A Christas Carol (1843) är en omistlig del av Julen, liksom den envist negative Scrooge, ytterligare förevigad av Disney i serievärldens snikne pengasamlare, (svenska: Farbror Joakim). Åt honom kan vi skratta och känna igen oss, fattigdomsrädslan som gör oss till snikna samlare. Och sedan efter en genialt genomförd dramatisk tre-aktare förlöses han ur sin rädsla och får förkroppsliga Lyckan och Överflödet, förtröstan om att allt ordnar sig bara vi vågar tro på vår inneboende godhet och medmänsklighet.
Uppbyggnaden i fem välbalanserade kapitel, där tre kapitel fördelade på julandar - det förgångnas, nuets och en eventuell framtid - föregås av den hårda kalla bristkänslan, förkroppsligad i Marleys spöke, och avrundas med det glada slutet där den kalla bristen övergår i sin motsats, när Scrooge äntligen vågar ta till sig Julens tillförsikt med värme och överflöd.
Allt detta är välkänt. Mindre känt är att Dickens försökte upprepa konceptet kring denna Julsaga de två följande åren, men utan samma triumfatoriska mottagande hos publiken. Jag har just läst The Chimes (1844), som i fyra kapitel förlagda kring nyårsklockor, försöker lära oss att uppskatta oss själva som människor. Återigen skall vi lära oss att plocka fram vår inneboende godhet, med solidaritet, vågar tro på vår egen förmåga att skapa något bra, att se att livet kan bli bättre för varje år som går.
Denna historia är betydligt kantigare - cementerat i det kvadratiska med fyra kapitel - vilket i sin otymplighet har svårt att få mig att hänga med i svängarna. Inte förrän i slutet får jag mitt 'aha!' Varje kapitel är en 'kvart' men som tar flera år, och först i slutet får vi veta att det nog trots allt bara var en timmes mardröm. Kanske den svältandes mardröm efter en alltför glupskt svald, oväntad bjudmåltid.
Karaktärerna i historien är så mycket blekare, det går inte att upprepa Ebenezer Scrooge, han är redan fullkomlig, förevigad. Visst kritiseras den självgoda omgivningen, omyndigförklarandet av gräsrötterna i den tidens samhällshierarki. Under 1840-talet grasserade svälten. Dickens ville medvetandegöra, men allt var redan sagt i Julsagan, med sitt myller av karaktärer och symboler.
Historierna är också 'spökhistorier' på olika sätt. Jag hänger med betydligt lättare i Julsagans 'spöke' och de tre 'julandarna'. I The Chimes frammanas i stället 'goblins', vilket jag har svårare att göra mig en uppfattning om. Den långa undertiteln är "A Goblin Story of Some Bells that Rang an Old Year out and a New Year in" hjälper mig, men inte mycket. Helt klart växer det fram älv-varelser av något slag ur klockornas klang, ringandet, och dessa väcker något i människors andliga medvetenhet. Vi skall uppleva något, väckas till medvetenhet.
Det borde inte vara omöjligt, idag när vi är så inkörda på animerade filmer, fulla av mytologiska varelser. Så vad är en 'goblin'? I Harry Potter har de hand om Gringotts bank. Men Dickens goblins tycks mig betydligt mer 'ofärdiga', mindre påtagliga. De försvinner med klockklangen. Wikipedia berättar om dem som 'mischievious', någon sorts 'busfrön'? Som en gång i tiden ansågs uppfostra barn, genom att såväl straffa som belöna. Jag undrar om de kan jämföras med svenska 'tomtar', som man måste hålla sig god med för att de inte skall sätta krokben för oss? Å andra sidan känns de i Dickens historia mer som engelska miniälvor, de som finns i varje blomma och buske, naturens egna andar, hos Dickens alltså förknippade med klockklangen.
Nyårsklockor, de klingar så mycket hastigare förbi, jämfört med Julens överflöd.
