgången, liksom den elaborerade intrigen, som vi får följa under Kinseys envisa försök att lista ut hur allt hänger ihop.

Denna gång är karaktärerna dock jämnt fördelade mellan könen, med flera knepiga äktenskap och deras märkliga maktkamper. Intrigen nystar kring en rad olika bedrägerier, vilket gör att titeln lätt skulle kunna översättas till svenska som "B för bedrägerier", och stämma bättre än engelskan inbrott (burglar).

Bland karaktärerna finns offrets 85-åriga granne, Julia Ochsner, som genast blir Kinseys vän och gärna hjälper till att spana. Det piggar upp henne och ger lite mening åt livet.

Mer avslöjar jag inte. Mördaren är såväl girig, som våldsam och skrupulös. Någon djupare bild av samhället hittar jag inte denna gång.

2013-02-17

Ett dockhem - Henrik Ibsen (1879)

Kunde ju inte hoppa över Ett dockhem, nu när jag har den i svensk översättning. Har tidigare alltid läst den på norska. En alltid lika levande text, flytande dialog, och denna gång inga masscener som inte kommer fram vid läsning.

Denna omläsning tänkte jag i synnerhet på hur runda samtliga karkatärer är. Ingen person är enkel eller bara 'bra' eller 'dålig'. Alla har sitt eget livs komplikationer. Pjäsen är rik och framåtskådande, med tanke på tillkomståret.

2013-02-16

Samfundets stötter - Henrik Ibsen (1877)

Tar en munsbit Ibsen då och då i Östergrens utmärkta svenska översättning. Titeln Samhällets stöttor  skapar av någon anledning större motstånd i min mun på svenska än på norska.

Ibsens första 'helt' realistiska samtidsdrama, två år före Ett dockhem. En granskningen av tidens borgerliga elit, där särskilt männen tagit sig upp via en etisk och ekonomisk dubbelmoral, där de framstår som samhällets stöttor med en fasad av oförvitlig respektabilitet, som dock visar sig pålad i ett träsk av svek och skumraskaffärer. Den finala slutledningen blir att männen vore ingenting utan sina kvinnors stöd. Huvudpersonen Konsul Bernick säger: "slut er bara tätt omkring mig, ni trofasta, sanningskära kvinnor [...] det är ni kvinnor som är samhällets stöttor." Men fröken Hessel får slutrepliken: "Nej du; sanningens och frihetens anda - det är samhällets stöttor."

Kontentan blir att kvinnor representerar sanningen som befriar. I alla fall några av dem, som fröken Lona och Marta. Undermeningen blir att så länge kvinnor slipper gå i männen ledband, och kan göra sin egen stämma hörd, då kommer samhället att blir sannare och friare. Men männen måste erkänna att de inte klarar sig helt utan kvinnor.

Det är alltid roligt att läsa Ibsen för att dialogen flödar så lätt och naturligt. Det krävs ingen iscensättning för att man ska hänga med. Utom möjligen slutscenen, som bör myllra av folk som talar i mun på varann, försoningsfesten som skulle sluta med fanfarer, men istället tappar luft i eftertakens kranka blekhet.

Dramaturgiskt följer Ibsen den antika tragedin, där allt svek redan har skett - i denna pjäs för 15 år sedan - och vad vi får bevittna är nuet då alla konsekvenser avslöjas, när allt fullföljs, då alla knutar skall lösas. Men här blir det inte längre en tragedi, alla förväntar sig en samhällsomstörtande tragedi om alla lögner avslöjas - men så blir det inte. Det blev inga fanfarer, men trots allt segrade sanningen och därmed renas huvudpersonerna, även om festdeltagarna känner sig lurade på sin fest. Även jag som läsare kan då känna mig lite lurad, som om aktionfilmen inte får sin väntade avslutande biljakt.

