A Christas Carol (1843) är en omistlig del av Julen, liksom den envist negative Scrooge, ytterligare förevigad av Disney i serievärldens snikne pengasamlare, (svenska: Farbror Joakim). Åt honom kan vi skratta och känna igen oss, fattigdomsrädslan som gör oss till snikna samlare. Och sedan efter en genialt genomförd dramatisk tre-aktare förlöses han ur sin rädsla och får förkroppsliga Lyckan och Överflödet, förtröstan om att allt ordnar sig bara vi vågar tro på vår inneboende godhet och medmänsklighet.
Uppbyggnaden i fem välbalanserade kapitel, där tre kapitel fördelade på julandar - det förgångnas, nuets och en eventuell framtid - föregås av den hårda kalla bristkänslan, förkroppsligad i Marleys spöke, och avrundas med det glada slutet där den kalla bristen övergår i sin motsats, när Scrooge äntligen vågar ta till sig Julens tillförsikt med värme och överflöd.
Allt detta är välkänt. Mindre känt är att Dickens försökte upprepa konceptet kring denna Julsaga de två följande åren, men utan samma triumfatoriska mottagande hos publiken. Jag har just läst The Chimes (1844), som i fyra kapitel förlagda kring nyårsklockor, försöker lära oss att uppskatta oss själva som människor. Återigen skall vi lära oss att plocka fram vår inneboende godhet, med solidaritet, vågar tro på vår egen förmåga att skapa något bra, att se att livet kan bli bättre för varje år som går.
Denna historia är betydligt kantigare - cementerat i det kvadratiska med fyra kapitel - vilket i sin otymplighet har svårt att få mig att hänga med i svängarna. Inte förrän i slutet får jag mitt 'aha!' Varje kapitel är en 'kvart' men som tar flera år, och först i slutet får vi veta att det nog trots allt bara var en timmes mardröm. Kanske den svältandes mardröm efter en alltför glupskt svald, oväntad bjudmåltid.
Karaktärerna i historien är så mycket blekare, det går inte att upprepa Ebenezer Scrooge, han är redan fullkomlig, förevigad. Visst kritiseras den självgoda omgivningen, omyndigförklarandet av gräsrötterna i den tidens samhällshierarki. Under 1840-talet grasserade svälten. Dickens ville medvetandegöra, men allt var redan sagt i Julsagan, med sitt myller av karaktärer och symboler.
Historierna är också 'spökhistorier' på olika sätt. Jag hänger med betydligt lättare i Julsagans 'spöke' och de tre 'julandarna'. I The Chimes frammanas i stället 'goblins', vilket jag har svårare att göra mig en uppfattning om. Den långa undertiteln är "A Goblin Story of Some Bells that Rang an Old Year out and a New Year in" hjälper mig, men inte mycket. Helt klart växer det fram älv-varelser av något slag ur klockornas klang, ringandet, och dessa väcker något i människors andliga medvetenhet. Vi skall uppleva något, väckas till medvetenhet.
Det borde inte vara omöjligt, idag när vi är så inkörda på animerade filmer, fulla av mytologiska varelser. Så vad är en 'goblin'? I Harry Potter har de hand om Gringotts bank. Men Dickens goblins tycks mig betydligt mer 'ofärdiga', mindre påtagliga. De försvinner med klockklangen. Wikipedia berättar om dem som 'mischievious', någon sorts 'busfrön'? Som en gång i tiden ansågs uppfostra barn, genom att såväl straffa som belöna. Jag undrar om de kan jämföras med svenska 'tomtar', som man måste hålla sig god med för att de inte skall sätta krokben för oss? Å andra sidan känns de i Dickens historia mer som engelska miniälvor, de som finns i varje blomma och buske, naturens egna andar, hos Dickens alltså förknippade med klockklangen.
Nyårsklockor, de klingar så mycket hastigare förbi, jämfört med Julens överflöd.
2014-12-20
Den mänskliga komedin - William Saroyan (1943)
Mot slutet kommer kärnan i hela bokens livsvisdom:
"Kärleken är odödlig och gör allting odödligt. Men hatet dör var minut." (s.212, Atlantis, tr. 1983)
Den mänskliga komedin av William Saroyan är helt underbar. Den förmedlar medkänslans livsvisdom och är därför en absolut källa till tröst om livet känns tungt. Den skrevs under andra världskriget, när många familjer miste sina söner, och har därför en reell, mörk botten. Ändå lyser livskraften igenom, på ett märkligt förklarat och självklart sätt.
Sens moral: sluta aldrig tro på livet och kärleken. En för alla och alla för en. Mänskligheten som 'ett', en enhet. Som en lärarinna säger tidigt i boken:
"Jag vill att vart och ett av mina barn ska vara sej självt [...] vart och ett en trevlig och spännande variation av alla dom andra." Och inse att "var och en av er håller på att bli verkligt mänsklig när ni trots er naturliga misstro mot varann lär er att respektera varann i alla fall." (s.61-62)
Den stora mörka världen skymtar främst genom fyra faderlösa syskons lilla värld, främst sönerna i olika åldrar, Markus 19 år som tvingas möta kriget, 14-årige Homer som nu blir 'familjens äldste man' och får arbete som telegram-bud om kvällarna, efter skolan. Och så lille Ulysses, som vandrar i den lilla staden, mikrokosmos, 'Ithaca', och som tyst storögt nyfiket tar in allt, upplever livet direkt mot huden.
Som synes, referenser till Homeros episka dikter, Där den äldre brodern åker till sitt 'Trojanska krig', medan Ulysses har sina irrfärder på hemmaplan, likt en mini-Odysseus. Och Homer som börjat arbeta, och får lära sig livets hårda realiteter genom telegramtexter, Allt är lätt och lekande utfört, men om man vill kan det fördjupa läsningen till livet som en universell resa.
"Kärleken är odödlig och gör allting odödligt. Men hatet dör var minut." (s.212, Atlantis, tr. 1983)
Den mänskliga komedin av William Saroyan är helt underbar. Den förmedlar medkänslans livsvisdom och är därför en absolut källa till tröst om livet känns tungt. Den skrevs under andra världskriget, när många familjer miste sina söner, och har därför en reell, mörk botten. Ändå lyser livskraften igenom, på ett märkligt förklarat och självklart sätt.
Sens moral: sluta aldrig tro på livet och kärleken. En för alla och alla för en. Mänskligheten som 'ett', en enhet. Som en lärarinna säger tidigt i boken:
"Jag vill att vart och ett av mina barn ska vara sej självt [...] vart och ett en trevlig och spännande variation av alla dom andra." Och inse att "var och en av er håller på att bli verkligt mänsklig när ni trots er naturliga misstro mot varann lär er att respektera varann i alla fall." (s.61-62)
Den stora mörka världen skymtar främst genom fyra faderlösa syskons lilla värld, främst sönerna i olika åldrar, Markus 19 år som tvingas möta kriget, 14-årige Homer som nu blir 'familjens äldste man' och får arbete som telegram-bud om kvällarna, efter skolan. Och så lille Ulysses, som vandrar i den lilla staden, mikrokosmos, 'Ithaca', och som tyst storögt nyfiket tar in allt, upplever livet direkt mot huden.
Som synes, referenser till Homeros episka dikter, Där den äldre brodern åker till sitt 'Trojanska krig', medan Ulysses har sina irrfärder på hemmaplan, likt en mini-Odysseus. Och Homer som börjat arbeta, och får lära sig livets hårda realiteter genom telegramtexter, Allt är lätt och lekande utfört, men om man vill kan det fördjupa läsningen till livet som en universell resa.
2014-12-15
Arsène Lupin (1907)
När jag var barn gick gentlemannatjuven Arsène Lupin som TV-serie, men har filmats många fler gånger än så, och har blivit en ikon likt Sherlock Holmes och Hercules Poirot. De första novellerna om Lupin dök upp redan 1907 och tycks inspirerad av tidens anarkistiska strömningar.
En elegant tjuv, expert på förklädnader, som smälte in i alla miljöer, listigare än någon annan - utom möjligen Sherlock Holmes. Hela upplägget tjittlade och roade. Han stal helt utan skrupler, men ofta med twisten att han lurade bytet av andra tjuvar. Vilket alltså gjorde att han emellanåt agerade privat-detektiv. Hans enda jämlike är Sherlock Holmes - i de första novellerna kallad Holmlock Shears.
Om jag fattat saken rätt inleddes skapelsen med dessa noveller, men ledde senare till längre romaner. Gutenberg-projektet har minst en att läsa gratis på nätet.
Arsène Lupin är en mästare på att manipulera andra människor, och tydligen med charm nog att få många att blunda inför detta.
En elegant tjuv, expert på förklädnader, som smälte in i alla miljöer, listigare än någon annan - utom möjligen Sherlock Holmes. Hela upplägget tjittlade och roade. Han stal helt utan skrupler, men ofta med twisten att han lurade bytet av andra tjuvar. Vilket alltså gjorde att han emellanåt agerade privat-detektiv. Hans enda jämlike är Sherlock Holmes - i de första novellerna kallad Holmlock Shears.
Om jag fattat saken rätt inleddes skapelsen med dessa noveller, men ledde senare till längre romaner. Gutenberg-projektet har minst en att läsa gratis på nätet.
Arsène Lupin är en mästare på att manipulera andra människor, och tydligen med charm nog att få många att blunda inför detta.
2014-12-08
England Made Me / De skeppsbrutna - Graham Greene (1935)
England Made Me är en tidig roman av Graham Greene, som på svenska fick titeln De skeppsbrutna. Även vissa senare engelska upplagor använder titeln The Shipwrecked. Och är en liknelse med vilken den spekulerande affärsmannen Krogh beskriver sin livssyn:
"He had always despised people who thought about the past. To live was to leave behind; to be as free as a shipwrecken man who has lost everything." (s.133; Vintage, 2007)
En mångbottnad liknelse för hela romanen. Även om jag finner hela romanen något ogripbar, ofullgången, så väcks ju intresset av att den tilldrar sig i Stockholm och är löst inspirerad av Kreugerkraschen 1932. I Centrum står alltså Krogh, och hans ekonomiska korthus, på väg att gå i kvav. Men vid citatet ovan lever han ännu som i en febrig illusion av att 'allt går mycket bra'. Sverige hade klarat sig undan första världskriget och arbetade på att modernisera och bygga upp sin ekonomi. Medan huvudpersonerna är det engelska syskonparet, tvillingarna Kate och Anthony, en vinddriven spillra av det Britiska imperiet, deras liksom Englands rikedomar och ideal har splittrats och skingrats och saknar fotfäste under mellankrigstiden. De griper efter Kroghs ekonomiska under, för att hålla sig flytande, trots att det bara är ett halmstrå utan förankring.
Som alltid hos Greene, brottas huvudpersonerna med olika moraliska dilemman, även om just denna roman inte når fram till någon förlösande tydlighet i konflikterna. Dessutom domineras syskonparet av incestuösa drag som Greene inte lyckas förankra hos mig. Det hör säkert till tidens freudianska intressesfär, men blir för mig bara ännu en bild av det brittiska imperiets inavel, det symboliska fröet till storhetstidens undergång, som det måste ha upplevts under tidigt 1930-tals depression och arbetslöshet.
Den skeppsbrutna, som förlorat allt, är den ende som är helt fri. Så försökte modernismen bygga helt nytt utan att använda sina föregångare som bas att stå på. Funktionalistisk arkitektur skapade helt nya former. Carl Milles statyer får symbolisera det nya i konsten: "It wasn't the past, it wasn't something finished to the nipple [...] it was something in the present tense, something working its way out of the stone." Men utan bas, fallerar etiken.
Könsrollerna tycks ombytta. Kate är den 'modernistiska kvinnnan', arbetar så klart och försörjer sin bror, samt dricker och röker dagligen, och hem, barn och känslor ingår inte i hennes alternativ. Samtidigt som många män beskrivs närmast androgynt välansade, ibland rent kvinnofientliga som Minty. Bristen på samband mellan kvinnor och män, är ännu en symbol för samhället som infertilt, kastrerat, steriliserat. Och därmed utan möjlighet att växa och frodas.
Om jag inte missminner mig helt, skrev Greene i sin självbiografi om hur han varit påverkad av Joseph Conrad i början av sin skrivarbana och hur detta blev en hämsko. Conrads romaner har ju också en rad symboliska bilder av det fallerande brittiska imperiet.
PS. En lustighet - i den svenska upplagan från 1954 heter en svensk arbetare 'Andersen', medan den engelska utgåvan från Vintage (2007), använder det mer korrekt svenska 'Andersson'. Då undrar ju jag: Var det 'fel' i urupplagan, justerade Greene det i senare upplagor efter påpekanden?
"He had always despised people who thought about the past. To live was to leave behind; to be as free as a shipwrecken man who has lost everything." (s.133; Vintage, 2007)
En mångbottnad liknelse för hela romanen. Även om jag finner hela romanen något ogripbar, ofullgången, så väcks ju intresset av att den tilldrar sig i Stockholm och är löst inspirerad av Kreugerkraschen 1932. I Centrum står alltså Krogh, och hans ekonomiska korthus, på väg att gå i kvav. Men vid citatet ovan lever han ännu som i en febrig illusion av att 'allt går mycket bra'. Sverige hade klarat sig undan första världskriget och arbetade på att modernisera och bygga upp sin ekonomi. Medan huvudpersonerna är det engelska syskonparet, tvillingarna Kate och Anthony, en vinddriven spillra av det Britiska imperiet, deras liksom Englands rikedomar och ideal har splittrats och skingrats och saknar fotfäste under mellankrigstiden. De griper efter Kroghs ekonomiska under, för att hålla sig flytande, trots att det bara är ett halmstrå utan förankring.
Som alltid hos Greene, brottas huvudpersonerna med olika moraliska dilemman, även om just denna roman inte når fram till någon förlösande tydlighet i konflikterna. Dessutom domineras syskonparet av incestuösa drag som Greene inte lyckas förankra hos mig. Det hör säkert till tidens freudianska intressesfär, men blir för mig bara ännu en bild av det brittiska imperiets inavel, det symboliska fröet till storhetstidens undergång, som det måste ha upplevts under tidigt 1930-tals depression och arbetslöshet.
Den skeppsbrutna, som förlorat allt, är den ende som är helt fri. Så försökte modernismen bygga helt nytt utan att använda sina föregångare som bas att stå på. Funktionalistisk arkitektur skapade helt nya former. Carl Milles statyer får symbolisera det nya i konsten: "It wasn't the past, it wasn't something finished to the nipple [...] it was something in the present tense, something working its way out of the stone." Men utan bas, fallerar etiken.
Könsrollerna tycks ombytta. Kate är den 'modernistiska kvinnnan', arbetar så klart och försörjer sin bror, samt dricker och röker dagligen, och hem, barn och känslor ingår inte i hennes alternativ. Samtidigt som många män beskrivs närmast androgynt välansade, ibland rent kvinnofientliga som Minty. Bristen på samband mellan kvinnor och män, är ännu en symbol för samhället som infertilt, kastrerat, steriliserat. Och därmed utan möjlighet att växa och frodas.
Om jag inte missminner mig helt, skrev Greene i sin självbiografi om hur han varit påverkad av Joseph Conrad i början av sin skrivarbana och hur detta blev en hämsko. Conrads romaner har ju också en rad symboliska bilder av det fallerande brittiska imperiet.
PS. En lustighet - i den svenska upplagan från 1954 heter en svensk arbetare 'Andersen', medan den engelska utgåvan från Vintage (2007), använder det mer korrekt svenska 'Andersson'. Då undrar ju jag: Var det 'fel' i urupplagan, justerade Greene det i senare upplagor efter påpekanden?
2014-11-25
Dödläge - Sara Paretsky (1984)
Andra boken om den kvinnliga privatdetektiven V.I. Warshawski, (Deadlock; 1984), stilbildande för en ny feministisk syn på kvinnan. Sara Paretsky skrev i en medvetet protest mot kvinnobilden i deckargenren, alltid offer. Warshawski tar för sig, är tuff, slagfärdig - på alla sätt kapabel och myndig.
Men inte utan motstånd. Den äldre generationen, inte minst hennes döde fars gamle vän, Bobby Mallory, motsätter sig att kvinnor har 'manliga' yrken. Kvinnor ska enligt honom föda barn och stanna hemma hos sin familj. En kvinnobild 'Vic' (Victoria) Warshawski inte kan känna igen sig i. Eftersom alla arbetande kvinnor kallas vid förnamn, en inarbetad härskarteknik att förminska och omyndigförklara, medan varje man, hur än ung spoling, kallas 'Mr' + efternamn, går Vic konsekvent in för att benämna sig själv vid initialer, V.I. före efternamnet, för att ta bort det könsklassificeringen, det sårbara.
Paretsky inledde alltså en ny era inom deckargenren, den självmedvetet arbetande kvinnan, feministen som går mot strömmen. Kvinnliga detektiver hade funnits tidigare, redan på 1800-talet, men återkom nu i svallvågorna efter 60-70-talens kvinnokamp. PD James hade visserligen lämnat sin kommentar redan 1972, då hon läte en ung kvinna ta över sin kollegas detektivbyrå i Ett opassande jobb för en kvinna. Jag känner dock avgörande skillnader mellan böckerna, som visar på den fortgående samhällsutvecklingen under dessa tolv år.
Hos PD James, 1972 i England, såg även hennes jämnåriga på henne med misstänksamt tvivel på hennes yrkesval, och i slutänden får mästerdetektiven, Dalgliesh, ta över. Hos Paretsky 1983, i Chicago-trakten, är Warshawskis yrkesliv redan inarbetat, och misstänksamheten tycks främst vara en generationsfråga. Arbetande kvinnor börjar bli regel och starka kvinnor som Vic vägrar anpassa sig och låta sig begränsas.
Miljön i romanen är förutom Chicago, hela varvsindustrin i kris kring 'de stora sjöarna', The Great Lakes, på gränsen mellan USA och Kanada. Det råder snålblåst i såväl klimat som ekonomi, i ett område och en tid, som enligt Vics far endast bestod av 'Vinter och augusti'. Texten känns initierad och trovärdig.
Men inte utan motstånd. Den äldre generationen, inte minst hennes döde fars gamle vän, Bobby Mallory, motsätter sig att kvinnor har 'manliga' yrken. Kvinnor ska enligt honom föda barn och stanna hemma hos sin familj. En kvinnobild 'Vic' (Victoria) Warshawski inte kan känna igen sig i. Eftersom alla arbetande kvinnor kallas vid förnamn, en inarbetad härskarteknik att förminska och omyndigförklara, medan varje man, hur än ung spoling, kallas 'Mr' + efternamn, går Vic konsekvent in för att benämna sig själv vid initialer, V.I. före efternamnet, för att ta bort det könsklassificeringen, det sårbara.
Paretsky inledde alltså en ny era inom deckargenren, den självmedvetet arbetande kvinnan, feministen som går mot strömmen. Kvinnliga detektiver hade funnits tidigare, redan på 1800-talet, men återkom nu i svallvågorna efter 60-70-talens kvinnokamp. PD James hade visserligen lämnat sin kommentar redan 1972, då hon läte en ung kvinna ta över sin kollegas detektivbyrå i Ett opassande jobb för en kvinna. Jag känner dock avgörande skillnader mellan böckerna, som visar på den fortgående samhällsutvecklingen under dessa tolv år.
Hos PD James, 1972 i England, såg även hennes jämnåriga på henne med misstänksamt tvivel på hennes yrkesval, och i slutänden får mästerdetektiven, Dalgliesh, ta över. Hos Paretsky 1983, i Chicago-trakten, är Warshawskis yrkesliv redan inarbetat, och misstänksamheten tycks främst vara en generationsfråga. Arbetande kvinnor börjar bli regel och starka kvinnor som Vic vägrar anpassa sig och låta sig begränsas.
Miljön i romanen är förutom Chicago, hela varvsindustrin i kris kring 'de stora sjöarna', The Great Lakes, på gränsen mellan USA och Kanada. Det råder snålblåst i såväl klimat som ekonomi, i ett område och en tid, som enligt Vics far endast bestod av 'Vinter och augusti'. Texten känns initierad och trovärdig.
2014-11-19
The Return of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle (1904-1905)
Slutligen beslöt sig Doyle trots allt för att återuppliva Sherlock Holmes 'på riktigt' - inte bara låta Watson minnas utredningarna. Detta efter att han vunnit berömmelse och erkännande för andra texter, såväl prosa som pjäser och dikter, och dessutom blivit adlad (1902). Att utgivaren var beredd att betala stora summor för rättigheten bidrog naturligtvis. Han lovade en amerikansk tidskrift åtta historier, men det kom att bli 13 stycken, även utgivna i England, och senare samlade som The Return of Sherlock Holmes.
Att Sherlock nu hamnat i 1900-talet, blir än mer märkbart än i Baskervilles's Hound (1903), för nu är det inte bara det språkliga, utan även sättet att berätta - det analytiska grubblandet i länsstolen får stå tillbaka för betydligt mer dramatiska scener, t ex med Holmes och Watson i slagsmål med brottslingar. Vi har alltså kommit ett steg närmare den hårdkokta deckaren.
I samlingens första historia, "The Empty House", chockas den ovetande Watson inför vännens oväntade uppdykande. Watson svimmar av känslan att stå inför en vålnad. Sherlock förklarar sedan sin treåriga tystnad och landsflykt, med brodern som enda kontakt, med sina försök att dupera sina motståndare i brottssyndikatet. Med filmiskt gestaltade bilder, framställs hur mördarna genast är honom på spåren, men blir lurade - inte bara på avstånd - utan hur de stöter ihop i samma rum med en yrkesmördare.
På Baker street tycks allt återgå till gamla rutiner, som om det inte stått tomt i åratal. Och jag undrar lite vart Watsons fru tog vägen? Svalnade äktenskapet, eller har de fått barn som nu upptar hennes tid och håller henne borta från händelserna? Nåväl, hur än ombonat det är på Baker street, så är det inte längre där tyngdpunkten ligger. Det har börjat mullra ute i världen, förutom professionella brottslingar, omnämns såväl italienska maffian som anarkistiska rörelser, på flera ställen. Och Sherlock Holmes är ute och rör på sig i denna mullrande värld.
Min absoluta favorithistoria i denna samling är "Charles Augustus Milverton", om en professionell utpressares motbjudande parasiterande. Historien är roande, genom att avlägsna sig från det analytiska, och i stället låta Holmes och Watson bryta sig in hos utpressaren och snoka i hans handlingar. Där blir de närapå tagna på bar gärning, efter att dessutom ha fått bevittna mordet på samme utpressare i samma rum. De bevittnar alltså vad som sker utan att lyfta ett finger, varpå Holmes dessutom bränner upp brev och annat som skulle kunnat bidra till flera utpressningshärvor.
Sen flyr de över trädgårdsmuren med trädgårdsmästaren hack i häl. Denne avger sedan ett signalement på Watson, utan att veta vilka det är han förföljt. Detta återberättas senare för Holmes, när polisen ber honom om hjälp att lösa mordfallet. Sherlock uppför sig så lika iskallt som vanligt, slår ifrån sig signalementet som alldeles för vagt, 'det skulle ju kunna vara Watson här'. Han vägrar för övrigt åta sig fallet, med hänvisning till att hämnd utmätt på en sån skurk, kan inte vara annat än rättmätig. Han har sett mördaren och beslutat att skydda henne. Så fräckt roar oss Doyle nu, med en helt ny humor uppblandad med rent filmisk spänning, av smygande i skuggor, vittnen bakom gardiner, framrusande hämnare.
