Huckleberry, blåbär på amerikanska. Jag minns flodfärden på Mississippi, så som jag läste den som barn. Friheten, sötman i äventyret. Huckleberry, som tycks bekymmersfri som en Pippi Långstrump. Han iscensätter sin egen död, för att kunna återfödas till friheten utan faderns misshandel.
Inget årtal anges, men eftersom förrymda slavar jagas som djur, tänker jag att det är 1840-tal. Och min omläsning nu som vuxen störs av all brutalitet, all mänsklig grymhet, inte bara mot slavar. Den allmänna kylan människor emellan, bedrägeriet som överlevnadsstrategi. Mark Twain levererar en svidande samhällskritik.
Huck Finn känner sig kluven mellan de sociala normerna i slavsamhälle han vuxit upp i och sin egen upplevelse av slaven Jim som egentligen "vit på insidan". Huck är lika mycket outsider som en förrymd slav. Det samhälle han möter kan inte ändra på insikten att det inte går att lita på någon annan än sig själv. Helt självlärd är han, inte bara moderlös som Pippi Långstrum, utan även hemlös. Inte kan han förråda Jim, och inte vill han bli civiliserad av några missionerande tanter.
Denna gång har jag också läst historien i amerikanskt original, vilket visade sig vara en experimentell 'talskrift', där olika personer talar med sina individuella sociala accenter, med sina 'felstavningar och ogrammatiska konstruktioner'. Det krävs att man hör detta inom sig, och tar jag mig den tiden så ger detta en enorm närvarokänsla. I språket ligger de sociala skillnaderna. Texten fördjupas.
Men i längden är det naturligtvis omöjligt att hålla uppe en sådan strategi. Skrivet språk är en kod med gemensamma regler för förståelsens skull. Pillar vi för mycket med de reglerna riskerar vi bli lika hemlösa som Huck. Där har vi ju det betydligt lättare idag, i vår moderna film- och TV-värld, där skådespelare uttrycker alla dessa accenter fullständigt levande och vi får höra dem ihop med kroppsspråk och kanske 'textremsor' till stöd. Visst är det härligt!
2015-06-30
Sveket - Birgitta Trotzig (1966)
Birgitta Trotzig mutade in dy, kladdig jord, vattensjuka stränder, smuts och orenheter till sitt specialområde. Det fanns i Levande och döda (1964), och blev minst sagt huvudtema i Dykungens dotter (1985).
Ibland kan det kännas för mycket. I Sveket blir det ett landskap att sjunka in i. Sveket saknar 'handling', eller agerande. Allt är känslor, det svarta, dyiga runt människors känslor och behov av varandra. Problemet - ja omöjligheten - att nå fram. I synnerhet mellan Man och Kvinna, främst Far och Dotter. Svek är bland annat att inte låta barnet växa, leva, att hålla i det alltför hårt.
Tobits och Toras dotter (Tora-Greta) föds som en 'välsignelse', men glider snart ner i en obestämd vaghet, som börjar likna en anklagelse. Det står mot slutet "att livet bestod i att leva samman med sin anklagare" (s.125) och "icke förneka anklagarens ansikte [...] Sveket var redan begånget". Människornas känslor pulserar mellan liv och död, mellan att tappa tron och återfå den, som en cirkelgång mellan död och återuppståndelse i olika former.
Trotzigs språk glider, kärnorden finns där, men saknar artiklar och partiklar, saknar stadga. Tiden är också obestämt glidande, 1913 nämns, liksom krigstid, 1930, Arbetslöshet, 1939, Krig. Det är en mörk tid som berövat människorna hoppet.
Tora-Gretas man Läjf är "detta nystavningens offer", blir som brännmärkt av sitt namn, ständigt jagad av sin far, upplever han allt annat som vänlighet. Människorna når inte fram till varann, upplever bara varandras ansikten som anklagelser. Livet vacklar mellan fångenskap och frihetslängtan. Vad smärtar mest? Att bli innesluten eller utesluten?
Men det är tung läsning, när kärleken upppfattas så svårbegriplig, så svår att ta till sig. Att se människor så bundna till obarmhärtiga öden.
