The Best of SAKI - Hector Hugh Munro

Saki var den pseudonym Munro (1870-1916) använde för allt han skrev. Specialiserad på noveller, blev han sannerligen mästerlig. Han skrev kort och koncist, men desto fler. Den urvalssamling jag hittat från collector's library, innehåller 60 st publicerade 1904-1919 (dvs delvis postumt), är alla på bara 5-8 sidor. Och på de sidorna möter vi riktigt elaka historier, fulla av svart humor. Var och en med sin oväntade vridning, inte komplicerat, men som väcker smått chockerade skratt genom att alltid bryta mot konventionerna.

Själv lär han ha sagt att han skrev "true enough to be interesting and not true enough to be tiresome". Sant. Inte en tråkig sida! Mänsklig ytlighet och dumhet och hämnd gång på gång. Och jag som normalt sätt inte attraheras av hämndhistorier, roas ändå av dessa. Som sagt, det finns något sant i historierna, trots intrigens farsartade utveckling. Till exempel barn utsatta för de vuxnas godtycklighet.

Ofta innehåller historierna djur av något slag, och mot dem står sig den mänskliga futtigheter.

Hans moderlösa barndom var tuff, han hade svårt att passa in. Hämmad av sin homosexualitet som samhället fördömde, blev han en outsider. Hans syn på människan blev alltigenom negativ. När första världskriget bröt ut gick han ut som frivillig trots sin ålder, 43 år, och dog av en kula i huvudet 1916.  

PS. Saki måste ha varit en viktig inspiration för PG Woodehouse humor, men är alls inte lika stenhårt cyniskt mot överklass och snobbar.

NP 1917 - Karl Gjellerup & Henrik Pontoppidan

Karl Gjellerup (1857-1919): "för hans mångsidigt rika och av höga ideal burna diktning"
Henrik Pontoppidan (1857-1943): "för hans fullödiga framställningar av nutida danskt liv"

1917 intensifierades första världskriget genom att USA och andra länder i Amerika gick med i konflikten, med andra ord är det nu verkligen ett globalt krig. Sverige var dock ännu ett fattigt bondeland, relativt perifert uppe i Norden, som försökte hålla sig neutralt. Svenska Akademien lät detta år två danskar dela på Nobels litteraturpris. Innebär ett delat pris att  pristagarna är 'mindre värderade'? Eller var åsikterna inom Svenska Akademien så splittrade?

Gjellerup korades för sin rika diktning, där man återigen betonar 'höga ideal', ett begrepp som spökat alltsedan Nobel testamente öppnades. Pontoppidan korades däremot för sina "fullödiga beskrivningar" av samtida "danskt liv", vilket jag tolkar som realistisk samhällsprosa. Kanske kan man därför tolka Gjellerup och Pontoppidan som sin tids motsatta stilar, likt Heidenstam och Strindberg? Strindberg förespråkade i samtida debatt Leo Tolstoj, den store ryske realisten, till nobelpristagare, medan en annan typ av 'idealister' korades. Men 1917 tycks alltså båda riktningarna ha fått sitt.

Gjellerup och Pontoppidan var jämngamla, söner till präster, men fritänkar i 1880-talets vetenskapliga anda. Pontoppidans utvecklingsromanen Lykke-Per (1898-1904), räknas till huvudverken i dansk litteratur. Jag återkommer till honom när jag läst mer, för hans verk ges ut än idag och äldre utgåvor är inte svåra att hitta på antikvariat. Gjellerup är desto svårare.

Några av Gjellerups romaner finns digitalt inom Gutenbergsprojektet, men i övrigt hittar jag bara några tyska utgåvor. Vilket kan bero på att han var inspirerad av tysk idealism, gift med en tyska och levde i Dresden med henne från 1892 fram till sin död 27 år senare, dvs genom hela första världskriget. Han skrev dock på danska, och jag har försökt läsa på nätet, men tyvärr kan texten inte fånga mitt intresse och då känns det inte värt besväret att traggla mig igenom danskan. Jag ger upp. På wikipedia omtalas han som alltför kyligt reflekterande, att texterna mer liknar energiska tankeexperiment än diktverk. Jag hann inte uppleva det, men antar att det handlar om det vanliga problemet hos författare som har många tankar de gärna redovisar, så blir det mer som 'föreläsningar'. För att läsningen ska bli njutbar måste teorin gestaltas via karaktärernas handlingar och relationer.

