Syskonmakaren - Lisa Jewell (2011)

Jag läser naturligtvis en del lättviktig litteratur. Nöjen för stunden får inte alltid ett inlägg  här. Dit hör t ex oinspirerade deckare.

Syskonmakaren tillhör feel-good-genren och är en riktig bladvändare. En relationsroman, som trots att den innehåller lika mycket manliga som kvinnliga karaktärer, väl antagligen attraherar främst kvinnor. Språket flyter lätt och historien i sig är högst läsbar, med ett ganska nytt tema - tre människor som i vuxen ålder fått reda på att de tillkommit via donerade spermier, och nu söker upp sina syskon, samt även sin biologiske far.

Tyvärr finns det mindre genomtänkta detaljer som gör boken mer lättviktig för mig, än vad den behövde vara. Som att Lydias mor målar om barnkammaren fem dagar efter att ha fött sitt andra barn. Fick man överhuvudtaget komma hem från BB så tidigt efter nedkomsten i början av 1980-talet? Nej jag tror inte att författaren har fött barn.

Något annat som hör till populärlitteraturen, är rikedom och flashiga yrken. Problemet är inte att en person sägs vara 'filmregissör', utan att inget i beskrivningen av karaktären får mig att tro på det. Möjligen att hon i mina ögon skulle kunna vara inblandad i produktion av reklamfilm? Kallas man då 'filmregissör'? Inte vet jag, men en grundbult i ett romanbygge är - trovärdighet. Och den finns inte alltid här.

Det som ändå är så tilldragande vid läsningen är alla sympatiska karaktärer, som i de beskrivna situationerna trots allt är mycket trovärdiga. Och att alla har varsin gåta som man vill läsa vidare för att få svaret på. Det tror jag är mycket viktigt för att behålla läsarens intresse. Och det lyckas Jewell mycket bra med här. Gåtan är ju då en förbindelselänk till deckargenren. Som läsare vill man ju gärna ha en gåta att fundera över.

Den siste vikingen - Johan Bojer (1921)

Så har jag läst ännu en norsk klassiker om fiskare. Och texten som jag i början upplevde som något luddig, växte för mig - till såväl ren poesi, som drama och utmejslad kulturhistoria.

Texten förmedlar ett hårt fiskarliv från slutet av segelfartygens era, i slutet av 1800-talet. Vi befinner oss bland män i små förhållanden, som riskerar livet genom att ro små båtar, för inte mer än sex man, ända upp till Lofoten, för att fiska torsk där mitt i vintermörkret, i dessa små båtar. Och för första gången känner jag att jag får insikt i hur livet verkligen kund gestalta sig, hur arbetet gick till, hur några slet, medan andra väntade på att få köpa upp fångsten, varpå fiskarna bar iväg ut igen för att fånga mer och mer - så länge något fanns att få.

Men det var inte alla år fisken kom ...

Ett rejält plus i kanten är att min upplaga var illustrerad med etsningar av Kaare Espolin Johnson, kanske just det fördjupade uppelvelsen av naturen och människans både litenhet och energiska styrka.

Utflykten till Tindari - Andrea Camilleri (2000)

Jag har alltid tyckt om de italienska kriminalfilmerna om kommissarie Salvo Montalbano. Alltså är det med glädje jag ser att Modernista börjat ge ut några av böckerna på svenska. Har läst den första nu och den infriar inte bara min förhoppning, utan är "mer". Karaktärerna är ungefär som i filmen - men "mer". I boken kommer jag in i Salvos tankevärld på ett helt annat sätt än i filmerna. Han kan ofta blir lite drastiskt fräck, vilket gör honom mänsklig och roar mig.

Förutom matintresset, blir det helt klart att han läser litteratur av alla slag, och refererar åt olika håll, både litteratur och historia. Vilket också roar mig. Kollegan Augello menar efter att ha lyssnat till Montalbanos hypoteser kring brottet de utreder, att han har fantasi nog för att skriva romaner när han blir pensionär. Då får vi liksom hos W Somerset Maugham en kommentar om att 'deckare' inte är en rumsren genre bland snobbiga kritiker.
 "Vill du in i litteraturhistorien med Dante och Manzoni?"
 "Då skulle jag skämmas."
 "Men skriv då dina deckare, punkt slut."

Inte desto mindre har Montalbano läst den italienska klassikern Manzoni och refererar till honom.

I övrigt är detta en polisroman, vi lär känna ett gäng poliskollegor, som försöker lösa brott i ett Sicilianskt samhälle dominerat av maffian. Polischefen är dessutom orolig att deras nära samarbete ska utvecklas till en 'egen sorts maffia' inom polisen, en grupp som gör vad de själva finner bäst, utan att låta andra får insyn. Med andra ord - en balansgång mellan ont och gott.

