Kärlek het som Chili - Laura Esquivel (1989)

Den mexikanska författarinnan Laura Esquivel debuterade med denna historia (Como agua para chocolate) 1989. Den filmatiserades redan 1992 och jag såg den inte så många år senare, men har inte så bra minne att jag kan säga om filmmanuset avvek mycket från boken, som jag alltså inte läst förrän nu. Boken har en helt egen stil, och kandiderar som gör den till en modern klassiker.

Det är alltså en egensinnig historia, med tolv kapitel som benämns 'följetong', inte roman. De tolv kapitlen delas in efter årets tolv månader, trots att historien i sig inte följer året, utan utspelar sig under större delen av huvudpersonens liv, och alltså inte följer 'kapitel-året'. Frågan är väl ifall berättelsen skrevs först för att publiceras i något månadsmagasin? Det vet jag inget om. Antagligen var författarinnans huvudsyfte att bryta mot romangenren.

Berättelsen, som löper i en helt egen stil, är uppbyggd kring mat. Varje kapitel bär namn efter ett recept och inleds med en sida med ingredienser. Därefter börjar texten med att beskriva hur, oftast, huvudpersonen börjar tillreda receptet, varpå texten övergår till att väva samman denna  tillredning med berättelsen i övrigt. En charmerande annorlunda historia.

Denna matlagningsmetod, med hundra år gamla recept, gör att jag associerar till gångna tider à la Cajsa Warg, back-to-basic. All matlagning görs från grunden. Ska man laga kyckling, inleder man med att nacka och plocka fjädrarna av dem. Och oftast är det storkok för släktfester. Allt detta vardagliga arbete skapar en mycket jordnära realism, förankrat i det agrara samhälle i Mexico under 1910-talets revolution, med hungriga arméer som rör sig över landskapet från tid till annan, medan andra ger sig av till USA. Dock inte huvudpersonen, Tita, hon tvingas stanna vare sig hon vill eller inte.

Laura Esquivel har skapat sin egen variant av Latinamerikas 'magiska realism'. För mitt i all realism upp till armbågarna, finns en själslig dimension, med intuitiva förmågor och avlidnas andar som återvänder för att stödja Tita när livet är som tyngst.

Det är en kärlekshistoria, mer uppenbart i den svenska titeln än den spanska. Men om referensen till följetong, lurar oss att tänka på sockersöt veckotidningsromantik, så bedrar vi oss. Historien är allt anant än förutsägbar. Den kommer ständigt med oväntade vändningar. Livet är hos Laura Esquivel en kryddstark kamp, nedplockad på jorden.

Ska jag ha någon invändning, så är det Titas mor, att en biologisk mor kan skildras så svart, endimensionellt svart. Visserligen får vi en viss förklaring till detta mot slutet, men nog har hon fler drag gemensamt med sagans onda styvmor, än traditionella modersporträtt.

Kamalas Bok - Inger Edelfeldt (1986)

Inger Edelfeldt hör till de författare jag alltid återkommer till. Hon deputerade 1977 med Duktig pojke, men Kamalas Bok, var den första jag läste. En snabbläst berättelse om en 22-årig tjej med två deltidsarbeten. Språket flyter lätt, jag-berättad, närmast en inre dialog, där det är tydligt hur starkt hennes kokmmentarer styrs av en mycket stark inre kritiker. Vilsenheten inför vad livet innebär, vad hon ska göra med sitt liv, där den inre kritikern och all omedveten rädsla som det innebär, kväver hennes initiativkraft, gör henne skör.

Hon har trots allt inkomster, egen lägenhet och pojkvän. Så vad är det som hindrar henne? Hon känner sig som en kuvad robot, i synnerhet de tre dagar i veckan när hon står i en presentbutik, och säljer porslinsfigurer och annat meningslöst krams. Och har hon verkligen en 'pojkvän'? Han verkar snarare vara en bekant på distans. Samtidigt som hon försöker bevisa att hon är fri och självständig, klamrar hon sig fast vid honom likt ett sista halmstrå till den yttre världen. Att det finns någon som tycker om henne tillräckligt mycket för en träff då och då. För något engagemang lägger han inte ner i relationen.

