Constance Ring - Amalie Skram (1885)

Har just läst en roman från 1880-talet av norskan Amalie Skram (1846-1905), ännu en skicklig författarinna från det moderna genombrottet. Constance Ring (1885) är Skrams debutroman och jag uppslukas av hennes berättarstil, som består av såväl pregnant lättflytande dialog, som detaljerat återgivna tankar och känslor inifrån karaktärerna. Jag upplever Skrams text som en modern inre medvetandeström.

Amalie Skrams romaner tillhörde Naturalismen. Hon dissekerar närgånget sina karaktärers inre liv. Huvudpersonen Constance är inte en hjältinna att sympatisera med. Hon och hennes relationer visas fram, illusionslöst in i minsta detalj, som representanter för det samhälle som skapat dem.

Men Skrams stil skiljer sig från den Naturalism jag tidigare mött, genom att hennes roman saknar beskrivningar av den yttre miljön kring Constance. Texten koncentreras helt kring personernas känslor och tankar. Inte genom en allvetande berättare, utan genom att Skram visar upp karaktärernas medvetande och återge deras omedelbara vindlande tankar och känslor, med de skiftningar som uppstår för stunden.

Skram är mycket övertygandet, när hon låter mig möta karaktärerna och tolka dem efter eget huvud. Constance Ring är en kvinnas utveckling genom två äktenskap, från ung oskuld till desillusion. Ett viktigt stilgrepp när Skram skapar karaktärernas inre monologer, är 'erlebte rede'.

Ett litet exempel: "Dessutom hade hon manliga vänner som hon odlade. Förresten hade hon bara förtret och besvär med dem, för det gick naturligtvis alltid så att de förälskade sig i henne och till sist [... blev det] plågsamt att umgås med dem. Men det brydde hon sig inte längre om. Vad rörde det henne att de var så inbilska, de fånarna?"

Detta är inte en berättares omdöme, utan Constance tankar i ett visst ögonblick. 'Förresten' och 'Vad rörde det henne...' är den unga kvinnans egen röst, inte en utomstående berättares. Skram förflyttar sig lika ledigt och närgånget in i de manliga karaktärernas tankegångar. Parens svårigheter att förstå varandra blir uppenbara. Läsaren följer med i personernas skiftande omdömen om varandra, och ser att de sällan stämmer med vad som sägs i motpartens inre monolog. Männen 'diktar vidare', upptagna av sitt eget önsketänkande. Samhällets fasta könsroller skapar barriärer.

Naturalismen berättar med kyla, utan att sympatisera. Skram har detta neutralt kyliga förhållande till sina karaktärer, men eftersom hon låter mig erfara personerna inifrån, blir denna roman en stor läsupplevelse för mig. Romanen känns psykologisk, med läsaren som en tigande psykoanalytiker bakom 'patienten' fritt associerande på divanen.

Skram närstuderar Constance äktenskapliga känsloliv och erfarenheter av dubbelmoral. En häftig sedlighetsdebatt pågick under 1880-talet, där radikala debattörer menade att enda sättet att avskaffa prostitution och kvinnoförtryck var genom att avskaffa äktenskapet. Skrams roman sågs som ett inlägg i debatten och blev omstridd, förkastad från såväl konservativt som radikalt håll, för att den saknade 'klar tendens'. I stället för debattinlägg, utopier och lösningar, beskrev Skram naturalistiskt vad hon såg omkring sig - kvinnors och mäns oförenliga förväntningar på äktenskapet.

I den borgerliga kulturen var män och kvinnor som två väsensskilda varelser - mannen en biologisk driftnatur och kvinnan närmast andlig. Enligt idealet förväntades de komplettera varandra, men vägen dit var snårig. De äktenskapliga problem som uppstår, framhålls släkt och vänner i romanen som 'regel', något som  händer 'alla', och den enda lösningen är att se tiden an och vänta på att unga frun 'vänjer sig'. Kvinnan förväntas anpassa sig.

