NP 1989 - Camilo José Cela

1989 gick Nobels litteraturpris till den spanske författaren Camilo José Cela (1916-2002):

"för en rik och intensiv prosakonst, som med återhållen medkänsla gestaltar en utmanande vision av människans utsatthet".

När jag nyligen med stor behållning läste Carmen Laforets fantastiska debut Nada (1944), från Barcelona strax efter inbördeskriget, beslöt jag att även ta några smakprov från den bara fem år äldre Camilo José Cela som debuterade 1942, två år före Laforet. Han blev genast uppmärksammad som en förnyare av den spanska romanen, som stagnerat efter inbördeskriget.

Franco-regimen i Spanien hade genast infört censur. Man tolererade inte kritik mot fosterlandet eller osedlighet, vilket genast gjorde Celas frispråkighet omöjlig på hemmaplan. Ändå stannade han i Spanien under hela den 40 år långa diktaturen, utan att tiga eller anpassa sig. Han skrev ett hundratal verk i många olika stilar och genrer, alltifrån folkligt lättillgänglig och sarkastisk, till en rad dunkla formexperiment. Det som inte fick tryckas i Spanien, trycktes i Argentina och spreds över världen. Han blev det nav kring vilket spansk litteratur övervintrade efterkrigstiden.

Så i höst har jag nosat på några av Celas huvudverk. Hans världsbild är mörk, satiren svart, hans sympati med mänsklig sårbarhet måste sökas på djupet. känslomässig avtrubbning låg i tiden, både genom Spaniens uppslitande inbördeskrig och därefter världskriget i omvärlden. Dela skadades svårt udner inbördeskriget och fick däreter lungtuberkulos. Under sina år på sanatorium färdigställde Cela sin debutroman: Pascual Duartes familj, (1942). Samma år som Albert Camus' L'Étranger. Båda böckerna rör huvudpersoner som mördat, men inte uttrycker några känslor kring dessa brott. I väntan på avrättning, berättar Pascual Duarte om sitt liv och sina brott, till synes känslolöst. Han kan inte relatera till rådande moral.

Celas debutroman inledde en ny litterära tendens, "el tremendismo". Denna berättarteknik hör främst hemma i spanska 1940-talsromaner, och återger våld och trauman utan omsvep, gärna via överdrifter, språket är rått avskalat, och karaktärerna har ofta fysiska och psykiska defekter. Stilen måste knytas till inbördeskriget och de erfarenheter som genomlevts. Jag associerar genast till Picassos tavla "Guernica", som kubistiskt surrealistiskt återger en sönderbombad civilbefolkning. En tradition som kan spåras än längre tillbaka. Francisco de Goya avbildade krigets fasor redan under Napoleontiden i början av 1800-talet. Och förlorade tilltron till mänskligheten, vilket är lätt att förstå.

I Pascual Duartes familj använder Cela en enkel folklig stil, och börjar med ett fingerat förord från 'utgivaren', som förklarar att Pascual är ett "exemplariskt varningsexempel", en flerfaldig mördare som saknar ånger och samvete. Är han ond och förtappad eller en vanlig människa som inte kan råda över de omständigheter han hamnar i? Är hans liv ödesbestämt? Romanen ger inte några svar.  

Att censuren förbjöd Pascual Duartes familj hindrade inte att den lästes. Första upplagan, tryckt i hemlighet, hann sälja slut. Och när andra upplagan beslagtagits, trycktes boken i stället i Argentina och smugglades till Spanien. 1946 gav censuren upp och släppte roman fri. Den tillhör hans mest lästa böcker och är utan tvekan lättläst. Men all känslomässig tomhet gör den svårsmält för mig. Jag kan inte relatera till känslokylan inför våldet och den andliga torftigheten, även om jag förstår dess ursprung. Carmen Laforets debut Nada tog jag genast till mig, ett fullmoget verk av en ung debutant. Även den rörde moralfrågor, men mer kring känslomässig vilsenhet, även om tidens råhet fanns där.

Cela förnyade också resereportaget, genom att 1948 inleda en serie böcker över sina vandringar på Spanska landsbygden, där han besökte genuina avkrokar och beskrev sina möten med människor som annars förbisågs. Jag har läst hans första, Resan till Alcarria (1948). Texten är närmast skönlitterär, en sorts 'pikaresk', där Cela berättar med sig själv i tredje person som 'Vandraren', på resa i juni 1946. Det är inte landskapet, utan hans möten och dialoger med människor, som sätts i första rummet. Fattiga, ofta analfabeter, men uppfyllda av en obändig överlevnadsdrift. Den som inte låter sig nedtyngas överlever.

