Den röda nyckeln - Gösta Unefäldt (2011)

Har just gjort ännu ett nedslag bland svenska deckarförfattare och denna gång läst två polisromaner av Gösta Unefäldt, vars första deckare kom 1979, varefter han fortsatt att med jämna mellanrum berätta om sina poliser i Strömstad som löser brott, fram till den senaste, Den röda nyckeln, som finns med på årets bokrea.

Hittade en av de äldre, Polisen och mordet i stadshuset (1992; filmad som Polisen och pyromanen) bland böcker jag ärvt, och blev förvånad över att den fick Svenska Deckarakademins pris "årets bästa svenska kriminalroman 1992". Jag antar att det rådde en svacka i det svenska deckarskrivandet på den tiden. Bland annat lad man sådan brist på kvinnliga deckarförfattare att man några år senare beslöt att instifta en tävling för att få fram just kvinnliga deckarförfattare. Första året vann Liza Marklund, som bekant, och satte igång deckardrottning-trenden även här i Sverige. Det jag saknade i Polisen och mordet i stadshuset var en genomtänkt synvinkel, vilket gjorde läsningen förvirrande. Större delen av tiden tycks skeendet registreras av 'en fluga på väggen', dvs vid telefonsamtal får vi bara höra replikerna från personen i samma rum som flugan, inga kommentarer eller förklaringar. Ändå kan i andra stycken flera personers observeras med ironiska kommentarer, som hur än roliga var och en för sig, flyter ihop och får mig att undra vem sjutton som kan veta och inflika detta? För egentligen vet vi inget om personerna, hela karaktäristiken ligger på ytan. Helt utan anledning får man veta allas ögonfärg och tandstatus (vilket nästan alltid är vita som i tandreklam), men inte mycket mer. Samt plötsligt en kommentar ovanifrån, som på sid 244 (en bok för alla pocket, 1996):
"I en av stugorna glimtade ett blåvitt ljus, som förkunnade att de boende just förrättade kvällsandakt framför husaltaret." Inte något en fluga skulle ha tänkt ut, och vi läsare får tänka efter och associera till TV-ljuset.

Ett undantag vad gäller karaktärer är den storvuxne polisen Evald Larsson, han sticker ut och får lite mer kött på benen, vilket väcker mitt intresse och skapar bilder och medkänsla i mig. 

Jag känner att författaren tänker i bilder, utan att renodla synvinkeln, och gärna roar sig med ironi. Inte konstigt att historien blev TV-film. Brottsintrigen inleds med ett mord på en kommunpolitiker, men glider genast över i en lång utredning av pyromanbrott, som i slutet huxflux visar sig ha samma gärningsman. Den lösningen är lika förvirrande som bristen på synvinkel. Det går liksom inte ihop, och är väl något vi sväljer endast framför TV:n när allt går för fort för att vi ska hinna tänka efter och protestera. Å andra sidan avslutas romanen med en epilog kring förvirrade rättsliga påföljder, domens överklagan, är förövaren en regelrätt pyroman eller inte ... 

Efter detta blev Den röda nyckeln en mycket positiv överraskning för mig. Denna polisroman är mycket medvetet filmisk, då en stor del av boken tänks utspela sig under en tingsrättsförhandling, men där meningar inte avslutas utan överflyttas i tillbakablickar i olika närvarande personers tankar. Denna gång finns ingen förvirring vad gäller synvinkel och nästan alla personer föräras djupare porträtt. Här tänker jag inte avslöja intrigen. Läs den, det är den värd. Ett slutna-rummet-mysterium, men med en lika ovanligingång som utgång. Och även denna avslutas med en epilog kring det rättsliga efterspelet. Denna gång kan jag lista ut brottslingen, ungefär samtidigt som förfataren påpekar att vi säkert vet, vid detta alget, - tvärtemot romanen från 1992, där det inte tycks finans några ledtrådar som låter läsaren följa med. I Den röda nyckeln finns det ändock en viss liten möjlighet att jag som läsare misstagit mig, så jag läser vidare för att få min misstanke bekräftad och samtidigt åter möta poliserna från tidigare bok, och betraktar de förändringar som hunnit ske på dessa 19 år.

En detalj dock, jag får inte ihop ålders-matematiken. Den beundrade polischefen Kronborg har gift sig med sin kollega Bitén, vilket förundrar vissa andra kollegor, eftersom det antyds att det skiljer minst femton år mellan dem. Dessutom står det att Pernilla Bitén redan var över 40 år, när de fick sitt gemensamma barn. Nu är dottern Emma redan mitt i tonåren ... det borde betyda att Pernilla är mellan 55-60. Och Kronborg således uppåt 75! Och fullt aktiv polis? Han måste älska sitt jobb. Gott ställt som han har, kan det inte bero enbart på dålig pensionsutveckling ...

En petitess, jag vet, men när man läser deckare så är det ju trots allt detaljer man sitter och granskar hela tiden, för att inte missa lösningar på mysterier. Så detta mysterium består för mig ...

Helenas hämnd - Maria Gustavsdotter (2012)

Historiska Medias gav förra året ut fjärde delen i sin serie Släkten. Denna gång behandlas åren 1133-1140 och utgår ur legenden kring det katolska helgonet Sankta Helena (Elin) av Skövde. Påve Alexander III lär ha helgonförklarat henne redan 1164, pga de under man upplevt kring hennes grav. Där finns också en källa friskt vatten som tillskrevs henne.