Och allmänheten är upprörd inför all ny otrygghet och polisen benägen att på förhand skylla alla oklara brott på 'galna anarkister'.
- Disgraceful, sir! A nihilist plot, that's what I make of it. No one but an anarchist would go about breaking statues. Red republicans, that's what I call 'em. Så står det i "The Six Napoleons", som även tar upp den italienska Mafian, "a secret political society", med förgreningar till den italienska kolonin i London. Polisinspektör Lestrade antar att såväl mördare som offer tillhör denna maffia, och att det är interna bråk som ligger bakom.
I en annan berättelse gäller hämnden förräderi inom en rysk förrevolutionär grupp, som strävar efter reformer och anarkistiska ideal. Medan många strävar mot högre ideal, ger andra efter för att försöka rädda sitt eget skinn. Några har flytt till England, men det är svårt att hålla sig undan i längden.
Sherlock Holmes har alltid haft en benägenhet att låta nåd gå före rätt, en tendens som blivit allt starkare i denna samling. I "The Abbey Grange" säger Holmes: "I couldn't do it Watson ... Once or twice in my career I feel that I have done more real harm by my discovery of the criminal than ever he had done by his crime. I have learned caution now and I had rather play tricks with the Law of England than with my own conscience."
Sherlock Holmes samvete blir allt ömmare och tar allt oftare lagen i egna händer. I "The Second Stain" berörs hemliga agenter och förvecklingar inom utrikespolitiken. Mitt under Sekelskiftets glada Belle Epoque blir skuggorna allt längre. Första världskriget och revolutionsåren rycker allt närmare.
Att Sherlock nu hamnat i 1900-talet, blir än mer märkbart än i Baskervilles's Hound (1903), för nu är det inte bara det språkliga, utan även sättet att berätta - det analytiska grubblandet i länsstolen får stå tillbaka för betydligt mer dramatiska scener, t ex med Holmes och Watson i slagsmål med brottslingar. Vi har alltså kommit ett steg närmare den hårdkokta deckaren.
I samlingens första historia, "The Empty House", chockas den ovetande Watson inför vännens oväntade uppdykande. Watson svimmar av känslan att stå inför en vålnad. Sherlock förklarar sedan sin treåriga tystnad och landsflykt, med brodern som enda kontakt, med sina försök att dupera sina motståndare i brottssyndikatet. Med filmiskt gestaltade bilder, framställs hur mördarna genast är honom på spåren, men blir lurade - inte bara på avstånd - utan hur de stöter ihop i samma rum med en yrkesmördare.
På Baker street tycks allt återgå till gamla rutiner, som om det inte stått tomt i åratal. Och jag undrar lite vart Watsons fru tog vägen? Svalnade äktenskapet, eller har de fått barn som nu upptar hennes tid och håller henne borta från händelserna? Nåväl, hur än ombonat det är på Baker street, så är det inte längre där tyngdpunkten ligger. Det har börjat mullra ute i världen, förutom professionella brottslingar, omnämns såväl italienska maffian som anarkistiska rörelser, på flera ställen. Och Sherlock Holmes är ute och rör på sig i denna mullrande värld.
Min absoluta favorithistoria i denna samling är "Charles Augustus Milverton", om en professionell utpressares motbjudande parasiterande. Historien är roande, genom att avlägsna sig från det analytiska, och i stället låta Holmes och Watson bryta sig in hos utpressaren och snoka i hans handlingar. Där blir de närapå tagna på bar gärning, efter att dessutom ha fått bevittna mordet på samme utpressare i samma rum. De bevittnar alltså vad som sker utan att lyfta ett finger, varpå Holmes dessutom bränner upp brev och annat som skulle kunnat bidra till flera utpressningshärvor.
Sen flyr de över trädgårdsmuren med trädgårdsmästaren hack i häl. Denne avger sedan ett signalement på Watson, utan att veta vilka det är han förföljt. Detta återberättas senare för Holmes, när polisen ber honom om hjälp att lösa mordfallet. Sherlock uppför sig så lika iskallt som vanligt, slår ifrån sig signalementet som alldeles för vagt, 'det skulle ju kunna vara Watson här'. Han vägrar för övrigt åta sig fallet, med hänvisning till att hämnd utmätt på en sån skurk, kan inte vara annat än rättmätig. Han har sett mördaren och beslutat att skydda henne. Så fräckt roar oss Doyle nu, med en helt ny humor uppblandad med rent filmisk spänning, av smygande i skuggor, vittnen bakom gardiner, framrusande hämnare.
Och allmänheten är upprörd inför all ny otrygghet och polisen benägen att på förhand skylla alla oklara brott på 'galna anarkister'.
- Disgraceful, sir! A nihilist plot, that's what I make of it. No one but an anarchist would go about breaking statues. Red republicans, that's what I call 'em. Så står det i "The Six Napoleons", som även tar upp den italienska Mafian, "a secret political society", med förgreningar till den italienska kolonin i London. Polisinspektör Lestrade antar att såväl mördare som offer tillhör denna maffia, och att det är interna bråk som ligger bakom.
I en annan berättelse gäller hämnden förräderi inom en rysk förrevolutionär grupp, som strävar efter reformer och anarkistiska ideal. Medan många strävar mot högre ideal, ger andra efter för att försöka rädda sitt eget skinn. Några har flytt till England, men det är svårt att hålla sig undan i längden.
Sherlock Holmes har alltid haft en benägenhet att låta nåd gå före rätt, en tendens som blivit allt starkare i denna samling. I "The Abbey Grange" säger Holmes: "I couldn't do it Watson ... Once or twice in my career I feel that I have done more real harm by my discovery of the criminal than ever he had done by his crime. I have learned caution now and I had rather play tricks with the Law of England than with my own conscience."
Sherlock Holmes samvete blir allt ömmare och tar allt oftare lagen i egna händer. I "The Second Stain" berörs hemliga agenter och förvecklingar inom utrikespolitiken. Mitt under Sekelskiftets glada Belle Epoque blir skuggorna allt längre. Första världskriget och revolutionsåren rycker allt närmare.
2014-11-18
Vildanden - Henrik Ibsen (1884)
Vildanden är nog den första Ibsen-pjäs hittills jag inte uppskattat. Ibsen tar här ett steg bort från 1880-talets rena samhällskritik, för att blicka in i det mänskliga psyket. Symbolismen växer sig allt starkare och Ibsen hakar på.
Normalt sett uppskattar jag symboler, men inte Vildanden som pjäs. Den förefaller mig närmast obscen. Mest för att jag inte kan tro på att man 'bygger' sig en skog på en vind, och fyller den med kaniner för att kunna 'jaga' där som på privat mark. Det påstås att konstruktionen är så välgjord att ingen av hyresgästerna störs av skjutandet. Nej - det köper jag inte.
Och varför skjuta på försvarslösa kaniner och en skadad vildand? Visst de är genomskinliga symboler. Pjäsens tema är livslögner.
Idealisten Gregers Werle tar som sin livsuppgift att avslöja sina medmänniskors livslögner, i förhoppningen att det ska få människor att växa andligen. Men han orsakar bara död och förödelse omkring sig. Hans ideologiske motsats är den pragmatiske doktor Relling, som menar att folk måste få behålla sina livslögner, så de kan stimuleras på sina egna premisser.
Relling blir därigenom betydligt mer sympatisk, även om de två ståndpunkterna är ytterligheter, och därför den ena inte mer sann än den andra. Dottern dör för egen hand - vilket skapar en bitter eftersmak. Liksom faderns egoistiska självupptagenhet och karaktärslöshet, som är minst lika skyldig till förödelsen som Gregers idealism.
Normalt sett uppskattar jag symboler, men inte Vildanden som pjäs. Den förefaller mig närmast obscen. Mest för att jag inte kan tro på att man 'bygger' sig en skog på en vind, och fyller den med kaniner för att kunna 'jaga' där som på privat mark. Det påstås att konstruktionen är så välgjord att ingen av hyresgästerna störs av skjutandet. Nej - det köper jag inte.
Och varför skjuta på försvarslösa kaniner och en skadad vildand? Visst de är genomskinliga symboler. Pjäsens tema är livslögner.
Idealisten Gregers Werle tar som sin livsuppgift att avslöja sina medmänniskors livslögner, i förhoppningen att det ska få människor att växa andligen. Men han orsakar bara död och förödelse omkring sig. Hans ideologiske motsats är den pragmatiske doktor Relling, som menar att folk måste få behålla sina livslögner, så de kan stimuleras på sina egna premisser.
Relling blir därigenom betydligt mer sympatisk, även om de två ståndpunkterna är ytterligheter, och därför den ena inte mer sann än den andra. Dottern dör för egen hand - vilket skapar en bitter eftersmak. Liksom faderns egoistiska självupptagenhet och karaktärslöshet, som är minst lika skyldig till förödelsen som Gregers idealism.
2014-11-17
Svenska öden och äventyr - August Strindberg (1882-1905)
1882 började Strindberg skriva historiska noveller, som utgavs häftesvis. Strindberg var sedan några år känd för sin radikala prosa, och nu vill han även ge sin historiesyn, dvs flytta fokus från kungarna till gäsrötterna. Jag har nu läst ett tiotal av de tidigare historierna, från 1880-talet, och uppskattar hans förmåga att genom sin gestaltande fabuleringskonst ge liv åt det förflutna. Varje novell sätter något kulturhistoriskt samhällsfenomen under luppen.
I "Odlad frukt" får vi följa en utblottad riddares vedermödor att finna ett sätt att försörja sig. Novellen åskådliggör det medeltida samhällets fasta samhällshierarki, där man föds in i sin samhällsklass och sitt yrke. Det är inte bara omöjligt för de fattiga att ta sig upp, utan lika omöjligt för adeln att söka arbeta ihop till brödfödan.
I "En ovälkommen", om det driftiga sladdbarnet Kristjan, vars driftighet dock misstänkliggörs som orättfånget rövat, då ingen annan lyckats lika bra. Han ställs utanför samhället och tvingas till vrak och likplundring - men då är paradoxen att hur än han vunnit sin rikedom, blir han ärad för den.
Andra noveller talar om skråväsendets begränsningar, eller de samhällsförändringar som inleds med boktryckarkonsten. I "Utveckling" gestaltas renässansens kast mellan kropp och ande, liksom mellan salig livsglädje och förtvivlan inför människans dödlighet. Från positivismens linjära tid, återgår vi till en tidens cirkelgång, eller åtminstone en betydligt segare spiral.
"Pål och Per" delar upp samhället i konkret arbetande bönder, dock ofta offer för naturmakterna, i kontrast till de handlande borgarna, beskrivna som parasiter - och hur hela samhället slits mellan dessa två grupper, som sitter som på ett ekonomins gungbräde, hur efterfrågan och tillgång balanserar dem mot varann, den enes död, den andres bröd, i ett evigt ekorrhjul. Det är skickligt och roande rappt framställt.
Långdragnare är "Lycksalighetens ö", genom att fördjupa detta samhällets helhetsperspektiv, ses spiralgången närmast som oundviklig. Historien utgår från Olof Rudbecks Atlantica, som under Sveriges stormaktstid ville se svenskarna som ättlingar från Atlantis Lycksaliga ö. Strindberg lyckas både med konststycket att förneka detta - då samhällets bedrövliga tillstånd är bevis nog för det - och sedan låta de 'hädiska förnekarna', deporteras och på den vägen finna en lycksalighetens ö, där de genomgår en samhällets utveckling bort från lyckan, glömmer sitt ursprung och återskapar samtidens smuts och elände. Allting med igenkänningens humor, t o m hur Atlantis ger upp hov till en ny religion, med ön som det förlorade Eden, som mänskligheten slängts ut ur, en gång verklighet, men vilket människorna snart glömt - den ursprungliga jämlikheten och endräkten - förvandlas till en utopisk hypotes. Det finns mycket tänkvärt i denna historia, som vinner på sin helhet.
I "Odlad frukt" får vi följa en utblottad riddares vedermödor att finna ett sätt att försörja sig. Novellen åskådliggör det medeltida samhällets fasta samhällshierarki, där man föds in i sin samhällsklass och sitt yrke. Det är inte bara omöjligt för de fattiga att ta sig upp, utan lika omöjligt för adeln att söka arbeta ihop till brödfödan.
I "En ovälkommen", om det driftiga sladdbarnet Kristjan, vars driftighet dock misstänkliggörs som orättfånget rövat, då ingen annan lyckats lika bra. Han ställs utanför samhället och tvingas till vrak och likplundring - men då är paradoxen att hur än han vunnit sin rikedom, blir han ärad för den.
Andra noveller talar om skråväsendets begränsningar, eller de samhällsförändringar som inleds med boktryckarkonsten. I "Utveckling" gestaltas renässansens kast mellan kropp och ande, liksom mellan salig livsglädje och förtvivlan inför människans dödlighet. Från positivismens linjära tid, återgår vi till en tidens cirkelgång, eller åtminstone en betydligt segare spiral.
"Pål och Per" delar upp samhället i konkret arbetande bönder, dock ofta offer för naturmakterna, i kontrast till de handlande borgarna, beskrivna som parasiter - och hur hela samhället slits mellan dessa två grupper, som sitter som på ett ekonomins gungbräde, hur efterfrågan och tillgång balanserar dem mot varann, den enes död, den andres bröd, i ett evigt ekorrhjul. Det är skickligt och roande rappt framställt.
Långdragnare är "Lycksalighetens ö", genom att fördjupa detta samhällets helhetsperspektiv, ses spiralgången närmast som oundviklig. Historien utgår från Olof Rudbecks Atlantica, som under Sveriges stormaktstid ville se svenskarna som ättlingar från Atlantis Lycksaliga ö. Strindberg lyckas både med konststycket att förneka detta - då samhällets bedrövliga tillstånd är bevis nog för det - och sedan låta de 'hädiska förnekarna', deporteras och på den vägen finna en lycksalighetens ö, där de genomgår en samhällets utveckling bort från lyckan, glömmer sitt ursprung och återskapar samtidens smuts och elände. Allting med igenkänningens humor, t o m hur Atlantis ger upp hov till en ny religion, med ön som det förlorade Eden, som mänskligheten slängts ut ur, en gång verklighet, men vilket människorna snart glömt - den ursprungliga jämlikheten och endräkten - förvandlas till en utopisk hypotes. Det finns mycket tänkvärt i denna historia, som vinner på sin helhet.
2014-11-10
Det stora avslöjandet - Jan Guillou (1974)
En tidig Guillou, hans andra. Hur hans alter ego Erik Ponti slutar studera juridik och blir journalist. Ligger alltså efter Ondskan i Ponti-kronologin. Pontis nya vägval handlar om att vilja göra skillnad, ägna sig åt djuplodande journalistisk som förändrar. Men verkligheten handlar mest om att jaga scoop för att öka upplagan, herrtidningarnas erotik-flirtande blomstrade, parallellt med självcensur och inavel.
Boken är rappt och frejdigt skriven. Jag skrattar ofta åt den cyniska humorn och även åt att Gunvald Larsson får vara med på ett hörn (helt rätt i karaktär) och anknyter lite till Sjöwall-Wahlöös 'Polismördaren' som utgavs samma år (1974). IB-affären omnämns först på sista sidan som scoopet alla självcensurerat.
Boken är rappt och frejdigt skriven. Jag skrattar ofta åt den cyniska humorn och även åt att Gunvald Larsson får vara med på ett hörn (helt rätt i karaktär) och anknyter lite till Sjöwall-Wahlöös 'Polismördaren' som utgavs samma år (1974). IB-affären omnämns först på sista sidan som scoopet alla självcensurerat.
2014-11-09
Måna är död - Ivar Lo-Johansson (1932)
Ivar Lo-Johanssons skönlitterära debut. Ett passionsdrama. Jag hade svårt att komma in i den, könskriget mellan två småsinta egon kändes ointressant för mig. Innan jag hela boken undrade jag varför Expressen/Bonniers valt just denna av Ivar-Lo till sin klassikerserie. Kort och behändig?
I alla fall inte pga någon tidlös allmängiltighet. För en bild av relationer på 1930-talets läser jag hellre Moa Martinsson. Könskriget hör till tiden, med den backlash som uppstod efter att kvinnorna fått rösträtt och hoppades på jämställdhet. Men inte mycket hände.
I Måna är död beskriver Ivar-Lo kvinnan nästan som ett djur, som lever på känslor, ett djur i bur, underhållen och omhändertagen av män, nästan manodepressivt beroende av flirter. Måna och Bo är båda osäkra, och ett omaka par. Men alldeles mot slutet, de sista 30 sidorna (av 206) börjar allt vändas runt och jag inser att det är inte författarens bild av Måna vi fått, utan det är mannens, Bos, förvrängda bild.
Och plötsligt blandar sig en modernistisk overklighetskänsla in i bilden, och texten omvandlas till en sorts 'surrealistisk' deckare. Romanen har utspelats under parets sommarvistelse på en fäbodvall, men nästan helt utan naturkänsla. Vi vet att det är flottarsäsong, men naturen har inte uppmärksammats. Bo misstänker hela tiden att Måna är där endast för att flirta med muskulösa flottare. Plötsligt inser jag att hela historien utgår ur Bos svartsjuka rationaliseringar, hans inbillningar,
Allra mest surrealistiskt är Månas försvinnande - här en tydlig psykologisk förträngning, där Bo jämför det fula och skrattretande i kroppar som faller i tomrum, med hur vackert Måna föll mot sin egen död, utan att förlora sin skönhet, utan att oroas. En overklig bild som speglar Bos förträngda medvetande. Föll hon eller blev hon knuffad?
Här uppenbaras en alienation som genast får mig att associera till tongångarna i Främlingen av Albert Camus, utgiven tio år senare. Omöjligheten att uppleva verkligheten. Men där Merseult blir offer för sin egen arrogans och betraktad som ett känslokallt monster, utgår Bos omgivning ifrån att han är otillräknelig pga chock, och därför 'oskyldig'.
Näst sista kapitlet (XVIII), 11 sidor före slutet, inleds med orden: "Brottet blev aldrig uppklarat." Var det ett brott? Omgivningen har bara uppfattat ett förälskat par. Medan det inom Bo rasat en strid mellan behovet av en intim relation och behovet att få hänge sig åt sitt litterära skapande. Måna omvandlas till 'begrepp', en kärlekens idé. Kärleken hade krävt tid han inte kunnat undvara, varför det krävts våld för att frigöra självet. Offrade han sina känslor för konsten?
Efter romanens sista mening inser jag varför den tillhör klassikerna - texten innehåller obesvarade frågor att grubbla över.
I alla fall inte pga någon tidlös allmängiltighet. För en bild av relationer på 1930-talets läser jag hellre Moa Martinsson. Könskriget hör till tiden, med den backlash som uppstod efter att kvinnorna fått rösträtt och hoppades på jämställdhet. Men inte mycket hände.
I Måna är död beskriver Ivar-Lo kvinnan nästan som ett djur, som lever på känslor, ett djur i bur, underhållen och omhändertagen av män, nästan manodepressivt beroende av flirter. Måna och Bo är båda osäkra, och ett omaka par. Men alldeles mot slutet, de sista 30 sidorna (av 206) börjar allt vändas runt och jag inser att det är inte författarens bild av Måna vi fått, utan det är mannens, Bos, förvrängda bild.
Och plötsligt blandar sig en modernistisk overklighetskänsla in i bilden, och texten omvandlas till en sorts 'surrealistisk' deckare. Romanen har utspelats under parets sommarvistelse på en fäbodvall, men nästan helt utan naturkänsla. Vi vet att det är flottarsäsong, men naturen har inte uppmärksammats. Bo misstänker hela tiden att Måna är där endast för att flirta med muskulösa flottare. Plötsligt inser jag att hela historien utgår ur Bos svartsjuka rationaliseringar, hans inbillningar,
Allra mest surrealistiskt är Månas försvinnande - här en tydlig psykologisk förträngning, där Bo jämför det fula och skrattretande i kroppar som faller i tomrum, med hur vackert Måna föll mot sin egen död, utan att förlora sin skönhet, utan att oroas. En overklig bild som speglar Bos förträngda medvetande. Föll hon eller blev hon knuffad?
Här uppenbaras en alienation som genast får mig att associera till tongångarna i Främlingen av Albert Camus, utgiven tio år senare. Omöjligheten att uppleva verkligheten. Men där Merseult blir offer för sin egen arrogans och betraktad som ett känslokallt monster, utgår Bos omgivning ifrån att han är otillräknelig pga chock, och därför 'oskyldig'.
Näst sista kapitlet (XVIII), 11 sidor före slutet, inleds med orden: "Brottet blev aldrig uppklarat." Var det ett brott? Omgivningen har bara uppfattat ett förälskat par. Medan det inom Bo rasat en strid mellan behovet av en intim relation och behovet att få hänge sig åt sitt litterära skapande. Måna omvandlas till 'begrepp', en kärlekens idé. Kärleken hade krävt tid han inte kunnat undvara, varför det krävts våld för att frigöra självet. Offrade han sina känslor för konsten?
Efter romanens sista mening inser jag varför den tillhör klassikerna - texten innehåller obesvarade frågor att grubbla över.
2014-11-08
The Hound of the Baskervilles (1902)
Nu har jag halkat efter i mina anteckningar här på bloggen, trots att läsandet tickat på ungefär som vanligt. Bland annat har jag fortsatt med Sir Arthur Conan Doyle och läste för en månad sedan om The Hound of the Baskervilles, som nog var den allra första Sherlock Holmes historia jag läste i tonåren. Då var det säkert i en svensk översättning, vilket jag dock genom åren insett förtar en stor del av nöjet. Lokalfärgen kommer med originalspråket.
Apropå språket så känner jag hur det har utvecklats en hel del från de tidigaste Sherlock-historierna fram till Baskervilles hund, att det mjukats upp och blivit mindre formellt. Mitt omedelbara intryck är att nu har 1900-talet inträtt, med ett ledigare språkbruk, men det kan naturligtvis även bero på att Doyle nu skrivit romaner i nära tjugo år. För åtta år sedan tog han dessutom livet av Sherlock Holmes i sin strävan att få ägna sig åt de historiska romaner han såg som sin livsuppgift - trots att läsarna inte höll med om detta.
Men nu kom Doyle och en av hans vänner att diskutera den folklore som fanns kring övernaturliga ting, och fick idén att skriva en historia kring sådan vidskepelse. Men för att avslöja verkligheten bakom det som tycktes övernaturligt fanns ingen protagonist med bättre skickad, logiskt skarp hjärna, än just Sherlock Holmes. Så fick det bli. Att Sherlock Holmes avlivats åtta år tidigare kom han runt genom att bakåtdatera hela händelsen och låta Watson finnas och återberätta.
Hela historien är dessutom mer Watsons historia, då Sherlock egentligen bara deltar i början och genom att i slutet komma med lösningen till hela historien, däremellan är det Watson som vistas på platsen och upplever alla märkliga fenomen och oroande mänskliga beteenden. Det är Watson som kan uppskatta en god historia, det är han som gärna blickar tillbaka och återupplever allt märkligt han snavat över genom livet.
Sherlock Holmes är däremot alldeles för snabb i sin förmåga att avslöja dimridåer och mysterier för att fylla en hel roman. Sherlock tillhör novellformen, medan romanerna bygger på sidohistorier nystade kring brotten. Och i fallet med Baskervilles hund, 'a spectral hound', en helveteshund som tycks vara både spöke och ha förmågan att ta livet av människor - då har fick kommit över från rena brottsutredningar, in mer på området thriller och skräck.
