2014-07-30

'Harpsundsmordet' - Bo Balderson (1969)

Apropå deckare från sent 1960-tal, är det omöjligt att gå förbi den än idag hemliga pseudonymen Bo Balderson. Serien inleddes 1968 med Statsrådet och döden, en traditionell pusseldeckare i Agatha Christie-stil, men baserad helt på humor - alltifrån slapstick till samtidssatir. Det var en politiserande epok med hätsk debatt, varför det var ett genialt drag för sin samtid att låta en politisk och på andra sätt oskuldsfull person 'av misstag' få en statsrådspost, sedermera alltid benämnd 'Stadsrådet', som huvudroll och deckarpusslare. Det unika är de möjligheter till politisk samtidshumor som därmed uppstår och även är den behållning det ger mig, genom igenkänningsfaktorn.

Statsrådets svåger och kumpan och krönikör à la Watson är den pensionerade adjunkten Vilhelm Persson, en lite knarrig äldre herre som balanserar upp Statsrådets alla ansvarslösa drag. I en sen intervju med författaren, fortfarande under hemlig status, som man kan hitta på nätet från 2008 (SvD) ansåg han själv att första boken var hans bästa, och detta då för att deckargåtan i sig där mördaren befinner sig mitt framför näsan på oss - 'utan att läsaren förstår det' (men det kan ju diskuteras) - samt att han själv bryts ner av vad han gjort.

Jag själv upplever den alltför mekanisk med överdrivet maniska misstankar åt alla håll av standard-slaget, dvs tanken att folk är snikna nog att mörda för pengar, skynda på ett arv. Problemet är att handlingen inte gestaltas utan att allt är bara prat kring misstankar. Det blir tjatigt, och det räcker inte att slutet vrids 'rätt', dvs bort från gnidighet och arv, till mer mänskliga känslor.

Samtidshumor finns, men befinner sig i bakgrunden i första boken. Jag kan också irritera mig på den högreståndsmiljö vi hamnat i, med 'generaler' och nobelpristagare osv, vilket avlägsnar oss från den samtidsrealism boken ville anknyta till. Andra boken i serien, 'Harpsundsmordet', är dock ett rejält lyft. Här sitter inte Statsrådet fast i en klunga misstänkta, utan rör sig mer i det politiska rummet, med mer gestaltad humor, situationshumor som väcker skratt. Mysteriet visar sig även här ha betydligt mänskliga känslor som grund,  mer 'omtanke' än snikenhet, även om brottet inte försöker väcka någon eftertanke i övrigt.

Men för mig är det alltså inte deckargåtan i sig som intresserar, utan tidsanknytningen, den godmodiga driften med samtiden. Kritiken är en blandning av strålkastare mot olika igenkännliga politiker versus de rikas gnöl över skattetrycket. Första bokens miljö var isolerad till ett överklassreservat i Stockholms skärgård, medan andra boken visserligen fortfarande håller sig ute i Sörmlands grönskande trakter, så finns dock viss anknytning till Harpsund och 'riksekan' som vid tiden var känd plats för 'politiska samtal mellan öst och väst', bortom mikrofonernas räckvidd.

Alltså huvudsakligen oförarglig humor ...

2014-07-21

Terroristerna - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1975)

Sista delen i serien om om Martin Beck och den vid detta laget närmast upplösta 'Riksmordkommission', är den längsta i serien, dubbelt så lång som de bästa böckerna i mitten av serien. Med tanke på att Per Wahlöö dog samma år börjar jag undra hur arbetsfördelningen såg ut mellan Maj och Per? Var det han som redigerade och skar ner och tajtade ihop storyn? Är det därför sista delen känns som ett utkast till ett manus, som ännu inte redigerats?

Den blev en besvikelse, kändes mycket trög att läsa. Det är svårt att se skogen för alla träd. Seriens handling började 1964, inför förstatligandet av de tidigare kommunala polisenheterna. Någon gång i den vevan påbörjades bygget av det nya Polishuset på Kungsholmen, som alltså stod färdigt för inflyttning ungefär i samband med sista bokens handling, 1974. Kvarterspoliser, den godmodige landsortspolisen, det är förebilder i serien. Därför är ju 'riksmordkommissionen' (existerade en sådan i verkligheten eller bara i böckerna?) en motsägelse, att vi ska sympatisera med denna utredningsgrupp som arbetade rikstäckande, samtidigt som författarna satiriserar över en förstatligad polismyndighet gemensam för hela riket.