Såväl realism som pikaresk har gamla traditioner i Spanien, och blomstrade redan på 1500-1600-talen (Jfr Cervantes). Redan där fanns ett intresse för det bisarra och förvridna, som Cela tagit till sig. Till detta adderade han modernistiska berättarexperiment och - det som kanske irriterade censuren mest - stor sexuell frispråkighet. Det senare utmynnade slutligen i hans tvåbandslexikon över 'runda ord' (sexuella tabuord), Diccionario secreto (1968-71; 'Hemligt lexikon').

Nu senast har jag läst Celas kanske mest välkända verk, Bikupan (La colmena, 1951). Den utgavs först i Argentina, men blev snabbt världsberömd och översatt till många språk (bl a svenska 1954), ett stort problem för spansk censur, som inte kunde hindra att romanen lästes. Förbudet hävdes inte förrän 1963 (med första spanska upplagan, Barcelona).

Bikupan (1951) tilldrar sig i Madrid några kalla dagar i slutet av 1943. Boken är bara 260 sidor lång, men innehåller nära 350 karaktärer som rör sig i kvarteren kring Doña Rosas kafé (296 uppdiktade och 50 autentiska personer har någon räknat till). Det är alltså ingen traditionell roman med utarbetad intrig. Läsaren erbjuds en oupphörlig mängd bilder från vanliga människors rutintillvaro, som från en behavioristisk övervakningskamera. Människorna är lika automatiskt instinktstyrda som vilken bisvärm som helst. Men medan bina skapar honung, vad gör människorna?

Cela ger inga fördjupade människoporträtt, utan söker ge en horisontell bild av Madrids genomsnittliga befolkning. Allt rör sex och hunger. Atmosfären känns kvalmig. Det pågående världskriget nämns knappt. Officiellt är Spanien neutralt. Men alla vet att fascisterna vann spanska inbördeskriget med stöd av Hitler, vars krigslycka nu - 1943 - hade vänt.

Karaktärerna strömmar alltså över scenen, en eller ett par åt gången, spelar upp sin dialog, och försvinner ut i kulissen. Många visar sig helt kort en eller ett par gånger till. Tillräckligt för att vi läsare ska känna igen den triviala 'refrängen'. Det är mest enkel medelklass, lägre tjänstemän, byråkrater, men också fattiga bohemer, nyrika uppkomlingar, många prostituerade och skuldsatta och ruinerade i mängder.

Det går naturligtvis inte att memorera personerna. Men låter jag mig översköljas av skvalet helt förutsättningslöst, blir min upplevelse egenartad och givande. Mer som ögats upplevelse på bio, än tankens läsning av en bok. Slutresultatet blir också ett avslöjande kritiskt självporträtt av en hycklande dubbelmoral, vilket alltså gjorde att censuren stoppade boken.

Berättaren finns där. Han är inte dold, men håller inne med sina reaktioner. Jag tänker mig en iakttagande behaviorist. Hur än hårt den fattige håller i den slant som kommer i hans väg, och varje försök av den ruinerade att återupprätta sitt anseende, allt är dömt att rinna genom hålen i byxfickan. Berättaren trycker undan sin medkänsla, han kan inget göra åt fattigdomen. Människorna tycks sakna valmöjligheter.

Nästa bok jag ska läsa är San Camilos afton, dag och vecka i Madrid 1936, utgiven 1969.  Det är ett än mer experimentellt verk, som jag ser fram emot att läsa. Men den får jag återkomma till, för den kommer att ta längre tid att svälja. En tjock roman med få styckeindelningar och med meningar som löper långa och vindlande över flera sidor åt gången. Den handlar om tiden för inbördeskrigets utbrott - nästan som en förhistoria till Bikupan.

1988 skrev Cela en över 100 sidor lång historia i en enda mening - Cristo versus Arizona - men den har jag ännu inte snubblat över. Det där med långa meningar kan ju också diskuteras. Kedjar man ihop en lång rad huvudsatser med 'och' emellan, så handlar det väl mer om hur vissa människor pratar, än om att meningarna i sig skulle vara långa eller krångliga.

1996, när Cela var 80 år, adlades han av spanske kungen, som ett erkännande av hans litterära inflytande. Hans titeln blev dessutom ärftlig, Marquis av Iria Flavia, efter Celas födelseort.