Gjellerups intressen låg som sagt på det filosofiska planet. Han tog en teologiexamen, men skrev parallellt, inspirerad av Georg Brandes radikalism, romaner och dikter kritiska mot kristna dogmer. Han återgick dock snart till den tysk-danska idealismen, skrev dramer i grekisk stil kring individens etiska konflikter med samhällets lagar. Kärleken till hustrun inspirerade till diktsamlingen Min Kjaerligheds Bog (1889). Via Schopenhauer sökte han sig vidare mot 'indisk' filosofi och buddhism, för att mot slutet av livet återvända till barndomens kristendomen, en inte alltför ovanlig cirkelgång bland sökare. All denna idealism var alltså det som fångade nobelkommitténs intresse. Gjellerup dog två år efter att ha mottagit nobelpriset.

NP 1954 - Ernest Hemingway (1899-1961)

"för hans kraftfulla och inom nutida berättarkonst stilbildande mästerskap, senast ådagalagt i The Old Man and the Sea"

Har just läst den berömda långnovellen (70 sidor) från 1952, som jag minns mycket tydligt som film med Spencer Tracy (1958), på svartvit TV när jag var ung. Alltså visste jag hur hjärteknipande slutet är, men ändå blev min läsupplevelse inte alls vad jag väntat mig. Jag minns den gamle som närmast död efter striden med fisken och hajarna, och visst är han helt slut i boken, men den lille fiskarpojken står orubblig vid hans sida och ger mig upplevelsen att med pojkens hjälp kommer han att leva vidare.

Men nog blir jag lite förvånad att denna text omnämns i Akademiens prismotivering. Efter att nyligen ha läst Boijers mäktiga fiskarskildring Den sista vikingen,  känns Den Gamle och havet betydligt tunnare. Det positiva stråket genom hela eländet, är också lite märkvärdigt. Gubben är okuvlig. Han pratar konstant med sig själv för att mota bort sina negativa föraningar, men jag saknar djup. Antagligen såg Hemingway denna fiskare som en 'primitiv' människans kamp mot havet och livet däri. Likt alla Hemingways hjältar är hans uthållighet enastående.  

När vi nu sitter med facit i hand och vet att Hemingway kom att ta livet av sig efter allt djupare alkoholism, är det ju möjligt att läsa Den Gamles kamp mot Hajarna, som en symbolisk bild av Hemingways egen kamp mot alkoholismen, eller varför inte Media, som aldrig tröttnade på honom som galjonfigur. Hur än lyckosam i sitt arbete, hur än stor svärdfisk han fångar, så tas den ifrån honom av Hajarna, av snokande paparazzi och omgivningens dom. Att pojken i slutet tycks strunta i omgivningen och ta gamlingens parti, är ett försök att besvärja sitt eget öde. Men redan i början av texten omtalas att det dagligen pågår en sorts illusorisk livslögn, att gamle Santiago spelar upp en illusorisk livslöng, och unge Manolin spelar med i spelat, hjälper honom att förneka livets elände.

Men till Hemingways grundtankar hör ju att i verkligheten väntar bara desillusion bakom varje illusion...

Un Noël de Maigret - Georges Simenon (1951)

Har läst tre Maigret historier till, för att det är så trevlig franska i dem. Lätt att hänga med även om man är lite ringrostig. Simenon skrev närmast kopiöst mycket, även om de enskilda texterna inte är så långa. Kanske är det därför han verkar avsluta varje historia med datum - i Un Noêl de Maigret  står det mai 1950 -  och i två andra (Maigret se fache och La pipe de Maigret) står två olika datum under 1945, trots att böckerna har copyright 1947. Förlagen hann tydligen inte med ...

Även om Maigret är polis, och han delegerar uppgifter till sina underlydande, så skulle jag inte kalla det polisromaner i modern mening. Dessutom saknas samhällsperspektivet som vanligen brukar följa med i polishistorier. Polisen som skall upprätthålla ordningen, grubblar mer eller mindre över vart samhällets moral håller på att barka iväg, skulle man väl kunna säga. Att representera lagens ord men se att samhället förändras. Men jag saknar samhället i de Maigret-historier jag hittills läst, inga spår av världskrig eller andra historiska markörer.

Maigret är lika smart som Sherlock Holmes. Maigret lyckas, rökande sin kära pipa, skingra de rökridåer folk döljer sina brott bakom. Och brotten drivs, liksom hos Agatha Christie, av individers snikenhet, inga djupare orsaker än så.

En lustig detalj - av de fyra Maigret-deckare jag läst i sommar, inleds tre med att folk anar sig till att någon varit inne i deras hem medan de sov. Inget brott har begåtts, har de bara inbillat sig att någon varit där? Flyttat en aning på saker, letat, utan att finna vad de sökt. Är det en tillfällighet att jag råkat läsa just sådana intriger?