Den borgerliga kvinnorörelsen värnade om äktenskapet, väl medveten om att så länge kvinnor inte var ekonomiskt och politiskt likställda med män, kunde de radikala frihetskraven kring kärlek och sexualitet ändå inte förverkligas. Kvinnan hade ingen annan plats än sin familj, inga andra inkomstmöjligheter.

Amalie Skram ville medvetandegöra kvinnorna, avidyllisera äktenskapet och klargöra kvinnors förutsättningar inom äktenskapet. Kvinnor giftes bort mycket unga och helt utan insikt om sitt kommande samliv, eftersom ingen kunskap överfördes från mödrar till döttrar. Erfarenheten måste göras innan den fick omtalas, och i och med erfarenheten stängdes dörren. Skram offentliggör i sin roman det som inte ens sades privat. Hennes vetande blev allmänt tillgänglig, så kvinnor kunde börja utbyta erfarenheter.

Rådande dubbelmoral uppstod ur den manliga kluvenheten. Romanens män, såväl konservativa som radikala, strävar visserligen efter en högre kärlek med en utvald hjärtats dam, men har ändå alltid en marginaliserad arbetarflicka i bakfickan för sina drifters utlopp. Det är så självklart och bagatelliserat att de inte ens uppfattar det som 'otrohet'. Hellre då lägga skulden på hustruns kylighet. Skuldfri är den som inför sitt samvete kan försvara sina handlingar, konstaterar Constance i slutet av romanen.

Det kan inte Constance, för vilken minsta tanke på äktenskapsbrott väcker ångest. Hon känner också medlidande med de sexuellt utnyttjade tjänsteflickorna, som tvingas ut i kylan som ogifta mödrar. Hon frågar sig 'med vad rätt' männen tar för sig och njuter med gott samvete. Själv tolkar hon allt moraliskt och vänjer sig aldrig vid männens otrohet eller det kärlekslösa äktenskapet, som hon jämställer med prostitution, "otukt satt i system", att ge sin kropp i utbyte mot uppehället. "Varför har kvinnor så mycket mer skrupler än karlar? Lika för lika borde vara principen", funderar Constance, som av sin far betraktats som egoist för att hon sökt en jämlik relation. Egoism är en dödssynd.

Om en kvinna förälskade sig utom äktenskapet, ansågs döden vara hennes enda utväg. Det blev litteraturens melodramatiska standardlösning (Jfr Strindbergs Fröken Julie). När Constances andra make, den en gång så radikale Lorck, förespråkare för fri kärlek, ilsket vräker ur sig: "Om du inte kan tygla din ondska, är det bättre att du tar livet av dig", svarar hon upproriskt: "Jag kunde förlöpa dig med en älskare i stället för att ta livet av mig. Det vore också en lösning!"(kapitel 31)

Chockerande ord för de samtida läsarna. Men Constance har inte kraft nog att verkligen göra uppror. När hon slutligen i en stund av svartsjukt hämndbegär, ger efter för förförelsen, stegras hennes ångest. När hon i samma veva inser att även denne älskare, hur än mycket han tycks dyrka henne, också har en sexuell relation vid sidan av, ja då ser inte heller hon någon annan utväg än ...

... självmord. Döden är den enda vilan från hennes förtärande livsleda.

San Camilo 1936 - Camilo José Cela (1969)

Nu har jag läst Celas mästerverk San Camilos afton, dag och vecka år 1936 i Madrid (1969). Och det var ett rent nöje. Att det dröjt beror inte på boken, utan för att mitt liv saknat tid för läsning. Denna roman är en sorts 'prequel' (förhistoria) till Bikupan som Cela skrev 18 år tidigare. Men denna drabbades aldrig av censur.

Hela romanen är en enda lång medvetandeström, den mest perfekta jag träffat på, vilket vittnar både om Celas stilistiska förmåga, och eftersom jag läser den i svensk översättning, måste jag säga detsamma om vår översättare, Irmgard Pingel. Denna roman är värdig ett nobelpris i sig själv.

