2014-01-31

Den allvarsamma leken - Hjalmar Söderberg (1912)

Läste just om Den allvarsamma leken (1912), för jag vet inte vilken gång i ordningen, och uppfylls genast av lyckokänslor. Söderberg har en sådan underbart sparsmakad stil.

Här är allt precis tvärtom mot vad jag skrivit i inläggen igår. Här finns inte ett enda onödigt ord. Allt flyter lekande lätt. Texten är luftig, kristallklar, behaglig även kring det obehagliga. En kortroman, som ändå behandlar 15 år i Arvids och Lydias liv. Men den berättas utifrån, i tredje person.

Den berömda titeln, som anspelar på kärlek, gör att jag mellan läsningarna glömmer bort att texten innehåller så mycket mer. Alla korta hänsyftningar till för den tiden dagsaktuella samtalsämnena, nyhetsstoff som var en så självskriven miljö för tidningsmannen Arvid, ger stadga både åt hans yrke som journalist och trots den 'korta' texten en trovärdig illusion av tidens gång, liksom att karaktärerna är levande människor som förändras. Söderbergs sätt att inflika nyhetsstoffet lyfter texten enormt i mina ögon. Via denna mer eller mindre bekanta historiska kontext, känner jag mig hemma i tidsandan.

Antagligen är det även luftigheten i texten som gör att jag känner mig mer medskapande och befryndad med Hjalmar Söderberg, så att jag kan lägga in mina egna värderingar, så till den grad att jag inbillar mig en sorts själslig samstämmighet. Större delen av boken tycker jag mig förstå, både Arvid och Lydia.

Ända tills jag når fram mot de sista sidorna, där uppstår inget AHA, ingen sens moral, ingen positiv ny insikt. Allting blir åter tvärtom. Där förvirrade ordtexter brukar nå fram till en ny insikt, väcker slutet hos Söderbergs i stället en besviken avsmak i mig. Hur kunde jag ha missat att hans kvinnosyn alls inte varit positiv, i balans med det tidiga 1900-talets kamp för rösträtt och medbestämmande. Jag blir påtagligt medveten om svartsynen. Visst Arvid känner sig sviken, men inte mer än hur han själv en gång svek, men nu gäller inte längre samma regler för kvinnor som för män. Plötsligt är Lydia svartmålad ...

Då känner jag mig lurad och tänker att just så måste Gun-Britt Sundström ha känt, då hon beslöt skriva sin egen version i För Lydia (1973). Det är definitivt dags att läsa om den, känna på hennes dialog med Söderbergs text...

Den sista cigaretten - Klas Östergren (2009)

Ord för ordens egen skull, var det som först dominerade mina tankar när jag i Julas började läsa Klas Östergrens Den sista cigarretten (2009), en enda lång trög monolog, länge i mina tankar hållen av en knarrig gnällgubbe i övre medelåldern. Han beskrivs till slut som författare med samma förnamn som Östergren, om än stavat med C - om jag minns rätt, för det stod bara på ett ställe, och jag känner inte att jag någonsin skulle vilja läsa om denna motsträviga roman.

Detta är en fortsättningen på föregående inlägg om Ord och Bild i texter. Östergrens roman väckte alltså redan från början en känsla i mig av medvetet vald retro-stil. Jag-berättaren poängterar flera gånger att även om vi som läser upplever hans utvikningar som ovidkommande, så kommer vi längre fram inse att varje detalj kommer att vara avgörande för vår förståelse. Om jag ska vara elak kan jag efter att ha nått sista sidan säga att jag först inte var så säker på det. Östergrens text flyter naturligtvis på bra större delen av tiden, även om jag många gånger undrade varför jag ens försökte engagera mig i något så intellektuellt, pratigt, inbäddat i mängder av ord, ord ord. Det gick så långt att jag kopiera intressanta avsnitt och började stryka onödiga textsjok, för att komma ner till kärnan, det som kunde vara intressant. Längre ner förklarar jag varför just det är lite lustigt i detta fall.

Romanen har en mängd trådar att följa. Handlingen rör sig från 1980-tal fram till nutid. Bland annat tydliggörs att en 'livshistoria' inte kan struktureras ihop till en intrig, att inga sanningar någonsin håller i längden, och i alla fall aldrig är lika för alla, att alla mer eller mindre ägnar sig åt självbedrägeri. En huvudlinje och möjlig intrig rör en konstnär och hans installation, och som sidolinjer finns metatextavsnitt med en fiktiv litteraturvetares teorier. Dessa kan naturligtvis sägas symbolisera varandra, konst som konst, oavsett om det är Ord eller Bild, den kreative håller på med. Författaren är inne i sina svamliga ordmängder, och har svårt att uttrycka vad han vill, tvekar tydligen om han överhuvudtaget vill uttrycka något. Medan hans 'vän' konstnären, med tiden visar sig vara ordblind, ja illiterat. Att han aldrig läst de teoretiska texter han förespeglat att han läst. men trots allt har byggt en installation med djupa dubbeltydigheter. Bland annat spelar han in sig själv när han timme ut och timme in stryker över (!) all text i James Joyce Odysseus, som litteraturhandböcker ofta för fram som ett frontverk för den litterära modernismen. Att detta verk här alltså blir överstruken - obs! inte raderad - under 1980-talets postmodernism, är en symbolisk handling, som kan tolkas alltifrån practical joke, till snobbigt teoretiserande.