2014-12-20
Den mänskliga komedin - William Saroyan (1943)
Mot slutet kommer kärnan i hela bokens livsvisdom:
"Kärleken är odödlig och gör allting odödligt. Men hatet dör var minut." (s.212, Atlantis, tr. 1983)
Den mänskliga komedin av William Saroyan är helt underbar. Den förmedlar medkänslans livsvisdom och är därför en absolut källa till tröst om livet känns tungt. Den skrevs under andra världskriget, när många familjer miste sina söner, och har därför en reell, mörk botten. Ändå lyser livskraften igenom, på ett märkligt förklarat och självklart sätt.
Sens moral: sluta aldrig tro på livet och kärleken. En för alla och alla för en. Mänskligheten som 'ett', en enhet. Som en lärarinna säger tidigt i boken:
"Jag vill att vart och ett av mina barn ska vara sej självt [...] vart och ett en trevlig och spännande variation av alla dom andra." Och inse att "var och en av er håller på att bli verkligt mänsklig när ni trots er naturliga misstro mot varann lär er att respektera varann i alla fall." (s.61-62)
Den stora mörka världen skymtar främst genom fyra faderlösa syskons lilla värld, främst sönerna i olika åldrar, Markus 19 år som tvingas möta kriget, 14-årige Homer som nu blir 'familjens äldste man' och får arbete som telegram-bud om kvällarna, efter skolan. Och så lille Ulysses, som vandrar i den lilla staden, mikrokosmos, 'Ithaca', och som tyst storögt nyfiket tar in allt, upplever livet direkt mot huden.
Som synes, referenser till Homeros episka dikter, Där den äldre brodern åker till sitt 'Trojanska krig', medan Ulysses har sina irrfärder på hemmaplan, likt en mini-Odysseus. Och Homer som börjat arbeta, och får lära sig livets hårda realiteter genom telegramtexter, Allt är lätt och lekande utfört, men om man vill kan det fördjupa läsningen till livet som en universell resa.
"Kärleken är odödlig och gör allting odödligt. Men hatet dör var minut." (s.212, Atlantis, tr. 1983)
Den mänskliga komedin av William Saroyan är helt underbar. Den förmedlar medkänslans livsvisdom och är därför en absolut källa till tröst om livet känns tungt. Den skrevs under andra världskriget, när många familjer miste sina söner, och har därför en reell, mörk botten. Ändå lyser livskraften igenom, på ett märkligt förklarat och självklart sätt.
Sens moral: sluta aldrig tro på livet och kärleken. En för alla och alla för en. Mänskligheten som 'ett', en enhet. Som en lärarinna säger tidigt i boken:
"Jag vill att vart och ett av mina barn ska vara sej självt [...] vart och ett en trevlig och spännande variation av alla dom andra." Och inse att "var och en av er håller på att bli verkligt mänsklig när ni trots er naturliga misstro mot varann lär er att respektera varann i alla fall." (s.61-62)
Den stora mörka världen skymtar främst genom fyra faderlösa syskons lilla värld, främst sönerna i olika åldrar, Markus 19 år som tvingas möta kriget, 14-årige Homer som nu blir 'familjens äldste man' och får arbete som telegram-bud om kvällarna, efter skolan. Och så lille Ulysses, som vandrar i den lilla staden, mikrokosmos, 'Ithaca', och som tyst storögt nyfiket tar in allt, upplever livet direkt mot huden.
Som synes, referenser till Homeros episka dikter, Där den äldre brodern åker till sitt 'Trojanska krig', medan Ulysses har sina irrfärder på hemmaplan, likt en mini-Odysseus. Och Homer som börjat arbeta, och får lära sig livets hårda realiteter genom telegramtexter, Allt är lätt och lekande utfört, men om man vill kan det fördjupa läsningen till livet som en universell resa.
2014-12-15
Arsène Lupin (1907)
När jag var barn gick gentlemannatjuven Arsène Lupin som TV-serie, men har filmats många fler gånger än så, och har blivit en ikon likt Sherlock Holmes och Hercules Poirot. De första novellerna om Lupin dök upp redan 1907 och tycks inspirerad av tidens anarkistiska strömningar.