Enligt NE dödades hon pga blodshämnd. Helenas dotter utsattes för hustrumisshandel, varpå enligt wikipedia denne måg "dräptes av sitt eget folk", medan fränderna skyllde på Helena, och därpå dräpte Helena. Maria Gustavsdotter utgår från det aktuella i temat hustrumisshandel och menar att hon verkligen mördade sin måg för att rädda sin dotter. Ett indicium är ju att hon hann göra en pilgrimsresa till Jerusalem mellan mågens död och sin egen.

Romanen är läsvärd. I synnerhet pilgrimsrsan väckte nya bilder i mitt medvetande.

Little Big Man - Thomas Berger (1964)

När jag var barn var den största film-snackisen Little Big Man med Dustin Hoffman i huvudrollen. Jag fick nog inte se den när den var helt ny, men den gick länge och jag minns att där fanns både humor och dramatik. Men jag hade ingen aning om att det var en bok. Jag är så glad att Karneval förlag satsade på en svensk återutgivning 2010.

Detta är en stor läsupplevelse, en roman med stor insiktfullhet, från gräsrotsnivå. Det som skildras är den amerikanska västern åren 1852-1876, med huvudpersonen Jack Crabbs skiftande livsöden, som gör att han delar både den indianska och den vita kulturens skiftande öden, och i synnerhet de nomadiserande prärieindianernas, där han bland cheyennerna får namnet Little Big Man, och deras sista kraftansträngning att besegra general Custer vid Little Big Horn.

Ändå är detta inte främst en krigs- och stridsskildring, utan en Jag-berättelse av Jack Crabb, som tycks berätta sitt livs historia bakom ett klart och tydligt poker-face, som bara nästan döljer en cynisk glimt-i-ögat.
En mycket personlig röst (som bitvis verkligen har Dustin Hoffmans lite torra röst). Hur än frustrerat hatisk han kan bli på mänsklig dumhet oavsett kultur, så ebbar den i allmänhet ut. Jack hyser en mänsklig motvilja mot våld och tycks hela tiden hamna på förlorarens sida, hos cheyennerna när Custer slår dem 1868, och sedan vid Custers sida när denne går under vid Little Big Horn. Det är kända händelser ur vilda västerns historia, och där finns kända indianer, liksom revolvermän som Wyatt Earp och Wild Bill Hickok. Men den stora behållning är känslan att få krypa in under huden på människorna och känna av stämningen. Den man inte kan få i någon historiebok med enbart fakta.

Trots att Jack Crabb tycks opolitisk och aldrig verkligen väljer 'sida'. Inget folk, oavsett kultur, är enbart god eller ond, och indianerna absolut inte skildras som några 'ädla vildar', så är det ändå indianerna som visar upp den mest oförstört mänskliga sidan. De Vita tycks hela tiden blåögt sträva efter en 'Vision'. En gammal indianhövding förklarar att de vitas rätlinjiga, fyrkantiga liv, med sällsamma trosläror som kräver allt eller intet, "gör dem högst envisa" (s.466). Medan de Röda för mig stiger fram som 'Reality', vilket den gamle indianen hänför till livets cirkelgång, där kampen är nöjet, där balansen är att de båda sidorna vinner varannan gång, delar på vinster och förluster. Då först uppskattar de varandra.

Nyckelmeningen för mig, är beskrivningen av indianernas blick, s. 428, som tycks säga:
"att det inte är mycket ens en vänligt sinnad indian kan göra åt vita människor"

Hummerkriget - Heidi von Born (1983)

Ett litet uppror i den svenska trettiotalsidyllen, skulle jag vilja beskriva den här lilla boken. Uppror mot familjens patriark, som bara sett till sitt eget bästa och fått hela familjen att slava. 130 sidor, helt karaktärsstyrda. Vi vandrar mellan deras dallrande drömmar och känslor, allt frammanat via konkreta detaljer, t ex moderskärlek som en känsla inför sonens kalla knän. Ett intressant tilltal, som redan hunnit fylla 30 år.

Ett tag blir det dessutom olidligt spännande när hämnden pockar ...

Ludmila's Broken English - DBC Pierre (2006)

Såg att Ludmila's Broken English ligger med bland reaböckerna i år också. 19 kr för en engelsk pocket, billigt! Jag köpte den för två år sedan. Rea redan då. Det går alltså trögt för 'Pierre' här i Sverige, men så är han ju inte översatt heller. I den engelskspråkiga världen vann han dock mängder av priser vid sin debut 2003, inte minst för sin humor.

Och humor är väl det Ludimila... bygger på, och en mycket drastisk svart humor. Folk faller som käglor, värre än i en deckare om seriemord. Men nej, det är ingen deckare. I början hade jag lite svårt att hänga med i de tvära kasten, storyn är full av frustrerade människor, som möts i en gigantisk kulturkrock, men ju längre jag läste ju mer satte sig humorn på tvären och banade väg för en viss medkänsla med all frustrerad egoism. Mitt i all galenskap öppnade sig oväntade insikte rom vårt samhälle, som man bara kan få när man betraktar det vi tar för 'självklart', ur en ny synvinkel.

I krig och kärlek är väl allt tillåtet, eller...? Där någonstans ligger temat, inklusive en rad märkliga komplikationer.

För alla oss som dansat argentinsk tango, kan jag avslöja att romanen innehåller en häftig scen kring tvillingbrödernas 'fotarbete'. I åskådarnas ögon såväl 'bloody scary' som 'fucking magic'.  Den scenen älskar jag!