En vuxenbok om att åldras. Tove Janssons läsare ville ha henne kvar i Mumindalen, medan hon själv ville slippa fri, utvecklas, uttrycka något mer. I denna roman hamnar vi i en soldränkt, halvsovande pensionärstillflykt i Florida.
Tonen växer fram, alltmer omisskännlig Tove Jansson. Den lilla staden i Florida är en lika soldränkt tillflyktsort som Mumindalen, lika naggad i kanten av oro, men med en mer beständig svärta. Karaktärerna är ett varierat typgalleri av egensinniga åldringar, på vandring mot solnedgången, pendlande mellan personlig visdom och insikter om utebliven personlig utveckling.
Som belysande kontrast finns det vackra kärleksparet Joe och Linda, de enda ungdomarna i denna mumifierade stad. På en utflykt till ett stycke orörd urskog, inhägnad för att betraktas, simmar de in på förbjudet område, likt Adam och Eva i Edens lustgård. Men det är uppbrottets tid, ytan krakelerar och de rör sig åt olika håll. Lindas kärlek är inte nog för Joe. Han söker sig till Jesusfolket, i hopp om att deras entusiasm och omfamningar, ska skänka mening åt hans liv.
Gamla döva Thompson, som just uppspårats av den fru han hållit sig undan i sjutton år, fantiserar om en egen urskog, sitt eget Eden, och vandrar rakt ut i den inhägnade djungeln. I uppbrottets tid, när allt verkar förändras som mest, rullar allt vidare precis som vanligt, om än med viss förändrad rollbesättning. Rebecca Rubinstein har viljans kraft, hon vet att hon "kan vad som helst bara hon vet att hon behövs". Hon och miss Morris, tar över de gungstolar som döden nyss befriat.
Läsaren får dock erfara att verkligheten inte är given, utan skiljer sig mellan olika karaktärers intryck, det kan inte bli annat än tolkningar...
2015-05-11
Dans med vit hund - Terry Kay (1990)
Terry Kay har sedan debuten på 1970-talet publicerat ungefär en bok vart tredje år, och To Dance with the White Dog är hans mest kända - bedårande ypperlig berättarkonst, som än idag går att köpa åtminstone på originalspråket. Hur än återhållsamt denna berättelse växer fram, tycks den innehålla all den trygghet jag kan behöva påminnas om, kring tillvarons villkor.
Huvudpersonen Samuel Peek är nybliven änkeman i 80-årsåldern, efter ett nära 60-årigt gott äktenskap med hustrun Cora. Hennes död lämnar honom 'halv', trots att alla deras barn ännu flockas kring honom, och i sin tisslande oro vill finnas där som stöd, så förstår de inte hur beskäftig deras kärlek framstår, hur den naggar hans egen värdighet i kanten.
Romanen hyllar författarens egen far, dennes envishet att trots krämpor klara sig själv i det längsta. Där känner jag igen min egen drygt 90-åriga far, tågan att klara sig själv. Och jag känner igen min egen oro. Samtidigt lugnar mig denna lågmälda texten, får mig att känna att saker trots allt oftast ordnar sig. Texten är en finstämt återberättad vardag med omtanke och respekt människor emellan.
Sam förstår visst vad barnen tänker och tycker, ser deras oro inför hans tilltagande ålderdom, och kan då inte låta bli att retas med deras misstro. Till exempel den vita hunden, som de i början tror är ren inbillning, han eldar på den misstron genom att klappa luften och förundras över att de inte 'ser' hunden. Hunden blir gripbar, en mångtydig symbol för verklighetens om en glidande skala av känslor, där det materiella får glida i bakgrunden. Svårmodig längtan och saknad.
Tyvärr drabbas Sam av cancer, så hans sista tid blir mer smärtsam än hans hustrus, men livsviljan finns där in i det sista.
Huvudpersonen Samuel Peek är nybliven änkeman i 80-årsåldern, efter ett nära 60-årigt gott äktenskap med hustrun Cora. Hennes död lämnar honom 'halv', trots att alla deras barn ännu flockas kring honom, och i sin tisslande oro vill finnas där som stöd, så förstår de inte hur beskäftig deras kärlek framstår, hur den naggar hans egen värdighet i kanten.
