Knut Hamsun (1859-1952) fick sitt Nobelpris redan 1920 med en kärnfull kort motivering:
"för hans monumentala verk Markens gröda"Gör utpekandet av ett visst verk det till Hamsuns 'främsta'? Eller försökte kommittén ligga i linje med Nobels testamente, att premiera bedrifter nära i tid (skrivit 'de senaste åren'), Markens gröda utgavs 1917. Eller ville man lyfta fram denna lovsång till jorden och den okuvlige (norske) nybyggaren, som ett verk i rätt anda, och skilja det från tidigare mindre monumentala verk, trots att dessa texter gjorde honom berömd redan på 1890-talet? Funderingar jag inte kan ge svar på. Jag har ännu inte läst Markens gröda.
Jag började med genombrottsverket, Svält (1890), och kan bara konstatera att känslan är nyskapande. 1890 var många utleda på 1880-talets sociala debatter och Naturalismens 'objektiva' moraliserande granskning av samhället. Hamsun väljer en Jag-berättare genom vilken läsaren får uppleva ett sammelsurium av känslor och ologiskt handlande. Vi ser livet inifrån en svältfödd författares odistanserade, oreflekterade inre upplevelser. Alltså tvärtemot Emile Zolas yttre kirurgiska dissekering. Zola såg orsak och verkan, medan Hamsuns svältande författare har mycket svårt att samla sig till några sansade analyser. Han rör sig ständigt i febrig jakt på inspiration, inspiration till säljbar text, som kan ge honom mat för dagen. Men hungern leder oftare till mer hallucinationer än inspiration.
Intressant är att min svenska utgåva är från 2007, sägs vara den första (!) svenska utgåvan av originalversionen. Det tog alltså 90 år! Inledningsorden är berömda:
"Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania" (dvs Oslo).
Orden knyter boken till samma tradition som Strindbergs Arvid Falk, den fattige litteratörens irrande i den nya storstadens smältdegel. Men Hamsuns huvudkaraktär har mycket svårt att nå ut ur sitt eget inre. Han framställs inte heller som ett offer, annat än möjligen som offer för sina egna vanföreställningar. Hur än barskrapad, utsvulten, håller hans egen stolthet på att bli hans egen undergång. Får han ett mynt på fickan skänker han bort det, han vill inte 'verka' fattig, han vill att skenet ska bedra omvärlden. Det är inte förrän alldeles i slutet, han inser att den stoltheten kan leda till svältdöden. Var det svält som inspirerade Hamsun att skriva denna lättflytande text? Lättsmält är den, och allt annat än monumental.
Sen lästa jag Pan (1894), en stilistiskt ren text, omskriven som mästerverk. Inget monumentalt här heller, snarare en liten behändig historia. Allt snurrar kring en ung man, passionerad jägare, Glahn, som hellre är ute i naturen, än följer borgerliga umgängesregler. Detta är den första roman förlagd till den nordnorska naturen som skulle komma att uppfylla Hamsun (och Markens gröda), men om jag förväntat mig något naturromantiskt stråk i romanen, måste jag bli besviken. Ett tag blir jag också besviken på att det 'bara är ännu en kärlekshistoria med trubbel'. Ja, hela historien är som en evig olöslig 'terrorbalans' mellan två omedvetna unga själar. De kommer aldrig på samma våglängd och är lika omedvetna om sina dolda motiv som den hungrande litteratören i Svält. De skyller hellre på andra och varann, hellre än att tränga in i sina egna djupare motiv. Kärlekshungern är förvirrande ogripbar i deras psyke.
Men lagom tills jag tröttnat på att det främst är den unga kvinnan Edvarda, som utpekas som bortskämt nyckfull, tar romanen ett steg tillbaka från jag-berättandet, geom att introducera en ny berättare, utomstående vad beträffar huvudberättelsen, en rival som hyser agg till löjtnant Glahn, svärtar bilden av honom likaväl som Glahn tidigare svärtat bilden av Edvarda. Jag blir medveten om att inget i berättelsen kan tas för fakta. Allt är tolkningar, det kan aldrig i domstol avgöras vem som är mest förfördelad, 'vems fel' något är, vems sanning sm är mest objektiv, och så vidare.
Varför döpte han sin roman efter den grekiske herdeguden Pan? Det kan väl inte bara syfta på Glahns friluftsintresse eller lättretlighet? Pans bockfot kan ju associeras till djävulen själv. Dessutom kommer ordet panik, just från Pans tendens att frammana 'panisk skräck'.
För några år sedan läste jag en antologi noveller av nobelpristagare, sammanställd redan 1960. Där fanns en av Hamsun med titeln 'Erövraren', som jag inte minns, utan bara har en anteckning om att jag fann den vara en 'nattstånden Don Juan-historia', och var det humor så var det komplett misslyckat'. Jag har inte boken för att läsa om den, men tänker att Glahn är en sorts Don Juan, vilket retar hans rival oerhört. Så temat måste ha intresserat Hamsun. Det är också uppenbart hur vissa typer av historier åldras i takat med förändrade könsroller.
En bok för allas senaste samling korta texter av nobelpristagare, Fler nobeller, (2012) har med en ganska lång, flerdelad, historia av Hamsun, "Luffardagar", ur en novellsamling från 1905. Den historien tilldrar sig bland rastlösa luffare i Amerika. Texten flyter på, helt utan analyser, och utmynnar i samma gestaltande som de två romaner jag läst, om den psykiskt omedvetna människan, driven av instinkter, tanklöst drivande, den starkes överlevnad, genom sina egna egoistiska impulser.
Men efter vad jag förstår kom Hamsun in i en mer 'monumentalt' skapande, lämnade enskilda gestalters psyke, till att skildra ett myller av karaktärer, en samhällsväv. Så det blir väl ingen annan råd än att jag letar upp ett exemplar av Markens gröda, och tar del av den berättarstil som gav honom nobelpriset ...