Ibland kan det kännas för mycket. I Sveket blir det ett landskap att sjunka in i. Sveket saknar 'handling', eller agerande. Allt är känslor, det svarta, dyiga runt människors känslor och behov av varandra. Problemet - ja omöjligheten - att nå fram. I synnerhet mellan Man och Kvinna, främst Far och Dotter. Svek är bland annat att inte låta barnet växa, leva, att hålla i det alltför hårt.
Tobits och Toras dotter (Tora-Greta) föds som en 'välsignelse', men glider snart ner i en obestämd vaghet, som börjar likna en anklagelse. Det står mot slutet "att livet bestod i att leva samman med sin anklagare" (s.125) och "icke förneka anklagarens ansikte [...] Sveket var redan begånget". Människornas känslor pulserar mellan liv och död, mellan att tappa tron och återfå den, som en cirkelgång mellan död och återuppståndelse i olika former.
Trotzigs språk glider, kärnorden finns där, men saknar artiklar och partiklar, saknar stadga. Tiden är också obestämt glidande, 1913 nämns, liksom krigstid, 1930, Arbetslöshet, 1939, Krig. Det är en mörk tid som berövat människorna hoppet.
Tora-Gretas man Läjf är "detta nystavningens offer", blir som brännmärkt av sitt namn, ständigt jagad av sin far, upplever han allt annat som vänlighet. Människorna når inte fram till varann, upplever bara varandras ansikten som anklagelser. Livet vacklar mellan fångenskap och frihetslängtan. Vad smärtar mest? Att bli innesluten eller utesluten?
Men det är tung läsning, när kärleken upppfattas så svårbegriplig, så svår att ta till sig. Att se människor så bundna till obarmhärtiga öden.
2015-06-29
Det skrivna ordets tystnad - Torbjörn Lundgren (1993)
För mig är detta den perfekta romanen. Inte ett onödigt ord, utan levande, sparsmakad och full med talande mellanrum. Och för att det är en uppväxt och utvecklingshistoria, som dessutom skildrar samtiden från 1950-80-tal, en tid jag delvis kan känna igen mig i. Men inget skrivs oss läsare på näsan.
Där finns så många små och lågmälda hänvisningar som jag kan upptäcka, vilket gör mig glad och vaken i min läsning. Antar dock att det är mest begripligt för oss som var med och upplevde samma tid och liknande saker..
Lika viktigt är temat ordblindhet, hur den speglar socialhistorien och lärarnas olika funderingar kring detta.
Där finns så många små och lågmälda hänvisningar som jag kan upptäcka, vilket gör mig glad och vaken i min läsning. Antar dock att det är mest begripligt för oss som var med och upplevde samma tid och liknande saker..
Lika viktigt är temat ordblindhet, hur den speglar socialhistorien och lärarnas olika funderingar kring detta.
Emma Watson - Joan Aiken (1996)
Eftersom Jane Austen aldrig slutar att fascinera så många av oss, finns det också många som fantiserar vidare på olika sätt kring hennes historier. Jane Austen är så klassisk att historierna tål att sättas in i de mest skiftande kontexter. Om inte annat för att se vad som händer. Härom året kom P.D. James med en fortsättning på Stolhet och fördom, deckaren När döden kom till Pemberly. Den har redan hunnit filmatiseras.
Sent omsider har jag funnit Joan Aiken (1924-2004), huvudsakligen inriktad på barn- och ungdoms-litteratur, som även skrivit flera fortsättningar på och Austenromaner, däribland The Watsons, omdöpt efter sin hjältinna: Emma Watson. Intressant för mig som just läst Austens ofärdiga verk och 'vill veta hur det går...'
Jag fastnar genast för Joan Aikens stil som trovärdig. Hon får mig genast med på noterna. Först är det i synnerhet tidskänslan som finns där från det tidiga 1800-talet; fram växer den vardag, det arbete och de ekonomiska förändringarna som Jane Austen lämnade mer i skymundan i sin strävan att 'roa och ironisera'. Självklart ses detta lättare via våra moderna ögon. Dock växer romanen i komplikation i kapitel efter kapitel, ingen romantik döljer det uppenbara, att det är kvinnornas svårigheter att försörja sig som står i fokus.