NP 1916 - Verner von Heidenstam

"såsom ett erkännande av hans betydelse som målsmannen för ett nytt skede i vår vitterhet"

Så motiverade Svenska Akademien att Verner von Heidenstam (1859-1940) tilldelades nobelpriset 1916. Att det blev ännu en svensk pristagare, bara sju år efter Selma Lagerlöf, kan ha berott på att första världskriget pågick för fullt och ledde till navelskådning. Heidenstam var visserligen mycket omhuldad i Sverige kring sekelskiftet 1900. Redan hans debut, diktsamlingen Vallfart och vandringsår, (1888), gjorde enorm succé. Debutanten blev sin tids omsvärmade pop-idol.

Under min påbörjade, någorlunda kronologiska resa genom nobelpristagarlitteratur, råkade jag ut för en tvärnit redan vid Heidenstam. Vi nosade på hans dikter under gymnasiets litteraturkurs, men i övrigt läses han knappt idag. Vågorna har gått höga för och emot. Vari består motståndet?

Jag rekommenderar Per I Gedins biografi Verner von Heidenstam : ett liv (2006) för att få inblick i Heidenstam, såväl som författare som person. Kapitlet om den komplicerade relationen mellan Strindberg och Heidenstam väcker insikter. Båda vistades ute i Europa under 1880-talet, flydde Sverige av olika skäl. Båda ville bryta de svenska borgerliga normerna, kände sig befryndade och upplevde sina diskussioner som inspirerande. Men litterärt var de ändå motsatser.

Strindberg vars Röda rummet 1879 förnyade svensk litteratur och inledde 1880-talets samhällskritiska våg, följt av 1882 års 'bomb', den än mer kritiska Det Nya Riket, får redan vid Heidenstams debut 1888 uppleva sig förlegad. Den unge debutanten har redan kommit med något helt nytt, en egen Renässans, till såväl form som tematik, som genast förför publiken med sin fria livsglädje, med verser i både fri och bunden form, liksom inslag av prosadikt.

Strindberg och Heidenstam personifierar här för mig de två ytterligheter litteraturen ständigt pendlar mellan - den socialrealistiska synen på människan som ett kollektivt offer för miljö och omständigheter i kampen för överlevnaden vs. den ständiga motrörelse som vill visa på livets skönhet och återinstallera individens fantasi och drömmar. Mellan Strindberg och Heidenstam råder också motsättningen mellan prosa och poesi, vilket jag tror är en spegling av deras skilda sociala ursprung och skolgång.

Trots att deras diskussioner varit berikande, undvek den ännu outgivna unge Heidenstam att visa sina diktalster för vännen Strindberg. Verner måste ha känt på sig att de inte rimmade med Augusts ideal. Inte desto mindre gick Heidenstam sin egen väg, och blev redan vid första försöket utgiven och samstämmigt hyllad. Utom då av Strindberg, mästare på dramatik och prosa, som inte kunde förlika sig med den nya 'idealiserande' stilen inom poesin. I Strindbergs omgivning, tidningarnas liberala skriftställare, var prosan den nya tidens språkrör, de som befriat sig från förkonstlade verser mer upptagna med att räkna stavelser och tvinga fram rim, än att söka upp modiga ämnen. Att kalla verser för barnkammarlek, blev då ett sätt att försvara sig mot de kunskaper i verslära man saknade.

Heidenstam såg sig tvärtom som poet, och vers den litteratur som var värdig en man, medan den 'bildade' samtiden förknippade prosa med populärlitteratur av kvinnliga brödskrivare, läst av kreti och pleti. Hur än ordblind Heidenstam anses ha varit, måste han ha fått sin poetiska taktkänsla via modersmjölken, uppvuxen med aristokratiska vanor och privatlärare, antagligen med höglösning av dikt även till vardags. 

Redan som tonåring fick Heidenstam resa i Sydeuropa och Orienten för att kurera sin tuberkulos. Han gifte sig redan 1880, 21 år ung, mot faderns vilja och kom att bo huvudsakligen i Schweiz, fram till faderns död 1887. Alltså hade han ingen närmare kontakt med svensk 80-talsradikalism. Och på kontinenten var naturalismen redan en genre på nedgång. Verner inspirerades av nyare strömningar.
 