Romanen hyllar författarens egen far, dennes envishet att trots krämpor klara sig själv i det längsta. Där känner jag igen min egen drygt 90-åriga far, tågan att klara sig själv. Och jag känner igen min egen oro. Samtidigt lugnar mig denna lågmälda texten, får mig att känna att saker trots allt oftast ordnar sig. Texten är en finstämt återberättad vardag med omtanke och respekt människor emellan.
Sam förstår visst vad barnen tänker och tycker, ser deras oro inför hans tilltagande ålderdom, och kan då inte låta bli att retas med deras misstro. Till exempel den vita hunden, som de i början tror är ren inbillning, han eldar på den misstron genom att klappa luften och förundras över att de inte 'ser' hunden. Hunden blir gripbar, en mångtydig symbol för verklighetens om en glidande skala av känslor, där det materiella får glida i bakgrunden. Svårmodig längtan och saknad.
Tyvärr drabbas Sam av cancer, så hans sista tid blir mer smärtsam än hans hustrus, men livsviljan finns där in i det sista.
2015-05-01
Glitz - Elmore Leonard (1985)
Apropå dialog-mästare, så tillhörde Elmore Leonard de största. Inte konstigt att mycket av vad han skrev filmatiserades. Han började med Western-historier på 1950-60-talen, då en populär genre, varav några filmatiserades med stora affischnamn som Glenn Ford, Paul Newman, Burt Lancaster och Clint Eastwood.
Men från 1970-talet lutade han mer åt kriminalgenren, också ofta filmatiserade. Några minnesvärda filmer från 1990-talet, som vi kan se på TV än idag är Get Shorty (1995; John Travolta, Gene Hackman) och Out of Sight (1999; George Clooney, Jennifer Lopez).
Hans genombrott för den stora publiken var dock Glitz, 1985 (TV-film 1988), som jag nyligen ärvt i ett välläst exemplar. Jag har också läst hans uppsats 10 Rules of Writing (2007) där han beskriver sin strategi för att som författare vara helt osynlig i texten, och överlämnar åt karaktärerna att tala och agera. Hemingway hörde till hans ideal, även om han tyckte att denne saknade humor. Elmore Leonard är dock ofta extremt kortfattad i sina scenhänvisningar, vilket säkert flyter ännu bättre i det engelska originalet än på svenska. Men humor har han. Ett vinnande koncept. Vilket också var det som Klas Östergren vann på i Handelsmän och partisaner, såväl den flytande dialogen, som en viss svart humor. (Undrar om Östergren redan hade börjat översätta Ibsen vid det laget? Ännu en dialog-mästare)
Glitz rör sig mellan Miami, Puerto Rico och Atlantic city, i ett soligt 1980-tal. Huvudperson är polisen Vincent Mora från Miami, som efter 15 år i yrket fortfarande hyser hopp om att kunna skrämma brottslingarna till laglydighet, hellre än att skjuta ihjäl dem, varför han själv hamnar i skottlinjen. Han har alltså ett positivt sinnelag, vilket även avspeglas i hans lätthet att förälska sig.
Vincent jagas från första till sista sidan av en psykopat som mördar utan hämningar, vilket placerar denna historia i den hårdkokta genren. Men trots att turerna mellan dessa två, polisen och mördaren, väver in dem i ett nätverk av kriminella miljöer av spelsyndikat och maffia, saknar historien svärta. Det är det jag menar med 'soligt 1980-tal'. Där finns humor och ideal. Oförglömlig är den oövervinnerlige, storvuxne livvakten och f.d. fotbollsspelaren DeLeon, som inte behöver ta skit från någon utan ställer sig på Vincents sida ... i alla fall ett tag, utav ren respekt.
Men som med så mycket här i livet, efter en tid av omvälvningar, återgår livet till sina invanda cirklar. Förändring och status quo är två sidor av samma mynt.
Men från 1970-talet lutade han mer åt kriminalgenren, också ofta filmatiserade. Några minnesvärda filmer från 1990-talet, som vi kan se på TV än idag är Get Shorty (1995; John Travolta, Gene Hackman) och Out of Sight (1999; George Clooney, Jennifer Lopez).