Novellförfattaren W Somerset Maugham

Lotusätaren och andra noveller är en samling spridda texter av Maugham, som Atlantis gav ut 1991. Jag har försökt hitta ursprungliga data om innehållet, inte lyckats helt, men kommit fram till att de verkar vara utgivna alltifrån 1925 till 1946. W Somerset Maugham var en mycket populär författare under sin livstid. Läste någonstans att han antagligen var 1930-talets bäst betalde författare.

Jag läser oftast hans texter med ett leende på läpparna, även om viss humor kan kännas lite bedagad. Men karaktärerna är alltid mycket levande, inte minst olika personers sätt att tänka och tala är så 'spot-on' att jag myser. I synnerhet roas jag av beskrivna litterära kulturkrockar, som poeter som inte kan tänka sig att läsa en deckare, osv. Det var tydligen samma sak i början på 1900-talet som nu på 2000-talet, att det är i populära deckare som pengarna ligger. Vilket i denna samling utreds i "Skapargnistan" (1926), och en något annorlunda vinkling kring dikter finns i "Överstinnan" (1946).

Annars hör till mina favoriter "Kyrkvaktmästaren" som jag inte hittat utgivningsår för. Annars har den en udnerbar slutknorr, om hur huvudpersonen kan vara tacksam att han avskedats från kyrkvaktmästarposten - för att han inte var läs och skrivkunnig - eftersom han då tvingades använda sin affärsmässiga fingerkänsla och blev förmögen på kuppen.

Däremot gillar jag inte "Mr Harringtons tvätt" (1928) som Atlantis placerat sist i sin samling. Den är alladeles för rörig för mig och poängen känns inget vidare. Antagligen var Maugham ute efter att återskapa den kaotiska känsla som rådde under världskriget och ryska revolutionen, men ändå köper jag den inte som helhet och hade inte velat få den som sista intryck när jag lägger ifrån mig boken.

Tio små negerpojkar - Agatha Christie (1939)

Jag läste Tio små negerpojkar av Agatha Christie i tonåren och imponerades av den kluriga gåtan så pass att jag har pocketen kvar än idag. Och nu har jag läst den en andra gång, och märker att jag kommer ihåg nästan allt. Intryck under ungdomen fastnar. Denna slutna-rummet-historia är utvidga till en ö ingen kan komma ifrån. Naturligtvis historien i sig helt absurd, och visst kan man ifrågasätta att allt klaffar så totalt för mördaren, men nog hålls intresset uppe in i det sista. Trots att så många år gått, minns jag vem som var mördaren och kunde därför försöka leta efter ledtrådar från Christie, som man inte tänker på första gången.

Läste nyligen även en Miss Marple-historia, Ett mord annonseras (1950), som jag blev rejält besviken på. Det blir så tjatigt när hela mordutredningen handlar om att försöka hitta små skillnader mellan olika vittnes-uppgifter. I synnerhet när vittnena är så många och allt rapas upp gång på gång. Jag vill mest somna ifrån allt. Så jag förstår att deckare idag har utvecklats bort från detta harvande, till att mer röra kommissariens, deckarens, egna personliga vardag, något läsaren kan leva sig in i. För språkliga detaljer är korsord betydligt roligare.

Å andra sidan har jag tidigare läst två Hercule Poirot-mysterier som jag uppskattade, men även då var det inte brottet i sig, utan Poirots egen uppenbarelse och beteende som roade mig. Oavsett vad jag läser, så är det karaktärerna som kan väcka mitt intresse. Eller så beror det på att Christie själv var yngre och piggare när hon skrev på 1920-30-talen än 1950?

Källan eller brevet från fiskaren Markus - Gabriel Scott (1918)

Hittade denna för mig okända lilla bok, som tydligen är en norsk klassiker. Markus är en ensamstående sydnorsk fiskare i små omständigheter. Han är väl insatt i allt som har med fiskar och fiske att göra. Och trots att det inte tillhör mina intressen, så är det en skön läsning och ger mig detaljkunskaper jag aldrig trodde att jag skulle läsa om.

Berättarrösten är mycket stark och levande, sveps med i tankarna hos de personer den relaterar. Oftast Markus egna tankar. Han vill ingen illa, trots att alla retas med honom, annat än när någon behöver hjälp, eller snarare är 'lat', och därför passar på att utnyttja honom. Markus njuter av livet, av kontakten med naturen. Här är alltså ännu en bok från tidigt 1900-tal som poängterar närheten till jorden och i detta fall fiskarna i havet, för att må bra. Att källan till livsglädjen finns där man finner sin naturliga plats i det ekologiska kretsloppet.