Och visst är den läsvärd än idag! Och faktum är att jag inte känner till en enda av Doyles historiska romaner, så det är som Sherlock Holmes skapare han har överlevt.
Apropå språket så känner jag hur det har utvecklats en hel del från de tidigaste Sherlock-historierna fram till Baskervilles hund, att det mjukats upp och blivit mindre formellt. Mitt omedelbara intryck är att nu har 1900-talet inträtt, med ett ledigare språkbruk, men det kan naturligtvis även bero på att Doyle nu skrivit romaner i nära tjugo år. För åtta år sedan tog han dessutom livet av Sherlock Holmes i sin strävan att få ägna sig åt de historiska romaner han såg som sin livsuppgift - trots att läsarna inte höll med om detta.
Men nu kom Doyle och en av hans vänner att diskutera den folklore som fanns kring övernaturliga ting, och fick idén att skriva en historia kring sådan vidskepelse. Men för att avslöja verkligheten bakom det som tycktes övernaturligt fanns ingen protagonist med bättre skickad, logiskt skarp hjärna, än just Sherlock Holmes. Så fick det bli. Att Sherlock Holmes avlivats åtta år tidigare kom han runt genom att bakåtdatera hela händelsen och låta Watson finnas och återberätta.
Hela historien är dessutom mer Watsons historia, då Sherlock egentligen bara deltar i början och genom att i slutet komma med lösningen till hela historien, däremellan är det Watson som vistas på platsen och upplever alla märkliga fenomen och oroande mänskliga beteenden. Det är Watson som kan uppskatta en god historia, det är han som gärna blickar tillbaka och återupplever allt märkligt han snavat över genom livet.
Sherlock Holmes är däremot alldeles för snabb i sin förmåga att avslöja dimridåer och mysterier för att fylla en hel roman. Sherlock tillhör novellformen, medan romanerna bygger på sidohistorier nystade kring brotten. Och i fallet med Baskervilles hund, 'a spectral hound', en helveteshund som tycks vara både spöke och ha förmågan att ta livet av människor - då har fick kommit över från rena brottsutredningar, in mer på området thriller och skräck.
Och visst är den läsvärd än idag! Och faktum är att jag inte känner till en enda av Doyles historiska romaner, så det är som Sherlock Holmes skapare han har överlevt.
2014-10-04
Profitörerna - Leif G W Persson (1979)
Eftersom jag börjat läsa Perssons memoar Gustavs grabb, och uppskattat det jag hittills läst, beslöt jag även läsa några av hans tidiga romaner. De finns numera i pocket, lätta att läsa på bussen.
Han debut, Grisfesten (1978), känns splittrad. Det är mycket mummel, där Perssons egen allvetande röst dominerar, vrakar och väljer vad han tänker avslöja för oss läsare. Ett nybörjarfel, att inte lita på läsaren tillräckligt som medläsare, att viljan att läsa vidare kan vara större även om man får mer info. Där många pusseldeckare, tjatar om i all evinnerlighet, gjorde Persson tvärtom och gav mig så tunna trådar att hålla i att jag hann glömma många av dem innan jag hann till slutet, och tvingades bläddra tillbaka.
Jag kan inte heller säga att historien i sig håller, att en polis springer iväg och rånar ett postkontor, hux flux, när han av en tillfällighet tycks få ett möjligt alibi (ev 1-2 tim) av en justitieminister. Nej, men det var dagsaktuellt när det begavs sig - misstron mot justitieministern. Persson har dock tagit med en undertitel: en rövarroman. Vilket framstår som en friskrivning, liksom förordet som förnekar samband. Men nog luktar det agg, från den tagg, han själv fått när han förlorade jobbet vid Rikspolisstyrelsen. Jag har inte hunnit dit i memoarerna ännu, jag får se...
Men boken är uppbyggd som en lek med idéer, med en mängd citat, reella eller fiktion, det kan jag inte avgöra. Men nog ler jag lite när Sherlock Holmes plötsligt dyker upp. Han sitter uppe i sin mästerdetektiv-himmel och skakar på huvudet åt de poliserna som alla dukar under för en rad mänskliga brister och tillkortakommanden. Och så deras uppenbara misstro mot kriminologer ... där satt verkligen taggen i hjärtat.
Hans andra bok, Profitörerna (1979), gör dock ett helt annat intryck, av äkta polisroman. Det som är förvirrande är att poliserna har samma namn här som i Grisfesten, redan där var de väldigt många och ytligt tecknade, med små roller, utspridda och svåra att få grepp om. Här återkommer de och enligt förordet är de intervjuade och allt handlar om verkliga fall. Här har alltså skapats ett brett polisuniversum, där verklighet och fiktion överlagras. Perssons allvetande berättarröst har begränsats till särskilda avsnitt, benämnda 'Berättaren', och där denna röst i första boken var obegränsad (irriterande dominant), har den här modulerats till tankeväckande kommentarer, om fördjupar med sina ansatser till idédiskussion, kring brott och straff.
Persson tog klivet bort från de osannolikt skickliga mästerdetektiver vi önskar att vi haft tillgång till, in i polisvardagen.
Han debut, Grisfesten (1978), känns splittrad. Det är mycket mummel, där Perssons egen allvetande röst dominerar, vrakar och väljer vad han tänker avslöja för oss läsare. Ett nybörjarfel, att inte lita på läsaren tillräckligt som medläsare, att viljan att läsa vidare kan vara större även om man får mer info. Där många pusseldeckare, tjatar om i all evinnerlighet, gjorde Persson tvärtom och gav mig så tunna trådar att hålla i att jag hann glömma många av dem innan jag hann till slutet, och tvingades bläddra tillbaka.
Jag kan inte heller säga att historien i sig håller, att en polis springer iväg och rånar ett postkontor, hux flux, när han av en tillfällighet tycks få ett möjligt alibi (ev 1-2 tim) av en justitieminister. Nej, men det var dagsaktuellt när det begavs sig - misstron mot justitieministern. Persson har dock tagit med en undertitel: en rövarroman. Vilket framstår som en friskrivning, liksom förordet som förnekar samband. Men nog luktar det agg, från den tagg, han själv fått när han förlorade jobbet vid Rikspolisstyrelsen. Jag har inte hunnit dit i memoarerna ännu, jag får se...
Men boken är uppbyggd som en lek med idéer, med en mängd citat, reella eller fiktion, det kan jag inte avgöra. Men nog ler jag lite när Sherlock Holmes plötsligt dyker upp. Han sitter uppe i sin mästerdetektiv-himmel och skakar på huvudet åt de poliserna som alla dukar under för en rad mänskliga brister och tillkortakommanden. Och så deras uppenbara misstro mot kriminologer ... där satt verkligen taggen i hjärtat.
Hans andra bok, Profitörerna (1979), gör dock ett helt annat intryck, av äkta polisroman. Det som är förvirrande är att poliserna har samma namn här som i Grisfesten, redan där var de väldigt många och ytligt tecknade, med små roller, utspridda och svåra att få grepp om. Här återkommer de och enligt förordet är de intervjuade och allt handlar om verkliga fall. Här har alltså skapats ett brett polisuniversum, där verklighet och fiktion överlagras. Perssons allvetande berättarröst har begränsats till särskilda avsnitt, benämnda 'Berättaren', och där denna röst i första boken var obegränsad (irriterande dominant), har den här modulerats till tankeväckande kommentarer, om fördjupar med sina ansatser till idédiskussion, kring brott och straff.
Persson tog klivet bort från de osannolikt skickliga mästerdetektiver vi önskar att vi haft tillgång till, in i polisvardagen.
Mormor hälsar och säger förlåt - Fredrik Backman (2013)
Och så har jag stuckit emellan med en nyskriven bok. Jag gillade Fredrik Backmans En man som heter Ove, så jag ville gärna testa en till, och det ångrar jag inte. Mormor hälsar och säger förlåt är en helt underbart fantastiskt fabulerande historia.
Berättare är Elsa, en flicka som snart ska fylla åtta år, men som är otroligt vuxen för sin ålder, med otrolig mycket bättre koll på allt än någon annan. Det gör inget att det inte känns realistiskt, för det här är ingen realistiskt historia - inte på ytan. Elsa är en helt oslagbar personlighet och representant för den unga datagenerationen, som har mer stöd i wikipedia, än från sin vuxna omgivning, med alla sina mänskliga brister.
Och när livet är tufft, kan man alltid skapa sin egen fantasy-värld. Och söka tröst i en omskapad värld, som i böcker och film. Det är inget nytt, det har människor gjort i alla tider. Men denna berättelse är ändå något helt nytt, med ett helt eget språk och ojämförligt tempo från början till slut, som bara tog ett fåtal kapitel innan den vann över mitt hjärta helt.
Frågan är vilken åldersgrupp boken är skriven för? Det är definitivt en 'vuxenbok', trots den unga huvudpersonen. Men också så mycket mer - en allåldersbok? Skulle en sjuåring hänga med? Tja, frågan är väl om 'mormor' kan hänga med, för det krävs en viss grad av datorisering, tror jag ...
Berättare är Elsa, en flicka som snart ska fylla åtta år, men som är otroligt vuxen för sin ålder, med otrolig mycket bättre koll på allt än någon annan. Det gör inget att det inte känns realistiskt, för det här är ingen realistiskt historia - inte på ytan. Elsa är en helt oslagbar personlighet och representant för den unga datagenerationen, som har mer stöd i wikipedia, än från sin vuxna omgivning, med alla sina mänskliga brister.
Och när livet är tufft, kan man alltid skapa sin egen fantasy-värld. Och söka tröst i en omskapad värld, som i böcker och film. Det är inget nytt, det har människor gjort i alla tider. Men denna berättelse är ändå något helt nytt, med ett helt eget språk och ojämförligt tempo från början till slut, som bara tog ett fåtal kapitel innan den vann över mitt hjärta helt.
Frågan är vilken åldersgrupp boken är skriven för? Det är definitivt en 'vuxenbok', trots den unga huvudpersonen. Men också så mycket mer - en allåldersbok? Skulle en sjuåring hänga med? Tja, frågan är väl om 'mormor' kan hänga med, för det krävs en viss grad av datorisering, tror jag ...
2014-09-12
The Jungel book - Rudyard Kipling (1894)
Kiplings Djungelboken, blev älskad redan från första utgåvan 1894, och har sedan utan avbrott återutgivits i otaliga upplagor. Jag älskade Disneys animerade film från 1967, men har tills nu bara läst Andra Djungelboken, som kom redan 1895, men inte handlar om Mowgli och därför gjorde mig besviken en gång i tiden. Men det är första boken som innehåller de berömda berättelserna, inte bara om Mowgli, utan även om mungon Rikki-Tikki-Tavi, den ihärdiga Vita sälen, med flera historier.
Trots att Disney naturligtvis bakade om historien en hel del, så är jag förvånad att jag trots allt känner igen alla viktiga nyckelscener så pass som jag trots allt gör. Kipling skrev en lös samling berättelser kring olika djur, även om Mowgli förekommer i flera av dem. Baloo blivit betydligt jazzigare i den tecknade filmen, och får de goda makterna på sin sida mer genom sitt goda hjärta, än som i boken där han är en skarpsinnig lärare.
Kipling lät djuren tala, men de är inga utklädda människor, även om de har alla ädla karaktärsdrag man kan önska sig. De har betydligt mer moralisk resning än de få människor som dyker upp - förutom Mowgli då, men han fostrades ju av djuren i djungeln. Kipling var brittisk undersåte, född i Indien, Och eftersom han levde och verkade i Indien när britternas imperialism var som mest uppblåst världen över, talas det ofta om hans ideal som färgade av en förkastlig imperialism. Många vill läsa in herrefolksideal i de ädla djur som beskrivs, och projicera ut Indiens lägre kaster på till exempel oansvarigt lekande apflockar.
Men tittar man lite närmare på Kiplings uppväxt och liv, kompliceras bilden betydligt. Han föddes i Indien, 1865, inom brittisk övre medelklass, men överlämnades genast att fostras av en indisk barnsköterska, varför hans första språk blev hindustani. Hans första år nära indisk natur var lycklig. Men innan han ens fyllt sex år, sänds han och lillasystern till England, för att hos Mr och Mrs Halloway få en första engelsk uppfostran. Sju hårda år följde, som gav honom ärr för livet, varefter han flyttades till en internatskola. Alltså tolv år utan sina biologiska föräldrar. Först 1882 fick han återvända till Indien, då han som 17-åring fick sitt första jobb på en tidning. Där jobbade till 1889, parallellt med en allt stridare ström egna dikter och berättelser. Efter detta reste han ut i världen, gifte sig med en amerikanska och bosatte sig i Vermont, i norra USA, samma år som han började skriva Djungelboken. Alltså så långt ifrån den varma indiska djungeln man kan tänka sig. Jag kan tänka mig att han i det svala klimatet i New England drömde sig tillbaka till sin barndom, ungefär som Strindberg satt i Paris och skrev om Stockholms skärgård i Hemsöborna.
Mowgli förlorade sina föräldrar redan som nyfödd, men fick en ömsint varghona till fostermor. Kipling uppfostrades av en indiska. Så varför vill många påstå att vargarna och deras hederskodex ska symbolisera den brittiska kulturens närvaro i Indien? Lika lycklig som Mowgli var bland vargarna, var Kipling hos sin barnsköterska. Men Mowgli får inte vara kvar i vargflocken, där finns för mycket maktkamp och avundsjuka. Liksom Kipling sänds till London för språkkunskaper och annan uppfostran, säger man åt Mowgli att söka sig till människorna. Men människorna föraktar honom, som om han vore ett smutsigt djur, och förkastar honom när han inte är lydig nog. En forskare har sagt att Shere Khan, sagans onda häxa, är symbol för Mrs Halloway och tigerns sidekick, schakalen Tabaqui, var hennes son. Inte heller människorna tar till sig Mowgli. Men han får revansch genom att besegra Shere Khan. Äntligen triumferar rättvisan över grymhet och förtryck.
Detta är temat i de flesta berättelserna. Berättelsen om mungon Rikki-Tikki-Tavi, är den bästa. Mungon är en naturlig fiende till ormar, och agerar i denna historia endast som sig själv. Den har förlorat sina föräldrar vid en översvämning, men har inte förlorat sitt mod och sin uthållighet. Grym som en iller hugger den ihjäl de ormar som hotar både mungon själv och de människor (läs foster-föräldrar) som tagit till sig Rikki-Tikki-Tavi. Varför säga att mungon är en indier som troget tjänar den engelska överklassen? Snarare då som en liten övergiven pojken som kämpar för sin överlevnad och för att bli accepterad för det han är bra på.
Detta är temat i botten, det tema Kipling bar med sig i sitt innersta, det som låg så nära honom själv, att alla djurkaraktärer han skapar blir levande och intressanta för oss, vi vill se hur det går för dem, vi lider med dem och gläds när de triumferar, när de funnit sin styrka. Små utvecklingsromaner i sagoform. Världen var som den var, och de idealistiska strömningarna var starka. Och Kipling uttrycker hela tiden sina ideal - en sorts opartiskhet, där rättvisan skall vara högsta idealet.
På 1890-talet var anarkistiska attentat vanliga över världen. En oroande utveckling. En gång rövas Mowgli bort av Bandar-log, en skränande aphop, anarkistiskt självdestruktiv, men räddas av vännerna Baloo, Baghera och Kaa, som är en självständigt tänkande varelse hos Kipling. Detta satt Kipling och skrev om i USA. Vi behöver inte sätta imperialistiska etiketter på Kiplings berättelser.
Trots att Disney naturligtvis bakade om historien en hel del, så är jag förvånad att jag trots allt känner igen alla viktiga nyckelscener så pass som jag trots allt gör. Kipling skrev en lös samling berättelser kring olika djur, även om Mowgli förekommer i flera av dem. Baloo blivit betydligt jazzigare i den tecknade filmen, och får de goda makterna på sin sida mer genom sitt goda hjärta, än som i boken där han är en skarpsinnig lärare.
Kipling lät djuren tala, men de är inga utklädda människor, även om de har alla ädla karaktärsdrag man kan önska sig. De har betydligt mer moralisk resning än de få människor som dyker upp - förutom Mowgli då, men han fostrades ju av djuren i djungeln. Kipling var brittisk undersåte, född i Indien, Och eftersom han levde och verkade i Indien när britternas imperialism var som mest uppblåst världen över, talas det ofta om hans ideal som färgade av en förkastlig imperialism. Många vill läsa in herrefolksideal i de ädla djur som beskrivs, och projicera ut Indiens lägre kaster på till exempel oansvarigt lekande apflockar.
Men tittar man lite närmare på Kiplings uppväxt och liv, kompliceras bilden betydligt. Han föddes i Indien, 1865, inom brittisk övre medelklass, men överlämnades genast att fostras av en indisk barnsköterska, varför hans första språk blev hindustani. Hans första år nära indisk natur var lycklig. Men innan han ens fyllt sex år, sänds han och lillasystern till England, för att hos Mr och Mrs Halloway få en första engelsk uppfostran. Sju hårda år följde, som gav honom ärr för livet, varefter han flyttades till en internatskola. Alltså tolv år utan sina biologiska föräldrar. Först 1882 fick han återvända till Indien, då han som 17-åring fick sitt första jobb på en tidning. Där jobbade till 1889, parallellt med en allt stridare ström egna dikter och berättelser. Efter detta reste han ut i världen, gifte sig med en amerikanska och bosatte sig i Vermont, i norra USA, samma år som han började skriva Djungelboken. Alltså så långt ifrån den varma indiska djungeln man kan tänka sig. Jag kan tänka mig att han i det svala klimatet i New England drömde sig tillbaka till sin barndom, ungefär som Strindberg satt i Paris och skrev om Stockholms skärgård i Hemsöborna.
Mowgli förlorade sina föräldrar redan som nyfödd, men fick en ömsint varghona till fostermor. Kipling uppfostrades av en indiska. Så varför vill många påstå att vargarna och deras hederskodex ska symbolisera den brittiska kulturens närvaro i Indien? Lika lycklig som Mowgli var bland vargarna, var Kipling hos sin barnsköterska. Men Mowgli får inte vara kvar i vargflocken, där finns för mycket maktkamp och avundsjuka. Liksom Kipling sänds till London för språkkunskaper och annan uppfostran, säger man åt Mowgli att söka sig till människorna. Men människorna föraktar honom, som om han vore ett smutsigt djur, och förkastar honom när han inte är lydig nog. En forskare har sagt att Shere Khan, sagans onda häxa, är symbol för Mrs Halloway och tigerns sidekick, schakalen Tabaqui, var hennes son. Inte heller människorna tar till sig Mowgli. Men han får revansch genom att besegra Shere Khan. Äntligen triumferar rättvisan över grymhet och förtryck.
Detta är temat i de flesta berättelserna. Berättelsen om mungon Rikki-Tikki-Tavi, är den bästa. Mungon är en naturlig fiende till ormar, och agerar i denna historia endast som sig själv. Den har förlorat sina föräldrar vid en översvämning, men har inte förlorat sitt mod och sin uthållighet. Grym som en iller hugger den ihjäl de ormar som hotar både mungon själv och de människor (läs foster-föräldrar) som tagit till sig Rikki-Tikki-Tavi. Varför säga att mungon är en indier som troget tjänar den engelska överklassen? Snarare då som en liten övergiven pojken som kämpar för sin överlevnad och för att bli accepterad för det han är bra på.
Detta är temat i botten, det tema Kipling bar med sig i sitt innersta, det som låg så nära honom själv, att alla djurkaraktärer han skapar blir levande och intressanta för oss, vi vill se hur det går för dem, vi lider med dem och gläds när de triumferar, när de funnit sin styrka. Små utvecklingsromaner i sagoform. Världen var som den var, och de idealistiska strömningarna var starka. Och Kipling uttrycker hela tiden sina ideal - en sorts opartiskhet, där rättvisan skall vara högsta idealet.
På 1890-talet var anarkistiska attentat vanliga över världen. En oroande utveckling. En gång rövas Mowgli bort av Bandar-log, en skränande aphop, anarkistiskt självdestruktiv, men räddas av vännerna Baloo, Baghera och Kaa, som är en självständigt tänkande varelse hos Kipling. Detta satt Kipling och skrev om i USA. Vi behöver inte sätta imperialistiska etiketter på Kiplings berättelser.
2014-09-07
Tobaksvägen - Erskine Caldwell (1932)
Ännu en av förlaget Atlantis återutgivningar av gamla klassiker. Här en historia från Sydstaterna, som blev mycket berömd på sin tid, för att den dramatiserades och gick på Broadway i åratal, men även spreds ut över världen via teatrar och film. Den spelades alltså på flera svenska scener innan den ens översattes till svenska.
Tobaksvägen är en alltigenom burlesk historia, dominerad av människors basbehov, mat och sex. Depression rådde, total fattigdom. Det avskalat känslokalla mitt upp i all hjärtskärande utsatthet, gör att jag förstår att boken blev film och teater. Som roman blir det mer en bagatell, hur än smärtsam, mitt i satiren.
Boken åtalades för osedlighet, men frikändes. Det som skavde mest var väl den osminkat satiriska bilden av den utsvultna vita befolkningen, som slängt religion och moral överbord - här är det ren överlevnad som får komma i första hand.
Tobaksvägen är en alltigenom burlesk historia, dominerad av människors basbehov, mat och sex. Depression rådde, total fattigdom. Det avskalat känslokalla mitt upp i all hjärtskärande utsatthet, gör att jag förstår att boken blev film och teater. Som roman blir det mer en bagatell, hur än smärtsam, mitt i satiren.
Boken åtalades för osedlighet, men frikändes. Det som skavde mest var väl den osminkat satiriska bilden av den utsvultna vita befolkningen, som slängt religion och moral överbord - här är det ren överlevnad som får komma i första hand.
Me and Mr Darcy - Alexandra Potter (2007)
För alla Jane Austen-fans. Ännu en modernisering av Stolthet och fördom? Ja, men en smart sådan, så jag förstår att den prisbelönades när den kom. Den 29-åriga huvudpersonen Emily hamnar på en guidad bussresa nästan ensam bland betydligt äldre bokläsare. Här är det inte Mr Darcys oskyldiga lillasyster som blir förförd, utan modern till en viss Spike, som blir sol-och-vårad.
Humor finns det gott om, alltifrån slapstick, till ett modernt självironiskt och cyniskt språk. Som naturligtvis ställs mot Mr Darcys fläckfria elegans och gentlemannamässiga manér. Ja, han finns med och vandrar ut och in som en fullt levande 'kvinnlig fantasi'. Men också insikten att vi alls inte vill tillbaka till den tiden, varken orättvisor, ojämlikhet eller stelare relationsformer är vad vi vill ha - elegansen till trots.
I det här sammanhanget minns jag TV-serien "Lost in Austen" som producerades av BBC året efter, 2008, där Jane Austens Elizabeth får byta plats med en modern tjej, Amanda, som springer omkring inne i romanen och rör till relationerna. Undrar om den TV-serie-skaparen kände till Potters bok? eller om de bara råkade skapas parallellt? Hur som är de båda smarta skapelser, men på olika sätt. Potter sväljer inte myten, hon polemiserar mot den. Vilket väl är vad som gjorde att den prisbelönades.
