2015-04-25

D for Deadbeat - Sue Grafton (1987)

Har nu läst fjärde boken om privatdeckaren Kinsey Millhone. Jag behövde slå upp titelbegreppet 'deadbeat' (dagdrivare, odåga), och inser att det passar utmärkt både bokstavligt och metaforiskt.
Liksom föregående bok i serien, inleds denna med att Kinsey får ett uppdrag av en man som visar sig bli nästa offer. Men intrigen är mer komplicerad än så och historien hjärtknipande i flera nivåer, och har lämnat alla spektakulära pajaskonster bakom sig. I stället kommer Graftons i vanlig ordning trovärdiga karaktärer att gradvis skifta nyans i takt med att historien fördjupas.

John Daggett inleder historien, som den alkoholiserad sjaskig hustrumisshandlare, som just suttit i fängelse för att ha dödat fem personer genom att köra rattfull. En farlig man, bigamist, hatad av 'alla'. Men han saknar inte samvete. När han fått händerna på en 'fängelsepolares' orättfångna pengar, tvekar han inte att skänka dessa till den döda familjens efterlevande, nu föräldralösa son - det yttersta offret.

Men vid det laget har han själv blivit offer för en annan, än mer inbiten kåkfarare, Billy Polo, som också fått nys om pengarna och vill lura till sig dem genom intriger, som blir själva anledningen till att Daggett framstår som 'bigamist'. Det är trots allt osäkert om han själv verkligen 'gift om sig', eller om det andra vigselbeviset är en förfalskning.  

Å andra sidan är även denne gärningsman ett 'offer', eftersom även han hade en älskad bror som dog vid samma trafikolycka. Billys hämnd tycks dock handla mer om egen vinning. Och så har vi det yttersta offret, den numera föräldralöse, 15-årige Tony, som inte ser pengar som ersättning för vad han förlorat. Han vill bara utrota den alkoholiserade trafikfaran Daggett. Han intalar sig att Daggetts död skulle vara en befrielse för såväl Daggett själv, som alla som sörjer de dödade.

Men det blir inte en befrielse för Tony, de pengar som var på väg till honom på omvägar, samtidigt som han själv blev förövare, blir bara en påminnelse om hans egen skuld. Lika lite som Daggett kan han leva med denna vetskap. He needs to put himself out of his misery...

En tragedi. I denna historia är alla offer, även alla förövare ...
Mycket skickligt nystat.

C is for Corps - Sue Grafton (1986)

Läste denna för snart två år sedan, men tycks ha glömt att skriva om den här i bloggen, eller så var jag störd av bokens spektakulära slut. Det känns mer höra hemma i actionfilmer, en delvis galen blandning av äckel och skratt. Och motiverar 'liket' i titeln.

Men jag gillar Graftons förmåga att nysta ihop intressanta intriger, liksom hennes outsinliga myller av levande karaktärer. Förutom den galne mördaren, som känns onödigt galen.

Offret inleder historien genom att själv söka upp Kinsey och säga att han inte tror att den bilolycka han hamnade i, som även dödade hans bäste vän, inte var någon ren olycka. Fyra dagar senare är han död. Självklart kan Kinsey inte ignorera detta, utan känner ansvar att finna den skyldige.

Dessutom finns det denna gång bihistorier som hör mer samman med Kinseys liv, än med mord-intrigen. Viktig är Kinseys bullbakande 80-årige granne Henry Pitts, som hon räddar ur klorna på en bedragare. Men också polisen Jonah Robb på 'avdelningen för försvunna personer', som dyker upp återkommande. Ömsesidig attraktion finns, men Kinsey vill inte bli något instrument eller krycka i hans äktenskapliga problem, med separation och återföreningar. Han måste bli klar över sig själv och Kinsey är stolt över sin egen självständighet.