2013-07-30

The Thin Man - Dashiell Hammett (1934)

Förr visades ofta gamla 30-talsfilmer på TV, Några jag särskilt minns för sin humor är Den gäckande skuggan (1934) och några uppföljare om jag minns rätt. Huvudpersoner var en motvillig privatdetektiv och hans hustru, och det jag minns mest - deras lilla vita pigga foxterrier.

När jag nu beslutat mig för att läsa något av Dashiell Hammett, mannen som skapade den hårdkokte deckaren, blev jag glatt överraskad av att känna igen Nick Charles som tycks dricka non-stop, och allt skämtsamt gnabb med hans hustru Nora (William Powell och Myrna Loy) - och framförallt deras hunds närvaro från första sidan. Jag älskar humorn som inleder denna historia. Tyvärr ebbar humorn ut ju mer vi involveras i mordutredningen.

Historien avslutas med en förvånande 'twist' i den slutliga lösningen av brottet. Så det är en utmärkt historia på det sättet. Men jag saknar humorn, som helt klart är det man utvecklat i filmerna. Film och bok utkom dessutom samma år, så det var snabbt marscherat!

2013-07-18

Spelaren - Fjodor Dostojevskij (1866)

Dostojevskij stora romaner måste man ha gott om tid att läsa, låta sig sjunka in. Det var många år sedan jag läste dem och inte blir det någon omläsning denna sommar. Däremot hittade jag hans kortroman Spelaren, som utkom 1866, samma år som han inledde sina mästerverk i tegelstensformat med Brott och straff, följt av Onda Andar, Idioten och Bröderna Karamasov.

Spelaren : ur en ung mans dagbok, är en riktig liten pärla, lite spefult humoristisk, i synnerhet vad gäller beskrivningen av 'farmor'. Det roar mig också att den kurort historien tilldrar sig på, heter Rulettenburg, även det en cynism eftersom roulett-spelet drar till sig och förgiftar människorna mer än vad orten kan erbjuda på det hälsobringande området.

Historien berättas i jagform, i ett febrigt irrande tilltal, som åskådliggör den feber speldjävulens sprider omkring sig. Tydligen skrev Dostojevskij utifrån delvis egen erfarenhet, vad gäller spelberoendet. Spelaren skrevs alltså redan 1866, vilket ger mig en känsla av modernitet, vad gäller både tema och framställning.

Å andra sidan stör jag mig på alla 'halvkvädna visor', dvs allt hysch-hysch runt sex och moral. Att inget inomt detta område uttalas i ord. Vad samtida läsare antagligen 'tog för givet', vägrar jag ta för givet. Mänskliga relationer är komplicerade, möjligt mångfacetterade. Men vi befinner oss mitt under 1800-talet, då äktenskap alltid var ett socialt arrangemang, ett sätt att köpa sig en social ställning, och detta legitimerades genom att tiga och hysch-hyscha kring alla andra mänskliga behov och känslor.

På kurorten befinner sig sysslolös adel från olika länder - ryssar, polacker, tyskar, fransmän, en engelsman - alla som karikatyrer av sin 'nationalart' i en tid då överklassen närmade sig sin undergång, i avsaknad av livsuppgift. Endast engelsmannen är behärskad och innehavare av inkomstbringade 'samhällsroll'. Övriga försöker leva av varann. Polackerna, som saknar eget land sedan Polen delats mellan Ryssland, Preussen och Habsburg, river och sliter och frösöker skäla de dom kan från de rikas spelbord. Ryssarna har gott om land att leva av, men åker hellre utomlands och flirtar med västeuropeisk kultur, trots att den är omoralisk och på väg mot sin egen undergång. Fransmännen tror sig vara förmer än andra, glider på gamla lagrar som kulturnation, trots att denna sedan länge avsatts av den stora revolutionen.

Man får nog säga att detta är en psykologiskt insiktsfull kritik av överklassen.

2013-07-12

Tre rum på Manhattan - Georges Simenon (1946)

Simenon var en extremt produktiv författare och skrev inte bara om Maigret. 1970 kom Trois chambres à Manhattan (1946) ut på svenska i Bonniers Svalan-serie. En feberhett känslosam roman, kring den manliga huvudpersonens ångestfullt labila psyke.

Enligt baksidestexten kallade Simenon själv den för sin "första kärleksroman". En etikett jag själv inte riktigt vill hålla med om. Huvudpersonen, Francois Combe, frågar sig själv mot slutet om han ständigt skulle "upptäcka nya djup av kärlek som han måste nå?" (s.198). Men det han här kallar kärlek är egentligen tillit till sig själv, just det han förlorat efter en skilsmässa.