Romanen är perfekt som den är, den ska inte ändras, utan läsas som den smarta klassiker den är. I TV-serien kämpade Amanda för att återställa romanens ursprungsidé, relationerna som de skapades av Austen - men Lizzy fick inte desto mindre sin vilja igenom och leva i ett modernare samhälle 200 år senare. Medan Emily i Potters bok är glad att hon fick kliva helt ur boken, så den kunde bevaras i originalform, medan hon själv fann en modern kärlek, med en nutida man - där de befinner sig på samma våglängd.
En annan rolig sak med Potter är att hon hela tiden refererar till filmer m.m. om och kring Stolthet och fördom eller andra historier i liknande stil, som sätter allt i ett nutida perspektiv. Att hon är väl medveten om hela vårt moderna 'kulturarv' på samma tema.
Kom att tänka på en viktig skillnad mellan romantiska historier av den här typen och pusseldeckare, att de är varandras motsatser i läshastigheten. Pusseldeckaren har bra driv i början, men blir ofta alltför trög i slutet, när allt skall förklaras, alla avsiktliga missförstånd 'redas ut'. Medan den klassiska relationshistorien, har en hel del relationer vi ska sätta oss in i i början, tills vi börjar fatta vilka som är helt fel för varann respektive helt rätt ... och så går läsandet allt snabbare, ju mer med på noterna vi blir.
Humor finns det gott om, alltifrån slapstick, till ett modernt självironiskt och cyniskt språk. Som naturligtvis ställs mot Mr Darcys fläckfria elegans och gentlemannamässiga manér. Ja, han finns med och vandrar ut och in som en fullt levande 'kvinnlig fantasi'. Men också insikten att vi alls inte vill tillbaka till den tiden, varken orättvisor, ojämlikhet eller stelare relationsformer är vad vi vill ha - elegansen till trots.
I det här sammanhanget minns jag TV-serien "Lost in Austen" som producerades av BBC året efter, 2008, där Jane Austens Elizabeth får byta plats med en modern tjej, Amanda, som springer omkring inne i romanen och rör till relationerna. Undrar om den TV-serie-skaparen kände till Potters bok? eller om de bara råkade skapas parallellt? Hur som är de båda smarta skapelser, men på olika sätt. Potter sväljer inte myten, hon polemiserar mot den. Vilket väl är vad som gjorde att den prisbelönades.
Romanen är perfekt som den är, den ska inte ändras, utan läsas som den smarta klassiker den är. I TV-serien kämpade Amanda för att återställa romanens ursprungsidé, relationerna som de skapades av Austen - men Lizzy fick inte desto mindre sin vilja igenom och leva i ett modernare samhälle 200 år senare. Medan Emily i Potters bok är glad att hon fick kliva helt ur boken, så den kunde bevaras i originalform, medan hon själv fann en modern kärlek, med en nutida man - där de befinner sig på samma våglängd.
En annan rolig sak med Potter är att hon hela tiden refererar till filmer m.m. om och kring Stolthet och fördom eller andra historier i liknande stil, som sätter allt i ett nutida perspektiv. Att hon är väl medveten om hela vårt moderna 'kulturarv' på samma tema.
Kom att tänka på en viktig skillnad mellan romantiska historier av den här typen och pusseldeckare, att de är varandras motsatser i läshastigheten. Pusseldeckaren har bra driv i början, men blir ofta alltför trög i slutet, när allt skall förklaras, alla avsiktliga missförstånd 'redas ut'. Medan den klassiska relationshistorien, har en hel del relationer vi ska sätta oss in i i början, tills vi börjar fatta vilka som är helt fel för varann respektive helt rätt ... och så går läsandet allt snabbare, ju mer med på noterna vi blir.
Den andra stranden - Julio Cortázar (1937-45)
Argentinaren Julio Cortázar (1914-1984) är en ny spännande bekantskap, som tillkommit genom Modernistas ambitiösa projekt som inleddes 2012, att ge ut hans samlade verk på svenska. I synnerhet novellerna lär vara intressanta, och kommer i en komplett samling i två band.
Samlingen inleds med en postum samling av hans tidiga novellalster tillkomna 1937-45, när han studerade till lärare och även några år därefter som verksam lärare på den argentinska landsbygden. Enligt Ulf Erikssons förord, ett ensamt liv "fyllt av bokfrossa".
Även om detta är tidiga 'försök', som sporrade till vidare utveckling, så finns där goda frön och ett par i mina ögon helt sublima skapelser. Alla texterna väcker mycket klara bilder i mig när jag läser, bilder av stilla vardagar som växer med nya surrealistiska dimensioner, som dock alltid är fyllda av känslor eller förundra jag kan identifiera mig med - antagligen för att de alltid utgår från verkligheten 'här och nu'.
Hans ordbilder fastnar på min näthinna, blir outplånliga minnen. Till exempel "Stjärnstäderna" (1942), om hur ett städbolag får in så många uppdrag att putsa upp stjärnhimlen 'städas', tills den bli så klart lysande att allt övergår i en sorts omvänd diabild - där stjärnorna syns som svarta punkter och nebulosorna svarta stormmoln. En helt superb bild!
Men underbarast för mig är nog "Handens station" (1942) - flera noveller har händer som huvudaktörer - och här kommer en hand kilande in över fönsterblecket. Jag associerar själv till en nyfiken ekorre, som kilar runt och undersöker allt. Det blir ett upprepat möte, där berättaren öppnar fönstret och släpper in handen, tills den gör sig helt hemmastadd. En ordlös relation som genomgår alla stadier som en kärlekshistoria kan innehålla. Alltifrån inledande nyfikenhet och förundran, till beundran, via en mer analytisk fas, som måste 'veta', experimenterar känslokallt, vilket övergår i svartsjuka och rädslor som förstör tilliten som funnits. Fullständigt fascinerande hur Cortázar lyckas få fram all denna mångfald på några få sidor.
Detta bådar mycket gott för fortsatt läsning.
Samlingen inleds med en postum samling av hans tidiga novellalster tillkomna 1937-45, när han studerade till lärare och även några år därefter som verksam lärare på den argentinska landsbygden. Enligt Ulf Erikssons förord, ett ensamt liv "fyllt av bokfrossa".
Även om detta är tidiga 'försök', som sporrade till vidare utveckling, så finns där goda frön och ett par i mina ögon helt sublima skapelser. Alla texterna väcker mycket klara bilder i mig när jag läser, bilder av stilla vardagar som växer med nya surrealistiska dimensioner, som dock alltid är fyllda av känslor eller förundra jag kan identifiera mig med - antagligen för att de alltid utgår från verkligheten 'här och nu'.
Hans ordbilder fastnar på min näthinna, blir outplånliga minnen. Till exempel "Stjärnstäderna" (1942), om hur ett städbolag får in så många uppdrag att putsa upp stjärnhimlen 'städas', tills den bli så klart lysande att allt övergår i en sorts omvänd diabild - där stjärnorna syns som svarta punkter och nebulosorna svarta stormmoln. En helt superb bild!
Men underbarast för mig är nog "Handens station" (1942) - flera noveller har händer som huvudaktörer - och här kommer en hand kilande in över fönsterblecket. Jag associerar själv till en nyfiken ekorre, som kilar runt och undersöker allt. Det blir ett upprepat möte, där berättaren öppnar fönstret och släpper in handen, tills den gör sig helt hemmastadd. En ordlös relation som genomgår alla stadier som en kärlekshistoria kan innehålla. Alltifrån inledande nyfikenhet och förundran, till beundran, via en mer analytisk fas, som måste 'veta', experimenterar känslokallt, vilket övergår i svartsjuka och rädslor som förstör tilliten som funnits. Fullständigt fascinerande hur Cortázar lyckas få fram all denna mångfald på några få sidor.
Detta bådar mycket gott för fortsatt läsning.
2014-08-25
Statsrådet sitter kvar - Bo Balderson (1978)
Sjätte delen om Statsrådet, och jag har tidigare bara läst de två första. Tyvärr upplever jag denna som mycket trögstartad. Det tar 70 ganska likgiltiga sidor, där adjunkten - den ständige berättaren - tycks mer utled än någonsin på det mesta, innan mordet slutligen sker och historien äntligen kommer igång. Roligast är naturligtvis alla politiska skämt, för oss som kommer ihåg hur det var efter riksdagsvalet 1976, då borgarna tog makten efter 44 år av socialdemokratiskt styre.
Alla får sig en känga, alla som lovat och lovat, i förvissningen om att inte vinna och behöva infria löftena ... För att inte tala om den nypåkomna miljörörelsen, som gjorde att den nye statsministern - Torbjörn Fälldin - som dittills fått ha sin kära pipa i munnen, i någon sorts föreställning om det lantligt jordnära, plötsligt måste gömma rökverket undan tidningsfotograferna.
I övrigt är det ju en standard-pusseldeckare, där samtliga som befann sig i huset vid mordet, lyckas bli misstänkta, medan grundgåtan tjatas om (lite för många gånger), innan den minst väntade lösningen uppdagas.
Kvinnobilden har utvecklats rejält under 1970-talet. Kvinnorna är självständiga, inget prat om hemmafruar. En är bitr. marknadschef på LM Ericson, en annan driven företagsledare i textilbranschen. Den tredje, som är nybliven mor, försörjer sig visserligen som hembiträde, men gör det för att kunna ta hand om sin son trots att hon alls inte vill gifta sig. Dessutom finns en 'storrökande' miljökämpe - ännu en känga! - en ny typ av skämt 1978, bara några år efter att räkning länge varit så självklart att t o m skolorna höll sig med rökrutor för sina elever.
Alla får sig en känga, alla som lovat och lovat, i förvissningen om att inte vinna och behöva infria löftena ... För att inte tala om den nypåkomna miljörörelsen, som gjorde att den nye statsministern - Torbjörn Fälldin - som dittills fått ha sin kära pipa i munnen, i någon sorts föreställning om det lantligt jordnära, plötsligt måste gömma rökverket undan tidningsfotograferna.
I övrigt är det ju en standard-pusseldeckare, där samtliga som befann sig i huset vid mordet, lyckas bli misstänkta, medan grundgåtan tjatas om (lite för många gånger), innan den minst väntade lösningen uppdagas.
Kvinnobilden har utvecklats rejält under 1970-talet. Kvinnorna är självständiga, inget prat om hemmafruar. En är bitr. marknadschef på LM Ericson, en annan driven företagsledare i textilbranschen. Den tredje, som är nybliven mor, försörjer sig visserligen som hembiträde, men gör det för att kunna ta hand om sin son trots att hon alls inte vill gifta sig. Dessutom finns en 'storrökande' miljökämpe - ännu en känga! - en ny typ av skämt 1978, bara några år efter att räkning länge varit så självklart att t o m skolorna höll sig med rökrutor för sina elever.
2014-08-23
En gång mord - Ruth Rendell (1972)
En kommissarie Wexford deckare från 1972, Murder being once done, (Sv. övers. 1978), den första Ruth Rendell jag läst och första kommissarie Wexford, trots att hon skrivit om honom ända sedan 1960-talet. Och genast kan jag sjunka tillbaka och njuta i denna engelska deckare 'som har allt'. Miljöer och karaktärer växer fram fullständigt organiskt och levande. Allt är psykologiskt trovärdigt.
Som många böcker utgivna i början av 1970-talet uppmärksammas en krock mellan den äldre generationen med hemmafruar och hushållsmässigt handikappade män, versus den yngre generationen som försöker 'befria' sig. Wexford är konvalescent efter en tids sjukdom, och utsätts för visst daltande från hustrun och andra kvinnor. De sätter honom på diet som han alls inte mår bra av. Att det talas om fleromättat fett, får mig att haja till. Det känns lite tidigt. Började inte det på 1980-talet? Och dessutom är en av karaktärerna en kläddesigner som just skapat en brudklänning till en 'högvälboren Diana' och hennes societetsbröllop. Där hajar jag till ännu mer. En tillfällighet som nästan ser ut som en tanke, alltså nästan precis tio år innan adliga Diana blev gift med prins Charles ...
Först verkar allt alltså 1950-tal, men hönsiga hemmafruar och handikappade män, för att inte tala om hämmade unga fröken Morgan, rädd för allt socialt liv. Ändå visar hon sig ha fött ett barn. Hon tillhörde en religiös orden som inte var med sin tid. Inte som den unga flicka hon ett tag förväxlas med, Lulu som inte hade något emot att dela lägenhet med en ung man hon knappt kände:
"Ni anklagar oss för att vara promiskuösa och lättsinniga, men det är ni som har smutsig fantasi [...] Nu för tiden, hur det än gick till på er tid, kan man sova i samma hus som en flicka utan att vilja ligga med henne, för vi är inte frustrerade."
Jag växte upp med de där tankegångarna på 1970-talet, unisexålder, när tjejer och killar var vänner och samsades, och hur än fritt sexet var när alla fått tillgång till preventivmedel, så hanterade vi varandra varligt, varligare än tidigare. Något jag hoppas är självklart idag, men som var nytt då. En brytningstid som är tydlig i många böcker. Ruth Rendell tar alltså upp problematiken, men skriver fortfarande om män som poliser och kvinnor och flickor fortfarande mer bundna vid hemmet, även om en del börjat bryta sig loss. Henne bok känns också helt psykologiskt förankrad i sin tid, medan P.D. James deckare från samma år, Ett opassande jobb för en kvinna, både visar upp mer fördomar, samtidigt som unga Cordelia, ca 20 år, framstår som närmast utopisk som nybliven ägare till en egen detektivbyrå, orädd ute i hetluften. P.D. James gjorde heller aldrig någon serie med Cordelia. Tiden var nog inte mogen. Den nya generationen kvinnliga deckare fick vänta till 1980-talet.
Ruth Rendell skärskådar Wexford, den medelålders mannens kamp med sig själv och sin eget självkänsla som fått sig en törn när sjukdom och åldrande närmar sig. Wexford hade velat vara en ofelbar hjälte likt 'Lord Peter Wimsey', men är inte mer än människa. Självklart finns avundsjuka motståndare, men de visar sig bara spegla varandras brister. För först menar han att kommissarie Baker manipulerar fakta för att de ska passa med hans egen teori. Ända tills Wexford inser att han själv också dragit för snabba slutsatser, blandat ihop fakta och personer. Det är inte så lätt, även den bästa kan göra misstag, dra för snabba slutsatser. Allt löser sig dock till slut och Wexford får visa framfötterna.
Det för mig mest obegripliga är dock de meningar i kursiverad text som inleder varje kapitel. Är det citat? Men ingen källa anges. Äldre böcker kunde inledas med en beskrivning av vad som komma skall, men så rakt på sak är de inte här, även om andemeningen säkert är gemensam, så upplever jag det betydligt luddigare. Thomas Moore's Utopia är ett tema i historien, eftersom Wexford nu under sin konvalescenstid lämnat sin egen småstad, och vistas i London, besöker statyn av Moore och tänker läsa Utopia, trots att förhinder uppstår. Kan det vara citat ur Moores text? Kanske, jag har inte läst den, men allt känns inte rätt för den hypotesen heller.
I början har Wexford svårt för London, larmet och trängseln, att brorsonens polisstation är så stor och opersonlig. Kallheten, där 'ord var nödvändigt ont, inte valda med omsorg'. Men han vänjer sig. Människan är anpassningsbar.
Ruth Rendell har även skrivit under pseudonymen Barbara Vine.
Som många böcker utgivna i början av 1970-talet uppmärksammas en krock mellan den äldre generationen med hemmafruar och hushållsmässigt handikappade män, versus den yngre generationen som försöker 'befria' sig. Wexford är konvalescent efter en tids sjukdom, och utsätts för visst daltande från hustrun och andra kvinnor. De sätter honom på diet som han alls inte mår bra av. Att det talas om fleromättat fett, får mig att haja till. Det känns lite tidigt. Började inte det på 1980-talet? Och dessutom är en av karaktärerna en kläddesigner som just skapat en brudklänning till en 'högvälboren Diana' och hennes societetsbröllop. Där hajar jag till ännu mer. En tillfällighet som nästan ser ut som en tanke, alltså nästan precis tio år innan adliga Diana blev gift med prins Charles ...
Först verkar allt alltså 1950-tal, men hönsiga hemmafruar och handikappade män, för att inte tala om hämmade unga fröken Morgan, rädd för allt socialt liv. Ändå visar hon sig ha fött ett barn. Hon tillhörde en religiös orden som inte var med sin tid. Inte som den unga flicka hon ett tag förväxlas med, Lulu som inte hade något emot att dela lägenhet med en ung man hon knappt kände:
"Ni anklagar oss för att vara promiskuösa och lättsinniga, men det är ni som har smutsig fantasi [...] Nu för tiden, hur det än gick till på er tid, kan man sova i samma hus som en flicka utan att vilja ligga med henne, för vi är inte frustrerade."
Jag växte upp med de där tankegångarna på 1970-talet, unisexålder, när tjejer och killar var vänner och samsades, och hur än fritt sexet var när alla fått tillgång till preventivmedel, så hanterade vi varandra varligt, varligare än tidigare. Något jag hoppas är självklart idag, men som var nytt då. En brytningstid som är tydlig i många böcker. Ruth Rendell tar alltså upp problematiken, men skriver fortfarande om män som poliser och kvinnor och flickor fortfarande mer bundna vid hemmet, även om en del börjat bryta sig loss. Henne bok känns också helt psykologiskt förankrad i sin tid, medan P.D. James deckare från samma år, Ett opassande jobb för en kvinna, både visar upp mer fördomar, samtidigt som unga Cordelia, ca 20 år, framstår som närmast utopisk som nybliven ägare till en egen detektivbyrå, orädd ute i hetluften. P.D. James gjorde heller aldrig någon serie med Cordelia. Tiden var nog inte mogen. Den nya generationen kvinnliga deckare fick vänta till 1980-talet.
Ruth Rendell skärskådar Wexford, den medelålders mannens kamp med sig själv och sin eget självkänsla som fått sig en törn när sjukdom och åldrande närmar sig. Wexford hade velat vara en ofelbar hjälte likt 'Lord Peter Wimsey', men är inte mer än människa. Självklart finns avundsjuka motståndare, men de visar sig bara spegla varandras brister. För först menar han att kommissarie Baker manipulerar fakta för att de ska passa med hans egen teori. Ända tills Wexford inser att han själv också dragit för snabba slutsatser, blandat ihop fakta och personer. Det är inte så lätt, även den bästa kan göra misstag, dra för snabba slutsatser. Allt löser sig dock till slut och Wexford får visa framfötterna.
Det för mig mest obegripliga är dock de meningar i kursiverad text som inleder varje kapitel. Är det citat? Men ingen källa anges. Äldre böcker kunde inledas med en beskrivning av vad som komma skall, men så rakt på sak är de inte här, även om andemeningen säkert är gemensam, så upplever jag det betydligt luddigare. Thomas Moore's Utopia är ett tema i historien, eftersom Wexford nu under sin konvalescenstid lämnat sin egen småstad, och vistas i London, besöker statyn av Moore och tänker läsa Utopia, trots att förhinder uppstår. Kan det vara citat ur Moores text? Kanske, jag har inte läst den, men allt känns inte rätt för den hypotesen heller.
I början har Wexford svårt för London, larmet och trängseln, att brorsonens polisstation är så stor och opersonlig. Kallheten, där 'ord var nödvändigt ont, inte valda med omsorg'. Men han vänjer sig. Människan är anpassningsbar.
Ruth Rendell har även skrivit under pseudonymen Barbara Vine.
2014-08-21
O.P. Nilssons eget fall - Vic Suneson (1975)
1975 skrev såväl Suneson som Per Wahlöö sina sista polisdeckare, de dog samma år. Suneson tillhörde dock en tidigare generation, och hade skrivit deckare lika länge som Stieg Trenter. Men trots att Suneson förnyade och breddade deckarstilen, och trots att jag upplevde Linje Langeland från 1972 som en frisk fläkt, så får jag inte den känslan i O.P. Nilssons eget fall. Denna gång känner jag mig förflyttad tillbaka till 1950-talet. Samtidskänsla saknas nästan helt, även om spridda karaktärer kastar ut några anmärkning kring sin syn på samhället - pampvälde, polisstat, eller demokratiskt folkhem? - skåpmat från den samtida retoriken. För att inte tala om kommentaren "Det finns inget farligare än en svartsjuk kvinna", en plattityd som för mig hör hemma i 50-talet.
Men trots att texten flyter på helt utan motstånd, och boken anses tillhöra författarens bäst, så gör O.P. Nilssons personliga tragedi - hans hustru omkommer i en bilolycka på första sidan - att stämningen blir dyster och stannar där nere. Därefter är det anmärkningsvärt hur 'hushållsmässigt handikappade' alla ensamstående män är, hur de genast söker en hushållerska, för att de inte ens kan koka sitt eget kaffe. Och kvinnorna, oavsett om arbetslös socionom eller anställd polissekreterare, så tycks de hellre laga mat och städa hemma hos äldre män. Karaktärerna rör sig i ett reservat av byrådirektörer och operettstjärnor, liksom många deckare på 50-60-talen. Jag saknar vanliga människor i denna bok, 1970-talets vardag.
Upplösningen är onekligen ovanlig, genom att egentligen aldrig erbjuda någon riktig upplösning. Ord står mot ord, sanningen kan vi inte få fram genom vittnesmål, inga enkla patentlösningar serveras. Så nog ville författaren återigen försöka erbjuda något nytt, vid sidan av standardspåren.
Men trots att texten flyter på helt utan motstånd, och boken anses tillhöra författarens bäst, så gör O.P. Nilssons personliga tragedi - hans hustru omkommer i en bilolycka på första sidan - att stämningen blir dyster och stannar där nere. Därefter är det anmärkningsvärt hur 'hushållsmässigt handikappade' alla ensamstående män är, hur de genast söker en hushållerska, för att de inte ens kan koka sitt eget kaffe. Och kvinnorna, oavsett om arbetslös socionom eller anställd polissekreterare, så tycks de hellre laga mat och städa hemma hos äldre män. Karaktärerna rör sig i ett reservat av byrådirektörer och operettstjärnor, liksom många deckare på 50-60-talen. Jag saknar vanliga människor i denna bok, 1970-talets vardag.
Upplösningen är onekligen ovanlig, genom att egentligen aldrig erbjuda någon riktig upplösning. Ord står mot ord, sanningen kan vi inte få fram genom vittnesmål, inga enkla patentlösningar serveras. Så nog ville författaren återigen försöka erbjuda något nytt, vid sidan av standardspåren.
2014-08-18
Anatole France - Drottning Gåsfot (1893) & Gyckelspel (1903)
Jag har botaniserat i lite fler av Anatole France verk, varav Drottning Gåsfot (1893) säkert är en av de mest berömda. Det är en virtuos skälmroman, pikaresk, placerad i 1700-talet, men med en yppighet som drar åt 1500-talets Rabelais. Tidskänslan är det virtuosa, men det lärda är alltför avlägset idag för att lyckas fånga mig. Hjalmar Söderberg gjorde översättningen och den håller gott och väl än idag.
Det som fångar mitt intresse är naturligtvis historiens mest berömde karaktär, Abbé Coignard, som genom sin visdom har överseende med alla mänskliga svagheter, ja hänger sig själv åt en hel del av dem, trots sitt präststånd. Hans elev Jacque Stekvändaren, historiens berättare, ser tillbaka på abbén somden bäste av lärare.