Många av Wahlöös övriga böcker behandlar militärdiktaturer, ett utbrett samhällsproblem, ett av orsakerna till allt fler politiska flyktingar från 1970-talet och framåt. Jag tänker att Beck-seriens samhällssatir lutar sig mot en rädsla att även Sverige skulle ta den militära riktningen, och öka på våldet och göra kvarterspolisen till kravallpoliser rustade till tänderna. Dock var Östeuropa en paradox, en blind fläck mitt i problemet militärdiktaturer. Man trodde sig kunna skilja på folkdiktaturer och andra, vilket väl är ett förlegat synsätt idag, men en realitet då. Författarna såg Sverige som en 'skendemokrati', en förtäckt diktatur, vilket lyser fram extra mycket i denna avslutande del.

Brotten i Terroristerna  är löst sammanfogade: i förgrunden iskalla terrorister - som tycks se sin uppgift som rent teknisk - parallellt med den lilla människan, offer för ett obegripligt samhällssystem, som tar lagen i egna händer - av personliga känslomässiga orsaker. Och däremellan mordet på en cynisk porrfilmsdirektör, äcwn här en 'liten människa' som tar lagen i egna händer. Så vart tog pacifismen vägen? Försvann med Kollberg? men han jobbar ju som vapenspecialist på Armémuseum!

Det är alltså den svartaste av alla böckerna. Anslag till humor finns, men rinner ut i sanden. Kanske ett rent redigeringsproblem, eller avvägt och medvetet. Och så dödas Sveriges statsminister, inte namngiven, men utifrån alla beskrivningar och för att alla böcker är väl förankrade tidsmässigt, så vet vi alla att det var Palme. Sju och ett halvt år innan det verkligen skedde. Det var ett hetsigt samhällsklimat - och pacifismen tycktes inte ha en chans.

2014-07-16

Pukehornet - Kerstin Ekman (1967)

En gammal favorit. Måste bara säga - Läs den först! - tror inte jag kan skriva om denna bok utan att förstöra förstahandsintrycket för den som ännu inte läst denna psykologiska thriller. En bok som inte liknar något annat jag läst. Om förra boken, Dödsklockan (1963), var ett steg bort från deckaren mot psykologiska temat, så är steget här taget ful ut. Och på ett sätt är det en helt bakvänd historia.

Historien börjar alltså i tredje person, men helt ur huvudpersonens synvinkel - Pär. Efter två tredjedelar börjar historien om, men i jag-person, en av hyresgästerna berättar ur sin synvinkel under samma tid som gått, vissa ting och repliker knyter samman så vi hänger med i historien fast det är helt från andra hållet. Pär kallar sig prosaist, f.d. medarbetare i tidskriften Imago. Jag-kvinna visar sig vara författare, i början riden av leda och någon sorts skrivkramp. Flera i huset skriver dikt, nästan osannolikt många.

Mot slutet inser man att hela historien är en metaroman, dvs en historia om hur en berättelse växer fram. Förutom olika personers skrivförsök, är fantasier och illusioner huvudtemat. En 11-årig flicka har förutom sina duvor bara en låtsasbror att trygga sig till. Och Flickan försvarar sig genom att påstå att det är samma sak med Pär. Alla behöver någon - vem har Pär? Är gumman Agda verklig eller på låtsas?

Det är den gåtan författarinnan börjar spåna kring, och skriver en hel historia kring, som känns mycket trovärdig. Det är hennes uppgift. Hon väljer bort alla detaljer som inte passar in i hennes krav på 'verkligheten'. Men den gåta hon söker lösningen till, blir bara ännu en illusion. Tvärtemot en vanlig deckare slutar hela historien i en känsla av att gåtan är än mer ogenomtränglig än i början. För nu har hon undersökt det hon fantiserat ihop, och det håller inte. Agda kan inte ha ramlat i skogen på väg till bussen, för busshållplatsen ligger vid vägen alldeles intill gården hon besökt.

Så alla karaktärer är tillrättalagda via författarens fantasi, som hela tiden avviker från verkligheten, in mot illusionen. Och för mig som läsare är detta en fantastisk uppvisning i hur illusioner kan byggas på lösan sand.

Mycket tankeväckande!