Jag styker inte över, jag kortar för att försöka hitta en betydelse, och det är något jag skulle kunna göra med Odysseus också, om jag tyckte att det var mödan värt. Betyder det att jag är postmodernist? Nä ... men jag minns hur förbryllande termen postmodernism var som ny, och hur alla verkade misslyckas med att definiera termens betydelse. Så på ett sätt känns det som om Östergrens roman bara vill illustrera hela mystifikations-processen kring postmodernismen. Något som i slutänden bara tycks upplösas ...

Den tolkning av postmodernism som jag själv tagit till mig, vad gäller litteratur, är att författarna förnyade sig genom att blanda genrer. Det är det jag tycker är lättast att ta på. Östergren tar i stället med alla upptänkliga konstarter (foto, måleri, skulptur, litteratur, musik, film) i den för romanen så centrala konstnärliga installation, som hela tiden framträder som tvetydigt - är det verkligen konst eller bara kitsch? - och som i slutänden tillhör det som aldrig blir av, pga en rad praktiska hinder, utan mer lever i tankevärlden hos de inblandade.

Begreppet postmodernism myntades i en tid när litteraturhistorien fortfarande var strikt indelad i epoker, ett kategoriskt tänkande som idag lösts upp. Att varje ung generation dock önskar förnya sig och bryta med föregångarna, är ett välkänt faktum. Om det de facto blir någon större skillnad är väl desto tveksammare. Så det gör inget att jag aldrig blir helt klar över om det är modernisternas fadersuppror, eller postmodernisternas dito som är huvudtemat i romanen.

Ett tema i metatextavsnitten handlar om Jagets vara eller inte vara. Existerar jaget utan berättelsen, existerar berättelsen utan jaget. Östergrens roman undviker intriger, och försöker sätta Jag-berättaren i bakgrunden, ändå är hans oupphörliga pratande helt dominerande, närmast dränker berättelsen. Som trots allt, på de sista sidorna, som så många andra röriga berättelser, kommer med den sens moral, som åter väcker det intresse i mig som domnat av under läsningen.

Berättaren erkänner att han föredrar sin egen fiktiva idealbild av konstverket, hellre än att ta del av det slutliga fullbordade verket. Tänk om det inte kan leva upp till hans illusioner?

Och så citerar han TS Eliot, modernismens mästarpoet, med stämningsmättade ordbilder.

Läsexempel Ord, Bild ...

Om jag tänker på vad jag läst det sista halvåret, ligger Strindbergs storhet i just konkretionen, som levandegör det mesta jag läst av honom. Poeten Heidenstam är naturligtvis bildskapare, men ofta i en kontext som känns avlägsen min egen. Jag har nyligen börjat smaka på Hans Alienus (1892), ett av Heidenstams tidiga prosaverk (om än med insprängda diktstrofer) så är det fyllt av ett symboliskt bildspråk, som främst rör Hans emotionella inre, och därför lämnar mig utanför kontexten.

Den första hårdkokta deckaren, i Dashiell Hammets debut, Red Harvest (1929), är inte namngiven och även om det är ur hans ögon vi ser på stadens kriminella sjaskighet, så förlorar han på sin namnlöshet och jag upplever inte honom som lika aktivt deltagande som Nick Charles med hustru och hund i The Thin Man (1934) som ger ett outplånligt konkret intryck i alla sina personliga egenheter.

Henrik Pontoppidans Isbjörnen (1887) är också en vinnande historia kring en konkret karaktär, vilken dock bäddade för min besvikelse när jäg därefter läste den två år äldre kortromanen Ung älskog (1885), som för mig blir mer av ett osäkert ungdomsverk. Eller bara mer ihoposvängt på en höft, hans 'smaa romaner' gav ju levebröd medan han jobbade på storverket Lykke-Per (en tegelsten jag nu läser på danska, varför det kommer att ta sin tid). Ung älskog har en jag-berättare som börjar med att beskriva miljön, med suggestiva bilder av skogen och badnymfer, men som hastigt nyktrar till med orden att [jag] "... säger bara, att den klarar sig bäst här i världen, som icke ser för mycket".

