Kiplings Djungelboken, blev älskad redan från första utgåvan 1894, och har sedan utan avbrott återutgivits i otaliga upplagor. Jag älskade Disneys animerade film från 1967, men har tills nu bara läst Andra Djungelboken, som kom redan 1895, men inte handlar om Mowgli och därför gjorde mig besviken en gång i tiden. Men det är första boken som innehåller de berömda berättelserna, inte bara om Mowgli, utan även om mungon Rikki-Tikki-Tavi, den ihärdiga Vita sälen, med flera historier.
Trots att Disney naturligtvis bakade om historien en hel del, så är jag förvånad att jag trots allt känner igen alla viktiga nyckelscener så pass som jag trots allt gör. Kipling skrev en lös samling berättelser kring olika djur, även om Mowgli förekommer i flera av dem. Baloo blivit betydligt jazzigare i den tecknade filmen, och får de goda makterna på sin sida mer genom sitt goda hjärta, än som i boken där han är en skarpsinnig lärare.
Kipling lät djuren tala, men de är inga utklädda människor, även om de har alla ädla karaktärsdrag man kan önska sig. De har betydligt mer moralisk resning än de få människor som dyker upp - förutom Mowgli då, men han fostrades ju av djuren i djungeln. Kipling var brittisk undersåte, född i Indien, Och eftersom han levde och verkade i Indien när britternas imperialism var som mest uppblåst världen över, talas det ofta om hans ideal som färgade av en förkastlig imperialism. Många vill läsa in herrefolksideal i de ädla djur som beskrivs, och projicera ut Indiens lägre kaster på till exempel oansvarigt lekande apflockar.
Men tittar man lite närmare på Kiplings uppväxt och liv, kompliceras bilden betydligt. Han föddes i Indien, 1865, inom brittisk övre medelklass, men överlämnades genast att fostras av en indisk barnsköterska, varför hans första språk blev hindustani. Hans första år nära indisk natur var lycklig. Men innan han ens fyllt sex år, sänds han och lillasystern till England, för att hos Mr och Mrs Halloway få en första engelsk uppfostran. Sju hårda år följde, som gav honom ärr för livet, varefter han flyttades till en internatskola. Alltså tolv år utan sina biologiska föräldrar. Först 1882 fick han återvända till Indien, då han som 17-åring fick sitt första jobb på en tidning. Där jobbade till 1889, parallellt med en allt stridare ström egna dikter och berättelser. Efter detta reste han ut i världen, gifte sig med en amerikanska och bosatte sig i Vermont, i norra USA, samma år som han började skriva Djungelboken. Alltså så långt ifrån den varma indiska djungeln man kan tänka sig. Jag kan tänka mig att han i det svala klimatet i New England drömde sig tillbaka till sin barndom, ungefär som Strindberg satt i Paris och skrev om Stockholms skärgård i Hemsöborna.
Mowgli förlorade sina föräldrar redan som nyfödd, men fick en ömsint varghona till fostermor. Kipling uppfostrades av en indiska. Så varför vill många påstå att vargarna och deras hederskodex ska symbolisera den brittiska kulturens närvaro i Indien? Lika lycklig som Mowgli var bland vargarna, var Kipling hos sin barnsköterska. Men Mowgli får inte vara kvar i vargflocken, där finns för mycket maktkamp och avundsjuka. Liksom Kipling sänds till London för språkkunskaper och annan uppfostran, säger man åt Mowgli att söka sig till människorna. Men människorna föraktar honom, som om han vore ett smutsigt djur, och förkastar honom när han inte är lydig nog. En forskare har sagt att Shere Khan, sagans onda häxa, är symbol för Mrs Halloway och tigerns sidekick, schakalen Tabaqui, var hennes son. Inte heller människorna tar till sig Mowgli. Men han får revansch genom att besegra Shere Khan. Äntligen triumferar rättvisan över grymhet och förtryck.