Le Lys rouge året därpå (1894) var dock en besvikelse, kanske för att jag bara fick tag på den i engelsk översättning. Vid det laget var France väletablerad och bevandrad inom de litterära salongerna, vilket även avspeglar sig i berättelserna, som nu lämnat de godmodiga, förlästa humanisterna bakom sig. Kloka tankar finns även här, men nu från bipersoner i periferin. I övrigt kändes kärlekshistorien och svartsjukan i denna historia föråldrad.
Då tyckte jag bättre om Gyckelspel (1902), även detta ett kärleksmelodram, nu inom teatervärlden, där hela uppbyggnaden av historien kring naturligt flytande dialoger, ger mig nästan mer teater- än romankänsla. Nu var det flanörlitteraturens högsommar, med storstadens dekadenta attityder i förgrunden. Men trots det ytligt mondäna i melodramen, så griper den tag i mig efterhand, huvudpersonen Felicie Nanteuils psykiska ok, samvetet, som visar sig i spökgestalter, som inte lämnar henne ifred.
Det som fångar mitt intresse är naturligtvis historiens mest berömde karaktär, Abbé Coignard, som genom sin visdom har överseende med alla mänskliga svagheter, ja hänger sig själv åt en hel del av dem, trots sitt präststånd. Hans elev Jacque Stekvändaren, historiens berättare, ser tillbaka på abbén somden bäste av lärare.
Le Lys rouge året därpå (1894) var dock en besvikelse, kanske för att jag bara fick tag på den i engelsk översättning. Vid det laget var France väletablerad och bevandrad inom de litterära salongerna, vilket även avspeglar sig i berättelserna, som nu lämnat de godmodiga, förlästa humanisterna bakom sig. Kloka tankar finns även här, men nu från bipersoner i periferin. I övrigt kändes kärlekshistorien och svartsjukan i denna historia föråldrad.
Då tyckte jag bättre om Gyckelspel (1902), även detta ett kärleksmelodram, nu inom teatervärlden, där hela uppbyggnaden av historien kring naturligt flytande dialoger, ger mig nästan mer teater- än romankänsla. Nu var det flanörlitteraturens högsommar, med storstadens dekadenta attityder i förgrunden. Men trots det ytligt mondäna i melodramen, så griper den tag i mig efterhand, huvudpersonen Felicie Nanteuils psykiska ok, samvetet, som visar sig i spökgestalter, som inte lämnar henne ifred.
2014-08-11
The Memoirs of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle (1894)
"Memoarerna" är den andra serien noveller om Sherlock Holmes, som Doyle åtog sig mot sin vilja efter mycket lock och pock. Deckarhistorierna tog för mycket tid och kraft från de historiska romaner han egentligen ville ägna sig åt. Hans geniala uppfinning, utveckling, av mästerdetektiven, i kombination med hans intresse för dramatiskt utmejslade historier blev för Doyle en grop han både grävt och ramlat i.
Att lyckas skapa en ny intrikat och hållbar intrig varje månad är naturligtvis övermänskligt. I stället fördjupade han hellre bilden av Sherlock Holmes, gav honom en tidigare okänd bror, Mycroft, och undersökte ett par av hans första fall, medan han ännu var student. Mästerdetektiven fick dessutom fler skavanker, bl.a. avslöjas att hur än minutiöst noggrann Holmes är i sina brottsutredningar, så var han mycket slarvig privat, som exempel anges att han förvarar sin tobak 'i en turkisk toffel'. Och, som kronan på verket, berättas om några fall där han dragit helt fel slutsats. Mästerdetektiven är alltså inte ofelbar, utan faktiskt mänsklig. För oss som är mer intresserade av psykologi och relationer än listiga gåtor, är detta inget negativt.
Historierna bar blivit allt mörkare, brutalare. Rasism och annan tragik tränger ut alla tidigare humoristiska anslag. Novell-formen gör dessutom att alla skilda hugskott i olika berättelser inte alltid glider ihop utan ansträngning för mig som läsare. Man kan i alla fall inte säga annat än att Doyle hade en rik flora av idéer som blivit avgörande för den framtida kriminaldjungeln. Idéer som lett till att många efterföljare velat spåna vidare och utveckla det Doyle inledde. Hur än osocial och okänslig Doyle påstår att Holmes är, så är det inte så jag upplever honom. Den tvisten har utvecklats i de moderna filmerna som lutar sig mer mod nutida psykologiska kunskaper, som hos Doyle bara har ett vagt anslag, men inte utvecklats fullt ut.
I travhästhistorien 'Silver Blaze', som Doyle själv var mycket nöjd med, klädde illustratören upp Holmes i de reskläder han för all framtid skulle bli förknippad med, trots att Doyle aldrig omnämnt dem i ord: den runda hatten med uppknutna öronlappar, samt rocken med extra cape över axlarna.
"The Yellow Face" tar upp rasism, genom att en mor inte vågar erkänna öppet att hon fått ett färgat barn. Watson får ofta visa upp sin icke-dömande sida i dessa fall, författarens alterego, mitt under Västvärldens mest yviga koloniala era. Denna och flera andra, liksom alla äktenskapsdramer i första samlingen, visar tydligt att det Doyle skriver är dramer, livsdramer, där en av karaktärerna råkar vara en brottsutredare. Och utan den nyktre mästerdetektiven, som använder sin logiska strålkastare, skulle de melodramatiska skuggorna dominera.
"The Musgrave Ritual", som förutom att tilldra sig under Holmes studietid, och därför saknar Watson annat än som sentida åhörare, bygger upp en sorts skattkartejakt, vilket när en ungdomlig äventyrslusta.
I "The Greek Interpreter" introduceras så Sherlocks bror Mycroft, indolent misantrop, en av grundarna till Diogenes Club, tillhåll för alla osociala misantroper. Mycroft, som trots att han påstås vara intelligentare än Sherlock - i mina ögon mer meditativt intuitiv, än logiskt dominerad - saknar dock helt den 'sociala' ambition som Sherlock trots allt har, som leder till att han hjälper människor genom att lösa deras gåtor, deras problem.
"The Navel Treaty", dubbel så lång som övriga noveller, har ansatser till politiska intriger och dramatik, genom att ta upp diplomatiska intriger och hemliga fördrag, som ju också existerade i kulisserna och blev avgörande för de kommande världskrigens förlopp och utgång.
Men så kommer så slutligen "The Final Problem", en avslutande novell - utan mysterium att lösa - bara dominerad av Doyles önskan att ta livet av Sherlock Holmes och bli av med honom. Och för att lösa detta skapar han en genial motståndare till honom, det matematiska geniet Professor Moriarty, mästerdetektivens motpol och ärkefiende, superboven Holmes föresatt sig att tillintetgöra, hjärnan bakom alla verkligt farliga brottssyndikat, en onåbare hjärnan - de jämnstarka genierna - det motsatspar av vitt och svart som så många filmer, hjältehistorier, kriminalhistorier, bygger kring.
Denna geniala idé skapar alltså Doyle över några få sidor bara för att bli av med Sherlock Holmes. Men då denna historia inte har något mysterium att lösa, slutar den istället med det olösta mysteriet med dessa två försvunna genier. Deras kroppar återfanns aldrig. Så vart tog de vägen. Hur än mycket Doyle medvetet påstod att han aldrig mer ville skriva om Sherlock, så måste han undermedvetet ha lämnat denna bakdörr vidöppen. Detta är början, inte slutet, å en ny och större historia, som nu måste börjat gro i Doyles bakhuvud. Hur skulle något annat kunna vara möjligt, hos den som lever för att fabulera ... ?
Att lyckas skapa en ny intrikat och hållbar intrig varje månad är naturligtvis övermänskligt. I stället fördjupade han hellre bilden av Sherlock Holmes, gav honom en tidigare okänd bror, Mycroft, och undersökte ett par av hans första fall, medan han ännu var student. Mästerdetektiven fick dessutom fler skavanker, bl.a. avslöjas att hur än minutiöst noggrann Holmes är i sina brottsutredningar, så var han mycket slarvig privat, som exempel anges att han förvarar sin tobak 'i en turkisk toffel'. Och, som kronan på verket, berättas om några fall där han dragit helt fel slutsats. Mästerdetektiven är alltså inte ofelbar, utan faktiskt mänsklig. För oss som är mer intresserade av psykologi och relationer än listiga gåtor, är detta inget negativt.
Historierna bar blivit allt mörkare, brutalare. Rasism och annan tragik tränger ut alla tidigare humoristiska anslag. Novell-formen gör dessutom att alla skilda hugskott i olika berättelser inte alltid glider ihop utan ansträngning för mig som läsare. Man kan i alla fall inte säga annat än att Doyle hade en rik flora av idéer som blivit avgörande för den framtida kriminaldjungeln. Idéer som lett till att många efterföljare velat spåna vidare och utveckla det Doyle inledde. Hur än osocial och okänslig Doyle påstår att Holmes är, så är det inte så jag upplever honom. Den tvisten har utvecklats i de moderna filmerna som lutar sig mer mod nutida psykologiska kunskaper, som hos Doyle bara har ett vagt anslag, men inte utvecklats fullt ut.
I travhästhistorien 'Silver Blaze', som Doyle själv var mycket nöjd med, klädde illustratören upp Holmes i de reskläder han för all framtid skulle bli förknippad med, trots att Doyle aldrig omnämnt dem i ord: den runda hatten med uppknutna öronlappar, samt rocken med extra cape över axlarna.
"The Yellow Face" tar upp rasism, genom att en mor inte vågar erkänna öppet att hon fått ett färgat barn. Watson får ofta visa upp sin icke-dömande sida i dessa fall, författarens alterego, mitt under Västvärldens mest yviga koloniala era. Denna och flera andra, liksom alla äktenskapsdramer i första samlingen, visar tydligt att det Doyle skriver är dramer, livsdramer, där en av karaktärerna råkar vara en brottsutredare. Och utan den nyktre mästerdetektiven, som använder sin logiska strålkastare, skulle de melodramatiska skuggorna dominera.
"The Musgrave Ritual", som förutom att tilldra sig under Holmes studietid, och därför saknar Watson annat än som sentida åhörare, bygger upp en sorts skattkartejakt, vilket när en ungdomlig äventyrslusta.
I "The Greek Interpreter" introduceras så Sherlocks bror Mycroft, indolent misantrop, en av grundarna till Diogenes Club, tillhåll för alla osociala misantroper. Mycroft, som trots att han påstås vara intelligentare än Sherlock - i mina ögon mer meditativt intuitiv, än logiskt dominerad - saknar dock helt den 'sociala' ambition som Sherlock trots allt har, som leder till att han hjälper människor genom att lösa deras gåtor, deras problem.
"The Navel Treaty", dubbel så lång som övriga noveller, har ansatser till politiska intriger och dramatik, genom att ta upp diplomatiska intriger och hemliga fördrag, som ju också existerade i kulisserna och blev avgörande för de kommande världskrigens förlopp och utgång.
Men så kommer så slutligen "The Final Problem", en avslutande novell - utan mysterium att lösa - bara dominerad av Doyles önskan att ta livet av Sherlock Holmes och bli av med honom. Och för att lösa detta skapar han en genial motståndare till honom, det matematiska geniet Professor Moriarty, mästerdetektivens motpol och ärkefiende, superboven Holmes föresatt sig att tillintetgöra, hjärnan bakom alla verkligt farliga brottssyndikat, en onåbare hjärnan - de jämnstarka genierna - det motsatspar av vitt och svart som så många filmer, hjältehistorier, kriminalhistorier, bygger kring.
Denna geniala idé skapar alltså Doyle över några få sidor bara för att bli av med Sherlock Holmes. Men då denna historia inte har något mysterium att lösa, slutar den istället med det olösta mysteriet med dessa två försvunna genier. Deras kroppar återfanns aldrig. Så vart tog de vägen. Hur än mycket Doyle medvetet påstod att han aldrig mer ville skriva om Sherlock, så måste han undermedvetet ha lämnat denna bakdörr vidöppen. Detta är början, inte slutet, å en ny och större historia, som nu måste börjat gro i Doyles bakhuvud. Hur skulle något annat kunna vara möjligt, hos den som lever för att fabulera ... ?
Linje Langeland - Vic Suneson (1972)
Ingenjör Sune Victor Lundqvist var samtida med Stieg Trenter och skrev under pseudonymen Vic Suneson en lång rad deckare. Men han skrev inte rena pusseldeckare utan var enligt uppgift förste i Sverige med att låta ett gäng kriminalare återkomma i flera böcker. Alltså långt före Sjöwall-Wahlöö.
Nu har jag ännu inte snubblat över någon av hans tidigare böcker så jag kan jämföra, men har läst mig till att han gärna ändrade stil och experimenterade. Det var inte samma personer i bok efter bok, utan varierades, försvann och kom tillbaka. Linje Langeland (1972) har en av hans tidigaste kriminalare, Kjell Myhrman, med i utkanten. På semester i Danmark hamnar han och hans fru mitt i en komplicerad intrig med drag av spionthriller, en flyktingthriller med då rådande spänning mellan Öst- och Västeuropa.
Hela den här rastlösheten i författarskapet får mig att tänka på Dashiell Hammett, liksom Kjell Myhrmans jargong vad gäller alkohol och pigga fru får mig att associera till Hammetts Nick Charles (Den gäckande skuggan).
Linje Langeland tilldrar sig på de danska öarna och flyter lätt fram, trots komplex intrig, med många karaktärer i en strid ström av dialog, som ger mig en TV-deckar känsla av flykt och jakt i täta klipp.
Nu har jag ännu inte snubblat över någon av hans tidigare böcker så jag kan jämföra, men har läst mig till att han gärna ändrade stil och experimenterade. Det var inte samma personer i bok efter bok, utan varierades, försvann och kom tillbaka. Linje Langeland (1972) har en av hans tidigaste kriminalare, Kjell Myhrman, med i utkanten. På semester i Danmark hamnar han och hans fru mitt i en komplicerad intrig med drag av spionthriller, en flyktingthriller med då rådande spänning mellan Öst- och Västeuropa.
Hela den här rastlösheten i författarskapet får mig att tänka på Dashiell Hammett, liksom Kjell Myhrmans jargong vad gäller alkohol och pigga fru får mig att associera till Hammetts Nick Charles (Den gäckande skuggan).
Linje Langeland tilldrar sig på de danska öarna och flyter lätt fram, trots komplex intrig, med många karaktärer i en strid ström av dialog, som ger mig en TV-deckar känsla av flykt och jakt i täta klipp.
Menedarna - Kerstin Ekman (1970)
Mitt under årets extrema värmebölja läste jag Kerstin Ekmans Menedarna, och kände in mig väldigt mycket i tröstlösheten kring Salt Lake City 1914-15, där vännen Salomon Purdy vill hjälpa sin fängslade vän, men inget kan göra. Sand och ödslig fattigdom.
"Ibland känner man sig alldeles slut. Man har en massa otur, allting händer på en gång. Jag har inte ens nånting att skjuta den där märren med och minst en mile tillbaka till Moana."
Så står det på 132 i En bok för allas pocketutgåva, tr. 1977. Han hade sökt efter ett möjligt vittne som skulle kunna fria Joe Hill, Joel Hägglund, alias Hillstrom. Men han missar mannen och är inte längre välkommen, lämnar orten Moana, och då rasar hästen av vägen i ökentrakten och bryter ryggen. Kan det bli värre?
I Moana har Purdy även träffat Sarah Edstrom som upprörs över den 'rasmässiga' hierarkin, som existerar lika väl i Amerika som på andra håll. Under den infödde amerikanen (förutom indianer) går trappan neråt via irländare och skandinaver, förbi italienare, till polacker, rumäner, ner till afrikaner och allra lägst ner på stegen asiater. Men via IWW, International Workers of the World, ska de förenas, och sjunger sånger som synliggör orättvisor. För även om Joe Hill ansågs misshaglig och avrättades på falska indicier, så lever hans sånger kvar.
Vid tiden för bokens utgivning, 1970, hörde "Balladen om Joe Hill", som talar om hans odödlighet, till standardrepertoaren kring varje lägereld och hemmaklinkande amatör. Det var proggen som dominerade På fester sjöng man tillsammans.
På Wikipedia hittar jag dessutom att regissören Bo Widerberg gjorde en film om Joe Hill, med premiär året efter (1971), som vann Jurypriset på Cannes filmfestival. Det är inget jag minns, eller vet något om innehållsmässigt, men det visar vad som var på tapeten dessa år.
Och alltså även för Kerstin Ekman, som under några år hade rört sig bort från den rena deckargenren och fått ett allt djupare historiskt intresse. Menedarna skildrar däremot inte någon 'sanning' om Joe Hill, utan låter oss tassa i osäkerheten om vad som händer och sker. Där finns starka krafter som skapar myten, på bekostnad av människan. Och en aning om att han själv föredrog att bli en slagkraftig symbol för orättvisan som dominerar den fattiges liv. Hellre än att träla vidare som vandrande vissångare. Han visor hade blivit så allmänna att de framstod som folkvisor av anonymt ursprung.
Romanen uttrycker alltså främst en känslostämning, som låg helt rätt i tiden. En bok för allas anknyter dessutom sin pocket-utgivning 1977 till den uppmärksammade avrättningen av Gary Gilmore, en mördare som likt Joe Hill vägrade be om nåd, och därför gjorde att dödsstraffet åter kom i bruk i Utah, när han sköts i Salt Lake City 1977.
"Ibland känner man sig alldeles slut. Man har en massa otur, allting händer på en gång. Jag har inte ens nånting att skjuta den där märren med och minst en mile tillbaka till Moana."
Så står det på 132 i En bok för allas pocketutgåva, tr. 1977. Han hade sökt efter ett möjligt vittne som skulle kunna fria Joe Hill, Joel Hägglund, alias Hillstrom. Men han missar mannen och är inte längre välkommen, lämnar orten Moana, och då rasar hästen av vägen i ökentrakten och bryter ryggen. Kan det bli värre?
I Moana har Purdy även träffat Sarah Edstrom som upprörs över den 'rasmässiga' hierarkin, som existerar lika väl i Amerika som på andra håll. Under den infödde amerikanen (förutom indianer) går trappan neråt via irländare och skandinaver, förbi italienare, till polacker, rumäner, ner till afrikaner och allra lägst ner på stegen asiater. Men via IWW, International Workers of the World, ska de förenas, och sjunger sånger som synliggör orättvisor. För även om Joe Hill ansågs misshaglig och avrättades på falska indicier, så lever hans sånger kvar.
Vid tiden för bokens utgivning, 1970, hörde "Balladen om Joe Hill", som talar om hans odödlighet, till standardrepertoaren kring varje lägereld och hemmaklinkande amatör. Det var proggen som dominerade På fester sjöng man tillsammans.
På Wikipedia hittar jag dessutom att regissören Bo Widerberg gjorde en film om Joe Hill, med premiär året efter (1971), som vann Jurypriset på Cannes filmfestival. Det är inget jag minns, eller vet något om innehållsmässigt, men det visar vad som var på tapeten dessa år.
Och alltså även för Kerstin Ekman, som under några år hade rört sig bort från den rena deckargenren och fått ett allt djupare historiskt intresse. Menedarna skildrar däremot inte någon 'sanning' om Joe Hill, utan låter oss tassa i osäkerheten om vad som händer och sker. Där finns starka krafter som skapar myten, på bekostnad av människan. Och en aning om att han själv föredrog att bli en slagkraftig symbol för orättvisan som dominerar den fattiges liv. Hellre än att träla vidare som vandrande vissångare. Han visor hade blivit så allmänna att de framstod som folkvisor av anonymt ursprung.
Romanen uttrycker alltså främst en känslostämning, som låg helt rätt i tiden. En bok för allas anknyter dessutom sin pocket-utgivning 1977 till den uppmärksammade avrättningen av Gary Gilmore, en mördare som likt Joe Hill vägrade be om nåd, och därför gjorde att dödsstraffet åter kom i bruk i Utah, när han sköts i Salt Lake City 1977.
2014-08-05
Ett opassande jobb för en kvinna - P.D. James (1972)
Läste denna bok för fyra fem år sedan och tyckte att den var trög och lite trist. Läste ändå om den nu, med lite andra glasögon - och finner den lysande! Tänk så jag kan ändra mig. Har kanske läst för många pusseldeckare av det enklare slaget, med alltför lättvindiga anklagelser, som oftast rör giriga arvtagare.
P.D James har verkligen skrivit en 'kriminalroman', en tätt skriven, detaljrik, psykologisk historia. Eftersom jag redan 'kan' historien kan jag koncentrera mig på utförandet och finner då alla fördelar.
Och så är det alltså ett tidigt exempel på en kvinnliga deckare. Inte så att Cordelia är först, för kvinnor fick utreda brott redan på 1800-talet, innan ens Sherlock Holmes var uppfunnen, och skapades av såväl kvinnliga som manliga författare. Och miss Marple är ju vida känd, och parallell med de kvinnor som just blivit den första generationen röstberättigade kvinnor, som hyste ett hopp om att få ta del i samhället. Men dessa kvinnor hade ännu en lång väg kvar att gå, och var väl inordnade i den patriarkala hierarkien, och utreder vid sidan av de etablerade poliserna, mer som en privat hobby.
I Ett opassande jobb för en kvinna (1972), visas redan i titeln upp det tvetydiga i kvinnans möjliga roller. Att själv äga en detektivbyrå och ge sig ut i den hårda verkligheten, kan en ung kvinna verkligen lyckas med det? Många ställer sig undrande i boken. Vi som var unga då, följde i spåret av 68-rörelsen och trodde nog att världen låg öppen för oss, och att allt var möjligt, även när omgivningen var en ogenomträngligt negativ mur att slåss med. Något har börjat röra på sig.
När Dalgliesh i slutkapitlet får göra en andra utredning och kommer fram till samma resultat som Cordelia och medger att hennes utredning varit 'förnuftig' - "Han tilltrodde henne samma sorts intelligens som han hade själv. Hon hade gjort vad han skulle ha gjort." (s.215) Läsaren får bilden av Cordelia och Dalgliesh som jämbördiga. Ett fint betyg.
Männen omkring hennes, som får höra hennes yrkesval, drar genast slutsatsen att hon skiljer sig från andra 'mer kvinnliga' kvinnor, att hon måste vara tuffar, hårdare. Lite våghalsig måste man säga att hon är, och utsätts också för våld, som i den hårdkokta genren. Även om detta främst är en psykologisk kriminalroman. Cordelias moraliska dilemma gör att hon 'döljer sanningen', blir delaktig till att undanhålla sanningen om en av de skyldiga. Och inför Dalgliesh logik tycks hennes egen rämna, först då blir hon 'vanvettigt rädd'. Om samhället för detta ger henne etiketten 'brottsling', hur än oskyldig i övrigt, då blir hennes framtid spolierad ...
Riktigt spännande blir det på slutet i kraftmätningen mellan Cordelia och Dalgliesh, elegant sammanfattat i Cordelias fundering att "Den verkliga faran ... [var] inte frestelsen att bekänna, utan längtan att anförtro sig." (s.220)
P.D James har verkligen skrivit en 'kriminalroman', en tätt skriven, detaljrik, psykologisk historia. Eftersom jag redan 'kan' historien kan jag koncentrera mig på utförandet och finner då alla fördelar.