Och hon har ingen kontakt med sina egna känslor. Hennes inre är i lika stort kaos som hennes lägenhet där soporna samlas och möglet frodas. Kreativiteten saknas. Hon undrar oengagerat ifall hon ska lära sig spela gitarr eller skriva några dikter, mer än så blir det inte. Hon saknar energi. Den är uttömd, dinglar vid en sista tunn tråd i stickningen.

Men en tidningsartikel hon läst, om Kamala, det otämjda djungelbarnet, uppfött av vargar, språklös, förvildad, naken. Den stannar hos henne som en omedveten inre väckarklocka, djupt inne i henne gror den, helt styrd av ordlösa instinkter försöker den komma fram.

Och mot slutet tränger den fram, alla de känslor hon kvävt, tar över. Då byter plötsligt Jaget identitet, det är Kamala som talar, hon skjuter undan det medvetna Jaget. Kamala, hennes undermedvetna tar över, medvetet och omedvetet krockar vid gränsen till sammanbrottet.

"Kamala kan inte bara hata, hon kan älska också. Kamalas kärlek är en djup svart brunn, den leder ner till mitten av jorden. Och Kamalas kärlek vill ingen människa falla ner i. Det är antagligen därför ingen människa kan älska mig." (s.113)

I ett kapitel beskriver hon sina Barbie-dockor, där jag känner igen varje detalj, från dockor inköpta på 1960-talet, ner till den tre cm korta kopian, barbie-docks-dockan, i röd baddräkt. Eftersom Barbie liknar en vuxen kvinna, tvingas inte den som leker med henne in i mamma-barn-rollspel som det blir med baby-dockor. I stället inbjuder Barbie till rollspel, vilka alls inte behöver handla om manekänger eller mode. Den unga kvinnan i romanen har använt sina dockor till att gräva betydligt djupare i sitt undermedvetna, gräver upp brutala fantasier ur djupet och en fattigdomsverklighet ur historien. Det är inte skönhet och rikedom hon relaterar till, utan en betydligt gråar och brutalare verklighet.

Mot slutet fantiserar hon att hon målar över hela ansiktet med grönt smink, blodröda rännilar i mungiporna, snaggar håret och går ut och gör 'uppror', genom att köpa glass i stället för vanlig dietmat. Men även det var mer dröm än verklighet. Hon tvättar av upproret och går ut och köper fiskbullar och skorpor. Om någon "verkligen älskade mig skulle jag också bli vacker och stark..." (s.126), försöker hon säga sig. Självkänslan är kvävd.

Efter en ensam semester, isolerad, med frånvarande pojkvän och väninnan upptagen av sin graviditetslycka, upplever hon närmast tacksamhet över att få återvända till sin hatade presentshop, att få vara 'duktig liten robot' igen. Komma in i normala rutiner, en yttre ram att hålla ångesten stången med. Det är det medvetna jagets liv.

Men i djupet finns Kamala, i det undermedvetna, och tvingar henne att längta, försöker få igång hennes känslor. Men inte ens kamala vet vad 'jaget' längtar efter. Allt Kamala kan göra är att tvinga henne att längta. När den känslan en dag bryter fram i ljuset sker förhoppningsvis en positiv förändring. Ibland behövs en KRIS, för att väcka oss.

På de sista raderna i boken har Jaget bplötsligt bytts ut, från det medvetna till det undermedvetna, nu har Kamala tagit över, hon får tala, talar som Vi: "Vi satt där i soffan och jag tvingade henne att längta. DEt kan jag i alla fall, jag kan tvinga henne att längta. Men jag Kamala kan inte förklara för henne vad hon längtar efter, för det vet jag inte själv."

Inger Edelfeldt tar i sina romaner oftast upp psykologiska fält. Det är universellt och tidlöst och värt att läsa om. Det åldras inte, det kan nya generationer läsa än idag. Leta upp dem på biblioteket.