Detta är temat i de flesta berättelserna. Berättelsen om mungon Rikki-Tikki-Tavi, är den bästa. Mungon är en naturlig fiende till ormar, och agerar i denna historia endast som sig själv. Den har förlorat sina föräldrar vid en översvämning, men har inte förlorat sitt mod och sin uthållighet. Grym som en iller hugger den ihjäl de ormar som hotar både mungon själv och de människor (läs foster-föräldrar) som tagit till sig Rikki-Tikki-Tavi. Varför säga att mungon är en indier som troget tjänar den engelska överklassen? Snarare då som en liten övergiven pojken som kämpar för sin överlevnad och för att bli accepterad för det han är bra på.
Detta är temat i botten, det tema Kipling bar med sig i sitt innersta, det som låg så nära honom själv, att alla djurkaraktärer han skapar blir levande och intressanta för oss, vi vill se hur det går för dem, vi lider med dem och gläds när de triumferar, när de funnit sin styrka. Små utvecklingsromaner i sagoform. Världen var som den var, och de idealistiska strömningarna var starka. Och Kipling uttrycker hela tiden sina ideal - en sorts opartiskhet, där rättvisan skall vara högsta idealet.
På 1890-talet var anarkistiska attentat vanliga över världen. En oroande utveckling. En gång rövas Mowgli bort av Bandar-log, en skränande aphop, anarkistiskt självdestruktiv, men räddas av vännerna Baloo, Baghera och Kaa, som är en självständigt tänkande varelse hos Kipling. Detta satt Kipling och skrev om i USA. Vi behöver inte sätta imperialistiska etiketter på Kiplings berättelser.
2014-09-07
Tobaksvägen - Erskine Caldwell (1932)
Ännu en av förlaget Atlantis återutgivningar av gamla klassiker. Här en historia från Sydstaterna, som blev mycket berömd på sin tid, för att den dramatiserades och gick på Broadway i åratal, men även spreds ut över världen via teatrar och film. Den spelades alltså på flera svenska scener innan den ens översattes till svenska.
Tobaksvägen är en alltigenom burlesk historia, dominerad av människors basbehov, mat och sex. Depression rådde, total fattigdom. Det avskalat känslokalla mitt upp i all hjärtskärande utsatthet, gör att jag förstår att boken blev film och teater. Som roman blir det mer en bagatell, hur än smärtsam, mitt i satiren.
Boken åtalades för osedlighet, men frikändes. Det som skavde mest var väl den osminkat satiriska bilden av den utsvultna vita befolkningen, som slängt religion och moral överbord - här är det ren överlevnad som får komma i första hand.
Tobaksvägen är en alltigenom burlesk historia, dominerad av människors basbehov, mat och sex. Depression rådde, total fattigdom. Det avskalat känslokalla mitt upp i all hjärtskärande utsatthet, gör att jag förstår att boken blev film och teater. Som roman blir det mer en bagatell, hur än smärtsam, mitt i satiren.
Boken åtalades för osedlighet, men frikändes. Det som skavde mest var väl den osminkat satiriska bilden av den utsvultna vita befolkningen, som slängt religion och moral överbord - här är det ren överlevnad som får komma i första hand.
Me and Mr Darcy - Alexandra Potter (2007)
För alla Jane Austen-fans. Ännu en modernisering av Stolthet och fördom? Ja, men en smart sådan, så jag förstår att den prisbelönades när den kom. Den 29-åriga huvudpersonen Emily hamnar på en guidad bussresa nästan ensam bland betydligt äldre bokläsare. Här är det inte Mr Darcys oskyldiga lillasyster som blir förförd, utan modern till en viss Spike, som blir sol-och-vårad.
Humor finns det gott om, alltifrån slapstick, till ett modernt självironiskt och cyniskt språk. Som naturligtvis ställs mot Mr Darcys fläckfria elegans och gentlemannamässiga manér. Ja, han finns med och vandrar ut och in som en fullt levande 'kvinnlig fantasi'. Men också insikten att vi alls inte vill tillbaka till den tiden, varken orättvisor, ojämlikhet eller stelare relationsformer är vad vi vill ha - elegansen till trots.