Hans genombrott för den stora publiken var dock Glitz, 1985 (TV-film 1988), som jag nyligen ärvt i ett välläst exemplar. Jag har också läst hans uppsats 10 Rules of Writing (2007) där han beskriver sin strategi för att som författare vara helt osynlig i texten, och överlämnar åt karaktärerna att tala och agera. Hemingway hörde till hans ideal, även om han tyckte att denne saknade humor. Elmore Leonard är dock ofta extremt kortfattad i sina scenhänvisningar, vilket säkert flyter ännu bättre i det engelska originalet än på svenska. Men humor har han. Ett vinnande koncept. Vilket också var det som Klas Östergren vann på i Handelsmän och partisaner, såväl den flytande dialogen, som en viss svart humor. (Undrar om Östergren redan hade börjat översätta Ibsen vid det laget? Ännu en dialog-mästare)
Glitz rör sig mellan Miami, Puerto Rico och Atlantic city, i ett soligt 1980-tal. Huvudperson är polisen Vincent Mora från Miami, som efter 15 år i yrket fortfarande hyser hopp om att kunna skrämma brottslingarna till laglydighet, hellre än att skjuta ihjäl dem, varför han själv hamnar i skottlinjen. Han har alltså ett positivt sinnelag, vilket även avspeglas i hans lätthet att förälska sig.
Vincent jagas från första till sista sidan av en psykopat som mördar utan hämningar, vilket placerar denna historia i den hårdkokta genren. Men trots att turerna mellan dessa två, polisen och mördaren, väver in dem i ett nätverk av kriminella miljöer av spelsyndikat och maffia, saknar historien svärta. Det är det jag menar med 'soligt 1980-tal'. Där finns humor och ideal. Oförglömlig är den oövervinnerlige, storvuxne livvakten och f.d. fotbollsspelaren DeLeon, som inte behöver ta skit från någon utan ställer sig på Vincents sida ... i alla fall ett tag, utav ren respekt.
Men som med så mycket här i livet, efter en tid av omvälvningar, återgår livet till sina invanda cirklar. Förändring och status quo är två sidor av samma mynt.
Handelsmän och Partisaner - Klas Östergren (1991)
Hittade en liten pärla av Klas Östergren, begagnad hos Myrorna, som fått mig att kapitulera - igen! Jag läste nog allt han skrev på 1970-80-talet, men tröttnade alltmer på 'gubbarna'. Efter Ankar och Plåster läste jag inte Östergren på nära 20 år. Om jag bara vågat mig på Handelsmän och Partisaner, 1991, så hade jag varit tillbaka på banan.
Först suckade jag lite över att även denna bok är fylld av gubbar på dekis, alkoholens offer, medan de få kvinnorna är så marginaliserade att de blir ogripbara. Men språket är naturligtvis lysande, här ligger dragningskraften som får mig att vilja läsa vidare. Bokens 255 flyktiga sidor växer fram ur en spröd och lätt dialog, oftast av halva meningar, halvkvädna visor där inget skrivs oss på näsan.
Det här är den typ av bok som inbjuder till att läsas om igen, omedelbart, nästan innan jag hunnit till slutet, inte en motsträvig rad. Allt är bildmässiga tablåer, trots att de gestaltas av dialogen, utan alla onödiga beskrivningar.
Det nätta formatet är indelat i tre delar. Första delen (s.9-38) är ett smått obegripligt intro, tills man läst Andra delen (s.41-217), bokens huvuddel där veckan före söndagen i första delen utvecklas. Här får allt sammanhang, trots att luddigheten består, ett symptom av huvudpersonen Dan Holtens osäkerhet, en betraktare, som ser och undrar men saknar svar. Holten håller gärna liv i sin egen osäkerhet med hjälp av alkohol, precis som alla andra semesterlediga på pensionatet vid skånska östkusten. Minnesluckorna får nutid och dåtid att glida runt som uppbruten våris runt en hudlös sårbarhet. Ska den glida ner och döljas, eller knuffas upp och avslöjas?
Tidsatmosfären är en skärva ur 1980-talets yuppie-kultur, börsklippare som stoltserar med stress, via datorer, öronskärande modem och blinkande personsökare. En misstänkt bristfällig teknik på den skånska landsbygden, där tiden tycks stå stilla. Den då nya tekniken, bemött med tveksamhet, blir i backspegeln minst lika skrattretande. Via fastighetsaffärer önskar främlingarna skära guld med täljkniv, spekulerar i flyktingar från Östeuropas påbörjade upplösning, efter Berlinmurens fall 1989.