Jag har svårt att ta till mig dessa långa känslosamt måleriska dikter i Heidenstams första diktsamling, Vallfart och vandringsår, som det samtida litterära etablissemanget föll för då. De uppskattade väl både att hans stil återgick till något mer 'litterärt', skilt från vardagens tidningsprosa, parallellt med att formen förnyats, befriats - tillät prosapartier och fri dikt utan rim. Jag faller inte för dessa dikter, för mig är stilen alltför förgången och känns inte allmängiltiga nog för att jag ska kunna relatera till dem. Alltså kan jag sympatisera med Strindberg. Visst känner jag rytmen och farten och fläkten. Men vad säger texten?

Styrbjörn Järnegard lär dock ha skrivit en avhandling 2009 som funnit en röd tråd i diktsamlingen, en pilgrims resa, vilket skapar logik för den initierade. Jag älskar att dansa i takt, men för berättande texter föredrar jag, likt Strindberg, prosa.

1960 samlades en rad noveller av nobelpristagare i en svensk antologi. Då hade Heidenstam ännu en plats där, deltog med novellen Bruksherrn. En nog så romantisk bild av en patriark från flydda dar, "lika stolt över sin ställning som dess plikter." Den går att läsa symboliskt, om adelns uppluckring. Bruksherrn har inga pengar kvar, bara sitt anrika namn, för riket hans har blivit republik och aktiebolag, och patriarken själv en marionett. Hela hans liv hade baserats på en övernaturlig gåta om en kappsäck. Ättemyten, kan tänka. Men som nu visat sig ha rent naturlig förklaring. Det övernaturliga har gått upp i rök. Men han har livsvisdom nog att acceptera läget. Ändå finns det undersåtar av den gamla stammen som inte slutar vörda Bruksherrn ...

Charlie Chan's triumf - Earl Derr Biggers (1928)

Jag tittar gärna igenom de begagnade böcker Myrorna säljer. Det mesta där är utgånget hos förlagen och alltid dyker det upp något jag blir nyfiken på. Inte minst halvfranska band från början av 1900-talet. Nu senast fann jag en bok med rött skinn på rygg och pärmhörn. Behind that Curtain, som 1938 översatts till svenska som Charlie Chan's triumf.  Earl Derr Biggers har satt en orubbligt lugn kines i huvudrollen som mästerdetektiv, vars asiatiska tålamod kontrasteras mot den kverulantiskt uppstressade amerikanske kriminalpolisen. Chan talar så artigt att språket känns högtidligt, dessutom uttrycker han sig gärna med ordspråk, vars metaforiska vishet Chan har på lager för varje upptänklig situation.

Charlie Chan blev populär på filmduken. Och böckerna finns att läsa på nätet inom Gutenbergsprojektet. Jag rekommenderar de engelska originalen, för den svenska översättning jag fann - hur än vacker halvfranskt inbindning den har - är mycket föråldrad i språket. Charlie Chans repliker är oerhört märkligt styltade, med bl. a. omkastad ordföljd, med verben i slutet, som mer liknar tyska och alls inte kinesiska och inte avspeglar originalet.

Intressant är dock att en av huvudkaraktärerna är en ung kvinnlig 'statsfiskal' (tvingades slå upp ordet; landsfiskal är ju en gammal landsbygdsauktoritet, som tog hand om juridiska och policiära uppgifter. Tydligen fanns liknande i städer. Jag uppfattar det här som utredande polis, men ordet 'fiskal' kan tydligen även stå för domaraspirant, alltså under utbildningen). Unga miss Morrow representerar här 1920-talets ny kvinnoideal, den unga röstberättigade kvinnan som går ut i det offentliga livet och arbetar klokt och effektivt. En positiv bild som visar på 1920-talets optimism.

Vattnets form - Andrea Camilleri (1994)

Kunde inte motstå att leta upp en Montalbano-deckare till. Vattnets form visade sig vara den första berättelsen om Salvo. Kan dock förstå att Modernista valde att inte inleda sin utgivning med den. Den är ganska kort och humorn och gemytet har ännu inte satt sig riktigt. Men det är trots allt här som karaktärerna introduceras. Så när man väl blivit biten är även denna ett 'måste'.

Sicilien med sina sociala problem och maffia är naturligtvis en tacksam bakgrund för kriminalhistorier. Som läsare är man automatiskt med på förutsättningarna, att inget är vad det synes vara, att allt har en dubbel botten.  Ändå är det inte maffia-brott som behandlas, utan politisk smutskastning och korruption. Likt vattnet forrmas allt efter sin omgivning, antar den form omgivningen ger det. Sanningar omformas alltefter vem som talar.