I det här sammanhanget minns jag TV-serien "Lost in Austen" som producerades av BBC året efter, 2008, där Jane Austens Elizabeth får byta plats med en modern tjej, Amanda, som springer omkring inne i romanen och rör till relationerna. Undrar om den TV-serie-skaparen kände till Potters bok? eller om de bara råkade skapas parallellt? Hur som är de båda smarta skapelser, men på olika sätt. Potter sväljer inte myten, hon polemiserar mot den. Vilket väl är vad som gjorde att den prisbelönades.
Romanen är perfekt som den är, den ska inte ändras, utan läsas som den smarta klassiker den är. I TV-serien kämpade Amanda för att återställa romanens ursprungsidé, relationerna som de skapades av Austen - men Lizzy fick inte desto mindre sin vilja igenom och leva i ett modernare samhälle 200 år senare. Medan Emily i Potters bok är glad att hon fick kliva helt ur boken, så den kunde bevaras i originalform, medan hon själv fann en modern kärlek, med en nutida man - där de befinner sig på samma våglängd.
En annan rolig sak med Potter är att hon hela tiden refererar till filmer m.m. om och kring Stolthet och fördom eller andra historier i liknande stil, som sätter allt i ett nutida perspektiv. Att hon är väl medveten om hela vårt moderna 'kulturarv' på samma tema.
Kom att tänka på en viktig skillnad mellan romantiska historier av den här typen och pusseldeckare, att de är varandras motsatser i läshastigheten. Pusseldeckaren har bra driv i början, men blir ofta alltför trög i slutet, när allt skall förklaras, alla avsiktliga missförstånd 'redas ut'. Medan den klassiska relationshistorien, har en hel del relationer vi ska sätta oss in i i början, tills vi börjar fatta vilka som är helt fel för varann respektive helt rätt ... och så går läsandet allt snabbare, ju mer med på noterna vi blir.
Humor finns det gott om, alltifrån slapstick, till ett modernt självironiskt och cyniskt språk. Som naturligtvis ställs mot Mr Darcys fläckfria elegans och gentlemannamässiga manér. Ja, han finns med och vandrar ut och in som en fullt levande 'kvinnlig fantasi'. Men också insikten att vi alls inte vill tillbaka till den tiden, varken orättvisor, ojämlikhet eller stelare relationsformer är vad vi vill ha - elegansen till trots.
I det här sammanhanget minns jag TV-serien "Lost in Austen" som producerades av BBC året efter, 2008, där Jane Austens Elizabeth får byta plats med en modern tjej, Amanda, som springer omkring inne i romanen och rör till relationerna. Undrar om den TV-serie-skaparen kände till Potters bok? eller om de bara råkade skapas parallellt? Hur som är de båda smarta skapelser, men på olika sätt. Potter sväljer inte myten, hon polemiserar mot den. Vilket väl är vad som gjorde att den prisbelönades.
Romanen är perfekt som den är, den ska inte ändras, utan läsas som den smarta klassiker den är. I TV-serien kämpade Amanda för att återställa romanens ursprungsidé, relationerna som de skapades av Austen - men Lizzy fick inte desto mindre sin vilja igenom och leva i ett modernare samhälle 200 år senare. Medan Emily i Potters bok är glad att hon fick kliva helt ur boken, så den kunde bevaras i originalform, medan hon själv fann en modern kärlek, med en nutida man - där de befinner sig på samma våglängd.
En annan rolig sak med Potter är att hon hela tiden refererar till filmer m.m. om och kring Stolthet och fördom eller andra historier i liknande stil, som sätter allt i ett nutida perspektiv. Att hon är väl medveten om hela vårt moderna 'kulturarv' på samma tema.
Kom att tänka på en viktig skillnad mellan romantiska historier av den här typen och pusseldeckare, att de är varandras motsatser i läshastigheten. Pusseldeckaren har bra driv i början, men blir ofta alltför trög i slutet, när allt skall förklaras, alla avsiktliga missförstånd 'redas ut'. Medan den klassiska relationshistorien, har en hel del relationer vi ska sätta oss in i i början, tills vi börjar fatta vilka som är helt fel för varann respektive helt rätt ... och så går läsandet allt snabbare, ju mer med på noterna vi blir.