En elegant tjuv, expert på förklädnader, som smälte in i alla miljöer, listigare än någon annan - utom möjligen Sherlock Holmes. Hela upplägget tjittlade och roade. Han stal helt utan skrupler, men ofta med twisten att han lurade bytet av andra tjuvar. Vilket alltså gjorde att han emellanåt agerade privat-detektiv. Hans enda jämlike är Sherlock Holmes - i de första novellerna kallad Holmlock Shears.
Om jag fattat saken rätt inleddes skapelsen med dessa noveller, men ledde senare till längre romaner. Gutenberg-projektet har minst en att läsa gratis på nätet.
Arsène Lupin är en mästare på att manipulera andra människor, och tydligen med charm nog att få många att blunda inför detta.
En elegant tjuv, expert på förklädnader, som smälte in i alla miljöer, listigare än någon annan - utom möjligen Sherlock Holmes. Hela upplägget tjittlade och roade. Han stal helt utan skrupler, men ofta med twisten att han lurade bytet av andra tjuvar. Vilket alltså gjorde att han emellanåt agerade privat-detektiv. Hans enda jämlike är Sherlock Holmes - i de första novellerna kallad Holmlock Shears.
Om jag fattat saken rätt inleddes skapelsen med dessa noveller, men ledde senare till längre romaner. Gutenberg-projektet har minst en att läsa gratis på nätet.
Arsène Lupin är en mästare på att manipulera andra människor, och tydligen med charm nog att få många att blunda inför detta.
2014-12-08
England Made Me / De skeppsbrutna - Graham Greene (1935)
England Made Me är en tidig roman av Graham Greene, som på svenska fick titeln De skeppsbrutna. Även vissa senare engelska upplagor använder titeln The Shipwrecked. Och är en liknelse med vilken den spekulerande affärsmannen Krogh beskriver sin livssyn:
"He had always despised people who thought about the past. To live was to leave behind; to be as free as a shipwrecken man who has lost everything." (s.133; Vintage, 2007)
En mångbottnad liknelse för hela romanen. Även om jag finner hela romanen något ogripbar, ofullgången, så väcks ju intresset av att den tilldrar sig i Stockholm och är löst inspirerad av Kreugerkraschen 1932. I Centrum står alltså Krogh, och hans ekonomiska korthus, på väg att gå i kvav. Men vid citatet ovan lever han ännu som i en febrig illusion av att 'allt går mycket bra'. Sverige hade klarat sig undan första världskriget och arbetade på att modernisera och bygga upp sin ekonomi. Medan huvudpersonerna är det engelska syskonparet, tvillingarna Kate och Anthony, en vinddriven spillra av det Britiska imperiet, deras liksom Englands rikedomar och ideal har splittrats och skingrats och saknar fotfäste under mellankrigstiden. De griper efter Kroghs ekonomiska under, för att hålla sig flytande, trots att det bara är ett halmstrå utan förankring.
Som alltid hos Greene, brottas huvudpersonerna med olika moraliska dilemman, även om just denna roman inte når fram till någon förlösande tydlighet i konflikterna. Dessutom domineras syskonparet av incestuösa drag som Greene inte lyckas förankra hos mig. Det hör säkert till tidens freudianska intressesfär, men blir för mig bara ännu en bild av det brittiska imperiets inavel, det symboliska fröet till storhetstidens undergång, som det måste ha upplevts under tidigt 1930-tals depression och arbetslöshet.
Den skeppsbrutna, som förlorat allt, är den ende som är helt fri. Så försökte modernismen bygga helt nytt utan att använda sina föregångare som bas att stå på. Funktionalistisk arkitektur skapade helt nya former. Carl Milles statyer får symbolisera det nya i konsten: "It wasn't the past, it wasn't something finished to the nipple [...] it was something in the present tense, something working its way out of the stone." Men utan bas, fallerar etiken.