2014-07-14

Polismördaren - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1974)

Nionde och näst sista boken om Martin Beck och Riksmordkommissionen. Tilldrar sig huvudsakligen i Skåne, oktober 1973, men även i Stockholmstrakten. Att även orten Malexander i södra Östergötland, omnämns helt kort apropå en flyktbils färd genom Sverige, får mig att haja till lite - med tanke på romanens titel - trots att orten förstasidesstoff i ett liknande sammanhang först 25 år senare.

Dessutom är ett av romanseriens ständiga teman att propagera för vapenfria poliser, med Storbritannien som förebild, ett huvudtema i just denna del. En polis som viftar med sitt vapen provocerar fram moteld. Kollberg har vägrat bära vapen serien igenom, efter att i ungdomen ha råkat skjuta ihjäl en människa. I slutet av denna bok begär han slutligen avsked och lämna polisyrket.

Bokserien En roman om ett brott närmar sig slutet och antar därmed en allt dystrare ton, mer satir och mindre humor. Denna nionde del anknyter även till första och andra delen genom att låta de i dessa böcker dömda brottslingarna åter vara med på scenen och utpekas som syndabockar, inte minst av pressen. Vilket kan sägas vara ännu ett huvudtema i Polismördaren.

Martin Beck tycks äntligen ha släppt loss i det privata och funnit en passande partner i Rhea. Kvinnobilden har mjuknat markant i de senare böckerna, dvs kvinnor som mänskliga individer inte bara slagpåsar, vilket säkerligen hänger samman med den mycket livaktiga kvinnorörelsen kring 1970.

2014-07-12

Det slutna rummet - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1972)

Åttonde Beck-romanen har återvänt till ett långsammare tempo och är lite längre än tidigare böcker, vilket kanske bidrar till en något segare känsla. Mest beror nog detta på att Martin Beck just återvänt efter en 15 månader lång sjukledighet, alltså ända sedan föregående boks handling. Undrar om Sjöwall-Wahlöö hade funderat på att göra sig av med sin huvudperson? Tillbaka är han helt klart och Kristiansson har fått en ny kollega, Kvastmo, att ersätta Kvant.

Denna gång har författarparet tagit sig an ett klassiskt tema i pusseldeckare: gåtor kring slutna rum. Poe skrev den första mästerdetektivhistorien, vilket även var en gåta kring ett slutet rum, Morden på Rue Morgue. Även om denna historia endast har ett mord i ett mystiskt slutet rum, så innehåller romanen flera slutna rum. Bland annat känner sig Beck isolerad i sitt tjänsterum, ensam och utanför övrigt gänget som fått rycka in som stödtrupp åt andra avdelningar efter en våg av bankrån. Den långa sjukskrivningen har isolerat honom. Dessutom drabbas en av brottslingarna av stöld ur sin, vad han själv tror är, säkert tillsluten lägenhet. Och så går ett rum i baklås på egen hand, vilket blir den slutliga ledtråden för Beck att finna lösningen.

Allt detta ger naturligtvis en lite trög och klaustrofobisk känsla. Men flera brottsutredningar pågår samtidigt och historien innehåller också en rad humoristiska höjdpunkter, alltifrån ren slapstick  till den vanliga ironin kring förväxlingar, till exempel att en brottsling kan åka fast för något han inte gjort, medan en annan slipper undan, att Beck verkligen löst det olösliga fallet fast ingen tror honom. Och så vidare. Författarna återanvänder även förväxlingen av gator, samma gatunamn på olika platser, en höjdpunkt i Brandbilen som försvann, även om avståndet är längre denna gång.

Så trots en lite seg start och klaustrofobiska känslor, blir mitt helhetsintryck att boken är underhållande på flera sätt. Men jag sätter en språklig lapsus i halsen. På slutsidorna påstås en brottsling som kommit undan befinna sig i Italien, men namnen är spanskklingande. Visst kan en spanjorska ha bosatt sig i Italien, men varför skapa en sådan komplikation utan att förklara? Att hon dessutom har en 'bodega', spanska för vinbar,  tyder mer på en vilja att skapa lokalfärg, men har då två länder blandats ihop? Italien har inte bodegor, det är spanska. Varför inte hellre säga att vi befinner oss i Spanien? 1972 var Spanien fortfarande en diktatur under Franco, inte ett troligt mål för den som ville leva livet på orätt fångna pengar. Så det blev Italien? Detaljer har betydelse. Detaljer höjer denna bok i positiv riktning, så det är synd att mitt sista intryck blir en rent språklig miss.