Jane Austen uppmärksammade alla mänskliga brister, avundsjuka och egoism, som stod i vägen för den frihet, jämlikhet, broder- och systerskap, som tiden propagerade för. Att hon ändå alltid hamnar i det romantiska facket, beror ju på att hon inte hade någon annan lösning att leverera än - kärlek. Förhoppningen att kvinnor med goda egenskaper, de osjälviska, arbetsamma, skall finna män med lika osjälviska egenskaper att dela ett gott liv tillsammans med. Vägen dit är dock levererad med fränt roande ironi.
Även Joan Aiken visar fram de sex syskonens (fyra systrar och två bröder) olika egenskaper, deras olika grader av näbbar och klor, i kampen för överlevnad, men romantiken är skjuten i bakgrunden. Antagligen för att vi idag ser det som en självklarhet att var och en väljer sin partner och insikten att inte alla ser kärlek som den viktigaste ingrediensen. I alla fall kan många behöva mogna sig till den insikten. Jag uppfattar alltså inte Joan Aiken som en romantiker. Fram växer en ny fräsch syn på relationerna i romanen. Alla gifter sig inte, hur än flirtiga, så kan hästar eller andra intressen vara viktigare.
Bland det roligaste, innovativa, är Emmas faster Maria. Jane Austen inleder sin historia med att berätta att Emma (liksom Austens yngste bror) uppfostrats hos välbärgade, men barnlösa, släktingar. Förhoppning för Emma var att hon skulle förvärva goda seder och en rejäl hemgift eller annat arv. Dock dör fasterns make och när Maria gifter om sig av kärlek till Captain O'Brian, leder detta till både hennes och Emmas ruin. Släkten stönar: "Elderly ladies should be careful how they make a second choice". Vi får veta att Captain O'Brian varit en ansvarslös spelare som ödat bort förmögenheten. Emma sänds hem till sin sjuke meddellöse far.
Joan Aiken utvecklar denna släkthistoria först med vaga rykten och Emmas oro kring fastern, hur har maken behandlat henne? Men efter att han plötsligt tagit livet av sig, är det Emma som osjälviskt tar hand om faster Maria, och får då reda på sanningen. Faster Maria är själv lika hästtokig och spelberoende som någonsin Captain O'Brien, som verkligen var kärleksfull och alls ingen hustyrann. Men det ordnar sig även för faster Maria, vars hästkunskaper hjälpt ett par rika sysslolösa ungkarlar att bygga upp en framgångsrikt travhästavel. För att tygla faster Maria spelberoende, ger de henne som tack ett visst underhåll, med tillstånd att satsa kontrollerade belopp på sina älskade travhästar. Villkor som hjälpt henne att kontrollera sin böjelse för spel på trav. Ibland vann hon, ibland inte, men utfattig blev hon aldrig mer.
Ja, dessa nya vinklingar roar mig som körsbäret på toppen av tårtan. Hur det går för Emma ska jag inte berätta, det får ni själva läsa. Joan Aikens böcker ges ut än idag, åtminstone på engelska. Och jag vill absolut läsa fler av hennes fortsättningshistorier.
Sent omsider har jag funnit Joan Aiken (1924-2004), huvudsakligen inriktad på barn- och ungdoms-litteratur, som även skrivit flera fortsättningar på och Austenromaner, däribland The Watsons, omdöpt efter sin hjältinna: Emma Watson. Intressant för mig som just läst Austens ofärdiga verk och 'vill veta hur det går...'
Jag fastnar genast för Joan Aikens stil som trovärdig. Hon får mig genast med på noterna. Först är det i synnerhet tidskänslan som finns där från det tidiga 1800-talet; fram växer den vardag, det arbete och de ekonomiska förändringarna som Jane Austen lämnade mer i skymundan i sin strävan att 'roa och ironisera'. Självklart ses detta lättare via våra moderna ögon. Dock växer romanen i komplikation i kapitel efter kapitel, ingen romantik döljer det uppenbara, att det är kvinnornas svårigheter att försörja sig som står i fokus.
Jane Austen uppmärksammade alla mänskliga brister, avundsjuka och egoism, som stod i vägen för den frihet, jämlikhet, broder- och systerskap, som tiden propagerade för. Att hon ändå alltid hamnar i det romantiska facket, beror ju på att hon inte hade någon annan lösning att leverera än - kärlek. Förhoppningen att kvinnor med goda egenskaper, de osjälviska, arbetsamma, skall finna män med lika osjälviska egenskaper att dela ett gott liv tillsammans med. Vägen dit är dock levererad med fränt roande ironi.