Könsrollerna tycks ombytta. Kate är den 'modernistiska kvinnnan', arbetar så klart och försörjer sin bror, samt dricker och röker dagligen, och hem, barn och känslor ingår inte i hennes alternativ. Samtidigt som många män beskrivs närmast androgynt välansade, ibland rent kvinnofientliga som Minty. Bristen på samband mellan kvinnor och män, är ännu en symbol för samhället som infertilt, kastrerat, steriliserat. Och därmed utan möjlighet att växa och frodas.
Om jag inte missminner mig helt, skrev Greene i sin självbiografi om hur han varit påverkad av Joseph Conrad i början av sin skrivarbana och hur detta blev en hämsko. Conrads romaner har ju också en rad symboliska bilder av det fallerande brittiska imperiet.
PS. En lustighet - i den svenska upplagan från 1954 heter en svensk arbetare 'Andersen', medan den engelska utgåvan från Vintage (2007), använder det mer korrekt svenska 'Andersson'. Då undrar ju jag: Var det 'fel' i urupplagan, justerade Greene det i senare upplagor efter påpekanden?
"He had always despised people who thought about the past. To live was to leave behind; to be as free as a shipwrecken man who has lost everything." (s.133; Vintage, 2007)
En mångbottnad liknelse för hela romanen. Även om jag finner hela romanen något ogripbar, ofullgången, så väcks ju intresset av att den tilldrar sig i Stockholm och är löst inspirerad av Kreugerkraschen 1932. I Centrum står alltså Krogh, och hans ekonomiska korthus, på väg att gå i kvav. Men vid citatet ovan lever han ännu som i en febrig illusion av att 'allt går mycket bra'. Sverige hade klarat sig undan första världskriget och arbetade på att modernisera och bygga upp sin ekonomi. Medan huvudpersonerna är det engelska syskonparet, tvillingarna Kate och Anthony, en vinddriven spillra av det Britiska imperiet, deras liksom Englands rikedomar och ideal har splittrats och skingrats och saknar fotfäste under mellankrigstiden. De griper efter Kroghs ekonomiska under, för att hålla sig flytande, trots att det bara är ett halmstrå utan förankring.
Som alltid hos Greene, brottas huvudpersonerna med olika moraliska dilemman, även om just denna roman inte når fram till någon förlösande tydlighet i konflikterna. Dessutom domineras syskonparet av incestuösa drag som Greene inte lyckas förankra hos mig. Det hör säkert till tidens freudianska intressesfär, men blir för mig bara ännu en bild av det brittiska imperiets inavel, det symboliska fröet till storhetstidens undergång, som det måste ha upplevts under tidigt 1930-tals depression och arbetslöshet.
Den skeppsbrutna, som förlorat allt, är den ende som är helt fri. Så försökte modernismen bygga helt nytt utan att använda sina föregångare som bas att stå på. Funktionalistisk arkitektur skapade helt nya former. Carl Milles statyer får symbolisera det nya i konsten: "It wasn't the past, it wasn't something finished to the nipple [...] it was something in the present tense, something working its way out of the stone." Men utan bas, fallerar etiken.
Könsrollerna tycks ombytta. Kate är den 'modernistiska kvinnnan', arbetar så klart och försörjer sin bror, samt dricker och röker dagligen, och hem, barn och känslor ingår inte i hennes alternativ. Samtidigt som många män beskrivs närmast androgynt välansade, ibland rent kvinnofientliga som Minty. Bristen på samband mellan kvinnor och män, är ännu en symbol för samhället som infertilt, kastrerat, steriliserat. Och därmed utan möjlighet att växa och frodas.
Om jag inte missminner mig helt, skrev Greene i sin självbiografi om hur han varit påverkad av Joseph Conrad i början av sin skrivarbana och hur detta blev en hämsko. Conrads romaner har ju också en rad symboliska bilder av det fallerande brittiska imperiet.
PS. En lustighet - i den svenska upplagan från 1954 heter en svensk arbetare 'Andersen', medan den engelska utgåvan från Vintage (2007), använder det mer korrekt svenska 'Andersson'. Då undrar ju jag: Var det 'fel' i urupplagan, justerade Greene det i senare upplagor efter påpekanden?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