Och så är det alltså ett tidigt exempel på en kvinnliga deckare. Inte så att Cordelia är först, för kvinnor fick utreda brott redan på 1800-talet, innan ens Sherlock Holmes var uppfunnen, och skapades av såväl kvinnliga som manliga författare. Och miss Marple är ju vida känd, och parallell med de kvinnor som just blivit den första generationen röstberättigade kvinnor, som hyste ett hopp om att få ta del i samhället. Men dessa kvinnor hade ännu en lång väg kvar att gå, och var väl inordnade i den patriarkala hierarkien, och utreder vid sidan av de etablerade poliserna, mer som en privat hobby.
I Ett opassande jobb för en kvinna (1972), visas redan i titeln upp det tvetydiga i kvinnans möjliga roller. Att själv äga en detektivbyrå och ge sig ut i den hårda verkligheten, kan en ung kvinna verkligen lyckas med det? Många ställer sig undrande i boken. Vi som var unga då, följde i spåret av 68-rörelsen och trodde nog att världen låg öppen för oss, och att allt var möjligt, även när omgivningen var en ogenomträngligt negativ mur att slåss med. Något har börjat röra på sig.
När Dalgliesh i slutkapitlet får göra en andra utredning och kommer fram till samma resultat som Cordelia och medger att hennes utredning varit 'förnuftig' - "Han tilltrodde henne samma sorts intelligens som han hade själv. Hon hade gjort vad han skulle ha gjort." (s.215) Läsaren får bilden av Cordelia och Dalgliesh som jämbördiga. Ett fint betyg.
Männen omkring hennes, som får höra hennes yrkesval, drar genast slutsatsen att hon skiljer sig från andra 'mer kvinnliga' kvinnor, att hon måste vara tuffar, hårdare. Lite våghalsig måste man säga att hon är, och utsätts också för våld, som i den hårdkokta genren. Även om detta främst är en psykologisk kriminalroman. Cordelias moraliska dilemma gör att hon 'döljer sanningen', blir delaktig till att undanhålla sanningen om en av de skyldiga. Och inför Dalgliesh logik tycks hennes egen rämna, först då blir hon 'vanvettigt rädd'. Om samhället för detta ger henne etiketten 'brottsling', hur än oskyldig i övrigt, då blir hennes framtid spolierad ...
Riktigt spännande blir det på slutet i kraftmätningen mellan Cordelia och Dalgliesh, elegant sammanfattat i Cordelias fundering att "Den verkliga faran ... [var] inte frestelsen att bekänna, utan längtan att anförtro sig." (s.220)
Krukmakarens åker - Andrea Camilleri (2008)
En lite senare Montalbano-deckare. Lika lättflytande som de tidiga, men mindre munter. Montalabano verkar trött, samarbetet i polis-teamet gnisslar. De börjar dölja saker för varann.
En rolig detalj är att Montalbano vid ett tillfälle läser en deckare av sin egen författare, Andrea Camilleri, och får ett uppslag för sin utredning. :D
Montalbano utreder aldrig maffiabrott, trots att han befinner sig på Sicilien - maffiabrott har sin egen utredningsavdelning. Men i just denna bok tassar han runt tecken som tyder på maffia-metoder och skall avgöra om maffian är skyldig, eller orättvist anklagad.
Jag tycker att Modernistas nyutgivning är lysande vacker. Jag blir bara så otålig att det är så långt emellan delarna (som inte ges ut i kronologisk ordning). De utgivna böckerna har bilder av kommande delar som jag blir sugen på, men de finns ännu inte. Jag ville köpa en till som semesterläsning, men måste tydligen vänta ända till april 2015. Suck!
En rolig detalj är att Montalbano vid ett tillfälle läser en deckare av sin egen författare, Andrea Camilleri, och får ett uppslag för sin utredning. :D
Montalbano utreder aldrig maffiabrott, trots att han befinner sig på Sicilien - maffiabrott har sin egen utredningsavdelning. Men i just denna bok tassar han runt tecken som tyder på maffia-metoder och skall avgöra om maffian är skyldig, eller orättvist anklagad.
Jag tycker att Modernistas nyutgivning är lysande vacker. Jag blir bara så otålig att det är så långt emellan delarna (som inte ges ut i kronologisk ordning). De utgivna böckerna har bilder av kommande delar som jag blir sugen på, men de finns ännu inte. Jag ville köpa en till som semesterläsning, men måste tydligen vänta ända till april 2015. Suck!
2014-08-01
Kväll efter kväll - Gerda Antti (1965)
Novellsamlingen Kväll efter kväll var Gerda Anttis prosadebut - en lysande njutbar sådan. Lika mycket för texternas sensuella kontakt med landsbygden, som den levande nerven i varje uttryckt bild. De beskriver en idag avlägsen vardag, i sin norrländska utbygd, där det var långt mellan människorna. Smärtsam är den känslomässiga och sensuella ravin som tycks skilja män och kvinnor. Ändå lägger texten alla undanstoppade känslor bultande synliga - hur än undanstoppade.
Slutnovellen, "Författarinnan", har en förlösande humor, i sin hämningslösa naivitet, efter alla illusionslösa hämningar. En fantastisk gestaltning av en ung litteraturförälskad människas drömmar och fördomar kring skrivandet. Jag tror alla kan känna igen sig i illusionernas spänningsfält. Samtidigt som det säger mycket om fördomarna mellan 'bildad' och 'obildad', vad som är värt att skriva om eller inte. På den tiden, mer än idag kanske, var litteraturen reserverad för något utanför vardagen.
Kanske är det därför deckarboomen blev en boom, för där får vardagen dominera. Och vara sämre än vår egen vardag. Men hos Gerda Antti är vardagen sensuell, även när den är hämmad. Vi ser att skönheten finns där, och kan vara vår bara vi tillåter den att finnas. Vi medvetandegörs.
Livsnerven gör texten allmängiltig - väggen till klassisk.
Slutnovellen, "Författarinnan", har en förlösande humor, i sin hämningslösa naivitet, efter alla illusionslösa hämningar. En fantastisk gestaltning av en ung litteraturförälskad människas drömmar och fördomar kring skrivandet. Jag tror alla kan känna igen sig i illusionernas spänningsfält. Samtidigt som det säger mycket om fördomarna mellan 'bildad' och 'obildad', vad som är värt att skriva om eller inte. På den tiden, mer än idag kanske, var litteraturen reserverad för något utanför vardagen.
Kanske är det därför deckarboomen blev en boom, för där får vardagen dominera. Och vara sämre än vår egen vardag. Men hos Gerda Antti är vardagen sensuell, även när den är hämmad. Vi ser att skönheten finns där, och kan vara vår bara vi tillåter den att finnas. Vi medvetandegörs.
Livsnerven gör texten allmängiltig - väggen till klassisk.
2014-07-30
'Harpsundsmordet' - Bo Balderson (1969)
Apropå deckare från sent 1960-tal, är det omöjligt att gå förbi den än idag hemliga pseudonymen Bo Balderson. Serien inleddes 1968 med Statsrådet och döden, en traditionell pusseldeckare i Agatha Christie-stil, men baserad helt på humor - alltifrån slapstick till samtidssatir. Det var en politiserande epok med hätsk debatt, varför det var ett genialt drag för sin samtid att låta en politisk och på andra sätt oskuldsfull person 'av misstag' få en statsrådspost, sedermera alltid benämnd 'Stadsrådet', som huvudroll och deckarpusslare. Det unika är de möjligheter till politisk samtidshumor som därmed uppstår och även är den behållning det ger mig, genom igenkänningsfaktorn.
Statsrådets svåger och kumpan och krönikör à la Watson är den pensionerade adjunkten Vilhelm Persson, en lite knarrig äldre herre som balanserar upp Statsrådets alla ansvarslösa drag. I en sen intervju med författaren, fortfarande under hemlig status, som man kan hitta på nätet från 2008 (SvD) ansåg han själv att första boken var hans bästa, och detta då för att deckargåtan i sig där mördaren befinner sig mitt framför näsan på oss - 'utan att läsaren förstår det' (men det kan ju diskuteras) - samt att han själv bryts ner av vad han gjort.
Jag själv upplever den alltför mekanisk med överdrivet maniska misstankar åt alla håll av standard-slaget, dvs tanken att folk är snikna nog att mörda för pengar, skynda på ett arv. Problemet är att handlingen inte gestaltas utan att allt är bara prat kring misstankar. Det blir tjatigt, och det räcker inte att slutet vrids 'rätt', dvs bort från gnidighet och arv, till mer mänskliga känslor.
Samtidshumor finns, men befinner sig i bakgrunden i första boken. Jag kan också irritera mig på den högreståndsmiljö vi hamnat i, med 'generaler' och nobelpristagare osv, vilket avlägsnar oss från den samtidsrealism boken ville anknyta till. Andra boken i serien, 'Harpsundsmordet', är dock ett rejält lyft. Här sitter inte Statsrådet fast i en klunga misstänkta, utan rör sig mer i det politiska rummet, med mer gestaltad humor, situationshumor som väcker skratt. Mysteriet visar sig även här ha betydligt mänskliga känslor som grund, mer 'omtanke' än snikenhet, även om brottet inte försöker väcka någon eftertanke i övrigt.
Men för mig är det alltså inte deckargåtan i sig som intresserar, utan tidsanknytningen, den godmodiga driften med samtiden. Kritiken är en blandning av strålkastare mot olika igenkännliga politiker versus de rikas gnöl över skattetrycket. Första bokens miljö var isolerad till ett överklassreservat i Stockholms skärgård, medan andra boken visserligen fortfarande håller sig ute i Sörmlands grönskande trakter, så finns dock viss anknytning till Harpsund och 'riksekan' som vid tiden var känd plats för 'politiska samtal mellan öst och väst', bortom mikrofonernas räckvidd.
Alltså huvudsakligen oförarglig humor ...
Statsrådets svåger och kumpan och krönikör à la Watson är den pensionerade adjunkten Vilhelm Persson, en lite knarrig äldre herre som balanserar upp Statsrådets alla ansvarslösa drag. I en sen intervju med författaren, fortfarande under hemlig status, som man kan hitta på nätet från 2008 (SvD) ansåg han själv att första boken var hans bästa, och detta då för att deckargåtan i sig där mördaren befinner sig mitt framför näsan på oss - 'utan att läsaren förstår det' (men det kan ju diskuteras) - samt att han själv bryts ner av vad han gjort.
Jag själv upplever den alltför mekanisk med överdrivet maniska misstankar åt alla håll av standard-slaget, dvs tanken att folk är snikna nog att mörda för pengar, skynda på ett arv. Problemet är att handlingen inte gestaltas utan att allt är bara prat kring misstankar. Det blir tjatigt, och det räcker inte att slutet vrids 'rätt', dvs bort från gnidighet och arv, till mer mänskliga känslor.
Samtidshumor finns, men befinner sig i bakgrunden i första boken. Jag kan också irritera mig på den högreståndsmiljö vi hamnat i, med 'generaler' och nobelpristagare osv, vilket avlägsnar oss från den samtidsrealism boken ville anknyta till. Andra boken i serien, 'Harpsundsmordet', är dock ett rejält lyft. Här sitter inte Statsrådet fast i en klunga misstänkta, utan rör sig mer i det politiska rummet, med mer gestaltad humor, situationshumor som väcker skratt. Mysteriet visar sig även här ha betydligt mänskliga känslor som grund, mer 'omtanke' än snikenhet, även om brottet inte försöker väcka någon eftertanke i övrigt.
Men för mig är det alltså inte deckargåtan i sig som intresserar, utan tidsanknytningen, den godmodiga driften med samtiden. Kritiken är en blandning av strålkastare mot olika igenkännliga politiker versus de rikas gnöl över skattetrycket. Första bokens miljö var isolerad till ett överklassreservat i Stockholms skärgård, medan andra boken visserligen fortfarande håller sig ute i Sörmlands grönskande trakter, så finns dock viss anknytning till Harpsund och 'riksekan' som vid tiden var känd plats för 'politiska samtal mellan öst och väst', bortom mikrofonernas räckvidd.
Alltså huvudsakligen oförarglig humor ...
2014-07-21
Terroristerna - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1975)
Sista delen i serien om om Martin Beck och den vid detta laget närmast upplösta 'Riksmordkommission', är den längsta i serien, dubbelt så lång som de bästa böckerna i mitten av serien. Med tanke på att Per Wahlöö dog samma år börjar jag undra hur arbetsfördelningen såg ut mellan Maj och Per? Var det han som redigerade och skar ner och tajtade ihop storyn? Är det därför sista delen känns som ett utkast till ett manus, som ännu inte redigerats?
Den blev en besvikelse, kändes mycket trög att läsa. Det är svårt att se skogen för alla träd. Seriens handling började 1964, inför förstatligandet av de tidigare kommunala polisenheterna. Någon gång i den vevan påbörjades bygget av det nya Polishuset på Kungsholmen, som alltså stod färdigt för inflyttning ungefär i samband med sista bokens handling, 1974. Kvarterspoliser, den godmodige landsortspolisen, det är förebilder i serien. Därför är ju 'riksmordkommissionen' (existerade en sådan i verkligheten eller bara i böckerna?) en motsägelse, att vi ska sympatisera med denna utredningsgrupp som arbetade rikstäckande, samtidigt som författarna satiriserar över en förstatligad polismyndighet gemensam för hela riket.
Många av Wahlöös övriga böcker behandlar militärdiktaturer, ett utbrett samhällsproblem, ett av orsakerna till allt fler politiska flyktingar från 1970-talet och framåt. Jag tänker att Beck-seriens samhällssatir lutar sig mot en rädsla att även Sverige skulle ta den militära riktningen, och öka på våldet och göra kvarterspolisen till kravallpoliser rustade till tänderna. Dock var Östeuropa en paradox, en blind fläck mitt i problemet militärdiktaturer. Man trodde sig kunna skilja på folkdiktaturer och andra, vilket väl är ett förlegat synsätt idag, men en realitet då. Författarna såg Sverige som en 'skendemokrati', en förtäckt diktatur, vilket lyser fram extra mycket i denna avslutande del.
Brotten i Terroristerna är löst sammanfogade: i förgrunden iskalla terrorister - som tycks se sin uppgift som rent teknisk - parallellt med den lilla människan, offer för ett obegripligt samhällssystem, som tar lagen i egna händer - av personliga känslomässiga orsaker. Och däremellan mordet på en cynisk porrfilmsdirektör, äcwn här en 'liten människa' som tar lagen i egna händer. Så vart tog pacifismen vägen? Försvann med Kollberg? men han jobbar ju som vapenspecialist på Armémuseum!
Det är alltså den svartaste av alla böckerna. Anslag till humor finns, men rinner ut i sanden. Kanske ett rent redigeringsproblem, eller avvägt och medvetet. Och så dödas Sveriges statsminister, inte namngiven, men utifrån alla beskrivningar och för att alla böcker är väl förankrade tidsmässigt, så vet vi alla att det var Palme. Sju och ett halvt år innan det verkligen skedde. Det var ett hetsigt samhällsklimat - och pacifismen tycktes inte ha en chans.
Den blev en besvikelse, kändes mycket trög att läsa. Det är svårt att se skogen för alla träd. Seriens handling började 1964, inför förstatligandet av de tidigare kommunala polisenheterna. Någon gång i den vevan påbörjades bygget av det nya Polishuset på Kungsholmen, som alltså stod färdigt för inflyttning ungefär i samband med sista bokens handling, 1974. Kvarterspoliser, den godmodige landsortspolisen, det är förebilder i serien. Därför är ju 'riksmordkommissionen' (existerade en sådan i verkligheten eller bara i böckerna?) en motsägelse, att vi ska sympatisera med denna utredningsgrupp som arbetade rikstäckande, samtidigt som författarna satiriserar över en förstatligad polismyndighet gemensam för hela riket.
Många av Wahlöös övriga böcker behandlar militärdiktaturer, ett utbrett samhällsproblem, ett av orsakerna till allt fler politiska flyktingar från 1970-talet och framåt. Jag tänker att Beck-seriens samhällssatir lutar sig mot en rädsla att även Sverige skulle ta den militära riktningen, och öka på våldet och göra kvarterspolisen till kravallpoliser rustade till tänderna. Dock var Östeuropa en paradox, en blind fläck mitt i problemet militärdiktaturer. Man trodde sig kunna skilja på folkdiktaturer och andra, vilket väl är ett förlegat synsätt idag, men en realitet då. Författarna såg Sverige som en 'skendemokrati', en förtäckt diktatur, vilket lyser fram extra mycket i denna avslutande del.
Brotten i Terroristerna är löst sammanfogade: i förgrunden iskalla terrorister - som tycks se sin uppgift som rent teknisk - parallellt med den lilla människan, offer för ett obegripligt samhällssystem, som tar lagen i egna händer - av personliga känslomässiga orsaker. Och däremellan mordet på en cynisk porrfilmsdirektör, äcwn här en 'liten människa' som tar lagen i egna händer. Så vart tog pacifismen vägen? Försvann med Kollberg? men han jobbar ju som vapenspecialist på Armémuseum!
Det är alltså den svartaste av alla böckerna. Anslag till humor finns, men rinner ut i sanden. Kanske ett rent redigeringsproblem, eller avvägt och medvetet. Och så dödas Sveriges statsminister, inte namngiven, men utifrån alla beskrivningar och för att alla böcker är väl förankrade tidsmässigt, så vet vi alla att det var Palme. Sju och ett halvt år innan det verkligen skedde. Det var ett hetsigt samhällsklimat - och pacifismen tycktes inte ha en chans.
2014-07-16
Pukehornet - Kerstin Ekman (1967)
En gammal favorit. Måste bara säga - Läs den först! - tror inte jag kan skriva om denna bok utan att förstöra förstahandsintrycket för den som ännu inte läst denna psykologiska thriller. En bok som inte liknar något annat jag läst. Om förra boken, Dödsklockan (1963), var ett steg bort från deckaren mot psykologiska temat, så är steget här taget ful ut. Och på ett sätt är det en helt bakvänd historia.
Historien börjar alltså i tredje person, men helt ur huvudpersonens synvinkel - Pär. Efter två tredjedelar börjar historien om, men i jag-person, en av hyresgästerna berättar ur sin synvinkel under samma tid som gått, vissa ting och repliker knyter samman så vi hänger med i historien fast det är helt från andra hållet. Pär kallar sig prosaist, f.d. medarbetare i tidskriften Imago. Jag-kvinna visar sig vara författare, i början riden av leda och någon sorts skrivkramp. Flera i huset skriver dikt, nästan osannolikt många.
Mot slutet inser man att hela historien är en metaroman, dvs en historia om hur en berättelse växer fram. Förutom olika personers skrivförsök, är fantasier och illusioner huvudtemat. En 11-årig flicka har förutom sina duvor bara en låtsasbror att trygga sig till. Och Flickan försvarar sig genom att påstå att det är samma sak med Pär. Alla behöver någon - vem har Pär? Är gumman Agda verklig eller på låtsas?
Det är den gåtan författarinnan börjar spåna kring, och skriver en hel historia kring, som känns mycket trovärdig. Det är hennes uppgift. Hon väljer bort alla detaljer som inte passar in i hennes krav på 'verkligheten'. Men den gåta hon söker lösningen till, blir bara ännu en illusion. Tvärtemot en vanlig deckare slutar hela historien i en känsla av att gåtan är än mer ogenomtränglig än i början. För nu har hon undersökt det hon fantiserat ihop, och det håller inte. Agda kan inte ha ramlat i skogen på väg till bussen, för busshållplatsen ligger vid vägen alldeles intill gården hon besökt.
Så alla karaktärer är tillrättalagda via författarens fantasi, som hela tiden avviker från verkligheten, in mot illusionen. Och för mig som läsare är detta en fantastisk uppvisning i hur illusioner kan byggas på lösan sand.
Mycket tankeväckande!
Historien börjar alltså i tredje person, men helt ur huvudpersonens synvinkel - Pär. Efter två tredjedelar börjar historien om, men i jag-person, en av hyresgästerna berättar ur sin synvinkel under samma tid som gått, vissa ting och repliker knyter samman så vi hänger med i historien fast det är helt från andra hållet. Pär kallar sig prosaist, f.d. medarbetare i tidskriften Imago. Jag-kvinna visar sig vara författare, i början riden av leda och någon sorts skrivkramp. Flera i huset skriver dikt, nästan osannolikt många.
Mot slutet inser man att hela historien är en metaroman, dvs en historia om hur en berättelse växer fram. Förutom olika personers skrivförsök, är fantasier och illusioner huvudtemat. En 11-årig flicka har förutom sina duvor bara en låtsasbror att trygga sig till. Och Flickan försvarar sig genom att påstå att det är samma sak med Pär. Alla behöver någon - vem har Pär? Är gumman Agda verklig eller på låtsas?
Det är den gåtan författarinnan börjar spåna kring, och skriver en hel historia kring, som känns mycket trovärdig. Det är hennes uppgift. Hon väljer bort alla detaljer som inte passar in i hennes krav på 'verkligheten'. Men den gåta hon söker lösningen till, blir bara ännu en illusion. Tvärtemot en vanlig deckare slutar hela historien i en känsla av att gåtan är än mer ogenomtränglig än i början. För nu har hon undersökt det hon fantiserat ihop, och det håller inte. Agda kan inte ha ramlat i skogen på väg till bussen, för busshållplatsen ligger vid vägen alldeles intill gården hon besökt.
Så alla karaktärer är tillrättalagda via författarens fantasi, som hela tiden avviker från verkligheten, in mot illusionen. Och för mig som läsare är detta en fantastisk uppvisning i hur illusioner kan byggas på lösan sand.
Mycket tankeväckande!
2014-07-14
Polismördaren - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1974)
Nionde och näst sista boken om Martin Beck och Riksmordkommissionen. Tilldrar sig huvudsakligen i Skåne, oktober 1973, men även i Stockholmstrakten. Att även orten Malexander i södra Östergötland, omnämns helt kort apropå en flyktbils färd genom Sverige, får mig att haja till lite - med tanke på romanens titel - trots att orten förstasidesstoff i ett liknande sammanhang först 25 år senare.
Dessutom är ett av romanseriens ständiga teman att propagera för vapenfria poliser, med Storbritannien som förebild, ett huvudtema i just denna del. En polis som viftar med sitt vapen provocerar fram moteld. Kollberg har vägrat bära vapen serien igenom, efter att i ungdomen ha råkat skjuta ihjäl en människa. I slutet av denna bok begär han slutligen avsked och lämna polisyrket.
Bokserien En roman om ett brott närmar sig slutet och antar därmed en allt dystrare ton, mer satir och mindre humor. Denna nionde del anknyter även till första och andra delen genom att låta de i dessa böcker dömda brottslingarna åter vara med på scenen och utpekas som syndabockar, inte minst av pressen. Vilket kan sägas vara ännu ett huvudtema i Polismördaren.
Martin Beck tycks äntligen ha släppt loss i det privata och funnit en passande partner i Rhea. Kvinnobilden har mjuknat markant i de senare böckerna, dvs kvinnor som mänskliga individer inte bara slagpåsar, vilket säkerligen hänger samman med den mycket livaktiga kvinnorörelsen kring 1970.
Dessutom är ett av romanseriens ständiga teman att propagera för vapenfria poliser, med Storbritannien som förebild, ett huvudtema i just denna del. En polis som viftar med sitt vapen provocerar fram moteld. Kollberg har vägrat bära vapen serien igenom, efter att i ungdomen ha råkat skjuta ihjäl en människa. I slutet av denna bok begär han slutligen avsked och lämna polisyrket.
