Kalaharis skrivmaskinsskola för män - Alexander McCall Smith (2002)

Första gången jag läste om Damernas detektivbyrå i Botswana blev jag inte imponerad. Jag fann historien luddig. Så det hann gå många år innan jag gjorde ett nytt försök, då med Vackra flickors lott. Trots att jag fortfarande fann stilen lite ogripbar kunde jag inte neka till det gemytliga i stilen. Och viss humor.

Kalaharis skrivmaskinsskola för män är därför tredje gången gillt, och för mig en fullträff. Jag börjar inse det medvetna i den 'simplistiska' stilen. Dessa 'deckare' ligger långt från de idag så vanliga blodiga skräckisarna. Några mord avhandlas inte, allt rör sig kring vardagspsykologi. Mma Ramotswe är bekymrad över att vanlig hövlighet tycks bli allt ovanligare, och hjälper främst till att lösa samvetsbekymmer människor emellan.

Det jag uppskattade så mycket i Kalaharis skrivmaskinsskola är att 'luddigheten', det småpratande lunket, är en stilistisk dimridå som läsaren erbjuds se igenom. På ytan efterfrågas 'moral', nästan sentimentalt - men snäppet under ytan visar sig livet mindre enkelt och tillrättalagt. På ytan arbetar man alltså för att bevara traditionell moral och hederlighet, men ändå blir man medveten om att 'allt inte var bättre förr', så enkelt är inte livet.

Författaren visar alltså upp karaktärernas förutfattade meningar och misstag, utan att varken skriva dem eller läsaren detta på näsan, samtidigt som vi får alla möjligheter att inte låta oss luras.

Sagan - Johan Wolfgang von Goethe (1795)

Böcker från 1700-talet är spännande, både för att det skiljer sig från vad man är van vid idag, och för att de experimenterade fritt och kom med nyheter. Goethes liv (1749-1832) och författande var långt och varierat. Sagan  skrevs 1795 av en medelålders Goethe, men känns ändå som ett ungt verk. Franska revolutionen hade pågått i sex år och blivit allt blodigare. Sagan lär ingå i en samling berättelser, där tyska emigranter sägs ha flytt ur Frankrike och genom att berätta dessa historier försöker glömma sin samtids brutala verklighet.

Sagan är som en hyperaktiv malström av fantasier, inriktad på den vuxnes 'undermedvetna'. Goethe är medvetet dunkel för att skapa en gåta att bända i vårt invanda medvetande. I början får jag energi av alla friska sagobilder, men blir alltmer förbryllad av mängden möjliga metaforer och svårigheten att hitta entydiga tolkningar. Det blir till slut 'för mycket', det går inte att hitta gåtans lösning. Vilket inte heller verkar vara meningen. Antagligen vill Goethe att det undermedvetna arbetar på egen hand.

Coq Rouge - Jan Guillou (1986)

På min väg genom den svenska deckarhistorien har jag nu även avsmakat första delen i Guillous Carl Hamilton-serie - Coq Rouge - en 'svensk James Bond'. Den svenska paradoxen att han är 'byråchef' roar mig. Här förnyas den svenska deckargenren, efter årtionden av pusseldeckare.

Idén var att tvärtemot polisromanens gräsrotsperspektiv, som kommit att bli moralens förkämpe, i stället granska samhället uppifrån, ur spionperspektiv, vilket gav ett annat politiskt perspektiv. Påvisa hur osynliga marionettrådar uppifrån styr och för bakom ljuset, lägger ut dimridåer och medveten missinformation.

Erik Ponti (från Det stora avslöjandet (1974) och Ondskan (1981)) får också vara med på ett hörn, om än i en biroll denna gång. Hur än 'berömd journalist' misstänks han för samröre med terrorister och skuggas. Enligt uppgift en sann händelse ur Guillous eget liv och naturligtvis en alldeles för spektakulär händelse för att inte få hamna i en roman.

Hur än omständlig Guillous berättarstil kan vara, så glimmar resonemangen till med jämna mellanrum, tillräckligt för att hålla mitt intresse uppe. I Coq Rouge förklaras hur lätt svensk lag kunde stämpla terrorister, "svensk lag kräver inte att en terrorist skall vara terrorist för att vara terrorist, utan blott terroristmisstänkt. Definition på en misstänkt är att han är misstänkt, alltså terrorist."

The Cricket on the Hearth - Charles Dickens (1845)

Dickens tredje 'julhistoria' talar varken om jul eller nyår, utan har undertiteln "A Fairy Tale of Home", med titelns syrsa som symbol för hemtrivsel. Dessutom kryllar där av engelska småälvor - vilka i Dickens tappning får levandegöra personers tankar - minnen och önskningar fyller luften som små tingeling-älvor som visar upp vackra och positiva scenarier.

Den här historien väcker mitt intresse från början, här känner jag Dickens fabuleringskonst på god väg igen. Tilltalet börjar med en jag-berättare, innan historien sätter igång, denna gång fördelat på tre kapitel, 'chirps', syrsans spel. Härifrån utvecklar sig dock historien till ett realistiskt relationsdrama, som tematiserar fantasi versus verklighet. Är det rätt att drömma sig bort ur sitt fattiga liv, som leksaksmakare Plummer, som inbillar sin blinda dotter att de lever gott, att kläder och hem saknar skavanker.

Här är karaktärerna åter rikt utvecklade och huvudtemat är den hjärteknipande frågan om äldre mäns äktenskap med unga flickor. Dickens sympatiserar med unga flickors rätt till kärlek, framför pengar. Den välbärgade företagaren Tackleton tillhör den cyniska scrooge-typen, som bara ser till sin egen bekvämlighet, men går miste om sin unga ovilliga brud på själva bröllopsdagen - och eftersom det är en Jul-saga, accepterar han sig besegrad, lär sig av sin vän John, och byter personlighet till social medkänsla.

Budbäraren John är Tackletons motsats. John är lyckligt gift med unga Dot, som blev mor redan första året. Men John äger medkänsla och drabbas av skrupler, känner sig skyldig som berövat henne ungdomlig kärlek, och beslutar därför att 'låta henne gå' (hur han nu har tänkt att en ung småbarnsmamma skall klara sig själv?). Dock visar det sig att deras äktenskap bygger på äkta kärlek över generationsgränsen. Alltså enligt Dickens ingen omöjlighet. Allt slutar lyckligt.

Historien har alltså en ansats till kritik av äktenskap som institutioner för manlig bekvämlighet, till förmån för äkta kärlek och omtanke.