Kvinnorna är som platta klichéer, sedda ur manlig misstänksamhet, skyddad bakom avvisandets sköld. De storpolitiska bedrägerierna och fallskärmsavtalen, blir på gräsrotsnivå otrohet, skilsmässoånget, och jakten på en ny partner som 'fallskärm'.
Fram till den avslutande tredje delen (s.221-255), knutarnas upplösning. När Dan Holten får ett väntat 'fruntimmersbesök', och suckar över hennes obegriplighet, här hålls läsaren på ovisshetens halster innan vi inser att det är Holtens 7-åriga dotter, skilsmässooffret, på sommarbesök innan hon ska börja skolan. De är uppenbart att de inte träffas ofta, att barnets rollspelslekar är hennes sätt att upprätta en ny kontakt, där de lär känna varann på nytt. Hon ställer sina villkor och Holten tvingas till total underkastelse - och det är precis där min egen kapitulation inför texten blir total!
En liten pärla, en berättelse nerborrad i det lilla livet, det smärtsamma närliggande livet.
Först suckade jag lite över att även denna bok är fylld av gubbar på dekis, alkoholens offer, medan de få kvinnorna är så marginaliserade att de blir ogripbara. Men språket är naturligtvis lysande, här ligger dragningskraften som får mig att vilja läsa vidare. Bokens 255 flyktiga sidor växer fram ur en spröd och lätt dialog, oftast av halva meningar, halvkvädna visor där inget skrivs oss på näsan.
Det här är den typ av bok som inbjuder till att läsas om igen, omedelbart, nästan innan jag hunnit till slutet, inte en motsträvig rad. Allt är bildmässiga tablåer, trots att de gestaltas av dialogen, utan alla onödiga beskrivningar.
Det nätta formatet är indelat i tre delar. Första delen (s.9-38) är ett smått obegripligt intro, tills man läst Andra delen (s.41-217), bokens huvuddel där veckan före söndagen i första delen utvecklas. Här får allt sammanhang, trots att luddigheten består, ett symptom av huvudpersonen Dan Holtens osäkerhet, en betraktare, som ser och undrar men saknar svar. Holten håller gärna liv i sin egen osäkerhet med hjälp av alkohol, precis som alla andra semesterlediga på pensionatet vid skånska östkusten. Minnesluckorna får nutid och dåtid att glida runt som uppbruten våris runt en hudlös sårbarhet. Ska den glida ner och döljas, eller knuffas upp och avslöjas?
Tidsatmosfären är en skärva ur 1980-talets yuppie-kultur, börsklippare som stoltserar med stress, via datorer, öronskärande modem och blinkande personsökare. En misstänkt bristfällig teknik på den skånska landsbygden, där tiden tycks stå stilla. Den då nya tekniken, bemött med tveksamhet, blir i backspegeln minst lika skrattretande. Via fastighetsaffärer önskar främlingarna skära guld med täljkniv, spekulerar i flyktingar från Östeuropas påbörjade upplösning, efter Berlinmurens fall 1989.
Kvinnorna är som platta klichéer, sedda ur manlig misstänksamhet, skyddad bakom avvisandets sköld. De storpolitiska bedrägerierna och fallskärmsavtalen, blir på gräsrotsnivå otrohet, skilsmässoånget, och jakten på en ny partner som 'fallskärm'.
Fram till den avslutande tredje delen (s.221-255), knutarnas upplösning. När Dan Holten får ett väntat 'fruntimmersbesök', och suckar över hennes obegriplighet, här hålls läsaren på ovisshetens halster innan vi inser att det är Holtens 7-åriga dotter, skilsmässooffret, på sommarbesök innan hon ska börja skolan. De är uppenbart att de inte träffas ofta, att barnets rollspelslekar är hennes sätt att upprätta en ny kontakt, där de lär känna varann på nytt. Hon ställer sina villkor och Holten tvingas till total underkastelse - och det är precis där min egen kapitulation inför texten blir total!
En liten pärla, en berättelse nerborrad i det lilla livet, det smärtsamma närliggande livet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