2014-07-07

Försvunnen - Joy Fielding (2003)

Sökte semesterläsning och fann en ganska nytryck pocket av den kanadensiska författarinnan Joy Fielding. En psykologisk thriller utan större litterära ambitioner, men med mycket levande karaktärsteckningar. I synnerhet den extroverta huvudpersonen Cindy, vars vuxna dotter försvinner mystiskt. Hur än lugnt hennes liv skulle ha kunnat vara, blir allt mycket hektiskt med fullmatad omgivning.

Hela historien ses inifrån Cindy, hur hon frenetiskt söker sin dotter och hela tiden drabbas av misstankar mot allt och alla. Jag som läsare fastnar omedelbart i hennes strid, och kastas mellan samma ytterligheter, från att misstänka allt och alla, till att emellanåt fundera över om inte Cindy själv gått överstyr. Känslan av att omöjligt kunna lita på någon håller hela tiden spänningen vid liv.

NP 1922 - Jacinto Benavente y Martínez

"for the happy manner in which he has continued the illustrious traditions of the Spanish drama"

1922 års Nobelpris i litteratur gick till spanjoren Jacinto Benavente (1866-1954), en mycket produktiv dramatiker av ca 170 teaterstycken. Han debuterade i början av 1890-talet och kämpade för realism och ett naturligt språkbruk på scenen, vilket säkert beror på att han själv började som skådespelare (inte poet) och utgick från det som kändes naturligt, snarare än storstilade ideal. Det tog ett drygt decennium för honom att slå igenom, men sedan lär han ha dominerat den spanska scenen både med sin stil och sin produktivitet.

Jag har bara läst ett av hans dramer, Los intereses creados (1907), tydligen hans 53:e pjäs, ett kammarspel som ansetts vara ett av hans bästa och därför finns i nytryck än idag, i vilken han själv ofta spelade huvudpersonen Crispín. Ironi och språk flyter fram elegant, men pjäsen avviker från hans övriga genom att anknyta till 1500-talets italienska Commedia dell'arte, som förlitar sig på ironiserande standard-karaktärer. Därmed uppstår en fars som driver med samhället. Dessutom förflyttas vi bakåt i tiden, till ca 1600, vilket inte bara frammanar en yvigare stil på karaktärer och slapstick, utan samtidigt anknyta till en forn storhetstid, Cervantes eleganta ironi i historierna om Don Quijote, samtida med Shakespeare.

Pjäsen blev utgångspunkt för Hilding Rosenbergs opera Marionetter (1938). Svenska titeln, De skapade intressena, låter styltigare än den mer geniala engelska varianten The Bonds of Interest. Min egen sammanfattning blir att 'allt går att sälja med mördande reklam'. Leandro och Crispín är hungriga och utfattiga, varför Crispín drar igång en ekonomisk karusell som involverar i stort sett alla i omgivningen. Där han lovar runt och håller tunt. Det blir som en nidbild av konsumtionssamhället, alla måste konsumera på lånade pengar för att få hjulen att börja snurra.

Den snåle rike Pulcinela, som ogärna släpper ett enda av sina mynt, får i slutänden betala hela kalaset, och detta genom att il Dottore, en pedantisk jurist, agerar lagvrängare genom att flytta plats på ett kommatecken i sitt juridiska dokument. Det är mycket elegant utfört på spanska. En hel lång mening får helt omvänd betydelse genom ett enda kommatecken. Svåröversatt naturligtvis. Men sluteffekten liknar vad man kan uppleva vid en listigt utförd deckarintrig, förutom att det skapar skratt.

För att vi inte ska ställa oss på Pulcinelas sida, får vi tidigt i pjäsen veta att hans rikedom är allt annat än ärligt ihopsamlad, och är dessutom som far kallsinnig inför sin dotters känslor.

2014-07-05

Den vedervärdige mannen från Säffle - Sjöwall-Wahlöö (1971)

Sjunde boken om Martin Beck tillhör ju höjdpunkterna, filmad redan 1976 som Mannen på taket, med Carl-Gustaf Lindstedt. Den gick i repris på TV häromveckan, men jag missade den då, och trots att jag har minnesbilder kring den, bilden av Lindstedt, så är jag osäker på om jag verkligen sett den, elelr snarare minns affischer och filmkrönikor etc. Men läst den har jag gjort ett par gånger.