Den andra stranden - Julio Cortázar (1937-45)
Argentinaren Julio Cortázar (1914-1984) är en ny spännande bekantskap, som tillkommit genom Modernistas ambitiösa projekt som inleddes 2012, att ge ut hans samlade verk på svenska. I synnerhet novellerna lär vara intressanta, och kommer i en komplett samling i två band.
Samlingen inleds med en postum samling av hans tidiga novellalster tillkomna 1937-45, när han studerade till lärare och även några år därefter som verksam lärare på den argentinska landsbygden. Enligt Ulf Erikssons förord, ett ensamt liv "fyllt av bokfrossa".
Även om detta är tidiga 'försök', som sporrade till vidare utveckling, så finns där goda frön och ett par i mina ögon helt sublima skapelser. Alla texterna väcker mycket klara bilder i mig när jag läser, bilder av stilla vardagar som växer med nya surrealistiska dimensioner, som dock alltid är fyllda av känslor eller förundra jag kan identifiera mig med - antagligen för att de alltid utgår från verkligheten 'här och nu'.
Hans ordbilder fastnar på min näthinna, blir outplånliga minnen. Till exempel "Stjärnstäderna" (1942), om hur ett städbolag får in så många uppdrag att putsa upp stjärnhimlen 'städas', tills den bli så klart lysande att allt övergår i en sorts omvänd diabild - där stjärnorna syns som svarta punkter och nebulosorna svarta stormmoln. En helt superb bild!
Men underbarast för mig är nog "Handens station" (1942) - flera noveller har händer som huvudaktörer - och här kommer en hand kilande in över fönsterblecket. Jag associerar själv till en nyfiken ekorre, som kilar runt och undersöker allt. Det blir ett upprepat möte, där berättaren öppnar fönstret och släpper in handen, tills den gör sig helt hemmastadd. En ordlös relation som genomgår alla stadier som en kärlekshistoria kan innehålla. Alltifrån inledande nyfikenhet och förundran, till beundran, via en mer analytisk fas, som måste 'veta', experimenterar känslokallt, vilket övergår i svartsjuka och rädslor som förstör tilliten som funnits. Fullständigt fascinerande hur Cortázar lyckas få fram all denna mångfald på några få sidor.
Detta bådar mycket gott för fortsatt läsning.
Samlingen inleds med en postum samling av hans tidiga novellalster tillkomna 1937-45, när han studerade till lärare och även några år därefter som verksam lärare på den argentinska landsbygden. Enligt Ulf Erikssons förord, ett ensamt liv "fyllt av bokfrossa".
Även om detta är tidiga 'försök', som sporrade till vidare utveckling, så finns där goda frön och ett par i mina ögon helt sublima skapelser. Alla texterna väcker mycket klara bilder i mig när jag läser, bilder av stilla vardagar som växer med nya surrealistiska dimensioner, som dock alltid är fyllda av känslor eller förundra jag kan identifiera mig med - antagligen för att de alltid utgår från verkligheten 'här och nu'.
Hans ordbilder fastnar på min näthinna, blir outplånliga minnen. Till exempel "Stjärnstäderna" (1942), om hur ett städbolag får in så många uppdrag att putsa upp stjärnhimlen 'städas', tills den bli så klart lysande att allt övergår i en sorts omvänd diabild - där stjärnorna syns som svarta punkter och nebulosorna svarta stormmoln. En helt superb bild!
Men underbarast för mig är nog "Handens station" (1942) - flera noveller har händer som huvudaktörer - och här kommer en hand kilande in över fönsterblecket. Jag associerar själv till en nyfiken ekorre, som kilar runt och undersöker allt. Det blir ett upprepat möte, där berättaren öppnar fönstret och släpper in handen, tills den gör sig helt hemmastadd. En ordlös relation som genomgår alla stadier som en kärlekshistoria kan innehålla. Alltifrån inledande nyfikenhet och förundran, till beundran, via en mer analytisk fas, som måste 'veta', experimenterar känslokallt, vilket övergår i svartsjuka och rädslor som förstör tilliten som funnits. Fullständigt fascinerande hur Cortázar lyckas få fram all denna mångfald på några få sidor.
Detta bådar mycket gott för fortsatt läsning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