Även Joan Aiken visar fram de sex syskonens (fyra systrar och två bröder) olika egenskaper, deras olika grader av näbbar och klor, i kampen för överlevnad, men romantiken är skjuten i bakgrunden. Antagligen för att vi idag ser det som en självklarhet att var och en väljer sin partner och insikten att inte alla ser kärlek som den viktigaste ingrediensen. I alla fall kan många behöva mogna sig till den insikten. Jag uppfattar alltså inte Joan Aiken som en romantiker. Fram växer en ny fräsch syn på relationerna i romanen. Alla gifter sig inte, hur än flirtiga, så kan hästar eller andra intressen vara viktigare.
Bland det roligaste, innovativa, är Emmas faster Maria. Jane Austen inleder sin historia med att berätta att Emma (liksom Austens yngste bror) uppfostrats hos välbärgade, men barnlösa, släktingar. Förhoppning för Emma var att hon skulle förvärva goda seder och en rejäl hemgift eller annat arv. Dock dör fasterns make och när Maria gifter om sig av kärlek till Captain O'Brian, leder detta till både hennes och Emmas ruin. Släkten stönar: "Elderly ladies should be careful how they make a second choice". Vi får veta att Captain O'Brian varit en ansvarslös spelare som ödat bort förmögenheten. Emma sänds hem till sin sjuke meddellöse far.
Joan Aiken utvecklar denna släkthistoria först med vaga rykten och Emmas oro kring fastern, hur har maken behandlat henne? Men efter att han plötsligt tagit livet av sig, är det Emma som osjälviskt tar hand om faster Maria, och får då reda på sanningen. Faster Maria är själv lika hästtokig och spelberoende som någonsin Captain O'Brien, som verkligen var kärleksfull och alls ingen hustyrann. Men det ordnar sig även för faster Maria, vars hästkunskaper hjälpt ett par rika sysslolösa ungkarlar att bygga upp en framgångsrikt travhästavel. För att tygla faster Maria spelberoende, ger de henne som tack ett visst underhåll, med tillstånd att satsa kontrollerade belopp på sina älskade travhästar. Villkor som hjälpt henne att kontrollera sin böjelse för spel på trav. Ibland vann hon, ibland inte, men utfattig blev hon aldrig mer.
Ja, dessa nya vinklingar roar mig som körsbäret på toppen av tårtan. Hur det går för Emma ska jag inte berätta, det får ni själva läsa. Joan Aikens böcker ges ut än idag, åtminstone på engelska. Och jag vill absolut läsa fler av hennes fortsättningshistorier.
2015-06-27
The Watsons - Jane Austen (ca 1804; oavslutad)
Jag har läst ungefär lika mycket som vanligt, men inte funnit ro att skriva här, så nu blir det en hel del att summera. Först en av höjdpunkterna: En för mig "ny" Jane Austen text, The Watsons. En romanidé hon arbetade på åren i Bath 1803-05. Men hon fann inte den skrivro hon behövde. Det blev 57 sidor innan hon slutligen övergav detta projektet.
När Austens far pensionerades 1801 och lämnade över pastoratet till sin son James, flyttade han med fru och döttrar till Bath i ett försök att finna ro i ett ekonomiskt hållbart boende. Men någon trygg och rofull pensionstid blev det aldrig. Faderns hälsa försämrades raskt. Redan i januari 1805 dog han och lämnade familjen i chock över hur hastigt alla planer omintetgjorts.
Förståeligt att Jane aldrig upplevde någon skrivro i Bath. Utan fadern blev modern och döttrarna helt utan ekonomisk förankring. Ensamma kvinnor hade ingen 'hemort' i det nya industrisamhälle som var på framväxt. Jane Austens liv blev ett paradexempel på kvinnlig skyddslöshet när bondesamhället föll sönder. Traditionellt hade släkten levt i självförsörjande grupper, där alla individer ingick oavsett skillnader i förmåga. Mat och kläder producerades på plats och fördelades.