Bokserien En roman om ett brott närmar sig slutet och antar därmed en allt dystrare ton, mer satir och mindre humor. Denna nionde del anknyter även till första och andra delen genom att låta de i dessa böcker dömda brottslingarna åter vara med på scenen och utpekas som syndabockar, inte minst av pressen. Vilket kan sägas vara ännu ett huvudtema i Polismördaren.
Martin Beck tycks äntligen ha släppt loss i det privata och funnit en passande partner i Rhea. Kvinnobilden har mjuknat markant i de senare böckerna, dvs kvinnor som mänskliga individer inte bara slagpåsar, vilket säkerligen hänger samman med den mycket livaktiga kvinnorörelsen kring 1970.
2014-07-12
Det slutna rummet - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1972)
Åttonde Beck-romanen har återvänt till ett långsammare tempo och är lite längre än tidigare böcker, vilket kanske bidrar till en något segare känsla. Mest beror nog detta på att Martin Beck just återvänt efter en 15 månader lång sjukledighet, alltså ända sedan föregående boks handling. Undrar om Sjöwall-Wahlöö hade funderat på att göra sig av med sin huvudperson? Tillbaka är han helt klart och Kristiansson har fått en ny kollega, Kvastmo, att ersätta Kvant.
Denna gång har författarparet tagit sig an ett klassiskt tema i pusseldeckare: gåtor kring slutna rum. Poe skrev den första mästerdetektivhistorien, vilket även var en gåta kring ett slutet rum, Morden på Rue Morgue. Även om denna historia endast har ett mord i ett mystiskt slutet rum, så innehåller romanen flera slutna rum. Bland annat känner sig Beck isolerad i sitt tjänsterum, ensam och utanför övrigt gänget som fått rycka in som stödtrupp åt andra avdelningar efter en våg av bankrån. Den långa sjukskrivningen har isolerat honom. Dessutom drabbas en av brottslingarna av stöld ur sin, vad han själv tror är, säkert tillsluten lägenhet. Och så går ett rum i baklås på egen hand, vilket blir den slutliga ledtråden för Beck att finna lösningen.
Allt detta ger naturligtvis en lite trög och klaustrofobisk känsla. Men flera brottsutredningar pågår samtidigt och historien innehåller också en rad humoristiska höjdpunkter, alltifrån ren slapstick till den vanliga ironin kring förväxlingar, till exempel att en brottsling kan åka fast för något han inte gjort, medan en annan slipper undan, att Beck verkligen löst det olösliga fallet fast ingen tror honom. Och så vidare. Författarna återanvänder även förväxlingen av gator, samma gatunamn på olika platser, en höjdpunkt i Brandbilen som försvann, även om avståndet är längre denna gång.
Så trots en lite seg start och klaustrofobiska känslor, blir mitt helhetsintryck att boken är underhållande på flera sätt. Men jag sätter en språklig lapsus i halsen. På slutsidorna påstås en brottsling som kommit undan befinna sig i Italien, men namnen är spanskklingande. Visst kan en spanjorska ha bosatt sig i Italien, men varför skapa en sådan komplikation utan att förklara? Att hon dessutom har en 'bodega', spanska för vinbar, tyder mer på en vilja att skapa lokalfärg, men har då två länder blandats ihop? Italien har inte bodegor, det är spanska. Varför inte hellre säga att vi befinner oss i Spanien? 1972 var Spanien fortfarande en diktatur under Franco, inte ett troligt mål för den som ville leva livet på orätt fångna pengar. Så det blev Italien? Detaljer har betydelse. Detaljer höjer denna bok i positiv riktning, så det är synd att mitt sista intryck blir en rent språklig miss.
Denna gång har författarparet tagit sig an ett klassiskt tema i pusseldeckare: gåtor kring slutna rum. Poe skrev den första mästerdetektivhistorien, vilket även var en gåta kring ett slutet rum, Morden på Rue Morgue. Även om denna historia endast har ett mord i ett mystiskt slutet rum, så innehåller romanen flera slutna rum. Bland annat känner sig Beck isolerad i sitt tjänsterum, ensam och utanför övrigt gänget som fått rycka in som stödtrupp åt andra avdelningar efter en våg av bankrån. Den långa sjukskrivningen har isolerat honom. Dessutom drabbas en av brottslingarna av stöld ur sin, vad han själv tror är, säkert tillsluten lägenhet. Och så går ett rum i baklås på egen hand, vilket blir den slutliga ledtråden för Beck att finna lösningen.
Allt detta ger naturligtvis en lite trög och klaustrofobisk känsla. Men flera brottsutredningar pågår samtidigt och historien innehåller också en rad humoristiska höjdpunkter, alltifrån ren slapstick till den vanliga ironin kring förväxlingar, till exempel att en brottsling kan åka fast för något han inte gjort, medan en annan slipper undan, att Beck verkligen löst det olösliga fallet fast ingen tror honom. Och så vidare. Författarna återanvänder även förväxlingen av gator, samma gatunamn på olika platser, en höjdpunkt i Brandbilen som försvann, även om avståndet är längre denna gång.
Så trots en lite seg start och klaustrofobiska känslor, blir mitt helhetsintryck att boken är underhållande på flera sätt. Men jag sätter en språklig lapsus i halsen. På slutsidorna påstås en brottsling som kommit undan befinna sig i Italien, men namnen är spanskklingande. Visst kan en spanjorska ha bosatt sig i Italien, men varför skapa en sådan komplikation utan att förklara? Att hon dessutom har en 'bodega', spanska för vinbar, tyder mer på en vilja att skapa lokalfärg, men har då två länder blandats ihop? Italien har inte bodegor, det är spanska. Varför inte hellre säga att vi befinner oss i Spanien? 1972 var Spanien fortfarande en diktatur under Franco, inte ett troligt mål för den som ville leva livet på orätt fångna pengar. Så det blev Italien? Detaljer har betydelse. Detaljer höjer denna bok i positiv riktning, så det är synd att mitt sista intryck blir en rent språklig miss.
2014-07-07
Försvunnen - Joy Fielding (2003)
Sökte semesterläsning och fann en ganska nytryck pocket av den kanadensiska författarinnan Joy Fielding. En psykologisk thriller utan större litterära ambitioner, men med mycket levande karaktärsteckningar. I synnerhet den extroverta huvudpersonen Cindy, vars vuxna dotter försvinner mystiskt. Hur än lugnt hennes liv skulle ha kunnat vara, blir allt mycket hektiskt med fullmatad omgivning.
Hela historien ses inifrån Cindy, hur hon frenetiskt söker sin dotter och hela tiden drabbas av misstankar mot allt och alla. Jag som läsare fastnar omedelbart i hennes strid, och kastas mellan samma ytterligheter, från att misstänka allt och alla, till att emellanåt fundera över om inte Cindy själv gått överstyr. Känslan av att omöjligt kunna lita på någon håller hela tiden spänningen vid liv.
Hela historien ses inifrån Cindy, hur hon frenetiskt söker sin dotter och hela tiden drabbas av misstankar mot allt och alla. Jag som läsare fastnar omedelbart i hennes strid, och kastas mellan samma ytterligheter, från att misstänka allt och alla, till att emellanåt fundera över om inte Cindy själv gått överstyr. Känslan av att omöjligt kunna lita på någon håller hela tiden spänningen vid liv.
NP 1922 - Jacinto Benavente y Martínez
"for the happy manner in which he has continued the illustrious traditions of the Spanish drama"
1922 års Nobelpris i litteratur gick till spanjoren Jacinto Benavente (1866-1954), en mycket produktiv dramatiker av ca 170 teaterstycken. Han debuterade i början av 1890-talet och kämpade för realism och ett naturligt språkbruk på scenen, vilket säkert beror på att han själv började som skådespelare (inte poet) och utgick från det som kändes naturligt, snarare än storstilade ideal. Det tog ett drygt decennium för honom att slå igenom, men sedan lär han ha dominerat den spanska scenen både med sin stil och sin produktivitet.
Jag har bara läst ett av hans dramer, Los intereses creados (1907), tydligen hans 53:e pjäs, ett kammarspel som ansetts vara ett av hans bästa och därför finns i nytryck än idag, i vilken han själv ofta spelade huvudpersonen Crispín. Ironi och språk flyter fram elegant, men pjäsen avviker från hans övriga genom att anknyta till 1500-talets italienska Commedia dell'arte, som förlitar sig på ironiserande standard-karaktärer. Därmed uppstår en fars som driver med samhället. Dessutom förflyttas vi bakåt i tiden, till ca 1600, vilket inte bara frammanar en yvigare stil på karaktärer och slapstick, utan samtidigt anknyta till en forn storhetstid, Cervantes eleganta ironi i historierna om Don Quijote, samtida med Shakespeare.
Pjäsen blev utgångspunkt för Hilding Rosenbergs opera Marionetter (1938). Svenska titeln, De skapade intressena, låter styltigare än den mer geniala engelska varianten The Bonds of Interest. Min egen sammanfattning blir att 'allt går att sälja med mördande reklam'. Leandro och Crispín är hungriga och utfattiga, varför Crispín drar igång en ekonomisk karusell som involverar i stort sett alla i omgivningen. Där han lovar runt och håller tunt. Det blir som en nidbild av konsumtionssamhället, alla måste konsumera på lånade pengar för att få hjulen att börja snurra.
Den snåle rike Pulcinela, som ogärna släpper ett enda av sina mynt, får i slutänden betala hela kalaset, och detta genom att il Dottore, en pedantisk jurist, agerar lagvrängare genom att flytta plats på ett kommatecken i sitt juridiska dokument. Det är mycket elegant utfört på spanska. En hel lång mening får helt omvänd betydelse genom ett enda kommatecken. Svåröversatt naturligtvis. Men sluteffekten liknar vad man kan uppleva vid en listigt utförd deckarintrig, förutom att det skapar skratt.
För att vi inte ska ställa oss på Pulcinelas sida, får vi tidigt i pjäsen veta att hans rikedom är allt annat än ärligt ihopsamlad, och är dessutom som far kallsinnig inför sin dotters känslor.
1922 års Nobelpris i litteratur gick till spanjoren Jacinto Benavente (1866-1954), en mycket produktiv dramatiker av ca 170 teaterstycken. Han debuterade i början av 1890-talet och kämpade för realism och ett naturligt språkbruk på scenen, vilket säkert beror på att han själv började som skådespelare (inte poet) och utgick från det som kändes naturligt, snarare än storstilade ideal. Det tog ett drygt decennium för honom att slå igenom, men sedan lär han ha dominerat den spanska scenen både med sin stil och sin produktivitet.
Jag har bara läst ett av hans dramer, Los intereses creados (1907), tydligen hans 53:e pjäs, ett kammarspel som ansetts vara ett av hans bästa och därför finns i nytryck än idag, i vilken han själv ofta spelade huvudpersonen Crispín. Ironi och språk flyter fram elegant, men pjäsen avviker från hans övriga genom att anknyta till 1500-talets italienska Commedia dell'arte, som förlitar sig på ironiserande standard-karaktärer. Därmed uppstår en fars som driver med samhället. Dessutom förflyttas vi bakåt i tiden, till ca 1600, vilket inte bara frammanar en yvigare stil på karaktärer och slapstick, utan samtidigt anknyta till en forn storhetstid, Cervantes eleganta ironi i historierna om Don Quijote, samtida med Shakespeare.
Pjäsen blev utgångspunkt för Hilding Rosenbergs opera Marionetter (1938). Svenska titeln, De skapade intressena, låter styltigare än den mer geniala engelska varianten The Bonds of Interest. Min egen sammanfattning blir att 'allt går att sälja med mördande reklam'. Leandro och Crispín är hungriga och utfattiga, varför Crispín drar igång en ekonomisk karusell som involverar i stort sett alla i omgivningen. Där han lovar runt och håller tunt. Det blir som en nidbild av konsumtionssamhället, alla måste konsumera på lånade pengar för att få hjulen att börja snurra.
Den snåle rike Pulcinela, som ogärna släpper ett enda av sina mynt, får i slutänden betala hela kalaset, och detta genom att il Dottore, en pedantisk jurist, agerar lagvrängare genom att flytta plats på ett kommatecken i sitt juridiska dokument. Det är mycket elegant utfört på spanska. En hel lång mening får helt omvänd betydelse genom ett enda kommatecken. Svåröversatt naturligtvis. Men sluteffekten liknar vad man kan uppleva vid en listigt utförd deckarintrig, förutom att det skapar skratt.
För att vi inte ska ställa oss på Pulcinelas sida, får vi tidigt i pjäsen veta att hans rikedom är allt annat än ärligt ihopsamlad, och är dessutom som far kallsinnig inför sin dotters känslor.
2014-07-05
Den vedervärdige mannen från Säffle - Sjöwall-Wahlöö (1971)
Sjunde boken om Martin Beck tillhör ju höjdpunkterna, filmad redan 1976 som Mannen på taket, med Carl-Gustaf Lindstedt. Den gick i repris på TV häromveckan, men jag missade den då, och trots att jag har minnesbilder kring den, bilden av Lindstedt, så är jag osäker på om jag verkligen sett den, elelr snarare minns affischer och filmkrönikor etc. Men läst den har jag gjort ett par gånger.
Nu när jag läser den i relation till övriga böcker i serien 'Roman om ett brott', märker jag hur tidsspannet krymper. De första fem böckerna handlade mer om en långdragen vardag, där brotten tog lång tid att lösa sig - via mer eller mindre tillfälligheter. Sjätte boken begränsades till under två veckor. Denna bok rör sig om totalt ca 13 timmar, från mord till våldsam upplösning, den 3 april 1971. Alltså en förtätad storyline.
I förra boken fanns arbetslöshet och vräkning som bottenorsaker. Denna gång är den direkt utlösande orsaken att barnavårdsnämnden tar barnet ifrån en redan plågad man. Hämnd utlöses. Karaktärerna är huvudsakligen poliser, hela serien bildar poliserna ett mikrokosmos av samhället, med deras olika psykologiska bevekelsegrunder, alltifrån pacifister till prisbelönta prickskyttar.
Jag blir aldrig riktigt klok på Gunvald Larsson, som har lätt att gå över gränsen och bruka våld mot de misstänkta. Han har tidigare sagt sig 'tycka synd om' nästan alla, offer och förövare lika. Samtidigt verkar han förakta såväl kollegor som brottslingar. Han sägs här uttryckligen vara så illa omtyckt just för att han inte hemfallit åt 'kamaraderiet' inom polisen. Vilket då skulle vara det enda som skiljer honom från förövaren i just denna roman?
Jag är dessutom extra förtjust i denna del eftersom historien rör sig kring platser jag själv vistats på och kring åratal under mitt eget liv: Dalagatan, Sabbatsberg, Eastmaninstitutet, Vasaparken, för att inte tala om Segeltorp, där jag har min arbetsplats sedan över tio år tillbaka i en gammal 30-talsvilla inte långt från Gamla Södertäljevägen, om än på andra sidan, inte på den höglänta.
Denna historia bjuder alltså på action, och hur slätt 'specialister på närstrid' står sig mot 'desperados'. Nog måste väl den här boken ha hört till det som gjorde serien världsberömd. Galenskap, hämnd, våld, hat. Poliser som mördar poliser.
Nu när jag läser den i relation till övriga böcker i serien 'Roman om ett brott', märker jag hur tidsspannet krymper. De första fem böckerna handlade mer om en långdragen vardag, där brotten tog lång tid att lösa sig - via mer eller mindre tillfälligheter. Sjätte boken begränsades till under två veckor. Denna bok rör sig om totalt ca 13 timmar, från mord till våldsam upplösning, den 3 april 1971. Alltså en förtätad storyline.
I förra boken fanns arbetslöshet och vräkning som bottenorsaker. Denna gång är den direkt utlösande orsaken att barnavårdsnämnden tar barnet ifrån en redan plågad man. Hämnd utlöses. Karaktärerna är huvudsakligen poliser, hela serien bildar poliserna ett mikrokosmos av samhället, med deras olika psykologiska bevekelsegrunder, alltifrån pacifister till prisbelönta prickskyttar.
Jag blir aldrig riktigt klok på Gunvald Larsson, som har lätt att gå över gränsen och bruka våld mot de misstänkta. Han har tidigare sagt sig 'tycka synd om' nästan alla, offer och förövare lika. Samtidigt verkar han förakta såväl kollegor som brottslingar. Han sägs här uttryckligen vara så illa omtyckt just för att han inte hemfallit åt 'kamaraderiet' inom polisen. Vilket då skulle vara det enda som skiljer honom från förövaren i just denna roman?
Jag är dessutom extra förtjust i denna del eftersom historien rör sig kring platser jag själv vistats på och kring åratal under mitt eget liv: Dalagatan, Sabbatsberg, Eastmaninstitutet, Vasaparken, för att inte tala om Segeltorp, där jag har min arbetsplats sedan över tio år tillbaka i en gammal 30-talsvilla inte långt från Gamla Södertäljevägen, om än på andra sidan, inte på den höglänta.
Denna historia bjuder alltså på action, och hur slätt 'specialister på närstrid' står sig mot 'desperados'. Nog måste väl den här boken ha hört till det som gjorde serien världsberömd. Galenskap, hämnd, våld, hat. Poliser som mördar poliser.
2014-07-02
Polis, polis, potatismos - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1970)
Sjätte boken om Martin Beck och Riksmordkommissionen är betydligt mer begränsad i tid än tidigare historier. Hela mordutredningen pågår och klaras av under första halvan av juli, år 1969, främst i Skåne. Det är semestertider och en ovanligt varm sommar. Martin Beck är nere i Skåne och samarbetar med Månsson och Skacke. Kollberg är extremt grinig över personalbristen.
Förutom den stående ironin kring Solna-poliserna Kristiansson och Kvant, satiriserar författarna denna gång även över Säpo, som inkompetenta och överdrivet nojiga kring utlänningar och vänsteranhängare. Vilket väl kan sägas låg i tiden. Mer udda är att denne Paulsson, säpo-agent för mig framstår som en utseendemässig hybrid av mustaschprydd korpulent 'Poirot', men betydligt färgstarkare till klädseln med bl.a. poppiga pepita-rutor, vilket gör ett osannolikt intryck på mig.
Däremot tycks 68-vågen nu börja avspeglas i kriminalhistorien, där nyrika klippare med skumraskaffärer skor sig på vanliga knegare. Symptomatiskt är då att förövaren, som handlat i vredesmod, öppet erkänner vad han gjort sig skyldig till, medan 'profitörerna' - förutom mordoffret självt - kan leva vidare i ohotad lyx.
Tyvärr finns det svagheter i intrigen, som det ytliga affärssvamlet, vilket inte ger något trovärdigt intryck på mig alls. Dessutom frågar jag mig hur Åsa Torell, den förolyckade Stenströms flickvän, på bara två år har lyckats gå från den plötsliga lusten att 'bli polis' till att både ha avklarat studierna, samt jobbat till sig erfarenhet nog att jobba självständigt och genomföra förhör inom sin rotel. Plötsligt har alltså en kvinna dykt upp på scen, mer än bara som offer eller jobbig hustru.
Apropå det så har Beck skilt sig, så vi slipper den hustrubilden, lever åter som ungkarl - men det räcker inte för att motivera sexet mellan honom och Åsa. Alltså ännu ett osannolikt drag.
Förutom den stående ironin kring Solna-poliserna Kristiansson och Kvant, satiriserar författarna denna gång även över Säpo, som inkompetenta och överdrivet nojiga kring utlänningar och vänsteranhängare. Vilket väl kan sägas låg i tiden. Mer udda är att denne Paulsson, säpo-agent för mig framstår som en utseendemässig hybrid av mustaschprydd korpulent 'Poirot', men betydligt färgstarkare till klädseln med bl.a. poppiga pepita-rutor, vilket gör ett osannolikt intryck på mig.
Däremot tycks 68-vågen nu börja avspeglas i kriminalhistorien, där nyrika klippare med skumraskaffärer skor sig på vanliga knegare. Symptomatiskt är då att förövaren, som handlat i vredesmod, öppet erkänner vad han gjort sig skyldig till, medan 'profitörerna' - förutom mordoffret självt - kan leva vidare i ohotad lyx.
Tyvärr finns det svagheter i intrigen, som det ytliga affärssvamlet, vilket inte ger något trovärdigt intryck på mig alls. Dessutom frågar jag mig hur Åsa Torell, den förolyckade Stenströms flickvän, på bara två år har lyckats gå från den plötsliga lusten att 'bli polis' till att både ha avklarat studierna, samt jobbat till sig erfarenhet nog att jobba självständigt och genomföra förhör inom sin rotel. Plötsligt har alltså en kvinna dykt upp på scen, mer än bara som offer eller jobbig hustru.
Apropå det så har Beck skilt sig, så vi slipper den hustrubilden, lever åter som ungkarl - men det räcker inte för att motivera sexet mellan honom och Åsa. Alltså ännu ett osannolikt drag.
2014-06-28
Brandbilen som försvann - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1969)
Femte delen om Martin Beck och Mordkommissionen utspelas revolternas år 1968, men detta nämns nästan inte alls. Militärdiktaturer fanns det gott om även i Europa, alldeles inpå knuten, men Sverige var relativt lugnt. Romanen fokuserar på polisernas trägna arbete, hur det obegripliga nystas upp. Inga ledtrådar dukas fram för läsaren i förväg, inte desto mindre finns det några spektakulära lösningar som gör läsandet intressant.
Och i övrigt är det Sir Arthur Conan Doyles geniala idé som lyser igenom. Att vi, trots den avslutande historien, får följa ett gäng bekanta karaktärer i deras vardag, bara lite fördjupade i varje bok. Igenkännandets trygghet. Lite spridda skratt åt dumheter. Mordkommissionen är noga med vad som inte ligger på deras bord, vad som inte angår dem - dit hör demonstrationer, knark, stölder - dvs allt utom mord.
Historien pågår över sommaren när nästan alla inblandade tar semester och ägnar sig åt sitt eget liv, skapar andrum för sina snilleblixtar. 'Utlänningar' blir ett växande inslag, fördomar grasserar under ytan, men eftersom svensk ekonomi ropade efter arbetskraft slogs två flugor i en smäll, när vi tog emot flyktingar undan fattigdom och militarism. Flyktingar sågs ännu som en tillfällig arbetskraftsresurs, detta var innan ordet blev så 'fult' att det fick bytas ut mot 'invandrare'.
Det var det här året Sovjet marscherade in i Prag, det nämns i en bisats mot slutet, när den avlidne unge Stenströms lika unga efterträdare Skacke, genom att rikta sin pistol mot fel person, riskerar sätta igång tredje världskriget. Det var ett överhängande hot i allas medvetande på 1960-talet. Den som läser romanerna idag, och inte minns hur det var, får bara den lättlästa deckare, som inte beskriver sin tid, utan tar sin egen tid som självklar och underförstådd. Resultatet blir en alldaglig deckarhistoria, som kan läsas oberoende av sin tidskontext.
Det är väl därför den kan filmas än idag med nya historier, instoppade i vår nutid. Ändå kan jag inte låta bli att leta efter mitt barndoms Stockholm mellan raderna.
Och i övrigt är det Sir Arthur Conan Doyles geniala idé som lyser igenom. Att vi, trots den avslutande historien, får följa ett gäng bekanta karaktärer i deras vardag, bara lite fördjupade i varje bok. Igenkännandets trygghet. Lite spridda skratt åt dumheter. Mordkommissionen är noga med vad som inte ligger på deras bord, vad som inte angår dem - dit hör demonstrationer, knark, stölder - dvs allt utom mord.