Berättaren deltar bara i utkanten av historien, men hans röst lyser igenom starkt, att han har ingen brådska, och ingen vidare behov av att strukturera. Han skriver ner de minnen han har, utan att närmare tolka, han lägger fram livet, genom en rad olika personer i samma bygd. Och medan han hoppar mellan personerna undrar jag mest hela tiden varför han hastigt lämnar berättelsen om vissa personer och hoppar över till andra, jag som inte är närmare bekant med någon av dem. Men jag tänker att så här satt folk i stugorna och berättade för varann förr i värlen, innan TV och radio tystade vårt eget berättarbehov. Även läsning bedrevs ju då främst som högläsning inför familj och vänner. Joseph Conrad använde ju kring sekelskiftet 1900 en berättarteknik där en jag-person återberättar vad kapten Marlow berättat inom deras lilla vänkrets.  

Inte förrän framemot de sista sidorna anar jag sens moralen. Olika människoöden exemplifierar olika livsinställningar, den passionerade som drömmer om lycka vs. de mer jordnära som genom idogt arbete upplever sin tillfredsställelse. En bild jag analytiskt plockar fram efter avslutad läsning. Men jag upplever inte att Pontoppidans text tar ställning för eller emot. Unga människor har gått under i kärlekspassion. Gamla föräldrar har arrangerat äktenskap, vissa blir olyckliga, men andra uppnår vardagens tillfredsställelse, med sin nöd och lust. Berättarens historia är lång och vindlande, ofta mångordig utan att bli klarare. Men så avslutar han alltihop med att missmodigt tiga. Han kan inte ta ställning för eller emot. Alla liv består av såväl lycka som sorg.

Pontoppidans Villebråd (1890) känns betydligt tätare strukturerad, och även här är berättandet något som sker muntligt inför en ej närmare beskriven krets. Första ordet introducerar 'Kandidaten', första meningen beskriver att han 'vägrat delta i jakten', varpå han förklarar varför. Resten är 'Jag' som återberättar egna jakt-erfarenheter som ung. Ett nästan febrigt ungdomligt sökande efter livskänslan, via fiske, via jakt, via kroppens lust. Men når ingen tillfredsställelse. Närkontakt med otämjd natur är en betydligt råare upplevelse än vad den oerfarne förväntat sig.

2014-01-30

Ord vs. Bild - Abstrakt vs. Konkret

Och nu menar jag enbart i textform. Min läsupplevelse handlar ofta om textens större eller mindre förmåga att frammana bilder i mitt inre. Jag tröttnar snabbt på texter som inte tar hjälp av bilder (ordbilder). Ibland tänker jag att det är vårt nutida överflöd av rörliga bilder i film, TV, datorer, som skapar detta behov. Men olika människor upplever texter på olika sätt, vilket säkert beror på att vi är mentalt olika, en del mer inriktade på bild, eller ton och takt, medan andra kan ta till sig orden själva, oförmedlade. Det förra lär handla om högra hjärnhalvans dominans, medan det senare är vänstra hjärnhalvans dominans.

Teoretiska texter riskerar naturligtvis att domineras abstrakta begrepp, men behöver inte göra det ifall resonören tar hjälp av metaforer eller konkreta beskrivningar. Facktermer obekanta för läsaren blir genast abstrakta. Men även vardagligt prat blir ogripbart, bildlöst, om kontexten inte är gemensamt. Vilket även gäller jag-berättade texter, som pladdrar på utan att ge läsaren tillräckligt sammanhang. Ofta är det en tröskel att ta sig över för att komma in i en ny text. Ju snabbare personer och platser blir konkreta för läsaren, desto lättare tar jag till mig texten.

I deckargåtor, där läsaren ska sväva i nyfiken ovisshet genom större delen av historien, hänger vi lätt upp vårt intresse på utpräglade karaktärer, som 'mästerdetektiven' själv, om intresset dessutom riktas mot konkreta detaljer som fot- eller fingeravtryck, är chansen stor att det blir succé. Jag har läst några deckare av Maria Lang, som jag dock upplevt som svamliga, för att personerna babblar på, men få konkreta detaljer relateras. Det är säkert medvetet av Lang, och många läsare tycker om det, att låta oss tjuvlyssna på folks tankar, närmast poängterar hur splittrade och ofokuserade folk i allmänhet är. Om det inte vore för extremt intuitiva kommissarier skulle de flesta brott gå olösta ... Dessutom rör sig Langs brottsintriger främst kring känslor, vilket väl får anses abstrakt för alla - utom möjligen för den som upplever smärtan i sitt eget inre.

Konkreta beskrivningar motar bort det abstrakta, det okända. Realistiska detaljer i främmande science fiction-världar får läsaren att känna sig hemma. Metaforer kan dock vara tveeggade. Bekanta bilder kan ge insikter som konkretisera det abstrakta. Men om författare och läsare inte är bekväma i samma kontext, inte rör sig i samma språkliga sammanhang, är risken stor att ordbilderna ingenstans leder.