Den utgavs 1918, alltså i slutet av första världskriget, ändå läser jag nästan hela boken med ett leende på läpparna. För att Markus är så uppfylld av livsglädje, så nöjd med varje syssla som ingår i hans vardag. Parallellt med att han drömmer om en trädgård, och faktiskt bygger den med sina egna händer, på en nästan omöjligt kal berghäll. Fyller bergsskrevan med jord han själv skapar från tång och fiskrens och annat avfall. Av skräpet skapar han något vackert. Men han hinner knappt njuta av den, innan döden hinner ikapp. Hans tunga vardag gav inget långt liv. Då hugger det i mig, trots att Markus nöjt accepterar läget ...

Howards End - E. M. Forster (1910)

En helt fantastisk roman, Howards End, och så märkligt att det tog 83 år innan den översattes till svenska. Men då blev det på Atlantis förlag, i serien 'Atlantis väljer ur världslitteraturen'. E.M. Forster är ju en helt omistlig författare. Hans böcker är få, men de är juveler. De flesta har väl åtminstone sett filmatiseringen av A Room with a View (Ett rum med utsikt)? Den har jag faktiskt ännu inte läst, utan alltså bara 'sett som film' några gånger. En kostym-film som jag 'upplevde' som 1880-tal, men jag måste läsa även den romanen för att se om Forster skrev så eller inte. Hans romaner rör sig kring förra sekelskiftet, innan första världskriget vände upp och ner på världen. Howards End är ju dessutom skriven flera år före både kriget och Titanic, en annan milstolpe för teknikens undergång.

Men jag upplever Howards End, och Forster, som mycket modern. Jag får en sorts Elin Wägner-känsla. De tillhörde samma generation - Forster var tre år äldre och debuterade bara två år före Wägner - och tycks mig ha samma förmåga att åskådliggöra det nya och omvälvande i sin egen tidsålder. De beskriver inte en svunnen stelnad värld. Det mullrar och rör sig, om än på djupet, under urberget, men en ny tid är på väg. Kvinnorna är delaktiga, inte passiva, och även om rösträttsdebatten ännu inte var avgjord så ingår den ångvälten som skakar deras mark.

"Skiljemuren mellan könen, som visserligen är i avtagande bland civiliserade människor, är fortfarande hög, och högre på kvinnornas sida", skriver Forster (s.80, övers. Maria Ekman). Just här rör det sig om att systrarna skämtar och släpper hämningarna bara när de är ensamma, men dämpar sig när brodern är närvarande. Romanen som helhet tar upp en betydligt djupare dubbelmoral, dvs hur kvinnor fördöms för handlingar som om män gör samma sak inte påverkar dem alls. Och då måste man strida "för kvinnor mot män" (s.346), handla efter känslan för vad som är rätt, hellre än att debattera 'rättigheter'. Brodern "stod över konvenansen; systern var i sin fulla rätt att göra vad hon ansåg rätt. Det är inte svårt att stå över konvenansen när vi inte lämnar kvar någon gisslan där; män kan alltid vara mer okonventionella än kvinnor" (s.369)

Forsters systrar Margaret och Helen är likt Jane Austens systrar i Förnuft och Känsla, just så olika i hur de agerar. Helen är helt uppfylld av sina känslor, människor är "tomma skal som hade omslutit hennes känsla" (s.371), hon agerar ut sina känslor. Medan Margaret låter förnuftet tygla dem, hos henne blir instinkter och intuition redskap, inte snaror. Mot slutet påpekar Margaret dessutom att mångfalden, olikheterna i människors temperament och förutsättningar (Jfr Austens fem olika systrar i Stolthet och Fördom) är en tröst, motverkar monotonin "i den dagliga gråheten" (s.403). Vi måste odla det vi själva tycker om, är bra på, känner för, inte försöka passa in i vad omgivningen förväntar sig.

Något annat Forster och Wägner har gemensamt, en tidsanda de delar och Forster uttrycker i Howards End, är oron över vart industrialismen tar vägen. Längtan tillbaka till 'jorden'. Howards End är namnet på en gammal bondgård som går i arv, även om inte mycket av jorden finns kvar, så befinner den sig tillräckligt långt från larmet i London, den hotande staden, det stressiga tempot, för att kunna symbolisera en motvikt mot ekonomiska orättvisor och miljöförstörelse. Howards End har underbara krafter. "Det dödar allt som är förskräckligt och får allt som är underbart att leva." (s.358) "Vårt hus är både framtiden och det förflutna". (s.405)

Det var Forsters förhoppning, men så kom första världskriget. 1800-talet blev inte en smutsens och stressens parentes som han hoppats. Det fortsatte genom hela 1900-talet, och nu står vi här på tröskeln till vår miljös vara eller inte vara. Vi måste äntligen ta tag i det som Elin Wägner och E.M. Forster varnade för i god tid. Därför är de fortfarande moderna författare, ligger i vår tid lika mycket som i sin egen.