Romanen behandlar det spanska inbördeskrigets utbrott, veckan som krisen växer och exploderar. Ett väldigt epos inifrån ett medvetande, ett Du, den tjugoårige Cela, som författaren försöker fånga i den avlägsna spegel, som det är osäkert om han någonsin ägt. Vilket måste ses symboliskt. Hur ska man kunna återfånga sitt eget förflutna? Mot slutet av romanen säger han sig själv att alltid lånat andras speglar. Hittills har han alltså varit andra bilder han matats av,a ndras sanningar.

Det jag känner som så äkta med den inre medvetandeströmmen, är att trots att det är sida upp och ner som aldrig kommer till punkt, så känns texten ändå aldrig övermäktig. Och det är inte bara ältande över det egna jaget, tvärtemot. Visst dyker den inre kritikern upp ibland, antagligen Celas egen, men huvudsakligen är det dialoger mellan ett myller av personer. Och det myller av personer som i Bikupan kändes som om jag tjuvkikade i en övervakningskamera, känns nu verkligen som om jag läser och kan följa med och tänka över.

Liksom i min egen inre monolog, i mitt eget medvetande, dyker alla möjliga dialoger up, saker jag sagt, hört eller på annat sätt stött på, de kommer i repris, men även andra, möjliga, troliga, sanna reflektioner mitt i den kaotiska krisen som flammat upp. Så som våra tankar hela tiden bearbetar verkligheten, försöker göra den begriplig.

Och som inbördeskrig är det naturligtvis en sorgesång. Celas svartsyn var ju etablerad sedan tidigare. Faktiska personer namnges, inte så att jag har kunskap nog om att följa med på den scenen, säkert hade det varit berikande, men min upplevelse är ändå total, oavsett vad soim är fakta eller fiktion. Jag upptäckte att sidorna 209-216 saknar kommatecken, då krisen når kulmen, då staplas satserna på rad helt utan åtskillnad. Ändå hänger jag med.

Flugor är ett av de symboliska teman som förstärker eländet, svartsynen, I stället för binas mekaniska sociala dans är det nu flygor som surrar runt och drunknar i kaffekopparna, flugor som blir allt talrikare, allt galnare. Och jag känner verkligen att de ökar i takt med den intensifierade revolten, med allt fler dödsfall. Människorna kan inte ta till sig krisen, skjuter den ifrån sig, folk dödas och försvinner, andra tar livet av sig och saknas inte. Inte ens när liket ligger bortglömt och stinker. Det viftas bort som 'död katt, som gömt sig på vinden'. Man vill inte granska eländet på nära håll, man vill vända på teaterkikaren och få människor att försvinna, bli små som flugor, luktlösa.

Hela tiden flyr människor in i sexualiteten, som om hela m änskligehten bara bestod av torskar och prostituerade. Men trots svartsynen finns där en epilog, med ett nytt hopp om livet. Farbror Jerónimo försöker tala förstånd med den unge Cela, försöker få honom att ta till sig doktrinen om Tro, Hopp och Kärlek. Menar att ungdomen måste 'revoltera', att det är ett brott att kväsa de unga männens medfödda passion. Och menar att förutom tro och hopp så är sensualismen den viktigaste biten för att behålla vår mänsklighet.

Och även om det tillhörde huvudtemat under 1960-talets sexuella frigörelse (make love, not war), så var det inget nytt tema för Cela, men han uttrycker det hela tiden på sitt eget sätt. Och det gör också farbror Jerónimo, när han förklarar skillnaden mellan patriotens fosterlandskänsla versus nationalistens nation, uppfunnen på papper, via dekret, bojor och omgärdad av kulsprutor, till skillnad från det organiskt framväxta fosterland, naturligt mångsidig, skapat rent andligt av naturen, träd och floder, och den språkliga och sociala gemenskap som skapar en rent organisk naturlig mångfaldig.

Denna roman är helt klart ett mästerverk som går att läsas om och om igen för fördjupad känsla.