PS. Intressant tidsbild är den negativa synen på 'amerikaner', värsta avskummet tycks i alla fall europas borgerliga elit anse. Och tvehågsenheten inför maskiner. Maskiner kan göra folk arbetslösa, men värst är naturligtvis att inte utbilda de som ska använda maskinerna, utan låta den ekonomiska vinningen styra allt.

2013-02-13

Smärtgränsen - K Arne Blom (1978)

I helgen förströdde jag mig genom att ta en i högen av ärvda böcker. Det blev en något ovanlig polisdeckare från 1978. K Arne Blom debuterade 1971 i kölvattnet på Sjöwall-Wahlöö, och fortsatte att skriva en lång rad deckare fram till till millennieskiftet. Genren innebär ju att vi får följa en rad polisers arbete och privatliv, inga mästerdetektiver. Smärtgränsen inleds dock med att en rad privatpersoner börjar oroa sig över att en medmänniska 'kanske' försvunnit, dvs ingen känner mannen men han har promenerat exakt samma väg exakt samma klockslag under nästan sex års tid, och har nu plötsligt försvunnit. Alltså alldeles för vaga indicier för att vara ett fall för polisen. Även som läsare sitter jag ju där och förvånas över detta improviserade 'medborgargarde' som inte tar det som en naturlig sak att vanor inte är odödliga ...

Men visst vill man veta hur det går. Framför allt väcker denna deckare 1970-talsminnen. Folk var uppbragda över det nya 'kalla' samhället, där folk kunde dö ensamma, isolerade i sina små lägenhetskuber. En person som inte längre tar sin vanliga promenad blev genast ett oroande tecken på att 'något inte stod rätt till', och då borde omgivningen reagera. Och gör det här, när de inte kan få liv i polisen ...

1970-talet känns mjukare även brottsmässigt. Även om någon galning dödar hundar och katter, så sker i övrigt inga blodiga mord. Hotbilder finns, men egentligen trippar livet på ganska lugnt i deras småstad, även om poliser aldrig kan garanteras ledighet under helger när 'vanliga människor' är lediga och därmed en rad kriser krockar med önskan om julefrid.

Men yttervärlden finns där, oroande realistisk, och påminner om vad som var huvudnyheter i mitten på 1970-talet. Cypernkrisen, kriget i Angola och kanske mest av allt Baader-Meinhof-terrorismen ...

2013-02-10

Dandy - Jan Guillou (2012)

Nu har jag läst även andra delen av Guillous Det stora århundradet. Även denna del behandlar 1900-talets två första decennier, men nu ur den tredje norske broderns synvinkel, Sverre. Och han har behändig nog hamnat i England och vill heller måla, som konstnär, än fortsätta sin tekniska bana. Behållningen av denna bok är naturligtvis alla kända namn inom Bloomsbury-gruppen, Virginia Woolf, Keynes, m fl, liksom hur svalt England mottog de nya konstriktningarna från Frankrike. Ändå känns det som en alltför smal synvinkel på Västeuropa tidiga nittonhundratal, enbart rikaste överklass, i en paradoxal atmosfär av både gryende sexuell normlöshet parallellt med homofobi.

Denna andra del, understryker än mer än den första, att 1900-talet är en stora tugga att bita i. Bröderna Lauritzsen har vi kommit ganska nära, även om det är svårt att känna att de blivit 20 år äldre under böckernas gång, men i övrigt känns referenserna till samtidens kändisar närmast som en katalogaria byggd på konsthandböcker. Att en stor del av Sverres konst sjunker med Titanic, får mig att associera till Gerhart Hauptmanns roman Atlantis (1912) där en konstnärs hela tavelsamling försvinner i djupet och gör folk misstänksamma om han verkligen var den stora konstnär han påstår.

Vet att Ken Follet också för närvarande sitter och skriver på en Nittonhundratalshistoria. Jag blir mycket nyfiken på hur han tar itu med detta närmast övermäktiga ämne.