Nu när jag läser den i relation till övriga böcker i serien 'Roman om ett brott', märker jag hur tidsspannet krymper. De första fem böckerna handlade mer om en långdragen vardag, där brotten tog lång tid att lösa sig - via mer eller mindre tillfälligheter. Sjätte boken begränsades till under två veckor. Denna bok rör sig om totalt ca 13 timmar, från mord till våldsam upplösning, den 3 april 1971. Alltså en förtätad storyline.

I förra boken fanns arbetslöshet och vräkning som bottenorsaker. Denna gång är den direkt utlösande orsaken att barnavårdsnämnden tar barnet ifrån en redan plågad man. Hämnd utlöses. Karaktärerna är huvudsakligen poliser, hela serien bildar poliserna ett mikrokosmos av samhället, med deras olika psykologiska bevekelsegrunder, alltifrån pacifister till prisbelönta prickskyttar.

Jag blir aldrig riktigt klok på Gunvald Larsson, som har lätt att gå över gränsen och bruka våld mot de misstänkta. Han har tidigare sagt sig 'tycka synd om' nästan alla, offer och förövare lika. Samtidigt verkar han förakta såväl kollegor som brottslingar. Han sägs här uttryckligen vara så illa omtyckt just för att han inte hemfallit åt 'kamaraderiet' inom polisen. Vilket då skulle vara det enda som skiljer honom från förövaren i just denna roman?

Jag är dessutom extra förtjust i denna del eftersom historien rör sig kring platser jag själv vistats på och kring åratal under mitt eget liv: Dalagatan, Sabbatsberg, Eastmaninstitutet, Vasaparken, för att inte tala om Segeltorp, där jag har min arbetsplats sedan över tio år tillbaka i en gammal 30-talsvilla inte långt från Gamla Södertäljevägen, om än på andra sidan, inte på den höglänta.

Denna historia bjuder alltså på action, och hur slätt 'specialister på närstrid' står sig mot 'desperados'. Nog måste väl den här boken ha hört till det som gjorde serien världsberömd. Galenskap, hämnd, våld, hat. Poliser som mördar poliser.

2014-07-02

Polis, polis, potatismos - Maj Sjöwall & Per Wahlöö (1970)

Sjätte boken om Martin Beck och Riksmordkommissionen är betydligt mer begränsad i tid än tidigare historier. Hela mordutredningen pågår och klaras av under första halvan av juli, år 1969, främst i Skåne. Det är semestertider och en ovanligt varm sommar. Martin Beck är nere i Skåne och samarbetar med Månsson och Skacke. Kollberg är extremt grinig över personalbristen.

Förutom den stående ironin kring Solna-poliserna Kristiansson och Kvant, satiriserar författarna denna gång även över Säpo, som inkompetenta och överdrivet nojiga kring utlänningar och vänsteranhängare. Vilket väl kan sägas låg i tiden. Mer udda är att denne Paulsson, säpo-agent för mig framstår som en utseendemässig hybrid av mustaschprydd korpulent 'Poirot', men betydligt färgstarkare till klädseln med bl.a. poppiga pepita-rutor, vilket gör ett osannolikt intryck på mig.

Däremot tycks 68-vågen nu börja avspeglas i kriminalhistorien, där nyrika klippare med skumraskaffärer skor sig på vanliga knegare. Symptomatiskt är då att förövaren, som handlat i vredesmod, öppet erkänner vad han gjort sig skyldig till, medan 'profitörerna' - förutom mordoffret självt - kan leva vidare i ohotad lyx.

Tyvärr finns det svagheter i intrigen, som det ytliga affärssvamlet, vilket inte ger något trovärdigt intryck på mig alls. Dessutom frågar jag mig hur Åsa Torell, den förolyckade Stenströms flickvän, på bara två år har lyckats gå från den plötsliga lusten att 'bli polis' till att både ha avklarat studierna, samt jobbat till sig erfarenhet nog att jobba självständigt och genomföra förhör inom sin rotel. Plötsligt har alltså en kvinna dykt upp på scen, mer än bara som offer eller jobbig hustru.

Apropå det så har Beck skilt sig, så vi slipper den hustrubilden, lever åter som ungkarl - men det räcker inte för att motivera sexet mellan honom och Åsa. Alltså ännu ett osannolikt drag.