En man och en kvinna, båda separerade och vinddrivna själar i New York, är som magneter laddade med ångest, särkilt mannen är ångestladdad av sin ensamhet. De klickar fast i varann likt handbojor redan vid första sammanträffandet på en bar, och släpper därefter inte taget. De söker hela tiden närhet och bekräftelse av varann, som kompensation för sin egen brist på självkänsla.

Som synes ett psykologiskt spel, mer än något annat. Omvärlden är oförstående, alltså ett yttre hot han försöker bygga murar mot. Kvinnan, Kay, är hela tiden övertygad om att deras 'kärlek' är äkta. Medan han gradvis lär sig acceptera denna tilltro, rädd att bli förrådd, lurad, förnekad. Allt detta manar till fortsatt läsning, håller uppe spänningen. Hur ska det gå?

Tyvärr finns det två saker jag inte kan förlika mig med. Framför allt kvinnan undergivenhet. Det är en alltför bedagad syn på 'kärlek', kvinnlig underkastelse. Riktigt flagrant uppdagat när han misshandlar henne av ren svartsjuka. Och hon ser det som en 'kärleksyttring'. Usch! Och sen går de bara ut på stan, som om ingenting hänt, som om alla de knytnävsslagen mot ansiktet inte skulle ge blåmärken och svullnader. Lalalala ... livet går vidare. Tvi Usch!

Samt ett litet enerverande misstag. Att det konstateras att väninnans kylskåp är avstängt sedan tio dagar, och två sidor senare går mannen och hittar kallt kött att äta i samma kylskåp. Kanske fånigt av mig, men jag har svårt för sådana logiska missar. Två sidor gles text är inte nog för att jag ska glömma fakta. Kanske stoppade Simenon in passusen om det avstängda kylskåpet vid en senare bearbetning, när han vill poängtera kontrasten i hur känslomässigt kylig väninnan Jessies make Ronald är, som tänker på att stänga av kylskåpet i samma stund han avslöjat sin fru med otrohet och tvingar henne att resa bort med honom. Men ändå ... konsekvenserna måste tas med. Kött i ett avstängt kylskåp sedan tio dagar, kan inte vara kallt, troligen är det grönt och kryper av sig självt ...

2013-07-10

Barbara - Birgitta Trotzig (1964)

Var väl lite tveksam efter De utsatta, om Birgitta Trotzig är så bra sommarläsning, men chansade nu på  Levande och döda : tre berättelser som inleds med berättelsen "Barbara". Och jag älskar den.

Åter igen rör det sig kring en präst i gången tid. Men denna gång upplever jag det inte som nattsvart, bara som känslomässigt insiktsfullt. Känslor är fortfarande lika svårt, men de finns trots allt, även om de oftast trycks ner. Texten vävs av personernas känsloliv, inte kring objektiva fakta.

Ett tema är att varje människa är som inlåst i sin egen 'dröm', känslobubbla, vilket faktiskt gör dem till isolerade öar, som aldrig hamnar på samma våglängd. Som samlingsnamnet anger är även pendlandet mellan det levande och det döda ett huvudtema. Komplexiteten, helheten i berättelsen, pendlar mellan känslomässig vilja och ovilja att leva eller dö.

Att människors liv tycks ödesdrivna att sammanföras med sin anklagare.
Men liksom i De utsatta rör sig historien kring skapelsen av ett barn, mellan den unga barnhustrun och den avvisande äldre mannen, fadern, som dras till en känsla han inte kan hantera.

Detta barn föds på midsommarafton, och "töcknet hävs". Ändå överlever inte modern, men den havsögda Eva Marina, blir sin fader till tröst och glädje. Hans stenhjärta kan långsamt mjukas upp.

"Varför blir livet till en så olöslig förhårdnad i oss?"
Frågan finns uttalad i denna text och känns som central i de texter av Trotzig som jag hittills läst.

2013-07-05

Maigret och oskulden - Georges Simenon (1942)

Det var så länge sedan jag läste Maigret att jag nästan glömt hur det var. Och detta är den första jag läst på svenska, hittade i ärvdahögen  Maigret och oskulden (Cécile est morte), En bok för alla, 1995.

Det första jag reagerar på är att Andra världskriget inte nämns alls, trots att boken skrevs 1942 och tilldrar sig i Paris. Hela atmosfären blir därför mycket neutral.

Det andra intrycket är att texten framstår som fragmenterad. Maigret betraktas utifrån, via kommentarer av t ex hans icke närvarande hustru, samtidigt som de splittrade scenerna blir som en bild av Maigrets egna intuitiva reflektioner, tankehopp.

Maigret är polis, inte privatdeckare. Ett första trendbrott?  En intuitiv humanist, som inte kan lösa alla gåtor men vill stödja de oskyldiga.