Industrisamhällets övergång till pengaekonomi frigjorde individen, men skapade nya problem. August Strindbergs historiska berättelser som finns samlade som Svenska öden och äventyr rör sig oftast kring detta tema. Hur tvingas individen slåss med de ekonomiska lagarna? 'Det moderna genombrottet', när traditionella skyddsnät monterats ned, hur överlever då individerna på egen hand?
Svårast blev det för kvinnorna - skyddslösa utan make. Männen slogs om arbetena och ville inte ha konkurrens från kvinnor, som fortsatt fick berättigande endast som mödrar. Men innan dess måste männen arbeta ihop ett kapital stort nog för att kunna bilda familj. Där uppstår en paradox som redan Jane Austen har som tema i sina texter.
Övergången till industri, stadsliv och pengaekonomi inleddes tidigare i England än på andra håll. Där uppstod också romanen tidigare än på andra håll, möjligheten att såväl lufta de nya problemen som att roa den nya rotlösa samhällsklassen. Uppmärksamma problemen genom att skratta åt dem hellre än att sopa dem under mattan. Jane Austen skriver med bitande ironi. Hon ville definitivt roa, men sökte också sin egen överlevnad.
Manuskriptet till Northanger Abbey tillkommit alldeles i slutet av 1790-talet, och det blev också det första hon lyckades sälja, efter att ha filat på det fram till 1803. Här väcktes förhoppningen om en inkomstkälla, så hon gick genast vidare med nästa projekt, The Watsons, Men det gick trögt under de oroliga förhållanden som rådde. Inte blev det bättre av att förläggaren aldrig lät trycka Northanger Abbey. En stor besvikelse naturligtvis. Men hon måste själv ha varit säker på att den förtjänade bättre, eftersom hon senare, 1807, köpte tillbaka rättigheterna till sitt manuskript. Hon kämpade för sitt mål.
The Watsons färdiga 57 boksidor, är sprängfullt av idéer. Här finns den sjuklige fadern som hela tiden behöver stöd av sina döttrar, troligen samma fader som senare skrevs in i romanen Emma. Och här finns den stora syskonskaran. Jane Austen hade sex bröder och en syster, men i The Watsons är det i stället två bröder och fyra systrar, naturligtvis för att hon inte skrev självbiografi, utan ville tydliggöra kvinnors problematiska situation. Alla systrarna har olika personligheter precis som senare de fem systrarna i Stolthet och fördom, vilket synliggörs med ständigt lika vassa formuleringar. Även bröderna är av två helt olika karaktär: Sam, osjälvisk men fattig hårt arbetande läkarkandidat, är totalt motsatt den äldre brodern Robert, advokaten som gift sig till förmögenhet via sin arbetsgivares enda dotter, den snikna 'Mrs Robert', som finns både i två varianter i Förstånd och känsla som i början har en helt magnifika scen som beskriver hur äldste broderns hustrun lindar in sin make i ett resonemang kring svärfaderns sista önskan på dödsbädden, att sonen skulle sörja för sina systrar, att detta "alls inte" kan ha handlat om "pengar", en matkorg då och då räcker väl till kvinnor som är vana att vara sparsamma ... ungefär så. Men samma snikenhet anas även i slutscenen som avslöjar att Miss Smith vänt kappan efter vinden och övergivit Edward, och hellre blivit "Mrs Robert Ferrars".
Så även om vi bara har 57 sidor av Watsons, så är den full av möjliga intriger. När Jane Austen väl kommit till ro efter chocken kring faderns död, och en av bröderna från 1809 ordnat Chawton cottage till modern och systrarna att slå sig till ro, då hade hon gott om idéer att bena ut och nysta vidare på. Den första succéen kom 1811, Förstånd och känsla (Sense and Sensibility). Början på en omistlig flod av kreativitet...
När Austens far pensionerades 1801 och lämnade över pastoratet till sin son James, flyttade han med fru och döttrar till Bath i ett försök att finna ro i ett ekonomiskt hållbart boende. Men någon trygg och rofull pensionstid blev det aldrig. Faderns hälsa försämrades raskt. Redan i januari 1805 dog han och lämnade familjen i chock över hur hastigt alla planer omintetgjorts.