Historien pågår över sommaren när nästan alla inblandade tar semester och ägnar sig åt sitt eget liv, skapar andrum för sina snilleblixtar. 'Utlänningar' blir ett växande inslag, fördomar grasserar under ytan, men eftersom svensk ekonomi ropade efter arbetskraft slogs två flugor i en smäll, när vi tog emot flyktingar undan fattigdom och militarism. Flyktingar sågs ännu som en tillfällig arbetskraftsresurs, detta var innan ordet blev så 'fult' att det fick bytas ut mot 'invandrare'.
Det var det här året Sovjet marscherade in i Prag, det nämns i en bisats mot slutet, när den avlidne unge Stenströms lika unga efterträdare Skacke, genom att rikta sin pistol mot fel person, riskerar sätta igång tredje världskriget. Det var ett överhängande hot i allas medvetande på 1960-talet. Den som läser romanerna idag, och inte minns hur det var, får bara den lättlästa deckare, som inte beskriver sin tid, utan tar sin egen tid som självklar och underförstådd. Resultatet blir en alldaglig deckarhistoria, som kan läsas oberoende av sin tidskontext.
Det är väl därför den kan filmas än idag med nya historier, instoppade i vår nutid. Ändå kan jag inte låta bli att leta efter mitt barndoms Stockholm mellan raderna.
The Adventures of Sherlock Holmes - Sir Arthur Conan Doyle (1892)
När Arthur Conan Doyle skapade karaktären Sherlock Holmes, 1887, ingick han i en större upplagd roman (En studie i rött) med förgreningar till Amerikas guldrush, och sensationer som mormoner. Alltså en spretig historia, som visar tecken på Doyles önskan att skriva historiska romaner. Utgivarna var dock mer intresserade av karaktär Sherlock Holmes, mästerdetektiven, vilken på uppdrag av en tidning, fördjupades 1890 i De fyras tecken, en historia med förgreningar till Indien. När The Strand Magazine 1891 bad Doyle om ännu en följetong om Sherlock Holmes, funderade han och kom fram till att han hellre skrev avslutade noveller, så läsarna slapp tappa tråden om de missade ett kapitel. Ett genialt drag som dominerat deckargenren sedan dess. Oavsett om det är noveller eller hela romaner, så serveras vi ett avslutat mysterium, med en mer eller mindre plausibel gåta och lösning, medan det som intresserar oss är de återkommande karaktärerna - detektiverna, poliserna - deras långsamma utveckling mitt i vardagen full av arbete och tilltrassalt privatliv. Det är något vi själva kan relatera till, livet innehåller sällan snyggt avslutade historier, vi går och tragglar och känner oss kluvna över både det ena och det andra.
Arthur Conan Doyle skrev tolv noveller till tidningen 1891-92, senare samlade som The Adventures of Sherlock Holmes, och ännu fler skulle det bli - över femtio - efter utgivarens övertalning. Och den som levandegör alltihop är vännen Dr Watson, som inte bara observerar och relaterar de vetenskapliga fakta som tycks vara det enda som intresserar Sherlock, utan gärna broderar ut och knyter ihop, som den historieberättare han är. Watson får till och med en reprimad kring detta i början av en novell, (The Copper Beeches) när Holmes betonar att hans egen skicklighet, slutledningsförmåga, är "an impersonal thing ... beyond myself", alltså att han själv uppfattar logik som en objektiv vetenskaplig metod, oberoende av honom själv.
"Crime is common, logic is rare. Therefore it is upon the logic rather than upon the crime that you should dwell. You have degraded what should have been a course of lectures into a series of tales."
Watson inleder alltså med att relatera hur besviken Sherlock är över att se sina torra fakta omvandlade till romantiska historier, men ger sig därefter genast i kast med att relatera ännu ett bizarrt mysterium kring mänskliga känslor, som Holmes sedan nystar upp med logikens hjälp. Dessa tidiga deckarhistorier är inte centrerade kring mord, som idag, utan är mer surrealistiska mysterier, som gror i okunnig vidskepelsen, men som enligt Holmes alltid har en naturlig förklaring. Mysterierna kan dölja missförstånd, och nystas upp för att visa att något brott trots allt inte ägt rum. Ofta försvinner den ena äkta maken, med eller mot den andres vilja. I botten kan ligga kontaktbrist och ofrivilliga äktenskap. Allt styrt av passioner.
Får vi bara fram rätt fakta, kan vi ta oss 'bortom' (beyond) alla känslor som rör till mänskliga relationer. Holmes vill förlitar sig helt på hjärnbarkens yttre vindlingar fyllda med pigga grå celler, det som skiljer den mänskliga hjärnan från djurens. Medan Watson står för känslor och fantasi, och är den omtänksamme vännen, som alltid ställer upp. Vi behöver dock inte tvinga in Holmes och Watson i ett stereotyps motsatsförhållande - för Holmes är ingen robotdator, utan en motsägelsefull människa som alla andra, även om han är skickligare på att bortse från sina känslor.
"Crime is common, logic is rare" visar snarare på det motsägelsefulla i den mänskliga naturen. Trots att vi höjer logiken till skyarna och påstår att det får människan att stå över djuren, så styrs vi mer av våra känslor, och instinkter. Logiken kan visserligen rensa ut vidskepelser, men riskerar också att slå över i omänsklighet. Även om logik är ett vapen mot vidskepelse, behöver vi även vaska fram våra friska instinkter, och där står sig logiken slätt.
Arthur Conan Doyle skrev tolv noveller till tidningen 1891-92, senare samlade som The Adventures of Sherlock Holmes, och ännu fler skulle det bli - över femtio - efter utgivarens övertalning. Och den som levandegör alltihop är vännen Dr Watson, som inte bara observerar och relaterar de vetenskapliga fakta som tycks vara det enda som intresserar Sherlock, utan gärna broderar ut och knyter ihop, som den historieberättare han är. Watson får till och med en reprimad kring detta i början av en novell, (The Copper Beeches) när Holmes betonar att hans egen skicklighet, slutledningsförmåga, är "an impersonal thing ... beyond myself", alltså att han själv uppfattar logik som en objektiv vetenskaplig metod, oberoende av honom själv.
"Crime is common, logic is rare. Therefore it is upon the logic rather than upon the crime that you should dwell. You have degraded what should have been a course of lectures into a series of tales."
Watson inleder alltså med att relatera hur besviken Sherlock är över att se sina torra fakta omvandlade till romantiska historier, men ger sig därefter genast i kast med att relatera ännu ett bizarrt mysterium kring mänskliga känslor, som Holmes sedan nystar upp med logikens hjälp. Dessa tidiga deckarhistorier är inte centrerade kring mord, som idag, utan är mer surrealistiska mysterier, som gror i okunnig vidskepelsen, men som enligt Holmes alltid har en naturlig förklaring. Mysterierna kan dölja missförstånd, och nystas upp för att visa att något brott trots allt inte ägt rum. Ofta försvinner den ena äkta maken, med eller mot den andres vilja. I botten kan ligga kontaktbrist och ofrivilliga äktenskap. Allt styrt av passioner.
Får vi bara fram rätt fakta, kan vi ta oss 'bortom' (beyond) alla känslor som rör till mänskliga relationer. Holmes vill förlitar sig helt på hjärnbarkens yttre vindlingar fyllda med pigga grå celler, det som skiljer den mänskliga hjärnan från djurens. Medan Watson står för känslor och fantasi, och är den omtänksamme vännen, som alltid ställer upp. Vi behöver dock inte tvinga in Holmes och Watson i ett stereotyps motsatsförhållande - för Holmes är ingen robotdator, utan en motsägelsefull människa som alla andra, även om han är skickligare på att bortse från sina känslor.
"Crime is common, logic is rare" visar snarare på det motsägelsefulla i den mänskliga naturen. Trots att vi höjer logiken till skyarna och påstår att det får människan att stå över djuren, så styrs vi mer av våra känslor, och instinkter. Logiken kan visserligen rensa ut vidskepelser, men riskerar också att slå över i omänsklighet. Även om logik är ett vapen mot vidskepelse, behöver vi även vaska fram våra friska instinkter, och där står sig logiken slätt.
2014-06-21
Den skrattande polisen - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1968)
I fjärde Martin Beck-historien är vi framme vid hösten 1967 och demonstrationer mot USA och Vietnamkriget uppmärksammas. Kritik riktas mot att polisresurser ödas mer mot demonstranter, än på att lösa verkliga brott. Å andra sidan sägs bokens inledande massmord på en buss utlösa så många razzior - i brist på bättre förslag för att finna den skyldige - att hela den undre världen måste ligga lågt och slutligen gärna hjälper polisen för att få tillbaka sin 'arbetsro'.
En av de döda på bussen är en yngre poliskollega, den i början av serien hunsade Stenström, vilket gör att hela kåren har svårt att acceptera dådet som 'en galnings sensationshandling'. I och med detta inleds en komplicerad intrig, med trådar tillbaka till en 16 år gammalt snart preskriberat mord, med en utredning på flera tusen sidor, som ingenstans ledde. Återigen får alla i Mordkommisionen bidra med sina individuella specialiteter och funderingar, att lägga sina bitar i det stora komplicerade pusslet. Och så blir boken nästan en pusseldeckare, med många trådar att följa.
Gunvald Larsson framträder i en mer positiv dager, och får några slutord om att han normalt sett 'tycker synd om nästan alla' han möter i sitt jobb - vilket vi tidigare inte insett utifrån hans kantiga yttre - men det finns vissa 'självupptagna svin' som skor sig på andra, vilket gör honom rasande.
Fler kvinnor får ta plats i denna bok, och polisfruarna sticker fram en aning ur skuggorna. Dock vilar större delen av intrigen på 'nymfomani', en omhuldad myt mitt i den då pågående sexuella frigörelsen. När kvinnor inte längre döljer sin sexualitet blir de skrämmnade. Den överdrivna hotbilden av den 'omättliga kvinnan' känns idag enbart som dammig schablon.
Titeln Den skrattande polisen lånades av Charles Penrose gamla engelska Music Hall-låt med samma namn. Music Hall visades även på svensk TV på den tiden vi hade bara en eller två kanaler. Den mördade polisen hade börjat känna vittring, kände glädjen att komma lösningen på spåren, men han hann inte redovisa sin upptäckt. Martin Becks skratt när han inser att de gjort om hela Stenströms arbete helt i onödan, är nog av en helt annan art ...
En av de döda på bussen är en yngre poliskollega, den i början av serien hunsade Stenström, vilket gör att hela kåren har svårt att acceptera dådet som 'en galnings sensationshandling'. I och med detta inleds en komplicerad intrig, med trådar tillbaka till en 16 år gammalt snart preskriberat mord, med en utredning på flera tusen sidor, som ingenstans ledde. Återigen får alla i Mordkommisionen bidra med sina individuella specialiteter och funderingar, att lägga sina bitar i det stora komplicerade pusslet. Och så blir boken nästan en pusseldeckare, med många trådar att följa.
Gunvald Larsson framträder i en mer positiv dager, och får några slutord om att han normalt sett 'tycker synd om nästan alla' han möter i sitt jobb - vilket vi tidigare inte insett utifrån hans kantiga yttre - men det finns vissa 'självupptagna svin' som skor sig på andra, vilket gör honom rasande.
Fler kvinnor får ta plats i denna bok, och polisfruarna sticker fram en aning ur skuggorna. Dock vilar större delen av intrigen på 'nymfomani', en omhuldad myt mitt i den då pågående sexuella frigörelsen. När kvinnor inte längre döljer sin sexualitet blir de skrämmnade. Den överdrivna hotbilden av den 'omättliga kvinnan' känns idag enbart som dammig schablon.
Titeln Den skrattande polisen lånades av Charles Penrose gamla engelska Music Hall-låt med samma namn. Music Hall visades även på svensk TV på den tiden vi hade bara en eller två kanaler. Den mördade polisen hade börjat känna vittring, kände glädjen att komma lösningen på spåren, men han hann inte redovisa sin upptäckt. Martin Becks skratt när han inser att de gjort om hela Stenströms arbete helt i onödan, är nog av en helt annan art ...
2014-06-18
Mannen på balkongen - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1967)
I tredje boken har kommissarie Martin Beck och hans poliskollegor äntligen landat i Stockholm fullt ut. Brott sker i Vanadisparken, Tantolunden, och många gator är med i bilden. Kollberg har flyttat till Skärmarbrink och kommer därmed närmare Beck som bor kvar i Bagarmossen.
I denna bok fördjupas karaktärerna. Melanders minneskonst blir avgörande, en spricka märks mellan Gunvald Larsson och de övriga. Gunvald upplevs stel, omständlig och kvinnofientlig. Kollberg är systematisk och vapenmotståndare. Han ser inte vapen som bästa styrkedemonstration. Kollberg känner att allmänheten och pressen ser infångandet av brottslingar som ett tillfälligheternas spel, att polisen haft 'tur', snarare än skicklighet. Något som minskar betydelsen av hans arbete, som han vill se som ett medvetet arbete att göra nätet så finmaskigt som möjligt, för att hjäpa turen på traven. Det är hans plikt: Han önskar också att ungdomarnas växande narkotikamissbruk kunde bemötas via effektiv motargumentation, hellre än med hot.
Brottet, små flickor våldtas och mördas, lär vara inspirerat av en verklig seriemördare, som härjat 1958-1963, bland annat i Vita bergsparken. Saken är att jag själv växte upp där i närheten just dessa år. Och när jag tänker tillbaka på 1967, tillkomståret för just denna polisroman, hade jag en väninna som råkat ut för en blottare i en annan park. Jag minns att vi fick följa med henne till polisen, satt i väntrummet, när hon skulle titta igenom kataloger över möjliga förövare. Men hon hittade ingen likhet. Jag kan dock förstå hysterin så här i backspegeln, föräldrarnas rädsla, om morden nyligen varit nyhetsstoff. I boken startar föräldrar en 'frivilllig beväpnad skyddskår', vilket naturligtvis bara piskar upp lynchstämningen på ett negativt sätt.
Obehagligt, men knappt uttalat, är den koppling som kan anas mellan raderna, bilden som inte uttalas om ett samband mellan den känslomässigt hämmade mördarens handlande, och den kvinnliga sexuella frigörelsen, yttrat i kortkorta kjolar och nättrosor ...
En lättnad efter allt elände är paret Kristiansson och Kvant, 'radiopoliserna' som begärt flyttning till Solna. De som föredrar att glassa runt i sin 'radiopolisbil', men helst slipper tampas med brottslingar. Äntligen något att skratta kring, godmodigt, det vi vanliga civila kan relatera till. De får också illustrera att brottslingarna - trots allt - fångas av en slump, även om det är Martin Becks arbetsgrupp som fått fram en efterlysning och ett signalement att gå efter.
I denna bok fördjupas karaktärerna. Melanders minneskonst blir avgörande, en spricka märks mellan Gunvald Larsson och de övriga. Gunvald upplevs stel, omständlig och kvinnofientlig. Kollberg är systematisk och vapenmotståndare. Han ser inte vapen som bästa styrkedemonstration. Kollberg känner att allmänheten och pressen ser infångandet av brottslingar som ett tillfälligheternas spel, att polisen haft 'tur', snarare än skicklighet. Något som minskar betydelsen av hans arbete, som han vill se som ett medvetet arbete att göra nätet så finmaskigt som möjligt, för att hjäpa turen på traven. Det är hans plikt: Han önskar också att ungdomarnas växande narkotikamissbruk kunde bemötas via effektiv motargumentation, hellre än med hot.
Brottet, små flickor våldtas och mördas, lär vara inspirerat av en verklig seriemördare, som härjat 1958-1963, bland annat i Vita bergsparken. Saken är att jag själv växte upp där i närheten just dessa år. Och när jag tänker tillbaka på 1967, tillkomståret för just denna polisroman, hade jag en väninna som råkat ut för en blottare i en annan park. Jag minns att vi fick följa med henne till polisen, satt i väntrummet, när hon skulle titta igenom kataloger över möjliga förövare. Men hon hittade ingen likhet. Jag kan dock förstå hysterin så här i backspegeln, föräldrarnas rädsla, om morden nyligen varit nyhetsstoff. I boken startar föräldrar en 'frivilllig beväpnad skyddskår', vilket naturligtvis bara piskar upp lynchstämningen på ett negativt sätt.
Obehagligt, men knappt uttalat, är den koppling som kan anas mellan raderna, bilden som inte uttalas om ett samband mellan den känslomässigt hämmade mördarens handlande, och den kvinnliga sexuella frigörelsen, yttrat i kortkorta kjolar och nättrosor ...
En lättnad efter allt elände är paret Kristiansson och Kvant, 'radiopoliserna' som begärt flyttning till Solna. De som föredrar att glassa runt i sin 'radiopolisbil', men helst slipper tampas med brottslingar. Äntligen något att skratta kring, godmodigt, det vi vanliga civila kan relatera till. De får också illustrera att brottslingarna - trots allt - fångas av en slump, även om det är Martin Becks arbetsgrupp som fått fram en efterlysning och ett signalement att gå efter.
2014-06-15
Den enögda kaninen - Christoffer Carlsson (2011)
Denna spänningsroman, med genrebeteckningen glesbygd noir, segar sig fram i ett sakta mak som är effektfullt, illustrerande ett lugnt samhälle i glesbygd - åtminstone på ytan. Långsamheten är effektfull genom att balansera den stillastående sysslolösheten med ordfattiga dialoger, där personerna mer talar mellan raderna, vilket paradoxalt nog ökar lästakten mitt i stillheten. Men idyllen krackelerar, när sysslolösa ungdomar går från småkriminella inbrott till att via knark hamna i maffians skotteld.
Författarens debut lär ha varit aktion i högt tempo. Jag har inte läst den, men är tacksam att han valt att svänga helt åt motsatt håll, med tanke på att jag upplevde den enda aktionscenen i Den enögda kaninen, med brand och skottlossning, som mindre lyckad än resten av boken. Tempot är här inte effektivt.
Texten bygger sin 'spänning' med hjälp av olika mystiska drag, som dock inte fullföljs utan lämnas obesvarade - men annars vore det väl inte mystiskt - vi får aldrig veta om författaren ser verkligheten som mer än materiell, eller om det är jag-berättarens eget psyke som spelar honom olika spratt.
Författaren studerar kriminologi.
Författarens debut lär ha varit aktion i högt tempo. Jag har inte läst den, men är tacksam att han valt att svänga helt åt motsatt håll, med tanke på att jag upplevde den enda aktionscenen i Den enögda kaninen, med brand och skottlossning, som mindre lyckad än resten av boken. Tempot är här inte effektivt.
Texten bygger sin 'spänning' med hjälp av olika mystiska drag, som dock inte fullföljs utan lämnas obesvarade - men annars vore det väl inte mystiskt - vi får aldrig veta om författaren ser verkligheten som mer än materiell, eller om det är jag-berättarens eget psyke som spelar honom olika spratt.
Författaren studerar kriminologi.
2014-06-08
Mannen som gick upp i rök - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1966)
Detta är andra boken i serien om Martin Beck och hans arbetskamrater. Även denna gång kommer Stockholm bara i andra hand. Utredningen inleds i Budapest där en svensk journalist försvunnit. Detta roade mig för att jag själv turistat i Budapest, och därför kände jag igen namn på kvarter, utkiksplats, torg, Margaretaön med sitt bad etc. Jag kände mig nästan hemma.
Mordoffret är en mindre trevlig journalist, som visar sig ha smugglat och langat hasch, från Turkiet, via Östeuropa. Här kommer alltså det under 1960-talet växande drogmissbruket upp på agendan. Romantiteln Mannen som gick upp i rök blir därigenom dubbeltydig, syftar både på försvinnandet och haschrökning. Brottet uppstod vid lägenhetsbråk där alkoholkonsumtion var inblandat, alltså antagligen något av det vanligaste statistiskt sett. Det ovanliga är förövarens sätt att försöka undkomma upptäckt. Offret är på många sätt en parasit, alltså inte saknad av det laglydiga samhället, mer än av arbetsgivaren.
I denna historia poängteras polisernas lagarbete. Ungerska polisen visas fram som extremt effektiv, inte mycket undkommer deras vakande öga. I Sverige hänger mycket på Martin Becks förmåga att kombinera sin intuition med sin logiska kapacitet vid granskandet av detaljer. Hans kollega Kollberg är så samkörd att de verkar tänka samma sak utan att behöva uttala orden. Minneskonstnären Mellander fixar fram all info de behöver. Någon sidekick, typ Watson, finns inte. Däremot är Stenström en yngre kollega som inte alltid hänger med i de logiska svängarna, och därför behöver informeras - under Kollbergs irriterade suckande 'han får väl tänka själv' - och därigenom informeras även vi läsare.
Ett visst raljerande uppstår som kan roa. Läsaren kan också notera vilken typ av information Beck riktar in sig på vid flera tillfällen och själv fundera över vad dessa betyder och kan leda till, lite mer som vid en traditionell pusseldeckare. Så vi hänger med i spårandet.
Här växer alltså polisromanen fram steg för steg. Samtidigt noterar jag att boken är ett barn av sin tid, inte minst vad gäller könsroller. Romanen är helt dominerad av män. Kvinnor existerar endast som polisernas tjatiga småsura fruar, hemmafruar som behöver barn att sysselsätta sig med eftersom deras män så sällan har tid att komma hem. Som krydda finns också en ung kvinna, på skuggsidan, som beskrivs som 'lösaktig'...
Mordoffret är en mindre trevlig journalist, som visar sig ha smugglat och langat hasch, från Turkiet, via Östeuropa. Här kommer alltså det under 1960-talet växande drogmissbruket upp på agendan. Romantiteln Mannen som gick upp i rök blir därigenom dubbeltydig, syftar både på försvinnandet och haschrökning. Brottet uppstod vid lägenhetsbråk där alkoholkonsumtion var inblandat, alltså antagligen något av det vanligaste statistiskt sett. Det ovanliga är förövarens sätt att försöka undkomma upptäckt. Offret är på många sätt en parasit, alltså inte saknad av det laglydiga samhället, mer än av arbetsgivaren.
I denna historia poängteras polisernas lagarbete. Ungerska polisen visas fram som extremt effektiv, inte mycket undkommer deras vakande öga. I Sverige hänger mycket på Martin Becks förmåga att kombinera sin intuition med sin logiska kapacitet vid granskandet av detaljer. Hans kollega Kollberg är så samkörd att de verkar tänka samma sak utan att behöva uttala orden. Minneskonstnären Mellander fixar fram all info de behöver. Någon sidekick, typ Watson, finns inte. Däremot är Stenström en yngre kollega som inte alltid hänger med i de logiska svängarna, och därför behöver informeras - under Kollbergs irriterade suckande 'han får väl tänka själv' - och därigenom informeras även vi läsare.
Ett visst raljerande uppstår som kan roa. Läsaren kan också notera vilken typ av information Beck riktar in sig på vid flera tillfällen och själv fundera över vad dessa betyder och kan leda till, lite mer som vid en traditionell pusseldeckare. Så vi hänger med i spårandet.
Här växer alltså polisromanen fram steg för steg. Samtidigt noterar jag att boken är ett barn av sin tid, inte minst vad gäller könsroller. Romanen är helt dominerad av män. Kvinnor existerar endast som polisernas tjatiga småsura fruar, hemmafruar som behöver barn att sysselsätta sig med eftersom deras män så sällan har tid att komma hem. Som krydda finns också en ung kvinna, på skuggsidan, som beskrivs som 'lösaktig'...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