Förståeligt att Jane aldrig upplevde någon skrivro i Bath. Utan fadern blev modern och döttrarna helt utan ekonomisk förankring. Ensamma kvinnor hade ingen 'hemort' i det nya industrisamhälle som var på framväxt. Jane Austens liv blev ett paradexempel på kvinnlig skyddslöshet när bondesamhället föll sönder. Traditionellt hade släkten levt i självförsörjande grupper, där alla individer ingick oavsett skillnader i förmåga. Mat och kläder producerades på plats och fördelades.
Industrisamhällets övergång till pengaekonomi frigjorde individen, men skapade nya problem. August Strindbergs historiska berättelser som finns samlade som Svenska öden och äventyr rör sig oftast kring detta tema. Hur tvingas individen slåss med de ekonomiska lagarna? 'Det moderna genombrottet', när traditionella skyddsnät monterats ned, hur överlever då individerna på egen hand?
Svårast blev det för kvinnorna - skyddslösa utan make. Männen slogs om arbetena och ville inte ha konkurrens från kvinnor, som fortsatt fick berättigande endast som mödrar. Men innan dess måste männen arbeta ihop ett kapital stort nog för att kunna bilda familj. Där uppstår en paradox som redan Jane Austen har som tema i sina texter.
Övergången till industri, stadsliv och pengaekonomi inleddes tidigare i England än på andra håll. Där uppstod också romanen tidigare än på andra håll, möjligheten att såväl lufta de nya problemen som att roa den nya rotlösa samhällsklassen. Uppmärksamma problemen genom att skratta åt dem hellre än att sopa dem under mattan. Jane Austen skriver med bitande ironi. Hon ville definitivt roa, men sökte också sin egen överlevnad.
Manuskriptet till Northanger Abbey tillkommit alldeles i slutet av 1790-talet, och det blev också det första hon lyckades sälja, efter att ha filat på det fram till 1803. Här väcktes förhoppningen om en inkomstkälla, så hon gick genast vidare med nästa projekt, The Watsons, Men det gick trögt under de oroliga förhållanden som rådde. Inte blev det bättre av att förläggaren aldrig lät trycka Northanger Abbey. En stor besvikelse naturligtvis. Men hon måste själv ha varit säker på att den förtjänade bättre, eftersom hon senare, 1807, köpte tillbaka rättigheterna till sitt manuskript. Hon kämpade för sitt mål.
The Watsons färdiga 57 boksidor, är sprängfullt av idéer. Här finns den sjuklige fadern som hela tiden behöver stöd av sina döttrar, troligen samma fader som senare skrevs in i romanen Emma. Och här finns den stora syskonskaran. Jane Austen hade sex bröder och en syster, men i The Watsons är det i stället två bröder och fyra systrar, naturligtvis för att hon inte skrev självbiografi, utan ville tydliggöra kvinnors problematiska situation. Alla systrarna har olika personligheter precis som senare de fem systrarna i Stolthet och fördom, vilket synliggörs med ständigt lika vassa formuleringar. Även bröderna är av två helt olika karaktär: Sam, osjälvisk men fattig hårt arbetande läkarkandidat, är totalt motsatt den äldre brodern Robert, advokaten som gift sig till förmögenhet via sin arbetsgivares enda dotter, den snikna 'Mrs Robert', som finns både i två varianter i Förstånd och känsla som i början har en helt magnifika scen som beskriver hur äldste broderns hustrun lindar in sin make i ett resonemang kring svärfaderns sista önskan på dödsbädden, att sonen skulle sörja för sina systrar, att detta "alls inte" kan ha handlat om "pengar", en matkorg då och då räcker väl till kvinnor som är vana att vara sparsamma ... ungefär så. Men samma snikenhet anas även i slutscenen som avslöjar att Miss Smith vänt kappan efter vinden och övergivit Edward, och hellre blivit "Mrs Robert Ferrars".
Så även om vi bara har 57 sidor av Watsons, så är den full av möjliga intriger. När Jane Austen väl kommit till ro efter chocken kring faderns död, och en av bröderna från 1809 ordnat Chawton cottage till modern och systrarna att slå sig till ro, då hade hon gott om idéer att bena ut och nysta vidare på. Den första succéen kom 1811, Förstånd och känsla (Sense and Sensibility). Början på en omistlig flod av kreativitet...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
